7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/23

1)

Kan en situation som den som beskrivs i förevarande fall (där den offentliga arbetsgivaren inte efterlever tidsbegränsningarna i lagstiftningen och därmed tillåter förnyelse av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller behåller tidsbegränsningen samtidigt som typen av utnämning ändras från tillfällig anställning till vikariat eller ersättningsanställning) innebära missbruk genom förnyelse av på varandra följande anställningar och därmed anses vara en sådan situation som beskrivs i klausul 5 i ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG (1)?

2)

Ska bestämmelserna i ramavtalet om visstidsarbete, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70/EG, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, tolkas så, att de utgör hinder för de nationella processrättsliga regler som kräver att arbetstagare med tidsbegränsade anställningar agerar aktivt vad gäller bestridanden eller överklaganden (avseende alla de på varandra följande utnämningarna och upphörandena) för att därmed, och endast på detta sätt, kunna stödja sig på gemenskapsdirektivet, och åberopa de rättigheter som unionens rättsordning tillhandahåller?

3)

Med beaktande av att behovet av att tillsätta lediga tjänster och täcka sjuk- och semesterledigheter (…) i den offentliga sektorn och vid tillhandahållande av grundläggande tjänster i allt väsentligt är ”permanent”, och det därmed är nödvändigt att begränsa begreppet ”objektiv grund”, vilket skulle motivera tidsbegränsade anställningar:

4)

Är det förenligt med ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG att uppfatta behov, situationer som ställer krav på skyndsamhet eller genomförande av tillfälliga, konjunkturbetingade eller extraordinära program som objektiv grund för anställning av och påföljande förnyelser för tillfälligt anställda it-tekniker som omfattas av tjänsteföreskrifter, när dessa offentliganställda på ett permanent och varaktigt sätt utför ordinarie arbetsuppgifter som är desamma som för fast anställda arbetstagare som omfattas av tjänsteföreskrifter, utan att den offentliga arbetsgivaren fastställer övre sammanlagda tidsgränser för dessa utnämningar, inte uppfyller sina rättsliga skyldigheter för att täcka dessa tjänster och behov med fast offentliganställda, och inte heller vidtar motsvarande åtgärder för att förebygga och förhindra missbruk av på varandra följande tillfälliga anställningar, utan förlänger de tjänster som tillhandahålls av tillfälligt anställda it-tekniker som omfattas av tjänsteföreskrifter, i det aktuella fallet under 17 tjänsteår utan avbrott?

5)

Är rättspraxisen från Tribunal Supremo förenlig med det som föreskrivs i ramavtalet om visstidsarbete, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70/EG, och tolkningen som Europeiska unionens domstol gör av detsamma, när Tribunal Supremo i denna rättspraxis, utan att ta hänsyn till fler parametrar, fastställer att det föreligger en objektiv grund med avseende på grunden för utnämningen eller tidsbegränsningen för densamma, eller slår fast att det är omöjligt att jämföra med fast offentliganställda, med beaktande av att de tillhör en annan juridisk ordning och har ett annat system för tillträde till anställning, och skillnaden mellan de varaktiga uppgifter som fast offentliganställda utför och de tillfälliga uppgifter som vikarier utför?

6)

Om den nationella domstolen har konstaterat förekomst av missbruk i samband med på varandra följande anställningar av en tillfällig vikarie som offentliganställd som omfattas av tjänsteföreskrifter vid SERMAS [hälsovårdsmyndigheten i den autonoma regionen Madrid], vilka anställningar syftar till att täcka permanenta och strukturella behov beträffande tillhandahållandet av tjänster av fast anställda som omfattas av tjänsteföreskrifter, i och med att det saknas effektiva åtgärder i den nationella rättsordningen för att beivra ett sådant missbruk och undanröja följderna av åsidosättandet av unionslagstiftningen, ska klausul 5 i ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG tolkas så, att den nationella domstolen är skyldig att vidta effektiva och avskräckande åtgärder som garanterar att ramavtalet har ändamålsenlig verkan och därmed beivra ett sådant missbruk och undanröja följderna av åsidosättandet av dessa unionsrättsliga bestämmelser, genom att inte tillämpa de nationella bestämmelser som står i strid med dem?

Om svaret är jakande, och enligt vad Europeiska unionens domstol slår fast i punkt 41 i domen av den 14 september 2016, i målen C-184/15 och C-197/15 (2):

Skulle en omvandling av vikariatet/den tillfälliga anställningen/ersättningsanställningen till ett varaktigt anställningsförhållande, med utgångspunkt i fast eller tillsvidareanställd offentlig personal, med samma anställningstrygghet som jämförbara fast offentliganställda, överensstämma med de mål som eftersträvas genom direktiv 1999/70/EG, som en åtgärd för att förebygga och beivra missbruk vid av på varandra följande tillfälliga anställningar och undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten?

7)

I fall av missbruk av förnyade tillfälliga anställningar, vid en omvandling av det tillfälliga vikariatet till en fast anställning eller tillsvidareanställning, kan denna omvandling endast anses uppnå målen i direktiv 1999/70/EG och dess ramavtal om den tillfälligt anställda arbetstagaren som har utsatts för missbruket får åtnjuta identiska och lika arbetsvillkor som de fast anställda (vad gäller socialt skydd, befordran, tillsättning av lediga tjänster, fortbildning, tjänstledighet, administrativ ställning, andra ledigheter, passiva rättigheter och upphörande av anställning, liksom deltagande i uttagningsförfaranden som inleds för att tillsätta lediga tjänster och för befordran), enligt principerna om varaktighet och oavsättlighet, med alla inneboende rättigheter och skyldigheter, på samma villkor som de fast anställda it-tekniker som omfattas av tjänsteföreskrifter?

8)

Kräver unionsrätten att domar/förvaltningsåtgärder som vunnit laga kraft revideras under de omständigheter som beskrivs, om de fyra villkor är uppfyllda som krävs enligt målet Kühne & Heitz NV (C-453/00, av den 13 januari 2004) (3): 1) enligt spansk nationell rätt har statsförvaltningen och domstolarna möjlighet att pröva en revisionstalan, men med de begränsningar som finns är det mycket svårt eller omöjligt; 2) de omtvistade avgörandena har vunnit laga kraft till följd av en dom från en nationell domstol som dömer i sista/enda instans; 3) domen grundar sig på en tolkning av gemenskapsrätten som inte överensstämmer med EU-domstolens rättspraxis, och den har avkunnats utan att först lägga fram en begäran om förhandsavgörande; 4) den berörda parten har vänt sig till myndigheten omedelbart efter att ha fått kännedom om denna rättspraxis?

9)

Får och ska de nationella domstolarna, som europeiska domstolar som ska garantera att unionsrätten ges full verkan i medlemsstaterna, kräva av och ålägga de nationella förvaltningsmyndigheterna i medlemsstaterna att de – inom sina respektive behörighetsområden – antar lämpliga bestämmelser för att undanröja de nationella regler som är oförenliga med unionsrätten i allmänhet och med direktiv 1999/70/EG och dess ramavtal i synnerhet?