5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/23

1.1

De negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av krisen och avsaknaden av strukturreformer, som ökar fattigdomen och utanförskapet i EU mot en bakgrund av en åldrande befolkning, ökade migrationsflöden och växande EU-skepsis, innebär att det finns ett mycket brådskande behov av ett politiskt paradigm som kan stärka solidariteten och de grundläggande värderingarna i EU:s sociala regelverk.

1.2

EESK anser att införandet, vid en sådan avgörande tidpunkt, av en europeisk minimiinkomst kommer att bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, till skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna, till en jämvikt mellan ekonomiska och sociala mål samt till en rättvis fördelning av resurser och inkomster.

1.3

Kommittén påpekar att det har hållits en viktig diskussion inom EESK:s organ och betonar det brådskande behovet av att garantera en tillräcklig minimiinkomst i EU i ett ramdirektiv som syftar till att effektivt bekämpa fattigdomen genom att underlätta integrering på arbetsmarknaden, vilket Regionkommittén (1) och organisationer som arbetar för att bekämpa fattigdom (2) har efterlyst. Vi vill uppmana kommissionen att vidta samordnade insatser i enlighet med Europaparlamentets resolution från 2011 (3).

1.4

EESK uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att finansiera en europeisk minimiinkomst, med särskild inriktning på utsikten att inrätta en lämplig EU-fond.

1.5

Kommittén efterlyser fler åtgärder för att se till att Europa 2020-strategins mål med avseende på sysselsättning, fattigdom och social utestängning verkligen uppnås. Dessa åtgärder bör omfatta 1) att fortsätta att fullfölja övergripande sysselsättningsmål, 2) att fastställa mål för procentuella minskningar inom de tre indikatorer som utgör den sammansatta indikatorn för fattigdom och social utestängning, 3) att fastställa delmål på europeisk och nationell nivå för grupper som löper större risk för att drabbas av fattigdom än befolkningen i stort – t.ex. barn och enföräldersfamiljer – och arbetande fattiga, 4) att granska hur medlemsstaterna beräknar fattigdomsnivåer och fastställer sina nationella mål och 5) att se till att medlemsstaterna förnyar sitt engagemang så att allas förenade insatser gör att det övergripande EU-målet kan nås.

1.6

Kommittén efterlyser en effektiv social konsekvensbedömning av åtgärderna i de nationella reformprogrammen och de nationella socialrapporterna samt i åtgärdspaketen för finansiell återhämtning, så att de inte förvärrar fattigdomen och den sociala utestängningen samt i syfte att trygga ett större deltagande av det civila samhället i utarbetandet av de nationella reformprogrammen och de nationella socialrapporterna,

1.7

EESK efterlyser också bättre övervakning av den ökande fattigdomen och sociala utestängningen, och uppmanar kommissionen att när den bedömer nationella reformprogram och nationella sociala rapporter vid behov och land för land föreslå specifika rekommendationer om social delaktighet. Detta bör även gälla för länder som omfattas av ett program för särskilt stöd från kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF).

1.8

EESK vill framhålla att den bästa garantin mot fattigdom och social utestängning är att ha ett anständigt jobb, och vi vill uppmana kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna genomföra åtgärderna i tillväxt- och sysselsättningspakten i syfte att främja tillväxt, konkurrenskraft och nya jobb. Kommittén ser positivt på kommissionär Antonio Tajanis avsikt att inrätta en pakt för industrin för att stärka EU:s industri och dess sysselsättningsskapande potential.

1.9

Kommittén vill särskilt framhålla vikten av att arbetstagare, arbetslösa och alla utsatta samhällsgrupper i större utsträckning får del av livslångt lärande och bättre yrkeskvalifikationer och nya färdigheter, vilket kan leda till en snabbare integration på arbetsmarknaden, öka produktiviteten och hjälpa människor att finna ett bättre arbete.

2.1

Garanterad minimiinkomst är ett icke avgiftsfinansierat inkomststöd som ger ett skyddsnät åt dem som inte är berättigade till utbetalningar från socialförsäkringen (4). Som det sista skyddet mot fattigdom är den oupplösligt förbunden med rätten till ett anständigt liv för människor som inte har någon annan möjlighet till inkomst och för de personer som de försörjer (5). Begreppet ”garanterad minimiinkomst” ska inte blandas ihop med ”minimilön” som fastställs i kollektivavtal eller lagstiftning.

2.2

I artikel 10 andra stycket i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter (1989) (6) fastställs rätten till tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner för människor som står utanför arbetsmarknaden och som saknar tillräcklig utkomst.

2.3

I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2000), som är rättsligt bindande i enlighet med det nya reformfördraget, fastslås att ”människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas” (artikel 1) och att ”i syfte att bekämpa social utestängning och fattigdom ska unionen erkänna och respektera rätten till socialt stöd och till stöd till boendet som […] är avsedda att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel” (artikel 34.3).

2.4

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 153.1 h) får unionen anta lagstiftning för att understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet när det gäller integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden. De krav som unionen ska beakta vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet omfattar enligt fördragets övergripande sociala klausul (artikel 9) bl.a. hög sysselsättning, fullgott socialt skydd och bekämpning av social utestängning.

2.5

I rådets rekommendation 92/441/EEG (7) uppmanas medlemsstaterna att erkänna den grundläggande rätten till tillräckliga och tillförlitliga resurser och förmåner, att anpassa sina sociala trygghetssystem och att fastställa gemensamma kriterier för genomförandet, dock utan att det fastställs en minimitröskel på EU-nivå.

2.6

I kommissionens rekommendation från 2008 (8) erkänns tillräckligt inkomststöd som en av de tre pelarna för aktiv inkludering, samtidigt som det betonas att stödmottagarna bör vara tillgängliga för sysselsättning, utbildning eller andra åtgärder för social delaktighet.

2.7

Kampen mot fattigdom och social utestängning är ett överordnat mål i Europa 2020-strategin, där den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning inrättades (9). I strategin fastställs för första gången ett mål om att minska fattigdomen och den sociala utestängningen med minst 20 miljoner människor fram till 2020 på grundval av en kombination av tre indikatorer: risk för fattigdom (andelen personer med mindre än 60 % av den nationella medianinkomsten), allvarlig materiell fattigdom (brist på resurser utifrån en fastställd förteckning) och mycket låg arbetsintensitet (boende i hushåll där ingen förvärvsarbetar) (10). EESK välkomnade detta åtagande och betonade att EU:s politik inte får öka risken för fattigdom (11).

2.8

Europa 2020-strategins överordnade mål för minskad fattigdom och social utestängning bygger på en minskning med ett specificerat antal personer och skiljer sig således från den metod som valts för övriga överordnade mål: (12) De har fastställts i procent, vilket gör det lättare för medlemsstaterna att uppnå samma procentmål.

2.9

Medlemsstaterna fastställer själva sina nationella mål och hur de ska uppnås. Summan av de nationella målen är dock klart lägre än Europa 2020-strategins mål om 20 miljoner människor: Man uppskattar att det finns ett gap på 5–8 miljoner mellan Europa 2020-strategins överordnade mål och summan av de nationella målen (13). Dessutom uppvisar många nationella reformprogram bristande tydlighet om hur fattigdomsmålet ska uppnås, och det saknas tillräckliga åtgärder för social delaktighet (14). Länder som får särskilt stöd från kommissionen, ECB eller IMF behöver inte lägga fram separata nationella reformprogram (15): De behöver bara lämna redogörelser i enlighet med villkoren i respektive samförståndsavtal. I dessa föreskrivs dock inga åtgärder för att minska fattigdomen och den sociala utestängningen.

2.10

I Europaparlamentets resolution från 2010 (16) uppmanas medlemsstaterna att införa system för minimiinkomst motsvarande 60 % av den nationella medianinkomsten, och starkare EU-rekommendationer efterlyses, medan man i resolutionen från 2011 (17) uppmanar kommissionen att inleda ett samråd om möjligheten att lägga fram ett lagstiftningsinitiativ om en rimlig minimiinkomst.

3.1

EESK erkänner att fattigdom utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna, vilket gör det än nödvändigare med ytterligare ansträngningar för att uppnå målen i artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen. Att övervinna fattigdomen är en utmaning för hela Europa.

3.2

Krisen och avsaknaden av strukturreformer har lett till ökad risk för fattigdom, social utestängning och utestängning från arbetsmarknaden i många länder sedan 2008 (18). Enligt de senaste uppgifterna från Eurostat (19) riskerar 24,2 % av EU:s befolkning – 119,7 miljoner människor – fattigdom eller social utestängning (20). Under 2011 ökade denna andel i 19 medlemsstater, och mellan 2008 och 2011 ökade antalet personer drabbade av fattigdom eller social utestängning med 4 miljoner. De tre indikatorer som utgör ”risk för fattigdom eller social utestängning” har också försämrats sedan 2008 och ligger på 17 % för risk för fattigdom, 9 % för allvarlig materiell fattigdom och 10 % för boende i hushåll med mycket låg arbetsintensitet. I många länder blir de fattiga allt fattigare (21).

3.3

Med en andel på 27,1 % hör barn (under 18 år) till de grupper som löper större risk än befolkningen i stort att drabbas av fattigdom och social utestängning (22). I vissa länder är risken för fattigdom relativt hög för människor som är äldre än 65 år (23).

3.4

Inkomstskillnaderna och den sociala ojämlikheten ökar inom alla medlemsstater samt mellan länder och regioner, och har förvärrats betydligt på grund av krisen (24). Dessutom missgynnas de grupper i befolkningen som redan var missgynnade före krisen ännu mer (25).

3.5

Krisen uppenbarar nya former av fattigdom såsom bostadslöshet, energifattigdom, ekonomisk utestängning (avsaknad av tillgång till grundläggande banktjänster och lån) eller hushålls överskuldsättning, och exponeringen för sociala risker är större för kvinnor än för män. Samtidigt drabbas de mest utsatta grupperna i befolkningen – bl.a. äldre (särskilt mycket gamla människor samt äldre kvinnor), människor med funktionsnedsättning, allvarligt kroniskt sjuka, enföräldersfamiljer, familjer med låg inkomst samt invandrare och vissa nationella minoriteter, t.ex. romer – i oproportionerligt hög grad av flera slags fattigdom.

3.6

Sysselsättningen och den sociala situationen i EU har nått kritiska nivåer. Arbetslösheten ökar i oförminskad takt: I januari 2013 var 26,2 miljoner människor drabbade, dvs. 10,8 % av den förvärvsarbetande befolkningen i EU (19 miljoner respektive 11,9 % i euroområdet), och hushållens ekonomiska situation är alarmerande (26). Ungdomsarbetslösheten är rekordhög i hela EU: 23,6 % av ungdomarna i arbetsför ålder är arbetslösa, och de tenderar att förbli det under allt längre tid.

3.7

Kommittén är mycket oroad över det växande antalet arbetande fattiga, som bl.a. beror på utbredningen av osäkra anställningar och låga löner. År 2011 levde 8,9 % av de förvärvsarbetande under fattigdomsgränsen, och de utgjorde en tredjedel av alla vuxna i arbetsför ålder som riskerade fattigdom (27).

4.1

EESK har avgett ett antal yttranden (28) om frågor som direkt eller indirekt rör minimiinkomst och fattigdom och har lagt fram lämpliga rekommendationer. De kommentarer och rekommendationer som kommittén lämnade 1989 (29) är i dag än mer brådskande på grund av krisens ödesdigra konsekvenser. Kommittén stöder särskilt den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning, och anser att den öppna samordningsmetoden och den övergripande sociala klausulen kan bidra till insatserna för att trygga en minimiinkomst och bekämpa fattigdom och social utestängning.

4.2

Det brådskande behovet av ett minimiinkomstsystem framhölls vid den offentliga hearing (30) som EESK anordnade i samband med utarbetandet av sitt yttrande och som samlade sakkunniga och engagerade personer för att diskutera hur måttet på fattigdom kan förbättras och de utmaningar som måste övervinnas för att ett europeiskt minimiinkomstsystem ska kunna antas.

4.3

Den flerdimensionella karaktären hos fattigdom (31) och social utestängning kräver en förstärkt social dimension i den europeiska styrningen: En socialt hållbar makroekonomisk politik är en förutsättning för att ta sig ut ur krisen och för social sammanhållning. Ihållande fattigdom och utestängning är skadligt för ekonomin, eftersom det minskar den disponibla inkomsten och efterfrågan, undergräver konkurrenskraften och begränsar de nationella budgetarna.

4.4

I detta avseende är kommittén övertygad om att man måste ompröva prioriteringarna och politiken, särskilt penningpolitiken – inklusive stabilitets- och tillväxtpakten –, konkurrens- och utrikeshandelspolitiken samt budget- och skattepolitiken.

4.5

EESK välkomnar det uppdaterade paketet om sociala investeringar av den 20 februari 2013 (32), där medlemsstaterna uppmanas att utforma ett effektivt och tillräckligt inkomststöd som tar hänsyn till de sociala behov som konstaterats på lokal, regional och nationell nivå samt att fastställa referensbudgetar med en förteckning över varor och tjänster som en familj av en viss storlek och sammansättning behöver för att kunna leva på en viss nivå av välbefinnande, samt de beräknade månatliga eller årliga kostnader som är förenade med dessa.

4.6

Kommittén uppmanar med kraft kommissionen att påskynda genomförandet av sitt löfte (33) att stödja medlemstaterna genom att följa upp reformer med sikte på en aktiv inkludering, genom att utarbeta en metod för referensbudgetar och genom att med hjälp av dessa övervaka att inkomststödet är tillräckligt när de väl har utarbetats i samarbete med medlemsstaterna.

4.7

Kommittén är fast övertygad om att det bästa sättet att minska fattigdomen och förhindra social utestängning är att återstarta tillväxten, främja konkurrenskraften och skapa förmånliga ramvillkor för europeiska företag (genom att exempelvis undvika överdrivna administrativa bördor och säkerställa tillgång till finansiering), i syfte att göra det möjligt för dem att expandera och skapa arbete för personer med lämpliga färdigheter.

4.8

Kommittén framhåller att särskilt fokus måste läggas på program för livslångt lärande, som är ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom och social utestängning genom att främja anställbarhet, kunskapstillgång och tillträde till arbetsmarknaden. Det är viktigt att arbetstagare, arbetslösa och alla utsatta samhällsgrupper i större utsträckning får del av livslångt lärande och bättre yrkeskvalifikationer och nya färdigheter, vilket kan leda till en snabbare integration på arbetsmarknaden, öka produktiviteten och hjälpa människor att finna ett bättre arbete.

4.9

EESK stöder en heltäckande syn på socialt företagande, med ökade medel till fonden för socialt företagande och förbättrade rättsliga och administrativa förutsättningar för att främja företag i den sociala ekonomin som kan bekämpa utestängningen i egenskap av drivkrafter för tillväxt, innovation och sysselsättning.

4.10

EESK välkomnar den nyligen framlagda rekommendationen om barnfattigdom (34), men beklagar att den kontinuerliga exponeringen av så många barn för risken för fattigdom som överförs mellan generationerna avslöjar brister i den rådande politiken.

4.11

Kommittén är bekymrad över att målet för fattigdom och social utestängning i Europa 2020-strategin (20 miljoner färre fattiga människor i EU år 2020) inte kommer att uppnås.

4.12

EESK har redan noterat att det civila samhällets delaktighet i utarbetandet av de nationella reformprogrammen skiljer sig åt väsentligt mellan medlemsstaterna, och att det i vissa länder knappt görs något alls för att involvera det civila samhället (35).

4.13

Bristen på aktuella uppgifter om inkomst och levnadsvillkor utgör ett hinder för genomförandet av Europa 2020-strategin.

5.1

Kommittén är medveten om att det skulle vara ett ytterst komplext politiskt företag att ge EU en specifik central roll i fråga om minimiinkomstskydd p.g.a. de ekonomiska skillnaderna mellan medlemsstaterna, skillnaderna mellan minimiinkomstsystemen (36) och de sociala trygghetsstrukturerna, subsidiariteten, flätverket av rättigheter och skyldigheter beträffande minimiinkomstskydd samt det komplexa samspelet mellan å ena sidan den rådande politiken och dess resultat och å andra sidan känslan av ”solidaritet” i EU.

5.2

Icke desto mindre anser EESK att man behöver införa minimiinkomstsystem och stärka de befintliga, eftersom alla medlemsstater 22 år efter antagandet av rekommendation 92/441/EEG fortfarande inte har infört minimiinkomstsystem eller sett till att systemen är tillgängliga och att de fungerar tillfredsställande överallt. Dessutom är medlemsstaternas sammantagna mål för minskad fattigdom och social utestängning fortfarande betydligt lägre än målet i Europa 2020-strategin (37).

5.3

Med tanke på växelverkan mellan fattigdom och ekonomi understryker EESK den stabiliserande potentialen hos minimiinkomstsystem, vilken dels kan mildra krisens sociala konsekvenser, dels kan ha en konjunkturutjämnande verkan genom att tillhandahålla ytterligare resurser för att öka efterfrågan på den inre marknaden.

5.4

EESK hyser stor oro för att minimiinkomstsystemen, som är mycket olika i flertalet medlemsstater vad gäller täckning, allmängiltighet och effektivitet, inte i tillräcklig utsträckning lyckas mildra fattigdomen. Vi befarar att det bristande utnyttjandet av systemen kan äventyra denna effektivitet i ännu högre grad (38).

5.5

EESK välkomnar de positiva resultaten inom den öppna samordningsmetoden på det sociala området, men beklagar att befintliga instrument och strukturer inte har utnyttjats fullt ut och att framstegen i kampen mot fattigdom och social utestängning är begränsade.

5.6

För att komplettera den öppna samordningsmetoden på det sociala området stöder EESK införandet av ett EU-direktiv där minimiinkomstsystemen utvidgas till att omfatta alla medlemsstater och de befintliga systemens effektivitet förbättras med hänsyn tagen till de olika nationella förhållandena, vilket skulle sända en tydlig signal om den sociala EU-pelaren.

5.7

I det direktiv som föreslås bör man fastställa gemensamma normer och indikatorer, tillhandahålla metoder för uppföljning av genomförandet av det och göra det möjligt för arbetsmarknadens parter, stödmottagarna och andra berörda parter att delta när nationella minimiinkomstsystem utformas eller ändras.

5.8

EESK anser att en förutsättning för att stärka solidariteten och den sociala sammanhållningen inom och mellan medlemsstaterna är att budgetpolitiken och den makroekonomiska politiken även bidrar till de sociala investeringsmålen i Europa 2020-strategin när de befintliga politiska åtgärderna genomförs och de befintliga instrumenten och strukturerna används.

5.9

EESK menar att EU:s insatser för att stärka minimiinkomstskyddet måste bestå i att hjälpa medlemsstaterna, särskilt dem som befinner sig i akut nöd, att öppna upp marknaderna och genomföra en effektiv makroekonomisk politik, samt i att använda befintliga medel på ett mer effektivt och målinriktat sätt och att omedelbart granska möjligheterna att utöka de nödvändiga medlen.

5.10

EESK påminner om att minimiinkomstsystemen visserligen är direkt kopplade till systemen för social trygghet och sociala förmåner, men att de inte får medföra ett beroende av dessa, och kommittén upprepar de villkor som den fastställde redan 1989 (39). I detta syfte bör minimiinkomstsystemen åtföljas av allmänna politiska åtgärder och målinriktade bestämmelser, t.ex. aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar till att hjälpa de arbetslösa att komma tillbaka till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingstjänster samt en förvaltning av förmåner och program som är inriktad på arbetsmarknaden, såsom utbildning och skapande av arbetstillfällen med stöd av lämpliga aktiveringsstrategier, i syfte att öka de arbetssökandes chanser att hitta ett arbete. Effektiva arbetsmarknadsinstitutioner, hälso- och sjukvård, bostadspolitik samt överkomliga och tillgängliga offentliga tjänster av hög kvalitet är också av yttersta vikt.