17.2.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 51/69

1.1

Köpenhamnsavtalet var till en början en stor besvikelse på grund av att man misslyckats med att nå ett allmänt avtal om mål och åtgärder i kampen mot den globala uppvärmningen. Vid en närmare genomläsning av avtalstexten kan man dock konstatera att den innehåller framsteg, inte bara vad gäller målet att fortsätta begränsa temperaturhöjningen till 2 °C i jämförelse med den förindustriella tiden, utan även på grund av att avtalet gör det möjligt att gå vidare både med frågan om tekniköverföring och finansiering för utvecklingsländerna och med mer specifika avtal om markanvändning och skogsbruk. Slutsatserna måste nu föras vidare till de kommande förhandlingsrundorna i Cancún och Sydafrika.

1.2

Man kan dock inte påstå att mötet var en succé för EU-diplomatin. Unionen måste fråga sig hur den diplomatiska strategin ska se ut framöver. Införandet av den nya utrikestjänsten efter antagandet av Lissabonfördraget kan innebära att de politiska uppgifterna inom kommissionen kommer att förändras. Hursomhelst fick det ensidiga åtagandet att minska unionens utsläpp med 20 %, eller t.o.m. 30 %, fram till 2020 inte den effekt man förväntade sig och det ledde inte till ett bindande avtal. Faktum är att vi har extremt pragmatiska partner som känner misstro inför allt som luktar principdeklarationer bakom vilka det döljer sig bestämmelser och eventuella hinder, även om principen att begränsa temperaturökningen till 2 °C slutligen blev antagen.

1.3

EU lyckades inte särskilt väl med att påverka Köpenhamnsförhandlingarna, delvis eftersom unionens ambitioner var för stora för många av de andra länderna i detta skede, delvis eftersom det fanns viss misstro bland de andra om huruvida de europeiska målen skulle gå att uppnå. EU bör därför nu koncentrera sig på hur man konkret ska uppnå de uppsatta målen om minskade koldioxidutsläpp samtidigt som man stimulerar ekonomin. Påvisbara framsteg i detta dubbla åtagande skulle stärka unionens trovärdighet och påverka de internationella förhandlingarna.

Samtidigt som man håller fast vid de beslut som redan fattats, i synnerhet om energi- och klimatpaketet, bör EU göra följande:

1.4

För att stödja de diplomatiska insatserna bör EU också aktivera det organiserade civila samhället i syfte att göra allmänheten medveten om att vårt samhälle inte längre kan slösa med naturresurserna, utan att vi i högre grad måste använda förnybara resurser och förändra våra personliga attityder så att vi tar ett större samhällsansvar.

2.1

Resultatet av toppmötet i Köpenhamn väckte vitt skilda reaktioner.

2.2

Vissa stater och deltagare i debatten såg Köpenhamnsavtalet som ett första uppmuntrande steg, eftersom många stater – bland dem Kina, Indien och USA – hade godkänt avtalet och därigenom målet att hålla sig under en temperaturhöjning med 2 °C i förhållande till förindustriell tid. Andra ansåg emellertid att det var en stor besvikelse att man inte kom fram till ett detaljerat avtal om hur man skulle uppnå detta mål, eller om hur man skulle fördela ansvaret mellan olika länder.

2.3

Den nivå på de nationella ambitionerna och åtagandena som återspeglades i avtalet var också en besvikelse, vilket framgår av att de frivilliga nationella mål för växthusgasutsläpp som därefter har presenterats som svar på avtalet inte heller når upp till vad som krävs för att kunna begränsa temperaturhöjningen till 2 °C eller de mål som EU och andra hade hoppats på.

2.4

Konferensen var uppenbarligen ett diplomatiskt nederlag för EU och i synnerhet för kommissionen. Vårt uttalande om ett ensidigt åtagande om att minska koldioxidutsläppen med 20 %, eller t.o.m. 30 %, fram till 2020 fick inte den önskade diplomatiska effekten att uppmuntra andra utvecklade länder att göra liknande åtaganden och få fram vissa mer specifika åtaganden från utvecklingsländerna. Vi måste därför analysera varför EU:s diplomatiska strategi misslyckades och utröna hur vi ska omforma den så att den fungerar bättre

3.1

Även om förbindelserna mellan USA och Kina är komplicerade så verkar det som om Köpenhamnsavtalet i praktiken har stora likheter med det avtal som USA ingått med länderna i Basic-gruppen (Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina).

3.2

Av detta kan man dra ett antal slutsatser:

EU ville se sig som en förebild, men har inte lyckats övertyga resten av världen om att unionens initiativ var något att bygga på. Detta beror otvivelaktigt på att unionen har litat alltför mycket till abstrakta beräkningar av vilka utsläppsmål som krävs för de olika parterna och på sitt fortfarande bristfälliga system för handel med utsläppsrätter, samtidigt som EU inte har gjort tillräckligt rent konkret för att visa hur dessa mål ska uppnås genom tillräckliga investeringar i forskning, innovation och nydanande teknik som gör det möjligt att skapa en ny ekonomi med låga koldioxidutsläpp och hög energieffektivitet för EU och för andra. Förhoppningsvis blir Europa 2020-strategin ett användbart verktyg i detta fall. Vi måste kunna visa att en snabb övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp i Europa är framgångsrik i praktiken och ger oss ökade konkurrensfördelar gentemot andra som inte har förändrat ekonomin. Detta kommer att inspirera världen mycket mer än dystert tal om till synes ouppnåeliga, krävande mål, de uppoffringar som krävs för att uppnå dem och den moraliska vikten av att fördela bördorna.

3.3

Mot den bakgrunden bör vi i det internationella sammanhanget inte sätta all vår tillit till möjligheterna att nå ett slutligt avtal på alla punkter före slutet av 2011. Det är bättre att inte ha något slutavtal alls än att ha ett som innehåller otillräckliga mål och som skulle uppmuntra likgiltighet inför det växande klimathotet. Det vore bättre att lägga fram sådana otillräckliga mål som tillfälliga eller preliminära åtgärder som är bättre än ingenting, i väntan på ett mer lämpligt avtal med mer krävande mål vid ett senare tillfälle när vissa av de ledande länderna och grupperna av länder har kommit längre i arbetet för att uppnå en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och med större säkerhet kan åta sig mer ambitiösa och lämpliga mål, och dessutom utöva påtryckningar på andra att göra detsamma.

3.4

Eventuellt kan det även fortsättningsvis komma att saknas ett allmänt avtal, men detta bör inte få hindra det internationella samfundet från att gå vidare steg för steg med konkreta förhandlingar och arbeta fram sektorsavtal om t.ex. skogsbruk, energieffektivitet, tekniköverföring, finansiellt stöd eller samarbete vad gäller elfordon. Osloavtalet om tropiska regnskogar, som ingicks efter en internationell klimat- och skogskonferens i maj i år, är ett bra exempel på ett framgångsrikt initiativ. Det ledde till ett partnerskap där nio donatorländer (Norge, USA, Frankrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien, Danmark, Japan och Australien) ingår, tillsammans med EU och ett fyrtiotal skogsbruksländer. Det nya partnerskapet syftar till att omgående skapa en finansiell mekanism till stöd för de stater som bevarar sina skogar. Åtaganden på fyra miljarder dollar har gjorts för perioden 2010–2012. Detta innebär att man har gett ny kraft åt mekanismen för minskade utsläpp från avskogning och skogsförstörelse i utvecklingsländerna (Redd) på grund av att skogarna har uppvärderats.

3.5

Detta tillvägagångssätt kan sammanfattas så här: ”Mindre snack och mer handling”, i kombination med en mer ödmjuk attityd, inte vad gäller målsättningarna, men det sätt som man presenterar dem på.

3.6

Vi måste använda Köpenhamnsavtalet i nuvarande utformning som en utgångspunkt för att få bollen i rullning, och inte fastna i ideologiska ställningstaganden. Vi måste tvärtom lägga fram förslag på konkreta projekt och samla grupper av länder som är redo att investera i dem. På detta sätt kan vi försöka undvika att Kyoto-avtalet blir en helig ko, även om vi måste ha förståelse för att många utvecklingsländer vill behålla centrala delar av arbetssättet från Kyotoavtalet.

3.7

Förutom frågan om tillväxtländerna är frågan om de fattiga länderna av avgörande betydelse. Vi kan inte låta dem tro att kampen mot klimatförändringen är ett sätt att hålla dem nedtryckta. Riktlinjerna för rättvisa i klimatfrågor, enligt den franska planen ”justice-climat”, måste följas så att det inte råder några tvivel om de rika ländernas engagemang och goda vilja.

3.8

Av denna anledning bör den finansiella överenskommelsen från Köpenhamn respekteras, och nya medel snarast avsättas. EU:s bidrag har fastställts till 2,4 miljarder euro per år för perioden 2010–2012. Denna finansiering måste ställas till förfogande så snart som möjligt. För USA:s del står det klart att landet bara kommer att uppfylla sina åtaganden om Kina och Indien också agerar, i synnerhet vad gäller systemet för att mäta, kontrollera och verifiera.

4.1

Under de senaste 20 åren har de internationella diskussionerna om klimatförändringarna utgått från det vetenskapliga arbete som utförts inom FN:s klimatpanel (IPCC), som har sammanfört ledande forskare från alla relevanta vetenskapsgrenar och från alla delar av världen för att granska och bedöma om det finns bevis för att människan förorsakat klimatförändringarna och vilka konsekvenser dessa får. De bedömningar som IPCC kontinuerligt gjort under årens lopp har visat på att den vetenskapliga tillförlitligheten stadigt har ökat och att det råder samförstånd om att klimatförändringarna förorsakats av människan och om vilka konsekvenser detta får.

4.2

Tyvärr har det förekommit vissa fel i förfarandet inom en del av IPCC:s verksamhet på senaste tiden, vilket massmedia och yrkesverksamma skeptiker vid tiden för Köpenhamnsmötet använde för att försöka sprida tvivel om bevisen och behovet att vidta omgående åtgärder mot klimatförändringarna. Det står helt klart att IPCC behöver förbättra sina förfaranden i syfte att se till att det råder full insyn i panelens arbete och att alla bevis och slutsatser har granskats noggrant av kollegorna på det sätt som rekommenderats av InterAcademy Council.

4.3

Ingen av IPCC:s granskningar har inneburit att det uppstått något tvivel om de grundläggande slutsatserna, och trots bristerna i förfarandena verkar det internationella vetenskapliga samförståndet om bakgrunden till klimatförändringarna och dess konsekvenser att växa stadigt. Regeringar från alla delar av världen är övertygade om att detta är grundförhållandet, och de åtog sig i Köpenhamnsavtalet att uppfylla målet om att begränsa höjningen av den globala temperaturen till mindre än 2 °C. EESK stöder kraftfullt denna slutsats och politiska viljeyttring.

4.4

Genom Köpenhamnsavtalet fastställs också en ram för registrering av nationella åtaganden för att minska växthusgasutsläppen och planer för att uppfylla åtagandena. Efter Köpenhamnsmötet har många länder lämnat information om delar av sina nuvarande planer och åtaganden. Detta är värdefullt som ett tecken på att åtgärder vidtas eller föreslås i många delar av världen, men de åtaganden som hittills gjorts kommer inte att räcka för att hålla temperaturökningen under 2 °C. Även om man räknar högt skulle de åtaganden som den utvecklade världen har gjort hittills endast åstadkomma en minskning med 18 % fram till 2020, vilket inte ens ligger i den nedre delen av den minskning på 25–40 % som enligt IPCC:s bedömning krävs fram till 2020. EESK anser att EU därför bör gå in i de internationella förhandlingarna med den inställningen att de nuvarande nationella åtagandena endast kan betraktas som en startpunkt, och unionen bör sträva efter att förtydliga och skärpa åtagandena där så är möjligt.

4.5

FN-processen i sin nuvarande funktion riskerar att gå runt i cirklar. Andra instanser eller andra multilaterala förhandlingar, t.ex. G20 och multilaterala avtal, kan vara viktiga på kort sikt, eftersom de kan ge ny kraft åt FN-förhandlingarna genom solidare och mer realistiska grunder. Det handlar absolut inte om att ersätta FN, utan om att använda dessa instanser för att bereda vägen för FN-avtal. Det handlar om att nå fram till konkreta avtal som kan omvandlas till åtgärder och politik, även om avtalen inte täcker mer än en aspekt av klimatförändringen eller av innovationer för ren energi eller energi med låga koldioxidutsläpp. Inom denna ram skulle EU kunna spela en viktig roll genom att se till att förhandlingarna präglas av insyn och öppenhet och genom att stå för en aktiv diplomati gentemot utvecklingsländerna och de små länderna.

4.6

I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamt följa det konkreta genomförandet av de åtaganden som staterna gjort inom ramen för Köpenhamnsavtalet, den kinesiska femårsplanen och eventuell amerikansk lagstiftning.

4.7

Detta bör leda till att EU ändrar attityd, i synnerhet för att inte ge intryck av att unionen vill införa ett bindande avtal för andra som innebär samma åtaganden som unionen själv tagit på sig. Man kan för övrigt fråga sig hur ett sådant avtal skulle se ut. Ett bindande avtal förutsätter att det går att använda tvång för att se till att det respekteras, men det är ju uppenbart att vi inte har de verktyg som behövs för att göra det och att våra partner inte vill ha ett bindande avtal. Det vore utan tvivel bättre att tala om ett avtal som innehåller exakta och kontrollerbara åtaganden.

4.8

Det står helt klart att det finns ett antal stora länder som ännu inte är redo att godta ett bindande avtal om generella mål. Att i stället successivt diskutera exakta och kontrollerbara åtaganden skulle otvivelaktigt vara mer godtagbart för dessa länder.

4.9

Utan tvivel bör man gå över till sektorsvisa avtal som är mer konkreta och tekniska. Det bör vara avtal om vetenskapligt och forskningsrelaterat samarbete och om tekniköverföring och bistånd till mindre utvecklade länder, som ingås med respekt för deras oberoende, men som också innehåller en garanti om att de medel och det bistånd som beviljas ska användas på ett bra sätt.

5.1

För det första behöver Europa få ordning på hemmaplan och visa hur man på ett ekonomiskt framgångsrikt sätt snabbare kan gå över till ett hållbart och koldioxidsnålt samhälle. Nu finns det risk för att programmen för att främja de förnybara energikällorna och verka för energieffektivitet inom alla sektorer tappar tempo och att våra innovativa nya industrier inom dessa sektorer tappar mark till utländska konkurrenter, vilka får stor uppmuntran i bland annat Kina och Sydkorea. Europa behöver mer kraftfulla åtgärder för att våra viktiga koldioxidsnåla industrier ska få den stimulans och de investeringar de behöver för att fortsatt kunna hävda sig i den globala konkurrensen. Denna sektor bör få särskilt stöd i genomförandet av 2020-strategin och i de nationella återhämtningsprogrammen.

5.2

Kommissionsledamoten med ansvar för klimatförändringar samt miljöministrarna i Tyskland, Frankrike och Storbritannien har rekommenderat EU att ensidigt åta sig att snabbt skärpa sitt koldioxidmål för 2020 för att uppnå en minskning med 30 % vid denna tidpunkt i stället för det aktuella åtagandet på 20 %. Syftet med detta är främst att på ett politiskt plan skapa vilja och engagemang för att vidta nödvändiga åtgärder och göra nödvändiga investeringar i förnybara energikällor och energieffektivitet. Enligt EESK:s åsikt är det faktum att utsläppen från EU på grund av den ekonomiska krisen har minskat kraftigt, i sig inte en tillräcklig anledning till att eftersträva ett högre minskningsmål, eftersom utsläppen kan öka igen vid en ekonomisk återhämtning. EESK skulle dock stödja ett mål med en minskning på 30 %, om de ekonomiska och sociala förhållandena medger detta utan att man förlorar i konkurrenskraft och förutsatt att det faktiskt åtföljs av nödvändiga åtgärder och investeringar för att uppnå målet. EU måste framför allt vara trovärdigt. Målen för minskade koldioxidutsläpp behöver vara ambitiösa och de behöver genomföras i praktiken.

5.3

Internationellt är det viktigt att det sker ett intensivt förberedande arbete i olika organ, t.ex. G20, där de länder som står för 90 % av utsläppen ingår, så att man har skapat en grund för ett avtal i förväg. Resultatet av dessa diplomatiska insatser kan sedan användas i arbetet inom FN. Denna process måste vara insynsvänlig och de minst utvecklade länderna måste vara mer delaktiga.

5.4

Därefter är det lämpligt att under FN:s överinseende försöka skapa en mindre komplicerad förhandlingsprocess. Som vi vet var förhandlingarna i Köpenhamn mycket komplicerade. De fördes i sex olika sessioner, och sammanträdena löpte ofta parallellt.

5.5

Det är absolut nödvändigt att ha en enkel förhandlingsstruktur, och att om så behövs överge hänvisningarna till Kyotoprotokollet, som i vilket fall som helst inte omfattar mer än 30 % av utsläppen. Detta måste förstås läggas fram och förklaras på ett diplomatiskt sätt och utan att ge intryck av att de länder som står för de största utsläppen försöker lasta över sina åtaganden på andra.

5.6

Man måste koncentrera sig på huvudfrågorna: att begränsa och minska utsläppen genom tydliga mål, att ge vetenskapligt, tekniskt och finansiellt bistånd till de minst utvecklade länderna, att följa upp tidigare avtal och att ta upp de särskilda frågorna om skogsbruket, utan att fastna i snåriga juridiska labyrinter som avskräcker vissa parter och gör att förhandlingarna bryter samman.

5.7

EESK instämmer också i de specifika förhandlingsmål som anges i punkterna 3.2 och 3.3 i kommissionens meddelande om att bygga upp en fast och öppen redovisningsram för utsläpp och resultat, mobilisera snabbstartsfinansiering under den närmaste framtiden och säkerställa långsiktig finansiering för utvecklingsländerna, utvidga och stärka den internationella koldioxidmarknaden och se över mekanismen för ren utveckling, som just nu inte leder till nöjaktiga resultat.

5.8

Meddelandet om den internationella klimatpolitiken innehåller dock mer relevanta och realistiska förslag. Kommissionen insisterar med all rätt på att man måste genomföra Köpenhamnsavtalet. Kommissionen understryker att Europa 2020-strategin har en ”hållbar” inriktning och hållbar tillväxt är den prioritering som står i centrum av visionen om ett resurseffektivt Europa som skapar nya gröna arbetstillfällen och kraftfullt främjar energieffektivitet och oberoende energiförsörjning.

5.9

Kommissionen understryker också att det är viktigt att fortsätta arbetet med att utforma systemet för uppföljning, kontroll och verifikation, trots att vi vet att denna punkt har förorsakat stora problem under förhandlingarna, i synnerhet med Kina. Det är sålunda lämpligt att försöka skapa en tydlig och insynsvänlig ram som inte skadar känslan av oberoende och nationell värdighet. EU skulle kunna spela en viktig roll genom att förmedla metoder för hur man ska använda mätinstrument och kontrollverktyg för de berörda tredjeländerna.

5.10

De omedelbara finansiella åtgärder som ingår i Köpenhamnsavtalet måste vidtas så snart som möjligt. Detta vore det bästa sättet att visa de utvecklade ländernas goda vilja gentemot utvecklingsländerna, och vid behov skulle de kunna utgå från redan befintliga initiativ.

5.11

Vad gäller den långsiktiga finansieringen bedömer kommissionen att den kan ta några olika resurser i anspråk:

Men trots detta och trots alla svårigheter är det också ett tecken på förtroende gentemot tredje land, och i synnerhet gentemot de fattigaste länderna, att vi håller fast vid våra finansiella åtaganden. Vad som sedan återstår är det mycket kniviga problemet med hur man ska fördela dessa medel och hur projektens relevans och framgångsrika slutförande ska bedömas.

5.12

Man måste också satsa mer på forskning och utveckling i fråga om förnybar energi, och på att främja energieffektivitet, inte minst på grund av att de flytande och gasformiga fossila tillgångarna (olja och gas) ständigt minskar. Det handlar om att uppnå en bättre fördelning av de finansiella resurserna i syfte att bli mer effektiv och på detta sätt visa att de verktyg som krävs för konkreta insatser verkligen existerar bakom de politiska uttalandena och lagstiftningen. Det är mycket oroande att så viktiga framtidsprojekt som Galileo och ITER har svårigheter med finansieringen inom unionen.

5.13

För att stödja de diplomatiska insatserna bör EU också aktivera det civila samhället i syfte att göra allmänheten medveten om att vårt samhälle måste sluta upp med att slösa bort naturresurserna och i stället använda förnybara resurser, och att vi alla måste ta på oss ett större samhällsansvar.