7.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/32

1.

Ska artikel 2 i och 2 k i rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (1) jämförd med artikel 1 e och 1f i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (2), och punkt D 10 i bilaga 2 A och punkt R 1 i bilaga 2 B till det direktivet, tolkas så att det första villkoret som EG-domstolen fastställde i sin dom av den 13 februari 2003 i mål C-458/00, kommissionen mot Luxembourg (REG 2003, s. I-1553), för att avfallsförbränning ska kunna anses som återvinning av avfall i syfte att generera energi i den mening som avses i punkt R 1 i bilaga 2 B till det direktivet (det vill säga åtgärdens huvudsyfte ska vara att avfallet kan användas för ett nyttigt ändamål, nämligen generering av energi), kan anses uppfyllt även om några av de omständigheter som domstolen angav i den domen som faktorer som talar för att återvinning av avfall föreligger inte är för handen, det vill säga betalning för åtgärden erläggs inte till leverantören av avfallet av den som driver anläggningen där avfallet ska förbrännas och anläggningen är inte tekniskt anpassad för att kunna drivas med primära energikällor vid brist på avfall?

2.

Om svaret på denna fråga är jakande, vilka är då villkoren för att åtgärden i ett sådant fall ska anses vara återvinning av avfall?