16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/19

1.1

Arbetskraftsmigrationen i Europa är av ekonomisk natur och är en följd av den fria rörligheten för arbetstagare i ett Europa där det råder stora skillnader i välfärd mellan de olika länderna. Hög arbetslöshet i flera av de nya medlemsländerna och efterfrågan på billig, lågkvalificerad arbetskraft i de 15 gamla medlemsstaterna leder till en stadig ström av arbetssökande.

1.2

År 2004 och 2007 träffades avtal om övergångsregler med vars hjälp de gamla medlemsstaterna kunde styra migrationen från de nya medlemsstaterna. En av orsakerna var att de gamla medlemsstaterna ville förhindra att en för stor tillströmning av arbetsmigranter skulle skapa spänningar på arbetsmarknaden och eventuellt leda till illegala anställningar.

1.3

Effekten av övergångsreglerna blev att just den situation man ville undvika uppstod. I rapporten om hur övergångsordningarna har fungerat påpekar kommissionen att restriktioner för lagligt arbete när det gäller invandrare från de nya medlemsstaterna faktiskt leder till att svart arbete och falskt egenföretagande ökar, liksom fiktivt tillhandahållande av tjänster och utläggning på entreprenad.

1.4

Den paradoxala situationen har uppstått att det i EU-15 finns god tillgång på säsongsarbete inom jordbruket, men inte tillräckligt med fastboende arbetstagare. Det finns tillräckligt med invandrade arbetstagare från de nya medlemsstaterna som vill utföra detta arbete, men många av dem hindras av olika övergångsrestriktioner. Flödet av arbetskraft till jordbruket varierar beroende på ursprungsland och mottagarland. Skillnaderna hänger bland annat samman med förekomsten av eventuella övergångsregler, som kan ha generell eller partiell giltighet.

1.5

Under dessa förhållanden hamnar säsongsarbetet ofta i den inofficiella sektorn. Det är svårt att få tag i korrekt information om detta fenomen eftersom det finns tre parter involverade som var och en har sina skäl för att inte avslöja sådan information: Det finns arbetsgivare som vill betala mindre än vad som krävs enligt lag eller gällande kollektivavtal. Det finns arbetstagare som nöjer sig med mindre än vad de enligt lag eller kollektivavtal har rätt till. Och det finns oseriösa arbetsförmedlare som mer än gärna ordnar sådana arbeten eftersom de kan tjäna mycket pengar på det.

1.6

Många av dessa mellanhänder dumpar priserna, men de som förlorar detta priskrig är i slutändan de invandrade arbetstagarna, som måste nöja sig med inkomster som ligger under existensminimum. Det förekommer också att arbetsgivare som lejer säsongsarbetare betalar marknadsmässiga priser till arbetsförmedlarna men att dessa inte drar av inkomstskatt eller sociala avgifter. Den sortens mellanhänder stoppar dessutom i regel en del av arbetsmigranternas lön i egen ficka. Det finns också webbplatser med telefonnummer i både Öst- och Västeuropa som förmedlar egenföretagare för vilka varken skatt, arbetsgivaravgifter eller sociala avgifter behöver betalas.

1.7

Denna situation är ur många synpunkter inte önskvärd. Utgångspunkten måste vara att invandrade arbetstagare i alla avseenden behandlas på samma sätt som de inhemska arbetstagare som de arbetar tillsammans med. Man måste ge lika lön för lika arbete och förhållandena måste förbättras med avseende på social trygghet. Det handlar inte bara om arbetstagarnas sociala intresse. Det handlar också om arbetsgivarnas ekonomiska intresse (lika möjligheter för rättvis konkurrens) och medlemsstaternas finansiella intresse (skatter).

1.8

Det finns ett färdigt förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU. I detta föreslås harmoniserade påföljder för arbetsgivare och förebyggande åtgärder samt kartläggning och utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna när det gäller tillämpning av påföljder för arbetsgivare.

1.9

Så länge begränsningarna för invandrare från de nya medlemsstaterna inte är avskaffade bör förslaget till direktiv enligt kommitténs åsikt även tillämpas på arbetsgivare som olagligt anställer arbetstagare från de EU-länder som fortfarande är föremål för begränsningar. Dessutom anser EESK att EU noga måste se till att direktivet inte bara införlivas i alla medlemsländers lagstiftning utan även tillämpas i praktiken.

1.10

Kampen mot svart arbete skulle gagnas av en entydig europeisk definition på en arbetsrelation där det görs tydlig åtskillnad mellan att åta sig ett arbete (att tillhandahålla tjänster) och att utföra uppgifter utifrån en beroendeställning (anställningskontrakt). ILO har lagt fram klara rekommendationer på detta område. På så sätt får laglydiga egenföretagare vars kompetens sträcker sig längre än till att tillhandahålla billig okvalificerad arbetskraft en tydligare ställning på arbetsmarknaden och arbetstagarna det skydd som de har rätt till. EESK gläder sig att kommissionen godkänt förslaget från arbetsmarknadens parter inom byggnadssektorn om en undersökning kring detta slags falska egenföretagande och att kommissionen också finansierar denna undersökning.

1.11

Med tanke på följderna av restriktionerna vad gäller lagligt arbete vore det kanske bättre att i samband med framtida utvidgningar av EU undvika sådana övergångsregler. EESK rekommenderar också kommissionen att undersöka om det är möjligt att avskaffa alla begränsningar för arbetstagare från de tolv medlemsstater som anslöt sig 2004 och 2007. Många av arbetsmarknadsparterna i Europa förespråkar detta, förutsatt att man både på gemenskapsnivå, nationell nivå och från arbetsmarknadsparternas sida verkligen vidtar åtgärder för att garantera likabehandling av migrerande arbetstagare.

2.1

Enligt Lissabonstrategin måste EU i framtiden bli en mycket konkurrenskraftig kunskapsekonomi, som bygger på hållbar produktion och konsumtion med en hög grad av social sammanhållning.

2.2

EU är just nu en tämligen konkurrenskraftig kunskapsekonomi med produktions- och konsumtionsmönster som för närvarande inte är tillräckligt hållbara på lång sikt, och med en social sammanhållning som lämnar mycket övrigt att önska.

2.3

Detta yttrande fokuserar särskilt på den senare aspekten: social sammanhållning. EU fäster stor vikt vid ekonomisk utveckling och hållbarhet särskilt vad gäller produktion. Tredje pelaren i Lissabonstrategin är så föga politiskt uppmärksammad och detta leder till att den sociala sammanhållningen inte ökar utan snarare minskar.

2.4

Konsekvenserna av detta märks tydligt på arbetsmarknaden. Det informella arbetet ökar i omfattning och därmed dyker det upp en ny typ av arbetstagare som sedan länge ansågs utdöd: daglönaren.

2.5

De nya daglönarna erbjuder sina tjänster på gatan, på platser som är kända som ”uppsamlingsplatser” för mindre nogräknade arbetsförmedlare. Daglönarna anställs per dag och arbetsgivaren betalar varken inkomstskatt eller sociala avgifter för dem. De måste arbeta oskäligt långa arbetsdagar för en låg timlön och faller helt utanför arbetsrätten – om en sådan finns.

2.6

Till för ett par år sedan hade arbetsmarknaden en nationell prägel, särskilt vad gäller enklare och okvalificerade arbeten. Efter EU:s utvidgning 2004 uppstod också en europeisk arbetsmarknad för denna del av arbetsmarknaden. Efter utvidgningen 2007 har utbudet av arbetskraft ökat kraftigt eftersom nu också arbetstagare från Bulgarien och Rumänien har tillkommit.

2.7

Denna trend är särskilt märkbar inom jordbruket. Dessutom hittar personer som söker arbete i ett annat land nästan alltid sitt första arbete just inom denna sektor.

2.8

Med det här yttrandet vill EESK föra upp denna fråga på EU:s dagordning så att relevanta EU-institutioner tillsammans med medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter kan söka lösningar på detta omfattande, allvarliga och – dessvärre – växande problem.

3.1

Jordbruket omfattar all ekonomisk verksamhet där den naturliga miljön anpassas till växt- och animalieproduktion (1). Beroende på produkt, tillverkningsmetod och välståndsnivå tillämpas ett stort antal olika tekniska lösningar, alltifrån arbete med enkla verktyg till användning av stora maskiner, som i allt större utsträckning ersätter det manuella arbetet.

3.2

Agrarsektorn är i EU en omfattande sektor. I EU används drygt 160 miljoner hektar till jordbruksmark. Det finns 11 miljoner jordbruksföretag som sysselsätter totalt 15 miljoner människor. Majoriteten av dessa är jordbrukarna själva och deras familjemedlemmar, men ca 1 miljon företag har totalt 6,5 miljoner anställda. Av dessa är 4,5 miljoner säsongsarbetare; ett okänt antal av dem arbetar i ett annat land än i hemlandet (2). Många av säsongsarbetarna kommer från Polen, Bulgarien och Rumänien.

3.3

Jordbruket kan indelas i olika verksamheter. Boskapsuppfödning (animalieproduktion), vattenbruk (fiskodling), trädgårdsodling (småskalig odling av växter med korta cykler, t.ex. grönsaker, prydnadsväxter, frukt och svamp) och odling av jordbruksgrödor (skiljer sig från trädgårdsodling genom att växterna odlas i större skala och att den är mindre arbetskrävande). Det kommersiella skogsbruket räknas inte överallt i EU till jordbrukssektorn. I vissa länder betraktas det som en egen sektor.

3.4

Jordbruket producerar inte enbart livsmedel utan i allt större omfattning också andra produkter som blommor, pälsvaror, läder, biobränslen (biodiesel, etanol, gas, snabbväxande skog), enzymer, fibrer osv. Genetiskt modifierade växter producerar också speciella läkemedel.

3.5

Enligt uppgifter från såväl ILO (3) som Eurofound (4) är jordbruket en av de farligaste sektorerna för arbetstagarna. Årligen inträffar sammanlagt ca 335 000 arbetsolyckor med dödlig utgång. Mer än hälften, 170 000 dödsolyckor, sker inom jordbrukssektorn.

4.1

På grund av en rad rättsliga komplikationer i EU är det inte möjligt att formulera en entydig definition på informellt arbete. Praxis som är vanlig i ett land (om det inom ett speciellt område inte finns några regler behöver man heller inte rätta sig efter några) anses i ett annat land som avvikande eller rent av som ett brott mot gällande lagstiftning.

4.2

Den nationella definitionen på informellt arbete varierar mellan medlemsstaterna. Det rör sig om verksamheter som inte ingår i den officiella statistiken över den formella ekonomin. Det finns visserligen siffror att tillgå, men de kan ofta hänföras till en enda källa, kan inte alltid kontrolleras och är följaktligen inte alltid tillförlitliga. Att informellt arbete förekommer i stor skala är dock ovedersägligt.

4.3

I nästan alla nationella definitioner på informellt arbete framhålls bristande efterlevnad av skattemässiga skyldigheter. I så gott som alla definitioner nämns också bristande respekt för skyldigheter på området social trygghet. I de nationella definitionerna på informellt arbete ingår besynnerligt nog nästan aldrig bristande respekt för skyldigheter på arbetsrättens område (arbetsvillkor, arbetstider, allmänt bindande kollektivavtal).

4.4

Informellt arbete utförs av icke registrerade arbetstagare, som inte nödvändigtvis är arbetsmigranter som saknar arbets- och/eller uppehållstillstånd. Även personer som innehar de handlingar som krävs – eller som inte behöver dem på grund av att de är bosatta i landet där lagöverträdelsen begås – arbetar illegalt. Personer utan giltiga handlingar är dock mer sårbara och därför också lättare att exploatera än personer med giltiga handlingar. Till skillnad mot den förstnämnda gruppen har ju den sistnämnda också möjlighet att arbeta legalt.

4.5

Vid sidan av dem som har ett traditionellt avlönat arbete finns det också ”egenföretagare utan personal”. Dessa ”egenföretagare” betraktas som företagare eftersom man varken behöver betala inkomstskatt eller sociala avgifter för dem. De ansvarar själva för dessa avgifter.

4.6

Till skillnad mot vanliga arbetstagare omfattas de heller inte av arbetsrätten. För dem finns det inga minimilöner, ingen längsta veckoarbetstid och inga arbetsmiljöregler. Detta är oacceptabelt med tanke på den stora risk för allvarliga arbetsolyckor som finns i denna sektor (se punkt 3.5). Enligt överenskommelse med sina uppdragsgivare är dessa egenföretagare fria att arbeta för vilka löner och enligt vilka villkor som helst.

4.7

Dessa egenföretagare var ursprungligen erfarna yrkesmän som hade skaffat sig färdigheter inom vissa yrken. Vanligen behövde de mångårig erfarenhet för att nå den fackkunskapsnivå som krävdes för att kunna klara sig som egenföretagare.

4.8

Eftersom allt mera arbete läggs ut på entreprenad när företag gör sig av med annan verksamhet än kärnverksamheten, är det numera inte bara specialiserad verksamhet som läggs ut. Det räcker med en liten kärna av fast och kompetent personal, och enklare arbetsuppgifter utförs i allt högre grad av underleverantörer. Efterfrågan på arbetskraft till den sortens arbete tillgodoses av en stor grupp nya egenföretagare på arbetsmarknaden. De nya egenföretagarnas främsta specialitet är att utföra billigt och okvalificerat arbete.

4.9

Det är i själva verket en sorts ”falskt egenföretagande” som under 1980-talet användes för att exportera arbetslöshet från Irland och Storbritannien. Vid den tidpunkten innehöll den brittiska lagstiftningen en rad garantier som användes för att pröva om egenföretagare uppfyllde vissa villkor. Ett av villkoren var att de var erfarna specialister inom ett visst yrke. Den dåvarande brittiska regeringen avskaffade kriterierna, vilket ledde till att många fler människor plötsligt kunde registrera sig som egenföretagare och få arbete på kontinenten utan att behöva ta hänsyn till arbetslagstiftningen i länderna i fråga (5).

4.10

Detta fenomen är för övrigt inte typiskt brittiskt. En företrädare för den polska regeringen sade exempelvis under en konferens om fri rörlighet för arbetstagare att hans regering uppmanade polska arbetssökande att registrera sig som egenföretagare (6). Därmed kan de kringgå alla begränsningar som fortfarande gäller arbetstagare i övriga medlemsländer och arbeta överallt. På så sätt används egenföretagarstatusen som en skenkonstruktion för att kringgå lagar och arbetslivsregler i en kedja av underleveranser och entreprenader. Genom rena slavkontrakt med dessa ”falska företagare”, som ofta erbjuder sina tjänster via förmedlingar, avhänder sig arbetsgivarna ansvaret för att skyldigheterna i fråga om inkomstskatt och social trygghet uppfylls.

4.11

Detta är ett storskaligt fenomen också inom byggnadssektorn, där företeelsen varit föremål för många fler undersökningar än inom agrarsektorn. Det finns stora likheter mellan dessa sektorer. Vad de framför allt har gemensamt är de tre största riskfaktorerna för informellt arbete: arbetsintensivt arbete av tillfälligt slag som framför allt utförs av icke bofasta arbetstagare. Arbetsmarknadens parter inom den europeiska byggnadssektorn har vid det här laget insett faran och begärt bidrag från Europeiska kommissionen för att kunna genomföra en undersökning kring falskt egenföretagande i 18 medlemsstater. Kommissionen har bifallit denna begäran, och redan före årets slut kommer detta förslag till undersökning att bli föremål för upphandling på EU-nivå.

4.12

Eftersom det fortfarande saknas en europeisk rättslig ram för arbetsmarknadsrelationer, finns det utrymme för tvivelaktig handel med billigt arbete. Det ger allvarliga negativa sidoeffekter på gemenskapsnivå. Kommissionen konstaterar själv detta i ”Rapport om hur övergångsordningarna enligt 2003 års anslutningsakt har fungerat under perioden 1 maj 2004–30 april 2006”, där det konstateras att ”restriktionerna kan ha uppmuntrat EU 8-medborgare att söka andra vägar till förvärvsarbete i EU 15-medlemsstaterna, vilket återspeglas i en mycket stor tillströmning av utsända arbetstagare eller arbetstagare som uppger att de är egenföretagare” (7).

4.13

I samma rapport konstaterar kommissionen följande: ”Arbetsmarknadens parter medgav att migrationsströmmarna från EU 8-medlemsstaterna till EU 15-medlemsstaterna hade varit blygsamma och betonade samtidigt starkt att urholkning av arbetsnormer och social dumpning skulle undvikas. De påpekade också att restriktioner för lagligt arbete faktiskt leder till att det svarta arbetet och falskt egenföretagande ökar, liksom fiktivt tillhandahållande av tjänster och utläggning på entreprenad”. Lite längre fram nyanserar kommissionen bilden av blygsamma migrationsströmmar med kommentaren att de ”faktiska migrationsströmmarna inom den utvidgade Europeiska unionen kan (…) vara mer omfattande än vad som framgår av uppgifterna i denna rapport, eftersom inte allt svart arbete fångas upp av den officiella statistiken”. Rent allmänt konstaterar kommissionen även att en begränsad tillgång till arbetsmarknaden kan leda till att svartarbetet ökar.

4.14

Exempelvis fanns det inom Nederländernas trädgårdsnäring, den gren inom jordbrukssektorn som har flest arbetstagare, totalt 54 200 heltidsekvivalenter 1992. Nästan 87 % av arbetstagarna var fast anställda, cirka 13 % var knutna till företaget på något annat sätt (personal från bemanningsföretag, tidsbegränsat anställda, (falska) egenföretagare). 2005 fanns det 59 000 heltidsekvivalenter inom sektorn. Då var cirka 61 % av arbetstagarna fast anställda och nästan 39 % knutna till företaget på något annat sätt. Observera att dessa uppgifter gäller den formella ekonomin. Enligt uppskattningar fanns det våren 2007 ytterligare cirka 40 000 heltidsekvivalenter som utförde informellt arbete inom sektorn (8), men det finns starka indikationer på att det informella arbetets andel inom trädgårdsnäringen stadigt minskat sedan restriktionerna för invånarna i de länder som anslöt sig 2004 hävdes.

5.1

De senaste åren har man kunnat se hur begränsningarna för tillgång till arbetsmarknaden ofta har fått motsatt effekt. Det kan leda till att lagar och andra arbetsnormer kringgås. För arbetssökande från Rumänien och Bulgarien gäller till och med den 31 december 2008 inga begränsningar i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Tjeckien, Sverige, Finland, Cypern och Slovenien, även om arbetssökande från Rumänien och Bulgarien måste registrera sig i de sistnämnda tre länderna. De övriga 15 EU-länderna har begränsningar för arbetssökande från Rumänien och Bulgarien (9). För arbetssökande från de tio medlemsländer som anslöt sig 2004 förekommer också begränsningar, men mindre långtgående och i färre länder än för invånare i Bulgarien och Rumänien (10).

5.2

Arbetskraftsmigrationen i EU är av ekonomisk natur och en följd av den fria rörligheten för arbetstagare i en union där det råder stora skillnader i välfärd mellan de olika länderna. Hög arbetslöshet i flera av de nya medlemsländerna och efterfrågan på billig, lågkvalificerad arbetskraft i de 15 gamla medlemsländerna leder till en stadig ström av arbetssökande.

5.3

Många av dessa arbetssökande får jobb inom jordbrukssektorn eftersom det inom denna säsongsbetonade sektor är stor efterfrågan på tillfällig personal under skördetiden. Det är också en sektor där risken för social dumpning är större än inom andra sektorer. Detta beror bland annat på att det i flera medlemsstater saknas kollektivavtal för jordbrukssektorn eller att de kollektivavtal för jordbruket som trots allt förekommer i flera fall inte är allmänt bindande.

5.4

Säsongsarbete är en strukturell faktor inom det europeiska jordbruket. Utan flexibel arbetskraft är hållbar och effektiv jordbruksproduktion inte möjlig. Säsongsarbetet inom jordbrukssektorn utförs till stor del av migrerande arbetstagare. I vissa fall uppstår problem som äventyrar den sociala sammanhållningen.

5.5

Invandrare som arbetar inom den formella sektorn är ofta billigare än inhemska arbetstagare eftersom arbetsgivaren slipper betala vissa avgifter för dem. Det gäller exempelvis sektorsrelaterade utbildningsfonder och pensionsfonder. Invandrare från de tio länder som anslöt sig till EU 2004 och som är föremål för arbetsmarknadsbegränsningar i flera gamla EU-länder arbetar ofta delvis svart, eftersom inte alla arbetstimmar anmäls till skattemyndigheterna. Invandrare från Bulgarien och Rumänien, som är föremål för ännu större begränsningar, är ofta helt och hållet hänvisade till den informella sektorn. Inom denna informella sektor får de inte betalt för alla timmar de arbetar, timlönen är alldeles för låg eller de tvingas till arbete som (falska) egenföretagare genom rena slavkontrakt.

5.6

Internationella arbetsorganisationen (ILO) har ägnat flera konventioner åt de frågor som behandlas i detta yttrande. Det rör sig om konventionerna 97 (om migrerande arbetstagare, 1949), 143 (om migrerande arbetstagare (kompletterande bestämmelser), 1975), 181 (om privata arbetsförmedlingar, 1997) och 184 (om säkerhet och hälsa inom jordbruket, 2001). 17 av EU:s 27 medlemsstater har inte ratificerat konventionerna 97 och 181. 22 EU-länder har inte ratificerat konvention 143 och 24 EU-länder har inte ratificerat konvention 184. Inte ett enda av de 27 nuvarande EU-länderna har ratificerat alla fyra konventionerna (11). ILO utfärdade 2006 en rekommendation om anställningsförhållanden (12). Rekommendationen går ut på att den nationella lagstiftningen bör förbättras i alla länder, så att man kan göra en klar åtskillnad mellan egenföretagare och arbetstagare inom gemenskapen. Detta behövs för att man ska komma till rätta med de allt vanligare bedrägliga förfaranden som syftar till att dölja att människor är arbetstagare och i stället få det att verka som om de är egenföretagare (13).

6.1

Utgångspunkten måste vara att invandrade arbetstagare i alla avseenden behandlas på samma sätt som de inhemska arbetstagare som de arbetar tillsammans med. Man måste ge lika lön för lika arbete och förhållandena måste förbättras med avseende på social trygghet. Det handlar inte bara om arbetstagarnas sociala intresse. Det handlar också om arbetsgivarnas ekonomiska intresse (lika möjligheter för rättvis konkurrens) och medlemsstaternas finansiella intresse (skatter). Denna utgångspunkt tillämpas långt ifrån överallt. I Nederländerna förklarade arbetsmarknadsparterna vid upphävandet av övergångsbestämmelserna för invånarna från de länder som anslöt sig 2004 sin intention att från och med den 1 maj 2007 samarbeta vid kontrollen av efterlevnaden av de social- och arbetsrättsliga lagarna och bestämmelserna. Myndigheterna utlovade en politik till stöd för detta. Hittills har inte detta lett till några påtagliga resultat.

6.2

Det finns ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU (14). I detta föreslås harmoniserade påföljder för arbetsgivare och förebyggande åtgärder samt kartläggning och utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna när det gäller tillämpning av påföljder för arbetsgivare.

6.3

Bakgrunden till förslaget är det stora antalet tredjelandsmedborgare som uppehåller sig olagligt i EU (enligt beräkningar mellan 4,5 och 8 miljoner). Det leder till olagligt arbete, och jordbruket är vid sidan av byggnadsbranschen, hotell- och restaurangbranschen och städbranschen en av de fyra sektorer där detta huvudsakligen förekommer. Europaparlamentet och rådet kommer i förslaget fram till slutsatsen att olagligt arbete ”precis som svart arbete som utförs av EU-medborgare” leder ”till förlust av offentliga finanser och kan pressa ner lönerna, försämra arbetsförhållandena och snedvrida konkurrensen mellan företag. Dessutom omfattas odeklarerade arbetstagare inte av sjukförsäkring och pensionsrättigheter (…)”.

6.4

I rapporten om hur övergångsordningarna enligt 2003 års anslutningsakt har fungerat under perioden 1 maj 2004–30 april 2006 förklarar de europeiska arbetsmarknadsparterna att ”restriktioner för lagligt arbete faktiskt leder till att det svarta arbetet och falskt egenföretagande ökar, liksom fiktivt tillhandahållande av tjänster och utläggning på entreprenad”. Mot bakgrund av dessa erfarenheter vore det bättre att avskaffa alla begränsningar för arbetstagare från de tolv medlemsländer som anslöt sig 2004 och 2007, och garantera lika villkor för alla. Majoriteten av arbetsmarknadsparterna i Europa förespråkar detta, förutsatt att man både på gemenskapsnivå, nationell nivå och från arbetsmarknadsparternas sida verkligen vidtar åtgärder för att garantera likabehandling av migrerande arbetstagare.

6.5

Så länge begränsningarna inte är avskaffade bör förslaget om direktiv om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU enligt kommitténs åsikt även tillämpas på arbetsgivare som olagligt anställer arbetstagare från de EU-länder som fortfarande är föremål för begränsningar. Dessutom anser EESK att EU noga måste se till att direktivet inte bara införlivas i alla medlemsländers lagstiftning utan även tillämpas i praktiken.

6.6

Dessutom blir det genom direktivet möjligt att göra något åt de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller kontrollernas kvalitet och intensitet samt påföljdernas art. En arbetsgivare i Nederländerna som ertappas med olaglig anställning kan få böter på högst 6 700 euro per arbetstagare. I Belgien är motsvarande bötesbelopp 20 000 euro och i Luxemburg 50 000 euro. Men det finns också medlemsländer som saknar påföljder mot arbetsgivare som gör sig skyldiga till olaglig anställning.

6.7

Utbyte av goda exempel är en oundgänglig del i den process som måste leda till större social sammanhållning. Under hearingen i Plovdiv (15) nämndes följande goda exempel av detta slag:

6.8

De situationer som beskrivs i flera av dessa exempel går inte helt och hållet att jämföra med situationen för arbetstagare från Bulgarien och Rumänien som söker arbete i de 15 gamla EU-länderna. De ungerska arbetstagarna i Burgenland åker exempelvis hem varje kväll, medan arbetstagarna från Rumänien och Bulgarien är bortresta i månader. Även i dessa situationer förekommer det utnyttjande, men omfattningen är mindre och genom aktivt agerande kan man lätt upptäcka och beivra det. Det allmänna intrycket är att villkoren för dessa arbetstagare är socialt godtagbara.