20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/34

1.1

EU:s medfinansiering av informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i och utanför EU genomfördes fram till 1999 inom de enskilda marknadsorganisationerna. De sektorsbaserade bestämmelserna ersattes därefter av en mer övergripande strategi genom förordning (EG) nr 2702/1999 och förordning (EG) nr 2826/2000 om åtgärder i tredje land och på den inre marknaden för att understödja medlemsstaternas och företagens egna säljfrämjande åtgärder. Om den inte förlängs löper den förstnämnda förordningen ut vid utgången av 2004. Kommissionen lade i enlighet med ett krav i förordningarna i mars 2004 fram en utförlig rapport om tillämpningen av förordningarna med förslag om förenklingar och förbättringar.

1.2

I EU har problem som galna kosjukan, dioxin och listeria ökat behovet av att stärka förtroendet för europeiska livsmedel och av information om de kontrollsystem som finns för att säkerställa kvalitet och spårbarhet. Syftet är därför att huvudsakligen via information och lagstiftning säkerställa kvalitet, säkerhet, märkning, spårbarhet, system för skydd av geografiska beteckningar, ursprungsbeteckningar, särartsskydd, ekologisk produktion och integrerad produktion, och därmed förbättra den allmänna bilden av de europeiska produkterna i konsumenternas ögon.

1.3

I tredjeländer syftar systemet också till att informera om de åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå för att garantera kvaliteten och säkerheten hos livsmedlen samt egenskaper för produkter kopplade till speciella områden samt om krav för att säkerställa kvaliteten hos ekologiska produkter. Både i och utanför EU används informationskampanjer, PR-insatser, säljfrämjande åtgärder och reklam samt deltagande i mässor och utställningar, vilket kan bana väg för nationella och privata kampanjer för att öka de egna produkternas marknadsandel.

1.4

I regel utgör EU:s bidrag till program för säljfrämjande åtgärder 50 %, och resten kommer från branschorganisationer (30 %) och från medlemsstaterna (20 %), vilket i båda fallen kan täcka via skatteliknande avgifter. Medlemsstaternas utgifter betraktas som intervention och ersätts av kommissionen.

1.5

De berörda organisationerna skall själva ta initiativ till programmen, medan medlemsstaterna är ansvariga för förvaltning, kontroll och utbetalning av stödet. För att säkerställa den europeiska dimensionen ges prioritet till program som föreslås av två eller flera medlemsstater och branschorganisationer. I praktiken har det dock visat sig svårt att genomföra programmen på grund av olika administrativa regler och rutiner samt bristande engagemang i vissa medlemsstater. Generellt sett kräver samordning, kontroll och administration orimligt mycket tid och resurser för förslagsställarna.

1.6

Förslagen syftar till att minska problem i form av invecklade regler och byråkrati, vilket kommissionen redogör för närmare i sin rapport. Ändringarna syftar dessutom till att programmen i realiteten skall få ett betydligt större europeiskt intresse.

2.1

Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och den intensivare konkurrensen på marknaderna bekräftar att systemet behövs, samtidigt som konkurrerande länders stöd till informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder på exportmarknaderna motiverar att EU bevarar sitt system både i och utanför EU.

2.1.1

Det finns dock ett betydande behov av förenklingar och förbättringar. Kommissionen har via samråd med branschorganisationer och andra aktörer utarbetat ett omfattande dokument inför den förestående översynen, med målet att förenkla de administrativa rutinerna och få systemet att fungera så effektivt som möjligt.

2.2

Som kommissionen påpekar är det emellertid för tidigt att bedöma resultatet av det nya systemet. De två rådsförordningarna började genomföras successivt under 2001 när det gäller tredjeländer och under 2002 när det gäller den inre marknaden, med 2003 som det första året då systemet var i full drift. Därför är det som kommissionen föreslår, motiverat att vid utgången av 2006 lägga fram en ytterligare rapport om hur systemet fungerar efter översynen. Det gör det dessutom möjligt att utvärdera tillämpningen i EU:s nya medlemsstater.

2.3

Många organisationer har således först nu blivit förtrogna med systemets bestämmelser och administrativa krav. Några av förslagen till program har som kommissionen påpekar emellertid varit av begränsat intresse ur ett europeiskt perspektiv. Det bör därför läggas större tonvikt på att lansera program som har betydelse i EU-sammanhang och säkerställa samverkansvinster mellan den nationella nivån och insatser på EU-nivå.

2.4

Inte minst efter utvidgningen bör EU generellt sträva efter att utforma så enkla regler som möjligt för att öka överskådligheten. Oavsett de interna och externa programmens olika syfte och innehåll är uppdelningen i två förordningar historiskt motiverad. I samband med en ytterligare förenkling bör förordningarna snarast möjligt slås samman i ett samlat regelverk för att uppnå större användarvänlighet. Huvudparten av bestämmelserna har samma innebörd och skillnaderna är ofta omotiverade. De föreliggande förslagen till förordningar är också likartade när det gäller att lägga fram programförslag samt vid beslutsfattande och kontroll.

2.5

Vidare beviljas stöd till information, säljfrämjande åtgärder och reklaminsatser för jordbruksprodukter och livsmedel i enlighet med bestämmelserna om landsbygdsutveckling som är olika utformade i förhållande till detta system. Även om det nyligen har skapats större klarhet om systemens olika tillämpningsområden borde kommissionen redan nu ha gjort en bedömning av möjligheterna att avskaffa denna överlappning. Det finns således ingen nu anledning att skjuta upp denna bedömning till ett senare skede, vilket kommissionen föreslår.

2.6

EU:s medfinansiering bör fortsätta som hittills och budgetmedlen bör ökas med hänsyn till utvidgningen och framtida behov. Systemet kan således bidra till att integrera och etablera den inre marknaden på de olika produktområdena med hänsyn till varieteter och den gastronomiska mångfalden. De europeiska branschorganisationerna bör således i högre grad anordna informationskampanjer för att upplysa om produkternas kvalitet och konsumenternas skiftande önskemål i EU. Beträffande marknaderna i tredje land bör man samtidigt med den gradvisa avvecklingen av exportersättningarna stärka insatserna för att skapa realistiska möjligheter att genomföra effektiva program.

2.7

Systemets begränsade användning i tredje land förklaras inte minst av kravet på att programmen endast skall omfatta allmänna kampanjer. Det medför att branschorganisationernas större medlemsföretag i många fall är återhållsamma och avstår från att bidra till att finansiera programmen. Stöd till varumärken och därmed till enskilda företag är uteslutet, men om åtgärderna skall få en märkbar effekt på exportmarknaderna måste kommissionen uppvisa en viss flexibilitet i kampanjer och liknande verksamhet och acceptera ett väl avvägt antal varumärken som en integrerad del av den allmänna kampanjen, så att det blir möjligt att skapa ett samband mellan kampanjens budskap och produkterna på marknaden i en strävan att kombinera allmänna och specifika aspekter och skapa samverkansvinster. Det kommer inte i sig att påverka kampanjens budskap, men medverka till att inköpare och kunder i allmänhet kan hitta de produkter som omfattas av en kampanj. Det finns också en ökande uppmärksamhet på produkternas ursprung i EU. Om däremot en marknad redan domineras av varumärken har EU:s säljfrämjande åtgärder ett begränsat mervärde, eftersom enskilda varumärken oftast konkurrerar intensivt om att öka sin marknadsandel och avsätter stora resurser till reklam.

2.8

Det är inte motiverat att ändra relationerna i medfinansieringen mellan medlemsstaterna och branschorganisationerna. Ett problem är att vissa medlemsstater visar bristande engagemang eller inte anser sig kunna uppfylla medfinansieringskravet. Det innebär att branschorganisationerna inte kan utnyttja systemen om inte finansieringen sker via skatteliknande avgifter. För att förenkla administrationen bör den nuvarande avtagande procentuella medfinansieringen för fleråriga program upphävas och EU:s medfinansiering fastställas till 50 %.

2.9

Godkännandet av skatteliknande avgifter som finansieringskälla medför att vissa organisationer redan i realiteten täcker 50 %. Den möjligheten bör bibehållas, men reglerna om de obligatoriska andelarna för medlemsstaterna på 20 % skulle kunna bli föremål för lättnader, så att medlemsstaterna från fall till fall kan besluta om den andel av finansieringen som de anslår till ett program. Ett minsta bidrag från den organisation som lämnat förslag bör dock vara obligatoriskt (t.ex. 20 %).

2.10

På samma sätt som man kan främja avsättning på inre marknaden anser EESK att det bör vara möjligt att stödja åtgärder som syftar till att främja avsättningen av blommor och växter på tredjelandsmarknader.

2.11

Det är en administrativ börda och omotiverat att medlemsstaternas finansiella bidrag i systemet omfattas av fördragens bestämmelser om statligt stöd. I likhet med åtgärderna för landsbygdsutveckling bör således det föreslagna undantaget från anmälningsförfarandet ha gällt redan från starten.

2.12

Möjligheten att fastställa en högsta och en lägsta budget för stödberättigande program är välkommen med tanke på den administrativa bördan och det stora antalet mindre program utan effekt på marknaden. Det är nödvändigt att prioritera långsiktiga program som har en tillräckligt stor budget för att säkerställa en optimal effekt.

2.13

När det gäller ekologiska produkter i EU måste de nationella och privata certifierings- och kontrollsystemen i största möjliga omfattning inordnas i EU:s gemensamma system för ekologiska produkter. Denna utveckling har redan påbörjats och bör i största möjliga omfattning understödjas av informationskampanjer för att skapa en verklig inre marknad för ekologiska produkter som ersättning för de nationella och privata systemen. Informationskampanjerna i tredje land för ekologiska produkter från EU har hittills bara haft en begränsad effekt. Inrättandet av den inre marknaden för ekologiska produkter är en förutsättning för marknadsföring av ekologiska produkter i tredje land. Dessutom finns problemen med ömsesidigt erkännande av systemen mellan t.ex. EU och USA.

3.1

Man bör också överväga möjligheten att gå längre än vad som föreslagits i den interna arbets- och ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna och kommissionen. Det samma gäller behovet av förenkling och en klarare ansvarsfördelning när det gäller de många kommittéer och organ som är engagerade i utformning av regler samt i urval, genomförande, uppföljning och kontroll. Kommissionen föreslår att de skall utökas med för ändamålet tillsatta arbetsgrupper med företrädare för medlemsstaterna och/eller experter med särskild sakkunskap om reklam och säljfrämjande åtgärder som kan ge kommissionen värdefulla råd vid utarbetandet av en strategi och åtgärder för genomförande av systemet.

3.2

Den föreslagna ändringen för urval av verkställande organ utgör en väsentlig förändring. Beroende på kampanjens karaktär bör också de berörda organisationerna själva utföra vissa aktiviteter inom ett program, och det verkställande organet bör först tillsättas efter kommissionens beslut om att anta programmet.

3.3

De föreslagna ändringarna utgör ett svar på den kritik som framförts om den långa tiden mellan det att programförslag läggs fram och det slutgiltiga beslutet, den detaljnivå som krävs på detta tidiga stadium och bristen på insyn i besluten. Samtidigt är det nödvändigt att överväga en lättnad av de hårda rapporteringskraven.

3.4

Kommissionens förslag att den skall få större flexibilitet att själv ta initiativ till informationsverksamhet och säljfrämjande kampanjer för att uppnå en jämnare fördelning mellan de olika produktområdena är positivt med hänsyn till det stora antalet ansökningar från frukt- och grönsakssektorn, medan andra sektorer har fått ingen eller mycket liten uppmärksamhet. Hur det skall genomföras i praktiken ger dock upphov till ett antal frågor, exempelvis med avseende på den uttömmande förteckningen uppräkningen i bilagorna som begränsar antalet länder och produkter som kan bli föremål för säljfrämjande gemenskapsåtgärder.

3.5

EU:s miljölogo bör vara klart synlig i informations- och marknadsföringskampanjer för att öka kunskapen om EU:s certifierings- och kontrollsystem och främja harmonisering av de nationella systemen. Logon innehåller de tolv stjärnorna och symboliserar EU, och kravet att EU-flaggan skall förekomma på kampanjmaterialet enligt särskilda föreskrifter bör därför tonas ned. De nuvarande kraven innebär att det finns olika EU-symboler i samma kampanjmaterial. Det finns också nationella miljömärken och märken från avsändaren, vilket gör budskapet oklart. Kampanjer som stöds av Lifeprogrammet har således Lifemärket, som också innehåller de tolv stjärnorna men inte EU-flaggan.

3.6

Det nuvarande kravet att nationella miljömärken endast är tillåtna vid mer långtgående nationella regler utgör en diskriminering och motverkar harmoniseringen. I utkastet till den europeiska handlingsplanen för ekologiska livsmedel och ekologiskt jordbruk (1) föreslås att nationella märken skall användas parallellt med EU-märket.

3.7

EESK uppmanar kommissionen att utarbeta en handledning för de olika aktörerna. Den skulle vara till lika stor hjälp för dem som för myndigheterna i deras kontrollverksamhet, och därmed vara till nytta för denna nya säljfrämjande gemenskapspolitik.

3.8

Dessa regler har nyligen börjat att tillämpas, men man kan redan nu se vilka grundläggande behov som måste beaktas med tanke på framtiden. Kommissionen måste se till att samordna åtgärderna på de olika marknaderna för att undvika överlappningar och dubbla budskap, vilket endast skulle göra de främjande insatserna mindre effektiva.

4.1

Kommissionens förslag bör antas med beaktande av ovannämnda kommentarer om behovet av ytterligare förenklingar.