1

Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 23 februari 2006 väckte Sachsa Verpackung GmbH, nu Gascogne Sack Deutschland GmbH och Groupe Gascogne SA, nu Gascogne, var sin talan mot kommissionens beslut K(2005) 4634 av den 30 november 2005 om ett förfarande enligt artikel [101 FEUF] (ärende COMP/F/38.354 – Industrisäckar) (nedan kallat beslut K(2005) 4634). Sökandena yrkade i sak att tribunalen skulle ogiltigförklara beslutet i den del det avsåg dem, eller i andra hand, sätta ned det bötesbelopp som de ålagts.

2

Genom dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674) ogillade tribunalen talan i ovannämnda mål.

3

Genom ansökningar som inkom den 27 januari 2012 överklagade Gascogne Sack Deutschland och Groupe Gascogne tribunalens dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674).

4

Genom dom av den 26 november 2013, Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (C‑40/12 P, EU:C:2013:768), och dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770), avslog domstolen deras överklagande.

5

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 augusti 2014 väckte sökandena, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne, förevarande talan mot Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol.

6

Genom särskilda handlingar som inkom till tribunalens kansli den 17 november 2014 framförde Europeiska unionens domstol en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991.

7

Genom beslut av den 2 februari 2015, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen (T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2015:80), ogillade tribunalen invändningen om rättegångshinder framställd av Europeiska unionens domstol, samt förordnade att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

8

Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 11 mars 2015 överklagade Europeiska unionens domstol beslutet av den 2 februari 2015, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen (T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2015:80). Överklagandet registrerades under målnummer C‑125/15 P.

9

Genom beslut av ordföranden på tribunalens tredje avdelning av den 14 april 2015 vilandeförklarades, på begäran av Europeiska unionens domstol, förfarandet i förevarande mål i avvaktan på att domstolen slutligt avgjort målet C‑125/15 P, EU-domstolen/Gascogne Sack Deutschland och Gascogne.

10

Genom domstolens beslut av den 18 december 2015, EU-domstolen/Gascogne Sack Deutschland och Gascogne (C‑125/15 P, ej publicerat, EU:C:2015:859), avskrevs målet.

11

Efter det att förfarandet i förevarande mål återupptogs begärde kommissionen genom handling som inkom till tribunalens kansli den 15 januari 2016 att få intervenera till stöd för EU-domstolens yrkanden.

12

Den 17 februari 2016 inkom Europeiska unionens domstol med sin svarsinlaga.

13

Samma dag beslutade tribunalen att hänskjuta förevarande mål till den tredje avdelningen i utökad sammansättning.

14

Den 2 mars 2016 beslutade tribunalen att en andra skriftväxling inte var nödvändig. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler förelade tribunalen dessutom Europeiska unionens domstol att ange om den hade begärt och erhållit tillstånd av sökandena och av kommissionen för att kunna lägga fram vissa handlingar i bilagorna till svaromålet som tillhörde det mål som gav upphov till dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671, nedan kallat mål T‑72/06), och det mål som gav upphov till dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674, nedan kallat mål T‑79/06).

15

Genom beslut den 15 mars 2016, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen (T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2016:189), beviljade ordföranden för tribunalens tredje avdelning i utökad sammansättning kommissionens ansökan om intervention till stöd för EU-domstolens yrkanden och anförde att kommissionen har de rättigheter som föreskrivs i artikel 116.6 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991.

16

Den 18 mars 2016 besvarade Europeiska unionens domstol den ovan i punkt 14 nämnda frågan. Den yrkade att tribunalen i första hand skulle fastställa att den inte behöver begära och erhålla tillstånd från sökandena och kommissionen för att kunna lägga fram de handlingar som tillhör målen T‑72/06 och T‑79/06 och, i andra hand, att tillstånd hade beviljats implicit av sökandena och kommissionen. Europeiska unionens domstol har i andra hand begärt att dess svar behandlas som en åtgärd för processledning som framställts för att tribunalen ska förordna om att handlingarna i målen T‑72/06 och T‑79/06, och särskilt de handlingar som bifogats svaromålet, ska inges i förevarande mål.

17

Den 4 april 2016 beslutade ordföranden på tribunalens tredje avdelning i utökad sammansättning för det första att ur akten hämta de handlingar som bifogats svaromålet som ingetts i förevarande mål och som tillhörde målen T‑72/06 och T‑79/06. Beslutet motiverades dels med att Europeiska unionens domstol varken hade begärt eller beviljats tillstånd av parterna i målen T‑72/06 och T‑79/06 att lägga fram ovannämnda handlingar, dels med att den inte hade begärt att få tillgång till akten i de målen enligt artikel 38.2 i rättegångsreglerna. För det andra beslutade ordföranden på tribunalens tredje avdelning i utökad sammansättning i enlighet med artikel 88.3 i rättegångsreglerna att uppmana sökandena att ta ställning till den begäran om åtgärder för processledning som Europeiska unionens domstol hade framställt i andra hand i sitt ovan i punkt 16 nämnda svar av den 18 mars 2016.

18

Den 20 april 2016 yrkade sökandena att tribunalen skulle avvisa EU-domstolens begäran om åtgärder för processledning, eftersom begäran inte uppfyllde villkoren i artikel 88 i rättegångsreglerna och skulle ha lett till att bestämmelserna om förebringande av bevisning och tillgång till akten som föreskrivs i rättegångsreglerna kringgås.

19

Den 27 april 2016 fastställde tribunalen att det för att förbereda förevarande mål för avgörande och avgöra målet med hänsyn till dess föremål krävs att handlingarna i målen T‑72/06 och T‑79/06 görs tillgängliga. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna beslutade tribunalen således att handlingarna i målen T‑72/06 och T‑79/06 skulle tillföras handlingarna i förevarande mål.

20

Den 8 respektive den 20 juni 2016 begärde Europeiska unionens domstol och sökandena att handlingarna i målen T‑72/06 och T‑79/06 skulle delges.

21

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 28 juni 2016.

22

Sökandena har yrkat att tribunalen ska

23

Europeiska unionens domstol har, med stöd av kommissionen, yrkat att tribunalen ska

24

Europeiska unionens domstol har gjort två invändningar om rättegångshinder. De avser för det första att ansökan är otydlig och saknar precision och, för det andra, att yrkandet om ersättning för påstådd ideell skada har preskriberats.

25

Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, jämförd med artikel 53 första stycket i samma stadga, och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, ska ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan och en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. För att uppfylla dessa krav ska en ansökan om ersättning för skada som påstås ha vållats av en av unionens institutioner innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastställa det agerande som sökanden lägger institutionen till last och skälen till att han anser att det finns ett orsakssamband mellan detta agerande och den skada som han påstår sig ha lidit samt arten och omfattningen av denna skada (se dom av den 7 oktober 2015, Accorinti m.fl./ECB, T‑79/13, EU:T:2015:756, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

26

Det är mot denna bakgrund som de argument som Europeiska unionens domstol anfört ska prövas.

27

Europeiska unionens domstol har gjort gällande att talan ska avvisas av det skälet att ansökan är otydlig och saknar precision i fråga om identiteten hos den som har orsakats påstådd ekonomisk och ideell skada.

28

I detta avseende framgår för det första av ansökan och de handlingar som bifogats ansökan att talan har väckts såväl av Gascogne som av Gascogne Sack Deutschland. Dessutom avser de yrkanden som framställts i ansökan ersättning för ekonomisk och ideell skada som sökandena lidit till följd av den tid det tog för att avgöra målen T‑72/06 och T‑79/06, som respektive avser Gascogne och Gascogne Sack Deutschland.

29

Europeiska unionens domstol har för det andra i fråga om påstådd ekonomisk skada enbart gjort gällande att sökandena i sina respektive yrkanden inte har visat att sådan skada föreligger. De argument som Europeiska unionens domstol har framfört avseende identifieringen av den som orsakats påstådd ekonomisk skada ska i förekommande fall således bedömas vid prövningen i sak i förevarande mål.

30

För det tredje, vad gäller den påstådda ideella skadan, stämmer det att formuleringen i ansökan inte är otvetydig. Med hänsyn till innehållet i ansökan i dess helhet och de förklaringar som sökandena gett under förhandlingen till vilka Europeiska unionens domstol har beretts tillfälle att ta ställning kan konstateras att ansökan avser ersättning för ideell skada som var och en av de två sökandena lidit.

31

Vad gäller fastställandet av den som orsaktas påstådd skada möjliggjorde således innehållet i ansökan för Europeiska unionens domstol att förbereda sitt försvar och gav tribunalen möjlighet att pröva talan.

32

EU-domstolens påstående att ansökan är otydlig och saknar precision vad avser identiteten av den som orsakats den skada som har åberopats ska således ogillas. Av samma anledning ska dessutom även EU-domstolens påstående att Gascogne Sack Deutschland inte har ett berättigat intresse av att få saken prövad ogillas.

33

Europeiska unionens domstol har gjort gällande att talan ska avvisas av det skälet att ansökan är otydlig och saknar precision vad gäller orsaken, innehållet och omfattningen av den påstådda ideella skadan.

34

Det ska i detta avseende för det första understrykas att det argument som Europeiska unionens domstol framfört, att ansökan antyder att den ideella skada som åberopats kan framgå av det allmänna ekonomiska sammanhanget eller av sökandenas svårigheter att finna en köpare, ska prövas vid bedömningen av huruvida talan är välgrundad, och närmare bestämt, om det föreligger ett orsakssamband mellan det anförda åsidosättandet och den påstådda ideella skadan.

35

För det andra vad gäller innehållet i den ideella skada som åberopats stämmer det att sökandenas argumentation är kortfattad i den mån den innehåller en uppräkning av de ideella skador som de ska ha lidit. Argumentationen är emellertid tillräcklig mot bakgrund av de förklaringar och hänvisningar som finns i ansökan. Vidare omfattas den förväxling som Europeiska unionens domstol har åberopat mellan den påstådda ekonomiska skadan, som består i en förlorad möjlighet, och den påstådda ideella skadan, och risken att erhålla dubbel ersättning för en och samma skada, av bedömningen av huruvida talan är välgrundad.

36

För det tredje, vad gäller omfattningen av den påstådda ideella skadan, har sökandena framhållit att den ideella skada som de åberopat per definition inte kan fastställas exakt. De har dessutom lämnat uppgifter om det sammanhang som enligt dem berättigar den ersättning som krävs. De har vidare beräknat skadebeloppet. Sökandena har slutligen under förhandlingen anfört den period under vilken de ska ha lidit den åberopade ideella skadan. Den omständigheten utgör emellertid inte hinder för Europeiska unionens domstol att försvara sig. För det första kunde sistnämnda ta ställning till den frågan under förhandlingen. För det andra har den gjort en invändning om rättegångshinder. Till stöd för invändningen anförde den att yrkandet om ersättning för den påstådda ideella skadan har preskriberats. Den har för det tredje gjort gällande att sökandena inte har framlagt bevis för att det föreligger en ideell skada och ett orsakssamband. Denna institution har för det fjärde i andra hand gjort gällande att den ideella skada som sökandena lidit ska fastställas till maximalt 5000 euro.

37

Sökandena har således anfört tillräckliga omständigheter som gör det möjligt att bedöma orsaken, innehållet och omfattningen av deras påstådda ideella skada och har följaktligen möjliggjort för Europeiska unionens domstol att förbereda sitt försvar. Dessa omständigheter ger dessutom tribunalen möjlighet att avgöra frågan.

38

Den argumentation som Europeiska unionens domstol framfört att ansökan är otydlig och saknar precision vad avser orsaken, innehållet och omfattningen av den påstådda ideella skadan ska således ogillas.

39

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den första invändningen om rättegångshinder underkännas i sin helhet.

40

Europeiska unionens domstol har gjort gällande att talan inte kan prövas i den mån som syftet därmed är att erhålla ersättning för den ideella skada som åsamkats mer än fem år innan förevarande talan väcktes, det vill säga före den 4 augusti 2009.

41

Det ska i detta avseende erinras om att det i artikel 46 stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken enligt artikel 53 första stycket i samma stadga ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen, föreskrivs följande:

”Talan mot unionen om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden ska preskriberas fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan. Preskription ska avbrytas genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör framställning hos en av unionens behöriga institutioner …”

42

Av fast rättspraxis följer att preskriptionens funktion är att förena skyddet för den skadelidande personens rättigheter med rättssäkerhetsprincipen. Preskriptionstidens längd har bestämts med beaktande bland annat av den tid som behövs för att den påstått skadelidande parten ska kunna dels framskaffa de uppgifter som är relevanta för en eventuell talan, dels kontrollera de omständigheter som kan komma att åberopas till stöd för denna talan (dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 33, se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 juli 2002, Autosalone Ispra dei Fratelli Rossi/kommissionen, C‑136/01 P, EU:C:2002:458, punkt 28).

43

Enligt fast rättspraxis börjar preskriptionstiden löpa när villkoren för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda (se dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

44

Artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol bör förvisso tolkas så, att preskription inte kan göras gällande mot en skadelidande som först vid en senare tidpunkt kunnat få kännedom om den skadevållande händelsen och följaktligen inte förfogade över en rimlig tidsfrist för att väcka talan före preskriptionstidens utgång. Villkoren för att den skadeståndsskyldighet som avses i artikel 340 andra stycket FEUF ska inträda, och således de regler om preskription som gäller för en sådan talan om skadestånd, kan emellertid inte grundas på annat än rent objektiva kriterier (se dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis).

45

Enligt fast rättspraxis kan dessutom inte den skadelidandes subjektiva bedömning av de omständigheter som ligger till grund för skadan beaktas vid fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen börjar löpa (se dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 37 och där angiven rättspraxis, dom av den 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen, C‑460/09 P, EU:C:2013:111, punkt 70).

46

I förevarande fall ska framhållas att ”den händelse som föranleder” förevarande ”talan mot unionen” är ett förfarandefel i form av ett påstått åsidosättande av en unionsdomstol av kravet på iakttagande av en rimlig frist för dom (nedan kallad rimlig frist för dom). Vid fastställandet av den tidpunkt då den preskriptionsfrist på fem år som föreskrivs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol börjar löpa ska således den omständigheten beaktas. Framför allt kan preskriptionsfristen inte börja löpa vid en tidpunkt då händelsen fortlöper och den tidpunkt då preskriptionsfristen börjar löpa ska således fastställas till en tidpunkt då händelsen helt och hållet har förverkligats.

47

När det gäller skadeståndstalan avseende ersättning för den skada som en person påstår sig ha lidit på grund av att en rimlig frist för att meddela dom eventuellt inte har iakttagits ska den tidpunkt då den preskriptionsfrist på fem år som föreskrivs i artikel 46 stadgan för Europeiska unionens domstol börjar löpa, när den omtvistade domen avgjordes genom ett beslut, fastställas till den tidpunkt då beslutet antogs. En sådan tidpunkt utgör nämligen ett bestämt datum som fastställs på grundval av objektiva kriterier. Den säkerställer att rättssäkerhetsprincipen iakttas och gör det möjligt att skydda sökandens rättigheter.

48

I förevarande mål har sökandena begärt ersättning för den skada som de påstår sig ha lidit till följd av den tid som förflöt innan målen T‑72/06 och T‑79/06 avgjordes. Dessa mål avslutades genom dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674). Preskriptionsfristen började således löpa den 16 november 2011.

49

Dessutom väckte sökandena talan i förevarande mål och avbröt således preskriptionsfristen den 4 augusti 2014, det vill säga innan fristen på fem år som föreskrivs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol löpte ut. Förevarande talan har således inte preskriberats.

50

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den andra invändningen om rättegångshinder ogillas.

51

Enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska unionen, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

52

Enligt domstolens fasta praxis framgår det av artikel 340 andra stycket FEUF att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar och rätten till ersättning för skada förutsätter att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (dom av den 29 september 1982, Oleifici Mediterranei/EEG, 26/81, EU:C:1982:318, punkt 16, och dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen, C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 106).

53

Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar (dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen, C‑104/97 P, EU:C:1999:498, punkt 65, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1994, KYDEP/rådet och kommissionen, C‑146/91, EU:C:1994:329, punkt 81). Unionsdomstolen är vidare inte skyldig att pröva villkoren i någon viss bestämd ordning (dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 42, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 13).

54

Sökandena har i förevarande fall för det första gjort gällande att förfarandets varaktighet i målen T‑72/06 och T‑79/06 överskred en rimlig frist för dom. De har för det andra gjort gällande att de till följd därav lidit skada som ska ersättas.

55

Sökandena har gjort gällande att förfarandets längd i målen T‑72/06 och T‑79/06 överskred en rimlig frist för dom, vilket utgör en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som syftar till att ge enskilda rättigheter. De har tillagt att förfarandets längd i vart och ett av målen överskred den rimliga fristen för dom med 30 månader, dels med hänsyn till den genomsnittliga handläggningstiden vid tribunalen av mål avseende tillämpningen av konkurrenslagstiftningen, dels de särskilda omständigheterna i nämnda mål.

56

Europeiska unionens domstol har bestritt dessa argument.

57

Det kan dels inte göras gällande att en rimlig frist för dom har överskridits i målen T‑72/06 och T‑79/06 enbart på grundval av en jämförelse mellan handläggningstiden i förfarandet i vart och ett av de två målen och den genomsnittliga handläggningstiden i förfaranden vid tribunalen som fastställts under perioden 2006–2010. Under alla omständigheter visar en undersökning av relevant statistik att förfarandets totala längd i målen T‑72/06 och T‑79/06 enbart överskred den genomsnittliga varaktigheten av förfaranden som fastställts under perioden 2006–2015 i de mål som avsåg tillämpningen av konkurrenslagstiftningen med 16 månader. På liknande sätt överskred den tid som förflöt mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 endast med 16 månader den genomsnittliga handläggningstiden i detta skede av förfarandet som fastställts under perioden 2007–2010 i mål som avsåg tillämpningen av konkurrenslagstiftningen.

58

Dessutom motiveras den sammanlagda handläggningstiden i förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 och den tid som förflöt mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet i ovannämnda mål av deras komplexitet, tvistens begränsade betydelse för sökandena, sökandenas uppträdande, den begränsade mandatperioden för domare och av den långvariga sjukskrivningen av en av ledamöterna i den avdelning som tilldelats de två berörda målen.

59

Det ska i detta avseende framhållas att det i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bland annat föreskrivs att ”[v]ar och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”.

60

En sådan rättighet vars förekomst hade bekräftats innan stadgan om de grundläggande rättigheterna trädde i kraft i form av en allmän unionsrättslig princip ansågs vara tillämplig i en talan vid domstol mot ett kommissionsbeslut (se dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 178 och där angiven rättspraxis).

61

I förevarande mål framgår av en detaljerad undersökning av respektive akt i målen T‑72/06 och T‑79/06, som domstolen framhöll i dom av den 26 november 2013, Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (C‑40/12 P, EU:C:2013:768), och dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770), att handläggningstiden i målen T‑72/06 och T‑79/06, som uppgick till cirka fem år och nio månader, inte kan motiveras av någon av omständigheterna i målen.

62

För det första rörde målen T‑72/06 och T‑79/06 tvister om huruvida det förelåg en överträdelse av konkurrensreglerna och enligt rättspraxis är det grundläggande kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna samt målsättningen att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden av avsevärt intresse, inte enbart för klaganden själv och för dess konkurrenter, utan även för utomstående, på grund av det stora antalet berörda personer och de ekonomiska intressen som står på spel (dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 186).

63

För det andra förflöt i vart och ett av målen T‑72/06 och T‑79/06 cirka tre år och tio månader, det vill säga 46 månader, mellan dels avslutningen av det skriftliga förfarandet i samband med ingivandet av dupliken den 20 februari 2007, dels inledandet av den muntliga delen av förfarandet i december 2010.

64

Under den perioden sammanfattade tribunalen bland annat parternas argument, förberedde målen för avgörande, gjorde en faktisk och en rättslig bedömning av tvisterna och förberedde det muntliga förfarandet. Den tid som förflöt beror framför allt på tvistens komplexitet och på parternas uppträdande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.

65

När det gäller tvistens komplexitet ska det inledningsvis erinras om att talan i målen T‑72/06 och T‑79/06 hade väckts mot ett beslut som antagits av kommissionen om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF.

66

Såsom framgår av respektive handling i målen T‑72/06 och T‑79/06, är mål som avser kommissionens tillämpning av konkurrensrätten mer komplexa än andra typer av mål, bland annat med hänsyn till omfattningen av det angripna beslutet och av handlingarna i ärendet och av nödvändigheten av att göra en detaljerad bedömning av talrika och invecklade faktiska omständigheter som ofta är utsträckta i tid och rum.

67

En varaktighet på 15 månader mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet är således i princip rimlig för att handlägga mål som avser tillämpningen av konkurrenslagstiftningen, som målen T‑72/06 och T‑79/06.

68

Dessutom ska den omständigheten beaktas att talan mot beslut K(2005) 4634 hade väckts i flera mål.

69

Det är i princip nödvändigt att handlägga de mål i vilka talan väckts mot samma beslut som antagits av kommissionen med tillämpning av unionens konkurrenslagstiftning parallellt, även när målen inte har förenats. Den parallella handläggningen motiveras bland annat av att målen sammanhänger med varandra och av behovet av att säkerställa en samstämmig bedömning av dessa vad gäller svaret på frågan.

70

Den parallella handläggningen av mål som är förenade med varandra kan följaktligen motivera en förlängning med ytterligare en månad för varje förenat mål av perioden mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet.

71

I förevarande fall hade talan väckts i 15 mål mot beslut K(2005) 4634. En sökande återkallade emellertid sin talan mot beslutet (beslut av den 6 juli 2006, Cofira-Sac/kommissionen, T‑43/06, ej publicerat, EU:T:2006:192). I två mål i vilka talan väckts mot beslut K(2005) 4634 meddelades dom den 13 september 2010, Trioplast Wittenheim/kommissionen (T‑26/06, ej publicerad, EU:T:2010:387), och dom av den 13 september 2010, Trioplast Industrier/kommissionen (T‑40/06, EU:T:2010:388).

72

Under dessa förhållanden motiverade handläggningen av de tolv övriga målen i vilka talan väckts mot beslut K(2005) 4634 en förlängning av förfarandet med elva månader i mål T‑72/06 och i mål T‑79/06.

73

En varaktighet på 26 månader (15 månader plus 11 månader) mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet var följaktligen rimlig för handläggningen av vart och ett av målen T‑72/06 och T‑79/06.

74

Slutligen motiverar inte komplexiteten vad gäller de faktiska och de rättsliga omständigheterna och förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 längre handläggningstider i förevarande fall. Det ska i detta avseende bland annat påpekas att förfarandet under tidsperioden mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 varken avbröts eller försenades av att tribunalen vidtog någon som helst form av åtgärd för processledning.

75

Vad gäller parternas uppträdande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 kan inte den omständigheten att sökandena i oktober 2010 begärde att det skriftliga förfarandet skulle återupptas motivera tidsperioden på tre år och åtta månader som förflöt sedan ingivandet av dupliken. Dessutom tyder det förhållandet att sökandena i december 2010 underrättades om att förhandling i målen skulle ske i februari 2011 på att denna processuella åtgärd endast kunde ha minimal inverkan på den tid som förflöt mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet i nämnda mål.

76

Med hänsyn till omständigheterna i målen T‑72/06 och T‑79/06 tyder den tidsperiod på 46 månader som förflöt mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet på att det föreligger omotiverat inaktiva perioder på 20 månader i vart och ett av målen.

77

För det tredje har vid granskningen av respektive handling i målen T‑72/06 och T‑79/06 inte några omständigheter framkommit av vilka slutsatsen kan dras att det förelåg omotiverat inaktiva perioder dels mellan den dag då ansökningarna ingavs och den dag då duplikerna ingavs, dels mellan inledandet av den muntliga delen av förfarandet och meddelandet av dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674).

78

Förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 som avslutades genom dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674), innebär följaktligen ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna, eftersom det överskrider en rimlig tidsfrist för dom med 20 månader, vilket utgör en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som syftar till att ge enskilda rättigheter.

79

Enligt fast rättspraxis krävs det att skadan ska vara faktisk och säker när skadestånd begärs inom ramen för en talan om utomobligatoriskt ansvar för unionen. Det är klaganden som ska bevisa detta (se dom av den 9 november 2006, Agraz m.fl./kommissionen, C‑243/05 P, EU:C:2006:708, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på sistnämnda att anföra övertygande bevisning avseende såväl förekomsten som omfattningen av den skada som klaganden åberopat (se dom av den 16 september 1997, Blackspur DIY m.fl./rådet och kommissionen, C‑362/95 P, EU:C:1997:401, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

80

Av fast rättspraxis följer vidare att villkoret avseende det orsakssamband som krävs enligt artikel 340 andra stycket FEUF förutsätter att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan institutionernas handlande och skadan (dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionenC‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 53, och dom av den 14 december 2005, Beamglow/parlamentet m.fl., T‑383/00, EU:T:2005:453, punkt 193, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl/rådet, 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21). Det ankommer på sökanden att visa att det föreligger ett orsakssamband mellan det aktuella agerandet och skadan (se dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen, T‑149/96, EU:T:1998:228, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

81

I förevarande fall har sökandena gjort gällande att de lidit ekonomisk och ideell skada till följd av att den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 överskridits.

82

Sökandena har gjort gällande att de orsakats två typer av ekonomisk skada på grund av att den rimliga fristen för dom överskridits. De har för det första åsamkats förluster dels på grund av betalning av de kostnader som uppstått i samband med de bankgarantier som de ställt för att inte omedelbart, utöver en skälig tidsperiod, behöva betala det bötesbelopp som ålagts genom beslut K(2005) 4634 (nedan kallade kostnader för bankgarantier), dels på grund av betalning av lagstadgad ränta som tillämpats på den som gjorts till föremål för sanktionsåtgärden genom beslut K(2005) 4634 utöver en skälig tidsperiod (nedan kallad ränta på bötesbeloppet). De har för det andra på grund av ”problemen med osäkerhet”, berövats möjligheten att hitta en investerare tidigare och således möjligheten att göra en vinst eller undvika en förlust.

83

Det ska för det första undersökas om den åberopade skadan och förekomsten av ett orsakssamband vad beträffar den påstådda förlusten av en möjlighet att hitta en investerare tidigare och för det andra den åberopade skadan och förekomsten av ett orsakssamband vad beträffar den påstådda förlust som uppkommit på grund av betalning av ränta på bötesbeloppet och betalning av kostnader för bankgarantier.

84

Sökandena har gjort gällande att företagsgruppen hade ekonomiska problem från år 2011. Efter att ha vänt sig till sina långivare, vilket visade sig vara otillräckligt, började företagsgruppen leta efter nya investerare. Om beslut K(2005) 4634 hade blivit definitivt tidigare, hade den osäkerhet som rådde avseende det slutliga bötesbeloppet och, närmare bestämt, risken för en höjning av bötesbeloppet, inte uppkommit och en investerare hade kunnat hittas snabbare. I detta avseende framgår av den omständigheten att ett principavtal hade ingåtts mellan Groupe Gascogne och ett investerarkonsortium lett av bolaget Biolandes Technologies några dagar efter det att dom av 26 november 2013, Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (C‑40/12 P, EU:C:2013:768), och dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770), meddelades, att den osäkerhet som rådde vad gäller bötesbeloppet hade en negativ inverkan på företagsgruppens verksamhet. Av händelsernas kronologiska ordning framgår klart att det finns ett samband mellan den påstått orimliga fristen för dom och de svårigheter som företagsgruppen Gascogne hade att finna investerare, vars tillskott hade varit avgörande för att lösa deras ekonomiska problem.

85

Europeiska unionens domstol har bestritt dessa påståenden.

86

Det ska i förevarande mål prövas om sökandena med en tillräcklig grad av sannolikhet har visat att Gascogne hade möjlighet att finna en investerare ”tidigare”. Det ska med andra ord undersökas om sökandena har visat att Gascogne hade en verklig och påtaglig möjlighet att hitta en investerare tidigare.

87

I detta avseende framgår för det första av handlingarna i målet att Gascogne mottagit högst fem avsiktsförklaringar när den började leta efter investerare. Sökandena har till ansökan bifogat en skrivelse av den 8 november 2012 från en potentiell investerare från Förenade kungariket. Dessutom förklaras i rapporten från den oberoende experten som avfattades inom ramen för den planerade reserverade kapitalökningen i Gascogne SA av den 16 maj 2014 som anges i ansökan att Gascogne till följd av en anbudsinfordran som denne anordande i januari och februari 2013 mottagit fyra avsiktsförklaringar av investeringsfonder. Av de fem avsiktsförklaringar som Gascogne mottagit anges emellertid enbart i två av dem att det bötesbelopp som ålagts genom beslut K(2005) 4634 utgör en omständighet som ska beaktas före ett eventuellt beslut att investera.

88

Vad för det andra gäller de två potentiella investerare som har hänvisat till det bötesbelopp som ålagts genom beslut K(2005) 4634 framgår inte av handlingarna i målen att ett av villkoren för en eventuell investering var att den osäkerhet som rådde avseende en eventuell höjning av bötesbeloppet undanröjdes.

89

Vad gäller skrivelsen av den 8 november 2012 av den potentiella investeraren i Förenade kungariket framgår av denna att böterna kunde utgöra hinder mot en eventuell investering. Den potentiella investeraren begärde närmare bestämt att Republiken Frankrike skulle betala bötesbeloppet eller diskutera med kommissionen så att denna skulle avskriva ärendet. Således utgör avskrivningen av bötesskulden i dess helhet och inte vissheten om att bötesbeloppet inte kommer att höjas ett villkor för en eventuell investering.

90

Vad gäller den andra avsiktsförklaringen i vilken det hänvisas till de böter som ålagts genom beslut K(2005) 4634 anges i rapporten från den oberoende experten som avfattades inom ramen för den planerade reserverade kapitalökningen i Gascogne SA av den 16 maj 2014 att det som villkor för en eventuell investering i avsiktsförklaringen bland annat uppställdes att den skuld som härrör från det bötesbelopp som ålagts av kommissionen avskrevs. Som tidigare påpekats utgör själva förekomsten av böter och inte visshet om att bötesbeloppet inte kommer att höjas ett villkor för en eventuell investering.

91

För det tredje framgår av de handlingar som sökandena lämnat in eller nämnt i ansökan att avskrivningen av bötesskulden utgjorde ett bland flera villkor för en eventuell investering. Av skrivelsen av den 8 november 2012 framgår nämligen att en överenskommelse kunde nås med den potentiella investeraren i Förenade kungariket under förutsättning att flera villkor uppfylldes, såsom att en verksamhetsgren avyttrades, lån avskrevs, en omstrukturering skedde och en social åtgärdsplan upprättades. På samma sätt innehöll var och en av de avsiktsförklaringar som anges i rapporten från den oberoende experten som avfattades inom ramen för den planerade reserverade kapitalökningen i Gascogne SA av den 16 maj 2014 flera kumulativa villkor för en investering (avyttring av verksamhetsgrenar, avskrivning av lån, skuldomläggning eller fullständig avskrivning av skulden). Sökandena har emellertid inte försökt att visa att de kunde uppfylla samtliga villkor som uppställts i avsiktsförklaringarna. Det ska även påpekas att möjligheten att finna en investerare tidigare var beroende av Gascognes vilja att godta flera villkor som uppställts av en eventuell investerare och affärsplanen i samband med investeringen.

92

För det fjärde ska framhållas att ansökan innehåller flera ostyrkta påståenden. Sökandena har framfört allt endast hävdat att enbart konstaterandet att nya investerare i Gascogne hade slutfört förhandlingarna om deras avtal endast några veckor efter det att dom av den 26 november 2013, Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (C‑40/12 P, EU:C:2013:768), och dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770), meddelades ”räcker” för att visa att om tribunalen hade meddelat domarna inom en normal tidsfrist, hade sökandenas situation underlättats avsevärt och företagsgruppen hade övertagits tidigare. Det har således inte visats att den faktiska investeringen genomfördes till följd av att sökandenas situation klargjordes vad gäller en eventuell höjning av bötesbeloppet.

93

Sökandena har följaktligen inte visat att Gascogne hade en påtaglig möjlighet att finna en investerare ”tidigare” De har således inte heller visat att Gascogne har förlorat en påtaglig möjlighet att finna en investerare tidigare och att förlusten av denna möjlighet utgör en faktisk och säker skada för Gascogne.

94

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska begäran om ersättning för en påstådd förlust av en möjlighet att finna en investerare tidigare ogillas.

95

För det första har sökandena gjort gällande att de, när de väckte talan i målen T‑72/06 och T‑79/06, beslutade att inte omedelbart betala de böter de ålagts genom beslut K(2005) 4634. Sökandena har förklarat att de i stället var tvungna att acceptera att betala ränta på 3,56 procent på bötesbeloppet från och med den 15 mars 2006, samt ställa en bankgaranti.

96

För det andra har sökandena gjort gällande att dom av den 26 november 2013, Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (C‑40/12 P, EU:C:2013:768), och dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770) hade meddelats omkring den 30 maj 2011, om den rimliga fristen för dom inte hade överskridits. De har härav dragit slutsatsen att den ränta på bötesbeloppet och de kostnader för bankgarantier som de betalade mellan den 30 maj 2011, som är den dag då beslut K(2005) 4634 borde ha blivit definitivt, och den 12 december 2013, som är den dag då bötesbeloppet faktiskt betalades, kan betraktas som felaktigt utbetalda belopp och ska återbetalas.

97

För det tredje framgår av punkt 135 i generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:360) att det finns ett direkt samband mellan överskridandet av den rimliga fristen för dom och extrakostnaderna för den ränta som betalats på bötesbeloppet och kostnaderna för bankgarantin.

98

Europeiska unionens domstol har bestritt dessa påståenden.

99

Den har för det första gjort gällande att den ränta som sökandena varit tvungna att betala för perioden mellan den 30 maj 2011 och den 12 december 2013 inte kan betecknas som skada.

100

Den har för det andra anfört att det inte finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan dels den ekonomiska skada som hänför sig till kostnaderna för bankgarantin och räntan på bötesbeloppet, dels överskridandet av den rimliga fristen för dom. Dessa ekonomiska skador är resultatet av sökandenas val. Vidare kan ett orsakssamband inte fastställas enbart på grundval av konstaterandet att sökandena, om den rimliga fristen för dom inte hade överskridits, inte hade varit skyldiga att betala kostnader för bankgarantier och ränta på bötesbeloppet för den period som motsvarar överskridandet. Slutligen innebär den omständigheten att sökandena inte hade tillräckliga likvida medel för att betala bötesbeloppet vid den tidpunkt då beslut K(2005) 4634 antogs att det inte finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan den påstådda ekonomiska skadan och överskridandet av den rimliga fristen för dom. Sökandena har för övrigt inte heller ansökt om interimistiska åtgärder för att få uppskov med verkställigheten av beslut K(2005) 4634.

101

Det bör påpekas att det i artikel 2 i beslut K(2005) 4634 föreskrevs att de bötesbelopp som ålagts genom det beslutet ska betalas inom tre månader från dess delgivning. I enlighet med artikel 86 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 357, 2002, s. 1) anfördes i artikel 2 i det beslutet att ränta vid utgången av tremånadersperioden ska betalas automatiskt enligt den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner den första dagen i den månad då detta beslut fattades, med tillägg av 3,5 procentenheter, nämligen 5,56 procent.

102

I enlighet med artikel 299 första stycket FEUF var beslut K(2005) 4634 verkställbart, eftersom det enligt artikel 2 medförde betalningsskyldighet för sökandena. Dessutom påverkar inte den omständigheten att en talan om ogiltigförklaring väckts mot beslutet i enlighet med artikel 263 FEUF verkställbarheten av beslutet, eftersom talan som förs vid Europeiska unionens domstol inte ska hindra verkställighet enligt artikel 278 FEUF.

103

Den 15 december 2005 tillställde kommissionen sökandena beslut K(2005) 4634. I samband härmed påpekade den att om sökandena inleder ett förfarande vid tribunalen eller domstolen skulle några indrivningsåtgärder inte vidtas så länge målet var anhängigt, under förutsättning att två villkor hade uppfyllts innan det att fristen för betalning löpt ut. I enlighet med artikel 86.5 i förordning nr 2342/2002 rörde det sig om följande två villkor: För det första ska ränta utgå på kommissionens fordran från förfallodagen om 3,56 procent, för det andra ska en bankgaranti som är godtagbar för kommissionen som såväl omfattar skulden och räntan eller en ökning av skulden ställas innan det att fristen för betalning löpt ut.

104

Sökandena har i deras ansökan i förevarande fall förklarat att de beslutat att inte omedelbart betala det bötesbelopp som ålagts dem och att ställa en bankgaranti i enlighet med den möjlighet som de erbjudits av kommissionen under förutsättning att de betalar en ränta om 3,56 procent.

105

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva den påstådda ekonomiska skadan och förekomsten av ett orsakssamband mellan skadan och överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06.

106

För det första ska konstateras att det bötesbelopp som ålagts genom beslut K(2005) 4634 enligt artikel 299 första stycket och artikel 278 FEUF som anförts ovan i punkt 102 skulle betalas till kommissionen trots att en talan om ogiltigförklaring väckts mot nämnda beslut. Den ränta om 3,56 procent som ska betalas på bötesbeloppet bör således betecknas som dröjsmålsräta.

107

För det andra har sökandena under förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 varken betalat bötesbeloppet eller dröjsmålsränta. Sökandena har under förfarandet i nämnda mål således förfogat över ett belopp som motsvarar bötesbeloppet jämte dröjsmålsränta.

108

Sökandena har emellertid inte inkommit med uppgifter som skulle kunna visa att, under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06, den dröjsmålsränta som betalades till kommissionen senare översteg den fördel som de kunnat erhålla genom att förfoga över beloppet, som motsvarar bötesbeloppet jämte dröjsmålsränta. Sökandena har med andra ord inte visat att den ränta som utgick på bötesbeloppet under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen för dom översteg den fördel som de kunnat erhålla av att inte betala bötesbeloppet jämte ränta som förfallit till betalning den dag då den rimliga fristen för dom överskreds och den ränta som förfallit till betalning under den period överskridandet pågick.

109

Sökandena har följaktligen inte visat att de under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 lidit verklig och säker förlust till följd av att av dröjsmålsränta betalats på det bötesbelopp som ålades genom beslut K(2005) 4634.

110

Yrkandet om ersättning för den påstådda skadan som består av förluster som uppkommit till följd av ränta att betalats på bötesbeloppet utöver en skälig tidsperiod ska följaktligen ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva dels vem av sökandena som faktiskt betalat dröjsmålsränta, dels om det orsakssamband som åberopats föreligger.

111

Vad för det första gäller den skada som åsamkats framgår det av akten att den bank i vilken Groupe Gascogne, nu Gascogne, var kund, ställde en garanti för betalning av det totala bötesbeloppet jämte dröjsmålsräta. Dessutom styrker uppgifterna i akten att Gascogne under förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 betalade kostnaderna för bankgarantin kvartalsvis.

112

Gascogne Sack Deutschland har följaktligen inte visat att företaget har lidit verklig och säker skada som består i förluster som uppkommit till följd av betalning av kostnader för bankgarantin utöver en skälig tidsperiod.

113

Yrkandet om ersättning för den påstådda skadan som bestod i förluster som Gascogne Sack Deutschland ska ha lidit till följd av betalning av kostnader för bankgarantin utöver en skälig tidsperiod ska följaktligen avvisas.

114

Däremot kan det mot bakgrund av uppgifterna i handlingarna konstateras att Gascogne har visat att det har lidit verklig och säker skada som bestod i en förlust till följd av betalning av kostnaderna för bankgarantin under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06.

115

Vad för det andra gäller orsakssambandet ska påpekas att om förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 inte hade överskridit den rimliga fristen för dom hade Gascogne inte varit tvungen att betala de kostnader som uppstod i samband med ställandet av bankgarantier under den period som motsvarar överskridandet.

116

Det föreligger således ett orsakssamband mellan överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 och den skada som Gascogne lidit som bestod i en förlust till följd av att Gascogne betalat de kostnader som uppstod i samband med ställandet av bankgarantier under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen för dom.

117

Det kan vidare framhållas att det omtvistade beteendet måste vara den avgörande orsaken till skadan (beslut av den 31 mars 2011, Mauerhofer/kommissionen, C‑433/10 P, ej publicerat, EU:C:2011:204, punkt 127, och dom av den 10 maj 2006, Galileo International Technology m.fl./kommissionen, T‑279/03, EU:T:2006:121, punkt 130, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 61). Med andra ord kan nämnda bidrag, även när institutionerna eventuellt har bidragit till den skada för vilken ersättning begärs, vara alltför avlägset på grund av att andra personer är ansvariga, i förevarande fall klagandena (dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 59, och beslut av den 31 mars 2011, Mauerhofer/kommissionen, C‑433/10 P, ej publicerat, EU:C:2011:204, punkt 132).

118

Det har dessutom redan slagits fast att en påstådd skada som består i kostnader som uppkommit i samband med ställande av bankgarantier som ett företag, som är föremål för sanktionsåtgärder som vidtagits genom ett beslut, som antagits av kommissionen och som senare ogiltigförklarats av tribunalen, har haft, inte är en direkt följd av att beslutet är rättsstridigt, eftersom den skada som uppstått är resultatet av företagets val att ställa en bankgaranti för att inte fullgöra skyldigheten att betala böterna inom den tidsfrist som uppställs i det omtvistade beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2005, Holcim (Deutschland)/kommissionen, T‑28/03, EU:T:2005:139, punkt 123, och beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377, punkt 38).

119

I förevarande fall bör emellertid för det första påpekas att det vid den tidpunkten då sökandena väckte talan i målen T‑72/06 och T‑79/06, den 23 februari 2006, och vid den tidpunkten då Gascogne ställde en bankgaranti i mars 2006 inte kunde förutses att den rimliga fristen för dom skulle överskridas. Gascogne hade dessutom berättigade skäl att förvänta sig att talan i nämnda mål behandlas inom rimlig tid.

120

För det andra överskreds den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 efter Gascognes ursprungliga beslut att ställa en bankgaranti.

121

Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig således betydligt från dem som fastställdes i dom av den 21 april 2005, Holcim (Deutschland)/kommissionen (T‑28/03, EU:T:2005:139), och i beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen (T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377), som anförts ovan i punkt 118. Sambandet mellan överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 och betalningen av de kostnader som uppstått i samband med ställandet av bankgarantier under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen kan således inte, tvärtemot vad Europeiska unionens domstol har hävdat, ha brutits av Gascognes ursprungliga beslut att inte omedelbart betala det bötesbelopp som ålagts genom beslut K(2005) 4634 och ställa en bankgaranti.

122

Det finns följaktligen ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 och den förlust som Gascogne lidit till följd av betalning av de kostnader som uppstod i samband med ställandet av bankgarantier under den period som motsvarar överskridandet av nämnda frist.

123

Sökandena har för det tredje gjort gällande att de lidit skada under perioden mellan den 30 maj 2011, den dag då beslut K(2005) 4634 skulle ha blivit definitivt, och den 12 december 2013, den dag då böterna faktiskt betalades.

124

I detta avseende bör för det första noteras att sökandena i sin talan enbart har gjort gällande att den rimliga fristen för dom överskridits i målen T‑72/06 och T‑79/06. De har således inte åberopat att den rimliga fristen för dom har överskridits till följd av den sammanlagda handläggningstiden i förfarandet, dels i mål T‑72/06 med domstolens avgörande av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770), dels i mål T‑79/06 med domstolens avgörande av den 26 november 2013, Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (C‑40/12 P, EU:C:2013:768).

125

Det har i förevarande fall således enbart konstaterats att förfarandena i målen T‑72/06 och T‑79/06 hade överskridit den rimliga fristen för dom (se punkt 78 ovan).

126

Överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 upphörde när dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674) meddelades.

127

Från och med den 16 november 2011 kunde sökandena således bedöma dels om den rimliga fristen för dom hade överskridits i målen T‑72/06 och T‑79/06, dels den skada som Gascogne lidit som bestod i en förlust till följd av betalning av de kostnader som uppstått i samband med ställandet av bankgarantin under den period som motsvarade överskridandet av nämnda frist.

128

Dessutom har sökandena inom ramen för sina överklaganden av den 27 januari 2012 mot dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674), gjort gällande att den oskäligt långa handläggningstiden i målen T‑72/06 och T‑79/06 har haft kostsamma ekonomiska konskevenser för sökandena och därför yrkat att de böter som de har ålagts ett solidariskt betalningsansvar för ska nedsättas.

129

Beslut K(2005) 4634 genom vilket sökandena ålades böter blev definitivt först den 26 november 2013 och den möjlighet som kommissionen erbjudit att ställa en bankgaranti upphörde vid den tidpunkten till följd av sökandenas beslut att överklaga domen av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och domen av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674).

130

Betalningen av de kostnader som uppstod i samband med ställandet av bankgarantier efter det att dom av den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och dom av den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674), meddelades, varigenom överskridandet av rimlig frist för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 upphörde, har följaktligen inte ett tillräckligt direkt orsakssamband med överskridandet, eftersom betalningen av sådana kostnader är ett resultat av sökandenas personliga och självständiga val efter nämnda överskridande att inte betala böter, inte ansöka om uppskov med verkställigheten av beslut K(2005) 4634 och att överklaga ovannämnda domar.

131

Mot bakgrund av vad som anförts ovan följer att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan dels överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06, dels den skada som Gascogne lidit innan dom meddelades den 16 november 2011, Groupe Gascogne/kommissionen (T‑72/06, ej publicerad, EU:T:2011:671), och den 16 november 2011, Sachsa Verpackung/kommissionen (T‑79/06, ej publicerad, EU:T:2011:674), som består i betalning av de kostnader som uppstått i samband med ställande av bankgarantier under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen.

132

Det ska för det första erinras om att förfarandets varaktighet i målen T‑72/06 och T‑79/06 överskred den rimliga fristen för dom med 20 månader i vart och ett av målen (se punkt 78 ovan).

133

För det andra har sökandena gjort gällande att de har lidit skada under perioden från den 30 maj 2011, den dag då beslut K(2005) 4634 skulle ha blivit definitivt, till den 12 december 2013, den dag då böterna faktiskt betalades.

134

I detta avseende har sökandena i ansökan anfört att samtliga kostnader som de haft för bankgarantin ”efter den 30 maj 2011” ska betraktas som förluster. De har till stöd för sitt yrkande om ersättning ingett handlingar som utfärdats av en bank från och med det andra kvartalet 2011.

135

Med beaktande av skälen till ansökan motsvarar sökandenas begäran om ersättning som framställts i det andra yrkandet om 184571 euro således de kostnader som uppstått i samband med ställandet av bankgarantier från och med den 30 maj 2011.

136

Det framgår av unionsdomstolarnas förfaranderegler, särskilt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, att parterna i princip avgör och begränsar tvisten och att unionsdomstolarna inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) (dom av den 10 december 2013, kommissionen/Irland m.fl., C‑272/12 P, EU:C:2013:812, punkt 27, och dom av den 3 juli 2014, Electrabel/kommissionen, C‑84/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2040, punkt 49).

137

Tribunalen kan således inte frångå sökandenas begäran och besluta ex officio att ersätta en skada som orsakats före den 30 maj 2011, det vill säga en skada som orsakats under en period som tidsmässigt skiljer sig från den under vilken de hävdat att de lidit skada.

138

De kostnader som uppstått för Gascogne i samband med ställandet av bankgarantier efter den 16 november 2011 har inte ett tillräckligt direkt orsakssamband med överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 (se punkt 130 ovan).

139

I förevarande fall motsvarar följaktligen den skada för vilken ersättning kan utgå de kostnader som uppstått för Gascogne i samband med ställandet av bankgarantier mellan den 30 maj 2011 och den 16 november 2011.

140

För det tredje framgår av de handlingar som sökandena lagt fram att de kostnader som Gascogne haft i samband med ställandet av bankgarantier betalades kvartalsvis och att en provision som utgick kvartalsvis skulle betalas helt och hållet när bankgarantin fortlöpte under ett nytt kvartal. Av dessa handlingar framgår även att de kostnader som Gascogne haft i samband med ställandet av bankgarantier ökade till 19945,21 euro, 20120,38 euro respektive 20295,55 euro för det andra, det tredje och det fjärde kvartalet 2011.

141

De kostnader som Gascogne haft i samband med ställandet av bankgarantier uppgick således till 6648,40 euro i juni 2011, 20120,38 euro under det tredje kvartalet 2011 och 20295,55 euro under det fjärde kvartalet 2011.

142

Härav följer att de kostnader som Gascogne haft för ställandet av bankgarantier under perioden mellan den 30 maj 2011 och den 16 november 2011 uppgick till 47064,33 euro.

143

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska Gascogne beviljas en ersättning om 47064,33 euro för den ekonomiska skada som det lidit till följd av att den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 överskridits och som består i betalning av de extrakostnader som uppstått i samband med ställandet av bankgarantier.

144

Sökandena har gjort gällande att överskridandet av den rimliga fristen för dom orsakat dem flera ideella skador. Det har nämligen skadat företagets rykte, skapat osäkerhet vad gäller de beslut som ska antas, orsakat problem i företagets förvaltning och slutligen gett upphov till ångest och obehag hos medlemmarna i bolagsledningen och företagets anställda. Dessutom finns ett direkt orsakssamband mellan överskridandet av den rimliga fristen för dom och den påstådda ideella skadan. Sökandena uppskattar att deras ideella skada uppgår till minst 500000 euro.

145

Europeiska unionens domstol har för det första genmält att sökandena inte har anfört några omständigheter som utgör grund för deras ideella skada och inte har visat att de lidit faktisk och säker skada. Sökandena har vidare, i andra hand, inte visat att det finns ett orsakssamband mellan överskridandet av den rimliga fristen för dom och de ideella skador som de gjort gällande. Den har för det tredje i tredje hand anfört att den ideella skadan uppgår till högst 5000 euro.

146

För det första ska den ideella skada som medlemmarna i bolagsledningen och de anställda i sökandena påstås ha lidit bedömas, och för det andra den ideella skada som sökandena påstår sig ha lidit.

147

De yrkanden som framställts i ansökan avser enbart sökandenas intressen och inte bolagsledningens eller de anställdas intressen. Sökandena har inte heller gjort gällande att det skett en överlåtelse av rättigheter eller att det föreligger en uttrycklig fullmakt som ger dem behörighet att framställa ett yrkande om ersättning för den skada som har vållats bolagsledningen och deras anställda.

148

Begäran om ersättning för den ideella skada som påstås ha vållats bolagsledningen och sökandens anställda ska således avvisas, eftersom det inte framgår av handlingarna att bolagsledningen och de anställda hade gett sökandena behörighet att väcka en skadeståndstalan i deras namn (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 maj 2010, CPEM/kommissionen, C‑350/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:267, punkt 61, och dom av den 30 juni 2009, CPEM/kommissionen, T‑444/07, EU:T:2009:227, punkterna 39 och 40).

149

Det har under alla omständigheter inte visats att bolagsledningen eller de anställda har vållats skada. Sökandena har enbart kommit med påståenden och har inte lagt fram någon konkret bevisning som styrker den ångest eller det obehag som deras bolagsledning eller anställda lidit till följd av att den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 överskridits. Sökandena har inte heller visat att bolagsledningen och deras anställda vållats direkt personlig skada som skiljer sig från den skada som sökandena personligen lidit.

150

Begäran om ersättning för den ideella skada som bolagsorganen och sökandens anställda påstås ha lidit ska följaktligen avvisas eller, i vart fall, avslås som ogrundad.

151

Av rättspraxis framgår att när en sökande inte på något sätt har visat vare sig att en ideell skada föreligger eller hur stor den ideella skadan är måste den åtminstone visa att det kritiserade uppträdandet var så allvarligt att det kunde förorsaka sökanden en sådan skada (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, SELEX Sistemi Integrati/kommissionen, C‑481/07 P, ej publicerad, EU:C:2009:461, punkt 38, dom av den 28 januari 1999, BAI/kommissionen, T‑230/95, EU:T:1999:11, punkt 39, och dom av den 16 oktober 2014, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, T‑297/12, ej publicerad, EU:T:2014:888, punkterna 31, 46 och 63).

152

Det ska i detta avseende för det första påpekas att det i ansökan enbart har angetts att sökandenas anseende har kränkts, utan att några närmare upplysningar har lämnats.

153

Sökandena har under dessa förhållanden inte visat att överskridandet av den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 leder till att deras anseende skadas.

154

Under dessa förhållanden räckte konstaterandet ovan i punkt 78 att den rimliga fristen för dom överskridits med hänsyn till överskridandets föremål och allvar för att återupprätta den påstådda kränkningen av sökandenas anseende.

155

För det andra är den omständigheten att sökandena hamnat i en osäker situation, bland annat vad gäller frågan om de kommer att ha framgång med sin talan mot beslut K(2005) 4634, en inneboende del av varje domstolsförfarande. Dessutom kände sökandena nödvändigtvis till att målen T‑72/06 och T‑79/06 präglades av ett visst mått av komplexitet och att denna komplexitet dels berodde på antalet parallella mål som successivt hade väckts vid tribunalen på olika rättegångsspråk mot beslut K(2005) 4634, dels behovet för den domstolen av att göra en fördjupad undersökning av omfattande handlingar, och särskilt behovet av att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta och undersöka tvisten i materiellt hänseende.

156

Förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 som sammanlagt varade fem år och nio månader överskred emellertid den föreskrivna varaktigheten som sökandena hade kunnat förutse bland annat vid ingivandet av sin talan. I förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06 förflöt dessutom tre år och tio månader mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet. Dessa tidsfrister kan inte motiveras av åtgärder för processledning, åtgärder för bevisupptagning eller av uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.

157

Under dessa förhållanden har den omständigheten att den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 överskridits lett till att sökandena hamnade i ett tillstånd av osäkerhet som gick utöver den osäkerhet som ett domstolsförfarande i allmänhet föranleder. Detta långvariga tillstånd av osäkerhet påverkade nödvändigtvis företagens beslutsplanering och förvaltning och medförde således en ideell skada.

158

För det tredje har den ideella skada som sökandena lidit till följd av det långvariga tillstånd av osäkerhet som de befann sig i, under omständigheterna i förevarande fall, inte kompenserats helt och hållet genom konstaterandet att den rimliga fristen för dom har överskridits.

159

Sökandena har i detta avseende gjort gällande att deras ideella skada med hänsyn till omständigheterna uppgår till ”minst”500000 euro.

160

Sökandena har emellertid för det första inte lämnat tillräckliga uppgifter som motiverar beloppet ”om minst”500000 euro som begärts som ersättning för deras ideella skada. Dessutom avser det belopp som sökandena begärt ersättning för flera ideella skador och bland annat en kränkning av anseendet som inte har visats och som i vart fall har återupprättats i tillräcklig utsträckning genom konstaterandet att den rimliga fristen för dom har överskridits (se punkterna 152–154 ovan).

161

För det andra har domstolen slagit fast att det med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa iakttagandet av unionsrättens konkurrensregler inte är möjligt för unionsdomstolen att, enbart med anledning av att ett mål inte har prövats inom skälig tid, låta sökanden bestrida att det fanns skäl att ålägga böter eller ifrågasätta ett bötesbelopp när talan har ogillats med avseende på samtliga grunder som har åberopats mot tribunalens bedömning av detta bötesbelopp och de beteenden som detta ska beivra (dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen, C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkt 78, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 194, och dom av den 8 maj 2014, Bolloré/kommissionen, C‑414/12 P, ej publicerad, EU:C:2014:301, punkt 105).

162

Härav följer att det faktum att rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid har kränkts i samband med prövningen av en talan som väckts mot ett kommissionsbeslut genom vilket ett företag åläggs böter för överträdelse av unionens konkurrensregler inte kan leda till att de böter som ålagts genom detta beslut helt eller delvis upphävs (dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen, C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkt 78, och dom av den 26 november 2013, Kendrion/kommissionen, C‑50/12 P, EU:C:2013:771, punkt 88, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, Bolloré/kommissionen, C‑414/12 P, ej publicerad, EU:C:2014:301, punkt 107).

163

Med hänsyn till nivån, ger beslutet att bevilja den ersättning som sökandena begärt för att ersätta den ideella skada som de lidit, under omständigheterna i förevarande mål, upphov till tvivel vad gäller det bötesbelopp som sökandena ålagts genom beslut K(2005) 4634, trots att det inte har visats att det faktum att den rimliga fristen för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 har överskridits har påverkat bötesbeloppet.

164

Det belopp som sökandena har begärt kan således inte betraktas som ett relevant kriterium för att fastställa det ersättningsbelopp som de har rätt att kräva.

165

Med beaktande av de bedömningar som gjort ovan i punkterna 155–164, och särskilt omfattningen av överskridandet av den rimliga fristen för dom, sökandenas beteende, och att det är nödvändigt att säkerställa iakttagandet av unionsrättens konkurrensregler och en effektiv prövning av talan, kan i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) fastställas att en ersättning om 5000 euro för var och en av sökandena utgör skälig ersättning för den skada som de förorsakats genom de långvariga tillstånd av osäkerhet som de befann sig i under förfarandet i målen T‑72/06 och T‑79/06.

166

Sökandena har begärt att tribunalen ska fastställa att kompensationsränta och dröjsmålsränta ska utgå på den ersättning som ska beviljas sökandena enligt den räntenivå som tillämpas av Europeiska centralbanken på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, uppräknat med två procentenheter, räknat från och med den dag då ansökan ges in.

167

Det ska i detta avseende göras en åtskillnad mellan kompensationsränta och dröjsmålsränta (dom av den 27 januari 2000, Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:2000:38, punkt 55).

168

För det första ska det med avseende på kompensationsränta erinras om att det inte går att bortse från de oförmånliga konsekvenserna av den tid som förflutit mellan uppkomsten av den skadebringande händelsen och dagen för betalning av skadeståndet med hänsyn till att det försämrade penningvärdet ska beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 februari 1994, Grifoni/kommissionen, C‑308/87, EU:C:1994:38, punkt 40, och dom av den 13 juli 2005, Camar/rådet och kommissionen, T‑260/97, EU:T:2005:283, punkt 138). Kompensationsränta syftar till att kompenserara för den tid som har förflutit fram till den rättsliga bedömningen av skadeståndsbeloppet, oberoende av förseningar som kan tillskrivas gäldenären (dom av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International, C‑336/13 P, EU:C:2015:83, punkt 37).

169

Den skadelidande bör i princip ha rätt till ersättning för försämring av penningvärdet fram till dagen för domen i vilken skyldigheten att ersätta den skada som sökanden lidit fastslås (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 1992, Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:1992:217, punkt 35, dom av den 13 juli 2005, Camar/rådet och kommissionen, T‑260/97, EU:T:2005:283, punkterna 142 och 143, och dom av den 26 november 2008, Agraz m.fl./kommissionen, T‑285/03, ej publicerad, EU:T:2008:526, punkterna 54 och 55).

170

I förevarande fall omfattar det skadestånd som tillerkänts var och en av sökandena som ersättning för den ideella skada som de lidit den period som föregår dagen för förevarande dom och det finns därför ingen anledning att bevilja kompensationsränta för den period som föregår den dagen.

171

Vad vidare gäller det skadestånd som ska betalas till Gascogne för att ersätta den ekonomiska skada som sistnämnda lidit följer av den rättspraxis som angetts i punkt 168 ovan att sökandena har rätt att begära att kompensationsränta ska utgå på skadeståndet från och med den 30 maj 2011.

172

Sökandena har genom sitt andra yrkande, såsom de bekräftade vid förhandlingen, begärt att kompensationsränta ska utgå på den ersättning som de kan tilldelas, ”från och med den dag då ansökan ges in” i förevarande mål.

173

Den kompensationsränta som ska utgå på det skadestånd som ska betalas till Gascogne som ersättning för den ekonomiska skada som sistnämnda lidit, ska följaktligen räknas från och med den 4 augusti 2014 i enlighet med vad som yrkats i ansökan.

174

Dessutom har sökandena som har åberopat att de lidit förluster inte förebringat någon bevisning för att ränta enligt den räntenivå som tillämpas av Europeiska centralbanken på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, uppräknat med två procentenheter, kunnat utgå på de kostnader som Gascogne haft i samband med ställandet av bankgarantier mellan den 30 maj 2011 och den 16 november 2011 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2000, Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:2000:38, punkt 219, och dom av den 26 november 2008, Agraz m.fl./kommissionen, T‑285/03, ej publicerad, EU:T:2008:526, punkt 49).

175

Gascogne kan således inte kräva att kompensationsränta tillämpas enligt den räntenivå som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, uppräknat med två procentenheter.

176

Däremot ska det försämrade penningvärdet som fastställs utifrån den tid som förflutit återspeglas i den årliga inflationen för den aktuella perioden, som den fastställts av Eurostat (Europeiska unionens statistikkontor) för den medlemsstat där Gascogne är etablerat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2000, Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:2000:38, punkterna 220 och 221, dom av den 13 juli 2005, Camar/rådet och kommissionen, T‑260/97, EU:T:2005:283, punkt 139, och dom av den 26 november 2008, Agraz m.fl./kommissionen, T‑285/03, ej publicerad, EU:T:2008:526, punkt 50).

177

Räntesatsen för den kompensationsränta som ska utgå på det skadestånd som ska betalas till Gascogne som ersättning för den ekonomiska skada som sistnämnda lidit motsvarar följaktligen den årliga inflationen som fastställts av Eurostat för den medlemsstat där företaget är etablerat mellan den 4 augusti 2014 och den tidpunkt då förevarande dom avkunnas, inom ramen för sökandenas begäran.

178

För det andra vad gäller dröjsmålsränta framgår av rättspraxis att skyldigheten att betala sådan ränta i princip uppkommer den dag då dom där skyldigheten att betala ersättning bekräftades meddelas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 1990, Sofrimport/kommissionen, C‑152/88, EU:C:1990:259, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

179

Vid fastställandet av räntesatsen för dröjsmålsränta ska artikel 83.2 b och artikel 111.4 a i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1) beaktas. Enligt dessa bestämmelser ska räntesatsen för fordringar som inte återbetalats inom tidsfristen vara den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner och som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, C‑serien; den räntesats som används vara den som gäller den första kalenderdagen i den månad då förfallodagen infaller, ökad med tre och en halv procentenheter.

180

På det skadestånd som avses ovan i punkterna 143 och 165, inbegripet den kompensationsränta som ska utgå på det skadestånd som ska betalas som ersättning för den ekonomiska skada som Gascogne lidit, ska i förevarande fall dröjsmålsränta utgå från dagen för avkunnandet av förevarande dom till dess hela det nämnda skadeståndet betalats.

181

Räntesatsen för dröjsmålsräntan ska fastställas inom ramen för sökandenas begäran (se, för ett liknande resonemang, dom av dem 19 maj 1992, Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:1992:217, punkt 35, och dom av den 8 maj 2007, Citymo/kommissionen, T‑271/04, EU:T:2007:128, punkt 184).

182

Räntesatsen för dröjsmålsräntan motsvarar således den räntesats som ECB tillämpar på huvudsakliga refinansieringstransaktioner, ökad med två räntepunkter, i likhet med vad sökandena har yrkat.

183

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska förevarande talan delvis vinna bifall, i den del den syftar till ersättning för den skada som sökandena lidit till följd av att tribunalen inte meddelat dom i målen T‑72/06 respektive T‑79/06 inom rimlig frist. Det är härvid inte nödvändigt att inhämta ett sakkunnigutlåtande som sökandena begärt i andra hand.

184

Det skadestånd som ska betalas till Gascogne som ersättning för den skada som företaget lidit till följd av betalning av de extrakostnader som uppstått i samband med ställandet av bankgarantier uppgår till 47064,33 euro, ska räknas upp med kompensationsränta från den 4 augusti 2014 till dess att dom i förevarande mål avkunnas med den årliga inflation som fastställts av Eurostat för den medlemsstat där företaget är etablerat.

185

Det skadestånd som ska betalas till var och en av sökandena som ersättning för deras respektive ideella skada uppgår till 5000 euro.

186

På det skadestånd som avses ovan i punkterna 184 och 185, inbegripet den kompensationsränta som ska åläggas på det skadestånd som ska betalas som ersättning för den ekonomiska skada som Gascogne lidit, ska dröjsmålsränta utgå under de förhållanden som anges ovan i punkterna 180 och 182.

187

Talan ogillas i övrigt.

188

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I beslut av den 2 februari 2015, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen (T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2015:80), ogillades den invändning om rättegångshinder som Europeiska unionens domstol gjorde och det förordnades om att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare. Unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, ska således förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för sökandena med avseende på den invändning om rättegångshinder som prövades i beslut den 2 februari 2015Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen (T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2015:80).

189

Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om rättegångsdeltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

190

Sökandena har i förevarande fall delvis vunnit framgång med sin talan vad gäller yrkandena i sak. De har emellertid till stora delar tappat målet såvitt avser deras yrkande om ersättning. Under dessa förhållanden och mot bakgrund av samtliga omständigheter i målet ska vardera parten förpliktas att bära sin rättegångskostnad.

191

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sin rättegångskostnad. Kommissionen ska således bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

A – Prövning i sak

1. Invändningar om rättegångshinder som anförts i första hand, att ansökan är otydlig och saknar precision

a) Identiteten hos den som har orsakats påstådd ekonomisk och ideell skada

b) Orsaken, föremålet och omfattningen av den påstådda ideella skadan

2. Den invändning om rättegångshinder som framställts i andra hand, som avser preskription av yrkandet om ersättning för påstådd ideell skada

B – Prövning i sak

1. Påståendet att en rimlig frist för dom i målen T‑72/06 och T‑79/06 har överskridits

2. Den påstådda skadan och förekomsten av ett orsakssamband

a) Den påstådda ekonomiska skadan och förekomsten av ett orsakssamband

Den påstådda förlusten av möjligheten att hitta en investerare tidigare

Den påstådda förlust som gjorts på grund av betalning av ränta på bötesbeloppet och på grund av betalning av kostnaderna för bankgarantier

– Inledande synpunkter

– Betalning av ränta på bötesbeloppet

– Betalning av kostnaderna för bankgarantin

Bedömning av den ekonomiska skada som orsakats

b) Påstådd ideell skada och förekomsten av orsakssamband

Den ideella skada som medlemmarna i bolagsorganen och sökandenas anställda påstås ha lidit

Den ideella skada som sökandena påstår sig har lidit

c) Ränta

d) Slutsats avseende skadeståndsbeloppet och räntan

Rättegångskostnader