This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62009CN0004
Case C-4/09 P: Appeal brought on 8 January 2009 by Gerasimos Potamianos against the judgment delivered on 15 October 2008 in Case T-160/04 Potamianos v Commission
Mål C-4/09 P: Överklagande ingett den 8 januari 2009 av Gerasimos Potamianos av den dom som förstainstansrätten (sjunde avdelningen) meddelade den 15 oktober 2008 i mål T-160/04, Potamianos mot kommissionen
Mål C-4/09 P: Överklagande ingett den 8 januari 2009 av Gerasimos Potamianos av den dom som förstainstansrätten (sjunde avdelningen) meddelade den 15 oktober 2008 i mål T-160/04, Potamianos mot kommissionen
EUT C 82, 4.4.2009, p. 11–12
(BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)
4.4.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 82/11 |
Överklagande ingett den 8 januari 2009 av Gerasimos Potamianos av den dom som förstainstansrätten (sjunde avdelningen) meddelade den 15 oktober 2008 i mål T-160/04, Potamianos mot kommissionen
(Mål C-4/09 P)
(2009/C 82/21)
Rättegångsspråk: franska
Parter
Klagande: Gerasimos Potamianos (ombud: advokaterna S. Orlandi, A. Coolen, J.-N. Louis och E. Marchal)
Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
— |
i dess helhet upphäva den dom som förstainstansrätten (sjunde avdelningen) meddelade den 15 oktober 2008 i mål T-160/04 (Potamianos mot kommissionen), i vilken förstainstansrätten ogillade den talan som han väckte den 26 april 2004 mot tillsättnings- och anställningsmyndighetens beslut att inte förlänga hans anställningsavtal som tillfälligt anställd, |
— |
ogiltigförklara tillsättnings- och anställningsmyndighetens beslut att inte förlänga hans anställningsavtal som tillfälligt anställd, och |
— |
förplikta motparten att ersätta rättegångskostnaderna i de två instanserna. |
Grunder och huvudargument
Klaganden har åberopat fyra anmärkningar till stöd för sitt överklagande.
Enligt den första anmärkningen är förstainstansrättens tolkning att beslutet att inte förlänga hans anställningsavtal som tillfälligt anställd på grund av skäl avseende tjänstens intresse felaktig. Klagandens överordnade har upprepade gånger ansökt om att hans anställningsavtal skulle förlängas. Objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter gör det tvärtom möjligt att dra slutsatsen att tillämpningen av regeln om förbud mot kumulation, enligt vilken den maximala varaktigheten för anställningsavtal för tillfälligt anställda är sex år, utgör den enda grunden för det ifrågavarande beslutet att förlänga anställningsavtalet.
I sin andra anmärkning har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättslig bedömning genom att fastslå att klaganden inte hade sökt den berörda tjänsten, trots att han i tid hade begärt att hans anställningsavtal skulle förlängas och att han förnyat sin ansökan flera gånger även efter det att meddelandet om lediga tjänster hade publicerats.
I sin tredje anmärkning har klaganden anfört att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättslig bedömning genom att fastslå att tillsättnings- och anställningsmyndigheten inte gjort sig skyldig till maktmissbruk. Målsättningen med att använda sig av tillfälligt anställda var nämligen att minska antalet lediga tjänster vid kommissionen och i synnerhet att avhjälpa bristen på sökande som godkänts genom uttagningsprov.
Denna sistnämnda målsättning har inte på något sätt uppnåtts genom att klagandens anställningsavtal inte förlängdes i enlighet med regeln om förbud mot kumulation eftersom hans tjänst skulle ha utlysts innan förteckningarna från uttagningsproven publicerades. En annan tillfälligt anställd skulle ha anställts för en längre period till denna tjänst under det att anställningsavtalen för samtliga andra tillfälligt anställda, som anställts för en kortare period på samma avdelning, förlängdes automatiskt utan att deras tjänster dessförinnan utlystes.
Slutligen har likabehandlingsprincipen åsidosatts eftersom anställningsavtalen för samtliga andra tillfälligt anställda som befinner sig i en liknande situation, med undantag för deras tjänstetid, förlängdes utan att deras tjänster hade utlysts, till skillnad från vad som skedde i klagandens fall. I detta sammanhang utgick förstainstansrätten under förfarandet vid denna felaktigt från en omvänd bevisbörda eftersom det ankom på svaranden, och inte sökanden, att visa att den hade följt de bestämmelser som den själv hade fastslagit.