(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (4) har ändrats väsentligt flera gånger (5). Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Med klimatmålsplanen (6) föreslog kommissionen att unionens ambitionsnivå skulle höjas genom en ökning av utsläppsmålen för växthusgaser till minst 55 % under 1990 års nivåer till 2030. Detta är en betydande ökning jämfört med det nuvarande 40-procentsmålet. Genom förslaget fullgjordes åtagandet från meddelandet om den europeiska gröna given (7) om att lägga fram en övergripande plan för att öka EU:s mål för 2030 till 55 % på ett ansvarsfullt sätt. Den är också i enlighet med målen från den 21:a partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (Parisavtalet) att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen långt under två grader över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att hålla den under 1,5 grader.

(3)

I december 2020 gav Europeiska rådet sitt stöd till ett bindande unionsmål med en inhemsk nettominskning senast 2030 på minst 55 % av växthusgasutsläppen jämfört med 1990 (8). Europeiska rådet konstaterade att klimatambitionerna behövde höjas på ett sätt som kommer att driva på en hållbar ekonomisk tillväxt, skapa arbetstillfällen, medföra hälso- och miljövinster för unionsmedborgarna samt bidra till EU-ekonomins långsiktiga globala konkurrenskraft genom att främja innovation i grön teknik.

(4)

För att uppnå dessa mål aviserade Europeiska kommissionen i sitt arbetsprogram för 2021 (9) ett 55 %-paket för att minska utsläppen av växthusgaser med minst 55 % fram till 2030 och göra Europeiska unionen klimatneutral till senast 2050. Paketet omfattar en rad politikområden, bland annat energieffektivitet, förnybar energi, markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, energibeskattning, ansvarsfördelning och utsläppshandel.

(4a)

55 %-paketet bör skydda och skapa jobb i unionen och göra det möjligt för unionen att bli världsledande i utvecklingen och användningen av ren teknik i den globala energiomställningen, särskilt när det gäller energieffektivitetslösningar.

(5)

Prognoserna visar att med ett fullständigt genomförande av den nuvarande politiken skulle utsläppen av växthusgaser 2030 uppgå till omkring 45 % jämfört med 1990 års nivåer, om utsläpp och upptag genom markanvändning inte räknas med, och omkring 47 % när detta räknas med. I klimatmålsplanen för 2030 beskrivs därför en rad åtgärder i alla ekonomiska sektorer och ändringar av de viktigaste lagstiftningsinstrumenten som krävs för att klara denna höjda ambitionsnivå.

(6)

Energieffektivitet är ett nyckelområde för åtgärder, eftersom en fullständig utfasning av fossila bränslen i unionens ekonomi inte kan uppnås utan energieffektivitet (10). Det är behovet av att tillvarata de kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheterna som har lett till unionens nuvarande energieffektivitetspolitik. I december 2018 infördes unionens nya överordnade energieffektivitetsmål för 2030 på minst 32,5 % (jämfört med energianvändningsprognosen för 2030), som en del av paketet ”Ren energi för alla i EU”.

(7)

Den konsekvensanalys som åtföljer klimatmålsplanen har visat att för att den höjda klimatambitionen ska kunna uppnås måste energieffektivitetsförbättringarna öka avsevärt från den nuvarande ambitionsnivån på 32,5 %. En högre ambitionsnivå för unionens energieffektivitetsmål för 2030 kan minska energipriserna och vara avgörande för minskade växthusgasutsläpp, i kombination med en ökning och användning av elektrifiering, väte, e-bränslen och annan relevant teknik som krävs för den gröna omställningen, även inom transportsektorn. Även med en snabb ökning av grön elproduktion kan energieffektivitet minska behovet av ny kraftproduktionskapacitet. Ökad energieffektivitet är också av stor vikt för unionens energiförsörjningstrygghet genom att unionens beroende av bränsleimport från tredjeländer minskar. Energieffektivitet är en av de renaste och mest kostnadseffektiva åtgärderna för att komma till rätta med detta beroende.

(8)

De sammanlagda nationella bidrag som medlemsstaterna meddelat i sina nationella energi- och klimatplaner når inte upp till unionens ambitionsnivå på 32,5 %. Medlemsstaternas kollektiva bidrag skulle minska den slutliga energianvändningen med 29,4 % och primärenergianvändningen med 29,7 % jämfört med referensscenariot för 2030 enligt 2007 års prognoser. Detta skulle innebära ett kollektivt underskott på 2,8 procentenheter för primärenergianvändning och 3,1 procentenheter för den slutliga energianvändningen för EU27. När det gäller siffrorna för primär och slutlig energianvändning för 2020 och uppnåendet av unionens mål bör de ses mot bakgrund av de tillfälliga effekterna av de åtgärder som vidtogs 2020 med anledning av covid-19-pandemin vilka avsevärt minskade den ekonomiska aktiviteten och i synnerhet transporterna. De rapporterade nivåerna för primär och slutlig energianvändning för 2020 kräver noggrann analys.

(9)

Potentialen för energibesparingar är fortfarande stor inom alla sektorer, men det finns särskilda utmaningar när det gäller transporter, i och med att transportsektorn står för mer än 30 % av den slutliga energianvändningen, och byggnader, eftersom 75 % av unionens byggnadsbestånd har låg energiprestanda. En annan allt viktigare sektor är sektorn för informations- och kommunikationsteknik (IKT), som står för 5–9 % av världens totala elanvändning och mer än 2 % av alla utsläpp. År 2018 stod datacentraler för 2,7 % av efterfrågan på el i EU28 (11). I detta sammanhang lyfte unionens digitala strategi (12) fram behovet av klimatneutrala, mycket energieffektiva och hållbara datacentraler och insynsåtgärder riktade mot telekomoperatörer gällande deras miljöpåverkan. Den eventuella ökning av industrins efterfrågan på energi som kan bli resultatet av att den fasar ut fossila bränslen, särskilt för energiintensiva processer, bör också beaktas.

(10)

Den högre ambitionsnivån innebär att främjandet av kostnadseffektiva energieffektivitetsåtgärder måste öka inom alla delar av energisystemet och inom alla berörda sektorer där verksamheten påverkar efterfrågan på energi, såsom transportsektorn, vattensektorn och jordbrukssektorn. Att förbättra energieffektiviteten i hela energikedjan, inbegripet produktion, överföring, distribution och slutanvändning av energi, kommer att gynna miljön, förbättra luftkvaliteten och folkhälsan, minska utsläppen av växthusgaser, förbättra energitryggheten genom att minska behovet av energiimport, särskilt av fossila bränslen , sänka energikostnaderna för hushåll och företag, bidra till att lindra energifattigdomen och leda till ökad konkurrenskraft, fler jobb och ökad ekonomisk verksamhet i hela ekonomin och därmed förbättra livskvaliteten för medborgarna. Detta överensstämmer med unionens åtaganden inom ramen för energiunionen och den globala klimatagenda som upprättats genom 2015 års Parisavtal.

(10a)

Att förbättra energiprestandan inom olika sektorer, däribland transport- och bostadssektorerna, har potential att främja stadsförnyelse, sysselsättning, förbättring av byggnader och förändring av rörlighets- och tillgänglighetsmönster. Det är därför av yttersta vikt att främja mer effektiva, hållbara och ekonomiskt överkomliga alternativ.

(11)

Detta direktiv innebär ett steg framåt mot klimatneutralitet senast 2050, där, energieffektivitet ska behandlas som en energikälla i sig. Principen om energieffektivitet först är en övergripande princip som bör beaktas i alla sektorer, även utanför energisystemet, och på alla nivåer, inklusive finanssektorn. Energieffektivitetslösningar bör betraktas som förstahandsalternativet i samband med alla policy-, planerings- och investeringsbeslut , såvida de inte leder till ökade utsläpp av växthusgaser, när nya regler fastställs för försörjningssidan och andra politikområden. Principen om energieffektivitet först bör visserligen tillämpas utan att den påverkar andra rättsliga skyldigheter, mål och principer, men dessa bör inte heller begränsa principens tillämpning eller undantas från att tillämpa den. Kommissionen bör säkerställa att energieffektivitet och efterfrågeflexibilitet kan konkurrera på lika villkor med produktionskapaciteten. Förbättringar av energieffektiviteten behöver göras så fort de är mer kostnadseffektiva än motsvarande lösningar på försörjningssidan. Detta bör bidra till möjligheten att utnyttja de många fördelarna med energieffektivitet för unionen, särskilt för dess medborgare och företag. Genomförandet av åtgärder för förbättrad energieffektivitet bör också prioriteras i arbetet med att minska energifattigdomen.

(12)

Energieffektivitet bör erkännas som en avgörande faktor och ges prioritet vid framtida beslut om investeringar i unionens energiinfrastruktur. Principen om energieffektivitet först bör också tillämpas med särskilt beaktande av systemeffektivitetsstrategin såväl som samhälls- och hälsoperspektivet, med fokus på försörjningstrygghet, integrering av energisystem och omställningen till klimatneutralitet . Därmed bör den bidra till att öka effektiviteten i enskilda slutanvändarsektorer och i hela energisystemet. Tillämpningen av principen bör också stödja investeringar i effektiva lösningar som bidrar till miljömål som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 (13).

(13)

Principen om energieffektivitet först definierades i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (14) och är central för EU:s strategi för integrering av energisystem (15). Principen baseras på kostnadseffektivitet, men dess tillämpning har bredare effekter ur ett samhällsperspektiv, som bör utvärderas noggrant med hjälp av robusta metoder för kostnads-nyttoanalys som tar hänsyn till de många fördelarna med energieffektivitet . Kommissionen utarbetade särskilda riktlinjer för principens funktion och tillämpning, genom att föreslå särskilda verktyg och exempel på tillämpning inom olika sektorer. Kommissionen har också utfärdat en rekommendation till medlemsstaterna som bygger på kraven i detta direktiv och som uppmanar till specifika åtgärder när det gäller tillämpningen av principen. Medlemsstaterna bör ta största möjliga hänsyn till den rekommendationen och låta sig vägledas av den när de genomför principen om energieffektivitet i praktiken.

(13a)

Principen om energieffektivitet först innebär att anta en helhetsstrategi som beaktar det integrerade energisystemets övergripande effektivitet, försörjningstryggheten och kostnadseffektiviteten och som främjar de effektivaste lösningarna för klimatneutralitet under hela värdekedjan (från energiproduktion och nätverkstransport till slutlig energianvändning), så att effektivitet uppnås vid både primär och slutlig energianvändning. Den strategin bör undersöka systemets prestanda och dess dynamiska energianvändning, om resurser på efterfrågesidan och systemflexibilitet anses vara effektivitetslösningar. Principen kan samtidigt även tillämpas på en lägre tillgångsnivå, när särskilda lösningars energieffektivitetsprestanda ska beräknas och när lösningar anpassas för att gynna dem med större effektivitet i de fall då de också står för en kostnadseffektiv utfasning av fossila bränslen.

(14)

För att principen ska vara verkningsfull måste den tillämpas konsekvent av de nationella, regionala, lokala och sektoriella beslutsfattarna vid alla relevanta scenarier och policy-, planerings- och större investeringsbeslut (vilket avser storskaliga investeringar till ett värde av mer än 50 miljoner euro vardera eller 75 miljoner euro för transportinfrastrukturprojekt) som påverkar användningen, överföringen, distributionen, lagringen av energi eller energiförsörjningen. För en korrekt tillämpning av principen krävs att rätt kostnads-nyttoanalysmetod används, för att skapa villkor som främjar energieffektiva lösningar och en korrekt övervakning. Kostnads-nyttoanalyser bör alltid baseras på den mest aktuella informationen om energipriser och inkludera scenarier för stigande priser, såsom på grund av minskande utsläppsrätter inom ramen för utsläppshandelssystemet, för att ge incitament till energieffektivitetsåtgärder, och bör systematiskt utvecklas, genomföras och göras offentligt tillgängliga. Lösningar på efterfrågesidan bör prioriteras om de är mer kostnadseffektiva än investeringar i infrastruktur för energiförsörjning när det gäller att uppnå de politiska målen. Flexibilitet på efterfrågesidan kan ge större ekonomiska, miljömässiga och samhälleliga fördelar för konsumenter och lokalsamhällen , och kan öka energisystemets effektivitet och minska energikostnaderna, exempelvis genom att minska systemets driftskostnader vilket leder till lägre avgifter för alla konsumenter. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till potentiella fördelar från flexibilitet på efterfrågesidan när de tillämpar principen om energieffektivitet först och, när så är relevant, beakta laststyrning på både centraliserad och decentraliserad nivå , energilagring, och smarta lösningar som ett led i sina ansträngningar för att öka det integrerade energisystemets effektivitet.

(15)

Principen om energieffektivitet först bör alltid tillämpas på ett proportionellt sätt och kraven i detta direktiv bör inte medföra några överlappande eller motstridiga skyldigheter för medlemsstater där principens tillämpning säkerställs direkt genom annan lagstiftning. Detta kan vara fallet för projekt av gemensamt intresse som ingår i unionsförteckningen enligt artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/869  (16), som inför krav på att principen om energieffektivitet först ska beaktas vid utvecklingen och bedömningen av dessa projekt.

(16)

En rättvis omställning till en klimatneutral union till 2050 är central för den europeiska gröna given. Energifattigdom är ett centralt begrepp som konsoliderats i lagstiftningspaketet ”Ren energi för alla i EU” och utformats för att underlätta en rättvis energiomställning. I enlighet med förordning (EU) 2018/1999 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 (17) tillhandahöll kommissionen vägledande riktlinjer om ändamålsenliga indikatorer för att mäta energifattigdomen och definierade vad som avses med ”betydande antal energifattiga hushåll” (18). Enligt direktiv (EU) 2019/944 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG (19) ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att ta itu med energifattigdomen överallt där problemet identifieras, inbegripet i samband med åtgärder mot fattigdom överlag. Detta är särskilt relevant mot bakgrund av stigande energipriser och inflationstryck, där både kort- och långsiktiga åtgärder bör genomföras för att ta itu med systemiska utmaningar för unionens energisystem.

(17)

Låg- och medelinkomsthushåll, utsatta kunder, inbegripet slutanvändare, personer som är drabbade av eller riskerar energifattigdom och personer som bor i subventionerade bostäder samt små och medelstora företag och mikroföretag bör gagnas av tillämpningen av principen om energieffektivitet först. Genomförandet av energieffektivitetsåtgärder bör prioriteras för att förbättra situationen för dessa individer och hushåll och för att lindra energifattigdomen , och bör inte uppmuntra en oproportionerlig ökning av kostnaderna för bostäder, rörlighet eller energi . En helhetssyn för beslutsfattandet och genomförandet av åtgärder innebär att medlemsstaterna måste säkerställa att andra policyer och åtgärder inte har någon negativ inverkan på dessa individer och hushåll.

(18)

Detta direktiv ingår i en bredare politisk ram för energieffektivitetspolitik som omfattar energieffektivitetspotentialen inom specifika politikområden, inklusive byggnader (direktiv 2010/31/EU (20)), produkter (direktiv 2009/125/EG, förordning (EU) 2017/1369 och förordning (EU) 2020/740 (21)) och styrningsmekanism (förordning (EU) 2018/1999). Dessa politiska strategier har en mycket stor betydelse för uppnåendet av energibesparingar när produkter byts ut eller byggnader uppförs eller renoveras (22).

(19)

För att uppnå ambitiösa energieffektivitetsmål är det nödvändigt att undanröja hinder för att göra det lättare att investera i energieffektivitetsåtgärder. Life-delprogrammet ”Övergång till ren energi” kommer att avsätta finansiering för att stödja utvecklingen av europeisk bästa praxis inom genomförandet av energipolitiken för att ta itu med beteende-, marknads- och regleringshinder för energieffektivitet.

(20)

Europeiska rådet ställde sig den 23 och 24 oktober 2014 bakom ett energieffektivitetsmål på 27 % för 2030 på unionsnivå, med en översyn senast 2020 med siktet inställt på en unionsnivå på 30 %. I sin resolution den 15 december 2015 På väg mot en europeisk energiunion uppmanade Europaparlamentet kommissionen att dessutom bedöma genomförbarheten av ett energieffektivitetsmål på 40 % för samma tidsperiod.

(21)

Det beräknas att unionens energieffektivitetsmål på 32,5 % för 2030 och de andra politiska instrumenten i den befintliga ramen skulle leda till att utsläppen av växthusgaser skulle minska med omkring 45 % till 2030 (23). I konsekvensanalysen för klimatmålsplanen för 2030 analyserades vilken nivå av insatser som skulle krävas inom olika politikområden för att klara den höjda klimatambitionen att minska utsläppen med 55 % till 2030. Slutsatsen var att för att utsläppsmålet för växthusgaser ska kunna uppnås på ett kostnadsoptimalt sätt, i förhållande till grundscenariot, måste den slutliga energianvändningen och primärenergianvändningen minska med minst 36–37 % respektive 39–41 %.

(22)

Unionens energieffektivitetsmål fastställdes och beräknades ursprungligen med användning av 2007 års referensscenarioprognoser för 2030 som grundscenario. Mot bakgrund av Eurostats ändrade metod för beräkning av energibalansen och förbättringar i senare prognosmodeller bör grundscenariot ändras. Med användning av samma tillvägagångssätt för att definiera målet, som alltså innebär att det jämförs med de framtida grundscenarioprognoserna, fastställs därmed ambitionsnivån för unionens energieffektivitetsmål för 2030 jämfört med 2020 års referensscenarioprognoser för 2030 som återspeglar de nationella bidragen från de nationella energi- och klimatplanerna. Med detta uppdaterade grundscenario kommer unionen att behöva höja sin ambitionsnivå för energieffektivitet▌. Det nya sättet att uttrycka ambitionsnivån för unionens mål påverkar inte den faktiska nivån på de ansträngningar som behövs▌.

(23)

Metoden för att beräkna den slutliga energianvändningen och primärenergianvändningen är anpassad till Eurostats nya metod, men de indikatorer som används för detta direktiv har en annan räckvidd – dvs. de omfattar inte omgivningsvärme men omfattar energianvändning inom internationell luftfart när det gäller målet för slutlig energianvändning. Användningen av nya indikatorer innebär också att eventuella ändringar av energianvändningen i masugnar nu endast återspeglas i primärenergianvändningen.

(24)

Unionens behov av att förbättra sin energieffektivitet bör uttryckas som primär och slutlig energianvändning som ska uppnås till 2030, med angivelse av ytterligare ansträngningar som krävs jämfört med de åtgärder som vidtagits eller planeras i de nationella energi- och klimatplanerna. Prognosen enligt 2020 års referensscenarioprognoser är att en slutlig energianvändning på 864 Mtoe och en primärenergianvändning på 1 124 ska uppnås till 2030 (exklusive omgivningsvärme men inklusive internationell luftfart). En ytterligare minskning på 14,5 % innebär 740  Mtoe respektive 960 Mtoe år 2030. Detta motsvarar en minskning på 40 % av den slutliga energianvändningen och en minskning på 42,5 % av primärenergianvändningen jämfört med 2007 års referensscenarioprognoser för 2030. Det finns inga bindande mål på medlemsstatsnivå för att uppnå energieffektivitetsmålet för 2020. För att uppnå målet för 2030 bör nationella bidrag bli bindande och medlemsstaterna bör fastställa sina bidrag till unionens energieffektivitetsmål i enlighet med den formel som föreskrivs i detta direktiv. Medlemsstaterna bör vara fria att fastställa sina nationella mål grundat antingen på primärenergianvändning eller slutlig energianvändning, på primärenergibesparing eller slutlig energibesparing eller på energiintensitet. Detta direktiv ändrar sättet för hur medlemsstaterna bör uttrycka sina bindande nationella bidrag till unionens bindande mål. Medlemsstaternas bindande bidrag till unionens mål bör uttryckas som slutlig och primär energianvändning, för att säkerställa konsekvens och övervakning av framstegen. En regelbunden utvärdering av framstegen i riktning mot att uppnå unionsmålen för 2030 är nödvändig, och föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999.

(25)

Energieffektivitetsmålet bör uppnås som ett resultat av ett samlat genomförande av specifika lokala, regionala, nationella och europeiska åtgärder som främjar energieffektiviteten inom olika områden. Det bör krävas att medlemsstaterna fastställer nationella policyer och åtgärder för energieffektivitet. Dessa policyer och åtgärder och de enskilda medlemsstaternas insatser, liksom uppgifterna om de framsteg som uppnåtts, bör utvärderas av kommissionen för en bedömning av sannolikheten för att unionens övergripande mål ska kunna uppnås och om de individuella insatserna är tillräckliga för att nå det gemensamma målet.

(26)

Den offentliga sektorn står för omkring 5–10 % av den slutliga energianvändningen i unionen. Offentliga myndigheter spenderar cirka 1,8 biljoner euro per år. Detta motsvarar omkring 14 % av unionens bruttonationalprodukt. Därför utgör den offentliga sektorn en viktig drivkraft för att stimulera en marknadsomvandling mot mer effektiva produkter, byggnader och tjänster, samt för att utlösa förändringar av medborgarnas och företagens beteende när det gäller energianvändning. Dessutom kan en minskad energianvändning genom åtgärder för förbättrad energieffektivitet frigöra offentliga resurser för andra ändamål. Offentliga organ på nationell, regional och lokal nivå bör föregå med gott exempel när det gäller energieffektivitet.

(27)

För att föregå med gott exempel bör den offentliga sektorn fastställa sina egna mål för utfasning av fossila bränslen och för energieffektivitet. Energieffektivitetsförbättringar i den offentliga sektorn bör återspegla de insatser som krävs på unionsnivå. ▌En skyldighet att årligen minska energianvändningen i offentliga sektorn med minst 2 % bör säkerställa att den offentliga sektorn föregår med gott exempel. Medlemsstaterna bör behålla full flexibilitet vad gäller valet av åtgärder för att förbättra energieffektiviteten och minska den slutliga energianvändningen. Ett krav på en årlig minskning av den slutliga energianvändningen innebär en mindre administrativ börda än om mätmetoder för energibesparingar fastställs.

(28)

För att uppfylla sina skyldigheter bör medlemsstaterna inrikta sig på den slutliga energianvändningen för alla offentliga tjänster och alla anläggningar för offentliga organ. För att fastställa vilka adressater som ska omfattas bör medlemsstaterna tillämpa den definition av upphandlande myndigheter som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (24). Skyldigheten kan uppfyllas genom en minskning av den slutliga energianvändningen inom vilket område som helst av den offentliga sektorn, inbegripet transporter, offentliga byggnader, hälso- och sjukvård, fysisk planering, vattenförvaltning och avloppsvattenrening, avloppsvatten och vattenrening, avfallshantering, fjärrvärme och fjärrkyla, energidistribution, försörjning och lagring, offentlig belysning och infrastrukturplanering. För att minska den administrativa bördan för offentliga organ bör medlemsstaterna inrätta digitala plattformar eller verktyg för att samla in aggregerade energianvändningsdata från offentliga organ, offentliggöra dessa data och rapportera dem till kommissionen.

(29)

Medlemsstaterna bör föregå med gott exempel genom att säkerställa att alla energiprestandakontrakt , energibesiktningar och energiledningssystem i offentliga sektorn genomförs i linje med europeiska eller internationella standarder, eller säkerställa en omfattande användning av energibesiktningar i de delar av den offentliga sektorn som har en intensiv energianvändning. Medlemsstaterna bör tillhandahålla tydlig vägledning och tydliga förfaranden för användningen av dessa instrument.

(30)

Offentliga myndigheter uppmuntras att se till att få stöd från sådana enheter som organ för hållbar energi, i förekommande fall etablerade på regional eller lokal nivå. Dessa organs organisation återspeglar vanligtvis de individuella behoven för offentliga myndigheter i en viss region eller med verksamhet inom ett visst område av den offentliga sektorn. Centraliserade organ kan tillgodose behoven bättre och arbeta effektivare i andra avseenden, exempelvis i mindre eller centraliserade medlemsstater eller när det gäller komplexa eller regionöverskridande aspekter som fjärrvärme och fjärrkyla. Organ för hållbar energi kan fungera som enda kontaktpunkt i enlighet med artikel 21. Dessa organ har ofta ansvaret för att utarbeta lokala eller regionala planer för utfasning av fossila bränslen, som också kan innefatta andra åtgärder för utfasning av fossila bränslen, såsom att byta ut värmepannor som använder fossila bränslen, och för att stödja offentliga myndigheter i genomförandet av energirelaterade strategier. Organ för hållbar energi eller andra enheter för bistånd till regionala och lokala myndigheter kan ha tydliga befogenheter, mål och resurser på området hållbar energi. Dessa organ bör uppmuntras att beakta initiativ inom ramen för borgmästaravtalet, som för samman lokala myndigheter som frivilligt åtar sig att genomföra unionens klimat- och energimål, och andra befintliga initiativ i detta syfte. Planerna för utfasning av fossila bränslen bör kopplas till territoriella utvecklingsplaner och ta hänsyn till den övergripande bedömning som medlemsstaterna bör utföra.

(31)

Medlemsstaterna bör stödja offentliga organ i planeringen och genomförandet av åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, inbegripet på regional och lokal nivå, genom att tillhandahålla ekonomiskt och tekniskt stöd och lägga fram planer för att åtgärda bristen på den arbetskraft och de kvalificerade yrkesutövare som krävs i alla skeden av den gröna omställningen, inbegripet hantverkare samt högkvalificerade experter på grön teknik, personer som arbetar med tillämpad vetenskap och innovatörer . Medlemsstaterna bör hjälpa offentliga organ att ta med de bredare fördelarna utöver energibesparingar i beräkningen, såsom en bättre luftkvalitet inomhus och en sundare inomhusmiljö samt en bättre livskvalitet för människor, särskilt i skolor, förskolor, vårdhem, skyddade bostäder och sjukhus. Medlemsstaterna bör tillhandahålla riktlinjer för att främja kompetensutveckling och utbildningsmöjligheter och genom att uppmuntra samarbete mellan offentliga organ, inklusive byråer. I detta syfte skulle medlemsstaterna kunna inrätta nationella och regionala kompetenscentrum för komplexa frågor, såsom rådgivning till lokala eller regionala energiorgan om fjärrvärme och fjärrkyla.

(31a)

I en situation med en energiförsörjningskris och kraftigt stigande energipriser bör medlemsstaterna ges incitament att tidigarelägga investeringar i energibesparingar. Medlemsstater som renoverar mer än 3 % av den totala golvytan i sina byggnader under ett visst år under perioden 2024–2026 bör därför ges möjlighet att i den årliga renoveringstakten för något av de tre efterföljande åren medräkna överskottet. En medlemsstat som renoverar mer än 3 % av den totala golvytan i sina byggnader från den 1 januari 2027, får i den årliga renoveringstakten för något av de efterföljande två åren medräkna överskottet. Denna möjlighet bör inte användas för ändamål som inte överensstämmer med de allmänna målen och ambitionsnivån i detta direktiv.

(32)

Byggnader och transporter är, jämsides med industrin, de största energianvändarna och utsläppskällorna (25). Byggnader står för omkring 40 % av unionens totala energiförbrukning och 36 % av unionens växthusgasutsläpp från energi (26). Kommissionens meddelande om renoveringsvågen (27) behandlar den dubbla utmaningen med energi- och resurseffektivitet och överkomliga priser inom byggsektorn och syftar till att fördubbla renoveringstakten. Det inriktas på byggnaderna med sämst prestanda samt på energifattigdom och offentliga byggnader. Dessutom är byggnader avgörande för att uppnå unionens mål att till 2050 uppnå klimatneutralitet. Byggnader som ägs av offentliga organ , och byggnader som tillhandahåller tjänster av allmänt intresse, såsom utbildning (t.ex. dagcenter, skolor och universitet), hälso- och sjukvård (t.ex. sjukhus och äldreboenden) och sociala tjänster (t.ex. kommunala mötesplatser för unga, äldre och personer i låginkomsthushåll) eller subventionerat boende, står för en betydande andel av byggnadsbeståndet och hög grad av synlighet i det offentliga livet. Det är därför lämpligt att ange en årlig renoveringstakt för byggnader som ägs av offentliga organ och byggnader för samhällsnyttiga ändamål på en medlemsstats territorium för att uppgradera deras energiprestanda och omvandlas till nära-nollenergibyggnader eller nollutsläppsbyggnader . Medlemsstaterna uppmanas att fastställa en högre renoveringstakt, när detta är kostnadseffektivt inom ramen för renoveringen av deras byggnadsbestånd i enlighet med deras långsiktiga renoveringsstrategier eller nationella renoveringsprogram. Renoveringstakten ska inte påverka de skyldigheter vad gäller nära-nollenergibyggnader (NNE-byggnader) som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU (28). Medlemsstaterna bör kunna tillämpa mindre stränga krav på vissa byggnader, t.ex. byggnader av särskilt arkitektoniskt eller historiskt värde. Under nästa översyn av direktiv 2010/31/EU bör kommissionen bedöma medlemsstaternas framsteg i fråga om renovering av offentliga organs byggnader. Kommissionen bör överväga att lägga fram ett lagstiftningsförslag för att justera renoveringstakten, med beaktande av de framsteg som gjorts av medlemsstaterna, väsentlig ekonomisk eller teknisk utveckling eller, vid behov, unionens åtaganden för utfasning av fossila bränslen och nollutsläpp. Skyldigheten enligt det här direktivet att renovera offentliga organs byggnader kompletterar det direktivet, som kräver att medlemsstaterna, när befintliga byggnader genomgår en större renovering, säkerställer att energiprestanda för byggnaden förbättras så att de uppfyller kraven för NNE-byggnader. Kommissionen och medlemsstaterna bör tillhandahålla ytterligare vägledning om genomgripande renovering av byggnader av historiskt värde.

(33)

För att fastställa renoveringstakten behöver medlemsstaterna en överblick över de byggnader som inte når upp till NEE-nivån. Därför bör medlemsstaterna offentliggöra och uppdatera en inventering av offentliga byggnader , inklusive subventionerade bostäder, som en del av en allmän databas över energicertifikat. Inventeringen bör också göra det möjligt för privata aktörer som energitjänsteföretag att föreslå renoveringslösningar och de kan aggregeras av unionens observatorium för byggnadsbeståndet.

(34)

År 2020 bor mer än hälften av världens befolkning i stadsområden. Siffran väntas öka till 68 % år 2050 (29). Samtidigt återstår hälften av städernas infrastrukturer för 2050 att bygga (30). Städer och storstadsområden är centrum för ekonomisk verksamhet, kunskapsgenerering, innovation och ny teknik. Städerna påverkar livskvaliteten för de medborgare som lever och arbetar där. Medlemsstaterna bör stödja kommuner tekniskt och ekonomiskt. Ett antal kommuner och andra offentliga organ i medlemsstaterna har redan infört integrerade strategier för energibesparingar, energiförsörjning och hållbar rörlighet , bland annat via handlingsplaner för hållbar energi eller planer för hållbar rörlighet i städer , till exempel sådana som utarbetats inom ramen för initiativet för borgmästarförsamlingar, och integrerade urbana strategier som sträcker sig längre än individuella ingrepp i byggnader eller transportsätt. Det krävs ytterligare insatser för att förbättra energieffektiviteten när det gäller rörlighet i städer, både för passagerar- och godstransporter, eftersom denna rörlighet använder omkring 40 % av all vägtransportenergi. Förordning… [omarbetad TEN-T-förordning – COD 2021/420] bör i hög grad bidra till att ta itu med energieffektiviteten i stadstrafiken med en enhetlig, integrerad och multimodal strategi genom kravet på att anta planer för hållbar rörlighet i städer enligt definitionen i den förordningen. I syfte att uppnå målen i detta direktiv bör medlemsstaterna dessutom starkt uppmuntra så många lokala myndigheter som möjligt att anta planer för hållbar rörlighet i städer för att bidra till minskad energianvändning och undvika onödiga transporter där så är möjligt, i linje med principen om energieffektivitet först.

(35)

När det gäller inköp av vissa produkter och tjänster samt inköp och hyra av byggnader bör upphandlande myndigheter och upphandlande enheter när de ingår offentliga byggentreprenad-, varu- eller tjänstekontrakt föregå med gott exempel och fatta energieffektiva köpbeslut och tillämpa principen om energieffektivitet först, även när det gäller offentliga kontrakt och koncessioner för vilka inga särskilda krav föreskrivs i bilaga IV . Detta bör gälla de administrativa organ vars befogenhet omfattar hela territoriet. Om det i en viss medlemsstat med avseende på en viss behörighet inte finns något sådant tillämpligt administrativt organ som omfattar en medlemsstats hela territorium, bör skyldigheten gälla för sådana administrativa organ vilkas behörighet tillsammans omfattar hela territoriet. Bestämmelserna i unionens direktiv om offentlig upphandling bör dock inte påverkas. Medlemsstaterna bör undanröja hinder för gemensam upphandling inom en medlemsstat eller över gränser om detta kan minska kostnaderna och öka fördelarna med den inre marknaden genom att skapa affärsmöjligheter för energitjänstleverantörer och andra leverantörer.

(36)

Alla offentliga enheter som investerar offentliga resurser genom upphandling bör föregå med gott exempel vid tilldelning av kontrakt och koncessioner genom att välja de produkter, tjänster, byggentreprenader och byggnader som har högst energiprestanda, också när det gäller de upphandlingar som inte omfattas av särskilda krav enligt direktiv 2009/30/EG. I detta sammanhang måste alla tilldelningsförfaranden för offentliga kontrakt och koncessioner över de tröskelvärden som fastställs i artiklarna 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU (31), artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (32) och artiklarna 3 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU beakta den energieffektivitetsprestanda för dessa produkter, byggnader och tjänster som fastställs i unionsrätten eller nationell rätt, genom att prioritera principen om energieffektivitet först i sina upphandlingsförfaranden.

(37)

Det är också viktigt att medlemsstaterna övervakar hur energieffektivitetskraven beaktas av upphandlande myndigheter och upphandlande enheter vid upphandlingen av produkter, byggnader, byggentreprenader och tjänster genom att säkerställa offentliggörandet av information om dessa vinnande anbuds energieffektivitetskonsekvenser över de trösklar som avses i direktiven. Det ger intressenter och medborgare möjlighet att bedöma den offentliga sektorns roll i arbetet med att säkerställa principen om energieffektivitet först inom offentlig upphandling på ett transparent sätt.

(38)

Den europeiska gröna given erkänner den cirkulära ekonomins roll när det gäller att bidra till unionens övergripande mål för utfasning av fossila bränslen. Den offentliga sektorn bör bidra till dessa mål genom att använda sin köpkraft till att, när så är lämpligt, välja miljövänliga produkter, byggnader, tjänster och byggentreprenader via tillgängliga verktyg för grön upphandling och på så sätt bidra avsevärt till att minska energianvändningen och miljöpåverkan.

(39)

Det är viktigt att medlemsstaterna ger de offentliga organen det stöd som är nödvändigt när de börjar tillämpa energieffektivitetskrav i samband med offentlig upphandling och ▌tillämpa grön offentlig upphandling, genom att tillhandhålla nödvändiga riktlinjer och metoder för att bedöma livscykelkostnader, och miljöpåverkan och kostnader. Väl utformade verktyg, i synnerhet digitala verktyg, väntas underlätta upphandlingsförfarandena och minska de administrativa kostnaderna, särskilt i mindre medlemsstater som kanske inte har tillräcklig kapacitet att förbereda upphandlingar. I detta avseende bör medlemsstaterna aktivt främja användning av digitala verktyg och samarbete mellan upphandlande myndigheter, även över gränser, för utbyte av bästa praxis.

(40)

Eftersom byggnader står för utsläpp av växthusgaser både före och efter sin operativa livslängd bör medlemsstaterna också beakta hela livscykeln för byggnadernas koldioxidutsläpp. Detta görs inom ramen för ansträngningarna för att öka uppmärksamheten på prestandan under hela livscykeln, aspekter som rör cirkulär ekonomi och miljöpåverkan, som ett led i den offentliga sektorns roll att föregå med gott exempel. Offentlig upphandling kan därmed tjäna som en möjlighet att ta itu med inbyggt kol under byggnadernas hela livscykel. I detta hänseende är de upphandlande myndigheterna viktiga aktörer som bör agera som ett led i upphandlingsförfarandena genom att köpa in nya byggnader som beaktar faktorn för global uppvärmningspotential under hela livscykeln.

(41)

Faktorn för global uppvärmningspotential under hela livscykeln mäter de växthusgasutsläpp som är förbundna med byggnaden i olika skeden av dess livscykel. Därmed mäter den byggnadens totala bidrag till utsläpp som leder till klimatförändring. Detta kallas ibland bedömning av koldioxidavtrycket eller koldioxidmätning under hela livscykeln. Det omfattar en sammanställning av de koldioxidutsläpp som ingår i byggnadsmaterialen och de direkta och indirekta koldioxidutsläppen från användningsstadiet. Byggnader är en betydande materialbank eftersom de utgör lagringsplatser för koldioxidintensiva resurser under många årtionden, och det är därför viktigt att undersöka konstruktioner som främjar framtida återanvändning och återvinning i slutet av den operativa livscykeln , i linje med handlingsplanen för den cirkulära ekonomin . Medlemsstaterna bör främja byggmaterialens cirkularitet, hållbarhet och anpassningsförmåga för att hantera byggprodukternas hållbarhetsprestanda samtidigt som de fastställer ett konkurrenskraftigt och attraktivt pris, genom att använda alla tillgängliga finansiella instrument för att ge incitament för användning av cirkulära material.

(42)

Faktorn för global uppvärmningspotential uttrycks som en numerisk indikator i kgCO2e/m2 (av användbar inre golvyta) för varje livscykelstadium som genomsnitt för ett år i en referensstudieperiod på 50 år. Dataurvalet, definitionen av scenarier och beräkningarna görs i enlighet med standarden EN 15978. Omfattningen vad gäller byggnadselement och teknisk utrustning fastställs i indikator 1,2 i den gemensamma unionsramen Level(s). Om ett nationellt beräkningsverktyg finns eller krävs för information om eller erhållande av bygglov, bör det vara möjligt att använda detta nationella verktyg för att tillhandahålla den information som behövs. Det bör vara möjligt att använda andra beräkningsverktyg om de uppfyller de minimikriterier som fastställs i den gemensamma unionsramen Level(s).

(43)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (33) reglerar anläggningar som bidrar till energiproduktion eller som använder energi för produktionsändamål, och information om den energi som används eller genereras i anläggningen måste finnas med i ansökningar om samordnade tillstånd (artikel 12.1 b). I artikel 11 i det direktivet anges också att en effektiv energianvändning är en av de allmänna principerna för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter och ett av kriterierna för att fastställa bästa tillgängliga teknik i enlighet med bilaga III till direktiv 2010/75/EU. Effektiviteten i energisystemets funktion påverkas vid varje givet tillfälle av om det går att obehindrat och flexibelt mata in i näten energi från olika energikällor med olika tröghet och olika uppkörningstider. Förbättrad energieffektivitet gör det möjligt att utnyttja förnybar energi bättre.

(44)

En förbättring av energieffektiviteten kan bidra till ökad ekonomisk effektivitet. Medlemsstaterna och unionen bör ha som mål att minska energianvändningen oavsett ekonomisk tillväxtnivå.

(45)

Det energisparkrav som införs genom detta direktiv bör ökas och bör också gälla efter 2030 . Detta säkerställer stabilitet för investerare och därmed uppmuntra uppmuntrar därmed till långsiktiga investeringar och långsiktiga energieffektivitetsåtgärder, såsom genomgripande renovering av byggnader med det långsiktiga målet att möjliggöra kostnadseffektiv omvandling av befintliga byggnader till NNE-byggnader.  Totalrenoveringar som förbättrar en byggnads energiprestanda med minst 60 % genomförs för närvarande årligen i endast 0,2 % av byggnadsbeståndet, och energieffektiviteten förbättras i betydande grad endast i var femte totalrenovering. Energisparkravet har en viktig roll när det gäller att skapa lokal tillväxt, lokala arbetstillfällen och konkurrenskraft och att lindra energifattigdomen. Det bör säkerställa att unionen kan uppnå sina energi- och klimatmål genom att skapa ytterligare möjligheter och bryta kopplingen mellan energianvändning och tillväxt. Samarbete med den privata sektorn är viktigt för att bedöma under vilka förhållanden privata investeringar för energieffektivitetsprojekt kan frigöras, och för att utveckla nya intäktsmodeller för innovation på energieffektivitetsområdet.

(46)

Åtgärder för förbättrad energieffektivitet har också en positiv effekt på luftkvaliteten, eftersom mer energieffektiva byggnader bidrar till att minska behovet av bränsle för uppvärmning, inbegripet fast bränsle för uppvärmning. Energieffektivitetsåtgärder bidrar därför till att förbättra luftkvaliteten inomhus och utomhus och hjälper till att på ett kostnadseffektivt sätt uppnå målen i unionens luftkvalitetspolitik, såsom den fastställs särskilt i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2284 (34).

(47)

Medlemsstaterna är skyldiga att uppnå ackumulerad energibesparing i slutanvändningsledet för hela sparkravsperioden fram till 2030 som motsvarar nya årliga besparingar på minst 0,8 % av den slutliga energianvändningen till och med den 31 december 2023 och minst 2 % från och med den 1 januari 2024. Detta krav kan uppfyllas genom nya policyåtgärder som antas under sparkaravsperioden 1 januari 2021–31 december 2030 eller genom nya enskilda åtgärder till följd av policyåtgärder som antagits under eller före den föregående perioden, under förutsättning att de enskilda åtgärder som leder till energibesparingar införs under den följande perioden. Medlemsstaterna bör i detta syfte kunna använda sig av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet, alternativa policyåtgärder eller bådadera.

(48)

För perioden 2021–31 december 2023 bör Cypern och Malta vara skyldiga att uppnå en ackumulerad energibesparing i slutanvändningsledet som motsvarar nya besparingar på 0,24 % av den slutliga energianvändningen endast för perioden 2021–2030. Detta individuella sparkrav bör upphöra att gälla den 1 januari 2024.

(49)

När medlemsstaterna använder kvotpliktsystem bör de utse kvotpliktiga parter bland systemansvariga för överföringssystemen , systemansvariga för distributionssystemen , energidistributörer, företag som säljer energi i detaljistledet och drivmedelsdistributörer eller drivmedelsåterförsäljare på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier. Beslut att utse eller beviljande av undantag från att utses för vissa kategorier av sådana distributörer eller återförsäljare bör inte ses som oförenligt med principen om icke-diskriminering. Därför kan medlemsstaterna välja huruvida sådana systemansvariga för överföringssystemen , systemansvariga för distributionssystemen , distributörer eller återförsäljare eller enbart vissa kategorier av dem ska utses till kvotpliktiga parter. För att stärka och skydda utsatta kunder och låginkomsthushåll , personer som berörs av energifattigdom och personer som bor i subventionerade bostäder, och för att prioritera genomförandet av policyåtgärder bland dessa personer, kan medlemsstaterna ålägga kvotpliktiga parter att uppnå energibesparingar bland utsatta kunder, personer som påverkas av energifattigdom och personer som bor i subventionerade bostäder. I detta syfte kan medlemsstaterna också fastställa minskningsmål avseende energikostnader. Kvotpliktiga parter skulle kunna uppnå dessa mål genom att främja installation av åtgärder som leder till energibesparingar och ekonomiska besparingar på energiräkningarna, såsom av isolerings- och uppvärmningsåtgärder , och genom att stödja energibesparingsinitiativ från gemenskaper för förnybar energi och medborgarenergigemenskaper .  Dessa åtgärder kan vara särskilt fördelaktiga för utsatta kunder, personer som berörs av energifattigdom och personer som bor i subventionerade bostäder, eftersom dessa personer tenderar att bo i byggnader med sämre prestanda och därmed har störst nytta av förbättrad energieffektivitet.

(50)

Vid utformningen av policyåtgärder för att uppfylla energisparkravet bör medlemsstaterna iaktta unionens klimat- och miljönormer och -prioriteringar och iaktta principen ”inte orsaka betydande skada” i den mening som avses i förordning (EU) 2020/852 (35). Medlemsstaterna bör inte främja verksamheter som inte är miljömässigt hållbara, såsom användning av ▌fossila bränslen. Energisparkravet syftar till att stärka åtgärderna mot klimatförändringar genom att främja incitament för medlemsstaterna att genomföra en hållbar och ren policymix som är resilient och mildrar klimatförändringarna. Därför får energibesparingar från policyåtgärder som avser användningen av direkt förbränning av fossila bränslen under vissa omständigheter och under en viss period ▌räknas med i energibesparingarna efter införlivandet av detta direktiv i enlighet med bilaga V . Detta kommer att göra det möjligt att anpassa energisparkravet till målen för den europeiska gröna given, klimatmålsplanen och renoveringsvågen, och återspegla det behov av åtgärder som identifierats av IEA i dess rapport om nettonollutsläpp (36). Begränsningen syftar till att uppmuntra medlemsstaterna att endast spendera offentliga medel på framtidssäkrad, hållbar teknik. Det är viktigt att medlemsstaterna tillhandahåller en tydlig politisk ram och investeringssäkerhet för marknadsaktörerna. Genomförandet av beräkningsmetoden enligt energisparkravet bör göra det möjligt för marknadsaktörerna att anpassa sin teknik inom rimlig tid. I de fall som medlemsstaterna stöder införandet av effektiv teknik för fossila bränslen eller en tidig ersättning av sådan teknik, exempelvis genom subventionssystem eller system för energieffektivitetskrav, är det möjligt att energibesparingarna inte längre kan beaktas för energisparkravet. De resulterande energibesparingarna, exempelvis från främjandet av naturgasbaserad kraftvärme, skulle inte beaktas, men begränsningen skulle inte tillämpas på indirekt användning av fossila bränslen, exempelvis när elproduktion inkluderar produktion med fossila bränslen. Policyåtgärder som inriktas på beteendeförändringar för att begränsa användningen av fossila bränslen, exempelvis genom informationskampanjer och sparsam körning, bör kunna beaktas även i fortsättningen. Energibesparingarna från policyåtgärder inriktade på byggnadsrenovering får innefatta sådana åtgärder som ersättning av värmesystem för fossila bränslen tillsammans med förbättringar av klimatskalet, vilket bör begränsas till sådan teknik som gör det möjligt att uppnå de energibesparingar som krävs enligt nationella byggnormer som fastställts i en medlemsstat. Medlemsstaterna bör dock främja uppgradering av värmesystem som ett led i totalrenovering i linje med det långsiktiga målet om koldioxidneutralitet, dvs. att minska uppvärmningsbehovet och täcka det återstående uppvärmningsbehovet med en koldioxidfri energikälla. Vid redovisningen av de besparingar som krävs för att uppnå en andel av energisparkravet bland personer som påverkas av energifattigdom får medlemsstaterna beakta sina klimatförhållanden.

(51)

Medlemsstaternas åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom transportsektorn kan komma att beaktas när det gäller att uppfylla energisparkravet i slutanvändningsledet. Sådana åtgärder inkluderar strategier som bland annat är avsedda att främja effektivare fordon , inbegripet batteridrivna transportsätt , en övergång till cykel-, gång- och kollektivtrafik eller rörlighets- och stadsplanering som minskar behovet av transport. System som påskyndar införandet av nya, effektivare fordon eller strategier som främjar en övergång till bränslen med lägre nivåer av växthusgasutsläpp , utom policyåtgärder som avser användning av direkt förbränning av fossila bränslen, som minskar användningen av energi per kilometer kan också komma att beaktas, förutsatt att de uppfyller reglerna om väsentlighet och additionalitet i bilaga V till det här direktivet. Policyåtgärder som främjar införandet av nya fordon som drivs med fossila bränslen bör inte anses som åtgärder som ska beaktas inom ramen för energisparkravet.

(52)

Åtgärder som vidtas av medlemsstaterna enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (37) och som leder till kontrollerbara, och mätbara eller uppskattningsbara, förbättringar av energieffektiviteten kan anses vara ett kostnadseffektivt sätt för medlemsstater att uppfylla energisparkravet enligt det här direktivet.

(53)

Som ett alternativ till att kräva att kvotpliktiga parter uppnår den mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs enligt artikel 8.1 i det här direktivet, bör det vara möjligt för medlemsstaterna att inom sina kvotpliktsystem tillåta eller kräva att kvotpliktiga parter bidrar till en nationell energieffektivitetsfond som kan användas för ett prioriterat genomförande av policyåtgärder bland utsatta kunder, personer som påverkas av energifattigdom och personer som bor i subventionerade bostäder.

(54)

Medlemsstater och kvotpliktiga parter bör använda alla tillgängliga medel och tekniker, utom användning av teknik för direkt förbränning av fossila bränslen, för att uppfylla de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs, inbegripet genom att främja smart och hållbar teknik i effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla, infrastruktur för effektiv värme och kyla , effektiva och smarta byggnader, elfordon och elindustrier och energibesiktningar eller motsvarande energiledningssystem, förutsatt att de energibesparingar som anförs uppfyller kraven i artikel 8 i och bilaga V till det här direktivet. Medlemsstaterna bör eftersträva stor flexibilitet när de utarbetar och genomför alternativa policyåtgärder. Medlemsstaterna bör uppmuntra åtgärder som ger energibesparingar under hela livscykeln .

(55)

Långsiktiga energieffektivitetsåtgärder kommer att fortsätta att åstadkomma energibesparingar efter 2020, men för att bidra till unionens energieffektivitetsmål för 2030 bör dessa åtgärder leda till nya besparingar efter 2020. Å andra sidan bör energibesparingar som uppnåtts efter den 31 december 2020 inte räknas med vid beräkningen av den ackumulerade energibesparing i slutanvändningsledet som krävs för perioden 1 januari 2014–31 december 2020.

(56)

Nya besparingar bör gå utöver den vanliga verksamheten så att besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter inte bör räknas med vid beräkningen av huruvida kraven på energibesparingar är uppfyllda. För att beräkna effekten av de införda åtgärderna bör endast nettobesparingar räknas med, uppmätta som förändringar av energianvändningen som är direkt hänförliga till energieffektivitetsåtgärden i fråga som genomförs för tillämpningen av artikel 8 i detta direktiv. För att beräkna nettobesparingar bör medlemsstaterna upprätta ett referensscenario för hur situationen skulle utvecklas utan åtgärden i fråga. Policyåtgärden i fråga bör utvärderas mot det referensscenariot. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till de minimikrav som föreskrivs i den berörda lagstiftningsramen på unionsnivå, och bör ta hänsyn till den omständigheten att andra policyåtgärder kan vidtas inom samma tidsram och att även dessa kan ha en inverkan på mängden energibesparingar, så att inte alla förändringar som observerats sedan den policyåtgärd som ska utvärderas infördes kan hänföras endast till den åtgärden. För att säkerställa att kravet på väsentlighet uppfylls bör de åtgärder som vidtas av kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter faktiskt bidra till att de anförda energibesparingarna uppnås.

(57)

Det är viktigt att när så är relevant beakta alla steg i energikedjan vid beräkningen av energibesparingar, i syfte att öka potentialen för energibesparingar vid överföring och distribution av el. Studier som gjorts och samråd med intressenter har visat att det finns en betydande potential. De fysiska och ekonomiska villkoren skiljer sig dock ganska mycket mellan olika medlemsstater, och även inom flera medlemsstater, och det finns ett stort antal systemoperatörer. Dessa omständigheter pekar mot ett decentraliserat tillvägagångssätt, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Nationella tillsynsmyndigheter har den kunskap, rättsliga kompetens och administrativa kapacitet som krävs för att främja utvecklingen av ett energieffektivt elnät. Sådana enheter som det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystem för el (Entso-E) och den europeiska enheten för unionens systemansvariga för distributionssystem (EU DSO-enheten) kan också ge värdefulla bidrag och bör stödja sina medlemmar i genomförandet av energieffektivitetsåtgärder.

(58)

Liknande överväganden gäller för det mycket stora antalet systemansvariga för naturgassystemet. Naturgasens betydelse och försörjningsgrad och territoriella täckning varierar mycket mellan medlemsstaternas. I sådana fall är de nationella tillsynsmyndigheterna bäst lämpade för att övervaka och styra systemets utveckling mot ökad effektivitet, och sådana enheter som det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för gas (Entso-G) kan ge värdefulla bidrag och bör stödja sina medlemmar i genomförandet av energieffektivitetsåtgärder.

(58a)

Energitjänsteföretag är viktiga för att utveckla, utforma, bygga och ordna med finansiering för projekt som sparar energi, minskar energikostnaderna och minskar drifts- och underhållskostnaderna inom exempelvis byggnads-, industri- och transportsektorerna.

(59)

Det är särskilt viktigt att beakta kopplingen mellan vatten och energi för att ta itu med den ömsesidigt beroende energi- och vattenanvändningen och det ökande trycket på båda resurserna. Effektiv vattenförvaltning kan utgöra ett betydande bidrag till energibesparingar som inte bara ger klimatfördelar utan även ekonomiska och sociala fördelar . Vatten- och avloppssektorn står för 3,5 % av elanvändningen i unionen, och denna andel väntas öka. Samtidigt står vattenläckor för 24 % av den totala vattenförbrukningen i unionen och energisektorn är den största vattenförbrukaren, och står för 44 % av förbrukningen. Potentialen för energibesparing genom att använda smart teknik och smarta processer i alla vattenkretslopp och vattentillämpningar i industri- och bostadsområden samt i kommersiella områden bör undersökas noga och tillämpas när helst det är kostnadseffektivt, och principen om energieffektivitet först bör beaktas. Dessutom bör avancerad bevattningsteknik , teknik för uppsamling av regnvatten och återanvändning av vatten avsevärt kunna minska vattenförbrukningen inom jordbruket , i byggnader och i industrin och den energi som används för behandling och transport av vatten.

(60)

I enlighet med artikel 9 i fördraget bör unionens politik för energieffektivitet vara inkluderande och bör därför säkerställa att alla konsumenter som påverkas av energifattigdom har lika tillgång till energieffektivitetsåtgärder. Förbättringar av energieffektivitet bör på ett prioriterat sätt genomföras bland sårbara kunder och slutanvändare, personer som påverkas av energifattigdom och låginkomsthushåll , medelinkomsthushåll och personer som bor i subventionerat boende samt äldre personer och personer som bor på landsbygden och i avlägsna områden och i de yttersta randområdena . I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet riktas mot särskilda grupper som löper större risk att påverkas av energifattigdom och som i högre grad drabbas av de negativa effekterna av energifattigdom, såsom kvinnor, personer med funktionshinder, äldre personer, barn och personer med minoritetsbakgrund i fråga om ras eller etnisk tillhörighet. Medlemsstaterna kan kräva att kvotpliktiga parter inkluderar sociala mål i energibesparande åtgärder i samband med energifattigdom, och denna möjlighet hade redan utvidgats till alternativa policyåtgärder och nationella energieffektivitetsfonder. Detta bör omvandlas till en skyldighet att skydda och stärka utsatta kunder och slutanvändare och att mildra energifattigdomen, samtidigt som medlemsstaterna ges möjlighet att bibehålla full flexibilitet vad gäller policyåtgärdernas typ, storlek, omfattning och innehåll. Om ett kvotpliktsystem för energieffektivitet inte tillåter att åtgärder vidtas som rör enskilda energianvändare, får medlemsstaten vidta åtgärder för att lindra energifattigdomen enbart genom alternativa policyåtgärder. Inom sin policymix bör medlemsstaterna säkerställa att andra policyåtgärder inte har en negativ effekt på utsatta kunder, slutanvändare, personer som påverkas av energifattigdom och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder. Medlemsstaterna bör se till att offentliga medel som investeras i åtgärder för att förbättra energieffektiviteten utnyttjas på bästa möjliga sätt, inklusive finansiering och finansieringsinstrument som inrättats på unionsnivå.

(61)

I detta direktiv hänvisas till begreppet utsatta kunder, som medlemsstaterna ska fastställa i enlighet med direktiv (EU) 2019/944. I enlighet med direktiv 2012/27/EU klargör begreppet ”slutanvändare” vid sidan av begreppet ”slutkund” att rättigheterna när det gäller fakturerings- och användningsinformation även gäller konsumenter som inte har ett individuellt eller direkt avtal med leverantören av energi som används för gemensamma system för uppvärmning, kylning eller varmvatten för hushållsbruk i flerbostadshus. Begreppet utsatta kunder säkerställer inte nödvändigtvis en inriktning på slutanvändare. För att säkerställa att de åtgärder som fastställs i detta direktiv når alla individer och hushåll i en utsatt situation bör medlemsstaterna inte bara inkludera kunder i strikt bemärkelse utan även slutanvändare när de fastställer sin definition av utsatta kunder.

(62)

Omkring 34 miljoner hushåll i unionen kunde inte värma upp sina hem tillräckligt 2019 (38). Den europeiska gröna given prioriterar den sociala dimensionen av omställningen genom att följa principen att ”ingen lämnas utanför”. Den gröna omställningen, inbegripet omställningen till ren energi, påverkar kvinnor och män på olika sätt och kan ha en särskild påverkan på missgynnade grupper såsom personer med funktionsnedsättning. Energieffektivitetsåtgärder måste därför ha en central betydelse för varje kostnadseffektiv strategi mot energifattigdom och konsumenters sårbarhet, och utgöra komplement till socialpolitiken på medlemsstatsnivå. För att säkerställa att energieffektivitetsåtgärder på ett hållbart sätt minskar energifattigdom för hyresgäster bör åtgärdernas kostnadseffektivitet samt frågan huruvida fastighetsägare och hyresgäster har råd att vidta dem beaktas, och tillräckligt ekonomiskt och tekniskt stöd till sådana åtgärder bör garanteras på medlemsstatsnivå. Medlemsstaterna bör stödja den lokala och regionala nivån när det gäller att kartlägga och lindra energifattigdomen.  Detta innefattar att identifiera och hantera de specifika behoven för särskilda grupper som riskerar energifattigdom eller som i högre grad drabbas av effekterna av energifattigdom. För att skydda personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, bör medlemsstaterna uppmuntra kvotpliktiga parter att vidta sådana åtgärder som renovering av byggnader, inbegripet subventionerade bostäder, utbyte av apparater, finansiella stöd och incitament för energieffektivitetsåtgärder i enlighet med nationella finansierings- och stödsystem, eller energibesiktningar. Medlemsstaterna bör kräva att kvotpliktiga parter samarbetar med regionala och lokala myndigheter och med sociala tjänster och organisationer i det civila samhället (t.ex. konsumentorganisationer, sociala icke-statliga organisationer och bostadsföreningar) för att inrätta en interaktionsplattform för att minska energifattigdomen. Byggnadsbeståndet i unionen behöver långsiktigt omvandlas till NNE-byggnader, i enlighet med målen i Parisavtalet. Byggnader renoveras för närvarande i för långsam takt och byggnader som bebos av låginkomsttagare som påverkas av energifattigdom är de som är svårast att nå. De åtgärder som fastställs i detta direktiv rörande energisparkrav, kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder är därför särskilt viktiga.

(63)

För att kunna utnyttja den potential för energibesparing som finns inom vissa marknadssegment där energibesiktning i allmänhet inte erbjuds kommersiellt (till exempel små och medelstora företag) bör medlemsstaterna utarbeta program som uppmuntrar och stöder små och medelstora företag att låta genomföra energibesiktningar och att genomföra rekommendationerna från energibesiktningarna, t.ex. genom att inrätta stödsystem, såsom centrum för energibesiktningar för små och medelstora företag och mikroföretag, för att täcka kostnaderna för en energibesiktning. Sådana centrum skulle kunna vara baserade på universitet och ha en central databas för att samla in och kommunicera resultaten av besiktningarna . Energibesiktningar bör vara obligatoriska för och genomföras regelbundet av stora företag, eftersom energibesparingarna kan vara betydande. Vid besiktningarna bör hänsyn tas till relevanta europeiska eller internationella standarder. t.ex. EN ISO 50001 (energiledningssystem) , EN ISO 50005 (energiledningssystem), EN 16247-1 (energibesiktningar) , ISO 50002 (energibesiktningar) eller, om en energibesiktning ingår, EN ISO 14000 (miljöledningssystem), så att de således motsvarar bestämmelserna i bilaga VI till detta direktiv i och med att dessa bestämmelser inte går utöver kraven i dessa relevanta standarder. En specifik europeisk standard avseende energibesiktningar är för närvarande under utarbetande. Energibesiktningar kan utföras fristående eller ingå i ett bredare miljöledningssystem eller ett avtal om energiprestanda. I alla sådana fall bör dessa system uppfylla minimikraven i bilaga VI. Dessutom kan specifika mekanismer och system som inrättats för att övervaka utsläppen och bränsleförbrukningen av vissa transportoperatörer, exempelvis EU:s system för handel med utsläppsrätter enligt EU-rätten, anses vara förenliga med energibesiktningar, inklusive inom ramen för energiledningssystem, om de uppfyller de minimikrav som anges i bilaga VI.

(63a)

Medlemsstaterna bör säkerställa att det är obligatoriskt för företagen att genomföra rekommendationerna från energibesiktningar. Det faktum att det inte finns någon skyldighet att genomföra besiktningsrekommendationerna är en viktig orsak till att företagen inte tar tillräcklig hänsyn till dessa rekommendationer.

(64)

Företagets genomsnittliga förbrukning bör vara kriteriet för att definiera tillämpningen av energiledningssystem och energibesiktningar för att öka dessa mekanismers känslighet när det gäller att identifiera relevanta möjligheter för kostnadseffektiva energibesparingar. Företag som ligger under de förbrukningströsklar som fastställts för energiledningssystem och energibesiktningar bör uppmuntras och ges tekniskt stöd att genomgå energibesiktningar och att genomföra rekommendationerna från dessa besiktningar.

(65)

När energibesiktningar genomförs av interna experter innebär kravet på oberoende att de inte får vara direkt delaktiga i den verksamhet de besiktigar.

(66)

Sektorn för informations- och kommunikationsteknik (IKT) är en annan viktig sektor som uppmärksammas allt mer. År 2018 hade datacentralerna i EU en energianvändning på 76,8 TWh. Denna siffra väntas öka till 98,5 TWh 2030, vilket är en ökning på 28 %. Denna ökning i absoluta tal kan även iakttas i relativa tal: datacentralerna i EU stod för 2,7 % av efterfrågan på el 2018 och kommer att stå för 3,21 % 2030 om utvecklingen fortsätter enligt samma bana (39). Europas digitala strategi har redan lyft fram behovet av mycket energieffektiva och hållbara datacentraler och transparensåtgärder för telekomoperatörer gällande deras miljöpåverkan. För att främja en hållbar utveckling inom IKT-sektorn, i synnerhet vad gäller datacentraler, bör medlemsstaterna samla in och offentliggöra data av relevans för datacentralernas energiprestanda, vattenfotavtryck och efterfrågeflexibilitet, som bygger på en gemensam unionsmall . Medlemsstaterna bör samla in och offentliggöra data endast om datacentraler med ett installerat it-effektbehov på minst 100 kW där ändamålsenliga utformnings- eller effektivitetsinsatser, för nya respektive befintliga anläggningar, kan medföra en avsevärd minskning av energi- och vattenanvändningen , en ökning av systemeffektiviteten som främjar utfasningen av fossila bränslen i nätet eller återanvändning av spillvärme i näraliggande anläggningar och värmenät. Hållbarhetsindikatorer för datacentraler bör fastställas på grundval av de data som samlas in , med beaktande av redan befintliga initiativ inom sektorn . För att underlätta information bör kommissionen utarbeta riktlinjer för övervakning och offentliggörande av information om datacentralers energiprestanda, efter samråd med berörda parter och med beaktande av befintliga standardiserade mätvärden. Det är absolut nödvändigt med en harmoniserad strategi i alla medlemsstater för att undvika olika rapporteringssystem och centrala prestandaindikatorer i medlemsstaterna.

(67)

Hållbarhetsindikatorerna för datacentraler bör användas för att mäta fyra grundläggande dimensioner av en hållbar datacentral, nämligen hur effektivt den använder energi, hur mycket av den energin som kommer från förnybara energikällor, återanvändningen av eventuell spillvärme som den producerar , effektiviteten i kylningen, effektiviteten i kolanvändningen och användningen av färskvatten. Hållbarhetsindikatorerna för datacentraler bör öka medvetenheten bland nätoperatörer, ägare och operatörer av datacentraler, tillverkare av utrustning, utvecklare av programvara och tjänster, användare av datacentralernas tjänster på alla nivåer samt enheter och organisationer som inför, använder eller upphandlar molntjänster och datacentraltjänster. De bör också skapa förtroende för de faktiska förbättringarna till följd av insatser och åtgärder för att göra nya eller befintliga datacentraler hållbarare. Slutligen bör de användas som en grund för transparent och evidensbaserad planering och evidensbaserat beslutsfattande. Det bör vara obligatoriskt för medlemsstaterna att använda hållbarhetsindikatorerna för datacentraler. Det bör vara frivilligt för medlemsstaterna att använda hållbarhetsindikatorn för datacentraler. Kommissionen bör bedöma datacentralernas effektivitet på grundval av den information som medlemsstaterna lämnar.

(67a)

Kommissionen bör i linje med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119  (40) upprätta sektorsspecifika partnerskap för energieffektivitet genom att på ett inkluderande och representativt sätt sammanföra viktiga intressenter, inklusive icke-statliga organisationer och arbetsmarknadsparter, inom exempelvis IKT-, transport-, finans- och byggsektorn.

(68)

Lägre energikostnader för konsumenter bör uppnås genom att konsumenterna får hjälp att minska sin energianvändning genom att minska byggnaders energibehov och effektivisera apparater i kombination med att energisnåla transportmedel görs tillgängliga och integreras med kollektivtrafik , delad rörlighet och cykling. Medlemsstaterna bör också förbättra konnektiviteten i landsbygdsområden och i avlägsna områden.

(69)

Det är mycket viktigt att öka alla unionsmedborgares medvetenhet om fördelarna med ökad energieffektivitet och att ge dem korrekt information om hur sådan kan uppnås. Medborgare i alla åldrar bör också involveras i energiomställningen via den europeiska klimatpakten och konferensen om Europas framtid. Ökad energieffektivitet är också av stor vikt för unionens energiförsörjningstrygghet genom att unionens beroende av bränsleimport från tredjeländer minskar.

(70)

Konsumenterna bör ha full insyn i kostnaderna och fördelarna med alla energieffektivitetsåtgärder som vidtas, inbegripet återbetalningsperioder.

(71)

När medlemsstaterna genomför det här direktivet och vidtar andra åtgärder på energieffektivitetsområdet, bör de vara särskilt uppmärksamma på synergieffekter mellan energieffektivitetsåtgärder och en effektiv användning av naturresurser i linje med principerna för en cirkulär ekonomi.

(72)

När medlemsstaterna använder nya företagsmodeller och ny teknik, bör de sträva efter att främja och underlätta införandet av energieffektivitetsåtgärder, inklusive genom innovativa energitjänster för stora och små kunder.

(73)

Det är nödvändigt att möjliggöra en tät och förbättrad återkoppling om energianvändning när detta är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt med tanke på befintliga mätanordningar. Det här direktivet klargör att frågan huruvida individuell mätning är kostnadseffektiv avgörs av om de därmed sammanhängande kostnaderna står i proportion till möjliga energibesparingar. Det här direktivet klargör att frågan huruvida individuell mätning är kostnadseffektiv avgörs av om de därmed sammanhängande kostnaderna står i proportion till möjliga energibesparingar. Medlemsstaterna bör säkerställa att slutförbrukare av naturgas, värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och står i proportion till möjliga energibesparingar, förses med individuella mätare till ett konkurrenskraftigt pris som korrekt visar slutförbrukares faktiska energianvändning och ger information om faktisk användningstid.

(74)

Vid bedömningen av om individuell mätning är kostnadseffektiv kan hänsyn tas till verkan av andra konkreta, planerade åtgärder i en viss byggnad, till exempel en kommande renovering.

(75)

Detta direktiv klargör också att rättigheter avseende fakturering och information om fakturering eller användning bör gälla för konsumenter av värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa, även om de inte har några direkta individuella avtal med en energileverantör. Utöver öppenhet och insyn kan medlemsstaterna överväga att vidta åtgärder för att öka konkurrensen vid tillhandahållandet av tjänster för individuell mätning och på så sätt säkerställa att slutanvändarnas eventuella kostnader är rimliga.

(76)

Nyligen installerade värmemätare och värmekostnadsfördelare bör vara fjärravläsbara för att säkerställa kostnadseffektivt och regelbundet tillhandahållande av användningsinformation och kunna informera om exempelvis detaljerade temperaturer och fasbelastning . Alla uppgifter bör göras lättillgängliga i realtid och vara delbara för slutenergikunden. Mätare och individuella mätare bör visa energianvändningen i ett tillgängligt och användarvänligt format. Avsikten är att bestämmelserna i detta direktiv vad gäller mätare för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk, individuell mätning och kostnadsfördelning för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk, krav på fjärravläsning, fakturerings- och användningsinformation för värme och kyla samt varmvatten för hushållsbruk, kostnad för tillgång till mätnings-, fakturerings- och användningsinformation för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk, och minimikrav för fakturerings- och användningsinformation för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk ska tillämpas endast på värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk som tillhandahålls från en central källa. Det står medlemsstaterna fritt att besluta huruvida walk-by- eller drive-by-teknik ska anses vara fjärravläsbar eller inte. Fjärravläsbara anordningar kräver inte tillträde till enskilda lägenheter eller enheter för avläsningen.

(77)

Medlemsstaterna bör beakta det faktum att ett framgångsrikt genomförande av ny teknik för att mäta energianvändning förutsätter ökade investeringar i utbildning av och kompetens hos både användare och energileverantörer.

(78)

Faktureringsinformation och årliga sammanställningar är ett viktigt sätt att informera kunder om deras energianvändning. Uppgifter om användning och kostnader kan också ge annan information som hjälper konsumenterna att jämföra sitt befintliga avtal med andra erbjudanden och att använda sig av klagomåls- och alternativa tvistlösningsmekanismer. Med tanke på att tvister gällande fakturor är en vanlig orsak till klagomål från konsumenter och även är en faktor som bidrar till fortsatt låga nivåer av kundnöjdhet och engagemang i energisektorn, är det nödvändigt att göra fakturorna enklare, tydligare och mer lättförståeliga, samtidigt som andra instrument, såsom faktureringsinformation, informationsverktyg och årliga sammanställningar, ger alla de upplysningar som konsumenterna behöver för att kunna utöva kontroll över sin energianvändning, jämföra erbjudanden och byta leverantör.

(79)

När medlemsstaterna utformar åtgärder för förbättrad energieffektivitet bör de ta vederbörlig hänsyn till behovet av att säkerställa en korrekt fungerande inre marknad och ett konsekvent genomförande av unionens regelverk, i enlighet med EUF-fördraget .

(80)

Högeffektiv kraftvärme samt effektiv fjärrvärme och fjärrkyla har stor potential att spara primärenergi i unionen. Medlemsstaterna bör genomföra en heltäckande bedömning av potentialen för högeffektiv kraftvärme samt effektiv fjärrvärme och fjärrkyla. Dessa bedömningar bör baseras på ett referensscenario som leder till en nationell värme- och kylsektor som bygger på förnybar energi, inom en tidsram som är förenlig med uppnåendet av klimatneutralitetsmålet och vara samstämmiga med de integrerade nationella energi- och klimatplanerna och de långsiktiga renoveringsstrategierna. Nya anläggningar för elproduktion och befintliga anläggningar som genomgått omfattande uppgradering eller som fått sina tillstånd eller licenser uppdaterade bör, under förutsättning att en kostnads–nyttoanalys visar på ett överskott, utrustas med högeffektiv kraftvärme för att återvinna spillvärme från produktionen av el. På samma sätt bör andra anläggningar med betydande genomsnittlig energitillförsel per år utrustas med tekniska lösningar för användning av anläggningens spillvärme om en kostnads–nyttoanalys visar ett kostnads-nyttoöverskott. Spillvärmen skulle kunna transporteras dit den behövs genom fjärrvärmenät. De händelser som gör att godkännandekriterier måste tillämpas kommer i allmänhet att vara händelser som också ger upphov till tillståndskrav enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (41) och för tillstånd enligt direktiv (EU) 2019/944.

(80a)

När medlemsstaterna bedömer potentialen för effektiv uppvärmning och kylning bör de ta större hänsyn till miljö-, hälso- och säkerhetsaspekter. Eftersom värmepumpar är ett oumbärligt verktyg för att uppnå energieffektivitet vid uppvärmning och kylning bör all potentiell miljöpåverkan från köldmedier bedömas och undanröjas fullt ut.

(81)

Det kan vara lämpligt att förlägga elproduktionsanläggningar som är avsedda att använda sig av sådan geologisk lagring som tillåts inom ramen för Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG (42) till platser där det inte är kostnadseffektivt med återvinning av spillvärme genom högeffektiv kraftvärme eller genom försörjning till ett nät för fjärrvärme eller fjärrkyla. Medlemsstaterna bör därför kunna undanta de anläggningarna från skyldigheten att genomföra en kostnads–nyttoanalys för att förse anläggningen med utrustning som möjliggör återvinning av spillvärme med hjälp av en högeffektiv kraftvärmepanna. Det bör också vara möjligt att undanta toppbelastnings- och reservanläggningar för elproduktion som planeras vara i drift färre än 1500 driftstimmar per år som ett rullande medelvärde över en period av fem år från kravet att också producera värme.

(82)

Det är lämpligt att medlemsstaterna uppmuntrar införandet av åtgärder och förfaranden som främjar kraftvärmeinstallationer med total installerad tillförd effekt på mindre än 5 MW för att främja distribuerad energiproduktion.

(83)

För att genomföra nationella heltäckande bedömningar bör medlemsstaterna uppmuntra bedömningar av potentialen för högeffektiv kraftvärme, elproduktion från spillvärme för egenförbrukning och effektiv fjärrvärme och fjärrkyla på regional och lokal nivå. Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att främja och underlätta utnyttjandet av identifierad kostnadseffektiv potential i högeffektiv kraftvärme och effektiv fjärrvärme och fjärrkyla.

(84)

Kraven för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla bör vara förenliga med de långsiktiga klimatpolitiska målen, unionens klimat- och miljönormer och -prioriteringar och bör iaktta principen ”inte orsaka betydande skada” i den mening som avses i förordning (EU) 2020/85. Alla system för fjärrvärme och fjärrkyla bör syfta till förbättrad förmåga att interagera med andra delar av energisystemet för att optimera energianvändningen och förhindra energisvinn genom att utnyttja byggnadernas hela potential för att lagra värme eller kyla, inklusive överskottsvärme från tjänsteanläggningar och näraliggande datacentraler. Därför bör effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla säkerställa ökad primärenergieffektivitet och en gradvis integrering av förnybar energi och spillvärme enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001  (43), eller spillkyla. Därför införs med detta direktiv striktare krav för värme- och kylförsörjning som bör vara tillämpliga under specifika fastställda tidsperioder och bör vara permanent tillämpliga från och med den 1 januari 2050.

(85)

Definitionen av högeffektiv kraftvärme har definierats utifrån de energibesparingar som uppnås genom en kombinerad produktion i stället för separat produktion av värme och el. Kraven för högeffektiv kraftvärme bör vara förenliga med de långsiktiga klimatpolitiska målen. Definitionen av kraftvärme och högeffektiv kraftvärme i unionslagstiftningen bör inte påverka användningen av andra definitioner i den nationella lagstiftningen för andra syften än de som anges i den berörda unionslagstiftningen. För att maximera energibesparingarna och undvika att energibesparingsmöjligheter går förlorade bör största uppmärksamhet fästas vid kraftvärmepannornas driftsvillkor.

(86)

För att säkerställa transparensen och göra det möjligt för slutanvändare att kunna välja mellan kraftvärmeproducerad el och el producerad med andra tekniker, bör ursprunget till högeffektiv kraftvärme garanteras på grundval av harmoniserade referensvärden för effektivitet. System för ursprungsgaranti ger inte i sig rätt att komma i åtnjutande av nationella stödmekanismer. Det är viktigt att alla former av el som produceras från högeffektiv kraftvärme kan omfattas av ursprungsgarantier. Ursprungsgarantier bör kunna skiljas från överlåtbara certifikat.

(87)

Den särskilda strukturen för kraftvärme, fjärrvärme respektive fjärrkyla, med många små och medelstora producenter, bör beaktas, särskilt vid en översyn av de administrativa förfarandena för att få tillstånd till uppbyggnad av kraftvärmekapacitet eller tillhörande nät, enligt principen ”Tänk småskaligt först”.

(88)

De flesta unionsföretag är små och medelstora företag. De representerar en enorm energibesparingspotential för unionen. För att kunna hjälpa dem att anta energieffektivitetsåtgärder bör medlemsstaterna inrätta en lämplig ram i syfte att ge små och medelstora företag tekniskt stöd och riktad information.

(89)

På grundval av kriterier som är objektiva, klara och tydliga samt icke-diskriminerande bör medlemsstaterna fastställa regler som styr hur kostnaderna ska bäras och delas för nätanslutning och nätförstärkning samt för teknisk anpassning som krävs för att integrera nya tillverkare av el som produceras från högeffektiv kraftvärme, med beaktande av riktlinjer och koder som utarbetats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 (44) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 (45). Producenter av el från högeffektiv kraftvärme bör tillåtas använda en anbudsförfrågan rörande anslutningsarbetet. Tillträde till nätsystemet för el producerad från högeffektiv kraftvärme, i synnerhet för småskalig kraftvärme och mikrokraftvärmepannor, bör underlättas. Medlemsstaterna får i enlighet med artikel 9.2 i direktiv (EU) 2019/944 och artikel 3.2 i direktiv 2009/73/EG ålägga företag som bedriver verksamhet inom el- och gassektorerna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, inklusive beträffande energieffektivitet.

(90)

Det är nödvändigt att fastställa bestämmelser om fakturering, gemensam kontaktpunkt, tvistlösning utanför domstol, energifattigdom och grundläggande avtalsenliga rättigheter, för att anpassa dessa bestämmelser, när så är lämpligt, till relevanta bestämmelser om el enligt direktiv (EU) 2019/944, i syfte att stärka konsumentskyddet och ge slutkunderna möjlighet att få direkt tillgång till detaljerad, tydlig och aktuell information om sin användning av el, värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk och reglera sin energianvändning , vilket gör att energianvändningen blir helt transparent för konsumenterna .

(91)

Bättre konsumentskydd bör garanteras genom tillgång till effektiva oberoende mekanismer för tvistlösning utanför domstol för alla konsumenter, till exempel i form av en energiombudsman, ett konsumentorgan eller en tillsynsmyndighet. Medlemsstaterna bör därför införa snabba och effektiva förfaranden för behandling av klagomål.

(92)

Bidragen från gemenskaper för förnybar energi, i enlighet med ▌direktiv (EU) 2018/2001, och medborgarenergigemenskaper, i enlighet med direktiv (EU) 2019/944, till målen för den europeiska gröna given och klimatmålsplanen för 2030 bör erkännas och aktivt stödjas . Medlemsstaterna bör därför beakta och främja den roll som spelas av gemenskaper för förnybar energi och medborgarenergigemenskaper. Dessa gemenskaper kan hjälpa medlemsstaterna att genomföra principen om energieffektivitet först på lokal nivå genom att främja energieffektivitet på lokal nivå eller hushållsnivå samt i offentliga byggnader i samarbete med lokala myndigheter . De kan stärka och engagera konsumenterna och göra det möjligt för vissa grupper av hushållskunder, inbegripet på landsbygden, i avlägsna områden och de yttersta randområdena , att delta i energieffektivitetsprojekt och energieffektivitetsåtgärder , och ofta kombinera sådana åtgärder med investeringar i förnybar energi . Energigemenskaper har också en viktig roll att spela när det gäller att utbilda och öka medborgarnas medvetenhet om de åtgärder som kan vidtas för att uppnå energibesparingar. Om de får rätt stöd från medlemsstaterna kan energigemenskaper ▌bidra till kampen mot energifattigdomen genom att främja energieffektivitetsprojekt, minskad energiförbrukning och lägre tariffer. Medlemsstaterna bör undanröja onödiga hinder för att säkerställa att det är attraktivt att inrätta energigemenskaper. Offentliga förvaltningar på alla nivåer bör ges vederbörlig utbildning på området.

(92a)

Långsiktiga beteendeförändringar i energianvändningen kan uppnås genom att medborgarna ges egenmakt. Energigemenskaper kan bidra till långsiktiga energibesparingar, särskilt bland hushållen, och till ökade hållbara investeringar från medborgare och småföretag. Medlemsstaterna bör ge medborgarna möjlighet att vidta sådana åtgärder genom stöd till gemensamma energiprojekt och energiorganisationer.

(93)

Bidraget från gemensamma kontaktpunkter eller liknande strukturer, som mekanismer som kan göra det möjligt för många olika målgrupper – inbegripet medborgare, små och medelstora företag och offentliga myndigheter – att utforma och genomföra projekt och åtgärder som rör övergången till ren energi, bör erkännas. De gemensamma kontaktpunkternas bidrag kan vara mycket viktigt för de mest utsatta kunderna, däribland kvinnor i all deras mångfald och ensamstående föräldrar, eftersom de skulle kunna utgöra en enklare, tillförlitlig och tillgänglig informationskälla om förbättringar av energieffektiviteten. Detta bidrag kan innefatta tillhandahållande av teknisk, administrativ och finansiell rådgivning och assistans, främjande av de nödvändiga administrativa förfarandena eller av tillgång till finansmarknader, eller vägledning med den nationella och europeiska rättsliga ramen, inklusive regler och kriterier för offentlig upphandling, och EU-taxonomin.

(94)

Kommissionen bör se över effekterna av sina åtgärder för att stödja utvecklingen av plattformar eller forum som bland annat omfattar de europeiska arbetsmarknadsparternas organ i främjandet av utbildningsprogram för energieffektivitet, och bör vid behov föreslå ytterligare åtgärder. Kommissionen bör också uppmuntra de europeiska arbetsmarknadsparternas diskussioner om energieffektivitet, i synnerhet när det gäller utsatta kunder och slutanvändare, inbegripet personer i energifattigdom.

(95)

En rättvis omställning till en klimatneutral union till 2050 är central för den europeiska gröna given. I den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som proklamerades gemensamt av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017, ingår energi bland de väsentliga tjänster som alla har rätt att få åtkomst till. Stöd för åtkomst till sådana tjänster ska finnas för dem som behöver det (46) , särskilt i en situation med inflationstryck och kraftigt stigande energipriser .

(96)

Det är nödvändigt att säkerställa att personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder är skyddade och de bör därför ha egenmakt att aktivt delta i insatser och åtgärder för förbättrad energieffektivitet och tillhörande konsumentskydds- eller informationsåtgärder som genomförs av medlemsstaterna. Riktade kampanjer för att öka medvetenheten bör utvecklas för att illustrera fördelarna med energieffektivitet och ge information om det ekonomiska stöd som finns tillgängligt.

(97)

Tillgängliga offentliga medel på nationell nivå och unionsnivå bör investeras strategiskt i åtgärder för förbättrad energieffektivitet, framför allt så att det gagnar utsatta kunder, personer som påverkas av energifattigdom och personer som bor i subventionerade bostäder. Medlemsstaterna bör dra nytta av eventuella ekonomiska bidrag som de kan få från den sociala klimatfonden (47) och av intäkter från utsläppsrätter från EU:s system för handel med utsläppsrätter. Dessa intäkter kommer att hjälpa medlemsstaterna att vid uppfyllandet av sin skyldighet att genomföra energieffektivitetsåtgärder och policyåtgärder inom ramen för energisparkravet prioritera utsatta kunder och personer som påverkas av energifattigdom, vilket kan inbegripa personer som bor på landsbygden och i avlägsna regioner.

(98)

Nationella finansieringssystem bör kompletteras med lämpliga system för bättre information, tekniskt och administrativt bistånd, enklare tillgång till finansiering som främjar bästa tillgång till tillgängliga medel i synnerhet för personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder.

(99)

Medlemsstaterna bör stärka och skydda alla människor i samma grad, oavsett kön, genus, ålder, funktionsnedsättning, ras eller etniskt ursprung, sexuell läggning, religion eller övertygelse, och säkerställa att de som påverkas mest – eller löper störst risk att påverkas – av energifattigdom, eller är mest utsatta för de negativa effekterna av energifattigdom, skyddas tillräckligt. Medlemsstaterna bör säkerställa att energieffektivitetsåtgärder inte förstärker befintlig ojämlikhet, i synnerhet vad gäller energifattigdom.

(100)

Medlemsstaterna bör se till att de nationella energitillsynsmyndigheterna antar en samlad strategi, som omfattar potentiella besparingar inom sektorerna energiförsörjning och slutanvändare. Utan att det påverkar försörjningstryggheten, marknadsintegreringen och föregripande investeringar i havsbaserade nät som behövs för utbyggnaden av havsbaserad förnybar energi, bör de nationella tillsynsmyndigheterna säkerställa att principen om energieffektivitet först tillämpas inom planering- och beslutsprocesserna och att nättarifferna och regleringarna ger incitament för ökad energieffektivitet. Medlemsstaterna bör också säkerställa att systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem beaktar principen om energieffektivitet först. Detta skulle hjälpa systemansvariga för överföringssystem och distributionssystem att överväga bättre energieffektivitetslösningar och beakta marginalkostnaderna för upphandling av resurser på efterfrågesidan, liksom de miljömässiga och socioekonomiska effekterna av olika nätinvesteringar och driftsplaner. En sådan strategi förutsätter en övergång från ett snävt ekonomiskt effektivitetsperspektiv till maximerad social välfärd. Principen om energieffektivitet först bör i synnerhet tillämpas i samband med utvecklingen av scenarier för utbyggnad av energiinfrastruktur där lösningar på efterfrågesidan skulle kunna anses som genomförbara alternativ som måste analyseras ordentligt, och den bör bli en integrerad del av nätplaneringsprojekt. Principens tillämpning bör granskas av nationella tillsynsmyndigheter.

(101)

Ett tillräckligt stort antal pålitliga fackpersoner med kompetens på området energieffektivitet bör finnas tillgängliga för att säkerställa att direktivet införs på ett effektivt sätt och utan dröjsmål, till exempel när det gäller efterlevnad av kraven på energibesiktningar och genomförandet av kvotpliktsystem för energieffektivitet. Medlemsstaterna bör därför införa certifieringssystem och/eller motsvarande kvalificeringssystem och lämplig utbildning för leverantörer av energitjänster, energibesiktningar och andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, utbildningsleverantörer och andra berörda parter. Dessa system ska utvärderas vart fjärde år från och med december 2024 och vid behov uppdateras så att den nödvändiga kompetensnivån säkerställs för leverantör av energitjänster, energiinspektörer, energiansvariga och installatörer av byggnadselement .

(102)

Det är nödvändigt att fortsätta att utveckla marknaden för energitjänster för att säkerställa att energitjänster både bjuds ut och efterfrågas. Öppenhet, till exempel genom listor över certifierade leverantörer av energitjänster och tillgängliga modeller för kontrakt, utbyte av bästa praxis och riktlinjer bidrar i hög grad till ökad användning av energitjänster och avtal om energiprestanda och kan också hjälpa till att stimulera efterfrågan och öka förtroendet för leverantörer av energitjänster. Genom ett avtal om energiprestanda undviker mottagaren av energitjänster investeringskostnader genom att använda en del av det finansiella värdet av energibesparingarna för att återbetala investeringen som helt eller delvis görs av en tredje part. Detta kan bidra till att locka privat kapital, vilket är nyckeln till att öka byggnadsrenoveringstakten i unionen, föra expertis till marknaden och skapa innovativa affärsmodeller. Därför bör det bli ett krav att för byggnader som inte är bostadshus och för offentliga byggnader som är bostadshus som har en användbar golvyta som överstiger 500  m2 och för byggnader för samhällsnyttiga ändamål bedöma om det är genomförbart att använda avtal om energiprestanda i samband med renovering. Detta är ett steg mot att öka förtroendet för energitjänstföretag och bana vägen för ett ökat antal sådana projekt i framtiden.

(103)

Mot bakgrund av de ambitiösa renoveringsmålen för det närmaste årtiondet inom ramen för kommissionen meddelande om renoveringsvågen är det nödvändigt att ge oberoende mellanhänder på marknaden, inbegripet gemensamma kontaktpunkter eller liknande stödmekanismer, en utökad roll för att stimulera marknadsutvecklingen på efterfrågesidan och utbudssidan och att främja avtal om energiprestanda vid renovering av både privata och offentliga byggnader. Lokala energiorgan kan ha en nyckelroll i detta hänseende och identifiera och stödja potentiella kontaktpersoner eller gemensamma kontaktpunkter. Detta direktiv bör bidra till en förbättrad tillgång till produkter, tjänster och rådgivning på unionsmarknaden och lokala marknader, bland annat genom att främja kvinnliga företagares potential att fylla luckorna på marknaden och tillhandahålla innovativa sätt att förbättra energieffektiviteten.

(104)

Det finns fortfarande stora hinder för avtal om energiprestanda i flera medlemsstater på grund av kvarvarande rättsliga hinder och andra hinder. Det är därför nödvändigt att ta itu med oklarheter i nationella rättsliga ramar, bristen på expertis, i synnerhet vad gäller upphandlingsförfaranden, och konkurrerande lån och bidrag.

(105)

Medlemsstaterna bör fortsätta stödja den offentliga sektorns användning av avtal om energiprestanda genom att tillhandahålla avtalsmallar som beaktar tillgängliga europeiska eller internationella normer, upphandlingsriktlinjer och Eurostats och Europeiska investeringsbankens vägledning om den statistiska behandlingen av avtal om energiprestanda (48), som offentliggjordes i maj 2018 av Eurostat och Europeiska investeringsbanken och avser hanteringen av avtal om energiprestanda i offentliga räkenskaper, som har gett möjligheter att ta itu med de återstående regleringshindren för dessa avtal i medlemsstaterna.

(106)

Medlemsstaterna har vidtagit åtgärder för att identifiera och åtgärda rättsliga hinder och andra hinder. Det finns dock ett behov av att öka ansträngningarna för att avlägsna rättsliga och andra hinder för användning av avtal om energiprestanda och arrangemang med extern finansiering som bidrar till energibesparingar. Dessa hinder innefattar bland annat redovisningsregler och praxis som förhindrar att kapitalinvesteringar och årliga finansiella besparingar till följd av åtgärder för att förbättra energieffektiviteten speglas korrekt i räkenskaperna under investeringens hela livslängd.

(107)

Medlemsstaterna använde 2014 och 2017 års nationella handlingsplaner för energieffektivitet för att rapportera framstegen med avlägsnandet av rättsliga hinder och andra hinder för energieffektivitet, när det gäller uppdelningen av incitament mellan ägare och hyresgäster eller mellan ägarna till en byggnad eller byggnadsenheter. Medlemsstaterna bör dock fortsätta att arbeta i den riktningen och utnyttja potentialen för energieffektivitet enligt Eurostats statistik från 2016, som visar att mer än fyra av tio européer bor i lägenhet och att mer än tre av tio européer är hyresgäster.

(108)

Medlemsstaterna , regionala och lokala myndigheter bör uppmuntras att till fullo dra nytta av europeiska medel som finns tillgängliga inom den fleråriga budgetramen och Next Generation EU inbegripet faciliteten för återhämtning och resiliens, de sammanhållningspolitiska fonderna, fonden för landsbygdsutveckling och Fonden för en rättvis omställning, samt finansieringsinstrument och tekniskt bistånd inom ramen för InvestEU, för att få fram privata och offentliga investeringar i åtgärder för att förbättra energieffektiviteten. Investeringar i energieffektivitet har potential att bidra till ekonomisk tillväxt, sysselsättning, innovation och en minskning av hushållens energifattigdom, och bidrar därför positivt till den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen och den gröna återhämtningen . Potentiella finansieringsområden är energieffektivitetsåtgärder i offentliga byggnader och bostäder , och utbildning, omskolning och kompetenshöjning för arbetstagare, i synnerhet i yrken som har att göra med renovering av byggnader, för att främja sysselsättningen inom energieffektivitetssektorn. Kommissionen kommer att säkerställa synergier mellan de olika finansieringsinstrumenten, i synnerhet medlen under delad förvaltning och direkt förvaltning (som de centralt förvaltade programmen: Horisont Europa eller Life), samt mellan bidrag, lån och tekniskt bistånd, för att maximera deras hävstångseffekt på privat finansiering och effekter på uppnåendet av policymålen i fråga om energieffektivitet.

(109)

Medlemsstaterna bör uppmuntra användningen av finansieringsmekanismer för att främja målen med detta direktiv. Medlemsstaterna bör uppmuntra användningen av finansieringsmekanismer för att främja målen med detta direktiv. medel som anslagits för energieffektivitet enligt artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (49), medel som anslagits för energieffektivitet i de europeiska fonderna och programmen, och europeiska finansieringsorgan för särskilda ändamål, till exempel Europeiska fonden för energieffektivitet. Medlemsstaterna bör arbeta med att bygga plattformar som syftar till att aggregera små och medelstora projekt för att skapa pooler av projekt som lämpar sig för finansieringssyften.

(110)

Finansieringsmekanismer skulle i tillämpliga fall kunna baseras på medel som anslagits för energieffektivitet från unionens projektobligationer, medel som anslagits för energieffektivitet från Europeiska investeringsbanken och andra europeiska finansinstitut, särskilt Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling och Europarådets utvecklingsbank, medel som lånefinansierats vid finansinstitut, nationella medel, bland annat genom inrättande av regelverk och finanspolitiska ramar som uppmuntrar till genomförande av initiativ och program för energieffektivitet samt intäkter från årliga utsläppstilldelningar enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG (50).

(111)

Finansieringsmekanismerna skulle särskilt kunna använda dessa bidrag för att möjliggöra och uppmuntra privatkapitalinvesteringar, särskilt från institutionella investerare, och därvid tillämpa kriterier för att se till att både miljömålen och de sociala målen för anslagsbeviljandet nås, använda innovativa finansieringsmekanismer (t.ex. lånegarantier för privatkapital, lånegarantier för att främja avtal om energiprestanda, bidrag, subventionerade lån, särskilda kreditutfästelser och system för tredjepartsfinansiering) som minskar riskerna med energieffektivitetsprojekt och möjliggör kostnadseffektiva renoveringar också bland låg- och medelinkomsthushåll, kopplas till program eller byråer som kommer att sammanställa och bedöma kvaliteten på projekt för energibesparing, ge tekniskt stöd, främja energitjänstemarknaden och bidra till att skapa efterfrågan på energitjänster bland användarna.

(112)

Finansieringsmekanismerna skulle också kunna tillhandahålla lämpliga medel till stöd för utbildning och certifieringsprogram för att förbättra och ackreditera kompetens för energieffektivitet, tillhandahålla medel för forskning om samt demonstration och påskyndat ibruktagande av småskalig teknik och mikroteknik för energiproduktion och för optimal nätanslutning av dessa producenter, kopplas till program med åtgärder för att främja energieffektivitet i alla bostäder, förebygga energifattigdom och sporra hyresvärdar som hyr ut bostäder att göra sin egendom så energieffektiv som möjligt, tillhandahålla lämpliga medel till stöd för dialogen mellan arbetsmarknadens parter och fastställandet av standarder för att förbättra energieffektiviteten och säkerställa goda arbetsförhållanden och en god arbetsmiljö.

(113)

Unionens tillgängliga finansieringsprogram, finansieringsinstrument och innovativa finansieringsmekanismer bör användas för att förverkliga målet med bättre energiprestanda för byggnader som tillhör offentliga organ. I det hänseendet får medlemsstaterna utnyttja sina intäkter från årliga utsläppstilldelningar inom ramen för beslut nr 406/2009/EG vid utarbetandet av sådana mekanismer på frivillig basis och med hänsyn tagen till nationella budgetbestämmelser. Kommissionen och medlemsstaterna bör förse regionala och lokala förvaltningar med adekvat information om sådana program. Initiativet för borgmästaravtalet skulle exempelvis kunna utgöra ett av verktygen för att tillhandahålla adekvat information.

(114)

I samband med genomförandet av energieffektivitetsmålet bör kommissionen övervaka hur berörda åtgärder påverkar direktiv 2003/87/EG om inrättande av unionens utsläppshandelssystem, i syfte att bibehålla utsläppshandelssystemets incitament som belönar investeringar i koldioxidsnål teknik och förbereder de sektorer som ingår i utsläppshandeln för de innovationer som krävs i framtiden. Den kommer att bli tvungen att övervaka hur detta påverkar industrisektorer som löper avsevärd risk för kolidioxidläckage i enlighet med kommissionens beslut 2014/746/EU (51) för att se till att detta direktiv främjar och inte försvårar dessa sektorers utveckling.

(115)

Medlemsstaternas åtgärder bör stödjas med välplanerade och effektiva finansieringsinstrument från unionens sida inom ramen för InvestEU-programmet och genom finansiering från Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD), som bör stödja investeringar i energieffektivitet i alla led i energikedjan och använda en heltäckande lönsamhetsanalys med en modell för differentierat diskonto. Ekonomiskt stöd bör fokusera på kostnadseffektiva metoder för att öka energieffektiviteten, vilket skulle leda till lägre energianvändning. EIB och EBRD bör, tillsammans med nationella investeringsbanker, utforma, generera och finansiera program och projekt som är skräddarsydda för effektivitetssektorn, bland annat för energifattiga hushåll.

(116)

Sektorsövergripande lagstiftning utgör en stark grund för konsumentskydd för ett stort antal olika energitjänster som finns idag, och kommer sannolikt att utvecklas. Trots detta bör vissa grundläggande avtalsenliga rättigheter som kunder har tydligt fastställas. Konsumenterna bör ha tillgång till klar och otvetydig information om sina rättigheter i förhållande till energisektorn.

(117)

Effektiva möjligheter till oberoende mekanismer för tvistlösning utanför domstol för alla konsumenter, till exempel i form av en energiombudsman, ett konsumentorgan eller en tillsynsmyndighet, borgar för ett bättre konsumentskydd. Medlemsstaterna bör därför införa snabba och effektiva förfaranden för behandling av klagomål.

(118)

För att det ska vara möjligt att utvärdera hur effektivt det här direktivet är bör det fastställas ett krav på att utföra en allmän översyn av detta direktiv och på att överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet senast den 28 februari 2027. Översynen bör möjliggöra nödvändiga anpassningar, även med beaktande av den ekonomiska utvecklingen och innovationsutvecklingen.

(119)

Lokala och regionala myndigheter bör tilldelas en ledande roll vid utveckling och utformning, utförande och utvärdering av de åtgärder som fastställs i detta direktiv, för att de ska kunna ta tillräcklig hänsyn till sina egna särskilda klimatmässiga, kulturella och sociala omständigheter.

(119a)

Med tanke på de särskilda egenskaperna hos de yttersta randområdena som erkänns genom artikel 349 i EUF-fördraget, särskilt när det gäller energianslutning, energiproduktion, energiförsörjning och energianvändning, samt den ökade risken för energifattigdom, bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de yttersta randområdena och deras invånare vid utarbetandet, genomförandet och utvärderingen av de åtgärder som fastställs i detta direktiv.

(120)

Som återspegling av den tekniska utvecklingen och den allt större andelen förnybara energikällor inom elproduktionssektorn bör standardkoefficienten för besparingar i kWh el ses över för att återspegla ändringar i primärenergifaktorn (PEF) för el och andra energibärare . Beräkningar av PEF för el som avspeglar energimixen är baserade på årsmedelvärden. Redovisningsmetoden för ”fysiskt energiinnehåll” (physical energy content) används för kärnkraftsgenererad el och värme och metoden för ”teknisk verkningsgrad för omvandling” (technical conversion efficiency) används för produktion av el och värme från fossila bränslen och biomassa. För förnybar energi från icke-brännbara källor är metoden den direkta motsvarigheten baserad på tillvägagångssättet för ”total primärenergi” (total primary energy). För beräkning av primärenergins andel för el i kraftvärme tillämpas den metod som anges i bilaga II till detta direktiv. En genomsnittlig marknadsställning används snarare än en marginell. Verkningsgraden för omvandling antas vara 100 % för icke-brännbara förnybara energikällor, 10 % för jordvärmekraftstationer och 33 % för kärnkraftverk. Total verkningsgrad för kraftvärme beräknas på grundval av de senaste statistiska uppgifterna från Eurostat. Vad beträffar systemgränser är PEF 1 för alla energikällor. PEF-värdet avser 2018 och är baserat på uppgifter interpolerade från den senaste versionen av Primes referensscenario för 2015 och 2020 och anpassade till uppgifter från Eurostat till och med 2016. Analysen omfattar medlemsstaterna och Norge. Datasetet för Norge är baserat på Entso-E-data.

(121)

Energibesparingar till följd av genomförandet av unionsrätt bör inte anföras om de inte är resultatet av en åtgärd som går utöver det minimum som krävs enligt unionsrättsakten i fråga, oavsett om detta sker genom att mer ambitiösa energieffektivitetskrav fastställs på medlemsstatsnivå eller genom att öka åtgärdens genomslagskraft. I byggnader finns en betydande potential för ytterligare ökad energieffektivitet, och renovering av byggnader är en väsentlig och långsiktig faktor med stordriftsfördelar för ökade energibesparingar. Det är därför nödvändigt att klargöra att det är möjligt att anföra alla energibesparingar till följd av åtgärder för att främja renovering av befintliga byggnader, under förutsättning att de överstiger de besparingar som skulle ha gjorts i frånvaro av policyåtgärden och att medlemsstaten visar att den kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parten faktiskt har bidragit till att de anförda energibesparingarna uppnåtts.

(122)

I enlighet med strategin för en energiunion och principerna om bättre lagstiftning, bör bestämmelser om övervakning och verifiering för genomförandet av kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder, inbegripet kravet att kontrollera ett statistiskt representativt urval av åtgärder, ges en mer framträdande roll. I det här direktivet, bör en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet förstås som ett krav på upprättande av en delmängd av en statistisk population av de energibesparande åtgärderna i fråga på ett sådant sätt att den korrekt avspeglar hela populationen av alla energibesparande åtgärder, och därmed gör det möjligt att dra rimligen tillförlitliga slutsatser om tilltron till samtliga åtgärder.

(123)

Energi som produceras från förnybar energi i eller på byggnader minskar mängden energi från fossila bränslen. En minskning av energianvändningen och en användning av energi från förnybara energikällor i byggnadssektorn utgör viktiga åtgärder för att minska unionens energiberoende och utsläpp av växthusgaser, särskilt med tanke på ambitiösa klimat- och energimål för 2030 samt det övergripande åtagande som gjordes i samband med Parisavtalet. När det gäller medlemsstaternas ackumulerade energisparkrav får medlemsstaterna beakta energibesparingar som följer av policyåtgärder som främjar förnybar teknik i syfte att uppfylla de krav på energibesparingar som ställs på dem i enlighet med den beräkningsmetod som föreskrivs i detta direktiv. Energibesparingar från policyåtgärder som avser användning av direkt förbränning av fossila bränslen bör inte räknas med.

(124)

Några av de ändringar som införs genom detta direktiv kan innebära att förordning (EU) 2018/1999 behöver ändras för att säkerställa samstämmigheten mellan de två rättsakterna. Nya bestämmelser, i första hand kopplade till fastställandet av bindande nationella bidrag, utvecklingsbanor och delmål, mekanismer för att täcka skillnader samt rapporteringsskyldigheter, bör rationaliseras och överföras till den förordningen, när den har ändrats. Några av bestämmelserna i förordning (EU) 2018/1999 kan också behöva omprövas mot bakgrund av de förändringar som föreslås i detta direktiv. De ytterligare rapporterings- och övervakningskraven bör inte ge upphov till några nya parallella rapporteringssystem utan de skulle omfattas av den befintliga övervaknings- och rapporteringsramen enligt förordning (EU) 2018/1999.

(125)

För att främja det praktiska genomförandet av detta direktiv på nationell, regional och lokal nivå bör kommissionen fortsätta att stödja ett utbyte av erfarenheter om arbetsmetoder, riktmärkning, nätverksarbete och innovativa arbetsmetoder via en onlineplattform.

(126)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att uppnå unionens energieffektivitetsmål och bana väg för ytterligare förbättringar av energieffektiviteten och mot klimatneutralitet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(127)

I syfte att tillåta anpassning till tekniska framsteg och förändringar i distributionen av energikällor bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på översynen av de harmoniserade referensvärden för effektivitet som fastställts på grundval av detta direktiv och med avseende på värdena, beräkningsmetoderna, standardkoefficienten för primärenergi och kraven i bilagorna till detta direktiv.

(128)

Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (52). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(129)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (53).

(130)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör begränsas till de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till de tidigare direktiven. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det tidigare direktivet.

(131)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga XV, del B.

1.

C1252023SV16610120220913SV0016.000116621661P9_TC1-COD(2021)0275Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 september 2022 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/… om enhetliga förfaranden för kontroller av vägtransporter av farligt gods (kodifiering)(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, direktiv (EU) 2022/1999.)C1252023SV17110120220913SV0020.000117121711P9_TC1-COD(2021)0343Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 september 2022 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/… om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2014/59/EU vad gäller tillsynsbehandlingen av globala systemviktiga institut med en resolutionsstrategi med flera ingångspunkter och metoder för den indirekta teckningen av instrument som är kvalificerade för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) 2022/2036.)C1252023SV29310120220913SV0023.000129322931P9_TC1-COD(2022)0035Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 september 2022 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/… om ändring av förordning (EU) 2019/833 om fastställande av bevarande- och tillämpningsföreskrifter som är tillämpliga i regleringsområdet för Fiskeriorganisationen för Nordatlantens västra del(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) 2022/2037.)C1252023SV29410120220913SV0024.000129422941P9_TC1-COD(2021)0103Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 september 2022 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/… om fastställande av bevarande- och förvaltningsåtgärder tillämpliga i konventionsområdet för fisket i västra och mellersta Stilla havet och om ändring av rådets förordning (EG) nr 520/2007(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) 2022/2056.)C1252023SV39710120220914SV0026.000139723971P9_TC1-COD(2020)0310Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 14 september 2022 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/… om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, direktiv (EU) 2022/2041.)C1252023SV46210120220915SV0028.000146224621P9_TC1-COD(2022)0281Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 15 september 2022 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2022/… om exceptionellt makroekonomiskt stöd till Ukraina, förstärkning av den gemensamma avsättningsfonden genom garantier från medlemsstaterna och särskilda avsättningar för vissa finansiella skulder med anknytning till Ukraina som garanteras enligt beslut nr 466/2014/EU och om ändring av beslut (EU) 2022/1201(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, beslut (EU) 2022/1628.)

där CEU är en korrektionsfaktor, som kommissionen fastställt efter att medlemsstaterna rapporterat den nationella ambitionsnivån, Target är den nationella ambitionsnivån och FECB2030 respektive PECB2030 syftar på 2020 års referensscenario som används som grundscenario för 2030.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

a)

Kraftvärmeproducerad el ska betraktas som lika med pannans totala årliga elproduktion, uppmätt vid anslutningspunkten till huvudgeneratorerna i följande fall:

b)

I kraftvärmepannor med en total årlig effektivitet under det värde som anges i led a i (de kraftvärmepannor av typerna b, d, e, f, g och h som avses i del II) eller med en total årlig effektivitet under det värde som anges i led a ii (de kraftvärmepannor av typerna a och c som avses i del II) ska följande formel användas för att beräkna den elektricitet som produceras:

ECHP=HCHP*C

där

ECHP är mängden kraftvärmeproducerad el,

C är el–värmeförhållandet.

HCHP är mängden av nyttiggjord värme från kraftvärmeproduktionen (beräknad för detta ändamål som den totala värmeproduktionen minus den värme som producerats i separata pannor eller genom direkt ångavtappning från ånggeneratorn före turbinen).

Beräkningen av kraftvärmeproducerad el måste grundas på det verkliga el–värmeförhållandet. Om det verkliga el–värmeförhållandet för en kraftvärmepanna är okänt, får följande standardvärden användas, särskilt för statistiska ändamål, för de kraftvärmepannor av typerna a, b, c, d och e som avses i del II, förutsatt att beräknad mängd kraftvärmeproducerad el understiger eller är lika med pannans totala elproduktion:

Om medlemsstaterna fastställer standardvärden för el–värmeförhållanden för de pannor av typerna f, g, h, i, j och k som avses i del II, ska dessa värden offentliggöras och anmälas till kommissionen.

c)

Om en del av energiinnehållet i den bränslemängd som använts för kraftvärmeprocessen återvinns i kemikalier, kan denna del subtraheras från bränslemängden innan den totala effektiviteten i enlighet med leden a och b beräknas.

d)

Medlemsstaterna får fastställa el–värmeförhållandet som förhållandet mellan el och nyttiggjord värme vid en kraftvärmeprocess som används vid dellast med användning av de operativa uppgifterna för den specifika pannan.

e)

Medlemsstaterna får använda andra rapporteringsperioder än ett år för de beräkningar som görs enligt leden a och b.

a)

Kombicykel med värmeåtervinning

b)

Mottrycksturbin

c)

Kondensturbin med ångavtappning

d)

Gasturbin med värmeåtervinning

e)

Förbränningsmotor

f)

Mikroturbiner

g)

Stirlingmotorer

h)

Bränsleceller

i)

Ångmaskiner

j)

Organiska Rankinecykler

k)

Andra typer av tekniker eller kombinationer av tekniker som omfattas av definitionerna i artikel 2.32.

—

Kraftvärmeproduktionen i kraftvärmepannor ska innebära besparingar beräknade enligt led b av primärenergi på minst 10 % jämfört med referensvärdena för separat produktion av värme och el.

—

Produktion i småskaliga kraftvärmepannor och mikrokraftvärmepannor, vilken leder till primärenergibesparingar, får betecknas som högeffektiv kraftvärme.

—

De direkta koldioxidutsläppen från kraftvärmeproduktion som drivs med fossila bränslen är mindre än 270 g CO2 per 1 kWh utgående energi från kraftvärmeproduktionen (inklusive energi för uppvärmning/kylning, elkraft och mekanisk energi).

—

När en kraftvärmepanna byggs eller genomgår omfattande uppgradering ska medlemsstaterna säkerställa att användningen av andra fossila bränslen än naturgas i befintliga värmekällor inte ökar jämfört med den genomsnittliga årliga förbrukningen under de tre föregående kalenderåren med full drift före uppgraderingen, och att inga nya värmekällor i systemet använder andra fossila bränslen än naturgas.

d)

Medlemsstaterna får använda andra rapporteringsperioder än ett år för de beräkningar som görs enligt leden b och c i denna bilaga.

e)

För mikrokraftvärmepannor får beräkningen baseras på certifierade uppgifter.

i)

För kraftvärmepannor ska jämförelsen med separat elproduktion utgå från principen att samma bränslekategorier jämförs.

ii)

Varje kraftvärmepanna ska jämföras med den bästa tillgängliga och ekonomiskt motiverade tekniken för separat produktion av värme och el på marknaden under kraftvärmepannans konstruktionsår.

iii)

Referensvärdena för effektivitet för kraftvärmepannor som är äldre än tio år ska fastställas som referensvärdet för pannor som är tio år gamla.

iv)

Referensvärdena för effektivitet för separat produktion av el och värme ska återspegla klimatskillnaderna mellan medlemsstaterna.

a)

om en produkt omfattas av en delegerad akt som antagits enligt förordning (EU) 2017/1369 eller ett relaterat kommissionsgenomförandedirektiv, endast köpa de produkter som uppfyller kriterierna enligt artikel 7.2 i den förordningen,

b)

om en produkt som inte omfattas av led a omfattas av en genomförandeåtgärd enligt direktiv 2009/125/EG som antagits efter det att det här direktivet träder i kraft, endast köpa produkter som uppfyller riktvärden för energieffektivitet som anges i den genomförandeåtgärden,

c)

om en produkt eller tjänst omfattas av unionens kriterier för grön offentlig upphandling, med relevans för produktens eller tjänstens energieffektivitet, göra sitt bästa för att endast köpa produkter och tjänster som uppfyller åtminstone de centrala tekniska specifikationer som fastställs i relevanta kriterier för unionens gröna offentliga upphandling, bland annat för datacentraler, serverrum och molntjänster, unionens kriterier för grön offentlig upphandling av vägbelysning och trafiksignaler, och unionens kriterier för grön offentlig upphandling av datorer, bildskärmar, datorplattor och smarttelefoner,

d)

endast köpa däck som uppfyller kriterierna för den högsta klassificeringen för drivmedelseffektivitet, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/740 (73); detta krav ska inte förhindra offentliga organ att köpa däck med högsta klassificering för väggrepp på vått underlag eller klassificering för externt däck- och vägbanebuller av säkerhetsskäl eller för allmänhälsan,

e)

i sina anbud om tjänsteavtal kräva att tjänsteleverantörer, i syfte att tillhandahålla tjänsterna i fråga, endast använder produkter som uppfyller kraven i leden a, b och d vid leverans av tjänsterna i fråga; detta krav ska endast gälla nya produkter som köpts in av tjänsteleverantörer helt eller delvis i syfte att tillhandahålla tjänsten i fråga,

f)

endast köpa eller ingå nya hyresavtal avseende byggnader som uppfyller lägst de minimikrav på energiprestanda som anges i artikel 4.1 i direktiv 2010/31/EU, såvida inte syftet med inköpet är att

1.

Kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter eller genomförande offentliga myndigheter får använda följande metoder för att beräkna energibesparingar: