5.8.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 212/11

A.

Den största negativa konsekvensen för EU av den rådande finansiella och ekonomiska krisen kommer att vara en dramatisk ökning av arbetslösheten, vilken kommer att drabba de mest utsatta grupperna i samhället hårdast. Ökad arbetslöshet medför ökad fattigdom och ojämlikhet i fråga om hälsa, liksom utanförskap, brottslighet, osäkerhet och otrygghet.

B.

Frånsett den rådande krisen har EU redan ställts inför problem på grund av en svag ekonomisk tillväxt, en explosiv demografisk situation och svårigheten att leva i en allt mer globaliserad världsekonomi.

C.

Under 2007 hade 15,2 procent av EU-medborgarna mellan 18–24 år slutat skolan i förtid.

D.

Sysselsättning är fortfarande inte någon garanterad väg ut ur fattigdomen för många människor i EU, där åtta procent av alla arbetstagare befann sig i riskzonen för fattigdom 2006.

E.

Under 2006 befann sig 16 procent av EU-medborgarna i riskzonen för fattigdom. Barn, familjer med många barn, ensamstående föräldrar, arbetslösa, funktionshindrade, ungdomar, äldre, etniska minoriteter och migranter är särskilt utsatta.

F.

Kvinnor löper fortfarande större risk att hamna i fattigdom än män på grund av aspekter som kvinnors ekonomiska beroendeställning, löneklyftan mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och överrepresentationen av kvinnor i låglöneyrken. Denna situation ökar risken för att fattigdomen ska föras vidare till nästa generation.

G.

Prisökningarna de senaste åren har haft en avsevärd effekt på hushållens ekonomi och påverkat utsatta samhällsgrupper i oproportionerlig utsträckning.

H.

Flera undersökningar (till exempel Russell Sage-stiftelsens ”Future of Work Research”) har visat att var fjärde person som arbetar i de mest utvecklade länderna snart kan vara låginkomsttagare och löpa större fattigdomsrisk. Låglöneyrken tycks ha många gemensamma drag eftersom de ofta tar formen av särskilda anställningsförhållanden med lågutbildad arbetskraft, deltidsarbetare, kvinnor, invandrare och unga arbetstagare, som är mer utsatta. Det finns en tendens att låglöneyrken förs vidare från generation till generation och begränsar tillgången till god utbildning, god hälsovård och andra grundläggande levnadsförhållanden.

I.

I artikel 2 i EG-fördraget fastslås att jämställdhet mellan kvinnor och män är en av EU:s grundläggande värderingar.

J.

EU står inför en demografisk förändring som framför allt utgörs av en ökning av den förväntade livslängden och låga födelsetal, även om vissa länder visar tecken på att bryta den sistnämnda utvecklingen.

K.

Den demografiska förändringen förväntas leda till en fördubbling av försörjningsbördan för äldre till år 2050 vilket får konsekvenser för framför allt befolkningens fysiska och psykiska hälsa.

L.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens demografirapport från 2008 ”Att uppfylla sociala behov hos en åldrande befolkning” (SEK(2008)2911), där kommissionen lyfter fram den avgörande roll som informella omsorgsgivare spelar i samhället. Parlamentet uppmanar kommissionen att beakta de starka sociala argumenten för att uppmärksamma omsorgsgivare i utformningen av framtida politiska program.

M.

Finanskrisens effekter på den reala ekonomin är inte helt kända, men det kommer att bli omöjligt att nå målet att skapa fem miljoner arbetstillfällen i EU mellan 2008 och 2009. En ekonomisk recession kommer att leda till högre arbetslöshet och med säkerhet ökad fattigdom och innebära utmaningar för den europeiska sociala modellen.

N.

Den allt djupare finansiella och ekonomiska krisen orsakar ökande arbetslöshet och osäkerhet, vilket gör att den sociala sammanhållningen i EU utsätts för betydande påfrestningar med sociala klyftor och spänningar som följd i många medlemsstater.

O.

EU har åtagit sig att uppnå målet om en socialt och miljömässigt hållbar utveckling, och de möjligheter till nya arbetstillfällen som kan uppstå till följd av detta åtagande bör utnyttjas fullt ut.

P.

En social dialog kan vara viktig för att ta itu med den förtroendekris som förvärras av finanskrisen eftersom många människor i samhället är rädda för framtiden. Samma uppmärksamhet måste också ägnas dem som redan är utslagna och vars situation försämras på grund av den aktuella krisen.

Q.

EU:s mer interventionistiska institutionella arrangemang, som utmärks av ett visst mått av omfördelning av inkomsterna, och den gemensamma idén om en ”europeisk social modell” har en positiv effekt på arbetslivets kvalitet för miljontals män och kvinnor i de mer missgynnade segmenten av våra arbetsmarknader.

R.

Respekt för nationella rättsliga ramar och avtalsramar, som utmärks av en balans mellan arbetsmarknadslagstiftning och kollektivavtal som reglerar de modellerna, är en förutsättning för harmoniserade värderingar i en mångfald av olika system.

S.

För icke konventionella anställningsförhållanden gäller inte längre de regler och förfaranden som parterna enats om vid kollektivförhandlingar.

T.

Den förnyade sociala agendan bör grunda sig på principen att en effektiv socialpolitik bidrar till ekonomisk tillväxt och välstånd. Detta kan också hjälpa till att återupprätta medborgarnas sjunkande stöd för EU.

U.

Det är beklagligt att den förnyade sociala agendan inte tar upp frågan om rättssäkerheten för sociala tjänster av allmänt intresse.

V.

Stark kritik har riktats mot den förnyade sociala agendans roll och synlighet, bland annat bristen på tydlighet när det gäller dess syfte eller hur den ska följas upp, samt att den öppna samordningsmetoden har fått mindre utrymme i sociala sammanhang.

W.

De europeiska sociala modellerna är en samling av värden i en mängd olika system och ligger i allmänhet inom medlemsstaternas ansvarsområde. Syftet med den europeiska sociala modellen, som anges i fördraget, stadgan om de grundläggande rättigheterna och reformfördraget, måste lyftas fram som EU:s övergripande mål om EU ska kunna infria sina medborgares förväntningar och stilla deras oro. Vid flera av Europeiska rådets vårmöten har målet att utrota fattigdom och socialt utanförskap och behovet av att förstärka den sociala dimensionen i Lissabonstrategin upprepats. Misslyckanden och framgångar i den nationella social- och sysselsättningspolitiken påverkar också andra medlemsstater. Därför måste diskussionen om en reform av den europeiska sociala modellen sättas i centrum för denna samverkan mellan EU och medlemsstaterna.

X.

Lissabonstrategin har inte lyckats minska fattigdomen, med tanke på att det för närvarande finns 78 miljoner personer i EU som lever i fattigdom. Den ökande ojämlikheten måste därför sättas i centrum. EU måste lyckas med att utveckla och uppnå sin och medlemsstaternas målsättning att minska fattigdom och socialt utanförskap och göra framsteg inom viktiga områden där det för närvarande finns indikatorer, om allmänheten ska kunna övertygas om att EU är till för att i första hand tjäna människor och endast därefter företag och banker.

Y.

I flera mål vid EG-domstolen har begreppet ”bestämmelser som är av avgörande betydelse för att skydda den politiska, sociala och ekonomiska ordningen” använts utan att man förtydligat vem som ska avgöra vilka bestämmelser som är av avgörande betydelse för att skydda denna ordning i en medlemsstat.

Z.

EG-domstolen har slagit fast att det inte är upp till medlemsstaten att ensidigt avgöra vad som menas med offentlig politik eller att ensidigt ålägga tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat alla tvingande bestämmelserna i sin arbetsmarknadslagstiftning. Det är dock oklart vem som har den behörigheten om det inte är medlemsstaterna.

AA.

Det finns ingen tydlig avgränsning mellan underentreprenad som endast omfattar arbetskraft och tvivelaktig handel och tillhandahållande av tjänster som bygger på lagstadgade avtal med verkliga egenföretagare. Skillnaden mellan bedrägerier och äkta civila och kommersiella affärsförbindelser bör uppmärksammas.

1.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att med tanke på den ekonomiska recessionen på nytt bekräfta hur viktigt det är med ett starkt socialt Europa som innefattar en hållbar och effektiv social- och sysselsättningspolitik. Kommissionen uppmanas att utarbeta en långtgående socialpolitisk agenda för perioden 2010–2015.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en enhetlig politisk plan för anständiga arbetsförhållanden i linje med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

3.

Europaparlamentet understryker betydelsen av att föra upp skapandet och främjandet av arbetstillfällen högst upp på den sociala agendan i dessa svåra tider. Parlamentet anser att större flexibilitet på arbetsplatserna är viktigare nu än någonsin.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att kombinera den förnyade sociala agendan med andra initiativ, till exempel den europeiska jämställdhetspakten, den europeiska pakten för ungdomsfrågor och den europeiska alliansen för familjen, för att missgynnade samhällsgrupper ska få bättre tillgång till sociala förmåner.

5.

Europaparlamentet är oroligt att de åtgärder som föreslås i kommissionens meddelande om en förnyad social agenda inte är tillräckligt enhetliga för att påverka de nuvarande nivåerna av fattigdom och utanförskap i EU och för att ta itu med de rådande hoten mot den sociala sammanhållningen.

6.

Europaparlamentet beklagar särskilt att det i kommissionens meddelande om en förnyad social agenda saknas förslag om följande frågor, som krävs för att man ska kunna uppnå en balans mellan ekonomiska friheter och sociala rättigheter:

7.

Europaparlamentet understryker behovet av att vidareutveckla minimistandarder inom arbetsrätten. Parlamentet konstaterar att varken ekonomiska friheter eller konkurrensregler får dominera över grundläggande sociala rättigheter.

8.

Europaparlamentet påpekar att socialpolitiken bör omfatta nyckelåtgärder som exempelvis bättre balans mellan kraftfullare sociala rättigheter och friheter, samt åtgärder för att bekämpa diskriminering och främja jämlikhet, modernisera och reformera de europeiska sociala modellerna och förstärka deras värderingar.

9.

Europaparlamentet konstaterar att avgränsningen av vad som utgör medlemsstaternas ”bestämmelser som är avgörande för att skydda den politiska, sociala och ekonomiska ordningen” är en politisk fråga och att begreppet bör definieras i en demokratiskt legitimerad process. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att inleda en diskussion med allmänheten för att klargöra vad som utgör dessa allmänna offentlig-politiska bestämmelser och vid behov lägga fram lagstiftningsförslag.

10.

Europaparlamentet anser inte att detta är rätt tid att minska de sociala utgifterna, utan att man snarare bör förstärka de strukturella reformerna. Dessutom bör EU stödja infrastrukturen inom medlemsstaternas sociala modeller, bland annat när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse, genom att på nytt lyfta fram vikten av allmän tillgång, kvalitet och hållbarhet.

11.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen inte har säkrat framtiden för de offentliga tjänsterna i EU och den betydande roll som dessa spelar, genom att föreslå ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse, trots att finanskrisen har visat hur viktiga offentliga åtgärder är för att upprätthålla den ekonomiska aktiviteten och förstärka den sociala sammanhållningen.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om att garantera rättssäkerheten för sociala tjänster av allmänt intresse.

13.

Europaparlamentet understryker behovet av att hitta sätt att modernisera och reformera de nationella socialförsäkringssystemen för att utrota fattigdomen på lång sikt, särskilt när det gäller skäliga minimiinkomster, pensioner och hälso- och sjukvårdstjänster. Parlamentet betonar att det finns utrymme för att stärka minimilöne- och pensionssystemens finansiella hållbarhet, liksom hälso- och sjukvårdstjänsternas kvalitet och effektivitet, genom att förbättra deras organisation och tillgången till dem och öka partnerskapet mellan den offentliga och privata sektorn, samtidigt som man respekterar subsidiaritetsprincipen och stöder ökade insatser för att inrätta progressiva skattesystem för att minska ojämlikheten.

14.

Europaparlamentet noterar att vissa medlemsstater har infört minimilöner och tror att andra medlemsstater kan dra lärdom av att studera deras erfarenheter. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att garantera förutsättningarna för allas sociala och ekonomiska deltagande och att särskilt se till att det finns regleringar gällande t.ex. minimilöner eller andra rättsliga och allmänt bindande arrangemang eller kollektivavtal i enlighet med nationell sedvänja som gör det möjligt för heltidsanställda att leva ett drägligt liv på sin lön.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att alla medborgare har tillgång till grundläggande banktjänster.

16.

Europaparlamentet framhåller att idrotts- och kulturverksamhet är viktigt för social delaktighet och för att främja personlig utveckling och positiva samhällskrafter samt för att stödja talanger.

17.

Europaparlamentet förväntar sig att kommissionen ser till att miljö- och hälsofrågor omgående införlivas i all EU-politik så att man kan säkra en hög hälso- och miljöskyddsnivå i enlighet med EG-fördragets bestämmelser.

18.

Europaparlamentet delar kommissionens vilja att utöka den sociala agendan till nya områden men beklagar att miljö alltför ofta beaktas endast i fråga om klimatförändringar. Parlamentet ser positivt på att kommissionen har upprepat sina förklaringar till förmån för en hållbar och koldioxidsnål ekonomi. Dessvärre innehåller kommissionsförslaget inga konkreta åtgärder för att ta itu med miljö- och klimatkrisens sociala och hälsomässiga konsekvenser.

19.

Europaparlamentet understryker att extrem fattigdom och det sociala utanförskap som den leder till inte enbart kan beskrivas i ekonomiska termer och siffror, utan att de även måste beskrivas i termer av mänskliga och medborgerliga rättigheter. Parlamentet inser att principen om fri rörlighet för kapital och varor inte i sig kan leda till en utrotning av fattigdom eller kronisk fattigdom (framför allt när den är bestående). Extrem fattigdom berövar de drabbade deras möjligheter och hindrar dem från en verklig delaktighet i samhällslivet eftersom de blir likgiltiga inför sin omgivning.

20.

Europaparlamentet välkomnar förslagen i kommissionens paket för balans mellan arbetsliv och fritid, som lades fram i slutet av 2008. Parlamentet uppmanar kommissionen att avge rekommendationer till de medlemsstater som tydligt släpar efter med målen från Europeiska rådet i Barcelona 2002 om erbjudandet av barnomsorg till 2010. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen att uppmuntra arbetsgivarna att vara öppna inför flexibla anställningsförhållanden, optimera användningen av och kunskapen om informations- och kommunikationsteknik (IKT) och nya arbetsorganisatoriska former för att på så vis främja flexibla arbetstider och möjligheterna att anpassa dem efter företagens, förvaltningarnas och skolornas tider.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om hur man bättre kan förena privatliv, familjeliv och yrkesliv genom att optimera användningen av och kunskapen om IKT och nya arbetsorganisatoriska former, där man beaktar barnens behov och välbefinnande, samtidigt som man bör främja ett effektivare anställningsskydd som tar hänsyn till föräldrars och vårdnadshavares rätt till flexibla arbetstider som motsvarar deras behov och med särskild hänsyn till att låginkomsttagare och personer med otrygga anställningar eller arbeten av låg kvalitet ska ha tillgång till sådana system.

22.

Europaparlamentet beklagar EU:s och den nationella politikens otillräcklighet inför den växande fattigdomen, framför allt bland barn.

23.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att det finns system för garanterad minimilön för social delaktighet, i enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

24.

Europaparlamentet anser att man skulle kunna tackla nya demografiska utmaningar genom att ta itu med situationen för kvinnor som lever i fattigdom med ojämlik och otillräcklig tillgång till mat, bostad, utbildning och lön och som har svårt att förena yrkesliv, familjeliv och privatliv.

25.

Europaparlamentet efterlyser effektivare sätt att förebygga och motverka avhopp från skolan med mottot ”skolan lönar sig”. Parlamentet efterlyser även effektivt organiserade utbildningssystem och läroplaner som är anpassade efter morgondagens arbetsmarknad och tar hänsyn till samhällets behov och den tekniska utvecklingen. Skolor som erbjuder en andra chans (Second chance-skolor) samt informell och icke-formell utbildning som har visat sig kunna leda till ett ökat engagemang från ungdomar och vuxna jämfört med traditionella skolmiljöer bör främjas och stödjas i högre grad för att minska antalet avhopp i EU. Parlamentet uppmanar därför till att man äntligen avskaffar alla eventuella orättvisor när det gäller möjligheterna inom utbildningssystemen i EU, framför allt segregerad utbildning på låg nivå som får allvarliga negativa effekter för marginaliserade grupper, särskilt romer.

26.

Europaparlamentet insisterar på att det behövs effektivare åtgärder för livslångt lärande och yrkesutbildning som syftar till att göra medborgarna, särskilt de minst kvalificerade, bättre utrustade för att (åter) komma in på arbetsmarknaden på ett smidigt sätt och utan diskriminering och som bidrar till den sociala utvecklingen. Parlamentet anser att företagaranda, framför allt kvinnors och ungdomars företagaranda, IKT- och kommunikationskunskaper, finansiella kunskaper och språkfärdigheter bör lyftas fram.

27.

Europaparlamentet understryker behovet av att förbättra utbildningen i Europa genom att utveckla processen med att göra medlemsstaternas utbildningssystem kompatibla och jämförbara för att underlätta ett ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer och standarder.

28.

Europaparlamentet anser att aktiva politiska åtgärder för social delaktighet bör ha stor inverkan på utrotandet av fattigdom och socialt utanförskap, både för löntagare (”arbetande fattiga”) och för dem som inte har ett avlönat arbete.

29.

Europaparlamentet framhåller att samarbetet mellan universitet och näringslivet måste främjas eftersom det är viktigt att dessa parter samarbetar och stöttar varandra till gagn för sina egna organisationer, personalen och studenterna. Det bör byggas broar mellan universitetsutbildningar och näringslivet, och företag bör ha möjlighet att komplettera studieprogram, erbjuda praktikplatser, anordna öppet hus-dagar för studenter osv.

30.

Europaparlamentet vill uppmärksamma behovet av ett mer balanserat tillvägagångssätt mellan flexibilitet och trygghet och behovet av att garantera skäliga löner, med målet att integrera unga, äldre, kvinnor, långtidsarbetslösa och missgynnade grupper på arbetsmarknaden. Parlamentet föreslår att medlemsstaterna beaktar parlamentets resolution av den 29 november 2007 om gemensamma principer för ”flexicurity” när man inför nationella strategier för ”flexicurity”.

31.

Europaparlamentet anser att det är oerhört viktigt att arbetstagarna deltar i företagens beslutsfattande som påverkar deras arbeten och uppehälle, framför allt i tider av ekonomisk och finansiell kris, som ofta resulterar i övertalighet och omstruktureringar. Därför är det välkommet med den nyligen genomförda översynen (15) av rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare (16). Parlamentet upprepar sitt krav på att de europeiska företagsrådens funktion stärks ytterligare i enlighet med sin resolution av den 4 september 2001 om tillämpningen av direktiv 94/45/EG (17).

32.

Europaparlamentet understryker att social- och sysselsättningspolitiken bör främja skapandet av arbetstillfällen och snabbt kunna aktiveras som ett svar på den rådande finanskrisen. Den bör ge arbeten och möjligheter till utbildning och även minska inkomstbortfall. Parlamentet anser att dessa strategier aktivt bör motivera människor till att söka arbete eller starta egen företagsverksamhet. Medlemsstaterna bör därför överväga överkomliga finansieringskanaler, såsom lånegarantier, sänkta räntor eller arbetslöshetsstöd i form av klumpsummor, och erbjuda möjligheter till utbildning som hjälper arbetslösa att hitta nya arbeten, samtidigt som inkomstbortfallet begränsas. Parlamentet påminner om kommissionens övergripande strategi för aktiv integration som innefattar lämpligt inkomststöd, tillgång till arbetsmarknader som är öppna för alla och sociala tjänster av hög kvalitet.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta initiativ som leder till en klar åtskillnad mellan å ena sidan arbetsgivare, verkliga egenföretagare och småföretagare och å andra sidan arbetstagare.

34.

Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att stödja mödrar genom familjebidrag när barnen är små och att skapa lämpliga ramar för en återgång till arbetsmarknaden, med särskild uppmärksamhet på ensamstående mödrar eftersom denna grupp är särskilt sårbar.

35.

Europaparlamentet påpekar att den sociala ekonomin, som en annan typ av entreprenörskap, spelar en viktig roll när det gäller att bidra till en hållbar europeisk ekonomi genom att kombinera lönsamhet med solidaritet. Företag inom den sociala ekonomin behöver en säker rättslig ram. Parlamentet lyfter fram vikten av ideellt arbete på det sociala området, särskilt i kampen mot fattigdom och socialt utanförskap och i stödet av de mest missgynnade grupperna i samhället.

36.

Europaparlamentet betonar att inte alla människor kan arbeta och att det för närvarande inte heller finns arbeten åt alla, och framhäver betydelsen av att genomföra rekommendation 92/441/EEG, som bekräftades vid Europeiska rådets möte den 11-12 december 2008, om att tillhandahålla tillräckliga resurser och socialt stöd för ett värdigt liv, genom att utöka systemet för minimiinkomst till samtliga medlemsstater och höja nivåerna för att garantera tillgång och tillräcklighet.

37.

Europaparlamentet anser att utvecklingen av mikrokrediter kan spela en viktig roll för att stödja (långtids)arbetslösa som vill bli egenföretagare. Mikrokrediter har redan varit till hjälp i många sådana situationer med återinträde på arbetsmarknaden, och detta är förenligt med Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta fram mer information om möjligheterna att få mikrokrediter och göra den mer lättillgänglig och att aktivt rikta denna information till de samhällsgrupper som skulle gynnas mest och ha störst behov av mikrokrediter.

38.

Europaparlamentet uppmanar till främjandet av en starkare koppling mellan genomförandet av ”flexicurity” och en förbättrad social dialog där man respekterar nationella seder och bruk.

39.

Europaparlamentet insisterar på att de byråkratiska hindren för små och medelstora företag undanröjs, och uppmanar till fortsatt tillämpning av de principer som föreslogs i kommissionens meddelande om en ”Small Business Act” för Europa.

40.

Europaparlamentet erkänner medlemsstaternas befogenheter inom lönepolitiken fullt ut, men föreslår att arbetsmarknadens parter ska diskutera nya lönepolitiska metoder som skulle kunna vända det nuvarande försämrade procentuella förhållandet mellan löner och vinster och medföra att de anställda får en större ekonomisk del av företagets avkastning genom användningen av system som minskar inflationseffekterna. Sådana system skulle kunna möjliggöra att arbetstagarnas extra inkomster placeras i särskilda kapitalfonder som upprättas av företagen. Parlamentet efterlyser en diskussion om sätt att uppmuntra företagen att använda sådana metoder och även en diskussion om rättsliga ramar som reglerar arbetstagarnas gradvisa tillgång till dessa medel. Parlamentet uppmärksammar arbetsmarknadens parter på betydelsen av ett förnyat åtagande för ”skäliga löner” som garanterar minimilöner som ligger klart över adekvat inkomstnivå, så att människor kan bryta sig ur fattigdomen och gynnas av arbetet.

41.

Europaparlamentet vidhåller att ett främjande av icke-diskriminering och lika möjligheter kräver både en sund rättslig grund och olika politiska instrument och att icke-diskriminering och lika möjligheter måste integreras i alla delar av den förnyade sociala agendan.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka effekterna av kunskapsrörlighet på medellång och lång sikt, så att resultaten kan användas som en stabil grund för åtgärder för att dämpa de negativa effekterna.

43.

Europaparlamentet vill uppmärksamma den negativa effekt (potentiella kompetensflykt) som invandring kan få på utvecklingsprocessen i ursprungsländerna, bland annat på familjestrukturer, hälsa, utbildning och forskning, och påminner å andra sidan om finanskrisens effekt på värdländerna när det gäller obalans på arbetsmarknaderna.

44.

Europaparlamentet understryker betydelsen av etisk rekrytering från tredjeländer, framför allt när det gäller hälso- och sjukvårdspersonal, och uppmanar de medlemsstater som ännu inte gjort det att utarbeta en kodex för internationell rekrytering.

45.

Europaparlamentet betonar att invandringens långsiktiga effekter på den demografiska förändringen är osäker eftersom de beror på hur ombytliga migrationsflödena är samt på familjeåterförening och födelsetal.

46.

Europaparlamentet anser att invandrare som är lagligt anställda kan bidra till en hållbar utveckling av socialförsäkringssystemen och även garantera sina egna pensioner och sociala rättigheter.

47.

Europaparlamentet betonar att en framgångsrik invandringspolitik som bygger på mänskliga rättigheter bör främja en konsekvent och effektiv strategi för integration av invandrare på grundval av lika möjligheter som bygger på en garanti för deras grundläggande rättigheter och en balans mellan rättigheter och skyldigheter.

48.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att införa sanktioner mot arbetsgivare som anställer tredjelandsmedborgare utan uppehållstillstånd. Det är oerhört viktigt att motverka utnyttjandet av tredjelandsmedborgare utan uppehållstillstånd, samtidigt som man ska respektera utsatta personers rättigheter. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att främja möjligheterna att lagligen anställa tredjelandsmedborgare som har uppehållstillstånd.

49.

Europaparlamentet ser positivt på förslaget till direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (KOM(2008)0414). Parlamentet påpekar emellertid att direktivet inte i sin tur får leda till ökad diskriminering av EU-medborgare på grund av deras ekonomiska status.

50.

Europaparlamentet anser att EU:s institutioner och medlemsstater måste göra det till en prioritering att stärka genomförandet och kontrollen av befintliga arbetsmarknadslagar enligt nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftningen samt enligt Internationella arbetsorganisationens konventioner.

51.

Europaparlamentet understryker behovet av att ytterligare skärpa lagarna mot diskriminering i hela EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att stimulera utbytet av bästa praxis mellan medlemsstaterna för att främja en framgångsrik integration av invandrare. De sårbaraste grupperna i samhället, som ofta omfattar invandrare, drabbas oproportionerligt hårt, framför allt i ekonomiskt svåra tider.

52.

Europaparlamentet anser att EU skulle kunna ha en mer proaktiv roll i sina yttre förbindelser när det gäller att främja grundläggande sociala standarder och miljöstandarder. Parlamentet är övertygat om att ytterligare insatser behövs i fråga om mekanismer för förebyggande och övervakning av samt sanktioner mot överträdelser.

53.

Europaparlamentet anser att EU skulle kunna göra mer för att påverka den internationella dagordningen för skäligt arbete samt aktivt främja uppfyllandet av ILO:s konventioner, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, vilket skulle kunna bidra till att skapa världsfred och skydda EU:s intressen och värderingar.

54.

Europaparlamentet betonar att utarbetandet av gemenskapens rättsliga ram, antingen genom primär- eller sekundärlagstiftning, inte på något sätt får strida mot internationella skyldigheter enligt ILO:s konventioner.

55.

Europaparlamentet påpekar att EU bör sträva efter en globaliseringsprocess som i större utsträckning främjar social delaktighet och ekonomisk och miljömässig hållbarhet. Parlamentet konstaterar att företagens sätt att bedriva sin verksamhet inte bara får ekonomiska effekter, utan även stor social betydelse både inom EU och i tredjeländer, framför allt i utvecklingsländer. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att aktivt främja idén om företagens sociala ansvar, antingen genom att främja icke-bindande bestämmelser eller, om lämpligt, genom lagstiftningsförslag.

56.

Europaparlamentet föreslår att man ska förstärka strukturfondernas potential genom förenkling, flexibilitet och förbättrade förfaranden samt den sociala integrationsdimensionen för att hjälpa medlemsstaterna att optimera social- och sysselsättningspolitikens resultat. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och regionerna att göra sina parter helt delaktiga i enlighet med artikel 16 i den allmänna förordningen för strukturfonderna (18), och rekommenderar starkt att Europeiska socialfonden (ESF) görs tillgänglig för parterna, så att de kan bygga upp sin kapacitet.

57.

Europaparlamentet betonar att den förnyade sociala agendan måste innebära ett tydligt åtagande om att EU:s struktur- och sammanhållningsfonder kommer att bidra till att uppnå målen i den sociala agendan. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att utnyttja ESF och de övriga strukturfonderna till att förbättra inte bara människors anställbarhet, utan även den sociala infrastrukturen.

58.

Europaparlamentet konstaterar att strukturfonderna förblir det viktigaste finansieringsinstrumentet för att uppnå sociala mål. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja samverkan med andra program samt stöder enhetligheten mellan de fleråriga ramprogrammen, såsom Daphne, Progress, folkhälsoprogrammet och programmet ”Ett Europa för medborgarna”.

59.

Europaparlamentet uppmanar till särskild uppmärksamhet vid de regioner som påverkas mest av globaliseringen samt de regioner i de nya medlemsstaterna som genomgår social konvergens.

60.

Europaparlamentet anser att Progress-programmet skulle kunna bidra till en bättre bedömning av moderniseringen av europeiska sociala modeller genom utvärdering av pilotprojekt.

61.

Europaparlamentet anser att nya problem växer fram till följd av den fria rörligheten för personer på den inre marknaden i vissa delar av EU, framför allt i de större städerna, när det gäller akut socialt stöd till personer som inte kan försörja sig själva, vilket ökar trycket på (ideella) privata och offentliga serviceinrättningar som tillhandahåller nödhjälp åt till exempel hemlösa eller marginaliserade befolkningsgrupper i vårt samhälle.

62.

Europaparlamentet betonar att medborgarnas flexibilitet och acceptans för förändring kan öka genom mer ömsesidigt förtroende som kan stärkas med hjälp av en effektivare och öppnare social dialog samt genom att man garanterar en effektivare deltagardemokrati när politiken utformas och genomförs.

63.

Europaparlamentet anser att det är särskilt viktigt för den sociala dialogen att främja politiska åtgärder för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt förbättringar av livskvaliteten på arbetsplatsen generellt. Parlamentet uppmanar kommissionen att inleda en diskussion kring hur de arbetstagare som inte har heltidsarbete (såsom tillfälligt anställda, deltidsanställda, visstidsanställda) ska kunna inkluderas i den sociala dialogen.

64.

Europaparlamentet begär att man ökar medvetenhet om resultaten av den sociala dialogen för att förbättra dess inverkan och främja dess utveckling, eftersom det råder dålig kännedom om och insyn i resultaten av förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter i EU.

65.

Europaparlamentet anser att man bör fortsätta att uppmuntra samarbetskulturen som gradvis ersätter den konfliktkultur som har rått på arbetsmarknaden genom att främja den sociala dialogen.

66.

Europaparlamentet anser att det civila samhällets organisationer, och personer som drabbats av fattigdom och socialt utanförskap, måste vara mer direkt engagerade i diskussionerna om den ekonomiska och sociala modellen, på jämlik basis.

67.

Europaparlamentet anser att arbetsmarknadens parter bör anstränga sig för att arbeta med fleråriga planer med specifika datum och tidsfrister, med inriktning på en långsiktig hållbar strategi.

68.

Europaparlamentet efterlyser en bred diskussion mellan europeiska intressenter, nationella myndigheter, arbetsgivare och arbetstagare och det civila samhället om den sociala agendan för perioden efter 2010.

69.

Parlamentet påpekar att medlemsstaterna bör stödja nya mätbara, bindande och kvantitativa sociala mål och indikatorer för Lissabonstrategin för perioden efter 2010 inklusive åtaganden att arbeta för ett utrotande av fattigdom och socialt utanförskap, samt utarbetandet av en ny social framstegspakt som skulle fastställa mål och struktur för ett nytt socialt hållbart och globalt rättvist EU, som bör bygga upp och förstärka den sociala öppna samordningsmetoden som en nyckelpelare.

70.

Europaparlamentet konstaterar att företagen spelar en viktig roll i EU, inte bara ekonomiskt, utan även socialt. Parlamentet vill därför uppmärksamma främjandet av företagens sociala ansvar och behovet av att snarast göra framsteg i fråga om sysselsättning av hög kvalitet, bland annat när det gäller anständiga löner, för att stödja den sociala modellen och förhindra social dumpning.

71.

Europaparlamentet förordar en effektiv dialog mellan sig och det civila samhället – en dialog som även behövs inom medlemsstaterna på nationell, regional och lokal nivå.

72.

Europaparlamentet konstaterar att ett europeiskt år för volontärarbete skulle vara ett idealiskt tillfälle för EU att knyta an till det civila samhället. Parlamentet uppmanar kommissionen att inleda förberedelser för att utropa 2011 till Europeiskt år för volontärarbete genom att snarast lägga fram ett lagstiftningsförslag i det syftet.

73.

Europaparlamentet anser att det civila samhället bör vara med redan från början av beslutsfattandet. Informationen bör vara tillgänglig för allmänheten, återkopplingen bör gå åt båda hållen och utrymmet för förändring bör tydliggöras för deltagarna.

74.

Europaparlamentet betonar värdet och betydelsen av samrådsförfarandet som ett effektivt verktyg för att ge medborgarna mer att säga till om, genom att göra det möjligt för dem att direkt påverka den politiska processen på EU-nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta ytterligare åtgärder för att öka kunskapen om framtida EU-samråd via medier och andra lämpliga forum på nationell, regional och lokal nivå.

75.

Europaparlamentet anser att det finns ett trängande behov av att de europeiska institutionerna, arbetsmarknadens parter och det civila samhället i medlemsstaterna antar en ”social pakt” som omfattar sociala åtgärder med realistiska bindande mål och indikatorer.

76.

Europaparlamentet konstaterar att delaktighet i samhällslivet börjar i barndomen och kräver ett främjande av och stöd till deltagarstrukturer och initiativ på lokal, regional och nationell nivå för barn och ungdomar.

77.

Europaparlamentet understryker behovet av att göra framsteg och färdigställa förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen, direktivet om överföring av pensionsrättigheter och förslaget till direktiv om tillämpning av principen om likabehandling oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

78.

Europaparlamentet efterlyser en förbättring av EU:s lagstiftningsförfarande genom att man klargör varför det behövs åtgärder på EU-nivå, garanterar ett innehåll av hög kvalitet och tillhandahåller en kraftfull och oberoende konsekvensanalys av de sociala, miljömässiga och ekonomiska effekterna. Parlamentet efterlyser framför allt ett effektivt genomförande av 2003 års interinstitutionella avtal om bättre lagstiftning (19).

79.

Europaparlamentet betonar att ett effektivt samarbete mellan medlemsstaterna och en effektiv kontroll av införlivandet av EU-lagstiftningen bör vara en prioritering.

80.

Europaparlamentet anser att man för en bättre EU-lagstiftning aktivt bör sträva efter att engagera det civila samhället och ta upp medborgarnas oro och på så vis föra dem närmare EU.

81.

Europaparlamentet anser att det bör finnas en bättre koppling mellan den ekonomiska politiken, miljöpolitiken och socialpolitiken på EU-nivå, att målen i den ursprungliga Lissabonagendan bör förstärkas och att man bör se till att den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken aktivt bidrar till att utrota fattigdom och socialt utanförskap.

82.

Europaparlamentet understryker behovet av att anta en rättsligt bindande stadga om grundläggande sociala rättigheter.

83.

Parlamentet noterar att det i Lissabonfördraget fastställs att man bör ta hänsyn till mycket relevanta aspekter av socialpolitiken vid utformningen och genomförandet av EU:s politik.

84.

Europaparlamentet anser att Lissabonstrategin för perioden efter 2010 bör omfatta en förstärkning av den öppna samordningsmetoden och uppmanar kommissionen att fortsätta att uppmuntra medlemsstaterna att fastställa kvantifierade mål för fattigdomsbekämpning och social delaktighet, framför allt mål som stöds av nya mätbara och kvantitativa indikatorer.

85.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ge det möjlighet till ett verkligt engagemang i Lissabonstrategin för perioden efter 2010.

86.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.