1)

Utgör unionsrätten hinder för tillämpningen av nationella bestämmelser såsom artikel 1.515–517 i lag nr 178 av den 30 december 2020 som ålägger aktörer som är etablerade i ett annat europeiskt land men som bedriver verksamhet i Italien ytterligare administrativa och ekonomiska bördor, däribland registrering i ett specifikt register och betalning av en avgift? Strider denna nationella bestämmelse med andra ord mot artikel 3 i direktivet om elektronisk handel (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 (1)) enligt vilken en leverantör av informationssamhällets tjänster – i förevarande fall Google Ireland Limited – endast omfattas av lagstiftningen … i den medlemsstat där denne är etablerad?

2)

Utgör unionsrätten hinder för tillämpningen av nationella bestämmelser såsom artikel 1.515–517 i lag nr 178 av den 30 december 2020 som ålägger aktörer som är etablerade i ett annat europeiskt land ytterligare administrativa och ekonomiska bördor? Mer specifikt utgör principen om friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 [FEUF] och liknande principer som kan härledas ur direktiven 2006/123/EG (2) och 2000/31/EG hinder för en nationell åtgärd som ålägger förmedlare som bedriver verksamhet i Italien men som inte är etablerade i landet ytterligare bördor i förhållande till dem som föreskrivs i ursprungslandet för att bedriva samma verksamhet?

3)

Var italienska staten enligt unionsrätten, närmare bestämt direktiv (EU) 2015/1535, (3) skyldig att anmäla till kommissionen att det för leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och sökmotorer skulle införas en skyldighet att registrera sig i registret över kommunikationsoperatörer, och ska artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31 närmare bestämt tolkas på så sätt att enskilda som är etablerade i en annan medlemsstat än Italien får invända mot att de åtgärder som den italienska lagstiftaren har vidtagit (enligt artikel 1.515–517 i lag nr 178 av den 30 december 2020), som kan begränsa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster, görs gällande gentemot dem om dessa åtgärder inte har anmälts i överensstämmelse med denna bestämmelse?

4)

Utgör förordning (EU) 2019/1150, (4) särskilt artikel 15, och proportionalitetsprincipen hinder för en nationell lagstiftning eller för en åtgärd som antagits av en nationell oberoende myndighet som ålägger leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster som bedriver verksamhet i en medlemsstat en skyldighet att registrera sig i registret över kommunikationsoperatörer, vilket medför en rad formella och processuella skyldigheter, skyldigheter att betala avgifter och förbud mot att göra vinst som överstiger ett fastställt belopp?”