Talan väckt den 27 juni 2018 – Riesco García mot parlamentet

(Mål T-391/18)

(2018/C 352/42)

Rättegångsspråk: spanska

Parter

Sökande: Riesco García (Rota, Spanien) (ombud: advokaten M. Tey Ariza)

Svarande: Europaparlamentet

Yrkanden

Grunder och huvudargument

Sökanden gör gällande att vissa fast anställda tjänstemän, enligt den spanska lagstiftning som avses i den framställning som är aktuell i målet, vilka tillhör systemet för social trygghet, och närmar sig frivillig pensionsavgång, ges tillstånd att ändra system för social trygghet, för att de är fast anställda, medan visstidsanställda inte tillåts göra detsamma, av det skälet att de inte är fast anställda.

Sökanden gör gällande att det ogrundade svaret från Europaparlamentets utskott för framställningar avseende framställningen (0741/2015) är en besvikelse och att svaret inte går att förstå. Denna institution, vilken, efter att ha meddelat att framställningen var tillåtlig, och efter att den 3 augusti 2016 ha fastställt att det var nödvändigt att avseende de frågor som framställningen avsåg (lika villkor för pensionering) ändra den spanska lagstiftningen i enlighet med direktiv 1999/70, övervägde möjligheten att inleda ett fördragsbrottsförfarande, men drog därefter tillbaka detta, med argumentet att det förelåg oklarheter avseende ”faktiska omständigheter”.

Det är än svårare att förstå varför frågan, om det föreligger tvivel avseende sakfrågan, inte hänsköts till EU-domstolen, vilken är den institution som har behörighet att fastställa huruvida det i detta fall är nödvändigt att ändra den nationella lagstiftningen i enlighet med direktiv 1999/70, och varför det tvärtom föreslogs att denna fråga skulle avgöras vid de nationella domstolarna, vilka i mindre grad eller inte alls har behörighet att fatta beslut avseende huruvida det är nödvändigt att anpassa den nationella lagstiftningen till unionslagstiftningen.