Mål T‑12/06

Deltafina SpA

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den italienska marknaden för köp och första beredning av råtobak – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstaterats – Fastställande av priser och uppdelning av marknaden – Immunitet mot böter – Samarbete – Böter – Proportionalitet – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Beviljande av villkorad immunitet mot böter innan kommissionens slutgiltiga beslut antas – Räckvidd

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkterna 8 a och b, 11, a­– c, 15, 16, 18 och 19)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Total immunitet – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkt 11 a)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande om invändningar – Provisorisk karaktär

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Beviljande av villkorad immunitet mot böter innan kommissionens slutgiltiga beslut antas – Kommissionens beslut att inte bevilja slutgiltig immunitet – Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar – Föreligger inte

(Artikel 81 EG; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkt 11)

5.      Institutionernas rättsakter – Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut vid överträdelser av konkurrensreglerna – Rättsakt avsedd att ha extern verkan – Räckvidd

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Överträdelser som betecknas som mycket allvarliga på grundval endast av deras art

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

7.      Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

8.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Tillgång till handlingarna i ärendet – Skyldighet för kommissionen att göra interna handlingar tillgängliga – Föreligger inte

(Artikel 81 EG)

1.      När kommissionen tar emot en ansökan om immunitet med stöd av meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden ska den bedöma det bevismaterial som inkommit från det berörda företaget till stöd för dess ansökan, i syfte att kontrollera att företaget uppfyller villkoren under punkt 8 a eller b i meddelandet om samarbete. Om detta företag är det första som uppfyller dessa villkor, kommer kommissionen att skriftligen bevilja det villkorad immunitet mot böter.

Beviljandet av villkorad immunitet kräver således att en särskilt processuell ställning skapas, under det administrativa förfarandet, till förmån för det företag som uppfyller de villkor om uppräknas i punkt 8 i meddelandet om samarbete, vilken medför vissa rättsverkningar. Denna villkorade immunitet kan emellertid inte på något sätt likställas med en slutgiltig immunitet mot böter, vilken först beviljas vid utgången av det administrativa förfarandet.

I synnerhet bekräftar beviljandet av villkorad immunitet att det berörda företaget varit det första att uppfylla de villkor som nämns i punkterna 8 a eller b i meddelandet om samarbete, varför kommissionen inte kommer att beakta andra ansökningar om immunitet förrän den har tagit ställning till den befintliga ansökan. Vidare ger detta beviljande nämnda företag en garanti för att kommissionen kommer att bevilja det immunitet mot böter om det vid utgången av det administrativa förfarandet har uppfyllt villkoren i punkt 11 a–c i meddelandet om samarbete.

Det är först vid det administrativa förfarandets slut som kommissionen, när den antar det slutgiltiga beslutet, i detta beslut anger huruvida det företag som åtnjuter den villkorade immuniteten ska beviljas en immunitet – i egentlig mening – mot böter. Det är vid denna exakta tidpunkt som den processuella ställning som följer av den villkorade immuniteten upphör att medföra sina verkningar. Den slutgiltiga immuniteten mot böter beviljas emellertid endast om nämnda företag under hela det administrativa förfarandet och fram till det slutgiltiga beslutet har uppfyllt de tre kumulativa villkoren i punkt 11 a–c i meddelandet om samarbete.

Det framgår således av de system som föreskrivs i meddelandet om samarbete att det företag som ansöker om immunitet inte, innan det slutgiltiga beslutet antagits, beviljas någon egentlig immunitet, utan endast åtnjuter en processuell ställning som kan övergå i immunitet mot böter i slutet av det administrativa förfarandet, om de föreskrivna villkoren är uppfyllda.

(se punkterna 113­–115, 117 och 118)

2.      Beviljandet av total immunitet mot böter utgör ett undantag från principen om företagets personliga ansvar för överträdelse av konkurrensreglerna, som motiveras av målet att främja upptäckandet, utredandet och beivrandet av samt avskräckandet från de förfaranden som ingår bland de mest allvarliga konkurrensbegränsningarna. Det är under dessa omständigheter logiskt att det, i utbyte mot beviljandet av total immunitet mot böter för det rättsstridiga beteende som företaget gjort sig skyldigt till, krävs att det företag som begär immunitet visavi kommissionens utredning ställer sig till förfogande för ett samarbete som, enligt själva lydelsen i artikel 11 a i meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, måste vara ”löpande och fullständigt”.

Det följer emellertid av beteckningen för samarbetet som ”fullständigt” att det samarbete som en immunitetssökande måste erbjuda kommissionen för att komma i åtnjutande av immuniteten måste vara fullständigt, absolut och förbehållslöst. Beteckningen ”löpande” innebär att detta samarbete ska fortgå under hela det administrativa förfarandet och att det i princip måste vara omedelbart.

Vidare är en nedsättning av böterna på grundval av meddelandet om samarbete endast motiverad när de uppgifter som lämnats och mer allmänt det berörda företagets beteende visar att företaget verkligen samarbetat. Det följer nämligen av själva begreppet samarbete, såsom det framställts i meddelandet om samarbete, att en nedsättning endast kan beviljas på grundval av nämnda meddelande när det berörda företagets beteende visar på sådan samarbetsvilja. Detta övervägande gäller i än högre grad det samarbete som är nödvändigt för att motivera åtnjutandet av en total immunitet mot böter, eftersom immuniteten utgör en ännu mer förmånlig behandling än endast en nedsättning av böterna.

Begreppet ”löpande och fullständigt” samarbete som motiverar beviljandet av total immunitet mot böter innebär således ett verkligt och fullständigt samarbete som kännetecknas av en verklig samarbetsvilja.

Ett företag som önskar åtnjuta total immunitet mot böter på grundval av sitt samarbete vid utredningen kan härvid inte underlåta att informera kommissionen om de relevanta omständigheter som det har kännedom om och som kan påverka, även potentiellt, det administrativa förfarandets gång och effektiviteten av kommissionens utredning. Således förutsätter ett verkligt och fullständigt samarbete att det berörda företaget, under hela det administrativa förfarandets varaktighet, i tid upplyser kommissionen om varje relevant omständighet som kan få en negativ inverkan på utredningens förlopp samt på upptäckandet, och ett effektivt beivrande, av den aktuella kartellen. Denna upplysningsskyldighet är ännu viktigare när en sådan omständighet avser relationerna mellan detta företag och de övriga kartellmedlemmarna och, i ännu högre grad, när den eventuella uppkomsten av nämnda omständighet tidigare varit föremål för en uttrycklig diskussion mellan kommissionen och detta företag inom ramen för det administrativa förfarandet.

Bedömningen av huruvida det förekommit ett beteende som återspeglar en verklig samarbetsvilja kan endast göras utifrån de omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då detta beteende ägde rum. Med beaktande av den ”löpande” karaktären av det samarbete som krävs och som ska fortgå under hela förfarandet, räcker varje beteende som står i strid med den verkliga samarbetsviljan i sig för att karaktärisera ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten. Ingen omständighet som inträffat efter nämnda beteende kan således rättfärdiga en sådan överträdelse.

Härav följer att den omständigheten att det eventuellt i efterhand konstateras att det beteende som utgjorde ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten inte fick några negativa verkningar inte kan åberopas för att rättfärdiga detta beteende.

(se punkterna 125–130 och 132–134)

3.      Inom konkurrensområdet kan kommissionen, i sitt slutliga beslut att ålägga böter på grund av en överträdelse av konkurrensreglerna, göra ändringar av de argument som formulerats i meddelandet om invändningar, under förutsättning att parternas rätt till försvar iakttas i beslutet genom att inte andra överträdelser än dem som anges i meddelandet om invändningar läggs dem till last och genom att hänsyn endast tas till omständigheter som de erbjudits tillfälle att yttra sig över.

(se punkt 176)

4.      För att principen om skydd för berättigade förväntningar ska kunna åberopas krävs det att tre villkor är uppfyllda. Det ska för det första föreligga preciserade garantier som är ovillkorliga och samstämmiga och som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av gemenskapsinstitutionerna. Garantierna ska för det andra vara av sådant slag att de ger upphov till en berättigad förväntning hos mottagaren. Garantierna ska för det tredje vara förenliga med tillämpliga bestämmelser.

Inom ramen för det administrativa förfarandet avseende överträdelser av unionens konkurrensregler kan ett företag som har ansökt hos kommissionen om immunitet mot böter inte göra gällande någon precis, ovillkorlig och samstämmig garanti för att det skulle beviljas en slutgiltig immunitet vid slutet av det administrativa förfarandet. I enlighet med punkt 19 i meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden är det nämligen först när kommissionen fattar det slutgiltiga beslutet som den bedömer huruvida villkoren i punkt 11 i meddelandet är uppfyllda. Kommissionen kan således inte i det skede av förfarandet som föregår antagandet av det slutgiltiga beslutet ge det berörda företaget någon exakt garanti beträffande åtnjutandet av den slutgiltiga immuniteten.

Kommissionen har heller inte någon skyldighet att informera immunitetssökandena om att de måste uppfylla skyldigheterna enligt meddelandet om samarbete, bland annat samarbetsskyldigheten, eftersom själva meddelandet tydligt anger konsekvenserna av ett sådant åsidosättande.

(se punkterna 190–193)

5.      Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget är ett verktyg som, med bibehållen respekt för rättsregler av högre valör, är ägnat att precisera de kriterier som kommissionen avser att beakta inom ramen för sin handlingsfrihet vid fastställandet av böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Även om riktlinjerna inte utgör den rättsliga grunden för ett beslut om påförande av böter, vilket grundar sig på förordning nr 1/2003, bestäms genom dessa riktlinjer ändå på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har åtagit sig att tillämpa vid fastställandet av storleken på de böter som ska påföras genom detta beslut. De säkerställer således företagens rättssäkerhet.

Även om riktlinjerna således inte kan betraktas som rättsregler som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl.

Den självbegränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som antagandet av riktlinjerna innebär hindrar dock inte att kommissionen har behållit ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Det förhållandet att kommissionen genom riktlinjerna har preciserat hur den avser att genomföra bedömningen av överträdelsens allvar utgör nämligen inte hinder mot en helhetsbedömning av denna utifrån samtliga relevanta omständigheter i ärendet, inklusive sådana omständigheter som inte uttryckligen nämnts i riktlinjerna.

(se punkterna 217–219)

6.      Enligt den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, ska överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar.

Dessa tre aspekter av bedömningen av överträdelsens allvar väger emellertid inte lika tungt inom ramen för en helhetsbedömning. Överträdelsens art tillmäts mycket stor vikt, i synnerhet när en överträdelse ska kvalificeras som ”mycket allvarlig”. Däremot utgör varken den konkreta påverkan på marknaden eller omfattningen av den geografiska marknaden omständigheter som är nödvändiga för att överträdelsen ska kunna kvalificeras som mycket allvarlig när det gäller horisontella karteller som bland annat rör fastställandet av priser. Överenskommelser om horisontell samverkan som bland annat avser priser kan således betecknas som ”mycket allvarliga” på grundval endast av överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen haft en konkret påverkan på marknaden och utan att den relevanta geografiska marknadens begränsade omfattning hindrar en sådan beteckning.

Den avgörande frågan vid bedömningen av en överträdelses allvar är huruvida kartellens medlemmar gjort allt som stod i deras makt för att ge sina avsikter en konkret verkan. Vad som därefter sker, i fråga om det marknadspris som faktiskt uppnås, kan påverkas av andra omständigheter utanför kartellmedlemmarnas kontroll. Medlemmarna kan därför inte, såsom omständigheter som motiverar en nedsättning av bötesbeloppet, åberopa yttre omständigheter som gått deras ansträngningar emot.

Det krävs inte att kommissionen, när den visat att överenskommelserna i en kartell genomförts, systematiskt visar att avtalen verkligen gjort det möjligt för berörda företag att hålla en högre eller, vid inköpskarteller, lägre prisnivå än den som skulle ha gällt om inte kartellen funnits. Det skulle vara oproportionerligt att kräva en sådan utredning, vilken skulle komma att kräva avsevärda resurser mot bakgrund av att det skulle vara nödvändigt att genomföra hypotetiska beräkningar på grundval av ekonomiska modeller vilkas korrekthet endast med svårighet skulle kunna kontrolleras i domstol och vilkas ofelbarhet inte på något sätt är bevisad.

Den geografiska marknadens omfattning är inte heller ett självständigt kriterium i den mening att endast överträdelser som rör merparten av medlemsstaterna skulle kunna betecknas som ”mycket allvarliga” överträdelser. Varken i fördraget, i förordning nr 1/2003, i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget eller i rättspraxis uttalas det att endast geografiskt mycket omfattande begränsningar kan betecknas så. För övrigt kan avtal eller samordnade förfaranden som bland annat avser fastställande av inköpspriser och fördelning av inköpta kvantiteter redan utifrån sin art betecknas som mycket allvarliga, utan att dessa beteenden behöver ha haft en viss geografisk omfattning. Av detta följer att den relevanta geografiska marknadens storlek, även om den skulle vara begränsad, i princip inte hindrar att den överträdelse som konstaterats betecknas som mycket allvarlig.

(se punkterna 220, 222–224, 226, 248–250, 277 och 279)

7.      Inom ramen för fastställande av böter för överträdelse av konkurrensrätten är motiveringsskyldigheten uppfylld om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. När det gäller att ålägga flera företag böter ska motiveringsskyldighetens räckvidd bedömas mot bakgrund av att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande.

Kommissionen är, vid fastställande av överträdelsens allvar, inte tvungen att beakta en konkret påverkan på marknaden när denna inte utgör en nödvändig omständighet för att överträdelsen ska kunna betecknas som mycket allvarlig vid horisontella karteller som bland annat avser fastställande av priser. Den omständigheten att kommissionen inte har gett någon motivering till att den inte beaktat ett sådant kriterium som den inte var skyldig att beakta och som den inte ansett att det var nödvändigt att beakta i det aktuella fallet, kan inte anses innebära en avsaknad av motivering avseende fastställandet av böter.

(se punkterna 282 och 284)

8.      Kommissionen är inte skyldig att under det administrativa förfarandet i konkurrensärenden göra sina interna handlingar tillgängliga. Vidare ska kommissionens interna handlingar endast lämnas ut till sökandeparten under förfarandet vid unionsdomstolen om det är nödvändigt på grund av synnerliga omständigheter i målet, vilket ska framgå av seriösa uppgifter som det ankommer på sökandeparten att anföra. Denna begränsning av rätten att få tillgång till interna handlingar motiveras av nödvändigheten av att säkerställa att den berörda institutionen på ett väl fungerande sätt kan vidta sanktionsåtgärder mot överträdelser av konkurrensreglerna.

(se punkt 313)

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 9 september 2011 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den italienska marknaden för köp och första beredning av råtobak – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstaterats – Fastställande av priser och uppdelning av marknaden – Immunitet mot böter – Samarbete – Böter – Proportionalitet – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter”

I mål T‑12/06,

Deltafina SpA, Orvieto (Italien), företrätt av advokaterna R. Jacchia, A. Terranova, I. Van Bael, J.-F. Bellis och F. Di Gianni,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av A. Whelan och F. Amato, därefter av A. Whelan och V. Di Bucci och slutligen av É. Gippini Fournier och L. Malferrari, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring eller, i andra hand, nedsättning av de böter som Deltafina ålagts genom artikel 2 i kommissionens beslut K(2005) 4012 slutlig av den 20 oktober 2005, om ett förfarande enligt artikel 81.1 [EG] (ärende COMP/C.38.281/B.2 – Råtobak – Italien),

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

sammansatt av ordföranden J. Azizi samt domarna E. Cremona (referent) och S. Frimodt Nielsen,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio Gonzáles,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 29 september 2010,

följande

Dom

 Bakgrund till målet

1        Sökanden, Deltafina SpA, är ett italienskt bolag vars huvudsakliga verksamhet är att utföra den första beredningen av råtobak och sälja bearbetad tobak. Det är helägt av Universal Corp., ett bolag med säte i Richmond (Förenta staterna).

I –  Det administrativa förfarandet

2        Den 3, den 4 och den 5 oktober 2001 företog Europeiska gemenskapernas kommission undersökningar, med stöd av artikel 14 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), i lokaler tillhöriga Fédération européenne des transformateurs de tabac (Europeiska sammanslutningen för tobaksberedningsföretag) och Maison des métiers du tabac (Tobaksindustrins hus) i Bryssel (Belgien). Samma dag informerade Fédération européenne des transformateurs de tabac alla sina medlemmar om dessa undersökningar, inbegripet Associazione professionale trasformatori tabacchi italiani (APTI, den italienska sammanslutningen av tobaksberedningsföretag), vilken bland sina medlemmar har de största företagen inom branschen.

3        Den 3, den 4 och den 5 oktober 2001 företog kommissionen även undersökningar i lokaler tillhöriga de tre främsta spanska företagen för beredning av råtobak och två spanska sammanslutningar för beredningsföretag och tobaksproducenter. Den 16 januari 2002 ingav de tre spanska företagen för beredning av råtobak, vilka hade varit föremål för undersökningar, och ett bolag i Universalkoncernen en gemensam ansökan om immunitet till kommissionen med tillämpning av kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat 1996 års meddelande om samarbete).

4        Den 15 januari 2002 skickade kommissionen en begäran om upplysningar till två italienska branschorganisationer, närmare bestämt till APTI, som representerar råtobaksberedningsföretag, och Unione italiana tabacco (Unitab, ett italienskt tobaksförbund), som representerar råtobaksproducenter. Den 12 februari 2002 efterkom APTI nämnda begäran. Samma dag samlades dess ledning, och vid detta sammanträde diskuterades kommissionens begäran.

5        Den 19 februari 2002 framställde Deltafina till kommissionen en ansökan om immunitet med stöd av avsnitt A i kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete) och subsidiärt en ansökan om nedsättning av böterna med stöd av avsnitt B i samma meddelande. Ansökan om immunitet rörde en presumerad kartell mellan råtobaksberedningsföretagen på den italienska marknaden.

6        Den 28 februari 2002 ägde en telefonkonversation rum mellan en av Universals advokater och den tjänsteman vid kommissionens generaldirektorat ”Konkurrens” som ansvarade för handläggningen av ärendet.

7        Den 6 mars informerade kommissionen Deltafina om att dess ansökan uppfyllde villkoren i punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete och att den, efter det administrativa förfarandet, skulle bevilja företaget immunitet för varje överträdelse som konstaterades till följd av den undersökning som kommissionen skulle utföra i samband med de bevis som ingavs, under förutsättning att Deltafina uppfyllde de villkor som angavs i punkt 11 i nämnda meddelande.

8        Den 14 mars 2002 ägde ett möte rum mellan kommissionen och representanterna för Deltafina och Universal för att diskutera Deltafinas metoder för samarbete med kommissionen (nedan kallat mötet den 14 mars 2002). Vid detta möte togs bland annat sekretessen avseende Deltafinas ansökan om immunitet upp.

9        Den 19, den 21, den 25 och den 26 mars 2002 lämnade Deltafina kompletterande upplysningar till kommissionen.

10      Den 22 mars 2002 ägde en telefonkonversation rum mellan representanterna för Deltafina och den tjänsteman på kommissionen som ansvarade för handläggningen av flera frågor angående Deltafinas samarbete med kommissionen.

11      Den 2 april 2002 informerade Universals externa juridiska rådgivare de externa juridiska rådgivarna för Standard Commercial Corp. (nedan kallat SCC) och Dimon Inc., moderbolag till Transcatab SpA respektive Dimon Italia Srl, två italienska bolag för första beredningen av råtobak, om att Deltafina hade ingett en ansökan om immunitet till kommissionen avseende kartellerna mellan beredningsföretagen på tobaksmarknaden i Italien.

12      På morgonen den 4 april 2002 höll APTI ett sammanträde. Deltafinas verkställande direktör informerade härvid deltagarna om att detta företag hade börjat samarbeta med kommissionen enligt 2002 års meddelande om samarbete, genom att översända handlingar som var till nackdel för företaget.

13      På eftermiddagen samma dag, det vill säga den 4 april 2002 (klockan 16.15, respektive 18.47), ingav även Dimon Italia och Transcatab, vars representanter var närvarande vid det APTI-möte som nämnts i föregående punkt, en ansökan om förmånlig behandling enligt 2002 års meddelande om samarbete.

14      Den 18 och den 19 april 2002 genomförde kommissionen, med stöd av artikel 14 i förordning nr 17, undersökningar i Dimon Italias och Transcatabs lokaler samt i Trestina Azienda Tabacchi SpA:s (nedan kallat Trestina) och Romana Tabacchi SpA:s lokaler.

15      Den 18 april och den 17 maj 2002 lämnade Deltafina ytterligare kompletterande upplysningar till kommissionen.

16      Den 29 maj och den 11 juli 2002 hölls två ytterligare möten mellan Deltafinas representanter och kommissionens avdelningar.

17      Den 8 oktober 2002 informerade kommissionen Dimon Italia och Transcatab om att de hade varit det första respektive det andra företag som tillhandahållit bevismaterial enligt 2002 års meddelande om samarbete och att kommissionen därför hade för avsikt att efter det administrativa förfarandet bevilja dem en nedsättning med mellan 30 och 50 procent respektive mellan 20 och 30 procent av de böter som de skulle ha ålagts, detta till följd av överträdelser som eventuellt skulle komma att fastställas.

18      Den 25 februari 2004 utfärdade kommissionen ett meddelande om invändningar som den riktade till flera företag och företagssammanslutningar, bland andra Deltafina, Universal, Dimon Italia och Transcatab.

19      Ett muntligt hörande, vid vilket Deltafina deltog, ägde rum den 22 juni 2004. Vid detta hörande riktade en representant för Dimon Italia kommissionens uppmärksamhet på två handlingar i målet – fotokopior från de undersökningar som kommissionen företagit i Dimon Italias lokaler den 18 april 2002 bestående av handskrivna anteckningar som gjorts av representanter för detta bolag – vilka sammanfattade de förklaringar som Deltafinas verkställande direktör hade gjort vid APTI-mötet den 4 april 2002.

20      Den 21 december 2004 antog kommissionen ett tillägg till meddelandet om invändningar av den 25 februari 2004 (nedan kallat tillägget), genom vilket den informerade Deltafina och de övriga berörda företagen om sin avsikt att inte bevilja detta företag immunitet mot böter på grund av dess åsidosättande av dess samarbetsskyldighet enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete.

21      Ett hörande angående tillägget hölls den 1 mars 2005. Till följd av detta hörande mottog kommissionen nya kommentarer från Universal, Deltafina, Dimon och SCC.

II –  Det angripna beslutet

22      Efter samråd med rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor och med beaktande av förhörsombudets slutrapport fattade kommissionen den 20 oktober 2005 beslut K(2005) 4012 slutlig om ett förfarande enligt artikel 81.1 [EG] (ärende COMP/C.38.281/B.2 –­ Råtobak – Italien) (nedan kallat det angripna beslutet). En sammanfattning av beslutet publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 13 februari 2006 (EUT L 353, s. 45).

23      Deltafina tog del av det angripna beslutet den 10 november 2005.

24      Det angripna beslutet innehåller bland annat följande bestämmelser:

”Artikel 1

1. Deltafina …, Universal …, har åsidosatt artikel 81.1 [EG] under de angivna perioderna genom att delta i avtal och/eller samverkan inom råtobaksbranschen i Italien.

Överträdelseperioderna är följande:

a) för Deltafina, Universal … , från den 29 september 1995 till den 19 februari 2002,

…

Artikel 2

För de överträdelser som avses i artikel 1 åläggs företagen följande böter:

a) Deltafina och Universal, solidariskt ansvariga: 30 miljoner euro,

…”

25      Det angripna beslutet grundar sig på det nedan anförda.

A –        Överträdelsen och ansvaret för det rättsstridiga beteendet

26      Kommissionen angav i det angripna beslutet, efter beskrivningen av de relevanta faktiska omständigheterna och den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter, att det var fastställt att Deltafina direkt, tillsammans med flera andra företag, hade deltagit i avtal och/eller samverkan som var förbjudna enligt artikel 81.1 EG. Denna bedömning har inte ifrågasatts i förevarande mål.

27      Kommissionen undersökte sedan frågan rörande ansvaret för det rättsstridiga beteende som de företag som deltagit i överträdelsen gjort sig skyldiga till och drog slutsatsen att såväl Deltafina som dess moderbolag, Universal, skulle hållas ansvariga för de aktuella överträdelserna och vara adressater för det angripna beslutet.

B –        Beräkningen av bötesbeloppet

1.           Fastställande av böternas grundbelopp

28      När det gäller beräkningen av de böter som Deltafina skulle åläggas, erinrade kommissionen för det första, i skäl 357 i det angripna beslutet, om att den för att kunna fastställa beloppet måste beakta alla omständigheter i målet, bland annat överträdelsens allvar och varaktighet, i enlighet med artikel 23.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1).

29      Kommissionen undersökte således inledningsvis överträdelsens allvar. Den erinrade om att man vid bedömningen av detta ska beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden (skäl 365 i det angripna beslutet).

30      Vidare angav kommissionen att produktionen av råtobak i Italien motsvarade 38 procent av kvotproduktionen inom Europeiska unionen, vilket motsvarar 67 338 miljoner euro år 2001, det vill säga det sista hela året av överträdelsen (skäl 366 i det angripna beslutet).

31      Vad gäller överträdelsens art konstaterade kommissionen att den var mycket allvarlig, eftersom överträdelsen hade bestått av fastställande av inköpspris på råtobakssorter i Italien och av en fördelning av de inköpta kvantiteterna (skäl 367 i det angripna beslutet).

32      Kommissionen angav, i skäl 368 i det angripna beslutet, med hänvisning till den del av nämnda beslut som rör analysen av konkurrensbegränsningen (skäl 277 och följande skäl), att en kartell avseende inköp kunde snedvrida producenternas vilja att generera en viss avkastning och begränsa konkurrensen mellan beredningsföretagen i senare led. Kommissionen angav även att detta särskilt är fallet när den produkt som kartellen avser, i förevarande fall råtobak, utgör en betydande ”insatsvara” för de verksamheter som deltagarna utövar i senare led (i förevarande fall bearbetning av tobak och försäljning av bearbetad tobak).

33      Med hänsyn till dessa omständigheter drog kommissionen slutsatsen att den överträdelse som Deltafina gjort sig skyldigt till skulle anses vara mycket allvarlig (skäl 369 i det angripna beslutet).

34      Kommissionen angav vidare att varje företags specifika vikt och de sannolika konsekvenserna av dess rättsstridiga beteende skulle beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet. Kommission ansåg således att böterna skulle fastställas i förhållande till varje aktuell parts ställning på marknaden. Kommissionen ansåg vidare i detta hänseende att utgångsbeloppet för de böter som Deltafina ålagts skulle vara högre med hänsyn till företagets ställning som största köpare med en marknadsandel på cirka 25 procent år 2001 (skälen 370–372 i det angripna beslutet).

35      Kommissionen ansåg emellertid att ett utgångsbelopp som endast återspeglade ställningen på marknaden inte skulle få en tillräckligt avskräckande effekt på Deltafina, eftersom det, trots sin relativt begränsade omsättning, tillhörde en multinationell koncern med ett stort ekonomiskt och finansiellt inflytande, som ingick bland världens största tobakshandlare och som agerade på olika verksamhetsnivåer inom tobaksindustrin och på olika geografiska marknader (skäl 374 i det angripna beslutet).

36      För att göra böterna avskräckande tillämpade kommissionen följaktligen en multiplikator på det utgångsbelopp som hade fastställts med beaktande av de berörda företagens storlek. I Deltafinas fall var den av kommissionen fastställda multiplikationskoefficienten 1,5. Kommissionen fastställde således, i skäl 376 i det angripna beslutet, utgångsbeloppet för Deltafinas böter, efter tillämpning av multiplikationskoefficienten, till 37,5 miljoner euro.

37      Kommissionen höjde sedan detta belopp med 60 procent med anledning av överträdelsens varaktighet (skäl 377 i det angripna beslutet), så att utgångsbeloppet för Deltafinas böter fastställdes till 60 miljoner euro (skäl 379 i det angripna beslutet).

2.           Förmildrande omständighet

38      Kommissionen beaktade vidare, som förmildrande omständighet för Deltafina, dess faktiska samarbete i förfarandet utanför tillämpningsområdet för 2002 års meddelande om samarbete. Den började med att erinra om att Deltafina, av de skäl som angetts i punkt 43 och följande punkter nedan, inte uppfyllde villkoren för att åtnjuta total immunitet eller nedsättning av böterna med stöd av 2002 års meddelande om samarbete (skäl 385 i det angripna beslutet).

39      Kommissionen angav därefter att samarbetet med de företag som var parter i förfarandet, i de fall där 2002 års meddelande om samarbete kunde tillämpas, skulle bedömas inom ramen för nämnda meddelande. Kommissionen tillade att det endast var i undantagsfall som en parts samarbete, med tillämpning av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna), kunde ha en förmildrande verkan på beloppet för de böter som skulle åläggas, när 2002 års meddelande om samarbete i princip var tillämpligt (skälen 386 och 387 i det angripna beslutet).

40      Kommissionen ansåg att detta var fallet för Deltafina i förevarande fall av två skäl. För det första var Deltafina det första företag som ingett en ansökan om tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete (endast några dagar efter antagande av detta) och det första företag som kommissionen beviljade en villkorad immunitet. Det rör sig även om det första beslutet avseende konsekvenserna av åsidosättande av den samarbetsskyldighet som åligger företag som har ingett en ansökan om immunitet med tillämpning av punkt 11 i 2002 års meddelande om samarbete. Kommissionen erkände vidare att Deltafina från början i betydande utsträckning hade bidragit till kommissionens utredning och fortsatt under hela förfarandet, med undantag för de omständigheter som motiverade vägran av den slutgiltiga immuniteten (skälen 388–390 i det angripna beslutet).

41      Av dessa skäl såg kommissionen gynnsamt på Deltafinas samarbete under förfarandet. Kommissionen tillade slutligen att Deltafina aldrig bestritt de faktiska omständigheter som var föremål för det angripna beslutet. Mot bakgrund av dessa omständigheter, och Deltafinas allmänna beteende under förfarandet, drog kommissionen slutsatsen att de böter som Deltafina skulle åläggas skulle nedsättas med 50 procent (skälen 391–398 i det angripna beslutet).

42      Kommissionen fastställde, mot bakgrund av denna förmildrande omständighet, det bötesbelopp som Deltafina och Universal ålades solidariskt till 30 miljoner euro.

C –        Deltafinas ansökan om immunitet

43      Kommissionen angav vidare de skäl som lett den till slutsatsen att Deltafina inte kunde åtnjuta immunitet mot böter i den mening som avses i 2002 års meddelande om samarbete.

44      Kommissionen förklarade att den, efter en prövning av Deltafinas ansökan om immunitet mot böter, vilken uppfyllde villkoren i punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete, hade beviljat Deltafina en immunitet villkorad av uppfyllandet av de kumulativa villkor som anges i punkt 11 i nämnda meddelande, varav ett villkor var iakttagande av samarbetsskyldigheten (punkt 11 a i detta meddelande) (skälen 405–409 i det angripna beslutet).

45      Kommissionen angav emellertid i skäl 410 i det angripna beslutet att det, vid hörandet den 22 juni 2004, hade framkommit att Deltafina hade avslöjat sin ansökan om immunitet vid det ovan i punkt 12 nämnda APTI-mötet, vid vilket representanter för Dimon Italia, Transcatab och Trestina även hade deltagit, innan kommissionen haft möjlighet att företa kontroller av kartellen i fråga. Kommissionen påpekade även att dessa faktiska omständigheter hade varit föremål för de invändningar som gjordes gällande mot Deltafina i tillägget (se punkt 20 ovan).

46      Kommissionen undersökte således först de relevanta faktiska omständigheterna i detalj och drog sedan slutsatsen att Deltafina inte hade uppfyllt de villkor som fastställts i punkt 11 i 2002 års meddelande om samarbete.

1.     1.    De relevanta faktiska omständigheterna

47      Kommissionen påpekade att frågan om den konfidentiella karaktären av Deltafinas ansökan om immunitet hade tagits upp vid mötet den 14 mars 2002. Enligt kommissionen hade dess tjänstemän preciserat att de avsåg att företa undersökningar utan varsel beträffande den kartell som Deltafina avslöjat, att dessa undersökningar inte kunde ske före perioden den 18–­20 april 2002 och att det således var nödvändigt att bevara sekretessen fram till detta datum i syfte att inte varna konkurrenterna och inte äventyra effektiviteten av dessa undersökningar (skäl 412 i det angripna beslutet).

48      Kommissionen påpekade även att Deltafina vid detta möte hade förklarat för kommissionen att det skulle vara svårt för företaget att inte avslöja sin ansökan om immunitet före det datum som fastställts för undersökningarna av ett antal skäl, varav, för det första, de förestående mötena med dess konkurrenter inom APTI, vid vilka det skulle vara svårt att bevara sekretessen, för det andra, nödvändigheten av att informera Deltafinas mellanchefer om ansökan (cirka femton personer) och, för det tredje, nödvändigheten av att avslöja denna ansökan om immunitet inom ramen för de finansieringsoperationer i vilka Universal i Förenta staterna var inblandat (skäl 412 i det angripna beslutet).

49      I skälen 413–415 i det angripna beslutet återgav kommissionen innehållet i ett internt protokoll från mötet den 14 mars 2002, som hade upprättats av kommissionen, och anteckningar som en representant för Universal gjort vid detta möte.

50      Kommissionen påpekade vidare, i skäl 416 i det angripna beslutet, att den vid mötet den 14 mars 2002 hade begärt att Deltafina skulle inkomma med en rad upplysningar för att möjliggöra för dem att företa undersökningar på plats. I skäl 417 i det angripna beslutet hänvisas det till texten i en för kommissionen intern promemoria av den 15 mars 2002, i vilken det stadium i vilket ärendet befann sig sammanfattades till följd av mötet dagen innan. I skäl 418 i det angripna beslutet återges texten i protokollet från ett möte i Deltafinas styrelse av den 1 mars 2002, i vilket nämnda styrelse noterar nödvändigheten av att genast sätta stopp för det rättsstridiga beteende som är knutet till kartellen och anmodar deltagarna att iaktta absolut sekretess beträffande ansökan om immunitet.

51      Kommissionen hänvisade sedan till de förklaringar som Deltafinas verkställande direktör hade avgett vid APTI-mötet den 4 april 2002 och grundade sig dels på innehållet i de båda handlingar som Dimon Italias advokat hade nämnt vid hörandet den 22 juni 2004, dels på innehållet i den promemoria som Deltafinas verkställande direktör själv hade undertecknat vid detta möte, i vilket det redogjordes för under vilka villkor ansökan om immunitet hade tillkännagetts vid det mötet (skälen 421–426 i det angripna beslutet).

52      Kommissionen påpekade att även Dimon Italia och Transcatab, samma dag som detta tillkännagivande, framställde en ansökan om tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete och att de förklaringar som Deltafinas verkställande direktör hade gjort vid APTI-mötet inte nämndes i dessa ansökningar (skäl 427 i det angripna beslutet).

53      Det framgår slutligen av det angripna beslutet att ett annat möte mellan kommissionen och Deltafina hållits den 29 maj 2002, vid vilket varken kommissionen eller Deltafina tagit upp frågan om sekretess och Deltafina inte förklarade sig ha avslöjat sin ansökan om immunitet till Dimon Italia och till Transcatab vid APTI-mötet den 4 april 2002 (skäl 429 i det angripna beslutet).

 2.    Deltafinas överträdelse av de villkor som anges i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete

54      Kommissionen har i det angripna beslutet gjort gällande att den samarbetsskyldighet som föreskrivs i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete utgör en grundläggande del av det avtal som ingås mellan kommissionen och sökanden när en villkorad immunitet beviljas. Enligt kommissionen ska denna skyldighet tolkas mot bakgrund av det resonemang som dess immunitetspolicy bygger på, nämligen sökandens avgörande bidrag till att en undersökning inleds eller till att en överträdelse som en kartell gjort sig skyldig till konstateras. Mot bakgrund av detta resonemang begränsar sig nämnda skyldighet således inte, enligt kommissionen, till en översändelse av bevis för överträdelsen, utan den innebär även att sökanden ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra dess kapacitet att utreda och/eller fastställa överträdelsen (skälen 431 och 432 i det angripna beslutet).

55      I skäl 433 i det angripna beslutet anges att när kommissionen, såsom i förevarande fall, ännu inte har företagit undersökningar och branschen inte har kännedom om kommissionens förestående undersökningar, riskerar varje avslöjande av förekomsten av en ansökan om immunitet att fullständigt och oåterkalleligt äventyra dess kapacitet att utföra effektiva undersökningar och fastställa överträdelsen. Den ändamålsenliga verkan av 2002 års meddelande om samarbete kräver enligt kommissionen att undersökningarna inte äventyras av beteendet hos företag som ansöker om att få åtnjuta en förmånlig behandling. Dessa företag kan således inte åberopa en berättigad förväntning om att sekretess, i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse, inte skulle kunna utgöra en del av det villkor som angetts i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete. Härav följer, enligt kommissionen, att en immunitetssökandes avsiktliga avslöjande av denna information till sina konkurrenter ska anses utgöra ett åsidosättande av den samarbetsskyldighet som föreskrivs i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete.

56      Kommissionen tillade att den ”inneboende spänningen” mellan denna skyldighet och den som fastställts i punkt 11 b i 2002 års meddelande om samarbete, enligt vilken sökanden måste upphöra med sitt deltagande i överträdelsen senast den dag då ansökan om immunitet inges, inte tillåter en sökande att avsiktligen informera de övriga kartellmedlemmarna om att den har ingett en ansökan om immunitet. Denna situation skiljer sig från den då sökanden tvingas vidta åtgärder som kan få de övriga deltagarna att misstänka att den har ingett en sådan ansökan (skäl 434 i det angripna beslutet).

57      Kommissionen anser vidare att de specifika omständigheterna i förevarande fall visar att Deltafina hade förstått att sekretessen ingick i dess samarbetsskyldighet. Enligt kommissionen framgår detta tydligt, bland annat av principbeslutet av Deltafinas styrelse den 1 mars 2002, vilket föreskrev ”absolut sekretess” i detta hänseende (se skäl 418 i det angripna beslutet och punkt 50 ovan), och Deltafinas verkställande direktörs ord, enligt vilka Deltafinas beslut att samarbeta med kommissionen ”endast fick meddelas de övriga företagen i ytterst begränsad utsträckning och vid behov” (skäl 440 i det angripna beslutet).

58      Mot bakgrund av de relevanta faktiska omständigheter som det ovan erinrats om och räckvidden av det villkor som fastställts i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete drog kommissionen slutsatsen att Deltafina inte hade iakttagit detta villkor. Fastän Deltafina visste att kommissionen hade för avsikt att företa undersökningar på plats under perioden den 18–­20 april 2002 informerade nämligen dess verkställande direktör avsiktligt sina två huvudkonkurrenter om att han ingett en ansökan om immunitet före genomförandet av dessa undersökningar på plats (skäl 441 i det angripna beslutet).

59      Kommissionen har även, i skäl 442 i det angripna beslutet, påpekat att Deltafinas beteende mycket väl kunde äventyra resultatet av dessa undersökningar, vilket Deltafina visste eller åtminstone borde ha vetat, bland annat då det specifikt hade informerats av kommissionen om det förestående genomförandet av undersökningarna och då det hade uppmanats att bevara sekretessen avseende dess ansökan om immunitet, i syfte att inte äventyra resultatet av dessa undersökningar. Enligt kommissionen är det omöjligt att fastställa huruvida dess undersökningar faktiskt skadats, och denna omständighet kan för övrigt inte på något sätt utgöra en avgörande faktor för att fastställa Deltafinas ansvar (skäl 443 i det angripna beslutet).

60      Kommissionen konstaterade i detta hänseende att varken diskussionerna vid mötet den 14 mars 2002 eller Deltafinas beteende därefter lämnar några tvivel beträffande den omständigheten att kommissionen aldrig medgett att Deltafina oundvikligen skulle behöva avslöja sin ansökan om tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete för sina konkurrenter och att undersökningarna således inte längre kunde företas. Kommissionen angav tvärtom att den preciserat att det var nödvändigt att upprätthålla sekretessen ytterligare en månad för att förbereda nämnda undersökningar, för vilka den begärt nödvändiga upplysningar och påbörjat förberedelserna redan dagen efter mötet (skälen 446 och 447 i det angripna beslutet).

61      Kommissionen angav att den godtagit såväl att Deltafina hade praktiska svårigheter att bevara sekretessen avseende ansökan om immunitet som den omständigheten att undersökningarna skulle ha blivit ytterst osannolika om Deltafina hade varit tvunget att avslöja sin ansökan om immunitet för sina konkurrenter. Kommissionen ansåg emellertid i förevarande fall att Deltafinas avslöjande av sin ansökan om immunitet vid APTI-mötet varit avsiktligt och spontant. Ett sådant beteende kan aldrig rättfärdigas inom ramen för en sådan ansökan om immunitet (skälen 444, 448 och 450 i det angripna beslutet).

62      Det framgår av skäl 449 i det angripna beslutet att den omständigheten att Deltafina aldrig hade informerat kommissionen om detta avslöjande tyder på att det inte förväntade sig att kommissionen skulle godta dess beteende.

63      Kommissionen påpekade att Deltafina under det administrativa förfarandet gjort gällande att avslöjandet inte var avsiktligt, utan snarare en följd av de påtryckningar som det utsattes för av sina konkurrenter. Även om det upphörande att delta i överträdelsen som krävs till följd av att en ansökan om immunitet inges kan medföra praktiska svårigheter, visade Deltafina emellertid inte, enligt kommissionen, på vilket sätt dess upphörande att delta i de rättsstridiga åtgärderna och dess vägran att träffa sina konkurrenter ”kunde ha hindrat dess legitima kommersiella beteende”. Vidare kan inte, enligt kommissionen, de påtryckningar som utövats av omgivningen och som inte utgör allvarliga och omedelbara hot utesluta den avsiktliga karaktären av avslöjandet i fråga. Eftersom Deltafinas verkställande direktör inte agerat under något tvingande hot, drog kommissionen slutsatsen att avslöjandet av ansökan om immunitet under APTI-mötet var avsiktligt (skälen 451–453 i det angripna beslutet).

64      Slutligen ansåg kommissionen att den omständigheten att Universals externa juridiska rådgivare, till följd av vissa påtryckningar som utövats av de externa juridiska rådgivarna för Dimon Italias och Transcatabs moderbolag, den 2 april 2002 bekräftade att Deltafina hade ingett en ansökan om immunitet till kommissionen inte i sig kunde rättfärdiga Deltafinas åsidosättande av samarbetsskyldigheten eller avhjälpa det. Kommissionen ansåg nämligen, för det första, att inget samband hade fastställts mellan avslöjandet i Förenta staterna och Deltafinas verkställande direktörs beteende, för det andra, att ett eventuellt åtskilt åsidosättande av skyldigheten att samarbeta med kommissionen inte kunde användas för att rättfärdiga ett senare åsidosättande av samma skyldighet (ex iniuria non oritur ius) och, för det tredje, att det inte fanns något bevis för de påtryckningar som utövats av SCC:s och Dimons externa juridiska rådgivare bortsett från ett telefonmeddelande som SCC:s externa juridiska rådgivare hade lämnat på Universals juridiska rådgivares telefonsvarare (skälen 454–459 i det angripna beslutet).

65      Kommissionen påpekade vidare att Universal, under alla omständigheter, inte hade informerat kommissionen omgående om det avslöjande som dess externa juridiska rådgivare hade gjort (skäl 459 i det angripna beslutet).

66      Kommissionen drog i skäl 460 i det angripna beslutet slutsatsen att Deltafina, av samtliga ovan angivna skäl, hade åsidosatt den samarbetsskyldighet som ålåg detta företag enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete och att immunitet således inte kunde beviljas detta företag, varför det skulle åläggas böter för de aktuella överträdelserna.

 Förfarandet och parternas yrkanden

67      Deltafina har i ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 januari 2006 väckt förevarande talan.

68      Genom skrivelse av den 26 juni 2006 begärde Deltafina att förstainstansrätten skulle förplikta kommissionen att inge den fullständiga versionen av en handling som bilagts svaromålet. Genom meddelande av den 22 november 2006 underrättade förstainstansrättens kansli Deltafina om beslutet av ordföranden för tredje avdelningen att avslå denna begäran.

69      Deltafina underrättade i skrivelse av den 16 september 2010 tribunalen om att den frånföll sin sjätte grund.

70      Tribunalen (tredje avdelningen) beslutade på grundval av referentens rapport att inleda det muntliga förfarandet.

71      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen som hölls den 29 september 2010.

72      Deltafina har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara de böter som Deltafina ålagts genom artikel 2 i det angripna beslutet,

–        i andra hand, sätta ned bötesbeloppet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

73      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta Deltafina att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

74      Deltafina har åberopat sju grunder till stöd för sitt överklagande.

75      De fyra första grunderna har åberopats i första hand och avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet i den del Deltafina ålagts att betala böter. Den första grunden avser en uppenbart felaktig bedömning genom att återkallandet av immuniteten mot böterna grundar sig på en felaktig faktisk förutsättning. Den andra grunden gäller en felaktig bedömning i den del kommissionen har ansett att Deltafina hade åsidosatt den samarbetsskyldighet som avses i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete. Deltafina har som tredje grund gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den återkallade immuniteten, då den ansåg att den omständigheten att Deltafina avslöjat sin ansökan om immunitet hade äventyrat utredningen. Såvitt avser den fjärde grunden har Deltafina gjort gällande ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, av principen om god förvaltning och av proportionalitetsprincipen.

76      De tre sistnämnda grunderna har åberopats i andra hand och syftar till en nedsättning av det bötesbelopp som ålagts Deltafina. Den femte grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen på grund av ett orimligt högt utgångsbelopp för böterna. Som sjätte grund har Deltafina gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den fann att Universal var medansvarigt för Deltafinas beteende och följaktligen ålade Universal orimligt höga böter. Såvitt avser den sjunde grunden har Deltafina gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning av de förmildrande omständigheterna.

77      Eftersom Deltafina frånhållit sin sjätte grund, genom skrivelse av den 16 september 2010, ska denna inte prövas.

I –  De grunder som åberopats i första hand

78      Det ska inledningsvis erinras om att Deltafinas tre första grunder alla avser felaktigheter som enligt dess påståenden gör det angripna beslutet rättsstridigt, i den del kommissionen inte beviljade Deltafina immunitet mot böterna på grund av att det åsidosatt den samarbetsskyldighet som föreskrivs i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete.

79      Eftersom dessa grunder hänger nära samman, ska de prövas i ett sammanhang.

A –  De tre första grunderna, avseende de uppenbara felaktigheter som beslutet att inte bevilja Deltafina slutgiltig immunitet är behäftat med

1.     Parternas argument

80      Deltafina har som första grund gjort gällande att kommissionens återkallande av immuniteten grundar sig på en uppenbart felaktig faktisk förutsättning, eftersom det baserar sig på den felaktiga premissen att de italienska råtobaksberedningsföretagen inte hade kännedom om den utredning som kommissionen ledde.

81      Enligt Deltafina framgår det av skäl 433 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg att den uppgift som Deltafinas verkställande direktör lämnade vid mötet den 4 april 2002 utgjorde ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten, eftersom den riskerade att äventyra utredningens effektivitet. Kommissionen angav i detta skäl att varje läcka av upplysningar beträffande förekomsten av en ansökan om immunitet kunde uppmuntra de övriga deltagarna i kartellen att eliminera eller dölja bevis. Ett grundläggande villkor för att en sådan inställning ska vara motiverad är emellertid att den aktuella branschen inte redan har kännedom om utredningens existens och möjligheten att undersökningar kan komma att utföras utan förvarning. Det är endast i det fallet som ett meddelande till tredje parter om existensen av en ansökan om immunitet teoretisk sett skulle kunna äventyra kommissionens kapacitet att leda sin utredning på ett effektivt sätt. Deltafina har således gjort gällande att en grundläggande premiss för återkallandet av immuniteten nödvändigtvis skulle ha varit att den aktuella branschen inte hade kännedom om kommissionens utredning.

82      Enligt Deltafina kände emellertid de italienska råtobaksberedningsföretagen till kommissionens utredning, på grund av de undersökningar som kommissionen utfört i oktober 2001 i Bryssel och i Spanien och de begäranden om upplysningar som kommissionen den 15 januari 2002 hade riktat till APTI och Unitab. Flera andra omständigheter visar att branschen var informerad om utredningen, såsom en förklaring av Dimon som ingick i ett formulär som framställdes till myndigheterna för kontroll av de amerikanska finansmarknaderna, den omständigheten att såväl Dimon Italia som Transcatab redan hade börjat förbereda sina ansökningar om förmånlig behandling före avslöjandet den 4 april 2002 och den omständigheten att kommissionens utredning hade diskuterats vid ett APTI‑möte.

83      Vidare leder inte inlämnandet av en ansökan om immunitet automatiskt till undersökningar utan förvarning, eftersom dessa inte är nödvändiga när sökanden inger bevismaterial som möjliggör för kommissionen att fastställa en överträdelse. Det är nämligen endast i det fall som avses i punkt 8 a i 2002 års meddelande om samarbete som undersökningar utan förvarning är oundvikliga för att fastställa en överträdelse. Tvärtom är undersökningar i de fall som avses i punkt 8 b i detta meddelande inte nödvändiga, eftersom alla nödvändiga bevis redan har ingetts till kommissionen av det företag som framställt ansökan om immunitet. Då Deltafinas ansökan om immunitet, i förevarande fall, emellertid enligt kommissionen själv uppfyllde villkoren i punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete, rör det sig om ett fall i vilket det inte var nödvändigt för kommissionen att företa undersökningar utan förvarning.

84      Mot denna bakgrund baserar sig således kommissionens återkallande av Deltafinas immunitet, enligt Deltafina, på en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

85      Inom ramen för den andra grunden, avseende en uppenbart felaktig bedömning i den del kommissionen angav att Deltafina hade åsidosatt den samarbetsskyldighet som avses i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete, har Deltafina i huvudsak anfört tre grupper av anmärkningar.

86      För det första har Deltafina gjort gällande att det, tvärtemot vad kommissionen har påstått, noggrant iakttagit sin samarbetsskyldighet, såsom den anges i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete. Deltafina uppger sig ha upplyst kommissionen, vid mötet den 14 mars 2002, om att det var omöjligt att inte avslöja att det hade framställt en ansökan om immunitet. Att det var omöjligt att bevara hemligheten följer av följande fyra omständigheter: en pågående förstudie ”due diligence” avseende en finansiell operation som genomfördes av Universal på den amerikanska marknaden, en kollektiv konkurrensrättslig talan i Förenta staterna mot Universal, Dimon och SCC, nödvändigheten av att upplysa Deltafinas mellanchefer om att en ansökan om förmånlig behandling framställts, i syfte att undvika att kartellens verksamhet fortgick, samt det förestående APTI‑mötet, vid vilket Deltafina för första gången sedan det hade framställt sin ansökan om förmånlig behandling skulle befinna sig inför de andra råtobaksberedningsföretagen.

87      Eftersom den aktuella marknaden karaktäriseras av sin mycket begränsade storlek, sin öppenhet och lättheten för personliga kontakter mellan kartellens medlemmar, skulle Deltafinas vägran att delta i de vanliga diskussionerna under de veckor som följde på framställandet av dess ansökan om immunitet oundvikligen ha väckt misstankar hos andra kartellmedlemmar. Risken att detta beteende skulle kunna leda till slutsatsen att Deltafina hade framställt en ansökan om immunitet blev ännu större om man beaktade omständigheterna kring dess ansökan om immunitet, särskilt undersökningarna i Spanien och Bryssel i oktober 2001, framställandet av en kollektiv ansökan om immunitet från Dimon, Deltafina och Transcatab beträffande de olagliga kartellerna på den spanska marknaden, den omständigheten att Deltafinas beteende var typiskt för ett företag som upprättat en ansökan om immunitet och de påtryckningar som utövats av dess konkurrenter, bland annat Dimon och SCC, i syfte att uppnå en bekräftelse av att Deltafina hade framställt en ansökan om immunitet. Deltafina har gjort gällande att det angripna beslutet inte alls tar hänsyn till dessa omständigheter.

88      Vidare har Deltafina gjort gällande att det var skyldigheten att omedelbart upphöra med överträdelsen som försatte det i en omöjlig situation. Om Deltafina inte hade varit tvunget att dra sig tillbaka från kartellen efter det att det hade framställt sin ansökan om immunitet, skulle det inte ha varit tvunget att lämna denna upplysning vid APTI-mötet, för att få en situation som hade blivit ohållbar att upphöra. Avslöjandet av ansökan om immunitet var således, under omständigheterna i förevarande mål, en direkt följd av skyldigheten att upphöra med överträdelsen. Kommissionen erkänner själv öppet att det föreligger en ”inneboende spänning” mellan de skyldigheter som fastställs i punkt 11 a och b i 2002 års meddelande om samarbete (skäl 434 i det angripna beslutet), men den underlåter att härav dra de slutsatser som gör sig gällande. Deltafina undrar om punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete medför en skyldighet för sökanden att ljuga för att kunna bevara fördelen av en villkorad immunitet.

89      För övrigt tillåter programmen för förmånlig behandling i Förenta staterna och i ett flertal medlemsstater, däribland Förenade kungariket, Tyskland och Frankrike, myndigheterna att ge tillstånd till immunitetssökandena att fortsätta att delta i kartellen, detta för att bevara överraskningseffekten av de senare undersökningarna. Denna möjlighet infördes i det nya meddelandet om samarbete år 2006 (kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, EGT C 298, 2006, s. 17) (nedan kallat 2006 års meddelande om samarbete). Vidare var det först i 2006 års meddelande om samarbete som en sekretessplikt uttryckligen infördes.

90      För det andra har Deltafina gjort gällande att kommissionen var fullständigt upplyst om den omständigheten att Deltafina, av de praktiska skäl som angetts vid mötet den 14 mars 2002, hade påpekat att det hade framställt en ansökan om immunitet före perioden den 18–­20 april 2002, en period från om med vilken kommissionen hade angett sig kunna företa undersökningar. Deltafina har anfört att det hade meddelat kommissionen, såväl den 28 februari 2002, vid ett telefonsamtal mellan Universals advokat och den tjänsteman vid kommissionen som ansvarade för handläggningen av målet, som vid mötet den 14 mars 2002, sin oro över att inte kunna dölja sin ansökan om immunitet någon längre tid. Dessutom bekräftade nämnda tjänsteman vid hörandet den 22 juni 2004 att han hade ”medgett” att avslöjandet måste göras och att ”en överenskommelse om sekretess absolut inte kunde ske”.

91      Protokollet från mötet den 14 mars 2002, som upprättats av kommissionen själv, och de anteckningar som gjorts av Universals advokat och Deltafinas vid mötet närvarande advokater visar att kommissionens tjänstemän hade konstaterat att det var omöjligt för Deltafina att undvika att avslöja sin ansökan om immunitet vid APTI-mötet. Innehållet i ett telefonsamtal den 22 mars 2002 mellan Deltafinas advokater och tjänstemannen med ansvar för handläggningen bekräftar att kommissionen hade full kännedom om Deltafinas förestående avslöjande av sitt samarbete.

92      Vidare framgår det av det av kommissionen upprättade protokollet från mötet av den 14 mars 2002 att ”Deltafinas skyldighet att så snart som möjligt inge bevis till kommissionen var ännu mer brådskande” i händelse av avslöjande av ansökan om immunitet. Deltafina hade emellertid fullgjort denna skyldighet, såsom framgår av skälen 389–397 i det angripna beslutet. Det hade alltså iakttagit sin samarbetsskyldighet, eftersom det hade lämnat ytterligare upplysningar, såsom kommissionen hade begärt under mötet den 14 mars 2002, och därmed accepterat denna tyngre börda på grund av att det var omöjligt att bevara dess samarbete hemligt. Dessutom hade kommissionen hållit långa förhör med Deltafinas chefer den 29 maj och den 11 juli 2002. Merparten av de bevis som återgavs i det angripna beslutet hade i realiteten ingetts av Deltafina. Således hade Deltafina fullständigt efterkommit kommissionens begäran, inom ramen för det ”näst bästa alternativ” som den angett. Kommissionen hade, genom att begära att Deltafina skulle lämna ytterligare upplysningar, gjort så att avslöjandet av ansökan om immunitet inte skulle behöva äventyra utredningen.

93      Enligt Deltafina var skälet till att det inte informerade kommissionen om att det hade avslöjat sin ansökan om immunitet den omständigheten att det, vid mötet den 14 mars 2002, hade uppmärksammat kommissionen på den materiella omöjligheten att inte avslöja denna ansökan vid det förestående APTI-mötet. Enligt Deltafina visste således de tjänstemän vid kommissionen som ansvarade för handläggningen av ärendet mycket väl att Deltafina skulle lämna denna upplysning vid detta möte.

94      Vidare ingick de båda handlingarna avseende APTI-mötet den 4 april 2002, på grundval av vilka Dimon Italia anklagade Deltafina för att ha åsidosatt sin samarbetsskyldighet, sedan länge bland kommissionens handlingar i ärendet, nämligen sedan den undersökning som företagits hos Dimon Italia den 18 april 2002, och kommissionen hade aldrig funnit något klandervärt däri.

95      För det tredje har Deltafina anfört att kommissionens ursprungligen felaktiga tolkning av dess beteende hade påverkat de slutledningar som formulerats i det angripna beslutet. Deltafina har gjort gällande att kommissionen, i tillägget, grundade sig på premissen att Deltafina, Dimon Italia och Transcatab tillsammans hade organiserat sitt beteende för framställandet av ansökningar om immunitet. Detta konstaterande framgår av punkterna 57 och 60 i tillägget. I denna sista punkt betecknade kommissionen bland annat Deltafinas beteende som ”uppenbart bedrägligt”. Det framgår emellertid av handlingarna i målet att Deltafina, Dimon Italia och Transcatab förberedde sina respektive ansökningar om immunitet på ett självständigt sätt och utan något samråd beträffande i vilken ordning ansökningarna skulle framställas. Deltafinas beteende var således förenligt med 2002 års meddelande om samarbete.

96      Även om de anklagelser som gjordes mot Deltafina i tillägget inte återgavs i det angripna beslutet, finns där emellertid fortfarande spår av dessa, bland annat i skäl 441, där kommissionen angav att Deltafina ”till sina två huvudkonkurrenter” hade avslöjat att ansökan ingetts, och i den rubrik som följer efter skäl 420 i det angripna beslutet (”Deltafinas förklaringar till Dimon och Transcatab den 4 april 2002”).

97      Deltafina har inom ramen för sin tredje grund gjort gällande att det angripna beslutet är behäftat med en uppenbart felaktig bedömning, i den del kommissionen angav att avslöjandet av Deltafinas ansökan om immunitet har äventyrat utredningen. Enligt Deltafina kunde nämligen detta avslöjande inte, i motsats till vad kommissionen angav i skäl 433 i det angripna beslutet, på något sätt äventyra kommissionens utredning, eftersom Deltafina inte kunde tillkännage något för de övriga medlemmarna som de inte redan visste.

98      Vad specifikt gäller Dimon Italia och Transcatab fick den omständigheten att de hade informerats av Universals juridiska rådgivare om Deltafinas framställande av immunitetsansökan endast till följd att de påskyndade framställandet av sina ansökningar om förmånlig behandling, som de under alla omständigheter höll på att förbereda. Samarbetet mellan dessa båda bolag äventyrade inte utredningen. Det minskade tvärtom kommissionens utredningsansträngning. Vidare framgår det av handlingarna i målet att kommissionen hade kommit överens med dessa båda företag om de undersökningar som företogs.

99      I skäl 443 i det angripna beslutet medgav kommissionen själv att ”det är omöjligt att fastställa huruvida undersökningarna faktiskt skadats”. Vidare var den omständigheten, som citerades i samma skäl i det angripna beslutet, att de undersökningar som hade företagits i Trestinas lokaler inte ledde till något resultat inte en konsekvens av Deltafinas verkställande direktörs förklaring, utan snarare en följd av att kommissionen själv, genom sitt beteende, hade förvarnat hela den italienska branschen om utredningen. I övrigt har kommissionen, i Romana Tabacchis fall, inte klagat över att undersökningen inte skulle ha gett resultat.

100    Mot denna bakgrund har Deltafina således begärt att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet i den del detta företag ålagts att betala böter.

101    Kommissionen har anfört att Deltafinas tre första argument inte kan godtas.

2.     Tribunalens bedömning

102    Innan Deltafinas olika argument undersöks är det lämpligt att erinra om det rättsliga sammanhang som de ingår i.

a)     Programmet för förmånlig behandling

103    Kommissionen har, inom ramen för sin verksamhet för beivrande av överträdelser av artikel 81 EG, inrättat ett program för förmånlig behandling i syfte att bevilja sådan behandling av företag som samarbetar med kommissionen i utredningar avseende hemliga karteller som påverkar unionen.

104    Detta program för förmånlig behandling, som ursprungligen infördes genom 1996 års meddelande om samarbete, utvidgades därefter i 2002 års meddelande om samarbete, vilket är tillämpligt i förevarande mål, och sedermera i 2006 års meddelande om samarbete.

105    Det framgår av 2002 års meddelande om samarbete att inrättandet av ett program för förmånlig behandling motiveras av övervägandet att det ligger i unionens intresse att bevilja förmånlig behandling av företag som samarbetar med kommissionen i utredningarna av hemliga karteller avseende förfaranden som ingår bland de allvarligaste överträdelserna av artikel 81 EG, det vill säga dem som bland annat avser fastställande av priser, produktions- eller försäljningskvoter, uppdelning av marknaderna eller begränsning av import eller export.

106    Kommissionen anser nämligen att konsumenternas och medborgarnas intresse av att säkerställa att hemliga karteller upptäcks och bötfälls väger tyngre än intresset av att bötfälla de företag som samarbetar med kommissionen och därigenom gör det möjligt eller medverkar till att upptäcka och förhindra sådana förfaranden (se punkt 4 i 2002 års meddelande, som återges i punkt 3 i 2006 års meddelande om samarbete).

107    Programmet för förmildrande omständigheter eftersträvar således ett mål som avser utredning och beivrande av, samt avskräckande från, förfaranden som ingår bland de allvarligaste överträdelserna av artikel 81 EG. Det grundar sig på ett slags avtal som ingås mellan kommissionen och de företag som deltagit i nämnda olagliga karteller och som beslutar sig för att samarbeta med kommissionen.

108    Dessa företag erbjuder nämligen ett aktivt och frivilligt samarbete i utredningen genom att de underlättar för kommissionen att fastställa och beivra överträdelser av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i målen T-101/05 och T-111/05, BASF och UCB mot kommissionen, REG 2007, s. II-4949, punkt 90 och där angiven rättspraxis). I utbyte mot detta samarbete kan de beviljas en förmånlig behandling beträffande de böter som de annars skulle åläggas, under förutsättning att de uppfyller de villkor som anges i meddelandet om samarbete.

109    Programmet för förmånlig behandling, såsom det föreskrivs i 2002 års meddelande om samarbete, ger kommissionen möjlighet att dels bevilja en total immunitet mot böter för det första företag som medverkar till utredningen, dels bevilja nedsättning av böterna för de företag som samarbetar därefter. I det första fallet åtnjuter det aktuella företaget ett fullständigt undantag från principen om personligt ansvar, enligt vilken ett företag, när det har överträtt konkurrensreglerna, ska ansvara för överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C‑125/07 P, C-133/07 P, C-135/07 P och C-137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-8681, punkt 77). I övriga fall varierar graden av tillämpning av detta undantag beroende på den kronologiska ordningen av framställandet av ansökan om samarbete och kvaliteten på det samarbete som erbjudits.

110    Det ska i detta hänseende understrykas att en logisk följd av programmet för förmånlig behandling är att endast en av deltagarna i en kartell kan åtnjuta en total immunitet mot böter, eftersom den verkan som eftersträvas är att skapa osäkerhet inom kartellerna genom att uppmuntra till att de avslöjas för kommissionen. Osäkerheten uppstår just därför att deltagarna i kartellen är medvetna om att endast en av dem kommer att kunna åtnjuta total immunitet mot böter genom att avslöja de andra deltagarna i överträdelsen, vilka således utsätts för risken att åläggas böter.

111    Det framgår av 2002 års meddelande om samarbete att förfarandet för att bevilja ett företag total immunitet, inom ramen för det program för förmånlig behandling som föreskrivs i meddelande och som i huvudsak återges i 2006 års meddelande om samarbete, omfattar tre skilda faser.

112    I den första fasen ska det företag som avser att samarbeta med kommissionen kontakta den och inkomma med bevismaterial avseende en förmodad kartell som påverkar unionen. Detta bevismaterial måste vara av sådan art att det gör att kommissionen antingen kan fatta beslut om att inleda en undersökning, i det fall som avses i punkt 8 a i 2002 års meddelande om samarbete, eller fastställa en överträdelse av artikel 81 EG, i det fall som avses i punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete.

113    I den andra fasen ska kommissionen, efter att den mottagit ansökan om immunitet, bedöma det bevismaterial som inkommit till stöd för denna ansökan, i syfte att kontrollera att företaget i fråga uppfyller villkoren under punkt 8 a eller b i 2002 års meddelande om samarbete. Om detta företag är det första som uppfyller dessa villkor, kommer kommissionen att skriftligen bevilja det villkorad immunitet mot böter (punkterna 15 och 16 i 2002 års meddelande om samarbete).

114    Beviljandet av villkorad immunitet kräver således att en särskilt processuell ställning skapas, under det administrativa förfarandet, till förmån för det företag som uppfyller de villkor om uppräknas i punkt 8 i 2002 års meddelande om samarbete, vilken medför vissa rättsverkningar. Denna villkorade immunitet kan emellertid inte på något sätt likställas med en slutgiltig immunitet mot böter, vilken först beviljas vid utgången av det administrativa förfarandet.

115    I synnerhet bekräftar beviljandet av villkorad immunitet att det berörda företaget varit det första att uppfylla de villkor som nämns i punkterna 8 a eller b i 2002 års meddelande om samarbete, varför kommissionen inte kommer att beakta andra ansökningar om immunitet förrän den har tagit ställning till den befintliga ansökan (punkt 18 i 2002 års meddelande om samarbete). Vidare ger detta beviljande nämnda företag en garanti för att kommissionen kommer att bevilja det immunitet mot böter om det vid utgången av det administrativa förfarandet har uppfyllt villkoren i punkt 11 a–c i 2002 års meddelande om samarbete.

116    Det ska i detta hänseende påpekas att punkt 11 a–c i 2002 års meddelande om samarbete har följande lydelse:

”Utöver de villkor som anges i punkt 8 a och punkt 9 respektive punkt 8 b och punkt 10 måste företaget alltid uppfylla följande tre villkor för att immunitet mot böter skall kunna beviljas:

a)      Det skall ställa sig till förfogande för löpande och fullständigt samarbete under hela loppet av kommissionens administrativa förfarande och förse kommissionen med allt bevismaterial om den misstänkta överträdelsen som det besitter eller har tillgång till. Det skall dessutom särskilt stå till kommissionens förfogande för att snabbt bidra till klargöranden om de faktiska omständigheterna i fråga.

b)       Det måste upphöra med sitt deltagande i den misstänkta kartellen senast när det inkommer med bevismaterial enligt punkt 8 a eller 8 b.

c)      Det får inte ha vidtagit åtgärder för att tvinga andra företag att delta i överträdelsen.”

117    Det är slutligen först i den tredje fasen, vid det administrativa förfarandets slut, som kommissionen, när den antar det slutgiltiga beslutet, i detta beslut anger huruvida det företag som åtnjuter den villkorade immuniteten ska beviljas en immunitet – i egentlig mening – mot böter. Det är vid denna exakta tidpunkt som den processuella ställning som följer av den villkorade immuniteten upphör att medföra sina verkningar. Den slutgiltiga immuniteten mot böter beviljas emellertid endast om nämnda företag under hela det administrativa förfarandet och fram till det slutgiltiga beslutet har uppfyllt de tre kumulativa villkoren i punkt 11 a–c i 2002 års meddelande om samarbete (punkt 19 i detta meddelande).

118    Det framgår således av de system som föreskrivs i 2002 års meddelande om samarbete att det företag som ansöker om immunitet inte, innan det slutgiltiga beslutet antagits, beviljas någon egentlig immunitet, utan endast åtnjuter en processuell ställning som kan övergå i immunitet mot böter i slutet av det administrativa förfarandet, om de föreskrivna villkoren är uppfyllda.

119    Deltafina har emellertid, i sina skrivelser såväl som vid hörandet, vid flera tillfällen nämnt ett påstått beslut av kommissionen att återkalla den villkorade immunitet som företaget Deltafina hade beviljats med stöd av 2002 års meddelande om samarbete.

120    I detta hänseende ska det erinras om att Deltafina, i förevarande fall, ingav sin ansökan om immunitet eller om nedsättning av böterna den 19 februari 2002. Därefter, den 6 mars 2002, beviljade vidare kommissionen, som funnit att Deltafina uppfyllde villkoren i punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete, genom skrivelse detta företag den processuella ställningen villkorad immunitet. Slutligen beslutade kommissionen, vid det administrativa förfarandets slut, då den fann att Deltafina inte hade uppfyllt villkoren i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete, att inte bevilja det en slutgiltig immunitet.

121    Härav framgår att det angripna beslutet inte på något sätt, såsom Deltafina har påstått, innebar ett ”återkallande” av den villkorade immuniteten, eftersom den processuella ställning som denna immunitet motsvarar hade slutat verka vid den tidpunkt då kommissionen antog sitt slutgiltiga beslut. Kommissionen ”återkallade” således inte i detta beslut den villkorade immuniteten, utan beslutade att inte bevilja Deltafina någon slutgiltig immunitet.

122    Eftersom det inte skett något ”återkallande” av den villkorade immuniteten, ska Deltafinas argument tolkas så, att de avser kommissionens beslut att inte bevilja företaget slutgiltig immunitet.

b)     Samarbetsskyldighetens räckvidd

123    Eftersom Deltafina i huvudsak har gjort gällande att det angripna beslutet är rättsstridigt på grund av att kommissionen beslutade att inte bevilja detta företag slutgiltig immunitet med anledning av att det åsidosatt den samarbetsskyldighet som föreskrivs i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete, ska först räckvidden av denna skyldighet klargöras.

124    Det framgår av själva lydelsen i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete (se punkt 116 ovan), särskilt av betecknandet av det samarbete som krävs som ”löpande och fullständigt”, att samarbetsskyldigheten för det företag som begär immunitet är en mycket allmän skyldighet med vagt definierade ramar, vars exakta räckvidd endast kan uppfattas i det sammanhang som den ingår i, det vill säga inom ramen för programmet för förmånlig behandling.

125    Det framgår av de ovan i punkt 103 och följande punkter angivna övervägandena att beviljandet av total immunitet mot böter utgör ett undantag från principen om företagets personliga ansvar för överträdelse av konkurrensreglerna, som motiveras av målet att främja upptäckandet, utredningen och beivrandet av samt avskräckandet från de förfaranden som ingår bland de mest allvarliga konkurrensbegränsningarna. Det är under dessa omständigheter logiskt att det, i utbyte mot beviljandet av total immunitet mot böter för det rättsstridiga beteende som företaget gjort sig skyldigt till, krävs att det företag som begär immunitet till kommissionens utredning ställer sig till förfogande för ett samarbete som, enligt lydelsen i 2002 års meddelande om samarbete, måste vara ”löpande och fullständigt”.

126    Det följer emellertid av beteckningen av samarbetet som ”fullständigt” att det samarbete som en immunitetssökande måste erbjuda kommissionen för att komma i åtnjutande av immuniteten måste vara fullständigt, absolut och förbehållslöst. Beteckningen ”löpande” innebär att detta samarbete ska fortgå under hela det administrativa förfarandet och att det i princip måste vara omedelbart.

127    Vidare framgår det av fast rättspraxis att en nedsättning av böterna på grundval av meddelandet om samarbete endast är motiverad när de uppgifter som lämnats och mer allmänt det berörda företagets beteende visar att företaget verkligen samarbetat (se, beträffande 1996 års meddelande om samarbete, domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P–C‑208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkt 395, och av den 29 juni 2006 i mål C-301/04 P, kommissionen mot SGL Carbon, REG 2006, s. I-5915, punkt 68, samt domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 281).

128    Det följer nämligen av själva begreppet samarbete, såsom det framställts i 2002 års meddelande om samarbete, att en nedsättning endast kan beviljas på grundval av nämnda meddelande när det berörda företagets beteende visar på sådan samarbetsvilja (se, för ett liknande resonemang, beträffande 1996 års meddelande om samarbete, domen i de ovan i punkt 127 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 396, och domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 282).

129    Detta övervägande gäller i än högre grad det samarbete som är nödvändigt för att motivera åtnjutandet av en total immunitet mot böter, eftersom immuniteten utgör en ännu mer förmånlig behandling än endast en nedsättning av böterna.

130    Av det ovan angivna följer att begreppet ”löpande och fullständigt” samarbete som motiverar beviljandet av total immunitet mot böter innebär ett verkligt och fullständigt samarbete som kännetecknas av en verklig samarbetsvilja.

131    Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen tidigare har slagit fast att ett företags beteende inte kan anses återspegla en verklig samarbetsvilja i den mening som avses i domstolens rättspraxis när företaget har lämnat ofullständiga eller oriktiga uppgifter (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 127 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 397, domen i det ovan i punkt 127 nämnda målet kommissionen mot SGL Carbon, punkt 69, och domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 283).

132    På samma sätt kan inte ett företag som önskar åtnjuta total immunitet mot böter på grundval av sitt samarbete vid utredningen underlåta att informera kommissionen om de relevanta omständigheter som den har kännedom om och som kan påverka, även potentiellt, det administrativa förfarandets gång och effektiviteten av kommissionens utredning. Således förutsätter ett verkligt och fullständigt samarbete att det berörda företaget, under hela det administrativa förfarandets varaktighet, i tid upplyser kommissionen om varje relevant omständighet som kan få en negativ inverkan på utredningens förlopp samt på upptäckande och ett effektivt beivrande av den aktuella kartellen. Denna upplysningsskyldighet är ännu viktigare när en sådan omständighet avser relationerna mellan detta företag och de övriga kartellmedlemmarna och, i ännu högre grad, när den eventuella uppkomsten av nämnda omständighet tidigare varit föremål för en uttrycklig diskussion mellan kommissionen och detta företag inom ramen för det administrativa förfarandet.

133    Det ska även påpekas att bedömningen av huruvida det förekommit ett beteende som återspeglar en verklig samarbetsvilja som överensstämmer med de krav som anges i punkterna 124–132 ovan och, särskilt, i ovan i punkt 127 och 128 nämnda rättspraxis, endast kan göras utifrån de omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då detta beteende ägde rum. Med beaktande av den ”löpande” karaktären av det samarbete som krävs och som ska fortgå under hela förfarandet, räcker varje beteende som står i strid med den verkliga samarbetsviljan i sig för att karaktärisera ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten. Ingen omständighet som inträffat efter nämnda beteende kan således rättfärdiga en sådan överträdelse.

134    Härav följer att den omständigheten att det eventuellt konstateras i efterhand att det beteende som utgjorde ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten inte fick några negativa verkningar inte kan åberopas för att rättfärdiga detta beteende.

135    De relevanta faktiska omständigheter och argument som Deltafina har gjort gällande ska bedömas mot bakgrund av ovan angivna överväganden.

c)     Deltafinas åsidosättande av samarbetsskyldigheten

136    Deltafina har, inom ramen för sina tre första grunder, i huvudsak gjort gällande att kommissionen begick flera misstag när den inte beviljade detta företag immunitet mot böter vid det administrativa förfarandets slut på grund av företagets åsidosättande av den samarbetsskyldighet som föreskrivs i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete.

137    Det har i detta hänseende för det första visat sig att Deltafinas verkställande direktör, den 4 april 2002, vid ett APTI-möte, avgav en spontan förklaring genom vilken han upplyste de närvarande personerna om att Deltafina hade ingett en ansökan om immunitet till kommissionen inom ramen för programmet för förmånlig behandling avseende de befintliga kartellerna mellan beredningsföretagen på tobaksmarknaden i Italien och att Deltafina således hade börjat samarbeta med kommissionen. Detta meddelande har beskrivits i detalj av Deltafinas verkställande direktör själv i en skriftlig förklaring som ordagrant återgavs i skäl 426 i det angripna beslutet. Av denna förklaring framgår att Deltafinas verkställande direktör angav att han hade beslutat att själv avge nämnda förklaring vid mötet den 4 april 2002.

138    Deltafina har inte bestritt den omständighet som bland annat nämndes i skäl 449 i det angripna beslutet, att det, även om det hade träffat kommissionen vid flera tillfällen efter detta avslöjande, aldrig hade upplyst den om den förklaring som dess verkställande direktör hade avgett vid APTI-mötet den 4 april 2002. Deltafina har till och med i sin ansökan uttryckligen bekräftat denna omständighet.

139    Det är vidare fastställt att kommissionen blev medveten om det avslöjande som Deltafinas verkställande direktör gjort först till följd av en uppgift av Dimon Italias vid hörandet den 22 juni 2004, det vill säga mer än två år efter detta avslöjande (se skälen 410, 422, 423 och 449 i det angripna beslutet).

140    Det är, för det andra, även fastställt att den externa juridiska rådgivaren för Universal, Deltafinas moderbolag, den 2 april 2002, upplyste de externa juridiska rådgivarna för SCC och Dimon, moderbolag till Transcatab respektive Dimon Italia, konkurrenter till Deltafina på den italienska marknaden, om att Deltafina hade ingett en ansökan om immunitet till kommissionen beträffande kartellerna mellan beredningsföretagen på tobaksmarknaden i Italien. Denna omständighet, som inte har bestritts av Deltafina, framgår av Universals externa juridiska rådgivares förklaring som återgetts i skäl 455 i det angripna beslutet, särskilt av den sista meningen i denna förklaring, i vilken han uttryckligen anger sig ”[ha] upplyst de övriga parternas juridiska rådgivare den 2 april 2002”.

141    Deltafina har inte bestritt den omständigheten att det, även om detta företag och Universal hade träffat kommissionen vid flera tillfällen efter detta meddelande, var först i februari 2005, till följd av att kommissionen skickade tillägget, som Deltafina och Universal informerade den om det meddelande som Universals externa juridiska rådgivare hade lämnat den 2 april 2002 (se skäl 454 i det angripna beslutet). Deltafina har i sin ansökan till och med uttryckligen bekräftat denna omständighet.

142    Kommissionen fick således inte kännedom om det meddelande som Universals externa juridiska rådgivare hade lämnat förrän nästan tre år efter det att det hade skett. Den omständigheten att kommissionen inte upplystes omgående om detta meddelande nämns uttryckligen i skäl 459 in fine i det angripna beslutet.

143    Deltafina, som hade ingett en ansökan om immunitet den 19 februari 2002 och av kommissionen den 6 mars 2002 hade beviljats den processuella ställningen villkorad immunitet, var emellertid, för att vid det administrativa förfarandets slut kunna åtnjuta slutgiltig immunitet, tvunget att fullständigt uppfylla skyldigheterna enligt punkt 11 i 2002 års meddelande om samarbete, bland annat den skyldighet avseende löpande och fullständigt samarbete som föreskrivs i punkt 11 a i detta meddelande.

144    Som tribunalen har erinrat om i punkterna 127, 128 och 131 ovan, framgår det av fast rättspraxis att det är endast när beteendet hos det företag som har ansökt om att komma i åtnjutande av en sådan förmånlig behandling som föreskrivs i 2002 års meddelande om samarbete visar en verklig samarbetsvilja som detta företag kan komma i åtnjutande av en sådan förmånlig behandling. Vidare kan ett företags beteende inte anses återspegla en verklig samarbetsvilja i den mening som avses i denna rättspraxis när företaget har lämnat ofullständiga eller oriktiga uppgifter.

145    Det är i förevarande fall fastställt att Deltafina underlät att upplysa kommissionen om för utredningen relevanta omständigheter, nämligen den omständigheten att dess verkställande direktör vid mötet den 4 april 2002 hade avslöjat att det hade ingett ansökan om immunitet och att moderbolaget Universals externa juridiska rådgivare hade gjort detsamma inför moderbolagen till vissa av Deltafinas konkurrenter den 2 april 2002. Det är även fastställt att kommissionen under mer än två år inte hade kännedom om dessa för utredningen relevanta omständigheter.

146    Det framgår vidare av det angripna beslutet och av handlingarna i målet att frågan om kravet att hemlighålla ansökan om immunitet i syfte att inte förvarna konkurrenterna och inte äventyra effektiviteten av undersökningarna hade varit föremål för uttryckliga diskussioner mellan parterna vid de kontakter som hade förekommit inom ramen för programmet för förmånlig behandling och, bland annat, vid mötet den 14 mars 2002 (se punkterna 8 och 47–49 ovan samt det protokoll från detta möte som nämns i skälen 413–415 i det angripna beslutet och som Deltafina inkommit med i målet). Det framgår i synnerhet av dessa handlingar att kommissionen uttryckligen hade begärt att Deltafina skulle hemlighålla ansökan om immunitet på grund av dess avsikt att företa undersökningarna. Deltafina hade således uppmärksammats på att ett eventuellt avslöjande av ansökan om immunitet ansågs vara en relevant omständighet som, åtminstone potentiellt, kunde få en inverkan på utredningens förlopp och på kommissionens förmåga att på ett effektivt sätt fastställa, utreda och beivra den aktuella kartellen.

147    Det kan för övrigt inte förnekas att ett eventuellt avslöjande av ansökan om immunitet vid den tidpunkten uppfattades av såväl Deltafina som kommissionen som en omständighet som, åtminstone potentiellt, kunde få negativa effekter för utredningen. Detta bekräftas av dels den omständigheten att Deltafina själv ansåg det nödvändigt att upprätthålla absolut sekretess beträffande ansökan om immunitet (se punkt 50 in fine ovan), vilket visar att Deltafina var medvetet om de eventuella negativa effekterna som ett avslöjande av denna information kunde medföra, dels den omständigheten att det självt uppger sig ha accepterat en tyngre börda på grund av att det var omöjligt att hålla dess samarbete hemligt (se punkt 92 ovan och 163 nedan), vilket visar att det medgav att ett avslöjande av denna information utgjorde ett problem som krävde en lösning för att kunna avhjälpas. Således kan Deltafina inte göra gällande att det inte visste att bevarandet av sekretessen avseende ansökan om immunitet ansågs vara en viktig faktor för framgången med utredningen.

148    Det kan under dessa omständigheter konstateras att ett beteende som vittnade om en verklig samarbetsvilja skulle ha krävt att Deltafina omgående informerade kommissionen om den omständigheten att dess ansökan om immunitet hade avslöjats.

149    Eftersom Deltafina underlät att upplysa kommissionen om de avslöjanden av ansökan om immunitet som skett den 2 och den 4 april 2002, trots att dessa omständigheter, åtminstone potentiellt, kunde påverka utredningens förlopp, kan det emellertid inte göra gällande att dess beteende påvisade ett verkligt samarbete från dess sida i den mening som avses i ovan i punkterna 127, 128 och 131 nämnda rättspraxis och att det således inte hade åsidosatt den samarbetsskyldighet enligt artikel 11 a i 2002 års meddelande om samarbete som krävdes av företaget i dess egenskap av immunitetssökande.

150    De specifika argument som Deltafina har gjort gällande inom ramen för de tre första grunderna påverkar inte denna slutsats.

d)     De specifika argument som Deltafina har anfört avseende felaktigheter i det angripna beslutet i den del kommissionen inte beviljade det en slutgiltig immunitet

 Argumentet att kommissionen hade accepterat att Deltafina avslöjade sin ansökan om immunitet vid APTI-mötet

151    Inledningsvis ska tribunalen pröva Deltafinas argument, som gjorts gällande inom ramen för den andra grunden, att kommissionen visste och hade accepterat att Deltafina, vid det förestående APTI-mötet, skulle avslöja att det hade ingett en ansökan om immunitet. Deltafina har i ansökan angett att det inte informerade kommissionen om detta avslöjande på grund av att det redan vid mötet den 14 mars 2002 hade förvarnat den om att det var omöjligt att inte göra nämnda avslöjande vid APTI-mötet. Kommissionen hade således informerats om att Deltafina skulle göra ett sådant avslöjande vid detta möte.

–       Den påstådda förvarningen till kommissionen

152    Det ska i detta hänseende konstateras att det varken framgår av det angripna beslutet eller av handlingarna i målet att Deltafina på ett klart och tydligt sätt i förväg hade informerat kommissionen om att en av deras representanter vid det förestående APTI-mötet skulle göra ett spontant avslöjande av företagets ansökan om immunitet, såsom det som Deltafinas verkställande direktör gjorde den 4 april 2002.

153    Således nämns varken i det protokoll från mötet av den 14 mars 2002 som kommissionen upprättat eller i de anteckningar som en av Universals representanter gjorde vid detta möte den omständigheten att Deltafina, vid mötet, uttryckligen hade förvarnat kommissionen om att det skulle göra detta avslöjande (se skälen 413–415 i det angripna beslutet).

154    Deltafina anförde visserligen vid detta möte fyra skäl till varför det ansåg att det var omöjligt att under ytterligare en månad bevara hemligheten angående dess ansökan om immunitet, varav ett var det förestående APTI-mötet. Det framgår emellertid av det protokoll från detta möte som Universal självt upprättat att Deltafina hade begränsat sig till att understryka svårigheterna med att hålla sin ansökan om immunitet hemlig, eftersom ett annorlunda beteende från dess sida vid det förestående APTI-mötet jämfört med det beteende som det hade haft vid de tidigare mötena skulle kunna väcka misstankar bland konkurrenterna om att en ansökan om immunitet hade ingetts (se, bland annat skäl 415 i det angripna beslutet). Deltafina hade vid mötet däremot inte nämnt någon som helst avsikt att spontant avslöja sin ansökan om immunitet.

155    I övrigt erkände Deltafina självt, som svar på en fråga som tribunalen ställde vid förhandlingen, i huvudsak att det vid mötet den 14 mars 2002 med kommissionen inte uttryckligen hade informerat denna om att det vid det förestående APTI-mötet spontant skulle avslöja sin ansökan om immunitet.

156    Det framgår heller inte av någon av handlingarna i målet att Deltafina, vid något annat tillfälle, uttryckligen hade förvarnat kommissionen om att det skulle göra ett sådant spontant avslöjande.

157    Tribunalen kan i synnerhet inte godta Deltafinas argument att det hade informerat kommissionen om den omständigheten att det skulle avslöja sin ansökan om immunitet i ett telefonsamtal mellan den tjänsteman vid kommissionen som ansvarade för handläggningen av ärendet och Deltafinas representanter den 22 mars 2002, det vill säga cirka tio dagar före avslöjandet den 4 april 2002 (se punkterna 10 och 91 ovan).

158    Det framgår nämligen av sammanfattningen av innehållet i detta telefonsamtal, vilken upprättats av en av Deltafinas advokater i internt syfte, att Deltafinas representanter vid denna konversation ”anspelat på” den omständigheten att APTI-mötet snart skulle äga rum och att sekretessens hållbarhet således nådde sina gränser (”tenuta confidenzialità era conseguentement alla fine”). Det ska emellertid konstateras att en sådan ”anspelning” inte utgör en klar och tydlig förvarning om den omständigheten att Deltafinas verkställande direktör vid det förestående APTI-mötet skulle komma att göra ett spontant avslöjande av ansökan om immunitet. Således kunde Deltafina inte på goda grunder, av den omständigheten att den tjänsteman som ansvarade för handläggningen av ärendet på denna ”anspelning” hade svarat att ”denna punkt hade diskuterats tillräckligt i Bryssel och att den var klargjord”, dra slutsatsen att kommissionen hade accepterat att Deltafina spontant skulle avslöja ansökan om immunitet. Denna bedömning bekräftas för övrigt av en sammanfattning av innehållet i detta telefonsamtal som kommissionen upprättat i internt syfte, av vilken det endast framgår att diskussionen vid detta telefonsamtal angående möjligheten att behålla ansökan om immunitet hemlig, liksom den vid mötet av den 14 mars 2002, hade berört risken att de övriga kartellmedlemmarna vid det förestående APTI-mötet skulle förstå att Deltafina samarbetade med kommissionen.

159    Den för handläggningen av ärendet ansvarige tjänstemannen vid kommissionen som hade deltagit vid såväl mötet den 14 mars 2002 som telefonsamtalet av den 22 mars 2002 angav dessutom att han aldrig hade förstått att Deltafina hade för avsikt att avge en spontan förklaring vid det förestående APTI-mötet och att kommissionen, om den hade förstått att detta var Deltafinas intention, inte skulle ha gett sitt godkännande, vilket för övrigt framgår av skäl 449 i det angripna beslutet. Vad gäller samma tjänstemans förklaring vid hörandet den 22 juni 2004, som Deltafina nämnt (se punkt 90), kan den inte heller anses bekräfta dess argument. Det framgår nämligen inte på något sätt, såsom Deltafina har gjort gällande, av denna förklaring att nämnda tjänsteman hade godtagit att ett spontant avslöjande av ansökan om immunitet skulle behöva göras.

160    Mot denna bakgrund ska det konstateras att Deltafina inte har lyckats visa att det på vederbörligt sätt hade informerat kommissionen i förväg om den omständigheten att det spontant skulle avslöja ansökan om immunitet vid APTI‑mötet den 4 april 2002. Härav följer att kommissionen, eftersom den inte visste att Deltafina skulle göra ett sådant spontant avslöjande, inte kan ha godkänt eller tillåtit detta i förväg. Följaktligen ska Deltafinas argument att kommissionen visste att detta företag skulle avslöja ansökan om immunitet vid APTI-mötet den 4 april 2002 underkännas.

161    Deltafina har emellertid vidare gjort gällande att de båda handlingarna avseende APTI-mötet den 4 april 2002, som Dimon Italia hänvisade till vid hörandet den 22 juni 2004 för att uppmärksamma kommissionen på den omständigheten att Deltafina hade avslöjat sin ansökan om immunitet, redan ingick bland handlingarna i målet sedan den dag då kommissionen företog undersökningarna i Dimon Italias lokaler.

162    Det kan i detta hänseende konstateras att dessa båda handlingar är enkla handskrivna anteckningar, som inte är lättbegripliga, vilka återger de förklaringar som gjordes vid APTI-mötet den 4 april 2002, men som inte gör det möjligt att fastställa vem som upprättat dem. Följaktligen kan Deltafina inte klandra kommissionen för att den inte, på grundval av dessa anteckningar, uppmärksammade att dess verkställande direktör hade avslöjat dess ansökan om immunitet vid APTI-mötet den 4 april 2002. Under alla omständigheter kan inte den omständigheten att kommissionen inte uppmärksammade att det fanns handlingar som vittnade om ett sådant avslöjande på något sätt uppväga avsaknaden av information och rättfärdiga ett beteende som utgör ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten.

–       Den påstådda enigheten om att avslöjandet var oundvikligt

163    Deltafina har gjort gällande att det, vid mötet den 14 mars 2002, under vilket ”spelreglerna”, det vill säga samarbetsmetoderna, skulle fastställas, hade ingått en slags överenskommelse med kommissionen. Enligt denna överenskommelse hade kommissionen för det första accepterat att det, mot bakgrund av de fyra ovan i punkt 86 nämnda omständigheterna, var omöjligt för Deltafina att upprätthålla sekretessen avseende dess ansökan om immunitet, och att avslöjandet av denna information således hade varit oundviklig. För det andra hade Deltafina, i utbyte mot godtagandet av att detta avslöjande var oundvikligt, accepterat en tyngre börda genom att åta sig att inkomma med bevis så snart som möjligt. Deltafina uppfyllde således sin samarbetsskyldighet, eftersom det inkom med de ytterligare upplysningar som kommissionen hade begärt.

164    Det ska i detta hänseende påpekas att även om Deltafinas resonemang var bevisat, är det inte av sådan art att det vederlägger slutsatsen att Deltafina, genom att underlåta att informera kommissionen om avslöjandena av ansökan om immunitet, åsidosatte sin samarbetsskyldighet. Kommissionen hade således rätt att inte bevilja det en slutgiltig immunitet (se punkt 149 ovan).

165    Även om det antas att kommissionen vid mötet den 14 mars 2002 hade accepterat att det, mot bakgrund av de ovan i punkt 86 nämnda omständigheterna, var omöjligt för Deltafina att upprätthålla sekretessen beträffande dess ansökan om immunitet, vilket kommissionen för övrigt har bestritt, påverkar inte denna omständighet konstaterandet att det inom ramen för ett handlande som visar en verklig samarbetsvilja ankom på Deltafina att omgående informera kommissionen om den omständigheten att avslöjandena av ansökan om immunitet hade skett (se punkterna 145–149 ovan).

166    Detsamma gäller för det fall Deltafina faktiskt varit tvunget att avslöja sin ansökan om immunitet av ett av de skäl som det anförde vid det administrativa förfarandet och, bland annat, för det fall det faktiskt, såsom det gjort gällande, befann sig i en så ”pressad” situation att det blev nödvändigt att avslöja denna omständighet, i det legitima syftet att inte åsidosätta sin skyldighet att upphöra med överträdelsen, som föreskrivs i punkt 11 b i 2002 års meddelande om samarbete. Deltafina förblev, under alla omständigheter, i egenskap av immunitetssökande, underställt den samarbetsskyldighet, såsom den uttrycks i punkterna 123–134 ovan, enligt vilken det var ålagt att omgående informera kommissionen om de avslöjanden som det gjort.

167    Även om det antas att den av Deltafina åberopade omständigheten­ att företaget rättat sig efter det ”näst bästa alternativ” som det påstår sig ha kommit överens med kommissionen om, i syfte att försöka minska de negativa effekterna av avslöjandet genom att lämna de upplysningar som kommissionen begärt är fastställd, kan inte heller denna omständighet befria Deltafina från dess skyldighet att omgående informera kommissionen om avslöjandena av dess ansökan om immunitet.

168    När det gäller åberopandet av programmen för förmildrande omständigheter i Förenta staternas rättssystem, liksom i andra medlemsländer i unionen, räcker det att påpeka att det inte är relevant, eftersom den i amerikansk rätt intagna ståndpunkten inte kan ha företräde framför unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i de förenade målen T-191/98, T-212/98–T-214/98, Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II-3275, punkt 1407). Vad slutligen gäller de argument som Deltafina anfört med hänvisning till det nya meddelandet om samarbete av år 2006, räcker det att konstatera att detta inte var tillämpligt på de omständigheter som ligger till grund för förevarande mål (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 juni 2010 i mål C-413/08 P, Lafarge mot kommissionen, REU 2010, s. I-5361, punkt 108).

 Kännedomen om utredningen och avsaknaden av effekter på utredningen

169    Deltafina har inom ramen för sin första grund gjort gällande att beslutet att inte bevilja det immunitet grundade sig på en felaktig bedömning, genom att det byggde på den felaktiga faktiska förutsättningen att de övriga kartellmedlemmarna inte hade kännedom om kommissionens utredning beträffande den italienska råtobaksmarknaden. Detta argument kan inte heller ifrågasätta bedömningen i punkt 149 ovan, enligt vilken Deltafina åsidosatte sin samarbetsskyldighet enligt artikel 11 a i 2002 års meddelande om samarbete. Även om det skulle fastställas att de övriga kartellmedlemmarna kände till kommissionens utredning, fråntar inte denna omständighet Deltafina dess samarbetsskyldighet, enligt vilken det var ålagt att omgående informera kommissionen om de båda avslöjanden av ansökan om immunitet som nämns i punkterna 137 och 140 ovan. Fastställandet av samarbetsskyldigheten är nämligen oberoende av huruvida Deltafinas konkurrenter hade kännedom om utredningens existens eller inte.

170    Deltafina har inom ramen för sin tredje grund gjort gällande att det angripna beslutet är behäftat med en uppenbart felaktig bedömning i den del kommissionen angav att avslöjandena av ansökan om immunitet hade äventyrat utredningen. Detta argument kan emellertid inte ifrågasätta konstaterandet att Deltafina har åsidosatt sin samarbetsskyldighet. Även om det antas att de båda ovannämnda avslöjandena inte medfört någon negativ verkan på utredningen, vilket för övrigt inte har bevisats, kan inte denna omständighet i efterhand motivera att Deltafina underlät att informera kommissionen om dessa avslöjanden, trots att det visste, såsom framgår av punkterna 146 och 147 ovan, då det uttryckligen diskuterat detta med kommissionen, att ett eventuellt avslöjande av ansökan om immunitet ansågs vara en omständighet som kunde få en negativ verkan på utredningen (se punkterna 133 och 134 ovan).

171    Slutligen godtar inte tribunalen argumenten, som Deltafina gjort gällande inom ramen för den första grunden, att kommissionen felaktigt hade bortsett från åtskillnaden mellan punkt 8 a och b i 2002 års meddelande om samarbete. För det första följer det nämligen på intet sätt av nämnda meddelande att det, som Deltafina har gjort gällande, endast är i det fall som anges i punkt 8 a i 2002 års meddelande om samarbete som undersökningar utan förvarning är nödvändiga och att kommissionen i det fall som avses i punkt 8 b inte var tvungen att utföra sådana undersökningar. För det andra framgår det av rättspraxis att kommissionen, även om den redan förfogar över indicier på, eller till och med bevis för, att det föreligger en överträdelse, såsom när det gäller en ansökan om immunitet enligt punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete, är i sin fulla rätt att anse att det är nödvändigt att besluta om kompletterande undersökningar för att den bättre ska kunna skapa sig en bild av överträdelsen, dess varaktighet eller kretsen av inblandade företag (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 oktober 2002 i mål C-94/00, Roquette frères, REG 2002, s. I-9011, punkt 78).

172    De argument som anförts inom ramen för den andra och den tredje grunden ska således underkännas.

173    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig bedömning när den inte beviljade Deltafina slutgiltig immunitet i det angripna beslutet på grund av att detta företag hade åsidosatt sin samarbetsskyldighet enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete.

e)     Anmärkningen att Deltafina inte framställde sin ansökan om en förmånlig behandling i samråd med sina huvudkonkurrenter

174    Som andra grund har Deltafina slutligen gjort gällande att det angripna beslutet är behäftat med en felaktig bedömning, eftersom kommissionens påstått felaktiga ursprungliga förståelse av dess beteende, som framkommer i punkterna 57 och 60 i meddelandet om invändningar, påverkade de slutsatser som formulerades i det angripna beslutet.

175    Det ska i detta hänseende för det första påpekas att det varken av påståendena i punkterna 57 och 60 i tillägget eller av några andra punkter i detta framgår att kommissionen i denna handling grundade sig på premissen att Deltafina, Dimon Italia och Transcatab tillsammans hade organiserat sitt beteende för framställandet av ansökningarna om immunitet. När det gäller den av Deltafina citerade meningen i punkt 57 i tillägget kan det konstateras att den var av rent hypotetisk karaktär. Beträffande meningen i punkt 60 i tillägget, i vilken kommissionen hade betecknat Deltafinas beteende som ”bedrägligt”, avser den inte det resonemang som förs i punkt 57 i samma handling, utan syftar snarare på åsidosättandet av de skyldigheter som följer av 2002 års meddelande om samarbete. Deltafinas argument grundar sig alltså på en missuppfattning av tillägget.

176    Det ska för det andra påpekas att kommissionen kan göra ändringar i beslutet av de argument som formulerats i meddelandet om invändningar, under förutsättning att parternas rätt till försvar iakttas i beslutet genom att inte andra överträdelser än dem som anges i meddelandet om invändningar läggs dem till last och genom att hänsyn endast tas till omständigheter som de erbjudits tillfälle att yttra sig över (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 30 januari 2007 i mål T-340/03, France Télécom mot kommissionen, REG 2007, s. II-107, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

177    Det kan i detta hänseende konstateras att Deltafina, i detta sammanhang, inte har gjort gällande något åsidosättande av dess rätt till försvar och att de påståenden som det syftar på i detta argument under alla omständigheter, såsom det självt har medgett i sina skrivelser, inte har återgetts i det angripna beslutet.

178    Deltafina har för övrigt inte konkret förklarat på vilket sätt påståendena i tillägget gör beslutet felaktigt. Det har nöjt sig med att påstå att det fanns spår av dessa påståenden i det angripna beslutet och att kommissionens ursprungliga felaktiga tolkning av dess beteende föreföll ha påverkat slutsatserna i det angripna beslutet.

179    I detta hänseende framgår det för det första inte på något sätt av det angripna beslutet att kommissionens beslut att inte bevilja Deltafina immunitet grundade sig på premissen att Deltafinas beteende varit bedrägligt genom att det framställt sin ansökan om immunitet i samråd med sina huvudkonkurrenter. Kommissionens beslut att inte bevilja Deltafina immunitet grundar sig tvärtom på konstaterandet att Deltafina inte hade uppfyllt ett av villkoren enligt punkt 11 i 2002 års meddelande om samarbete, då det hade åsidosatt sin samarbetsskyldighet i den mening som avses i nämnda meddelande.

180    För det andra kan, mer allmänt, det angripna beslutets giltighet inte ifrågasättas genom en enkel hänvisning till argument och påståenden i ett tillägg till meddelandet om invändningar som inte har återgetts i det angripna beslutet om det inte har fastställts huruvida det angripna beslutet är felaktigt på grund av det ursprungliga felaktiga resonemanget. Det kan emellertid konstateras att det angripna beslutets giltighet inte kan ifrågasättas genom sådana allmänna påståenden som dem som Deltafina har framfört.

181    Mot bakgrund av det ovan anförda kan inte heller denna invändning godtas.

182    Mot denna bakgrund ska de tre första grunderna underkännas helt.

B –  Den fjärde grunden, avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om god förvaltningssed och proportionalitetsprincipen

1.     Parternas argument

183    Deltafina har inom ramen för sin fjärde grund anfört följande tre anmärkningar.

184    För det första har Deltafina gjort gällande att kommissionens återkallande av den villkorade immunitet som den hade beviljat företaget innebär ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Deltafina har i detta hänseende hänvisat till punkt 29 i 2002 års meddelande om invändningar.

185    Deltafina har gjort gällande att kommissionen inte fick återkalla immuniteten utan att i förväg tydligt ha informerat Deltafina om att avslöjandet av dess immunitet vid APTI-mötet skulle anses som ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten. Någon skyldighet att upprätthålla sekretessen avseende ansökan om immunitet nämns varken i 2002 års meddelande om samarbete eller i skrivelsen av den 6 mars 2002, genom vilken kommissionen beviljade Deltafina villkorad immunitet. Mot denna bakgrund kunde Deltafina inte rimligen ha förutsett att det, om det avslöjade att det hade framställt en ansökan om förmånlig behandling, skulle förlora immuniteten. För övrigt medgav tjänstemannen med ansvar för handläggningen av ärendet själv, vid hörandet den 22 juni 2004, att han inte visste huruvida en sådan skyldighet existerade för det företag som ansökt om immunitet.

186    Vidare beviljade kommissionen Deltafina villkorad immunitet på grundval av punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete och medgav att de bevis som Deltafina ingett var på en sådan nivå att de gjorde det möjligt att konstatera att en överträdelse förelåg utan att behöva företa undersökningarna. Deltafina har således anfört att det inte kunde förutse att det skulle förlora sin rätt till immunitet på grund av att det hade inskränkt kommissionens kapacitet att företa undersökningarna.

187    Deltafina har även gjort gällande att det omgående hade informerat kommissionen om svårigheterna att upprätthålla sekretessen avseende dess ansökan om immunitet och att det hade uppfyllt ”den mer långtgående” skyldighet (higher burden) som kommissionen hade ålagt det, genom att inge ytterligare betydande bevismaterial. Det var först efter Dimon Italias förklaring vid hörandet den 22 juni 2004 som kommissionen plötsligt ändrade sin ståndpunkt och ålade Deltafina de högsta böterna.

188    För det andra har Deltafina gjort gällande att kommissionens återkallande av den villkorade immunitet som den hade beviljat detta företag strider mot principen om god förvaltningssed, eftersom kommissionen, trots att den hade förvarnats om att företaget skulle avslöja framställandet av sin ansökan om immunitet vid APTI‑mötet, inte tydligt hade informerat det om att detta avslöjande skulle medföra att det förlorade sin immunitet.

189    För det tredje har Deltafina gjort gällande att kommissionens återkallande av den immunitet som den hade beviljat Deltafina även strider mot proportionalitetsprincipen, eftersom de böter som detta företag ålagts – de högsta böter som ålagts genom det angripna beslutet, det vill säga 30 miljoner euro – mot bakgrund av de specifika omständigheterna i målet var fullständigt oproportionerliga.

2.     Tribunalens bedömning

190    När det gäller Deltafinas första anmärkning ska det, för det första, erinras om att principen om skydd för berättigade förväntningar enligt fast rättspraxis ingår bland unionens grundläggande principer (domstolens dom av den 5 maj 1981 i mål 112/80, Dürbeck, REG 1981, s. 1095, punkt 48). Enligt rättspraxis krävs det för att kunna åberopa denna princip att tre villkor är uppfyllda. Det ska för det första föreligga preciserade garantier som är ovillkorliga och samstämmiga och som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av gemenskapsinstitutionerna. Garantierna ska för det andra vara av sådant slag att de ger upphov till en berättigad förväntning hos mottagaren. Garantierna ska för det tredje vara förenliga med tillämpliga bestämmelser (se förstainstansrättens dom av den 4 februari 2009 i mål T-145/06, Omya mot kommissionen, REG 2009, s. II-145, punkt 117 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 30 april 2009 i mål T‑13/03, Nintendo och Nintendo of Europe mot kommissionen, REG 2009, s. II-947, punkt 203 och där angiven rättspraxis).

191    I förevarande mål är det uppenbart att det första i rättspraxis uppställda villkoret inte är uppfyllt. Deltafina kunde nämligen inte göra gällande någon precis, ovillkorlig och samstämmig garanti för att det skulle beviljas en slutgiltig immunitet vid slutet av det administrativa förfarandet.

192    Det ska i detta hänseende för det första påpekas att det, i enlighet med punkt 19 i 2002 års meddelande om samarbete, som påpekats i punkt 117 ovan, är först när kommissionen fattar det slutgiltiga beslutet som den bedömer huruvida villkoren i punkt 11 i meddelandet är uppfyllda. Kommissionen kunde således inte i det skede av förfarandet som föregick antagandet av det angripna beslutet ge Deltafina någon exakt garanti beträffande åtnjutandet av den slutgiltiga immuniteten (se, för ett liknande resonemang avseende 1996 års meddelande om samarbete, domstolens dom av den 9 juli 2009 i mål C-511/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I-5843, punkt 118).

193    Det ska vidare påpekas att kommissionen inte har någon skyldighet att informera immunitetssökandena om att de måste uppfylla skyldigheterna enligt 2002 års meddelande om samarbete, bland annat samarbetsskyldigheten, eftersom själva meddelandet tydligt anger konsekvenserna av ett sådant åsidosättande.

194    Det framgår nämligen av punkt 30 i nämnda meddelande att om något av villkoren i meddelandet, i något skede av det administrativa förfarandet, inte är uppfyllt, är det möjligt att det berörda företaget inte längre kan få åtnjuta den förmånliga behandling som föreskrivs i detta. Kommissionen hade således ingen skyldighet att meddela Deltafina vilka konsekvenser ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten enligt artikel 11 a i 2002 års meddelande om samarbete skulle få för detta företag. Deltafina kan följaktligen inte göra gällande att kommissionen har gjort fel i detta hänseende.

195    Det kan vidare konstateras att kommissionen uttryckligen hade underrättat Deltafina om att beviljandet av immunitet förutsatte att de kumulativa villkoren i punkt 11 i meddelandet var uppfyllda. Denna underrättelse framgick inte bara av ovannämnda punkt 30 i 2002 års meddelande som Deltafina i egenskap av immunitetssökande borde känna till, utan även uttryckligen av det beslut som skickats till Deltafina den 6 mars 2002, genom vilket kommissionen hade beviljat företaget villkorad immunitet (se punkt 7 ovan). I skäl 6 i detta beslut informerade kommissionen nämligen uttryckligen Deltafina om att ”åsidosättande av de i [punkt 11] a och c nämnda villkoren när som helst under det administrativa förfarandet kan medföra förlust av varje förmånlig behandling”.

196    Som påpekats i punkterna 149 och 173 ovan gjorde kommissionen emellertid inte någon felaktig bedömning när den angav att Deltafinas beteende inte kunde anses återspegla en verklig samarbetsvilja och att det följaktligen hade åsidosatt samarbetsskyldigheten enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete.

197    Även om Deltafina i förevarande fall ursprungligen hade beviljats villkorad immunitet, uppfyllde detta företag således senare inte längre ett av villkoren i 2002 års meddelande om samarbete för att beviljas slutgiltig immunitet. Det fanns följaktligen en risk att det inte längre skulle kunna åtnjuta en förmånlig behandling i den mening som avses i punkt 30 i nämnda meddelande. Deltafina kan under dessa omständigheter inte göra gällande att det genom 2002 års meddelande om samarbete hade berättigade förväntningar.

198    Deltafina kan inte heller åberopa en missuppfattning av dess berättigade förväntningar på grund av den omständigheten att det rättat sig efter det ”näst bästa alternativ” som det kommit överens med kommissionen om genom att inge ytterligare bevisning till denna. Som påpekats i punkt 166 ovan kunde Deltafina, även om denna omständighet hade fastställts, ändå inte undgå sin skyldighet att informera kommissionen om att dess ansökan om immunitet hade avslöjats. Eftersom Deltafina inte omgående hade informerat kommissionen om dessa omständigheter, uppfyllde det följaktligen, vid förfarandets slut, inte ett av villkoren enligt 2002 års meddelande om samarbete för beviljande av slutgiltig immunitet, varför kommissionen hade rätt, eller till och med skyldighet, att inte bevilja den slutgiltiga immuniteten.

199    Det framgår slutligen av punkt 171 ovan att Deltafina inte kunde få någon särskild berättigad förväntning av den omständigheten att den processuella ställningen villkorad immunitet hade beviljats detta företag på grundval av punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete, snarare än på grundval av punkt 8 a i nämnda meddelande.

200    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser anmärkningen att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts.

201    När det gäller den andra anmärkningen avseende det påstådda åsidosättandet av principen om god förvaltningssed, genom att kommissionen, trots att den i förväg hade underrättats av Deltafina om att detta företag skulle avslöja att det framställt en ansökan om immunitet vid APTI-mötet, inte tydligt hade informerat Deltafina om att detta avslöjande skulle medföra att det förlorade sin immunitet påpekar tribunalen, utan att ens uttala sig om relevansen av hänvisningen till principen om god förvaltningssed i detta sammanhang, att den grundar sig på felaktiga förutsättningar. För det första har det konstaterats att Deltafina, vid de kontakter som ägde rum mellan kommissionen och Deltafina före APTI-mötet den 4 april 2002, inte på något sätt hade informerat kommissionen om att det spontant och avsiktligt vid detta möte skulle avslöja att det hade framställt en ansökan om immunitet (se punkterna 152–160 ovan). För det andra har det även i punkterna 193 och 194 ovan angetts att kommissionen inte hade skyldighet att informera Deltafina om konsekvenserna av ett eventuellt åsidosättande av dess samarbetsskyldighet.

202    Härav följer att talan inte kan bifallas såvitt avser anmärkningen avseende åsidosättande av principen om berättigade förväntningar.

203    Beträffande den tredje anmärkningen, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen, ska det erinras om att denna princip innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C-180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1998, s. I‑2265, punkt 96, och förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑30/05, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 223).

204    Deltafina har gjort gällande att kommissionen, mot bakgrund av omständigheterna i målet, åsidosatte denna princip genom att inte bevilja det immunitet.

205    Det ska emellertid i detta hänseende påpekas att beviljandet av total immunitet mot böter, som utgör ett fullständigt undantag från principen om företagets personliga ansvar för åsidosättandena av konkurrensreglerna, enligt logiken i programmet för förmånlig behandling såsom det beskrivs i punkt 103 ovan, motiveras av att företagets samarbete underlättar kommissionens uppgift som består i att fastställa och beivra överträdelser av nämnda regler. Det är således endast i utbyte mot ett verkligt, fullständigt och snabbt samarbete som kommissionen beviljar total immunitet mot böter. Beviljandet av total immunitet vid slutet av det administrativa förfarandet är således villkorat av uppfyllandet av samarbetsskyldigheten enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete (se punkterna 116 och 117 ovan).

206    I detta sammanhang är det således på intet sätt oproportionerligt att, som gjorts i punkt 30 i 2002 års meddelande om samarbete, föreskriva att det berörda företaget, om något av de villkor som uppräknas i detta meddelande inte efterlevs i något skede av det administrativa förfarandet, kan förlora den förmånliga behandling som omtalas där. Om det företag som ansöker om förmånlig behandling kunde underlåta att efterleva de föreskrivna villkoren, i synnerhet samarbetsskyldigheten, utan att riskera att förlora åtnjutandet av denna behandling, skulle nämligen grunden för och syftena med programmet för förmånlig behandling äventyras.

207    Tribunalen har i förevarande fall funnit att kommissionen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig bedömning när den fastställde att Deltafina hade åsidosatt den samarbetsskyldighet som det hade underställts enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete. Deltafina kan under dessa omständigheter inte göra gällande att kommissionen, genom att inte bevilja det total immunitet vid slutet av det administrativa förfarandet, har åsidosatt proportionalitetsprincipen.

208    När det gäller åberopandet av den oproportionerliga karaktären av böterna med hänsyn till omständigheterna i målet, har Deltafina anfört denna anmärkning inom ramen för den femte och den sjunde grunden. Denna anmärkning ska således bedömas vid prövningen av dessa grunder.

209    Mot denna bakgrund finner förstainstansrätten att talan inte kan bifallas på den fjärde grunden i dess helhet.

II –  De grunder som åberopats i andra hand

A –  Den femte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen genom att utgångsbeloppet för böterna var överdrivet högt samt avsaknad av motivering

210    Deltafina har genom sin femte grund, som är uppdelad i tre delar, gjort gällande flera anmärkningar angående att det grundbelopp på 25 miljoner euro som kommissionen har fastställt är uppenbart överdrivet och oproportionerligt i förhållande till överträdelsens allvar. Deltafina har således begärt att tribunalen ska fastställa ett nytt bötesbelopp.

211    Inledningsvis bör det påpekas att Deltafina formellt bestrider böternas ”grundbelopp”, som enligt punkt 1 B fjärde stycket i riktlinjerna utgör summan av de belopp som fastställts för överträdelsens allvar respektive varaktighet. Det framgår emellertid av Deltafinas argumentation att det bötesbelopp som bestrids är det som bestämts med överträdelsens allvar som utgångspunkt, vilket innebär att det belopp som denna grund egentligen avser är böternas utgångsbelopp (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 30 september 2009 i mål T-161/05, Hoechst mot kommissionen, REG 2009, s. II-3555, punkt 107).

1.     Allmänna överväganden

212    Inledningsvis ska det erinras om de allmänna principer som styr fastställandet av böternas belopp och, i synnerhet, bedömningen av överträdelsens allvar samt proportionalitetsprincipen på bötesområdet.

213    I artikel 81.1 a och b EG föreskrivs uttryckligen att alla avtal och samordnade förfaranden som innebär att inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs, eller att produktion eller marknader begränsas eller kontrolleras, är oförenliga med den gemensamma marknaden. Överträdelser av detta slag, särskilt när det är fråga om horisontell samverkan, betecknas i rättspraxis som särskilt allvarliga, eftersom de direkt påverkar de väsentliga parametrarna för konkurrensen på den relevanta marknaden (förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II-347, punkt 675) eller ses som uppenbara överträdelser av konkurrensreglerna (förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-148/89, Tréfilunion mot kommissionen , REG 1995, s. II‑1063, punkt 109, och av den 14 maj 1998 i mål T-311/94, BPB de Eendracht mot kommissionen, REG 1998, s. II-1129, punkt 303).

214    När bötesbeloppet ska fastställas för åsidosättande av artikel 81.1 EG ska, enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

215    Enligt fast rättspraxis ska bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande (domstolens dom i de ovan i punkt 127 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 241, dom av den 3 september 2009 i mål C-534/07 P, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, REG 2009, s. I-7415, punkt 54, och domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 91).

216    Kommissionen har antagit riktlinjer i syfte att göra det möjligt att säkerställa öppenheten och objektiviteten i dess beslut om fastställande av böter för överträdelser av konkurrensreglerna (första stycket i riktlinjerna).

217    Riktlinjerna är ett verktyg som, med bibehållen respekt för rättsregler av högre valör, är ägnat att precisera de kriterier som kommissionen avser att beakta inom ramen för dess handlingsfrihet vid fastställandet av böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Även om riktlinjerna inte utgör den rättsliga grunden för ett beslut om påförande av böter, vilket grundar sig på förordning nr 1/2003, bestäms genom dessa riktlinjer ändå på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har åtagit sig att tillämpa vid fastställandet av storleken på de böter som ska påföras genom detta beslut. De säkerställer således företagens rättssäkerhet (domen i de ovan i punkt 127 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 209–213, och förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i de förenade målen T-259/02–T-264/02 och T‑271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II-5169, punkterna 219 och 223).

218    Även om riktlinjerna således inte kan betraktas som rättsregler som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i de ovan i punkt 127 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 209 och 210, och dom av den 18 maj 2006 i mål C-397/03 P, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2006, s. I-4429, punkt 91).

219    Den självbegränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som antagandet av riktlinjerna innebär hindrar dock inte att kommissionen har behållit ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T-44/00, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen, REG 2004, s. II-2223, punkterna 246, 274 och 275). Det förhållandet att kommissionen genom riktlinjerna har preciserat hur den avser att genomföra bedömningen av överträdelsens allvar utgör nämligen inte hinder mot en helhetsbedömning av denna utifrån samtliga relevanta omständigheter i ärendet, inklusive sådana omständigheter som inte uttryckligen nämnts i riktlinjerna (se domen i de ovan i punkt 217 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 237).

220    Enligt den metod som anges i riktlinjerna ska kommissionen, vid beräkningen av de bötesbelopp som ska åläggas de berörda företagen, som utgångspunkt ta ett belopp som fastställs med hänsyn till överträdelsens ”inneboende” allvar. Vid bedömningen av överträdelsens allvar ska man beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden (punkt 1 A första stycket i riktlinjerna).

221    Överträdelserna är, inom denna ram, indelade i tre kategorier, nämligen ”mindre allvarliga överträdelser” för vilka möjliga bötesbelopp kan variera mellan 1 000 och 1 miljon euro, ”allvarliga överträdelser” för vilka möjliga bötesbelopp kan variera mellan 1 miljon och 20 miljoner euro och ”mycket allvarliga överträdelser” för vilka det möjliga bötesbeloppet kan överstiga 20 miljoner euro (punkt 1 A andra stycket första­–tredje strecksatserna). När det gäller mycket allvarliga överträdelser har kommissionen preciserat att det i huvudsak är fråga om horisontella begränsningar såsom ”priskarteller” och karteller för uppdelning av marknader eller andra förfaranden som hindrar den inre marknadens funktion, såsom till exempel förfaranden som syftar till att avskärma de nationella marknaderna eller missbruk av dominerande ställning av företag med monopolliknande ställning (punkt 1 A andra stycket tredje strecksatsen).

222    Tribunalen påpekar i övrigt att de tre aspekter av bedömningen av överträdelsens allvar som omnämns i punkt 220 ovan inte väger lika tungt inom ramen för en helhetsbedömning. Överträdelsens art tillmäts mycket stor vikt, i synnerhet när en överträdelse ska kvalificeras som ”mycket allvarlig” (domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 101, och tribunalens dom av den 28 april 2010 i de förenade målen T-456/05 och T‑457/05, REU 2010, s. II-0000, punkt 137).

223    Däremot utgör varken den konkreta påverkan på marknaden eller omfattningen av den geografiska marknaden omständigheter som är nödvändiga för att överträdelsen ska kunna kvalificeras som mycket allvarlig när det gäller horisontella karteller, vilka, såsom i förevarande fall, bland annat rör fastställandet av priser. Dessa båda kriterier är visserligen faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar, men de är bara två av ett flertal kriterier som ska beaktas vid en helhetsbedömning av överträdelsens allvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009 i det ovan i punkt 215 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkterna 74 och 81, samt förstainstansrättens dom i de ovan i punkt 217 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkterna 240 och 311, och av den 8 oktober 2008 i mål T-73/04, Carbone-Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II-2661, punkt 91)

224    Således följer det av numera likaså fast rättspraxis att det, vad gäller överenskommelser om horisontell samverkan avseende, såsom i förevarande fall, bland annat priser, framgår av riktlinjerna att dessa överenskommelser kan betecknas som ”mycket allvarliga” på grundval endast av överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen haft en konkret påverkan på marknaden (dom av den 3 september 2009 i det ovan i punkt 215 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 75; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 juli 2005 i de förenade målen T‑49/02–T-51/02, Brasserie nationale m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II-3033, punkt 178, och av den 25 oktober 2005 i mål T-38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II-4407, punkt 150) och utan att den begränsade omfattningen av den relevanta geografiska marknaden hindrar en sådan beteckning (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 103, och domen i det ovan i punkt 223 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 91).

225    Denna slutsats stöds av att det i den vägledande beskrivningen av de allvarliga överträdelserna uttryckligen talas om påverkan på marknaden och konsekvenserna för stora områden av den gemensamma marknaden, medan det i beskrivningen av mycket allvarliga åsidosättanden inte uppställs något krav på konkret påverkan på marknaden eller på ett visst geografiskt område (domen i det ovan i punkt 222 nämnda målet Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 137; se även, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 224 nämnda förenade målen Brasserie nationale m.fl. mot kommissionen, punkt 178, och domen i det ovan i punkt 224 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 150).

226    Det finns vidare ett inbördes samband mellan de tre aspekter som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar i den meningen att en högre grad av allvar avseende den ena eller den andra av dessa kan väga upp en lägre grad av allvar beträffande andra aspekter (domen i de ovan i punkt 217 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 241).

227    Vad särskilt gäller detta fall framgår det av det angripna beslutet att kommissionen fastställde bötesbeloppet för beslutets olika mottagare på grundval av den allmänna metod som den har åtagit sig att följa i riktlinjerna, även om den inte uttryckligen nämner riktlinjerna i beslutet.

228    Eftersom Deltafina, inom ramen för denna grund, har gjort gällande att proportionalitetsprincipen åsidosattes, ska det även erinras om att denna princip, som har påpekats i punkt 203 ovan, innebär att unionens institutioner i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga.

229    Denna princip innebär, inom ramen för de förfaranden som kommissionen har inlett för att vidta sanktionsåtgärder mot överträdelser av konkurrensreglerna, att böterna inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen, det vill säga i förhållande till iakttagandet av dessa regler, och att det bötesbelopp som ett företag åläggs på grund av en överträdelse av konkurrensreglerna måste vara proportionerligt i förhållande till överträdelsen, bedömd i dess helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit (se, för ett liknande resonemang, domen av den 12 september 2007 i det ovan i punkt 203 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkterna 223 och 224 samt där angiven rättspraxis). Proportionalitetsprincipen innebär i synnerhet att kommissionen är skyldig att fastställa böterna i proportion till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T-43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II-3435, punkterna 226–228, och av den 28 april 2010 i mål T‑446/05, Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II-0000, punkt 171).

2.     Den första delen av den femte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen med hänsyn till marknadens begränsade storlek och Deltafinas begränsade omsättning

a)     Parternas argument

230    Deltafina har gjort gällande att utgångsbeloppet för böterna är oproportionerligt, eftersom det motsvarar 37,1 procent av det totala värdet av inköpen på den berörda marknaden, det vill säga 67,3 miljoner euro, 52,2 procent av värdet av dess försäljning av bearbetad italiensk tobak, det vill säga 47,9 miljoner euro, och 82,5 procent av dess inköp av rå eller förbearbetad tobak, det vill säga 30,2 miljoner euro. Den första och den tredje uppgiften är av särskild vikt, eftersom överträdelsen avser samverkan på inköpsområdet. Deltafina har vidare påpekat att utgångsbeloppet var högre än den totala vinst efter skatt som det gjort under perioden 1996–2002, det vill säga 23,5 miljoner euro. Jämförelsen av dessa siffror med dem som avser andra karteller visar att det utgångsbelopp som kommissionen fastställde i förevarande fall var överdrivet högt.

231    Kommissionen har anfört att Deltafinas argument inte kan godtas.

b)     Tribunalens bedömning

232    Vad gäller, för det första, invändningen att böterna är oproportionerliga i förhållande till det totala värdet av inköpen på den relevanta marknaden, ska det påpekas att det varken framgår av förordning nr 1/2003 eller av riktlinjerna att bötesbeloppet ska fastställas direkt i förhållande till storleken på den marknad som påverkats, eftersom denna faktor inte utgör en obligatorisk omständighet, utan endast en relevant omständighet bland andra för att bedöma hur allvarlig en överträdelse är (domstolens dom av den 25 januari 2007 i mål C-407/04 P, Dalmine mot kommissionen, REG 2007, s. I-829, punkt 132, och av den 3 september 2009 i det ovan i punkt 215 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 55). Dessa bestämmelser innebär således inte i sig att kommissionen är skyldig att ta hänsyn till att produktmarknaden är av begränsad storlek (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T-322/01, Roquette Frères mot kommissionen, REG 2006, s. II-3137, punkt 148).

233    Som har angetts i punkt 215 ovan ankommer det emellertid, vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är, enligt rättspraxis på kommissionen att ta hänsyn till en rad faktorer, vars slag och betydelse varierar alltefter vilket slags överträdelse det är fråga om och de särskilda omständigheterna kring den aktuella överträdelsen. Bland de faktorer som visar hur allvarlig överträdelsen är kan det, beroende på det enskilda fallet, inte uteslutas att den relevanta produktmarknadens storlek kan förekomma (domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 120, svensk specialutgåva, volym 7, s. 133, och domen i det ovan i punkt 222 nämnda målet Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 267).

234    Marknadens storlek kan således utgöra en faktor som ska beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är, men dess betydelse varierar beroende på överträdelsens art och de särskilda omständigheterna kring den aktuella överträdelsen.

235    I förevarande fall ska det, när det gäller överträdelsens art, konstateras att den aktuella kartellen bland annat hade till föremål en gemensam fastställelse av de priser som beredningsföretagen skulle betala för råtobak samt fördelning av leverantörer och kvantiteter av råtobak. Sådana förfaranden utgör horisontella begränsningar av typen ”priskartell” i den mening som avses i riktlinjerna och är följaktligen till sin natur ”mycket allvarliga” överträdelser. Riktlinjerna föreskriver för överträdelser av detta slag, som i rättspraxis betecknas som uppenbara överträdelser av konkurrensreglerna eller särskilt allvarliga överträdelser, eftersom de direkt påverkar de väsentliga parametrarna för konkurrensen på den relevanta marknaden (se punkt 213 ovan), böter med ett lägsta utgångsbelopp som överskrider 20 miljoner euro.

236    När det, för det andra, gäller de särskilda omständigheterna kring den aktuella överträdelsen, ska det konstateras att storleken på den relevanta marknaden inte på något sätt var försumbar, eftersom det framgår av skäl 366 i det angripna beslutet att produktionen av råtobak i Italien motsvarade 38 procent av kvotproduktionen inom unionen. Dessutom framgår det av fotnot 290 i det angripna beslutet att, eftersom kartellen även omfattade inköp från ”tredje förpackningsföretag” – det vill säga mellanhänder som själva köper råtobak från produktionsföretagen och utför en första bearbetning av tobaken avser den inköp till ett värde som överstiger enbart värdet för inköpen av råtobak som producerats i Italien.

237    Under dessa omständigheter kan Deltafina inte göra gällande att deras böter är oproportionerliga i förhållande till det totala värdet av inköpen på den relevanta marknaden.

238    Vidare ska det när det gäller Deltafinas invändning att böterna är oproportionerliga i förhållande till värdet av dess inköp på den relevanta marknaden samt i förhållande till dess omsättning av den egna verksamheten i senare led och till den totala vinst som gjordes under perioden 1996­2002, ­för det första understrykas att de tillämpliga bestämmelserna inte innehåller någon allmängiltig princip om att sanktionsåtgärden ska stå i proportion till den omsättning som företaget har uppnått på den relevanta marknaden (se domen i det ovan i punkt 222 nämnda målet Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 277 och där angiven rättspraxis) eller till den omsättning som företaget uppnått på marknaden i senare led och inte heller till den vinst som gjorts under kartellens varaktighet.

239    Det ska i detta hänseende erinras om att det följer av fast rättspraxis att det vid fastställandet av böterna är tillåtet att ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning, vilken ger en antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska styrka, som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen och som därmed kan ge en antydan om dess omfattning. Varken den ena eller den andra av dessa sifferuppgifter avseende omsättningen får ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier, och fastställandet av ett lämpligt bötesbelopp kan därför inte ske genom en enkel beräkning som grundar sig på den totala omsättningen. Detta gäller särskilt när de ifrågavarande varorna endast svarar för en liten del av denna omsättning (se domstolens dom i de ovan i punkt 233 nämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 121,och domen i de ovan i punkt 127 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 243, samt dom av den 3 september 2009 i de förenade målen C-322/07 P, C-327/07 P och C-338/07 P, Papierfabrik August Koehler m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-7191, punkt 114).

240    Det ska emellertid konstateras att kommissionen, som framgår av punkt 34 ovan, i det angripna beslutet fastställde böterna i förhållande till varje företags marknadsandel i fråga om inköp av den aktuella produkten på den marknad på vilken överträdelsen har begåtts. Således var värdet av inköpen på den relevanta marknaden ett kriterium som kommissionen beaktade vid fastställandet av böterna i förevarande fall.

241    Det ska vidare erinras om att den högsta gräns på 10 procent som avses i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 hänför sig till det berörda företagets totala omsättning och att det endast är det slutliga bötesbeloppet som måste hållas inom nämnda gräns. Det framgår i förevarande fall av skälen 374 och 401 i det angripna beslutet att kommissionen, sedan den hade fastställt att Deltafinas moderbolag, det vill säga Universal, hade utövat ett avgörande inflytande över Deltafina, i syfte att fastställa bötesbeloppet på en nivå som säkerställde att det var tillräckligt avskräckande beaktade Universals omsättning. Det framgår emellertid av de uppgifter som angavs i skäl 374 i det angripna beslutet, vilka inte har bestritts av Deltafina, att de böter som Deltafina och Universal ålagts är lägre än 2 procent av Universals totala omsättning och följaktligen betydligt lägre än det högsta belopp som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Under dessa omständigheter kan Deltafina inte med framgång göra gällande att böterna var uppenbart oproportionerliga i förhållande till dess storlek (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Dalmine mot kommissionen, punkt 146, och domen av den 12 september 2007 i det ovan i punkt 203 nämnda målet Prym Consumer mot kommissionen, punkt 229).

242    Vidare framgår det av rättspraxis att när det slutliga bötesbeloppet inte överstiger 10 procent av det berörda företagets totala omsättning under överträdelsens sista år ska böterna inte anses vara oproportionerliga bara för att de överstiger omsättningen på den ifrågavarande marknaden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T-224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Ingredients mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2597, punkt 200). Detsamma gäller omsättningen på marknaden i senare led. Det kan emellertid i förevarande fall konstateras att utgångsbeloppet för de böter som Deltafina ålagts, som det har gjort gällande är oproportionerliga, varken överskrider dess omsättning på den berörda marknaden eller omsättningen på marknaden i senare led. Dessutom är till och med det slutgiltiga bötesbeloppet lägre än dessa båda omsättningar.

243    Mot bakgrund av att överträdelsen är mycket allvarlig, är för övrigt varken den omständigheten att böterna motsvarar 52,2 procent av värdet på Deltafinas försäljning av bearbetad italiensk tobak och 82,5 procent av dess inköp av rå eller förbearbetad tobak eller den omständigheten att de överskrider den totala vinst, efter skatt, som Deltafina, ett italienskt dotterbolag inom Universalkoncernen, gjort under perioden 1996­–2002 överdriven i den grad att böterna blir oproportionerliga.

244    Slutligen ska det, när det gäller hänvisningarna till de beslut som kommissionen tidigare antagit, erinras om att kommissionens beslutspraxis inte i sig utgör rättslig grund för böter i konkurrensmål, eftersom denna fastställs uteslutande i förordning nr 1/2003, tillämpad mot bakgrund av riktlinjerna, och att kommissionen, vad gäller fastställandet av bötesbelopp, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och detta utan att vara bunden till tidigare bedömningar (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 19 mars 2009 i mål C‑510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑1843, punkt 82, och domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 123). Härav följer att Deltafinas påstående angående kommissionens tidigare beslutspraxis inte kan godtas.

245    Mot denna bakgrund kan talan inte bifallas såvitt avser den första delen av den femte grunden.

3.     Den andra delen av den femte grunden, avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen mot bakgrund av den geografiska marknadens begränsade omfattning

a)     Parternas argument

246    Deltafina har även gjort gällande att kommissionen underlät att beakta den begränsade geografiska omfattningen av den marknad som berörs av överträdelsen, vilken är begränsad till Italien eller närmare bestämt i huvudsak avser endast fyra italienska regioner (till vilka 87,5 procent av den italienska produktionen är koncentrerad). Kommissionen har emellertid i ett flertal tidigare fall ansett att överträdelsen, då den ägde rum på en begränsad del av den inre marknaden, skulle betecknas som en ”allvarlig” snarare än en ”mycket allvarlig” överträdelse.

247    Kommissionen har anfört att Deltafinas argument i denna del inte kan godtas.

b)     Tribunalens bedömning

248    Det framgår av rättspraxis att den geografiska marknadens omfattning inte är ett självständigt kriterium i den mening att endast överträdelser som rör merparten av medlemsstaterna skulle kunna betecknas som ”mycket allvarliga” överträdelser. Varken i fördraget, i förordning nr 1/2003, i riktlinjerna eller i rättspraxis uttalas det att endast geografiskt mycket omfattande begränsningar kan betecknas så (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 18 juli 2005 i mål T‑241/01, Scandinavian Airlines System mot kommissionen, REG 2005, s. II‑2917, punkt 87, och domen i de ovan i punkt 217 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 311).

249    För övrigt kan avtal eller samordnade förfaranden som bland annat, såsom i förevarande fall, avser fastställande av inköpspriser och fördelning av inköpta kvantiteter redan utifrån sin art betecknas som mycket allvarliga, utan att dessa beteenden behöver ha haft en viss geografisk omfattning (se, i detta hänseende, den rättspraxis som anges i punkterna 222–225 ovan).

250    Av detta följer att den relevanta geografiska marknadens storlek, även om den skulle vara begränsad, i princip inte hindrar att den överträdelse som konstaterats i förevarande fall betecknas som mycket allvarlig.

251    Det ska vidare påpekas att även om produktionen av råtobak, i förevarande fall, var koncentrerad till vissa regioner i Italien, var kartellens tillämpningsområde emellertid inte begränsat till dessa regioner, utan omfattade inköp av råtobak inom hela det italienska territoriet. Det framgår emellertid av fast rättspraxis att en medlemsstats territorium utgör en väsentlig del av den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Nederlandsche Banden-Industrie-Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkt 28, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, och domen i det ovan i punkt 224 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 150).

252    Således ska den slutsatsen dras att utgångsbeloppet på 25 miljoner euro i förevarande fall inte är oproportionerligt i förhållande till den berörda marknadens geografiska omfattning.

253    Slutligen framgår det, vad gäller hänvisningarna till kommissionens tidigare antagna beslut, av den rättspraxis som anges i punkt 244 ovan att Deltafinas påstående angående kommissionens tidigare beslutspraxis inte kan godtas.

254    Talan kan mot bakgrund av ovanstående inte bifallas på den femte grundens andra del.

4.     Den tredje delen av den femte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen med hänsyn till den omständigheten att överträdelsen inte hade någon påverkan på marknaden samt avsaknad av motivering

a)     Parternas argument

255    Deltafina har gjort gällande att böternas grundbelopp var uppenbart oproportionerligt med hänsyn till den omständigheten att överträdelsen inte hade någon påverkan eller hade en begränsad påverkan på den berörda marknaden. Deltafina har klandrat kommissionen för att underlåta att beakta den omständigheten att det framgår av de uppgifter som det förfogade över att samverkan, som hade till syfte att fastställa priserna för inköp av råtobak, inte hade någon påverkan på råtobaksmarknaden. Kommissionen medgav själv i det angripna beslutet att priserna på råtobak, i stället för att minska, hade ökat med 53,5 procent i Italien under perioden 1990–2000, medan priserna på andra jordbruksprodukter under samma period endast hade ökat med 15,9 procent. Vidare hade priserna på de råtobakssorter som producerades i de största kvantiteterna i Italien (nämligen Bright och Burley) under perioden 1993–2000 i Italien hade ökat mest bland de olika medlemsstaterna. Kommissionen borde således ha dragit slutsatsen att det sanktionerade handlandet, som hade till syfte att begränsa eller förhindra ökningen av priserna på italiensk råtobak, hade varit ineffektivt. Dessa i det angripna beslutet uttryckligen erkända uppgifterna borde ha beaktats vid bedömningen av överträdelsens allvar och föranlett kommissionen att fastställa ett lägre utgångsbelopp för böterna.

256    Tvärtemot vad kommissionen angav för första gången i svaromålet, var överträdelsens påverkan på marknaden i förevarande fall uppenbart mätbar. De uppgifter som enligt kommissionen var nödvändiga för att göra det möjligt att mäta denna påverkan är inte uppgifter som är omöjliga att finna, och denna typ av bedömning är i övrigt vanlig i beslut angående karteller. Kommissionen hade enligt rättspraxis således en skyldighet att göra en jämförelse mellan den situation som överträdelsen resulterade i och den som skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade inträffat. Eftersom det angripna beslutet inte innehöll någon anvisning om av vilka skäl kommissionen ansett att överträdelsens påverkan inte var mätbar, saknade det motivering även i detta hänseende.

257    Deltafina har gjort gällande att även om överträdelsens påverkan på marknaden i förevarande fall inte var riktigt mätbar, vilket enligt Deltafina inte var fallet, skulle kommissionen ändå vid fastställandet av böternas utgångsbelopp ha kunnat dra slutsatsen att överträdelsen inte hade haft någon påverkan på marknaden. Den omständigheten att det eventuellt var omöjligt att mäta denna påverkan innebär nämligen inte att det kan förutsättas att en sådan påverkan förelåg.

258    Deltafina preciserade i repliken att dess grund inte avsåg kvalificeringen av överträdelsen som ”mycket allvarlig”, utan ökningen av utgångsbeloppet på grund av överträdelsens påverkan på marknaden.

259    Deltafina har således begärt att böterna ska minskas i lämplig mån, med hänsyn till den omständigheten att kommissionen inte vid fastställandet av böternas utgångsbelopp beaktade att överträdelsen inte hade haft någon påverkan, eller subsidiärt haft en begränsad påverkan, på marknaden.

260    Kommissionen har anfört att Deltafinas argument i denna del inte kan godtas.

b)     Tribunalens bedömning

261    Det ska för det första erinras om att bland de tre kriterier som nämns i riktlinjerna för bedömningen av överträdelsens allvar (se punkt 220 ovan) spelar överträdelsens art en framträdande roll för att kvalificera överträdelserna som mycket allvarliga. Således kan avtal eller samordnade förfaranden som syftar till att fastställa priser eller dela upp marknaderna redan utifrån sin art betecknas som ”mycket allvarliga”, utan att dessa beteenden behöver ha haft en konkret påverkan på den specifika marknaden (se, i detta hänseende, ovan i punkterna 222–225 nämnda rättspraxis).

262    I förevarande fall hade den aktuella kartellen, som har påpekats i punkt 235 ovan, bland annat till föremål en gemensam fastställelse av de priser som beredningsföretagen skulle betala för råtobak samt fördelning av leverantörer och kvantiteter av råtobak och informationsutbyte. Sådana förfaranden utgör horisontella begränsningar av typen ”priskartell” i den mening som avses i riktlinjerna och är följaktligen ”mycket allvarliga” till sin natur.

263    Kommissionen kunde därmed beteckna kartellen som en mycket allvarlig överträdelse utan att behöva visa att den haft en konkret påverkan på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009 i det ovan i punkt 215 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 76, och domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 103).

264    Det framgår för övrigt vid läsningen av det angripna beslutet att även om kommissionen i skäl 365 i detta, genom att återge lydelsen i riktlinjerna, påstod att den för att bedöma överträdelsens allvar måste beakta de tre faktorer som anges i punkt 1 A första stycket i riktlinjerna (se punkt 220 ovan) grundade den inte därefter bedömningen av överträdelsens allvar på den konkreta påverkan av överträdelsen.

265    I den del av det angripna beslutet som avser bedömningen av överträdelsens allvar (skälen 365–369) hänvisas det inte i något av skälen till denna faktor. Kommissionen anförde i synnerhet, i skäl 368 i det angripna beslutet, genom att hänvisa till den del av beslutet som avsåg en bedömning av den begränsade räckvidden av avtalen mellan beredningsföretagen, dels allmänna överväganden angående karteller på inköpsområdet och deras kapacitet, liksom i typfallet med ”försäljningskarteller”, att snedvrida konkurrensen, dels ett påstående att denna kapacitet är ännu större avseende en sådan produkt som den som är aktuell i förevarande fall. Dessa överväganden kan emellertid inte tolkas som en bedömning av den konkreta påverkan på marknaden, utan utgör snarare överväganden angående inköpskartellens förmåga att snedvrida konkurrensen i förevarande fall.

266    Beteckningen av överträdelsen som mycket allvarlig kan således inte ifrågasättas genom de argument som Deltafina gjort gällande inom ramen för förevarande delgrund.

267    Det ska för övrigt påpekas att Deltafina i repliken har förtydligat räckvidden av de argument som det gjort gällande inom ramen för denna delgrund, genom att förklara att det inte bestrider beteckningen av överträdelsen som mycket allvarlig, utan att det klandrar kommissionen för att ha fastställt ett utgångsbelopp för böterna som är oproportionerligt med hänsyn till att överträdelsen inte haft någon konkret påverkan på marknaden.

268    Det ska härvid för det första konstateras att det följer av systemet för sanktioner vid överträdelse av konkurrensreglerna, såsom det har införts genom förordning nr 1/2003 och tolkats i rättspraxis, att konkurrensbegränsande samverkan till sin natur är sådan att företagen bör åläggas så stränga böter som möjligt. Deras eventuella konkreta påverkan på marknaden, bland annat frågan om i vilken utsträckning konkurrensbegränsningen har lett till ett högre marknadspris än det som skulle ha gällt om kartellen inte hade funnits, är inte ett avgörande kriterium för fastställandet av böternas nivå (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 233 nämnda förenade målen Cour Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkterna 120 och 129, dom av den 16 november 2000 i mål C-286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9925, punkterna 68–77; se även generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i mål C-283/98 P, Mo och Domsjö mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 16 november 2000, REG 2000, s. I-9855, s. I-9858, punkterna 95–101).

269    Enligt fast rättspraxis kan, vid bedömningen av bötesbeloppet, omständigheter som rör avsikten vara viktigare än verkan av ett konkurrensbegränsande förfarande, framför allt när det rör sig om överträdelser som i sig är allvarliga, såsom fastställelse av priser (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål T-194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 2003, s. I-10821, punkt 118, av den 3 september 2009 i det ovan i punkt 215 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 96, och av den 12 november 2009 i mål C-554/08 P, Carbonne-Lorraine mot kommissionen, ej publicerad i rättfallssamlingen, punkt 44).

270    I förevarande fall visar bedömningen i den del av det angripna beslutet som avser de påtalade faktiska omständigheterna att beredningsföretagen medvetet hade genomfört de konkurrensbegränsande handlingar för vilka sanktionsåtgärder beslutats (se exempelvis skälen 111, 124, 125, 141 och 158 i det angripna beslutet). Detta övervägande bekräftas för övrigt av den omständigheten att kartellen var hemlig, såsom framgår av skälen 363 och 473 i det angripna beslutet.

271    Dessutom hade beredningsföretagen, enligt det angripna beslutet, vid flera tillfällen kommit överens om åtgärder i syfte att faktiskt verkställa kartellen, såsom ömsesidiga översändelser av fakturor från deras respektive leverantörer (skälen 122 och 129 i det angripna beslutet), en samrådsskyldighet i händelse av inköp utanför avtalen (skäl 139 i det angripna beslutet), skyldighet till kontroll av de anställda i syfte att undvika initiativ från dem utan nödvändig koordinering (skäl 140 i det angripna beslutet) och bildande av en struktur i syfte att säkerställa genomförandet av konkurrensbegränsande mål (skäl 187 i det angripna beslutet). Det ska i detta hänseende även påpekas att det framgår av skäl 383 i det angripna beslutet att kommissionen fastställde att kartellen hade genomförts, en omständighet som Deltafina inte har bestritt.

272    För det andra ska det konstateras att kommissionen vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna beaktade de sannolika effekterna av varje berört företags rättsstridiga beteende. Det framgår nämligen av skälen 370 och 371 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg att det var lämpligt att fastställa böterna i förhållande till varje berört företags ställning på marknaden för att, utöver dess specifika vikt, beakta de sannolika konsekvenserna av varje företags rättsstridiga beteende.

273    Det framgår emellertid av rättspraxis att marknadsandelen för vart och ett av de berörda företagen på den marknad som omfattats av ett konkurrensbegränsande förfarande utgör ett objektivt kriterium som möjliggör en rimlig uppskattning av deras respektive ansvar vad gäller hur skadligt detta förfarande kan vara för den normala konkurrensen, även om det inte finns något bevis på att överträdelsen har haft en konkret påverkan på marknaden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen T-236/01, T‑239/01, T-244/01–T-246/01, T-251/01 och T-252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II-1181, punkterna 196–198 och särskilt punkt 197). Vid bestämmandet av bötesbeloppet är således den marknadsandel som innehas av ett företag enligt rättspraxis relevant för att fastställa det inflytande som företaget har kunnat utöva på marknaden (domstolens dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 139, och dom av den 3 september 2009 i det ovan i punkt 215 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 62).

274    Det kan således konstateras att kommissionen, i förevarande fall, när den fastställde utgångsbeloppet för böterna i förhållande till varje kartelldeltagares marknadsandel, använde ett relevant kriterium för att bedöma vilket inflytande Deltafinas beteende hade kunnat ha på marknaden.

275    Under dessa omständigheter kan det, vid en mycket allvarlig överträdelse av konkurrensreglerna och under omständigheter som visar en avsiktlig aspekt såsom dem som nämns i punkterna 270 och 271 – även om det antas att avtalet inte haft någon påverkan på marknaden, såsom Deltafina har gjort gällande – anses att fastställandet av utgångsbeloppet för Deltafinas böter, vilket företag var den operatör som hade en betydligt större marknadsandel än de övriga deltagarna i kartellen på den aktuella marknaden, på en nivå högre än det lägsta belopp på 20 miljoner euro som avses i riktlinjerna, och särskilt till 25 miljoner euro, inte är inadekvat.

276    Mot bakgrund av dessa omständigheter kan Deltafinas argument att utgångsbeloppet för böterna var uppenbart oproportionerligt på grund av den omständigheten att överträdelsen inte hade haft någon påverkan på marknaden inte godtas.

277    Vad specifikt avser de uppgifter som Transcatab har lämnat eller de uppgifter som nämns i det angripna beslutet för att bevisa att kartellen inte fått konsekvenser på marknaden (se punkt 255 ovan), ska det för övrigt påpekas att det framgår av rättspraxis att den avgörande frågan vid bedömningen av en överträdelses allvar är huruvida kartellens medlemmar gjort allt som stod i deras makt för att ge sina avsikter en konkret verkan. Vad som därefter sker, i fråga om det marknadspris som faktiskt uppnås, kan påverkas av andra omständigheter utanför kartellmedlemmarnas kontroll. Medlemmarna kan därför inte, såsom omständigheter som motiverar en nedsättning av bötesbeloppet, åberopa yttre omständigheter som gått deras ansträngningar emot (se domen i de ovan i punkt 217 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 287, domen av den 8 oktober 2008 i det ovan i punkt 223 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 86, och domen i det ovan i punkt 222 nämnda målet Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 130 och där angiven rättspraxis).

278    Således kan i ett sådant sammanhang som det i förevarande mål, i vilket kartellmedlemmarna bland annat har vidtagit åtgärder för att ge sina konkurrensbegränsande mål en konkret verkan (se punkterna 270 och särskilt 271 ovan), en prisutveckling på marknaden, såsom den ökning av tobakspriserna som Delta har nämnt, inte i sig ensam motivera en nedsättning av böterna. Det kan nämligen inte uteslutas att prisökningen, om kartellen inte hade funnits, skulle ha varit större än den ovannämnda ökningen.

279    Vidare krävs det enligt rättspraxis inte att kommissionen, när den visat att överenskommelserna i en kartell genomförts, systematiskt visar att avtalen verkligen gjort det möjligt för berörda företag att hålla en högre eller, som i förevarande fall, vid inköpskarteller, lägre prisnivå än den som skulle ha gällt om inte kartellen funnits. Det skulle vara oproportionerligt att kräva en sådan utredning, vilken skulle komma att kräva avsevärda resurser mot bakgrund av att det skulle vara nödvändigt att genomföra hypotetiska beräkningar på grundval av ekonomiska modeller vilkas korrekthet endast med svårighet skulle kunna kontrolleras i domstol och vilkas ofelbarhet inte på något sätt är bevisad (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 217 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 286, domen av den 8 oktober 2008 i det ovan i punkt 223 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 85, och domen i det ovan i punkt 222 nämnda målet Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 129 och där angiven rättspraxis).

280    Även om kommissionen förfogade över uppgifter som visade en större ökning av råtobakspriserna än medelökningen för priserna på andra jordbruksprodukter, fick således inte denna omständighet till följd att kommissionen blev skyldig att visa att avtalen mellan beredningsföretagen faktiskt hade gjort det möjligt för dem att nå en lägre prisnivå än den som skulle ha gällt om kartellen inte hade funnits.

281    Slutligen har Deltafina även gjort gällande att motiveringsskyldigheten åsidosattes i det angripna beslutet, då kommissionen inte angav skälen till att den hade angett att överträdelsens påverkan inte var mätbar.

282    Beträffande motiveringsskyldigheten ska det för det första erinras om att det framgår av rättspraxis att denna skyldighet, inom ramen för fastställande av böter för överträdelse av konkurrensrätten, är uppfylld om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. När det gäller att ålägga flera företag böter ska motiveringsskyldighetens räckvidd bedömas mot bakgrund av att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande (domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P–C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I-8375, punkterna 463 och 465).

283    I förevarande fall har kommissionen, i skälen 365–376 i det angripna beslutet, angett de omständigheter som den beaktat då den fastställt utgångsbeloppet för de böter som ålagts de olika aktuella företagen. Kommissionen har bland annat angett de kriterier på grundval av vilka den dels, i enlighet med riktlinjerna, har bedömt överträdelsens allvar, dels därefter har fastställt utgångsbeloppet genom att klassificera företagen med hänsyn till deras betydelse på marknaden, vilken bestämts genom deras marknadsandel med beaktande av varje företags specifika vikt och de sannolika verkningarna av deras rättsstridiga beteende. De i rättspraxis uppställda villkoren avseende motiveringsskyldigheten är således uppfyllda.

284    Vad specifikt avser Deltafinas anmärkning ska det påpekas att kommissionen, vid fastställande av överträdelsens allvar, inte är tvungen att beakta en konkret påverkan på marknaden när denna inte utgör en nödvändig omständighet för att överträdelsen ska kunna betecknas som mycket allvarlig vid horisontella karteller som bland annat, såsom i förevarande fall, avser fastställande av priser (se punkterna 222–224 och 261–265 ovan). Kommissionen har i förevarande fall, som har påpekats i punkterna 264 och 265 ovan, inte grundat bedömningen av överträdelsens allvar på detta kriterium. Den omständigheten att kommissionen inte gav någon motivering till att den inte beaktade ett sådant kriterium, som den inte var skyldig att beakta och som den inte ansåg att det var nödvändigt att beakta i förevarande fall, kan emellertid inte anses innebära en avsaknad av motivering avseende fastställandet av Deltafinas böter.

285    Det ska för övrigt även erinras om att artikel 253 EG, enligt rättspraxis, inom ramen för bedömningar avseende överträdelser av artikel 81 EG inte kan tolkas så, att det åligger kommissionen att i sina beslut förklara skälen till varför den, i samband med beräkningen av bötesbeloppet, inte har valt vissa alternativa tillvägagångssätt i stället för det tillvägagångssätt som faktiskt har använts i det angripna beslutet (se förstainstansrättens dom av den 19 maj 2010 i mål T-18/05, IMI m.fl. mot kommissionen, REU 2010, s. II-1769, punkt 153 och där angiven rättspraxis).

286    Följaktligen kan kommissionen inte klandras för att ha åsidosatt motiveringsskyldigheten.

287    Härav följer att talan inte kan bifallas på den tredje delen av den femte grunden.

288    Mot denna bakgrund finner tribunalen att den femte grunden ska underkännas i dess helhet.

B –  Den sjunde grunden, avseende en felaktig bedömning av de förmildrande omständigheterna samt åsidosättande av likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen

1.     Parternas argument

289    Deltafina har inom ramen för sin sjunde grund för det första klandrat kommissionen för att den, vid bedömningen av dess beteende, inte beaktade en förmildrande omständighet som skulle ha föranlett den att sätta ned böterna. Kommissionen beaktade inte, vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, den absolut osäkra karaktären av de bestämmelser som var tillämpliga i den bransch som berördes av kartellen och således osäkerheten beträffande huruvida artikel 81 EG var tillämplig på branschavtal. Den lag som reglerar denna typ av avtal, det vill säga lag nr 88 om reglering av branschavtal samt odlings- och försäljningsavtal av jordbruksprodukter (legge nr 88 sulle norme sugli acordi interprofessionali e sui contratti di coltivazione e vendita dei prodotti agricoli), av den 16 mars 1988 (GURI nr 69, av den 23 mars 1988) (nedan kallad lag nr 88/88), uppmuntrade till horisontell samverkan mellan beredningsföretag. Det framgår av skälen 315 och 359–362 i det angripna beslutet att kommissionen var informerad om detta sammanhang, men att den inte hade dragit några slutsatser av det beträffande fastställandet av bötesbeloppet.

290    Deltafina har även gjort gällande att kommissionen, i det ärende som ledde fram till kommissionens beslut K(2004) 4030 slutlig, av den 20 oktober 2004, om ett förfarande enligt artikel 81.1 i [EG] (ärende COMP/C.38.238/B.2) – Råtobak – Spanien) (nedan kallat ärendet – Råtobak – Spanien), i vilket i huvudsak samma bestämmelser som i förevarande fall tillämpades, beviljade beredningsföretagen en nedsättning av böterna med 40 procent.

291    Vidare har Deltafina gjort gällande att de böter som det ålagts är oproportionerliga mot bakgrund av de omständigheter som föranlett kommissionen att inte bevilja det åtnjutandet av immunitet. Det har understrukit den omständigheten att dess avslöjande av ansökan om immunitet inte skadade kommissionens utredning, att det inte kan ifrågasättas att företaget var i god tro under det administrativa förfarandet, att kommissionen själv medgett att det hade bidragit avsevärt till utredningen och att detta ärende var ”av undantagskaraktär”, eftersom Deltafina var det första företag som ansökte om immunitet med stöd av 2002 års meddelande om samarbete samt att det rörde sig om det första fallet av återkallande av villkorad immunitet. Trots detta ålade kommissionen utomordentligt höga böter för ett beteende avseende vilket till och med den tjänsteman som ansvarade för handläggningen av ärendet, 26 månader efter de faktiska omständigheterna, inte visste om det faktiskt rörde sig om ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten (se punkt 185 ovan). Deltafina har även nämnt kommissionens praxis som består i att ålägga symboliska böter i de fall där det föreligger rimliga tvivel beträffande huruvida en överträdelse föreligger.

292    Slutligen klandrade Deltafina, vid hörandet, med hänvisning till punkt 169 i domen i det ovan i punkt 190 nämnda målet Nintendo och Nintendo of Europe mot kommissionen, kommissionen för att inte, på grundval av dess samarbete, ha beviljat det samma nedsättning av böterna som den hade beviljat Dimon Italia, det vill säga 50 procent av böterna, trots att Dimon Italia hade börjat samarbeta senare än Deltafina och att Deltafinas samarbete var av högre kvalitet än det som Dimon Italia hade tillhandahållit.

293    Kommissionen har anfört att Deltafinas argument i denna del inte kan godtas.

2.     Tribunalens bedömning

294    När det gäller anmärkningen att en förmildrande omständighet inte har beaktats ska det påpekas att de berörda företagens beteende, vid fastställandet av sanktionsnivån, enligt rättspraxis får bedömas mot bakgrund av den förmildrande omständighet som den nationella rättsliga ramen kan utgöra (domstolens dom av den 9 september 2003 i mål C-198/01, CIF, REG 2003, s. I-8055, punkt 57, och domen i de ovan i punkt 109 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 228 och följande punkter).

295    Vidare ska det även påpekas att punkt 3 i riktlinjerna, under rubriken ”Förmildrande omständigheter”, anger en icke-uttömmande förteckning över omständigheter som kan leda till en nedsättning av bötesbeloppet, varav en är förekomsten av ett rimligt tvivel hos företaget avseende huruvida det konkurrensbegränsande beteendet utgör en överträdelse.

296    Det kan i förevarande fall konstateras att kommissionen har beaktat den nationella rättsliga ramen och i synnerhet den av Deltafina angivna lagen nr 88/88. Kommissionen bedömde bland annat denna lags påverkan i skälen 315–324 och 358–362 i det angripna beslutet. Kommissionen har i detta hänseende bekräftat att denna nationella rättsliga ram kunde generera en osäkerhet beträffande huruvida APTI:s och Unitabs förfaranden var lagliga. Det är just av detta skäl som kommissionen ålade dessa sammanslutningar symboliska böter (se, bland annat, skäl 362 i det angripna beslutet).

297    När det gäller beredningsföretagens kartell, i vilken Deltafina deltog, kan det emellertid konstateras att kommissionen, i skäl 323 i det angripna beslutet, angav att den ”fullständigt omfattades av artikel 81.1 [EG], eftersom den inte omfattades av tillämpningsområdet för lag nr 88/88, då den huvudsakligen hade till syfte att fastställa högsta eller genomsnittliga leveranspriser och att dela upp kvantiteter och leverantörer”. Deltafina har på intet sätt bestritt detta konstaterande. Det har nöjt sig med att, utan att styrka sina påståenden, påstå att den nationella rättsliga ramen uppmuntrade till horisontell samverkan mellan beredningsföretag.

298    Under dessa omständigheter kan inte Deltafina göra gällande att kommissionen borde ha beaktat den rättsliga referensramen som en förmildrande omständighet.

299    När det gäller anmärkningen angående beslutet Råtobak – Spanien ska det påpekas att Deltafina, även om det inte uttryckligen har angett det, huvudsakligen har gjort gällande att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen när den i ett fall som är likt förevarande fall tillämpade den förmildrande omständigheten i fråga med avseende på beredningsföretagen.

300    Tribunalen erinrar i detta hänseende om att principen om likabehandling enligt fast rättspraxis endast åsidosätts då jämförbara situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika, med mindre än att det finns sakliga skäl för en sådan behandling (domstolens dom av den 13 december 1984 i mål 106/83, Sermide, REG 1984, s. 4209, punkt 28, och förstainstansrättens dom av den 30 september 2009 i mål T-161/05, REG 2009, s. II-3555, punkt 79).

301    I förevarande fall visar en jämförelse av de båda aktuella besluten med avseende på den nationella lagstiftningens verkningar på de klandrade förfarandena att avsevärda skillnader förelåg mellan de aktuella situationerna vad gäller nämnda lagstiftnings verkan på det rättsstridiga beteendet. Det framgår särskilt av skälen 52 och följande skäl, 349 och följande skäl samt skälen 426–429, 437 och 438 i beslutet i ärendet Råtobak – Spanien att de offentliga myndigheterna i Spanien spelade en viktig roll i förhandlingarna av avtalen mellan producenter och beredningsföretag. Det rörde sig om förhandlingar betecknade som ”offentliga”. I Spanien fanns det till och med ”en ministeriell praxis [som syftade till] att tillåta och uppmuntra parterna att kollektivt förhandla villkoren för inköp och försäljning av tobak, inbegripet priserna” (skäl 60 i beslutet i ärendet Råtobak – Spanien). Kommissionen drog därav slutsatsen att ”de offentliga förhandlingarna mellan producentföreträdarna och beredningsföretagen …, i vart fall i någon mån, [hade] bestämt den materiella ramen (i synnerhet avseende tillfällen för samordning och antagande av en gemensam hållning) inom vilken beredningsföretagen, utöver den gemensamma hållning de antagit inom ramen för offentliga förhandlingar, kunnat utforma sin hemliga strategi angående (högsta) genomsnittliga leveranspriser och kvantiteter” (skäl 438 i beslutet i ärenden Råtobak – Spanien). Det var i huvudsak av denna anledning som kommissionen beviljade en nedsättning med 40 procent av grundbeloppet för de böter som de spanska beredningsföretagen hade ålagts.

302    De offentliga myndigheterna spelade dock inte en sådan roll i förhandlingarna mellan beredningsföretag och producenter i förevarande fall. Deltafina kan således inte göra gällande att kommissionen, genom att inte tillämpa den förmildrande omständigheten i fråga på detta företag, har åsidosatt likabehandlingsprincipen.

303    Det ska vidare erinras om att det faktum att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis har ansett att vissa omständigheter utgör förmildrande omständigheter vid fastställandet av bötesbeloppets storlek enligt rättspraxis inte innebär att kommissionen är skyldig att göra samma bedömning i ett senare beslut (förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T-23/99, LR AF 1998 mot kommissionen, REG 2002, s. II-1705, punkt 337, och domen i det ovan i punkt 224 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 395). Deltafina kan således inte göra gällande att en förmildrande omständighet har tillämpats i ett annat ärende och därav dra slutsatsen att kommissionen har gjort en felaktig bedömning i förevarande mål.

304    Härefter ska den anmärkning som avser att böterna är oproportionerliga med hänsyn till de omständigheter som föranledde kommissionen att inte bevilja Deltafina en slutgiltig immunitet prövas.

305    Det ska i detta hänseende påpekas att kommissionen ­sedan den i det angripna beslutet, utan att göra en felaktig bedömning, hade konstaterat att Deltafina hade åsidosatt samarbetsskyldigheten ­vid förfarandets slut beslutade att inte bevilja det slutgiltig immunitet. Deltafina ålades således, genom att inte längre åtnjuta den förmånliga behandlingen, böter för sitt deltagande i den rättsstridiga kartellen mellan beredningsföretagen, vilkas utgångsbelopp fastställdes till 60 miljoner euro (se skäl 379 i det angripna beslutet).

306    Trots Deltafinas åsidosättande av ett villkor som var nödvändigt för att åtnjuta immunitet med stöd av 2002 års meddelande om samarbete, beslutade kommissionen emellertid att bevilja det en nedsättning av böterna med hänsyn till den förmildrande omständighet som avser det omfattande samarbete som det hade tillhandahållit inom ramen för förfarandet. Kommissionen beslutade således, mot bakgrund av de omständigheter som sammanfattats i punkterna 38–42 ovan, att bevilja Deltafina en nedsättning av böterna med 50 procent.

307    Det kan emellertid konstateras att kommissionen vid beräkningen av nedsättningen av böterna beaktade och medgav såväl de exceptionella omständigheterna i förevarande mål som vikten av det samarbete som Deltafina hade tillhandahållit under hela förfarandet, vilket Deltafina har nämnt till stöd för sin anmärkning. Mot bakgrund av dessa omständigheter, och trots Deltafinas åsidosättande av samarbetsskyldigheten, beviljade kommissionen det en mycket markant nedsättning av de böter som det annars skulle ha ålagts.

308    Under omständigheterna i förevarande mål kan inte Deltafina, mot bakgrund av den nedsättning av böterna som det åtnjutit, göra gällande att böterna är oproportionerliga med beaktande av de faktiska omständigheter som föranlett kommissionen att frånta företaget dess immunitet. Deltafinas övriga argument påverkar inte denna bedömning.

309    När det gäller argumentet att utredningen inte skadades är det, bortsett från det faktum att det inte har styrkts, utan betydelse för såväl konstaterandet av att samarbetsskyldigheten åsidosattes (se punkt 171 ovan) som bedömningen av samarbetet. Inte heller kan Deltafina, då det har fastställts att det åsidosatt samarbetsskyldigheten, i syfte att begära en ytterligare nedsättning av böterna, med framgång göra gällande att det varit i god tro under det administrativa förfarandet. Vad slutligen gäller hänvisningen till kommissionens beslutspraxis, som består i att ålägga symboliska böter, kan inte heller denna påverka ovannämnda slutsats med beaktande av den rättspraxis som nämns i punkt 244 ovan.

310    Slutligen har Deltafina i den mån företaget vid förhandlingen för första gången i förfarandet anförde att kommissionen hade åsidosatt likabehandlingsprincipen på grund av att den hade satt ner de böter som hade ålagts Dimon Italia ­anfört en ny grund, utan att den föranletts av rättsliga och faktiska omständigheter som framkommit under förfarandet. Enligt artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler ska en sådan grund således avvisas.

311    Av vad som ovan anförts följer att den sjunde grunden ska underkännas i sin helhet.

312    Följaktligen ska samtliga de yrkanden som avser delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet ogillas. När det gäller de yrkanden som framställts i andra hand och som avser att tribunalen ska ändra det angripna beslutet, ska dessa ogillas, då ingen omständighet i målet är av sådan art att den motiverar en nedsättning av böterna. Av vad som anförts följer att talan ska ogillas i sin helhet.

III –  Begäran att tribunalen ska förplikta kommissionen att inge en handling

313    När det gäller Deltafinas begäran att tribunalen ska förplikta kommissionen att inge den fullständiga versionen av en handling som bilagts svaromålet (se punkt 68 ovan), ska det inledningsvis erinras om kommissionen enligt fast rättspraxis inte har skyldighet att under förfarandet göra sina interna handlingar tillgängliga (förstainstansrättens dom av den 17 december 1991 i mål T-7/89, Hercules Chemicals mot kommissionen, REG 1991, s. II-1711, punkt 54, och av den 15 mars 2000 i de förenade målen T-25/95, T-26/95, T-30/95–T-32/95, T‑34/95–T-39/95, T-42/95–T-46/95, T-48/95, T-50/95–T-65/95, T-68/95–T‑71/95, T-87/95, T-88/95, T-103/95 och T-104/95, REG 2000, s. II-491, punkt 420). Vidare ska kommissionens interna handlingar enligt fast rättspraxis endast lämnas ut till sökandena under förfarandet vid unionsdomstolen om det är nödvändigt på grund av synnerliga omständigheter i målet, vilket ska framgå av seriösa uppgifter som det ankommer på sökandena att anföra. Denna begränsning av rätten att få tillgång till interna handlingar motiveras av nödvändigheten av att säkerställa att den berörda institutionen på ett väl fungerande sätt kan vidta sanktionsåtgärder mot överträdelser av konkurrensreglerna (se förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T-9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II-1487, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

314    Tribunalen konstaterar emellertid att Deltafina inte, genom seriösa uppgifter, har visat att synnerliga omständigheter föreligger, vilka kräver att kommissionen förpliktas att inge den fullständiga versionen av den handling som den hänvisat till i sin ansökan och att det inte har angett skälen till varför denna handling kunde vara av intresse vad gäller iakttagandet av rätten till försvar. Begäran om ingivande av den fullständiga versionen av denna handling kan under dessa omständigheter inte godtas.

 Rättegångskostnader

315    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

316    Kommissionen har yrkat att Deltafina ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Deltafina har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Deltafina SpA ska ersätta rättegångskostnaderna.

Azizi

Cremona

Frimodt Nielsen

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 september 2011.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till måletII – 2

I –  Det administrativa förfarandetII – 2

II –  Det angripna beslutetII – 5

A –  Överträdelsen och ansvaret för det rättsstridiga beteendetII – 5

B –  Beräkningen av bötesbeloppetII – 6

1.  Fastställande av böternas grundbeloppII – 6

2.  Förmildrande omständighetII – 7

C –  Deltafinas ansökan om immunitetII – 8

1. De relevanta faktiska omständigheternaII – 9

2. Deltafinas överträdelse av de villkor som anges i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbeteII – 10

Förfarandet och parternas yrkandenII – 13

Rättslig bedömningII – 13

I –  De grunder som åberopats i första handII – 14

A –  De tre första grunderna, avseende de uppenbara felaktigheter som beslutet att inte bevilja Deltafina slutgiltig immunitet är behäftat medII – 14

1.  Parternas argumentII – 14

2.  Tribunalens bedömningII – 19

a)  Programmet för förmånlig behandlingII – 19

b)  Samarbetsskyldighetens räckviddII – 23

c)  Deltafinas åsidosättande av samarbetsskyldighetenII – 25

d)  De specifika argument som Deltafina har anfört avseende felaktigheter i det angripna beslutet i den del kommissionen inte beviljade det en slutgiltig immunitetII – 28

Argumentet att kommissionen hade accepterat att Deltafina avslöjade sin ansökan om immunitet vid APTI-mötetII – 28

–  Den påstådda förvarningen till kommissionenII – 28

–  Den påstådda enigheten om att avslöjandet var oundvikligtII – 30

Kännedomen om utredningen och avsaknaden av effekter på utredningenII – 32

e)  Anmärkningen att Deltafina inte framställde sin ansökan om en förmånlig behandling i samråd med sina huvudkonkurrenterII – 33

B –  Den fjärde grunden, avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om god förvaltningssed och proportionalitetsprincipenII – 34

1.  Parternas argumentII – 34

2.  Tribunalens bedömningII – 35

II –  De grunder som åberopats i andra handII – 39

A –  Den femte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen genom att utgångsbeloppet för böterna var överdrivet högt samt avsaknad av motiveringII – 39

1.  Allmänna övervägandenII – 39

2.  Den första delen av den femte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen med hänsyn till marknadens begränsade storlek och Deltafinas begränsade omsättningII – 43

a)  Parternas argumentII – 43

b)  Tribunalens bedömningII – 44

3.  Den andra delen av den femte grunden, avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen mot bakgrund av den geografiska marknadens begränsade omfattningII – 47

a)  Parternas argumentII – 47

b)  Tribunalens bedömningII – 47

4.  Den tredje delen av den femte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen med hänsyn till den omständigheten att överträdelsen inte hade någon påverkan på marknaden samt avsaknad av motiveringII – 48

a)  Parternas argumentII – 48

b)  Tribunalens bedömningII – 49

B –  Den sjunde grunden, avseende en felaktig bedömning av de förmildrande omständigheterna samt åsidosättande av likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipenII – 55

1.  Parternas argumentII – 55

2.  Tribunalens bedömningII – 56

III –  Begäran att tribunalen ska förplikta kommissionen att inge en handlingII – 59

RättegångskostnaderII – 60

---

* Rättegångsspråk: italienska.