(1)

För att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa föreskrivs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) att det ska beslutas om åtgärder som rör asyl, invandring och skydd av rättigheter för medborgare i tredjeland.

(2)

Europeiska rådet erkände vid sitt särskilda möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 behovet av tillnärmning av nationell lagstiftning om villkoren för rätt till inresa och vistelse för medborgare i tredjeland. Europeiska rådet konstaterade i detta sammanhang att unionen bör säkerställa en rättvis behandling av medborgare i tredjeland som lagligen vistas på medlemsstaternas territorium och att en mer kraftfull integrationspolitik bör syfta till att ge dem rättigheter och skyldigheter som är jämförbara med unionsmedborgarnas. Europeiska rådet anmodade därför rådet att snabbt anta de nödvändiga rättsliga instrumenten, på grundval av förslag från kommissionen. Behovet av att uppnå de mål som definierades vid mötet i Tammerfors bekräftades i Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet den 10 och 11 december 2009  (4).

(3)

▐ Bestämmelser om ett enda ansökningsförfarande som leder till att ett kombinerat tillstånd utfärdas som i en enda administrativ handling omfattar såväl uppehållstillstånd som arbetstillstånd bör bidra till att förenkla och harmonisera de ▐ regler som för närvarande gäller i medlemsstaterna. Sådana förenklingar av förfarandena har redan införts i flera medlemsstater och har lett till effektivare förfaranden för både migranterna och deras arbetsgivare och det har underlättat kontroller av om migranternas vistelse och anställning är laglig.

(4)

För att möjliggöra den första inresan till deras territorier bör medlemsstaterna snabbt kunna utfärda ett kombinerat tillstånd eller, om de utfärdar sådana tillstånd endast på sina territorier, en visering.

(5)

Det bör införas en uppsättning regler för förfarandet för handläggning av ansökan om ett kombinerat tillstånd. Förfarandena bör vara effektiva och genomförbara, med beaktande av den normala arbetsbelastningen vid medlemsstaternas myndigheter, samt öppna och rättvisa, så att de berörda personerna ges adekvat rättssäkerhet.

(6)

De villkor och kriterier som kan ligga till grund för att en ansökan om ett kombinerat tillstånd avslås bör vara objektiva samt anges i den nationella lagstiftningen, inbegripet skyldigheten att iaktta principen om unionspreferens som särskilt uttrycks i de relevanta bestämmelserna i anslutningsakterna av den 16 april 2003 och den 25 april 2005. Varje beslut om avslag bör motiveras i vederbörlig ordning.

(7)

Det kombinerade tillståndet bör utformas i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland (5), vilken tillåter att medlemsstaterna för in ytterligare uppgifter, i synnerhet uppgifter om huruvida personen har tillstånd att arbeta eller inte. Medlemsstaterna bör, även för att uppnå en bättre kontroll av invandringen, inte endast i det kombinerade tillståndet utan i alla uppehållstillstånd som utfärdas lämna upplysningar om arbetstillstånd, oberoende av vilken typ av tillstånd eller uppehållshandling som har legat till grund för att tredjelandsmedborgaren har beviljats inresa till och fått tillträde till arbetsmarknaden i den medlemsstaten.

(8)

Medlemsstaternas skyldighet att bestämma om ansökningen ska göras av tredjelandsmedborgaren eller av dennes arbetsgivare bör inte påverka sådana arrangemang som kräver att båda dessa parter medverkar i förfarandet. Medlemsstaterna bör avgöra om en ansökan om ett kombinerat tillstånd ska göras i värdmedlemsstaten eller från ett tredjeland. Om tredjelandsmedborgaren inte får inge en ansökan från ett tredjeland bör medlemsstaterna se till att ansökan får göras av arbetsgivaren i värdmedlemsstaten.

(9)

De bestämmelser i detta direktiv som rör uppehållstillstånd för andra ändamål än arbete bör endast gälla utformningen av sådana tillstånd och inte påverka nationella bestämmelser eller unionsbestämmelser om förfaranden för inresa och om förfaranden för att utfärda sådana tillstånd.

(10)

De bestämmelser i detta direktiv som rör det enda ansökningsförfarandet och det kombinerade tillståndet bör inte vara tillämpliga på enhetliga visumen eller visum för längre vistelse.

(11)

Tidsfristen för ett beslut angående en ansökan bör inte omfatta den tid som går åt för erkännande av yrkeskvalifikationer eller för själva viseringen. Detta direktiv bör inte påverka de nationella förfarandena för erkännande av examensbevis.

(12)

Att en behörig myndighet utses i enlighet med detta direktiv bör inte påverka den roll och det ansvar som andra myndigheter och, i förekommande fall, arbetsmarknadens parter har i fråga om prövningen av och beslutet om ansökan.

(13)

Bestämmelserna i detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas behörighet att reglera invandringen, inklusive hur stor arbetskraftskraftinvandringen från tredjeländer ska vara.

(14)

Tredjelandsmedborgare som innehar en giltig resehandling och ett kombinerat tillstånd som har utfärdats av en medlemsstat som tillämpar Schengenregelverket fullt ut bör få tillstånd att resa in och röra sig fritt på territoriet för de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut under en period av högst tre månader i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (6) och artikel 21 i Schengenregelverket – Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (konventionen om tillämpning av Schengenavtalet) (7).

(15)

Eftersom det inte finns någon unionslagstiftning har tredjelandsmedborgare olika rättigheter beroende på i vilken medlemsstat de arbetar och vilken nationalitet de har. ▐ För att driva arbetet med att skapa en konsekvent invandringspolitik vidare, för att minska skillnaderna när det gäller vilka rättigheter som gäller för EU-medborgare och för tredjelandsmedborgare som arbetar lagligen i medlemsstaterna och för att komplettera de befintliga reglerna om invandring bör det fastställas en uppsättning rättigheter som preciserar på vilka områden arbetstagare från tredjeland som har rest in lagligen i en medlemsstat, men ännu inte har ställning som varaktigt bosatta, ges samma rättigheter som medlemsstatens egna medborgare. Avsikten med dessa bestämmelser är att skapa lika minimivillkor inom EU, att erkänna att tredjelandsmedborgare som lagligen arbetar i en medlemsstat bidrar till den europeiska ekonomin genom sitt arbete och genom att betala skatt samt att fungera som en garanti för att minska illojal konkurrens mellan medlemsstaternas egna medborgare och tredjelandsmedborgare till följd av ett eventuellt utnyttjande av de sistnämnda. Definitionen av ”arbetstagare från tredjeland” som ges i detta direktiv avser, utan att den påverkar tolkningen av begreppet ”anställningsförhållande” i annan EU-lagstiftning, en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstats territorium och som är lagligen bosatt där och har tillstånd att arbeta där enligt den nationella lagstiftningen eller den nationella praxisen i den medlemsstaten. [Ändring 123]

(16)

Alla tredjelandsmedborgare som lagligen vistas och arbetar i en medlemsstat bör omfattas av åtminstone en gemensam uppsättning rättigheter i form av likabehandling med den mottagande medlemsstatens egna medborgare, oberoende av för vilket ändamål eller på vilken grund de ursprungligen beviljades inresa. Rätten till likabehandling på de områden som anges i detta direktiv bör inte endast omfatta tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstats territorium för arbete, utan även de som har beviljats inresa för andra ändamål och som har lämnats tillträde till den medlemsstatens arbetsmarknad i enlighet med andra bestämmelser i nationell lagstiftning eller unionslagstiftningen, inbegripet rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (8), rådets direktiv 2004/114/EG av den 13 december 2004 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte, oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete (9) och rådets direktiv 2005/71/EG av den 12 oktober 2005 om ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte (10).

(17)

Tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta enligt rådets direktiv 2003/109/EG (11) omfattas inte av detta direktiv, eftersom de har en mer privilegierad ställning och en särskild typ av uppehållstillstånd som heter ”EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta”.

(18)

Utstationerade tredjelandsmedborgare omfattas inte av detta direktiv. Detta bör dock inte hindra att tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta och anställda i en medlemsstat och som utstationeras till en annan medlemsstat fortsatt behandlas likadant som den förstnämnda medlemsstatens medborgare under den tid då utstationeringen varar i fråga om de anställningsvillkor som inte påverkas av tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. ▐ [Ändring 122 och 124]

(19)

Tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstats territorium ▐ för säsongsarbete bör inte omfattas av direktivet med hänsyn till att deras ställning är av tillfällig art.

(20)

Rätten till likabehandling på vissa angivna politikområden bör vara strikt kopplad till att tredjelandsmedborgaren vistas lagligen och har fått tillträde till arbetsmarknaden i en medlemsstat, vilket framgår av det kombinerade tillstånd som ger rätt att både vistas och arbeta och i uppehållstillstånd som har utfärdats för andra ändamål och som innehåller information om tillstånd att arbeta.

(21)

Med arbetsvillkor avses i detta direktiv åtminstone lön, uppsägning, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, arbetstider och ledighet, med beaktande av gällande kollektivavtal. [Ändring 122 och 125]

(22)

Yrkeskvalifikationer som en tredjelandsmedborgare har förvärvat i en annan medlemsstat bör erkännas på samma sätt som för unionsmedborgare och kvalifikationer som har förvärvats i ett tredjeland bör beaktas i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (12). Den rätt till likabehandling som arbetstagare från tredjeland tillerkänns i fråga om erkännande av examens- och utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer i enlighet med relevanta nationella förfaranden bör inte påverka medlemsstaternas behörighet att bevilja dessa arbetstagare från tredjeland tillträde till sina arbetsmarknader. [Ändring 122 och 126]

(23)

Arbetstagare från tredjeland bör åtnjuta likabehandling med avseende på social trygghet. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen  (13) definieras grenar av social trygghet. Bestämmelserna om likabehandling i fråga om social trygghet i detta direktiv gäller även arbetstagare som kommer till en medlemsstat direkt från ett tredjeland. Detta direktiv bör dock inte tillerkänna arbetstagare från tredjeland fler rättigheter än de som redan föreskrivs i gällande unionsrätt på området för social trygghet för tredjelandsmedborgare som har anknytning till flera medlemsstater. Vidare bör direktivet inte tillerkänna rättigheter i situationer som inte omfattas av unionsrätten, till exempel avseende familjemedlemmar som är bosatta i ett tredjeland. Direktivet bör tillerkänna rättigheter endast för familjemedlemmar som i samband med familjeåterförening ansluter sig till en arbetstagare från tredjeland för att vistas i en medlemsstat eller för familjemedlemmar som redan vistas lagligen i en medlemsstat tillsammans med en arbetstagare från tredjeland. [Ändring 122 och 127]

(24)

Unionslagstiftningen begränsar inte medlemsstaternas befogenhet att organisera sina sociala trygghetssystem. I avsaknad av harmonisering på unionsnivå är det varje medlemsstats sak att i sin lagstiftning fastställa villkoren för tillerkännande av sociala förmåner samt storleken på dessa förmåner och deras varaktighet.Vid utövandet av denna befogenhet bör medlemsstaterna dock följa unionslagstiftningen. [Ändring 122 och 128]

(25)

Medlemsstaterna bör åtminstone bevilja likabehandling för de tredjelandsmedborgare som är i arbete eller som efter en anställningstid är registrerade som arbetslösa. Eventuella inskränkningar av likabehandlingen i fråga om social trygghet enligt detta direktiv bör inte påverka de rättigheter som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 av den 24 november 2010 om utvidgning av förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar  (14) . [Ändring 130]

(26)

Likabehandling av arbetstagare från tredjeland bör inte avse sådana yrkesutbildningsåtgärder som finansieras inom systemen för socialt stöd. [Ändring 122 och 129]

(27)

Eftersom målen för detta direktiv , nämligen att fastställa ett enda ansökningsförfarande för utfärdande av ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och att garantera rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå , kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen . I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(28)

Detta direktiv tar hänsyn till de grundläggande rättigheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna , i enlighet med artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen .

(29)

Detta direktiv bör tillämpas utan att det påverkar förmånligare bestämmelser i unionslagstiftningen och i internationella instrument.

(30)

Medlemsstaterna bör genomföra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, i enlighet med rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (15) och rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (16).

(31)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i detta protokoll, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv och är därför inte bundna av det och omfattas inte av dess tillämpning.

(32)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet (nr 22) om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut och är därför inte bundet av det och omfattas inte av dess tillämpning.

a)

ett enda ansökningsförfarande för utfärdande av ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas för att arbeta på en medlemsstats territorium, i syfte att förenkla förfarandena vid deras inresa och att underlätta kontrollen av deras ställning, och

b)

en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat , oavsett för vilka ändamål de tillåtits inresa på en medlemsstats territorium, på grundval av likabehandling i förhållande till medlemsstatens medborgare .

a)

“tredjelandsmedborgare”: person som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 20.1 i EUF-fördraget.

b)

“arbetstagare från tredjeland”: en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstats territorium , lagligen vistas i den medlemsstaten och har tillstånd att arbeta där enligt den nationella lagstiftningen eller den nationella praxisen i den medlemsstaten. [Ändring 131]

c)

“kombinerat tillstånd”: det uppehållstillstånd som utfärdas av myndigheterna i en medlemsstat och som ger en tredjelandsmedborgare rätt att lagligen vistas ▐ på dess territorium för att arbeta där .

d)

“ett enda ansökningsförfarande”: varje förfarande som, på grundval av en enda ansökan om tillstånd att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium som ingetts av en tredjelandsmedborgare eller dennes arbetsgivare , leder till ett beslut om denna ansökan om ett kombinerat tillstånd för denne ▐.

a)

tredjelandsmedborgare som ansöker om att få vistas ▐ på en medlemsstats territorium för att arbeta där , ▐

b)

tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa i andra syften än arbete med stöd av nationella regler eller unionsbestämmelser, har tillstånd att arbeta och har erhållit uppehållstillstånd i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002, och

c)

tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstat i arbetssyfte i enlighet med nationella regler eller unionsbestämmelser.

a)

som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat eller som utövar sin rätt till fri rörlighet inom unionen, i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier  (17),

b)

som, i likhet med sina familjemedlemmar och oavsett medborgarskap, har rätt till fri rörlighet motsvarande unionsmedborgares rättigheter enligt avtal mellan antingen unionen och dess medlemsstater eller unionen och tredjeländer,

c)

som är utstationerade,

d)

som har ansökt om eller beviljats inresa till en medlemsstats territorium för att arbeta i egenskap av personer som förflyttas inom företag,

e)

som har ansökt om eller beviljats inresa till en medlemsstats territorium som säsongsarbetare eller au pair ,

f)

som har tillstånd att vistas i en medlemsstat med stöd av ett tillfälligt skydd eller som har ansökt om tillstånd att vistas där på samma grund och väntar på ett beslut om sin ställning,

g)

som åtnjuter internationellt skydd enligt rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet  (18) , alternativt har sökt internationellt skydd i enlighet med det direktivet och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut,

h)

som åtnjuter skydd i enlighet med nationell lagstiftning, internationella förpliktelser eller praxis i medlemsstaten, alternativt har sökt skydd i enlighet med nationell lagstiftning, internationella förpliktelser eller praxis i medlemsstaten och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut,

i)

som har beviljats ställning som varaktigt bosatta enligt direktiv 2003/109/EG,

j)

vilkas avvisning eller utvisning har skjutits upp av faktiska eller rättsliga skäl,

k)

som har ansökt om eller beviljats inresa till en medlemsstats territorium som egenföretagare,

l)

som har ansökt om eller beviljats inresa som sjömän för anställning eller arbete oavsett befattning ombord på ett fartyg som är registrerat i en medlemsstat eller seglar under dess flagg.

a)

lämna upplysningar om arbetstillstånd, oberoende av vilken typ av uppehållstillstånd det är fråga om.

b)

inte utfärda några ytterligare tillstånd ▐ som bevis för att tillträde ▐ till arbetsmarknaden har beviljats .

a)

resa in till ▐ och vistas på territoriet för den medlemsstat som utfärdat det kombinerade tillståndet , under förutsättning att vederbörande uppfyller alla villkor för inresa och vistelse i landet enligt den nationella lagstiftningen ,

b)

ha fri tillgång till hela territoriet för den medlemsstat som utfärdat det kombinerade tillståndet, inom de gränser som föreskrivs i nationell lagstiftning ▐,

c)

bedriva den specifika yrkesverksamhet som medges enligt det kombinerade tillståndet , i enlighet med nationell lagstiftning ,

d)

underrättas om de rättigheter som enligt detta direktiv och/ eller nationell lagstiftning följer av tillståndet.

a)

Arbetsvillkor, inbegripet löne- och uppsägningsvillkor samt villkor som rör hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

b)

Föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation eller någon annan organisation vars medlemmar utövar ett visst yrke, inklusive de förmåner som sådana organisationer tillhandahåller, utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om allmän ordning och säkerhet.

c)

Utbildning och yrkesutbildning.

d)

Erkännande av examensbevis, utbildningsbevis för teoretiska utbildningar och andra yrkeskvalifikationer i enlighet med relevanta nationella förfaranden.

e)

De grenar av social trygghet som definieras i förordning (EG) nr 883/2004 . [Ändring 122 och 132]

f)

Skatteförmåner , förutsatt att arbetstagaren anses ha sin skattemässiga hemvist i den berörda medlemsstaten . [Ändring 122 och 133]

g)

Tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster, inbegripet förfaranden för att erhålla bostad samt bistånd och rådgivning som lämnas av arbetsförmedlingar i enlighet med den nationella lagstiftningen, utan att det påverkar avtalsfriheten i enlighet med den nationella lagstiftningen och unionsrätten . [Ändring 134]

a)

vad gäller punkt 1 c:

b)

begränsa de rättigheter som följer av punkt 1 e för tredjelandsmedborgare , men inte begränsa sådana rättigheter för tredjelandsmedborgare som har arbete, eller som har haft arbete under en minimiperiod på sex månader och som är registrerade som arbetslösa;

▐ [Ändring 122 och 137]

c)

vad gäller punkt 1 f besluta om en begränsning som endast omfattar fall där den registrerade eller sedvanliga uppehållsorten för de familjemedlemmar för vilka han/hon ansöker om förmåner ligger inom den berörda medlemsstatens territorium. [Ändring 122 och 140]

d)

vad gäller punkt 1 g:

a)

unionslagstiftningen , inbegripet i bilaterala och multilaterala avtal mellan unionen , eller unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och ett eller flera tredjeländer, å andra sidan,

b)

bilaterala eller multilaterala avtal mellan en eller flera medlemsstater och ett eller flera tredjeländer.