19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/77

1.1

Respekt för föreningsfriheten nämns uttryckligen bland de åtaganden som gjordes av de regeringar som undertecknade Barcelonaförklaringen i november 1995, som innebar starten på partnerskapet mellan EU och Medelhavsländerna.

I de associeringsavtal som ingåtts mellan EU och vart och ett av partnerländerna i Medelhavsområdet (1) finns en klausul som anger att respekt för de demokratiska principerna och de grundläggande rättigheterna är en grundsats i associeringsavtalen.

I de handlingsplaner som EU genomför med partnerländerna i Medelhavsområdet inom den europeiska grannskapspolitiken, som lanserades 2004, finns också hänvisningar till goda styrelseformer och främjande av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

1.2

Föreningsfriheten i partnerländerna i Medelhavsområdet är dock (om än i varierande grad) inte garanterad, och det civila samhällets utveckling hämmas av politiska och administrativa hinder i form av allt från avslag på begäran om att bilda föreningar till förbud mot eller upphävande av föreningar.

Godkända organisationer möter också hinder i sin löpande verksamhet. Särskilt allvarliga är de förbud och inskränkningar som myndigheterna använder för att försvåra tillgången till ekonomiskt stöd via internationellt samarbete.

1.3

Uppkomsten av fria sammanslutningar av samhällsgrupper i det civila samhällets olika sektorer (t.ex. arbetstagare, arbetsgivare, jordbrukare, den sociala ekonomin, kvinnor, ungdomar, konsumenter) är en nödvändig förutsättning för demokratiseringsprocessen i partnerländerna i Medelhavsområdet. Europa-Medelhavspartnerskapet är ekonomiskt väl förankrat genom EU:s associeringsavtal med partnerländerna, men det måste kompletteras med en social och demokratisk dimension. Detta kräver det organiserade civila samhällets deltagande.

1.4

Fackföreningarna drabbas på sina olika organisationsnivåer av den politiska maktens ingrepp, vilket begränsar de fackliga företrädarnas möjlighet att försvara arbetstagarnas rättigheter, däribland strejkrätten.

1.5

En brist i arbetsmarknadsorganisationernas verksamhet är den svagt utvecklade sociala dialogen och samrådsprocessen. Denna tvåparts- eller trepartsdialog är mindre utvecklad i Mellanösternländerna än i Maghrebländerna.

1.6

EESK ber Europeiska kommissionen att respektera demokratiseringsåtagandena i Europa-Medelhavspartnerskapet, associeringsavtalen och handlingsplanerna inom grannskapspolitiken. Den måste klargöra för de berörda regeringarna att föreningar inte får upplösas eller upphävas av myndigheterna, om det inte sker genom en korrekt rättsprocess.

1.7

EESK ber också kommissionen att uppmana regeringarna i partnerländerna i Medelhavsområdet att garantera att organisationernas medlemmar och ledande företrädare inte frihetsberövas därför att de utför sin legitima föreningsverksamhet.

1.8

EESK anmodar Europeiska kommissionen att – i de strategiska landrapporter som anger villkoren för samarbetet inom ramen för handlingsplanerna – ta hänsyn till i vilken utsträckning regeringarna i partnerländerna respekterar föreningsfriheten och de mänskliga rättigheterna.

Denna begäran bygger också på artikel 1 i gemenskapens handlingsprogram 2005–2010 för Medelhavsområdet (politiskt partnerskap och säkerhet), där huvudmålen är att främja medborgardeltagande, öka kvinnornas delaktighet, garantera yttrande- och föreningsfrihet, främja det civila samhällets roll och följa internationella konventioner.

1.9

Enligt EESK bör Europeiska kommissionen kräva att det civila samhället i partnerländerna i Medelhavsområdet ska delta i uppföljningen av associeringsavtalen och handlingsplanerna.

1.10

EESK kommer att föreslå att Europa-Medelhavsområdets parlamentariska församling, där kommittén ingår som observatör, ska förmedla budskapet till parlamenten i partnerländerna att det är nödvändigt att undanröja alla rättsliga hinder för föreningsfriheten.

1.11

EESK kommer (i samarbete med Euromednätverken för arbetsgivare och fackföreningar inom den sociala ekonomin och andra aktörer) regelbundet att utarbeta en detaljerad lägesrapport för varje partnerland i Medelhavsområdet om föreningsfriheten och de mänskliga rättigheterna och översända den till Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Föreliggande yttrande kommer att diskuteras under nästa toppmöte för de ekonomiska och sociala råden och liknande institutioner i Marocko 2008, och deras synpunkter och uppgifter kommer att ligga till grund för uppföljningen.

1.12

EESK kommer att fortsätta att verka för att det ska inrättas samrådsinstitutioner för det civila samhället i partnerländerna i Medelhavsområdet (ekonomiska och sociala råd eller liknande organ) och gjuta nytt liv i de samrådsinstitutioner som redan finns i Libanon och Jordanien. Dessa organ bör vara sammansatta av organisationer som är representativa för civilsamhällets olika sektorer och ha de resurser som behövs för att säkerställa en oberoende och effektiv verksamhet.

1.13

EESK framhåller på nytt att kvinnans ställning måste stärkas i samhället och särskilt i organisationslivet i partnerländerna i enlighet med de viktiga rekommendationerna i yttrandet ”Främjande av kvinnors företagande i Euromed-regionen” (2).

Kommittén framhåller också de viktiga slutsatserna från ministerkonferensen inom Europa-Medelhavspartnerskapet (3), där det anges att man ska främja kvinnors representation och deltagande i beslutsfattande ställning i ekonomin, i synnerhet i företagarorganisationer, fackföreningar och andra socioekonomiska organisationer.

1.14

EESK kommer att främja möten och dialog mellan arbetsgivarorganisationer (UMCE) och fackföreningar (fackföreningsforum) och stödja deras utveckling samt utvecklingen av andra civilsamhälleliga nätverk och organisationer inom EU-Medelhavsområdet, däribland Euromed-ländernas nätverk för den sociala ekonomin (ESMED), samt kvinnoorganisationer.

2.1

Bakgrunden till detta yttrande är de brister som uppmärksammades i slutsatserna från toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i EU och Medelhavsområdet (november 2005) när det gäller det civila samhällets roll. Det är också en följd av slutdeklarationerna från de senaste toppmötena för ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner i EU och Medelhavsländerna (Amman i november 2005, Ljubljana i november 2006, Aten i oktober 2007). Syftet med detta yttrande på eget initiativ är att bidra till att föreningsrätten kan åtnjutas fullt ut i partnerländerna i södra Medelhavsområdet.

2.2

Bland de åtaganden som gjordes av de länder som undertecknade Barcelonaförklaringen bör särskilt följande nämnas:

2.3

Det första Europa-Medelhavstoppmötet för stats- och regeringschefer i Barcelona 2005, som anordnades för att utvärdera de första tio åren i Euromed-processen, bedömdes allmänt som en framgång eftersom det resulterade i ett antal framsteg i förhållande till förklaringen från 1995 och i nya riktlinjer för att stärka det civila samhällets roll. Frågan om demokrati och de mänskliga rättigheterna ansågs fortfarande vara ett allvarligt problem som också togs upp under toppmötet.

2.4

Mot denna bakgrund beslutade man under toppmötet 2005 att utvidga den politiska pluralismen och deltagandet till alla medborgare, särskilt kvinnor och unga, genom att främja ett öppet politiskt system som bygger på fria och rättvisa val och en utveckling mot decentralisering och bättre offentlig förvaltning.

2.5

Europeiska kommissionen erkände implicit att de mänskliga rättigheterna hade gjort små framsteg när den i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet (4) uppgav att dessa rättigheter är en av de tre prioriterade frågorna för Medelhavsområdet som samtidigt är viktiga för att stärka förbindelserna mellan EU och partnerländerna. Meddelandet förde dessutom fram som första mål ”att främja mänskliga rättigheter och demokrati”. EESK delar kommissionens uppfattning och anser att det är mycket viktigt att demokratiseringsprocessen inleds och konsolideras i partnerländerna i Medelhavsområdet.

2.6

Bland de rekommendationer som framfördes i rapporten 2004 (5) från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) ingick en gradvis övergång till ett mer representativt styre, vars första etapp skulle bestå i att man frigör det civila samhällets krafter och tillåter att de tre grundläggande friheterna att kommer till uttryck: åsiktsfriheten, yttrandefriheten och föreningsfriheten.

För att uppnå detta och underlätta kvinnors deltagande i alla aspekter av det offentliga livet i partnerländerna i Medelhavsområdet är det viktigt att ändra lagstiftningen, i synnerhet lagarna om ”enskilda personers ställning” så att kvinnor ges möjlighet att fritt fatta beslut i enlighet med sina grundläggande friheter.

2.7

Slutdeklarationerna från de två senaste toppmötena för de ekonomiska och sociala råden och liknande institutioner har tagit upp aspekter som berör huvudämnet i detta initiativyttrande.

2.8

Vid mötet 2006 i Ljubljana betonades behovet av att stärka dialogen och samarbetet mellan regeringar och icke-statliga aktörer i Medelhavsområdet, framför allt kvinno- och ungdomsorganisationer och arbetsmarknadsorganisationer. I slutdeklarationen föreslogs således att det slovenska ordförandeskapet i Europeiska unionens råd (första halvåret 2008) skulle anordna en trepartskonferens om den sociala dialogens utveckling.

2.9

I slutdeklarationen från det senaste toppmötet för de ekonomiska och sociala råden och liknande institutioner (Aten den 15–16 oktober 2007) fanns flera viktiga punkter: Man a) begärde att det civila samhället via de ekonomiska och sociala råden (och liknande institutioner) regelbundet skulle göra en uppföljning av de nationella handlingsplanernas utformning och genomförande, b) krävde att de ekonomiska och sociala råden skulle få resurser och stöd för att kunna agera självständigt och öppna sig för nya företrädare för det civila samhället, c) krävde uttryckligen i punkt 12 respekt för föreningsfriheten för att främja dialogen i det civila samhället.

3.1

Säkerhet och fred är grundläggande för att skapa ett klimat som är gynnsamt för att starta en demokratiseringsprocess i partnerländerna i Medelhavsområdet.

Den dramatiska situationen i de palestinska områdena, kriget i Irak och den tilltagande extremismen och terrorismen har haft en mycket negativ inverkan på fri- och rättigheternas utveckling. Vissa regeringar har utnyttjat dessa risker eller yttre hot för att rättfärdiga avsaknaden av demokratiska reformer. Denna situation har i vissa länder fört med sig en försvagning av de individuella friheterna och föreningsfriheten.

3.2

Respekt för de mänskliga rättigheterna är tveklöst ett oundgängligt villkor för att förverkliga dessa proklamerade demokratiseringsmål. Föreningsfriheten är tillsammans med främjande och utveckling av organisationslivet en angelägenhet för alla sektorer och en central faktor för att utveckla partnerskapet EU-Medelhavsländerna och i synnerhet det civila samhällets och dess olika intressegruppers deltagande i detta partnerskap.

3.3

Det är viktigt att påpeka att föreningsfriheten också omfattar rätten att bilda, ansluta sig till eller bli medlem i och lämna grupper, föreningar och sammanslutningar av olika slag. Staten får inte blanda sig i bildandet av organisationer som bedriver en lagenlig verksamhet. Det förutsätter dessutom att staten främjar och upprätthåller ett klimat som är gynnsamt för att utöva föreningsfriheten.

3.4

Rätten att ansluta sig till föreningar får inte separeras från de andra medborgerliga och politiska rättigheterna, däribland yttrande- och åsiktsfriheten samt rätten till fri rörlighet och asylrätten. Det civila samhällets utveckling kommer i sin tur att bidra till politiska system som präglas av större mångfald.

3.5

I de flesta partnerländer i Medelhavsområdet finns det en motsättning mellan de internationella konventioner (som garanterar föreningsfriheten) som undertecknats av ländernas regeringar och den nationella lagstiftningen, och mellan dessa båda rättsordningar och den verklighet som de är avsedda att reglera. Med undantag för ett fåtal länder omfattas bildandet av föreningar och föreningsverksamheten av olika inskränkningar som syftar till eller fungerar som förevändning för att slå vakt om säkerheten och den nationella enigheten.

3.6

Denna förevändning används således för att i lag begränsa (och ibland förbjuda) rätten att strejka, anordna möten, demonstrera eller bilda föreningar. Den starkt centraliserade verkställande makten, som allmänt kännetecknar de politiska systemen i partnerländerna, leder till en överdriven kontroll av organisationslivet.

3.7

Tolerans, kontroll och repression (ibland i kombination) är tre strategier som makten använder i sina förbindelser med organisationslivet. I några länder är graden av föreningsfrihet acceptabel och endast begränsad i enstaka, specifika fall. I andra länder är självständig föreningsverksamhet tillåten, men organisationslivet befinner sig under press genom administrativa och finansiella kontroller. Det finns också länder som enbart tillåter regeringsvänliga organisationer.

3.8

Statens ingrepp och kontroll får negativ inverkan på organisationernas olika utvecklingsfaser, från deras bildande till deras upphörande. När bildandet av föreningar är selektivt eller beroende av maktens gottfinnande är organisationslivet ofta reserverat för personer som står nära makten och en källa till korruption. När befogenheten att upplösa en förening är godtycklig agerar organisationerna med försiktighet och utvecklar inte hela sin potential.

3.9

Tre typer av organisationer är, av olika skäl, särskilt övervakade. Det gäller dels fundamentalistiska islamistiska organisationer på grund av fruktan att de ska uppmuntra en extremistisk politisk islamism, som i några länder har blivit den viktigaste legala eller underjordiska oppositionen, dels människorättsorganisationer eftersom de ibland står nära alternativa politiska grupperingar. Men även fackföreningar är utsatta, eftersom de i vissa fall är massorganisationer som kan ifrågasätta den ekonomiska och sociala politiken i ett land och har nära förbindelser med internationella organisationer och institutioner.

3.10

Trots dessa inskränkningar är det viktigt att påpeka att möjligheterna att utöva föreningsfriheten varierar i partnerländerna. Och i många av dessa länder är det, om än med vissa svårigheter, möjligt att på ett självständigt sätt organisera löntagare, företagare, arbetsgivare, kvinnor, ungdomar, jordbrukare osv.

4.1

Traditionella organisationer som företräder arbetstagare, jordbrukare, arbetsgivare inom den sociala ekonomin och andra grupper förekommer i alla länder, även om de är relativt svaga och omfattas av ovannämnda restriktioner.

4.2

En annan typ av organisationer arbetar med välgörenhet och socialt understöd bland de fattigare befolkningsskikten, och deras verksamhet är huvudsakligen inriktad på olika etniska, religiösa och regionala grupper samt stammar eller släkter. I vissa fall fungerar dessa organisationer i realiteten som organiserade socialtjänster.

4.3

Senare, under 1990-talet, har det vuxit fram andra former av miljö- och kulturinriktade organisationer som har försökt engagera sig i den offentliga eller statliga verksamheten genom att framföra konstruktiva idéer eller åtgärdsförslag, och inte bara försöker mildra statens tillkortakommanden. Dessa nya organisationer betraktas ofta med misstro av de administrativa och politiska myndigheterna, som motarbetar dem aktivt.

4.4

Andra viktiga organisationer är engagerade i frågor som rör de mänskliga rättigheterna, kvinnors rättigheter, minoriteters rättigheter och demokratins utveckling i allmänhet.

4.5

Situationen när det gäller arbetsmarknaden och arbetsrelationerna i partnerländerna i Medelhavsområdet diskuterades ingående under det senaste toppmötet för de ekonomiska och sociala råden utifrån den gemensamma rapport som presenterades av Spaniens ekonomiska och sociala råd. Några av synpunkterna i denna rapport ingår i de följande fyra punkterna.

4.6

Principen om fackföreningsfrihet är inskriven i partnerländernas författningar. De senaste åren har också framsteg gjorts i ratificeringen av ILO:s grundläggande arbetskonventioner. Arbetet med att införliva konventionerna i nationell lagstiftning har dock inte gått framåt. ILO:s kommitté för föreningsfrihet, som ansvarar för granskningen av klagomål från fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer mot deras regeringar om kränkningar av föreningsfriheten, har mottagit flera klagomål från partnerländerna i Medelhavsområdet, främst från Marocko och Turkiet (6).

4.7

Fackföreningarnas organisationssätt varierar från land till land. I några länder finns det ett enda, obligatoriskt fackförbund (monopol). I andra länder är denna enighet frivillig samtidigt som några länder har flera fackliga centralförbund. De fackliga organisationernas verksamhet är också starkt beroende av den politiska makten.

4.8

Dessutom är varken fackföreningarnas eller arbetsgivarföreningarnas representativitet klart och tydligt reglerad i lag, vilket ger stort manöverutrymme för den politiska makten.

4.9

De flesta fackliga centralförbunden i partnerländerna är anslutna till internationella fackliga organisationer och samordnar sitt arbete med europeiska fackförbund via Euromeds fackföreningsforum. Detta forum är sammansatt av Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), Internationella fackliga samorganisationen (ITUC), Internationella arabiska fackliga samorganisationen (ICATU) och Union Syndicale des Travailleurs du Maghreb Arabe (USTMA). Deras arbete syftar bland annat till att utveckla samarbetet mellan nord och syd och främja arbetstagarnas intressen inom ramen för Barcelonaprocessen.

4.10

Företagarorganisationerna har en stor utbredning i samtliga partnerländer, och deras representativa funktion omfattas i regel inte av så många rättsliga, administrativa eller politiska restriktioner. Sektorsbaserade arbetsgivarorganisationer är allmänt förekommande och det har efter hand bildats branschförbund i de flesta länderna. Förutom företagarorganisationerna spelar också handelskamrarna i partnerländerna i Medelhavsområdet en viktig roll.

Arbetsgivarorganisationerna präglas av större mångfald än fackföreningsrörelsen. Organisationerna i de enskilda länderna kan sluta sig samman i ett enda företagarförbund. Det gäller till exempel Tunisien, där UTICA (7) omfattar samtliga branscher förutom jordbrukssektorn. I andra länder finns det dock flera organisationer, däribland i Marocko som har tre arbetsgivarorganisationer (8).

4.11

Företagarorganisationerna i elva partnerländer (9) (och Malta) bildar Union of Mediterranean Confederations of Enterprises (UMCE), med säte i Tunisien. UMCE har bland annat som mål att etablera ett institutionaliserat samråd mellan arbetsmarknadsorganisationerna och bidra till skapandet av ett frihandelsområde i Europa-Medelhavsområdet.

4.12

Den sociala ekonomin i dess olika former (kooperativ, ömsesidiga företag, utvecklingsorganisationer) sysselsätter en mycket stor andel av befolkningen i partnerländerna i Medelhavsområdet. Den har en stor betydelse för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, särskilt inom små och medelstora företag samt mikroföretag, och tillhandahåller också många viktiga sociala tjänster.

4.13

Föreningsverksamheten i den sociala ekonomins olika sektorer omfattas i princip inte av några politiska restriktioner, men är däremot utsatt för några av de administrativa kontroller som också gäller andra sammanslutningar. Denna föreningsverksamhet är särskilt vanligt förekommande inom jordbrukskooperativ i Marocko, Palestina, Turkiet, Egypten och Israel.

4.14

De olika kollektiven – arbetsmarknadens parter och branschorganisationerna, miljöorganisationerna, familjeorganisationerna och konsumentföreningarna, den sociala ekonomin osv. – försöker spela en aktiv roll i genomförandet av partnerskaps- och grannskapspolitiken, vilket EESK nyligen också framhöll i en informationsrapport (10).

4.15

År 2000 bildades i Madrid Euromedländernas nätverk för den sociala ekonomin (ESMED), som för närvarande består av organisationer från Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Spanien, Marocko och Tunisien. ESMED har bidragit till olika arbeten och sammankomster inom EESK och Europa-Medelhavspartnerskapet.

4.16

De icke-statliga organisationerna och andra sociala organisationer har också en viktig roll framför allt i försvaret av de mänskliga rättigheterna, och de möter samma svårigheter som ovannämnda grupperingar. De bidrar också på ett väsentligt sätt till strävan att uppnå målen i Barcelonaprocessen. Euromeds icke-statliga plattform inrättades 2005 och består av många nätverk och icke-statliga organisationer, däribland Euromednätverket för de mänskliga rättigheterna.