31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/43

1.1

EESK välkomnar Europeiska rådets klimatskyddsplaner från 2007, som ska genomföras bland annat genom detta direktiv.

1.2

Kommittén håller uttryckligen med kommissionen om att den eftersträvade utbyggnaden av förnybar energi inte bara är klimatpolitiskt motiverad. Att bygga ut förnybar energi får också eller kan få en tydligt positiv inverkan på energiförsörjningssäkerheten, den regionala och lokala utvecklingen, landsbygdens utveckling, exportmöjligheterna, den sociala sammanhållningen och sysselsättningen, särskilt för små och medelstora företag och oberoende energiproducenter.

1.3

Såtillvida välkomnar EESK i princip förslaget till direktiv och målet om 20 % förnybar energi. Kommittén ser i den förnybara energin inte bara ett bidrag till klimatskyddet utan också ett verkligt strategiskt energipolitiskt krav, som kommer att leda till en högre grad av självförsörjning på energiområdet och därmed till större försörjningstrygghet.

1.4

Det finns ett nära samband mellan målsättningen ”minus 20 % koldioxid fram till 2020”, som ska uppnås med andra direktiv (1), och målsättningen ”20 % slutenergi från förnybara energikällor”, som behandlas i detta utkast, och målsättningarna kompletterar varandra. De bör dock ändå betraktas oberoende av varandra. Detta gäller desto mer som vissa av de förnybara energiformerna inte alltid har entydigt positiva klimatpolitiska effekter (se punkt 6 om jordbruksbränslen).

1.5

Det står klart att vi måste omforma vårt energisystem, och detta kommer att vara förenat med höga investeringskostnader. Därför är det viktigt att medlemsstaterna visar stor flexibilitet, så att de alltid kan vara aktiva där minsta möjliga kostnad gör största möjliga nytta, när det gäller klimatskydd och arbetstillfällen.

1.6

EESK framhåller både sitt tydliga stöd för utbyggnad av förnybar energi och sin medvetenhet om att det på medellång och lång sikt krävs en mycket större andel än de 20 % som aviserats till år 2020 för att man ska nå rådets ambitiösa mål om en minskning av koldioxidutsläppen med 60–80 % och en högre grad av självförsörjning på energiområdet.

1.7

EESK konstaterar att en strategisk reglering om att delvis ersätta diesel och bensin med jordbruksbränslen är en av de dyraste och minst effektiva klimatskyddsåtgärderna och att det för närvarande innebär en extremt felaktig fördelning av finansiella medel. Varför man i politiken främjar just de dyraste åtgärderna, medan man låter ekonomiska frågor och i synnerhet så många ekologiska och sociala frågor vara helt obesvarade (se punkt 6), framstår som obegripligt för EESK. Därför avvisar EESK det separata målet på 10 % för jordbruksbränslen.

1.8

EESK välkomnar att EU tänker sätta upp hållbarhetskriterier för jordbruksbränslen. De ekologiska kriterier som formuleras i utkastet når emellertid inte tillräckligt långt, och sociala frågor berörs inte alls. På denna punkt är förslaget till direktiv helt otillräckligt. (2)

2.1

Direktivet ska fastslå bindande mål för utbyggnaden av förnybar energi. För förnybar energi planeras en andel på totalt 20 % av EU:s slutliga energiförbrukning år 2020. Dessutom ska det vara bindande för varje medlemsstat med minst 10 % biobränslen (3) inom transportsektorn (4).

2.2

Europeiska unionens mål på 20 % ska genomföras genom nationella mål som presenteras i bilaga I del A. Det ska vara bindande för medlemsstaterna att anta de nationella målen. Medlemsstaterna måste då upprätta nationella handlingsplaner där de fastslår sektormål för el, värme/kyla och transportsektorn/jordbruksbränslen samt beskriva de åtgärder som behövs för att nå målen.

2.3

Direktivet grundar sig på besluten vid EU:s vårtoppmöte 2007. Motiveringen är att klimatförändringarna ska motverkas genom att man använder förnybar energi. Samtidigt beskriver man också att just ”sektorn för förnybar energi … kan … utnyttja lokala, decentraliserade källor och stimulera till utveckling av högteknologiska branscher av världsklass”.

2.4

Enligt kommissionen är de förnybara energikällorna ”huvudsakligen inhemska, de är oberoende av framtida tillgång till konventionella energikällor och det faktum att de oftast är decentraliserade gör att våra ekonomier blir mindre sårbara för snabba förändringar i energiförsörjningen”. Försörjningssäkerheten är alltså vid sidan av klimatskydd, innovation och ekonomisk utveckling ytterligare ett viktigt argument för kommissionen.

2.5

Kommissionen menar att ”utvecklingen av en marknad för förnybara energikällor och förnybar energiteknik” har ”en tydligt positiv inverkan på försörjningstryggheten, regionala och lokala utvecklingschanser, landsbygdsutvecklingen, exportmöjligheterna, den sociala sammanhållningen och sysselsättningen, inte minst vad gäller små och medelstora företag och oberoende elproducenter”.

2.6

I direktivet slås inte bara fast de nämnda kvantitativa målen utan regleras bland annat även

2.7

I och med att det nya direktivet antas upphävs två direktiv, dels direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el med det hittillsvarande målet att 21 % av gemenskapens sammanlagda elförbrukning 2010 ska utgöras av el producerad från förnybara energikällor, dels direktiv 2003/30/EG om främjande av användningen av jordbruksbränslen eller andra förnybara drivmedel, som anger en andel på 5,75 % som mål till 2010.

3.1

Europeiska rådet upprepade 2007 ”att absoluta åtaganden att minska utsläppen är grunden för en global koldioxidmarknad. Industriländerna bör fortsätta att vara pådrivande genom att förbinda sig att kollektivt minska sina utsläpp av växthusgaser i storleksordningen 30 % fram till 2020, jämfört med 1990. De bör göra detta även i syfte att kollektivt minska sina utsläpp med 60–80 % fram till 2050, jämfört med 1990”.

3.2

Det framlagda förslaget till direktiv är en byggsten i genomförandet av detta beslut. EESK välkomnade Europeiska rådets klimatbeslut och framhåller att energisparande och energieffektivitet måste ha högsta prioritet. En massiv utbyggnad av förnybar energi är oundviklig, och detta är inte bara ett klimatpolitiskt krav. Redan den framtida bristen på fossila resurser gör att det blir nödvändigt på medellång till lång sikt. De snabba prisökningar på fossil energi som kan iakttas för närvarande kommer också att leda till att många förnybara energiformer kommer att löna sig snabbare.

3.3

EESK välkomnar uttryckligen att kommissionen inte bara tar upp klimataspekter i förklaringstexten utan ger frågorna om försörjningstrygghet och arbetstillfällen en central roll. Flera gånger framhålls hur viktigt det kan vara med decentraliserade strukturer för energiförsörjningen, till exempel för det regionala näringslivet och landsbygden (punkt 2.4 och 2.5). Kommittén håller helt och hållet med om detta, men anser att man just i dessa aspekter absolut behöver en mycket mer differentierad syn på de olika strategierna för förnybar energi än man haft hittills.

3.4

EESK delar kommissionens uppfattning att det både är positivt i ett klimatpolitiskt perspektiv och ger konkurrensfördelar på sikt åt Europas näringsliv, om Europa tar ledarrollen när det gäller utveckling och genomförande av förnybar energi. Förslaget till direktiv är en tydlig energi-, miljö- och industripolitisk signal – både inför de kommande internationella klimatförhandlingarna och till det globala samfundet.

3.5

Den egentliga fördelningen av insatserna, dvs. varje stats bidrag till Europeiska unionens sammanlagda mål att minska koldioxidutsläppen med 20 %, är fastställd i ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om medlemsstaternas insatser för att minska sina utsläpp av växthusgaser i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020” (KOM(2008) 17 slutlig) och i ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser” (KOM(2008) 16 slutlig).

3.6

EESK anser att ett mål på en 20-procentig andel förnybar energi till 2020 är politiskt-strategiskt meningsfullt och även tekniskt och ekonomiskt möjligt. På så sätt kan man skönja en övergång till en postfossil energipolitik. EESK anser också att de nationella målsättningarna är möjliga att nå, allrahelst som medlemsstaterna ges mycket flexibla möjligheter (kompletterande köp, deltagande i projekt m.m.). Det står klart att en omställning av energisystemet inte är gratis och inte heller kan genomföras utan strukturförändringar. Det krävs investeringar inte bara i anläggningar där elektricitet genereras ur förnybar energi utan också i energilagringsteknik för att möta svängningar i elproduktionen till följd av otillräcklig vind eller solstrålning samt i en utbyggnad av internationella kraftledningar inom EU. Om vi bara betonar elproduktionen kommer vi inte att uppnå förväntade resultat.

3.7

Som exempel kan nämnas att Tyskland genom en inmatningslag stöder elproduktion från förnybar energi. Andelen miljövänlig el ligger för närvarande på 15 %. Merkostnaderna, som täcks av elkonsumenterna genom en högre ersättning för inmatning av el, ligger på cirka 3,5 miljarder euro per år. Vad man dock inte tagit med i beräkningen här är den nationalekonomiska nyttan i form av nya arbetstillfällen, minskade skador på miljön och nya skatteintäkter.

3.8

Det är önskvärt att kostnaderna för att nå målen är så låga som möjligt. Därför ska man enligt direktivet kunna nå enskilda nationella mål även genom att stödja åtgärder för utbyggnad av förnybar energi i andra stater. Det är även möjligt att importera el från förnybar energi – med ursprungsgaranti. EESK anser i princip att detta är meningsfullt. Kommittén stöder visserligen kraven från dessa medlemsstater på att handeln ska vara tillståndspliktig, så att man kan förhindra att det stöd till förnybar energi som finansieras av en stat (5) kan användas för att minska kostnaderna i en annan stat.

4.1

EESK delar kommissionens synsätt om att man bör ange ett övergripande mål och inte tre separata mål för de tre sektorer för vilka förnybar energi har betydelse (nämligen för el, uppvärmning och kylning samt för transportsektorn). På så sätt blir det medlemsstaternas sak att avgöra hur de ska kombinera åtgärder inom de tre sektorerna, så att de når det fastställda nationella övergripande målet.

4.2

Denna flexibla hållning begränsas dock oerhört om man sätter upp ett separat bindande mål för ett enskilt delområde inom en av de tre sektorerna – nämligen för ersättningen av diesel och bensin inom transportområdet.

5.1

Kommissionen ger alltså jordbruksbränslena en särskild roll.

5.2

Åtskilliga studier om jordbruksbränslen som publicerats de senaste månaderna visar att biomassa i motsats till solenergi är en begränsad resurs, som automatiskt konkurrerar om yta med livsmedelsproduktionen respektive bibehållandet av den biologiska mångfalden. Det råder fortfarande olika meningar om hur omfattande denna konkurrens kommer att bli. Innan politiska styrmedel sätts in behöver man därför göra ett mycket noggrant strategiskt övervägande om vilken form av förnybar energi som är mest ändamålsenlig för vilket användningsområde. Här behöver man bedöma följderna mycket noggrant.

5.3

I november 2007 publicerade det tyska federala jordbruksministeriets vetenskapliga kommitté en rekommendation om användning av biomassa för energiutvinning, i vilken man företräder uppfattningen att sol- och vindkraft på lång sikt kommer att dominera inom förnybar energi, bland annat eftersom det här finns en betydligt högre potential jämfört med biomassa. Den vetenskapliga kommittén framför tre skäl till detta:

5.4

Om de tillgängliga naturliga resurserna inte räcker till och det är förenat med jämförelsevis stora investeringar att ställa om till nya, regenerativa och om möjligt decentraliserade strukturer för energiförsörjningen, måste man beakta principen att koncentrera de finansiella resurserna till de mest effektiva strategierna för klimatskydd.

5.5

På EU-nivå är vissa av de existerande och delvis statligt stödda strategierna för bioenergi, nämligen jordbruksbränslen samt framställning av biogas från majs, förenade med mycket höga kostnader för att undvika koldioxidutsläpp (6) (från 150 till över 300 euro/ton koldioxid).

5.6

Inom andra bioenergistrategier är kostnaderna för att undvika koldioxid bara 50 euro per ton koldioxid (7). Det gäller till exempel framställningen av biogas ur naturgödsel (helst i samband med värmekraft), kombinerad el- och värmeproduktion från träflis (av spillvirke från skogsavverkning respektive plantskogar) samt förbränning av träflis i befintliga storkraftverk.

5.7

När det gäller reduktionen av växthusgaser per hektar, slår Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum fast att det är mycket mer effektivt att använda biomassa till elproduktion än till att framställa flytande jordbruksbränsle (8). Moderna biomassakraftverk är nästan lika effektiva som anläggningar för fossila bränslen, så vid värme- och elproduktion motsvarar 1 megajoule (MJ) biomassa cirka 0,95 MJ fossil energi. Energieffektiviteten vid omvandlingen av biomassa till flytande bränsle för transportändamål ligger i regel bara på 30–40 %. 1 MJ biomassa motsvarar då endast cirka 0,35 till 0,45 MJ råolja i transportväsendet.

5.8

Vid framställning av jordbruksbränslen kan cirka 3 ton koldioxid per hektar undvikas. Med de bioenergistrategier som beskrivs i punkt 5.6 kan mer än 12 ton koldioxid undvikas per hektar.

5.9

Mot bakgrund av detta frågar sig EESK varför kommissionen uttryckligen vill fastslå ett mål på 10 % för jordbruksbränslen. EESK påminner om att Europeiska rådet i våras uttryckte att detta mål skulle uppnås ”kostnadseffektivt” och att tre förutsättningar måste uppfyllas, nämligen att

5.10

När det gäller hållbarheten finns det fler frågor än svar (se även punkt 8), och andra generationens jordbruksbränslen är ännu inte tillgängliga. Därmed är åtminstone två av de tre kriterierna från Europeiska rådet inte uppfyllda, vilket ändå inte hindrar kommissionen från att vilja fastslå tioprocentsmålet.

5.11

Kommissionens argument för detta är bland annat att transportsektorn jämfört med andra näringssektorer har de snabbast ökande utsläppen av växthusgaser, och jordbruksbränslen ”är fortfarande dyrare att framställa än andra former av förnybar energi, vilket kan innebära att de inte skulle utvecklas utan särskilda krav”.

5.12

EESK kan inte förstå denna motivering.

5.12.1

Det stämmer att utsläppen av växthusgaser i transportsektorn har utvecklats i oönskad riktning. Men enligt EESK:s uppfattning löser man inte problemet med skärpta gränsvärden för avgaser och en tioprocentig ersättning av diesel och bensin. Det kan inte ens kompensera för den ökning från transportsektorn som når vår miljö de närmaste åren.

5.12.2

Vid flera tillfällen har kommittén påpekat att detta problem bör åtgärdas med en politik som syftar till minskad transport och med en ändrad fördelning till förmån för klimatvänligare transportgrenar som järnväg, kollektivtrafik och sjöfart.

5.12.3

I ett tekniskt perspektiv anser EESK inte att framtiden för motordrivna privata transporter ligger i förbränningsmotorer utan i elmotorer drivna med förnybar energi. För att en VW Golf ska kunna köras 10 000 kilometer, måste man årligen så raps avsedd för biodiesel på 2 062 kvadratmeter åkermark enligt en beräkning från EMPA (9). Med solceller, däremot, skulle det räcka med 37 kvadratmeter per år för den energi som behövs till 10 000 kilometer, bara ungefär en sextiondedel av rapsfältets yta.

5.12.4

Ett strategiskt beslut om att ersätta diesel och bensin med jordbruksbränslen är alltså en av de dyraste och minst effektiva klimatskyddsåtgärderna. Detta innebär en extrem felfördelning av finansiella medel. Varför man i politiken främjar just de dyraste åtgärderna, medan man låter ekonomiska frågor och i synnerhet så många ekologiska och sociala frågor vara helt obesvarade, framstår som obegripligt för EESK.

5.12.5

EESK instämmer således inte i kommissionens uttalande om att ”… en ökad användning av biobränslen för transporter är också ett av de mest effektiva sätten” att möta utmaningarna.

5.13

Om man betänker att kommissionen eftersträvar att tillåta jordbruksbränslen under förutsättning att dessa leder till en minskning av växthusgaserna med minst 35 % jämfört med bränslena från fossila oljor, kommer 10-procentsmålet att leda till att utsläppen av växthusgaser från motordriven trafik minskar med nätt och jämnt 3,5 %, om trafikens omfattning är oförändrad. Eftersom transporterna bidrar till omkring en fjärdedel av de sammanlagda utsläppen av växthusgaser, talar vi alltså om att potentiellt minska de sammanlagda utsläppen av växthusgaser med 1 %. Detta är ett värde som inte står i relation till kostnaden och de risker som är förenade med detta.

5.14

Även om man ansåg att det vore meningsfullt att använda biomassa till jordbruksbränslen för transporter skulle man behöva satsa på absolut effektivitet. Men i direktivets bilaga VII gör man klart att omvandling av biomassa till estrar eller etanol inte är den rätta lösningen. All (industriell) molekylär omvandling är nämligen förenad med energitillförsel och därmed energiförluster. Det vore mer meningsfullt att använda den utvunna biomassan direkt, utan industriell-kemisk omvandling.

5.15

Att detta är tekniskt möjligt visar några traktortillverkare, som nu erbjuder motorer med ren vegetabilisk olja som drivmedel.

5.16

Bilaga VII visar att det är denna teknik som kan ge den största minskningen av växthusgaser. Ren rapsolja ger ett standardvärde för utsläppsminskning av växthusgaser på upp till 55 %, jordbruksdiesel av raps bara 36 % och etanol av vete 0 % i förhållande till bränslen av fossil olja. För EESK är det obegripligt att kommissionen inte uttryckligen framställer denna väg som särskilt meningsfull, i synnerhet när det främst är på så vis som det skulle kunna skapas decentraliserade strukturer för energiförsörjningen och därmed även arbetstillfällen inom jordbruket och på landsbygden.

5.17

En god strategi enligt EESK vore att främja användningen av ren vegetabilisk olja i jordbruket och exempelvis för kommunala transportmedel eller fartyg. Ren vegetabilisk olja utvinns ur till exempel miljövänliga blandade odlingar (10). På så vis skulle jordbrukare omedelbart delta i utvecklingen av regionala energicykler och dra nytta av denna. Inom ramen för jordbruksbränslestrategin blir de däremot producenter av billigaste möjliga råvara till mineraloljeindustrin, om man överhuvudtaget skulle använda råvaror producerade i Europa.

6.1

Kommissionen antar att en stor del av den biomassa som behövs till jordbruksbränslen antagligen kommer att odlas utanför EU i regioner med ett mer gynnsamt klimat. Men att ersätta importen av olja med import av biomassa innebär ingen minskning utan enbart en diversifiering av beroendet av externa källor.

6.2

En ny energipolitik i EU kan inte på allvar ha som mål att låta ett beroende avlösas av ett annat.

6.3

Man borde snarare prioritera en politik som verkligen ställer decentraliserade, lokalt och regionalt tillgängliga källor i centrum för den nya strategin för förnybar energi. Då kan och måste också bioenergin bli betydande, dock inte på det sätt man tänkt sig i strategin för jordbruksbränslen.

7.1

Kommissionen skriver att förnybar energi är en ”snarlik ersättning för konventionell energi och levereras via samma infrastruktur och logistiska system”. EESK anser att detta är en felaktig slutsats. Förnybar energi från decentraliserade strukturer är delvis raka motsatsen till ”vanlig” energi, som snarare kommer från centralt organiserade stora strukturer.

7.2

En strategi med jordbruksbränslen, som grundar sig på energiimport och på att blanda i jordbruksbränslen i diesel- och motorbränslen, använder sig av ”traditionella”, det vill säga centralt organiserade strukturer i globalt verksamma mineraloljekoncerner. Den befäster därmed deras produktions- och fördelningsstrukturer, vilket ligger helt och hållet i mineraloljebranschens intresse. Men den skapar knappast nya arbetstillfällen i Europa (11).

7.3

Om man däremot satsar på en mer energieffektiv användning av till exempel träflis för värme- och elproduktion eller regionalt odlade rena vegetabiliska oljor respektive biogas till fordon och områden utan naturgasnät eller på teknik med decentrala solceller, kan man bana nya vägar för regionalt organiserad produktion och distribution, vilket öppnar för många nya arbetstillfällen.

7.4

När det gäller solvärme och decentraliserad användning av solcellteknik producerar konsumenterna (av energi) själva större delen av den energi de behöver. Detta är också ett bevis på att energiförsörjning som bygger på förnybar energi är organiserad på ett helt annat sätt än nuvarande struktur för energiförsörjning.

7.5

Även andra åtgärder, t.ex. för förbättrad energieffektivitet och energisparande, kan redan under uppbyggnadsfasen skapa hundratusentals arbetstillfällen i små och medelstora företag. Byggnadsisolering, installation av sol- och vindkraftanläggningar eller byggnation av biogasanläggningar är exempel på detta. Politiken har ansvar för att just dessa möjligheter utnyttjas. De planerade strategierna för jordbruksbränslen i direktivet är inte den mest effektiva vägen.

7.6

Detta innebär att det verkligen krävs en mycket grundlig och mycket mer differentierad syn på de olika typerna av förnybar energi, även när det gäller frågan om arbetstillfällen. Förnybar energi kan verkligen främja och stödja regionala näringsstrukturer, men kan även bidra till att befästa centraliserade storstrukturer.

7.7

Samma sak gäller för övrigt de länder som odlar biomassa till jordbruksbränslen. Tysklands förbundsministerium för utvecklingsbistånd lade i mars 2008 fram diskussionsunderlaget ”Entwicklungspolitische Positionierung zu Agrartreibstoffen”. När det gäller utvecklingsländernas ekonomiska, miljömässiga och sociala utveckling kommer man här fram till att en strategi för exportinriktad massproduktion av biomassa, som reaktion på den kraftigt ökande efterfrågan från industriländer, är förenad med höga risker och inte skapar några arbetstillfällen. I diskussionsunderlaget visas i stället att biomassa generellt bör ses som något positivt för en decentraliserad energiförsörjning med småskalig produktion.

8.1

EESK välkomnar att kommissionen planerar att införa hållbarhetskriterier för produktionen av jordbruksbränslen. Det är ett viktigt steg framåt, men EESK anser ändå att det framlagda förslaget är klart otillräckligt.

8.2

Kommissionen betonar själv gång på gång hur viktig balansen är mellan den ekonomiska, miljömässiga och sociala delen i hållbarhetspolitiken. Men redan på grund av att de sociala frågorna helt och hållet utelämnas i de nämnda kriterierna anser EESK att förslaget till direktiv absolut inte anger hur en genomtänkt hållbarhetsstrategi respektive genomtänkta hållbarhetskriterier för jordbruksbränslen ska förverkligas. Förslaget till direktiv måste snarare revideras helt på denna punkt.

8.3

För EESK är det dessutom viktigt att man med anledning av den indirekt förändrade markanvändningen tar fram verksamma miljömässiga och sociala kriterier inte bara för jordbruksbränslen utan för alla importerade jordbruksprodukter inklusive djurfoder.

8.4

Det är också en illusion att tro att man genom att bestämma en tidpunkt (januari 2008) skulle kunna t.ex. skydda urskog eller torvmark från att omvandlas till ytor för produktion av jordbruksbränsle. Detta skulle förutsätta såväl ett fungerande registreringssystem för fastigheter som ett fungerande förvaltnings- och kontrollsystem. Båda är som erfarenheten visar obefintliga i de flesta nya industriländer och utvecklingsländer.

8.5

EESK anser att de kriterier för att behålla den biologiska mångfalden och förhindra användningen av mark med stora kolreserver som räknas upp i artikel 15 tredje och fjärde styckena är otillräckliga. Det är mycket mer som har betydelse för den biologiska mångfalden än bara de typer av mark som nämns i tredje stycket under a) till c). Detsamma gäller för artikel 4 a) och b) avseende kolreserverna.

8.6

I bilaga VII del B presenterar kommissionen ”uppskattade typiska värden respektive standardvärden för framtida biobränslen”, som ännu inte eller bara i försumbar mängd finns på marknaden. EESK anser att man inte bör arbeta med uppskattade värden utan enbart med verifierbara värden.