51999PC0352

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om ändring av rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

Inledning

Kommissionens orubbliga engagemang för liberalisering av kapitalmarknaden och de finansiella tjänsterna har tydligt demonstrerats genom framläggandet av handlingsplanen för finansiella tjänster, vilken antogs av Europeiska rådet vid dess möte i Köln i juni 1999.

Liberaliseringen av de finansiella marknaderna får dock inte äventyra den finansiella stabiliteten och en tillförlitlig regel- och tillsynsram behövs för att säkerställa att denna liberalisering och kapitalets fria rörlighet inte används för oönskade ändamål, såsom penningtvätt.

Av detta skäl anges det i handlingsplanen att antagandet av direktivet för att uppdatera direktivet från 1991 om bekämpning av penningtvätt och att utvidga dess tillämpningsområde är ett av de prioriterade områdena och kommissionen åtog sig att lägga fram ett förslag till direktiv senast i mitten av 1999.

Detta förslag innebär att detta åtagande uppfylls.

Penningtvättsdirektivet från 1991 [1] var en milstolpe i kampen mot hanteringen av svarta pengar och dess potentiellt mycket skadliga effekter på det finansiella systemet. Direktivet täcker en stor del av den finansiella sektorn och föreskriver att finansföretagen skall ha kontroll på sina kunder, hålla korrekta register och inrätta program mot penningtvätt. Viktigast är direktivets föreskrifter om att banksekretessbestämmelser skall upphävas när så är nödvändigt och att varje misstanke om penningtvätt skall rapporteras till myndigheterna.

[1] EGT L 166, 28.6.1991, s. 77.

Gemenskapsdirektivet tas ofta upp som ett av de viktigaste instrumenten på detta område, tillsammans med FN:s Wienkonvention från 1988 [2], Europarådets Strasbourgkonvention från 1990 [3] och de fyrtio rekommendationerna om penningtvätt från Financial Action Task Force on Money Laundering (FATF) [4].

[2] Förenta Nationernas konvention om olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vilken antogs i Wien den 19 december 1988.

[3] Europarådets konvention om penningtvätt, identifiering, spårande, beslag och förverkande av vinning av brott.

[4] FATF är det viktigaste organet på global nivå för bekämpning av hantering av svarta pengar. Det skapades 1989 av G7 och har för närvarande 28 medlemmar, däribland Europeiska kommissionen och alla EU:s medlemsstater. (Se http://www.oecd.org/fatf/)

I takt med att den politiska medvetenheten har ökat om det hot mot samhället som organiserad brottslighet utgör, har ökat intresse riktats mot möjligheten att framgångsrikt bekämpa organiserad brottslighet genom att rikta insatserna mot de enorma penningbelopp som genereras av sådan verksamhet. Pengar är ju brottslighetens syfte och dess livsnerv. Således har frågan om penningtvätt regelbundet varit uppe på rådets dagordning. Penningtvätt omfattas också av handlingsplanen för bekämpande av den organiserade brottsligheten [5] och har varit föremål för två omfattande betänkanden respektive resolutioner från Europaparlamentet [6]. Både rådet och Europaparlamentet har krävt ytterligare åtgärder för att förbättra Europeiska unionens insatser för att bekämpa penningtvätt.

[5] EGT C 251, 15.8.1997, s. 1.

[6] Dok. A4-0187/96 och EGT C 198, 8.7.1996, s. 245; Dok. A4-0093/99 och EGT C

Sedan direktivet antogs 1991 har både hotet från penningtvätt och åtgärderna mot detta hot utvecklats. Kommissionen är av uppfattningen, och här har den stöd från medlemsstaterna och parlamentet, att även Europeiska unionen måste stärka sina insatser.

Som en del av handlingsplanen för finansiella tjänster och i överensstämmelse med medlemsstaternas och Europaparlamentets önskningar lägger kommissionen därför fram det bifogade förslaget i syfte att uppdatera och utvidga 1991 års direktiv. De största förändringarna i förhållande till 1991 års direktiv är att förbudet mot penningtvätt utvidgas till att omfatta inte bara narkotikahandel utan all organiserad brottslighet och att skyldigheterna enligt direktivet utvidgas till att även omfatta vissa icke-finansiella verksamheter och yrken. Vidare föreskrivs samarbete mellan de nationella myndigheterna och kommissionen i samband med olaglig verksamhet riktad mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. Slutligen tas tillfället i akt att förtydliga texten från 1991 i vissa avseenden.

Kampen mot penningtvätt är internationell

Europeiska unionen är inte ensam om att föra en aktiv kamp mot penningtvätt. Att föra en effektiv global kamp mot penningtvätt är de flestas målsättning. En framgångsrik kamp mot penningtvätt är inte alls av begränsande karaktär eller ett hinder för liberaliseringen, utan är i själva verket en nödvändig förutsättning för att främja internationell handel och affärsverksamhet, finansiell liberalisering och fri rörlighet för kapital under optimala förhållanden.

Kommissionen deltar i detta internationella arbete genom att stödja FATF och FN och via dess internationella program. Kommissionen är en fullvärdig medlem av FATF, vars syfte är att skapa ett världsomspännande nätverk för penningtvättbekämpning. För att vara effektivt måste detta arbete i själva verket omfatta så många länder som möjligt. I princip borde alla länder på lång sikt ansluta sig till detta arbete, så att det blir svårare för brottslingar att dra nytta av vinsterna från kriminell verksamhet. Det görs verkliga framsteg på detta område i takt med att alltfler länder åtar sig att följa FATF:s internationella normer och går med på att genomgå en ömsesidig utvärderingsprocess. Samtidigt fortsätter FATF på grundval av ett mandat från G7 sitt arbete med att fastställa kriterier för identifiering av länder och jurisdiktioner som kan anses "icke samarbetsvilliga" i kampen mot penningtvätt.

På samma sätt som direktivet från 1991 gick ett steg längre än de 40 ursprungliga FATF-rekommendationerna genom att det i direktivet föreskrevs ett obligatoriskt krav på att misstänkta transaktioner skall rapporteras bör Europeiska unionen fortsätta att ställa höga krav på medlemsstaterna genom att sätta i kraft eller till och med gå längre än den uppdaterade versionen från 1996 av de 40 FATF-rekommendationerna. EU kan i synnerhet visa vägen genom att försöka få vissa yrkesgrupper att tillsammans med den finansiella sektorn delta mer aktivt i kampen mot penningtvätt.

EU-direktivet kommer således att förbli ett viktigt internationellt instrument i kampen mot penningtvätt. EU:s regler mot penningtvätt är en viktig del av gemenskapslagstiftningen och kommer att utgöra normen för ansökarländerna och andra länder som Europeiska unionen samarbetar med på detta område.

Genomförandet av 1991 års direktiv

Kommissionen har i enlighet med artikel 17 lagt fram två rapporter [7] om genomförandet av direktivet till rådet och Europaparlamentet.

[7] KOM(95) 54 slutlig och KOM(1998) 401 slutlig.

Dessa rapporter täcker en rad aspekter av Europeiska unionens insatser för att bekämpa penningtvätt.

Kommissionen anser att medlemsstaterna har genomfört direktivet på ett bra sätt och att den finansiella sektorn, och i synnerhet bankerna, har gjort verkliga ansträngningar för att försöka hindra att pengar som härrör från illegal verksamhet kommer in i det finansiella systemet. Kommissionens andra rapport innehåller uppgifter om det antal rapporter om misstänkta transaktioner som gjorts enligt direktivet. Det är allmänt vedertaget att bankernas noggrannare kontroll har lett till att de som ägnar sig åt penningtvätt försöker hitta alternativa sätt att dölja pengarnas kriminella ursprung.

Rådet har antagit slutsatser rörande kommissionens första rapport (se bilaga 1 till KOM(1998) 401 slutlig). Europaparlamentet har antagit ett betänkande och en resolution för var och en av kommissionens rapporter (se fotnot 6). Europaparlamentet uppmanade kraftfullt till omedelbara förnyade ansträngningar på detta viktiga område.

Handlingsplanen för bekämpande av den organiserade brottsligheten

Vid Europeiska rådets möte i Dublin den 13-14 december 1996 upprättades en högnivågrupp med uppdraget att utarbeta en utförlig handlingsplan för bekämpande av den organiserade brottsligheten med särskilda rekommendationer och realistiska tidsplaner för deras genomförande. Handlingsplanen antogs av rådet den 28 april 1997 och godkändes vid Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997.

I kapitel VI i handlingsplanen behandlas organiserad brottslighet och pengar. Rekommendation nr 26 täcker en rad aspekter av kampen mot penningtvätt, av vilka vissa faller inom gemenskapsdirektivets tillämpningsområde. I rekommendation nr 26 e) anges särskilt att "rapporteringsplikten i artikel 6 i penningtvättsdirektivet bör utvidgas till samtliga brott som har samband med allvarlig brottslighet samt till andra personer och yrken än de finansinstitut som nämns i direktivet".

Förbudet mot penningtvätt

I artikel 2 i direktivet föreskrivs att penningtvätt skall vara "förbjuden" i alla medlemsstater.

Som förklarades i kommissionens första rapport hade det inte gått att nå en överenskommelse i rådet om ett krav på kriminalisering av penningtvätt i direktivet. En förklaring som bifogades direktivet (dock utanför direktivets ram) innehöll emellertid ett sådant åtagande och alla medlemsstater har faktiskt kriminaliserat penningtvätt.

I direktivet föreskrivs endast förbud mot tvätt av pengar från narkotikahandel, i enlighet med kravet i Wienkonventionen, men medlemsstaterna uppmuntras att tillämpa Strasbourgkonventionens teknik, nämligen att bekämpa tvätt av pengar från vinning från en vidare grupp av brott (ofta betecknade som "förbrott").

År 1996 skärpte FATF sin rekommendation och sade att varje land bör utvidga definitionen av brottet penningtvätt till att inte bara gälla pengar från narkotikahandel utan även pengar från grov brottslighet i allmänhet. Denna syn vinner allt större gehör på grund av den dramatiska ökningen av organiserad brottslighet som inte omfattar handel med narkotika och insikten om att inkludering av ett större antal förbrott skulle förbättra rapporteringen av misstänkta transaktioner och framför allt underlätta internationellt samarbete mellan domstolar, åklagarmyndigheter och polismyndigheter i olika länder.

Det krävs en distinktion mellan den straffrättsliga hanteringen av penningtvätt (dvs. definitionen av brottet penningtvättt) och de särskilda skyldigheter att bekämpa penningtvätt som har ålagts finanssektorn och andra känsliga verksamheter och yrken.

Den 3 december 1998 antog rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska unionen en gemensam åtgärd om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott [8]. I denna gemensamma åtgärd enades medlemsstaterna om att inga reservationer skulle göras eller vidhållas beträffande artikel 6 i Strasbourgkonventionen när det var fråga om grov brottslighet. Grova brott definieras genom de högsta eller lägsta fängelsestraff som är förbundna med dem. Definitionen är vid - brott med ett maximistraff på mer än ett års fängelse eller ett lägsta straff på minst sex månaders fängelse.

[8] EGT L 333, 9.12.1998, s.1.

Artikel 6 i Strasbourgkonventionen handlar om penningtvätt. Följden av den gemensamma åtgärden är därför att medlemsstaterna har enats om att kriminalisera tvätt av pengar som utgör vinning från alla grova brott. Detta behöver dock inte nödvändigtvis betyda att den rapporteringsskyldighet som åligger finanssektorn skall täcka exakt samma typer av brottslig verksamhet. Sådan överensstämmelse kommer att finnas i vissa medlemsstater men inte i andra.

Frågan uppstår därför om det skulle vara lämpligt att basera också förbudet mot penningtvätt i direktivet på samma princip om "grova brott").

Enligt direktivet skall de institutioner som omfattas av det rapportera misstankar om penningtvätt till myndigheterna. Skyddet mot penningtvätt beror således i stor utsträckning på god vilja och insatser från i synnerhet finanssektorn. Finanssektorn har visat stor betänksamhet gentemot varje krav på rapportering som skulle omfatta en alltför stor grupp av brott, som även innefattar brott av mindre allvarlig natur. Kommissionen föreslår nu (se nedan) att skyldigheterna enligt direktivet utsträcks till andra känsliga verksamheter och yrken som i de flesta av medlemsstaterna hittills inte varit inbegripna i kampen mot penningtvätt. Även här kan inbegripandet av en mycket vid krets av brott komplicera det aktiva deltagandet och engagemanget från dessa verksamheters och yrkens sida.

Kommissionen har dragit slutsatsen att vad gäller direktivet och dess utsträckning till vissa icke-finansiella verksamheter, kan en rapporteringsskyldighet som utgår från vad som utgör grova brott vara alltför omfattande. Kommissionen föreslår därför att rapporteringsskyldigheten enligt direktivet bör vara baserad på verksamhet som har kopplingar till organiserad brottslighet eller som skadar Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

En sådan teknik skulle ligga i linje med både ordalydelsen i och tanken bakom handlingsplanen för bekämpande av den organiserade brottsligheten. Dessutom kan det vara lättare för de personer och institutioner som omfattas av direktivet att fatta misstanke och rapportera om eventuell inblandning av en grupp organiserade brottslingar än att bedöma hur allvarlig den bakomliggande brottsligheten är och exakt hur den skall behandlas rättsligt mot bakgrund av gällande högsta och lägsta straffsatser.

Kommissionen anser att ett fullt engagemang från finanssektorn och de nya verksamheter och yrken som är avsedda att omfattas av direktivet kommer att uppnås när det står klart att målet är att bekämpa organiserad brottslighet.

Medlemsstaterna kommer förstås fortfarande att kunna utvidga sin lagstiftning mot penningtvätt till att omfatta varje annan form av brottslighet.

Vilka verksamheter inom finanssektorn omfattas?

1991 års direktiv gäller för kreditinstitut och finansiella institut i vidaste bemärkelse.

I sitt betänkande och sin resolution från mars 1999 uttryckte Europaparlamentet emellertid tvivel om huruvida vissa särskilda verksamheter, till exempel växlings- och överföringskontor verkligen omfattas av direktivet.

Definitionen av finansiella institut i direktivet baseras på bilagan till andra bankdirektivet och det är riktigt att skillnader i de olika språkversionerna av denna bilaga kan leda till viss förvirring om exakt vad som omfattas av direktivet. Eftersom det är uppenbart att dessa verksamheter i allt högre utsträckning utnyttjas för penningtvätt är det mycket viktigt att det står helt klart att de omfattas av direktivet. Kommissionen föreslår därför att tillämpningsområdet specificeras i definitionen av finansiell institution.

Parlamentet uttryckte även tvivel om huruvida investeringsföretag omfattas, med tanke på att investeringstjänstedirektivet antogs 1993, något efter antagandet av penningtvättdirektivet. För att skingra alla tvivel föreslår kommissionen att definitionen av finansiell institution utsträcks till att innefatta investeringsföretag enligt definitionen i investeringstjänstedirektivet.

Vilka verksamheter utanför finanssektorn omfattas?

I artikel 12 i direktivet föreskrivs att "medlemsstaterna skall se till att bestämmelserna i detta direktiv utvidgas, helt eller delvis, till att omfatta andra yrkesgrupper och företagskategorier än kreditinstitut och finansiella institut som avses i artikel 1, då den verksamhet som bedrivs är särskilt ägnad att utnyttjas för tvättning av pengar".

Som kommissionen konstaterade i sin första rapport innebär artikeln en förpliktelse, men den allmänna ordalydelsen ger medlemsstaterna stor valfrihet vid tillämpningen.

Det finns allmän enighet om att det stärkta skyddet mot penningtvätt inom banksektorn har fått personer som ägnar sig åt penningtvätt att söka alternativa metoder för att dölja de genom brott intjänade medlens ursprung.

Denna utveckling har tagits upp i FATF:s årliga typologirapport. I 1996-1997 års FATF-rapport konstateras beträffande penningtvättstekniker att den tydligaste trenden är penningtvättarnas ständigt ökande användning av andra finansiella institutioner än banker och av icke-finansiella affärsverksamheter i anslutning till banker. Detta anses återspegla en situation där bankerna i högre grad iakttar åtgärderna mot penningtvätt. Penningtvättare fortsätter att ta hjälp av professionella bulvaner som på olika sätt hjälper till att maskera ursprunget och ägarförhållandena för brottsligt förvärvade medel.

I 1998 års rapport om skatteparadis, banksekretess och penningtvätt som utarbetats av FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott (United Nations Office of Drug Control and Crime Prevention, UNODCCP) nämns det ofta förekommande missbruket att använda jurister och revisorer som redskap för att gömma brottsligt intjänade medel.

Det har också förekommit en mängd fall där fastighetsbranschen använts för att tvätta pengar.

Kontaktkommittén för frågor om penningtvätt (the Money Laundering Contact Committee) har vid flera tillfällen haft detta ämne på dagordningen. Medverkan av olika yrkesgrupper, i synnerhet de juridiska yrkesgrupperna, är en särskilt känslig fråga med tanke på den tystnadsplikt och de sekretesskrav som förekommer i alla medlemsstater.

Denna känslighet var uppenbar redan i rådets slutsatser om kommissionens första rapport där rådet uppmanade till en mer samordnad tillämpning av direktivet, särskilt avseende yrkesgrupper och företagskategorier som omfattas av direktivets bestämmelser, med beaktande av de juridiska yrkenas särskilda status.

I punkt 4 i Europaparlamentets resolution om kommissionens första rapport anmodas kommissionen att, mot bakgrund av kontaktkommitténs förarbeten, lägga fram ett förslag till översyn av det föreliggande direktivet varigenom de yrkesgrupper och företagskategorier som är eller som kan bli direkt eller indirekt involverade i verksamhet eller förfaranden som gäller penningtvätt inbegrips i direktivets direkta tillämpningsområde.

Frågan om huruvida bestämmelserna om bekämpning av penningtvätt skall tillämpas på yrken och verksamheter utanför den egentliga finanssektorn har emellertid diskuterats också i andra forum. Slutsatserna från Europeiska rådet i Dublin i december 1996 innehåller ett åtagande om ett fullständigt genomförande av direktivet om penningtvätt och av möjligheterna att utvidga det till att gälla andra relevanta yrkeskategorier och organ som inte tillhör den traditionella finansiella sektorn. Vid Europeiska rådets möte i Dublin inrättades också högnivågruppen om organiserad brottslighet som utarbetade handlingsplanen för bekämpning av organiserad brottslighet. I rekommendation 26, som till stor del handlar om åtgärder för bekämpning av penningtvätt, konstateras i punkt 26 e att rapporteringsplikten i artikel 6 i penningtvättsdirektivet bör utökas till personer och yrken andra än de finansiella institut som omnämns i direktivet. Detta mål skulle ha uppnåtts i slutet av 1998.

Europaparlamentet återkom till denna fråga i sitt betänkande och sin resolution om kommissionens andra genomföranderapport. I punkt 1 i Europaparlamentets resolution som antogs i mars 1999 uppmanas kommissionen

" att lägga fram ett förslag till rättsakt om ändring av penningtvättdirektivet.

Ett sådant förslag skall inbegripa

a) ett införlivande i direktivets tillämpningsområde av yrkesgrupper och företagskategorier som kan bli involverade i penningtvätt eller utnyttjas av sådana som ägnar sig åt penningtvätt, till exempel fastighetsmäklare, konsthandlare, auktionsförrättare, kasinon, valutaväxlingsföretag, penningöverföringsföretag, notarier, redovisningsansvariga, advokater, skatterådgivare och revisorer för att

- dessa grupper helt eller delvis skall omfattas av direktivets bestämmelser eller, om nödvändigt,

- dessa grupper skall omfattas av nya bestämmelser som tar hänsyn till deras särskilda förutsättningar och som särskilt värnar om dessa yrkens tystnadsplikt."

Kommissionen är enig med Europaparlamentet om att de flesta av de verksamheter och yrken som ovan nämnda resolution hänvisar till bör omfattas av direktivet.

Kommissionen anser det inte orimligt att till fullo involvera fastighetsbranschen, redovisningsansvariga, revisorer och kasinon i kampen mot organiserad brottslighet. Personer inom dessa yrken och verksamheter bör vara skyldiga att identifiera sina kunder och rapporter eventuella misstankar om penningtvätt till de myndigheter i medlemsstaterna som har ansvaret för att bekämpa penningtvätt. Dessa personer skulle naturligtvis vara skyddade från civil- eller straffrättsligt ansvar i samband med rapportering av misstankar.

Kommissionen ställer sig tveksam till tanken att inkludera konsthandlare och auktionsförrättare, med tanke på svårigheterna att avgränsa sådana verksamheter exakt och att kontrollera hur föreskrivna regler tillämpas. En utvidgning som innebär att konsthandlare omfattas skulle också leda till frågan om huruvida samma regler bör tillämpas på alla som handlar med värdefulla föremål, till exempel försäljare av lyxbilar, juvelerarbutiker eller frimärks- och mynthandlare.

Vad gäller notarier och andra oberoende jurister skulle skyldigheterna enligt direktivet endast gälla i samband med vissa särskilda ekonomiska och bolagsrättsliga verksamheter där risken för penningtvätt är som störst.

Med tanke på juristers särskilda ställning skulle advokater vara undantagna från alla krav på identifiering eller rapportering i samband med att de företräder eller försvarar sina klienter i rättssaker. För att värna om tystnadsplikten skulle medlemsstaterna ha rätt att välja om de vill tillåta advokater att meddela sina eventuella misstankar till sitt advokatsamfund eller motsvarande yrkesorganisation istället för till de myndigheter som normalt sett ansvarar för att bekämpa penningtvätt. Båda dessa punkter betonas också av Europaparlamentet.

Medlemsstaterna skall fastställa lämpliga former för samarbete mellan advokatsamfund eller yrkesorganisationer å ena sidan och de normala myndigheterna med ansvar för penningtvättsbekämpning å andra sidan. Kommissionen kommer att noga övervaka hur effektiva dessa förfaranden är.

Genom att särbehandla advokater på detta sätt vill kommissionen få denna yrkesgrupp engagerad i insatserna för att bekämpa penningtvätt och samtidigt säkerställa advokaternas särskilda roll i vårt samhälle. Yrkessekretessen är en allmän princip som finns i varje medlemsstat men som antar olika former beroende på de olika rättssystemens struktur. Huvudsyftet med förslaget på detta område är att göra det svårare för faktiska och potentiella penningtvättare att försöka missbruka advokatens tjänster, till exempel genom att tillhandahålla oriktig eller ofullständig information, därför att de är förvissade om att bluffen, om den upptäcks, inte kommer att rapporteras vidare. Samtidigt skulle advokaten inte ställas ensam med en misstanke om grov brottslig verksamhet. Emellertid behövs det lämpliga sanktioner för det fall att en rapport inte lämnas till det berörda advokatsamfundet, fastän så borde ha skett.

Kundidentifikation vid anonyma transaktioner

Enligt artikel 3 i direktivet skall banker och finansiella institut kräva att kunderna styrker sin identitet, hålla lämpliga register och vidta skäliga åtgärder för att försöka identifiera dem för vars räkning någon annan uppträder.

I sin första rapport uttryckte Europaparlamentet sin oro angående försvagningen av kundidentifikationskraven, särskilt i anslutning till s.k. telebanker.

Kontaktkommittén har diskuterat problemet med anonyma transaktioner vid ett antal tillfällen och har kommit överens om ett antal principer som kreditinstitut och finansiella institut skall tillämpa för att säkerställa en tillräcklig kundidentifikation.

Kommissionen anser att dessa principer, som ger mycket användbar vägledning samtidigt som de ger utrymme för flexibilitet, bör inkorporeras i direktivet genom en bilaga.

Kommissionen anser att denna fråga måste fortsätta att bevakas noga mot bakgrund av den fortsatta tekniska utvecklingen i den finansiella sektorn.

Utbyte av information

Ett utbyte av information om penningtvätt är oundgängligt för att åtgärderna skall bli effektiva. På detta stadium av integrationsprocessen föreslår kommissionen ett sådant utbyte beträffande olaglig verksamhet som berör Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

Behov av regelbunden granskning av Europeiska unionens åtgärder på detta område

Kommissionen kommer att fortsätta att regelbundet rapportera till Europaparlamentet och rådet om direktivets genomförande och om åtgärdernas effektivitet på detta område.

Som ett led i detta arbete kommer ett antal områden som behandlas i detta förslag att behöva granskas särskilt, till exempel reaktionen från de yrkesgrupper och de verksamhetsområden som direktivet kommer att utsträckas till, effektiviteten i det särskilda rapporteringssystemet för oberoende jurister samt de möjliga effekterna på den elektroniska handeln av systemet för kundidentifikation vid anonyma transaktioner.

Synpunkter på de enskilda artiklarna

Artikel 1 i texten från 1991 skulle ersättas av en ny artikel i vilken ett antal ändringar föreslås i definitionerna så att:

_ definitionerna av "kreditinstitut" och "finansiella institut" omfattar filialer till kreditinstitut och finansiella institut i gemenskapen och att det därmed tydligt framgår att sådana filialer måste rapportera misstankar till värdlandets myndigheter och att värdlandets myndigheter är ansvariga för att säkerställa att ett tillräckligt skydd mot penningtvätt existerar,

_ det tydligt framgår att växlingskontor och överföringskontor omfattas av direktivet,

_ definitionerna omfattar investmentbolag,

_ definitionen av "brottslig verksamhet" ändras så att den inte endast omfattar narkotikahandel utan även all annan organiserad brottslighet och olaglig verksamhet som påverkar Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. Denna definition skall ligga till grund för förbudet mot penningtvätt.

Ny artikel 2a

I denna artikel utökas det antal verksamheter och yrkesgrupper som omfattas av skyldigheterna i direktivet. De kreditinstitut och finansiella institut som redan omfattas av texten från 1991 benämns "institut" i övriga bestämmelser i direktivet, medan de nya juridiska eller fysiska personer som också omfattas av direktivet benämns "personer".

Artikeln innehåller en förteckning över de verksamheter som, om notarier och andra jurister ägnar sig åt dessa, gör att dessa grupper omfattas av direktivet. Dessa verksamheter är huvudsakligen av finansiell eller bolagsrättslig karaktär.

Artikel 3 i texten från 1991 ersätts av en ny artikel 3 som även den behandlar kraven på kundidentifikation.

En bestämmelse om anonyma transaktioner förs in och en hänvisning görs till de principer och förfaranden som anges i bilagan.

En särskild transaktionströskel fastställs för kasinokunder som köper spelmarker.

Artikel 6 i texten från 1991 ersätts av en ny artikel 6 som även den behandlar skyldigheten att till myndigheterna rapportera misstankar om penningtvätt.

Denna skyldighet kommer att omfatta alla de institut och personer som omfattas av direktivet.

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att låta oberoende jurister rapportera sina misstankar till sitt advokatsamfund eller annan yrkesorganisation. Detta val måste medlemsstaterna själva få träffa, för åtminstone en medlemsstat har redan ålagt vissa advokater att, när de agerar som finansiella intermediärer, rapportera misstankar om penningtvätt på samma sätt som den finansiella sektorn.

Enligt förslaget skulle dessa yrkesgrupper vara undantagna från rapporteringskravet om de företräder samma klient i någon formell rättssak. Råd som direkt eller indirekt söks i syfte att underlätta penningtvätt kan inte omfattas av ett undantag från rapporteringskravet.

Genom artikel 12 upprättas samarbete mellan de nationella myndigheterna med ansvar för att bekämpa penningtvätt och kommissionen, om den har behörighet, i fall som gäller bedrägeri eller korruption som skadar Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

I en ny artikel 2 anges att kommissionen kommer att genomföra en särskild undersökning av olika aspekter på det ändrade direktivet, däribland det särskilda systemet för jurister och de möjliga effekterna på den elektroniska handeln av kundidentifikationförfarandena.

De återstående ändringsbestämmelserna är av teknisk karaktär så att texten anpassas till att omfatta "personer" .

Bilaga: I en bilaga anges de principer och förfaranden som överenskommits i Kontaktkommittén för frågor om penningtvätt beträffande kundidentifikation när det handlar om anonyma kontakter mellan kreditinstitutet eller det finansiella institutet och kunden.

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om ändring av rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar

EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 47.2 första och tredje meningen och artikel 95 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [9],

[9] EGT

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [10],

[10] 0 EGT

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i EG-fördraget [11], och

[11] 1 EGT

av följande skäl:

1. Rådets direktiv 91/308/EEG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (nedan kallat "direktivet") antogs den 10 juni 1991 [12].

[12] 2 EGT L 166, 28.6.1991, s. 77

2. Kommissionen har i två rapporter som i enlighet med artikel 17 i direktivet har överlämnats till Europaparlamentet och rådet rapporterat om hur genomförandet av detta direktiv fortskrider och om vilka framsteg som gjorts i kampen mot penningtvätt [13].

[13] 3 KOM(95) 54 slutlig och KOM(1998) 401 slutlig.

3. Som reaktion på kommissionens två rapporter begärde Europaparlamentet i sina rapporter och resolutioner en uppdatering och utvidgning av direktivet från 1991 [14].

[14] 4 Dok. A4-0187/96 och EGT C 198, 8.7.1996, s. 245; Dok. A4-0093/99 och EGT C

4. I den handlingsplan som utarbetats av högnivågruppen för frågor om organiserad brottslighet och som antogs vid Europeiska rådets möte i Amsterdam den 16-17 juni 1997, och i synnerhet i rekommendation 26, uppmanades det till ytterligare ansträngningar för att bekämpa penningtvätt [15].

[15] 5 EGT C 251, 15.8.1997, s. 1.

5. Det är lämpligt att direktivet, som är ett av de främsta internationella instrumenten i kampen mot penningtvätt, uppdateras i enlighet med kommissionens slutsatser och Europaparlamentets och medlemsstaternas önskningar. Direktivet skall inte endast återspegla bästa internationella praxis på detta område utan det skall även fortsättningsvis ge den finansiella sektorn och andra känsliga verksamheter ett gott skydd mot de skadliga effekterna av pengar som intjänats genom brott.

6. Enligt allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) får länder som undertecknat avtalet vidta nödvändiga åtgärder för att skydda offentliga normer samt vidta åtgärder av tillsynsskäl, bland annat för att säkerställa det finansiella systemets stabilitet och integritet. Dessa åtgärder får inte innebära begränsningar utöver vad som är motiverat för att uppnå målen.

7. I direktivet fastställs inte tydligt vilken medlemsstats myndigheter som skall erhålla rapporter om misstänkta transaktioner från sådana kreditinstituts och finansiella instituts filialer som har sina huvudkontor i en annan medlemsstat, ej heller vilken medlemsstats myndigheter som är ansvariga för att säkerställa att sådana filialer följer bestämmelserna i artikel 11 i direktivet.

8. Denna fråga har diskuterats i den kontaktkommitté med ansvar för penningtvättsfrågor som inrättades genom artikel 13 i direktivet. Myndigheterna i de medlemsstater där filialerna var belägna bör erhålla sådana rapporter och fullgöra de uppgifter som nämns ovan.

9. Denna ansvarstilldelning bör anges tydligt i direktivet genom en ändring av den definition av "kreditinstitut" och "finansiellt institut" som finns i artikel 1 i direktivet.

10. Europaparlamentet har uttryckt oro över att den verksamhet som växlingskontor ("bureaux de change") och överföringskontor ("money remittance offices") bedriver är känslig för penningtvätt. Dessa verksamheter omfattas redan av direktivet. För att skingra eventuella tvivel i denna fråga skall det i direktivet tydligt bekräftas att dessa verksamheter omfattas.

11. För att säkerställa en så fullständig täckning av den finansiella sektorn som möjligt skall det också klargöras att den verksamhet som investeringsföretag enligt definitionen i rådets direktiv 93/22/EEG (direktivet om investeringstjänster) bedriver omfattas av direktivet [16].

[16] 6 EGT L 141, 11.6.1993, s. 27.

12. Enligt direktivet är medlemsstaterna endast skyldiga att bekämpa penningtvätt i samband med narkotikabrott. Det har under de senaste åren skett en utveckling mot en mycket vidare definition av begreppet penningtvätt som grundar sig på ett större antal förbrott eller underliggande brott, vilket till exempel återspeglas i den ändring som gjordes 1996 av de 40 rekommendationerna från Financial Action Task Force (FATF), det ledande internationella organet i kampen mot penningtvätt.

13. En bredare definition av förbrott underlättar rapporteringen av misstänkta transaktioner och det internationella samarbetet på detta område. Därför skall direktivet uppdateras i detta avseende.

14. I den gemensamma åtgärden av den 3 december 1998 antagen av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott [17] kom medlemsstaterna överens om att räkna alla allvarliga brott, enligt definitionen i den gemensamma åtgärden, som förbrott i syfte att kriminalisera penningtvätt.

[17] 7 EGT L 333, 9.12.1998, s. 1.

15. Genom direktivet införs skyldigheter särskilt beträffande rapportering av misstänkta transaktioner. Det skulle vara lämpligare och ligga mer i linje med tanken bakom åtgärdsplanen för bekämpning av organiserad brottslighet att utsträcka det förbud mot penningtvätt som föreskrivs i direktivet till att omfatta inte endast narkotikabrott utan alla de verksamheter som är föremål för organiserad brottslighet samt bedrägeri, korruption och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen enligt artikel 280 i fördraget.

16. Beträffande denna typ av bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet skall de myndigheter i medlemsstaterna som har ansvar för att bekämpa penningtvätt och kommissionen samarbeta med varandra och utbyta relevant information.

17. Den 21 december 1998 antog rådet en gemensam åtgärd på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen genom vilken det blir ett brott att delta i en brottslig organisation i Europeiska unionens medlemsstater [18]. Denna gemensamma åtgärd återspeglar medlemsstaternas ståndpunkt att det behövs en gemensam strategi på detta område.

[18] 8 EGT L 351, 29.12.1998, s. 1.

18. Som föreskrivs i direktivet från 1991 upprättar den finansiella sektorn i varje medlemsstat, särskilt kreditinstituten, rapporter om misstänkta transaktioner. Det finns tecken på att förstärkningen av kontrollerna i den finansiella sektorn har tvingat de som ägnar sig åt penningtvätt att finna alternativa metoder för att dölja de genom brott intjänade medlens ursprung.

19. Det finns en tydlig tendens att de som ägnar sig åt penningtvätt i ökad utsträckning använder företag utanför den finansiella sektorn. Detta bekräftas av FATF:s studier av olika metoder och typologier för penningtvätt.

20. I artikel 12 i direktivet anges redan att bestämmelserna i direktivet skall utvidgas till att även omfatta andra sårbara yrkesgrupper och företagskategorier utanför den finansiella sektorn.

21. Frågan om sårbar verksamhet utanför den finansiella sektorn har diskuterats vid flera tillfällen i kontaktkommittén med ansvar för penningstvättsfrågor.

22. Bestämmelserna i direktivet om att kunderna måste identifiera sig, uppgiftsunderlag hållas och misstänkta transaktioner rapporteras bör utvidgas till att omfatta ett begränsat antal verksamheter och yrkesgrupper som har visat sig vara sårbara för penningtvätt.

23. Notarier och oberoende jurister bör omfattas av bestämmelserna i direktivet när de utför ett begränsat antal specifika finansiella transaktioner eller företagstransaktioner, där risken är som störst för att dessa juristers tjänster missbrukas i syfte att tvätta de pengar som utgör vinning från narkotikasmuggling eller organiserad brottslighet.

24. Om en oberoende advokat eller advokatbyrå företräder en klient i en formell rättssak skulle det emellertid inte vara lämpligt att i direktivet ålägga advokaten en skyldighet att rapportera misstankar om penningtvätt.

25. I direktivet hänvisas till "de myndigheter, som har att bekämpa tvättning av pengar" och till vilka misstankar om penningtvätt skall rapporteras. Med beaktande av den tystnadsplikt som advokater är skyldiga sina kunder bör medlemsstaterna när det gäller oberoende jurister ha rätt att utse advokatsamfundet eller någon annan yrkesorganisation för advokater till ansvarig myndighet. De bestämmelser i vilka behandlingen av sådana rapporter och deras eventuella vidarebefordran till polis eller juridiska myndigheter regleras och i vilka lämpliga former av samarbete mellan advokatsamfund eller yrkesorganisationer och myndigheter med ansvar för bekämpning av penningtvätt i allmänhet regleras skall fastställas av medlemsstaterna.

26. Finansiella tjänster beställs och tillhandahålls i allt högre grad med hjälp av medel (såsom post, telefon och dator) som begränsar den direkta kontakten mellan säljare och köpare eller som gör denna direkta kontakt överflödig. Även i sådana fall måste bestämmelserna om kundidentifikation som anges i direktivet följas. Kontaktkommittén för frågor om penningtvätt har granskat sådana anonyma transaktioner och har utarbetat principer och förfaranden för kundidentifikation. Dessa principer och förfaranden skall inkorporeras i direktivet som bilaga.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 91/308/EEG ändras på följande sätt:

1) Artikel 1 skall ersättas med följande:

"Artikel 1

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

A) kreditinstitut: ett kreditinstitut, så som det definieras i artikel 1 första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG [19], omfattande även inom gemenskapen belägna filialer, i den betydelse som anges i samma artikels tredje strecksats, till kreditinstitut med huvudkontor inom eller utanför gemenskapen.

[19] 9 EGT L 322, 17.12.1977, s. 30.

B) finansiellt institut:

1) Ett företag som inte är ett kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i punkterna 2-12 och 14 i bilagan till direktiv 89/646/EEG. Dessa omfattar de verksamheter som växlingskontor ("bureaux de change") och överföringskontor utför.

2) Ett försäkringsföretag auktoriserat i enlighet med direktiv 79/267/EEG [20], om företaget bedriver verksamheter som täcks av det direktivet.

[20] 0 EGT L 204, 21.7.1998, s. 29.

3) Ett investeringsföretag enligt definition i artikel 1 i direktiv 93/22/EEG.

Denna definition av finansiella institut omfattar även inom gemenskapen belägna filialer till finansiella institut med huvudkontor inom eller utanför gemenskapen.

C) tvättning av pengar: följande förfaranden när de sker uppsåtligt:

- Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att hjälpa någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de rättsliga följderna av sitt handlande.

- Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta beskaffenhet eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den, av dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott.

- Förvärv, innehav eller brukande av egendom om den som mottar egendomen vid tidpunkten för mottagandet var medveten om att egendomen härrörde från brott eller från medverkan till brott.

- Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp till, främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande av någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.

Vetskap, uppsåt och ändamål som utgör rekvisit för de ovannämnda gärningarna, får härledas ur objektiva, faktiska omständigheter.

Tvättning av pengar skall betraktas som sådan även i fall då de gärningar, som frambringat den egendom som skall tvättas, begåtts inom någon annan medlemsstats eller ett tredje lands territorium.

D) Egendom: tillgångar av varje slag, vare sig fysiska eller icke fysiska, av fast eller lös natur, materiella eller immateriella, samt juridiska dokument eller instrument som styrker rätten till eller intresset i sådana tillgångar.

E) Brott:

- brottsliga gärningar som anges i artikel 3.1 a i Wienkonventionen [21],

[21] 1 Förenta nationernas konvention mot olaglig handel med narkotika och psykotropa preparat, antagen den 19 december 1988 i Wien.

- deltagande i verksamhet som är kopplad till organiserad brottslighet,

- bedrägeri, korruption eller varje annan olaglig verksamhet som skadar eller som sannolikt kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella intressen samt

- övriga brottsliga gärningar, beträffande vilka respektive medlemsstat föreskrivit att detta direktiv skall gälla.

F) Behöriga myndigheter: de nationella myndigheter som i lag eller annan författning givits behörighet att utöva tillsyn över de institut eller personer som omfattas av detta direktiv."

2) Följande artikel skall införas som artikel 2a:

"Artikel 2a

Medlemsstaterna skall säkerställa att de skyldigheter som anges i detta direktiv åläggs följande institut:

1) kreditinstitut enligt definitionen i punkt A i artikel 1,

2) finansiella institut enligt definitionen i punkt B i artikel 1,

och följande juridiska eller fysiska personer i deras roll som yrkesutövare:

3) externa revisorer,

4) fastighetsmäklare,

5) notarier och andra oberoende jurister när de hjälper eller företräder en klient vid

a) köp och försäljning av fastigheter eller företag,

b) hantering av klientens pengar, värdepapper eller andra tillgångar,

c) öppnande eller förvaltande av bank-, spar- eller värdepapperskonton,

d) bildande, drivande eller ledande av företag, förvaltningsbolag eller liknande strukturer,

e) genomförande av varje annan finansiell transaktion,

6. handlare som köper och säljer varor av högt värde, såsom ädelstenar eller ädelmetaller,

7. penningtransportörer och

8. driftsansvariga för, ägare till och chefer för kasinon."

3. Artikel 3 skall ersättas med följande:

"Artikel 3

1) Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut kräver av sina kunder att de styrker sin identitet när ett affärsförhållande inleds, särskilt då ett sparkonto eller annat konto öppnas och då bankfackstjänster erbjuds.

2) Identifikationskravet skall tillämpas även vid transaktioner med andra kunder än sådana som avses i punkt 1, då transaktionen gäller ett belopp motsvarande 15 000 euro eller mer, vare sig transaktionen genomförs på en gång eller i flera led som verkar ha samband. Om summan inte är känd då transaktionen utförs, skall det berörda institutet eller personen begära identifikation så snart det fått kännedom om summan och konstaterat att gränsvärdet uppnåtts.

Om ett institut upprättar affärsrelationer eller inleder en transaktion med en kund som inte har varit fysiskt närvarande ur identifikationssynpunkt ("anonyma transaktioner") skall de principer och förfaranden som anges i bilagan tillämpas.

3) Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 skall, i fråga om försäkring som sådana försäkringsföretag som avses i direktiv 79/267/EEG har meddelat inom ramen för verksamhet som omfattas av det direktivet, identifikationskravet inte tillämpas vid sådana periodiska premiebetalningar, eller premiebetalningar som skall ske visst år, som inte överstiger 1 000 euro, inte heller vid engångspremiebetalningar som uppgår till högst 2 500 euro. Om de periodiska premiebetalningarna, eller premiebetalningarna som skall ske visst år, höjs så att de överstiger gränsvärdet 1 000 euro, skall identifikation krävas.

3a) Trots vad som sägs i punkt 2 skall identifikation krävas av alla kasinokunder som köper eller växlar spelmarker till ett värde av 1000 euro eller mer.

4) Medlemsstaterna får föreskriva att identifikationskravet inte skall vara obligatoriskt i fråga om pensionsförsäkring som grundar sig på ett anställningskontrakt eller den försäkrades yrkesverksamhet, detta förutsatt att försäkringsbrevet inte innehåller någon återköpsklausul och inte får användas som säkerhet för lån.

5) I de fall då det råder osäkerhet om huruvida sådana kunder, som avses i föregående punkter, handlar för egen del, samt i de fall då det står klart att de inte handlar för egen del, skall de institut och personer som omfattas av detta direktiv vidta lämpliga åtgärder för att skaffa sig upplysningar om den verkliga identiteten hos de personer, för vilkas räkning kunderna i fråga handlar.

6) De institut och personer som omfattas av detta direktiv skall genomföra sådan identifikation även om transaktionsbeloppet är lägre än föreskrivet gränsvärde, närhelst det föreligger misstanke om tvättning av pengar.

7) De institut och personer som omfattas av detta direktiv skall inte vara skyldiga att genomföra identifikation enligt denna artikel, om kunden är ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut som omfattas av detta direktiv.

8) Medlemsstaterna får föreskriva att identifikationskravet, såvitt gäller transaktioner som avses i punkterna 3 och 4, skall anses tillgodosett när det har klarlagts att betalningen skall ske från ett konto som i enlighet med föreskrifterna i punkt 1 öppnats i kundens namn hos ett kreditinstitut som omfattas av detta direktiv."

4) I artiklarna 4 och 5 skall orden "kreditinstitut och finansiella institut" ersättas med "de institut och personer som omfattas av detta direktiv".

5) Artikel 6 skall ersättas med följande:

"Artikel 6

1) Medlemsstaterna skall se till att de institut och personer som omfattas av detta direktiv samt dessas styrelseledamöter och anställda samarbetar fullt ut med de myndigheter, som har att bekämpa tvättning av pengar

a) genom att självmant lämna dessa myndigheter upplysningar om alla förhållanden som kan tyda på tvättning av pengar,

b) genom att på begäran av dessa myndigheter förse dem med alla uppgifter som behövs, i enlighet med fastställda förfaranden enligt tillämplig lagstiftning.

2) Uppgifter som avses i punkt 1 skall lämnas vidare till de myndigheter som har att bekämpa tvättning av pengar i den medlemsstat, inom vars territorium det uppgiftslämnande institutet är beläget eller den uppgiftslämnande personen hör hemma. Uppgifterna skall normalt lämnas vidare av den person eller de personer som instituten eller personerna utsett i enlighet med vad som sägs i artikel 11.1.

3) Beträffande de oberoende jurister som det hänvisas till i artikel 2a.5 kan medlemsstaterna utse advokatsamfund eller lämplig självreglerande yrkesorganisation som den myndighet som det hänvisas till i punkt 1 i denna artikel. I detta fall skall medlemsstaterna fastställa lämplig form för samarbete mellan denna myndighet och de övriga myndigheter som är ansvariga för bekämpning av penningtvätt.

Medlemsstaterna behöver inte tillämpa de bestämmelser som anges i punkt 1 på dessa jurister när det gäller sådan information som de får från en klient för att kunna företräda denne i en rättssak. Detta undantag från skyldigheterna i punkt 1 skall inte omfatta något fall där det finns skäl att misstänka att rådgivning efterfrågas i syfte att underlätta penningtvätt.

4) Uppgifter som lämnas till myndigheterna i enlighet med bestämmelserna i punkt 1 får användas endast i samband med bekämpandet av tvättning av pengar. Medlemsstaterna får dock föreskriva att uppgifterna får användas även för andra ändamål."

6) Artikel 7 skall ersättas med följande:

"Artikel 7

Medlemsstaterna skall se till att de institut och personer som omfattas av detta direktiv, till dess de underrättat de myndigheter som avses i artikel 6, avstår från att utföra sådana transaktioner som de vet har eller misstänker ha samband med tvättning av pengar. Dessa myndigheter får, under de förutsättningar som gäller enligt deras respektive nationella lagar, ge föreläggande om att transaktionen inte skall utföras. I de fall då en sådan transaktion misstänks föranleda tvättning av pengar och det inte är möjligt att på angivet sätt underlåta att utföra transaktionen eller underlåtenheten är ägnad att motverka försök att efterforska dem som gynnas av ett misstänkt förfarande för tvättning av pengar, skall det berörda institutet i efterhand omedelbart underrätta myndigheterna."

7) I artikel 8 skall orden "kreditinstitut och finansiella institut" ersättas med "de institut och personer som omfattas av detta direktiv".

8) Artikel 9 skall ersättas av följande:

"Artikel 9

Om ett institut eller en person som omfattas av detta direktiv eller en anställd eller en styrelseledamot i god tro har röjt upplysningar, som avses i artiklarna 6 och 7, för de myndigheter som har att bekämpa tvättning av pengar, skall detta inte innebära överträdelse av någon sekretessregel som följer av ett avtal eller av någon föreskrift i lag eller annan författning, och inte föranleda ansvar i någon form för institutet eller personen eller deras styrelseledamöter eller anställda."

9) I artikel 10 skall orden "ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut" ersättas med "de institut och personer som omfattas av detta direktiv".

10) I artikel 11 skall orden "kreditinstitut och finansiella institut" ersättas med "de institut och personer som omfattas av detta direktiv".

11) Artikel 12 skall ersättas av följande:

"Artikel 12

Medlemsstaterna skall se till att bestämmelserna i detta direktiv utvidgas, helt eller delvis, till att omfatta andra yrkesgrupper och företagskategorier än de institut och personer som avses i artikel 2a, då det är särskilt sannolikt att den verksamhet som bedrivs utnyttjas för tvättning av pengar."

I fall som gäller bedrägeri, korruption eller varje annan olaglig verksamhet som skadar eller som sannolikt kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella intressen skall de myndigheter med ansvar för att bekämpa penningtvätt som avses i artikel 6 och kommissionen, om den har behörighet, samarbeta med varandra i syfte att förebygga och upptäcka penningtvätt. I detta syfte skall de utbyta relevant information om misstänkta transaktioner. Information som utbytts på detta sätt skall omfattas av sekretessregler.

När det gäller oberoende jurister kan medlemsstaterna undanta advokatsamfund eller självreglerande yrkesorganisationer från skyldigheterna enligt stycke 2.

Artikel 2

Tre år efter det att detta direktiv antagits skall kommissionen, inom ramen för den rapport som anges i artikel 17 i direktiv 91/308/EEG, genomföra en särskild undersökning av aspekter som har samband med den särskilda behandlingen av oberoende jurister, identifikationen av kunder i anonyma transaktioner och möjliga effekter på den elektroniska handeln.

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast senast den 31 december 2001.

2. När en medlemsstat antar sådana bestämmelser, skall dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 4

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel,

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA

KReditINSTITUTs OCH FINANSIELLA instituts Identifkation av kunder (FYSISKA PERSONER) I ANONYMA FINANSIELLA TRANSAKTIONER

Inom ramen för direktivet skall följande principer tillämpas på identifikationsförfarandena för anonyma finansiella transaktioner:

i) Förfarandena skall säkerställa en tillräcklig kundidentifikation.

ii) Förfarandena kan tillämpas förutsatt att det inte finns några rimliga skäl att anta att direkt kontakt undviks för att dölja kundens riktiga identitet och förutsatt att det inte finns någon misstanke om penningtvätt.

iii) Förfarandena skall inte tillämpas på transaktioner som inbegriper användning av kontanter.

iv) I de förfaranden för internkontroll som anges i artikel 11.1 i direktivet skall särskilt anonyma transaktioner beaktas.

v) Om motparten till det institut som genomför transaktionen (nedan kallat "avtalsslutande institut") är en kund, kan identifikation ske genom följande förfaranden:

a) En direkt identifikation kan genomföras vid det avtalsslutande institutets filial eller representationskontor som ligger närmast kunden.

b) Om identifikationen genomförs utan direkt kontakt med kunden:

Genom att begära en kopia av kundens officiella identifikationsdokument eller det officiella numret i identifikationsdokumentet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas kontrollen av kundens adress när detta anges på identifikationsdokumentet (till exempel dokument beträffande transaktionen som skall skickas rekommenderat med mottagningsbevis till kundens adress).

Genom att genomföra den första betalningen i transaktionen via ett konto som öppnats i kundens namn hos ett kreditinstitut i Europeiska unionen eller i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Staterna får godta betalningar som genomförs via välrenommerade kreditinstitut i tredje land som tillämpar likvärdiga regler för bekämpning av penningtvätt.

Genom att det avtalsslutande institutet noga kontrollerar att identiteten på innehavaren av det konto genom vilket betalningen sker och kundens identitet enligt identifikationsdokumentet (eller av vad som framgår av identifikationsnumret) är en och samma. Om det skulle råda tvivel i detta avseende skall det avtalsslutande institutet kontakta det kreditinstitut där kontot öppnats i syfte att kontrollera kontohavarens identitet. Om tvivlen fortfarande kvarstår skall ett intyg begäras från kreditinstitutet i vilket kontohavarens identitet styrks och det intygas att identifikationen genomfördes på ett korrekt sätt och att alla uppgifter har registrerats i enlighet med direktivet.

c) Vid vissa försäkringstransaktioner kan undantag göras från identifikationskraven om betalningen "skall ske från ett konto som öppnats i kundens namn hos ett kreditinstitut som omfattas av detta direktiv" (Artikel 3.8).

vi) Om motparten till det avtalsslutande institutet är ett annat institut som agerar på en kunds vägnar, gäller följande:

a) Om motparten hör hemma i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet behöver det avtalsslutande institutet inte genomföra identifikation av kunden. (Art. 3.7 i direktivet).

b) Om motparten hör hemma utanför Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall institutet kontrollera motpartens identitet (om den inte är känd) genom att konsultera ett tillförlitligt register över finansiella institut. Om det skulle råda tvivel i detta hänseende, skall institutet begära att få motpartens identitet bekräftad av tillsynsmyndigheterna i det tredje land där motparten hör hemma. Institutet skall också vidta "lämpliga åtgärder för att skaffa sig upplysningar" om motpartens kund (de personer, för vilkas räkning kunderna i fråga handlar) (Art. 3.5 i direktivet). Dessa "lämpliga åtgärder" kan sträcka sig från att endast begära kundens namn och adress, i de fall landet tillämpar likvärdiga identifikationskrav, till att begära ett intyg från motparten av vilket det framgår att kundens identitet har kontrollerats och registrerats på ett korrekt sätt, i de fall identifikationskraven i landet i fråga inte är likvärdiga.

vii) Ovannämnda förfaranden utesluter inte användning av andra förfaranden, som enligt de behöriga myndigheterna kan ge samma säkerhet i identifikationen vid anonyma finansiella transaktioner.