(1)

Upprättandet av en övergripande strategi för att hantera nödlidande exponeringar är ett viktigt mål för unionen i dess försök att göra det finansiella systemet mer motståndskraftigt. Även om det primära ansvaret för att komma till rätta med nödlidande exponeringar ligger hos banker och medlemsstater finns en tydlig unionsdimension när det gäller att minska den nuvarande stora andelen nödlidande exponeringar, att förhindra en allt för stor ackumulering av nödlidande exponeringar i framtiden och att förebygga att systemrisker uppstår utanför banksektorn. Med tanke på sammankopplingen av bank- och finanssystemen inom unionen, där banker är verksamma i flera jurisdiktioner och medlemsstater, finns en betydande potential för spridningseffekter för medlemsstater och för unionen som helhet när det gäller såväl ekonomisk tillväxt som finansiell stabilitet.

(2)

Finanskrisen ledde till en ackumulering av nödlidande exponeringar i banksektorn. Konsumenterna påverkades avsevärt av den efterföljande recessionen och de sjunkande bostadspriserna. Det är mycket viktigt att skydda konsumenternas rättigheter i överensstämmelse med relevant unionsrätt, som till exempel Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG (4) och 2014/17/EU (5), vid hanteringen av frågan om nödlidande exponeringar. Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU (6) uppmuntrar snabba betalningar från både företag och myndigheter och hjälper till att förebygga ackumulering av nödlidande exponeringar av det slag som uppstod under finanskrisen.

(3)

Ett integrerat finansiellt system kommer att stärka Ekonomiska och monetära unionens motståndskraft mot negativa chocker genom att gränsöverskridande privat riskdelning underlättas, samtidigt som behovet av offentlig riskdelning minskar. För att dessa mål ska kunna uppnås bör unionen fullborda bankunionen och ytterligare utveckla en kapitalmarknadsunion. Att ta itu med risken för en framtida ackumulering av nödlidande exponeringar är nödvändigt för förstärkningen av bankunionen eftersom det är nödvändigt för att säkerställa konkurrens inom banksektorn, bevara den finansiella stabiliteten och stimulera långivning för att skapa sysselsättning och tillväxt inom unionen.

(4)

I sin handlingsplan för hantering av nödlidande lån i Europa av den 11 juli 2017 uppmanade rådet olika institutioner att vidta lämpliga åtgärder för att fortsätta att reducera det stora antalet nödlidande exponeringar i unionen och förhindra att sådana ackumuleras i framtiden. Handlingsplanen bygger på en övergripande strategi med en kombination av kompletterande policyåtgärder inom fyra områden: i) tillsyn, ii) strukturreformer av ramverken för rekonstruktion, insolvens och skuldindrivning, iii) utveckling av sekundärmarknader för problemtillgångar och iv) främjande av omstrukturering av banksystemet. Åtgärder inom dessa områden ska vidtas på unionsnivå och nationell nivå, när så är lämpligt. Kommissionen gav uttryck för en liknande avsikt i sitt meddelande om fullbordande av bankunionen av den 11 oktober 2017, i vilket ett omfattande paket för att ta itu med problemet med nödlidande lån inom unionen efterlystes.

(5)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (7) utgör tillsammans med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (8) den rättsliga ramen för tillsynsregler för kreditinstitut och värdepappersföretag (nedan gemensamt kallade institut). Förordning (EU) nr 575/2013 innehåller bland annat bestämmelser som är direkt tillämpliga på institut när deras kapitalbas ska fastställas. Det är därför nödvändigt att komplettera de befintliga tillsynsregler i förordning (EU) nr 575/2013 som avser kapitalbasen med bestämmelser om krav på avdrag från kapitalbasen i fall då nödlidande exponeringar inte i tillräcklig utsträckning täcks av avsättningar eller andra justeringar. Ett sådant krav skulle i praktiken innebära att en säkerhetsspärr för nödlidande exponeringar inrättades som skulle tillämpas på ett enhetligt sätt på alla institut i unionen och som också skulle omfatta institut som är aktiva på sekundärmarknaden.

(6)

Säkerhetsspärren bör inte hindra behöriga myndigheter från att utöva sina tillsynsbefogenheter i enlighet med direktiv 2013/36/EU. Om de behöriga myndigheterna i sin bedömning i enskilda fall kommer fram till att de nödlidande exponeringarna i ett visst institut är otillräckligt täckta trots tillämpning av den säkerhetsspärr för nödlidande exponeringar som inrättas genom denna förordning, bör det vara möjligt för dem att använda de tillsynsbefogenheter som föreskrivs i direktiv 2013/36/EU, inbegripet befogenheten att kräva att institut i samband med kapitalbaskraven tillämpar en särskild reserveringspolitik eller behandlar tillgångar på särskilt sätt. Det är därför möjligt för de behöriga myndigheterna att i det enskilda fallet gå utöver kraven i denna förordning i syfte att säkerställa tillräcklig täckning för nödlidande exponeringar.

(7)

Med avseende på tillämpningen av säkerhetsspärren är det lämpligt att i förordning (EU) nr 575/2013 införa en tydlig uppsättning villkor för klassificering av nödlidande exponeringar. Eftersom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 (9) redan fastställer kriterier avseende nödlidande exponeringar i tillsynsrapporteringssyfte, är det lämpligt att klassificeringen av nödlidande exponeringar bygger på denna befintliga ram. Genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 hänvisar till fallerade exponeringar såsom de definieras i samband med beräkning av kapitalbaskrav för kreditrisk medan nedskrivna exponeringar definieras enligt tillämpliga redovisningsregler. Eftersom anståndsåtgärder skulle kunna påverka huruvida en exponering klassificeras som nödlidande, kompletteras klassificeringskriterierna av tydliga kriterier om effekterna av anståndsåtgärder. Anståndsåtgärder bör syfta till att låntagaren ska återfå en återbetalningsstatus som är hållbar och bör uppfylla kraven i unionens konsumentskyddsrätt, särskilt direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU, men kan ha olika motiveringar och konsekvenser. Det är därför lämpligt att föreskriva att en anståndsåtgärd som beviljats en nödlidande exponering inte bör innebära att klassificeringen av den exponeringen som nödlidande upphör, såvida inte särskilda strikta kriterier för klassificeringens upphörande är uppfyllda.

(8)

Ju längre en exponering har varit nödlidande desto lägre är sannolikheten att dess värde kan återvinnas. Därför bör den del av exponeringen som bör täckas av avsättningar, andra justeringar eller avdrag öka med tiden i enlighet med en på förhand fastställd tidsplan. Nödlidande exponeringar som förvärvas av ett institut bör därför omfattas av en tidsplan som börjar löpa från och med den dag då den nödlidande exponeringen först klassificerats som nödlidande, och inte dagen för dess förvärv. I detta syfte bör säljaren informera köparen om vilken dag exponeringen klassificerades som nödlidande.

(9)

Partiella avskrivningar bör beaktas vid beräkningen av specifika kreditriskjusteringar. Det ursprungliga exponeringsvärdet före den partiella avskrivningen måste användas för att dubbelräkning av avskrivningen ska kunna undvikas. Införandet av partiella avskrivningar i förteckningen över poster som kan användas för att kraven i säkerhetsspärren ska uppfyllas bör uppmuntra instituten att i god tid erkänna avskrivningar. För nödlidande exponeringar som ett institut förvärvar till ett lägre pris än det belopp som gäldenären är skyldig bör köparen behandla skillnaden mellan inköpspriset och det belopp som gäldenären är skyldig på samma sätt som en partiell avskrivning vid tillämpning av säkerhetsspärren.

(10)

Säkrade nödlidande exponeringar förväntas normalt leda till en mindre betydande förlust än nödlidande exponeringar eftersom det kreditriskskydd som utgör säkerhet för den nödlidande exponeringen ger institutet ett särskilt anspråk på en tillgång eller gentemot en tredje part utöver institutets allmänna anspråk gentemot den fallerade låntagaren. När det gäller osäkrade nödlidande exponeringar finns bara det allmänna anspråket gentemot den fallerade låntagaren att ta till. Eftersom osäkrade nödlidande exponeringar förväntas leda till större förlust bör en striktare tidsplan tillämpas.

(11)

En exponering som endast delvis täcks av ett godtagbart kreditskydd bör anses vara säkrad för den täckta delen, och som osäkrad för den del som inte täcks av ett godtagbart kreditskydd. För att avgöra vilka delar av nödlidande exponeringar som ska behandlas som säkrade respektive osäkrade bör de godtagbarhetskriterier för kreditskydd och för fullt och fullständigt säkerställd fastighetsutlåning som används för beräkning av kapitalbaskrav tillämpas i enlighet med relevant metod enligt förordning (EU) nr 575/2013, inbegripet tillämplig värdejustering.

(12)

Samma tidsplan bör tillämpas oavsett skälet till att exponeringen är nödlidande. Säkerhetsspärren bör tillämpas på varje enskild exponering. En tidsplan på tre år bör tillämpas för osäkrade nödlidande exponeringar. För att göra det möjligt för institut och medlemsstater att effektivisera förfaranden för omstrukturering eller för ianspråktagande och för att erkänna att nödlidande exponeringar som är säkrade genom fast egendom och bostadslån som garanteras av en godtagbar tillhandahållare av kreditriskskydd enligt definitionen i förordning (EU) nr 575/2013 kommer att ha ett återstående värde under en längre period efter det att lånet har klassificerats som nödlidande, är det lämpligt att föreskriva en tidsplan på nio år. För övriga säkrade nödlidande exponeringar bör en tidsplan på sju år tillämpas i syfte att bygga upp full täckning.

(13)

Det bör vara möjligt att beakta anståndsåtgärder vid tillämpningen av den relevanta täckningsfaktorn. Mer exakt bör exponeringen fortsätta att klassificeras som nödlidande, men kravet på täckning bör förbli stabilt i ytterligare ett år. Den faktor som är tillämplig under det år då anståndsåtgärden beviljats bör därför vara tillämplig i två år. Om exponeringen fortfarande är nödlidande vid utgången av detta ytterligare år bör den tillämpliga faktorn fastställas som om inga anståndsåtgärder hade beviljats, med beaktande av det datum då exponeringen ursprungligen klassificerades som nödlidande. Eftersom beviljande av anståndsåtgärder inte bör leda till arbitrage bör det ytterligare året tillåtas endast för den första anståndsåtgärd som beviljats sedan exponeringen klassificerades som nödlidande. Dessutom bör den ettårsperiod under vilken täckningsfaktorn förblir oförändrad inte leda till en förlängning av avsättningstidsplanen. Följaktligen bör eventuella anståndsåtgärder som beviljas under det tredje året efter klassificeringen som nödlidande exponering för osäkrade exponeringar, eller under det sjunde året efter klassificeringen som nödlidande exponering för säkrade exponeringar, inte försena en fullständig täckning av de nödlidande exponeringarna.

(14)

För att säkerställa att kreditriskskyddsvärderingen av institutets nödlidande exponeringar sker i enlighet med en aktsamhetsprincip bör Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA) överväga behovet av, och om det är nödvändigt utveckla, en gemensam metod, i synnerhet när det gäller antaganden som hänför sig till möjligheterna till återvinning respektive ianspråktagande av säkerhet, och eventuellt inklusive minimikrav för omvärdering av kreditriskskyddet i fråga om tidsramarna.

(15)

För att säkerställa en smidig övergång till den nya säkerhetsspärren bör de nya reglerna inte tillämpas på exponeringar som uppkommit före den 26 april 2019.

(16)

För att säkerställa att de ändringar av förordning (EU) nr 575/2013 som införs genom den här förordningen tillämpas i tid bör den här förordningen träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(17)

Förordning (EU) nr 575/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.