(1)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 223/2014 (2) fastställs bestämmelser om fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt (fonden).

(2)

Medlemsstaterna har drabbats av covid-19-utbrottet på ett exempellöst sätt. Krisen medför större risker för de mest utsatta, t.ex. de som har det sämst ställt, särskilt genom att störa det bistånd som tillhandahålls genom fonden.

(3)

För att det ska bli möjligt att reagera direkt på krisens effekter på dem som har det sämst ställt bör utgifter för insatser som främjar krishanteringskapacitet att hantera covid‐19‐utbrottet vara stödberättigande från och med den 1 februari 2020.

(4)

I syfte att minska den belastning som covid-19-utbrottet innebär för de offentliga budgetarna bör medlemsstaterna ges möjlighet att undantagsvis begära en medfinansieringsgrad på 100 % för räkenskapsåret 2020–2021 i enlighet med budgetanslagen och under förutsättning att medel finns tillgängliga. På grundval av en bedömning av tillämpningen av den ytterst ovanliga medfinansieringsgraden kan kommissionen komma att föreslå att den förlängs.

(5)

I syfte att säkerställa att de som har det sämst ställt kan fortsätta att ta emot bistånd från fonden på ett säkert sätt är det nödvändigt ge medlemsstaterna den flexibilitet som behövs för att anpassa deras biståndssystem efter rådande läge baserat på samråd med partnerorganisationer, däribland att tillåta alternativa leveransmetoder, exempelvis genom kuponger eller kort, i elektronisk eller annan form, och genom att ge medlemsstaterna möjlighet att ändra vissa delar av det operativa programmet utan att krav på att ett kommissionsbeslut antas. För att säkerställa bistånd till de som har det sämst ställt, bör det också vara möjligt att tillhandahålla nödvändiga skyddsmaterial och nödvändig skyddsutrustning till partnerorganisationer utanför budgeten för tekniskt stöd.

(6)

Det är lämpligt att fastställa särskilda regler för fastställande av stödberättigande kostnader för stödmottagarna när insatser fördröjs, skjuts upp eller inte genomförs i sin helhet till följd av covid-19-utbrottet.

(7)

För att medlemsstaterna ska ges möjlighet att fokusera på åtgärder för att hantera covid‐19‐utbrottet och för att undvika störningar i leveransen av bistånd till dem som har det sämst ställt på grund av smittoriskerna, är det lämpligt att föreskriva särskilda åtgärder som minskar den administrativa bördan för myndigheter och ger flexibilitet vad gäller efterlevnad av vissa lagkrav, särskilt sådana som avser övervakning, kontroll och revision.

(8)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att införa särskilda åtgärder för att hantera covid-19-utbrottet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av den föreslagna åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(9)

Med tanke på det brådskande behovet av stöd bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(10)

Med beaktande av den brådska som föranleds av de exceptionella omständigheter som förorsakats av covid-19-utbrottet och den därmed förknippade folkhälsokrisen och dess sociala och ekonomiska konsekvenser har det ansetts lämpligt att föreskriva ett undantag från den åttaveckorsperiod som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till EU-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(11)

Förordning (EU) nr 223/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.