30.3.2012

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 92/4

---

KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) nr 282/2012

av den 28 mars 2012

om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med säkerheter för jordbruksprodukter

(kodifiering)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”förordningen om en samlad marknadsordning”) (1), särskilt artiklarna 43 a, d, f och j samt 47.2, 134, 143 b, 148, 161.3, 171 och 172.2,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 104/2000 av den 17 december 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter (2), särskilt artiklarna 37 och 38,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1216/2009 av den 30 november 2009 om systemet för handeln med vissa varor som framställs genom bearbetning av jordbruksprodukter (3), särskilt artiklarna 4.4, 6.4, 7.3 och 11.4,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 247/2006 av den 30 januari 2006 om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för unionens yttersta randområden (4), särskilt artikel 25,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003 (5), särskilt artikel 142 c,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2799/98 av den 15 december 1998 om att fastställa ett agromonetärt system för euron (6), särskilt artikel 9, och

av följande skäl:

(1)	Kommissionens förordning (EEG) nr 2220/85 av den 22 juli 1985 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med säkerheter för jordbruksprodukter (7) har ändrats flera gånger (8) på ett väsentligt sätt. För att skapa klarhet och överskådlighet bör den förordningen kodifieras.

(2)

Ett stort antal av bestämmelserna i unionens jordbruksförordningar kräver att en säkerhet ställs för att garantera betalningen av det belopp som ska betalas om en förpliktelse inte uppfylls. Erfarenheten har dock visat att detta krav i praktiken tolkas på vitt skilda sätt. För att undvika ojämlika konkurrensvillkor bör kravet därför definieras.

(3)	Särskilt bör säkerhetens form definieras.

(4)

Många bestämmelser i unionens jordbruksförordningar fastställer att den ställda säkerheten ska förverkas om en säkrad förpliktelse inte uppfylls, utan att det görs någon skillnad mellan underlåtelse att uppfylla primära och sekundära eller underordnade förpliktelser. Av rättviseskäl bör en distinktion göras mellan konsekvenserna av att inte uppfylla en primär förpliktelse och konsekvenserna av att inte uppfylla en sekundär eller underordnad förpliktelse. Det bör särskilt, om det är möjligt, fastställas att bara en del av säkerheten ska förverkas om den primära förpliktelsen faktiskt uppfylls men den fastställda tidsfristen för att uppfylla den överskrids något, eller om en sekundär eller underordnad förpliktelse inte uppfylls.

(5)	Det bör inte göras någon skillnad mellan de olika konsekvenserna av att inte uppfylla en förpliktelse på grundval av om förskottsbetalning har mottagits eller inte. Det bör därför finnas särskilda bestämmelser för säkerheter som ställs för förskott.

(6)

Kostnaderna för att ställa en säkerhet kan, både för den som ställer säkerheten och för den behöriga myndigheten, stå i orimlig proportion till det belopp vars betalning säkerheten garanterar om beloppet ligger under en viss gräns. De behöriga myndigheterna bör därför ha rätt att avstå från att kräva säkerhet för betalningen av ett belopp som ligger under denna gräns. Den behöriga myndigheten bör också ha rätt att avstå från att kräva säkerhet om egenskaperna hos den som ska uppfylla förpliktelserna gör att detta är onödigt.

(7)	Den behöriga myndigheten bör ha rätt att vägra godta en säkerhet om den anser att säkerheten är otillräcklig.

(8)	Det bör fastställas en tidsfrist för inlämnande av det bevismaterial som krävs för att det säkrade beloppet ska frisläppas, om en sådan tidsfrist inte redan är fastställd någon annanstans.

(9)	I samband med den växelkurs som ska användas för att räkna om ett säkrat belopp uttryckt i euro till nationell valuta, bör den avgörande faktor som avses i artikel 3 i förordning (EG) nr 2799/98 definieras i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 1913/2006 (9).

(10)	Det förfarande som ska tillämpas när en säkerhet är förverkad bör fastställas.

(11)	Kommissionen bör få möjlighet att övervaka genomförandet av bestämmelserna om säkerheter.

(12)	Bestämmelserna i denna förordning gäller generellt, såvida inte särskild unionslagstiftning fastställer andra bestämmelser.

(13)	Åtgärderna i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket och översändes för kännedom till de andra behöriga kommittéerna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

RÄCKVIDD OCH DEFINITIONER

Artikel 1

I denna förordning fastställs bestämmelserna för de säkerheter som föreskrivs i följande förordningar eller i förordningar som har antagits i enlighet med de förordningarna, såvida det inte fastställs andra bestämmelser i dessa förordningar:

a)	Förordningar om en gemensam marknadsordning för vissa jordbruksprodukter: — Förordning (EG) nr 104/2000 (fiskeri- och vattenbruksprodukter). — Förordning (EG) nr 1234/2007 (”förordningen om en samlad marknadsordning”).

b)	Förordning (EG) nr 73/2009 (system för direktstöd).

c)	Förordning (EG) nr 1216/2009 (system för handel med vissa varor som framställs genom bearbetning av jordbruksprodukter).

Artikel 2

Denna förordning ska tillämpas i alla fall där de förordningar som avses i artikel 1 föreskriver en säkerhet enligt definitionen i artikel 3, vare sig termen ”säkerhet” används eller inte.

Denna förordning ska inte gälla säkerheter som har ställts för att garantera betalning av de import- och exporttullar som avses i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (10).

Artikel 3

I denna förordning gäller följande definitioner:

a)   säkerhet: garanti för att ett belopp betalas eller förverkas hos en behörig myndighet om en särskild förpliktelse inte uppfylls.

b)   blocksäkerhet: säkerhet som ställs till den behöriga myndigheten för att garantera att mer än en förpliktelse uppfylls.

c)   förpliktelse: ett eller flera krav i en förordning på att utföra eller att avstå från att utföra en handling.

d)   behörig myndighet: antingen en myndighet som har befogenhet att ta emot en säkerhet eller en myndighet som har befogenhet att besluta i enlighet med den aktuella förordningen om en säkerhet ska frisläppas eller förverkas.

KAPITEL II

KRAV PÅ SÄKERHET

Artikel 4

En säkerhet ska ställas av den part, eller för den parts räkning, som är skyldig att betala ett belopp om en förpliktelse inte fullgörs.

Artikel 5

1.   Den behöriga myndigheten får avstå från att kräva säkerhet om värdet av det belopp som ska garanteras är mindre än 500 euro.

2.   Om bestämmelsen i punkt 1 tillämpas ska den berörda parten skriftligt förpliktiga sig att betala en summa av samma storlek som den som skulle ha avkrävts honom om en säkerhet hade ställts och därefter förverkats helt eller delvis.

Artikel 6

Den behöriga myndigheten får avstå från att kräva säkerhet om den part som ska fullgöra förpliktelsen är antingen

a)	ett offentligt organ som ansvarar för att utföra en offentlig myndighets uppgifter, eller

b)	ett privat organ som utför sådana uppgifter som avses i a under statlig tillsyn.

KAPITEL III

SÄKERHETENS FORM

Artikel 7

1.   En säkerhet kan ställas i form av

a)	kontant inbetalning i enlighet med artiklarna 12 och 13, och/eller

b)	borgensåtagande från en borgensman enligt artikel 15.1.

2.   Den behöriga myndigheten får tillåta att säkerheten ställs i form av

a)	panträtt i fast egendom, och/eller

b)	deponering av kontanter i en bank, och/eller

c)	pantsättande av erkända fordringar på ett offentligt organ eller offentliga medel som är förfallna till betalning och gentemot vilka inga andra fordringar har förmånsrätt, och/eller

d)	pantsättande av värdepapper som är omsättningsbara i den aktuella medlemsstaten och som är utgivna och garanterade av denna medlemsstat, och/eller

e)	pantsättande av börsnoterade obligationer som är utgivna av bostadslåneinstitut och som omsätts på den öppna marknaden, förutsatt att de har samma kreditvärdighet som statsobligationer.

3.   Den behöriga myndigheten får fastställa ytterligare krav för de former av säkerheter som anges i punkt 2.

Artikel 8

Den behöriga myndigheten ska vägra att godta säkerheten eller kräva att den byts ut om myndigheten anser att den inte är ändamålsenlig, att den är otillfredsställande eller att den inte utgör säkerhet för en tillräckligt lång period.

Artikel 9

1.   Pant i fast egendom enligt artikel 7.2 a eller värdepapper eller obligationer enligt artikel 7.2 d och e ska vid den tidpunkt då säkerheten ställs ha ett realiserbart värde på minst 115 % av den säkerhet som krävs.

Den behöriga myndigheten får bara ta emot sådana säkerheter som anges i artikel 7.2 a, d eller e om den som ställer säkerheten skriftligen förpliktigar sig att antingen ställa ytterligare en säkerhet eller ersätta den ursprungliga säkerheten om det realiserbara värdet på tillgångarna, värdepapperen eller obligationerna under en period av tre månader har varit under 105 % av den säkerhet som krävs. Denna skriftliga förbindelse är inte nödvändig om nationell lag redan föreskriver en sådan. Den behöriga myndigheten ska regelbundet kontrollera värdet på sådana tillgångar, värdepapper eller obligationer.

2.   Den behöriga myndigheten ska värdera det realiserbara värdet på de säkerheter som anges i artikel 7.2 a, d och e med hänsyn till alla försäljningskostnader.

Det realiserbara värdet på värdepapper eller obligationer ska värderas enligt den senaste noteringen.

Om den behöriga myndigheten kräver det ska den som ställer säkerheten styrka dess realiserbara värde.

Artikel 10

1.   Varje säkerhet får ersättas med någon annan.

I följande fall krävs dock den behöriga myndighetens medgivande:

a)	Den ursprungliga säkerheten har förverkats men ännu inte realiserats, eller

b)	Den säkerhet som ersätter den ursprungliga är en sådan som anges i artikel 7.2.

2.   En blocksäkerhet får ersätta en annan blocksäkerhet om den täcker åtminstone den del av den ursprungliga blocksäkerheten som vid tidpunkten för ersättningen garanterar att en eller flera ännu inte avslutade förpliktelser fullgörs.

Artikel 11

1.   Alla säkerheter enligt artikel 1 ska ställas i euro.

2.   Genom undantag från punkt 1 ska, i de fall då en säkerhet tas emot i nationell valuta i en medlemsstat som inte ingår i euroområdet, säkerhetsbeloppet i euro räknas om till den nationella valutan i enlighet med artikel 10 i förordning (EG) nr 1913/2006. Det belopp som anges i säkerhetsåtagandet och det belopp som gäller vid en eventuell brist eller oegentlighet ska kvarstå i euro.

Artikel 12

Om en kontant inbetalning sker via girering ska den inte anses utgöra en säkerhet förrän den behöriga myndigheten kan disponera över beloppet.

Artikel 13

1.   En check ska betraktas som en kontant inbetalning om dess inlösen är garanterad av en finansiell institution som är godkänd av den medlemsstat där den behöriga myndigheten finns. Den behöriga myndigheten behöver inte lösa in en sådan check förrän dess garanterade giltighetstid håller på att löpa ut.

2.   Andra checkar än de som avses i punkt 1 ska inte utgöra någon säkerhet förrän den behöriga myndigheten kan disponera över beloppet.

3.   Alla avgifter som den finansiella institutionen tar ut ska betalas av den som ställer säkerheten.

Artikel 14

Ingen ränta ska utgå till den part som ställer säkerhet i form av en kontant inbetalning.

Artikel 15

1.   Borgensmannen ska vara bosatt eller ha en verksamhet inom unionen och vara godkänd enligt fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där säkerheten ställs. Borgensmannens åtagande ska bekräftas genom en skriftlig borgensförbindelse.

2.   Den skriftliga borgensförbindelsen ska minst ange

a)	förpliktelsen eller, om det gäller en blocksäkerhet, den typ eller de typer av förpliktelser mot vars fullgörande den garanterar betalningen av en summa pengar,

b)	det högsta belopp som borgensmannen är villig att betala,

c)	att borgensmannen har solidariskt ansvar tillsammans med den som är skyldig att fullgöra förpliktelsen för att på uppmaning av den behöriga myndigheten inom 30 dagar betala varje belopp inom borgensförbindelsens gränser som förfaller till betalning när säkerheten förverkas.

3.   Den behöriga myndigheten får godkänna ett skriftligt meddelande via telekommunikation från borgensmannen som en skriftlig borgensförbindelse. Om detta sker ska myndigheten vidta alla nödvändiga åtgärder för att få bekräftelse om meddelandets äkthet.

4.   Om en skriftlig blocksäkerhet redan har ställts ska den behöriga myndigheten bestämma vilket förfarande som ska tillämpas för att sätta av hela eller en del av den blocksäkerheten till en viss förpliktelse.

Artikel 16

När en del av en blocksäkerhet har hänförts till en viss förpliktelse ska restbeloppet av kvarvarande blocksäkerhet noteras.

KAPITEL IV

FÖRSKOTTSBETALNING

Artikel 17

Bestämmelserna i detta kapitel ska gälla i de fall då särskilda unionsregler ger möjlighet till betalning av ett förskottsbelopp innan en förpliktelse är fullgjord.

Artikel 18

1.   Säkerheten ska frisläppas när

a)	den slutliga rätten till det belopp som utbetalats i förskott är fastställd, eller

b)	det utbetalade beloppet plus eventuella tillägg enligt de särskilda unionsreglerna är återbetalt.

2.   När tidsgränsen för styrkande av den slutliga rätten till beloppet har löpt ut utan att bevismaterial har lagts fram, ska den behöriga myndigheten omedelbart följa förfarandet enligt artikel 28.

Tidsfristen får förlängas i fall av force majeure.

Om unionslagstiftningen föreskriver det får bevismaterial läggas fram även efter detta datum mot återbetalning av en del av säkerheten.

3.   Om bestämmelserna om force majeure i unionslagstiftningen tillåter att enbart förskottet återbetalas ska dessutom följande gälla:

a)	De omständigheter som åberopas som force majeure ska anmälas till den behöriga myndigheten senast 30 dagar efter den dag då den berörda parten fick kännedom om omständigheter som pekade på att ett möjligt fall av force majeure hade uppstått.

b)	Den berörda parten ska återbetala förskottsbeloppet eller den aktuella delen av det inom 30 dagar från den dag då den behöriga myndigheten begär återbetalning.

Om kraven i a och b inte uppfylls ska återbetalningsvillkoren vara desamma som om force majeure inte hade uppstått.

KAPITEL V

FRISLÄPPANDE OCH FÖRVERKANDE AV ANDRA SÄKERHETER ÄN DE SOM AVSES I KAPITEL IV

Artikel 19

1.   En förpliktelse kan omfatta primära, sekundära eller underordnade krav.

2.   Med primära krav avses krav, grundläggande för syftet med den förordning som föreskriver dem, att utföra eller att avstå från att utföra en handling.

3.   Med sekundära krav avses krav på att respektera tidsgränsen för att uppfylla ett primärt krav.

4.   Med underordnade krav avses alla andra krav som föreskrivs genom en förordning.

5.   Bestämmelserna i detta kapitel ska inte gälla när de särskilda unionsreglerna inte har fastställt de primära kraven.

6.   I detta kapitel avses med ”den aktuella delen av det säkrade beloppet” den del av det säkrade beloppet som motsvarar den kvantitet för vilken ett krav inte har uppfyllts.

Artikel 20

Säkerheten ska frisläppas när det bevismaterial är framlagt som föreskrivs av de särskilda unionsreglerna och som styrker att alla primära, sekundära och underordnade krav har uppfyllts.

Artikel 21

1.   En säkerhet ska förverkas helt och hållet för den kvantitet för vilken ett primärt krav inte har uppfyllts, såvida inte uppfyllandet av det har omöjliggjorts av force majeure.

2.   Ett primärt krav ska anses ej uppfyllt om det aktuella bevismaterialet inte läggs fram inom den härför fastställda tidsgränsen, såvida inte force majeure har omöjliggjort framläggandet av bevismaterialet inom den tidsgränsen. Förfarandet enligt artikel 28 för indrivning av den förverkade summan ska omedelbart tillämpas.

3.   Om bevismaterial som styrker att alla primära krav är uppfyllda läggs fram inom 18 månader efter tidsgränsen i punkt 2, ska 85 % av det förverkade beloppet återbetalas.

Om bevismaterial som styrker att alla primära krav är uppfyllda läggs fram inom 18 månader efter den tidsgränsen men om de aktuella sekundära kraven inte är uppfyllda, ska det återbetalningsbara beloppet vara lika med det belopp som skulle ha frisläppts enligt artikel 22.2 med ett avdrag på 15 % av den aktuella delen av det säkrade beloppet.

4.   Ingen återbetalning ska göras om bevismaterial som styrker att alla primära krav är uppfyllda läggs fram efter det att den period på 18 månader som avses i punkt 3 har löpt ut såvida inte force majeure har omöjliggjort framläggandet av bevismaterialet inom den perioden.

Artikel 22

1.   Om det inom den tid som är fastställd i de särskilda unionsreglerna överlämnas handlingar som styrker att alla primära krav är uppfyllda medan däremot ett sekundärt krav inte är uppfyllt ska en del av säkerheten frisläppas och resten av det säkrade beloppet förverkas. Det förfarande som föreskrivs i artikel 28 om indrivning av det förverkade beloppet ska tillämpas.

2.   Den del av säkerheten som frisläpps ska vara lika med den säkerhet som täcker den aktuella delen av det säkrade beloppet med ett avdrag på 15 % och

a)	10 % av den summa som återstår efter avdraget på 15 % för varje dag med vilken i) en längsta period på 40 dagar eller mindre har överskridits, ii) en minsta period på 40 dagar eller mindre inte har respekterats,

b)	5 % av den summa som återstår efter avdraget på 15 % för varje dag med vilken i) en längsta period på 41–80 dagar har överskridits, ii) en minsta period på 41–80 dagar inte har respekterats,

c)	2 % av den summa som återstår efter avdraget på 15 % för varje dag med vilken i) en längsta period på 81 dagar eller mer har överskridits, ii) en minsta period på 81 dagar eller mer inte har respekterats.

3.   Denna artikel ska inte gälla perioder för ansökan eller användande av import- och exportlicenser och licenser för förutfastställelse eller perioder för fastställande av import- och exportavgifter och exportbidrag genom anbudsförfarande.

Artikel 23

1.   Om ett eller flera underordnade krav inte uppfylls ska det leda till att 15 % av den aktuella delen av det säkrade beloppet förverkas, såvida inte uppfyllandet av kraven har omöjliggjorts av force majeure.

2.   Det förfarande som föreskrivs i artikel 28 för indrivning av den förverkade summan ska omedelbart tillämpas.

3.   Denna artikel ska inte gälla om artikel 21.3 är tillämplig.

Artikel 24

Om det lämnas bevismaterial för att alla primära krav har uppfyllts men både ett sekundärt och ett underordnat krav inte är uppfyllda ska artiklarna 22 och 23 tillämpas och det totala belopp som förverkas ska vara lika med det förverkade beloppet enligt artikel 22 med ett tillägg på 15 % av den aktuella delen av det säkrade beloppet.

Artikel 25

Den totala förverkade summan ska inte överstiga 100 % av den aktuella delen av det säkrade beloppet.

KAPITEL VI

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 26

1.   En säkerhet ska på begäran frisläppas till en del mot inlämnande av bevismaterial med avseende på en delkvantitet av produkten förutsatt att delkvantiteten inte är mindre än någon av de minimikvantiteter som bestäms i den förordning där säkerheten föreskrivs.

Om det i de särskilda unionsreglerna inte anges någon bestämd minimikvantitet får den behöriga myndigheten själv begränsa det antal gånger som varje säkerhet får frisläppas till en del samt bestämma ett minimibelopp för varje gång som säkerheten frisläpps till en del.

2.   Innan säkerheten helt eller delvis frisläpps får den behöriga myndigheten kräva att en skriftlig ansökan om detta lämnas.

3.   Om säkerheten i enlighet med artikel 9.1 täcker mer än 100 % av det belopp för vilket säkerhet krävs ska den del av säkerheten som överstiger 100 % frisläppas när återstoden av det säkrade beloppet slutligen frisläpps eller förverkas.

Artikel 27

1.   Om det inte har fastställts någon period för framläggande av det bevismaterial som krävs för att det säkrade beloppet ska frisläppas ska denna period vara

a)	12 månader från den sista dag då de primära kraven ska vara uppfyllda, eller

b)	om ingen sådan sista dag som avses i a är fastställd, 12 månader från den dag då alla primära krav har uppfyllts.

2.   Den period som avses i punkt 1 ska inte vara längre än tre år från den tidpunkt då säkerheten ställdes för en särskild förpliktelse, utom i fall av force majeure.

Artikel 28

1.   När den behöriga myndigheten får kännedom om faktorer som medför att säkerheten förverkas helt eller delvis ska myndigheten utan dröjsmål kräva betalning av det förverkade beloppet av den part som är skyldig att uppfylla förpliktelsen med en frist på upp till 30 dagar från den dag då kravet tas emot.

Om betalning inte har skett inom denna period ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål

a)	lösa in sådana säkerheter som anges i artikel 7.1 a,

b)	kräva betalning av borgensmannen enligt artikel 7.1 b med en frist på upp till 30 dagar från den dag då kravet tas emot,

c)	vidta åtgärder för att i) omvandla sådana säkerheter som anges i artikel 7.2 a, c, d och e till kontanta medel i den omfattning som krävs för att täcka det förverkade beloppet, ii) föra över kontanter som har deponerats i en bank enligt vad som avses i artikel 7.2 b till sitt eget konto.

Den behöriga myndigheten får utan dröjsmål lösa in sådana säkerheter som anges i artikel 7.1 a utan att först kräva betalning av den berörda parten.

2.   Den behöriga myndigheten får avstå från förverkandet av ett belopp på mindre än 60 euro, förutsatt att det i den nationella lagstiftningen eller i förvaltningsföreskrifter fastställs motsvarande regler för liknande fall.

3.   Om det fattas beslut att en säkerhet förverkas men förverkandet sedan i enlighet med nationell lagstiftning uppskjuts i avvaktan på utslaget av ett överklagandeförfarande, ska den berörda parten, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, betala ränta på det faktiskt förverkade beloppet under en period som börjar 30 dagar efter den dag då kravet enligt punkt 1 första stycket tas emot, och som slutar dagen innan betalningen av det faktiskt förverkade beloppet.

Om följden av överklagandeförfarandet är att den berörda parten ska betala det förverkade beloppet inom 30 dagar får medlemsstaten, för beräkning av räntan, låta betalningen verkställas den tjugonde dagen efter datum för denna begäran.

Räntesatsen ska beräknas med stöd av nationell lagstiftning, men får inte i något fall vara lägre än den räntesats som tillämpas vid indrivning av nationella belopp.

De utbetalande myndigheterna ska dra av den betalda räntan från de utgifter som Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) eller Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) har haft, enligt bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 352/78 (11).

Medlemsstaterna kan med regelbundna mellanrum kräva att det ställs ytterligare säkerhet för den ränta som tillämpas.

Om en säkerhet har förverkats och beloppet redan har krediterats EGFJ eller EJFLU, och det förverkade beloppet till följd av ett överklagandeförfarande helt eller delvis ska återbetalas med ränta enligt den i nationell lagstiftning gällande räntesatsen, ska EGFJ eller EJFLU bära återbetalningsbeloppet, om inte organ eller myndigheter i medlemsstaterna kan göras ansvariga för återbetalningen av säkerheten på grund av försumlighet eller allvarliga fel.

Artikel 29

Kommissionen får medge undantag från ovanstående bestämmelser i enlighet med det förfarande som avses i artikel 195.2 i förordning (EG) nr 1234/2007 och i motsvarande artiklar i de andra relevanta förordningarna.

KAPITEL VII

UPPLYSNINGAR

Artikel 30

1.   Medlemsstaterna ska för varje budgetår hålla upplysningar tillgängliga för kommissionen om det totala antalet förverkade säkerheter samt det sammanlagda beloppet för dessa, oavsett vilket stadium i förfarandet enligt artikel 28 de har nått, med särskiljande av sådana som krediterats de nationella budgetarna och sådana som krediterats unionens budget.

2.   De upplysningar som avses i punkt 1 ska sammanställas för alla säkerheter som förverkats till ett belopp på mer än 1 000 euro och för alla unionsbestämmelser enligt vilka det krävs en säkerhet.

3.   Upplysningar ska lämnas både om belopp som har betalats direkt av den berörda parten och belopp som har erhållits genom realisering av en säkerhet.

Artikel 31

Medlemsstaterna ska hålla följande upplysningar tillgängliga för kommissionen:

a)	De typer av institutioner som godkänns som borgensmän samt vilka krav som fastställts för dessa.

b)	De typer av säkerheter som godkänns enligt artikel 7.2 samt vilka krav som fastställts för dessa.

Artikel 32

Förordning (EEG) nr 2220/85 ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till denna förordning och ska läsas enligt jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 33

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

---

(1)  EUT L 299, 16.11.2007, s. 1.

(2)  EGT L 17, 21.1.2000, s. 22.

(3)  EUT L 328, 15.12.2009, s. 10.

(4)  EUT L 42, 14.2.2006, s. 1.

(5)  EUT L 30, 31.1.2009, s. 16.

(6)  EGT L 349, 24.12.1998, s. 1.

(7)  EGT L 205, 3.8.1985, s. 5.

(8)  Se bilaga I.

(9)  EUT L 365, 21.12.2006, s. 52.

(10)  EGT L 302, 19.10.1992, s. 1.

(11)  EGT L 50, 22.2.1978, s. 1.

---

---

---