22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/149

1.1

Företrädarna för de representativa sammanslutningarna i det civila samhället, särskilt arbetsmarknadsparterna, har en nyckelroll i hanteringen av den aktuella krisen. Det krävs en stärkt social dialog, dels för att fastställa och genomföra en politik som så snart som möjligt leder ut ur krisen, dels för att så mycket som möjligt lindra krisens ekonomiska och sociala konsekvenser för medborgarna. Genom den europeiska sociala modellen förfogar EU över en bättre grundval än andra regioner i världen när det gäller att lindra krisens följder. Också inom unionen visar det sig att länder med system som i högre grad är inriktade på samförstånd agerar med större framgång.

1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har på olika sätt visat att den utför sina institutionella uppgifter till stöd för de andra EU-institutionerna i den nuvarande finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Till exempel skapade kommittén vid en konferens den 22–23 januari 2009 de institutionella ramarna för en dialog mellan olika aktörer som berörs av krisen: banker, företag, fackföreningar, institutioner och olika aktörer i det civila samhället. Man diskuterade instrument för hanteringen av krisen från institutionell, rättslig, politiskekonomisk, social och vetenskaplig synpunkt.

1.3

Dessutom antog EESK vid sin plenarsession den 15 januari 2009 ett yttrande om ”En ekonomisk återhämtningsplan för Europa” (1). De viktigaste ståndpunkterna i yttrandet återfinns under punkt 2. Hela yttrandet bifogas som bilaga.

1.4

En slutlig bedömning var då inte möjlig eftersom det inte fanns någon information om den viktigaste frågan, nämligen det praktiska genomförandet i medlemsstaterna, vilka måste vara den drivande kraften i sammanhanget. Genomförandet kräver en noggrann granskning, liksom också frågan om hur mycket av de åtgärder och finansiella medel som föreslås i den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa som över huvud taget är nya och utgör ett extra tillskott, och hur mycket som hade planerats och beslutats redan innan återhämtningsplanen antogs.

1.5

Kommittén uppmanar alla aktörer, i synnerhet medlemsstaterna och kommissionen, att utan vidare dröjsmål ge sig i kast med att omsätta det konjunkturstimulerande programmet i praktiken. Kommissionen uppmanas dessutom att a) snabbt ta fram en översikt över läget när det gäller genomförandet av nationella stimulanspaket, b) redovisa vilka instrument som står till förfogande för att påskynda framstegen i anslutning till dessa åtgärder samt c) redovisa hur den nödvändiga anpassningen av den nationella politiken fungerar och om det förekommer någon oönskad utveckling.

1.6

EESK anordnade den 17 mars 2009 en konferens där företrädare för nationella ekonomiska och sociala råd och för EU-institutioner, för arbetsmarknadsparterna och olika representativa sammanslutningar i det civila samhället diskuterade olika vägar ut ur krisen. Under konferensen utbytte man erfarenheter om genomförandet av den europeiska återhämtningsplanen på nationell nivå samt om de bidrag som det organiserade civila samhället kan lämna till återhämtningen.

1.7

Utarbetandet av det här tilläggsyttrandet om ”En ekonomisk återhämtningsplan för Europa” syftar till att fördjupa väsentliga punkter i det tidigare yttrandet, komplettera eller uppdatera vissa aspekter samt att ta fram frågor som diskuteras med de nationella ekonomiska och sociala råden.

1.8

Diskussionen kommer att fortsätta inom EESK i samband med utarbetandet av ett ”Program för Europa” med målet att kunna presentera ett sammanhängande och effektivt förslagspaket för EU-institutionerna.

2.2.1

De ekonomiskpolitiska beslutsfattarna tycks ha lärt sig av erfarenheten. I tidigare konjunkturnedgångar har man förhållit sig i stort sett passiv, medan man nu har erkänt nödvändigheten av att komplettera den utbudsorienterade ekonomiska politiken med en aktiv konjunkturutjämnande makroekonomisk politik för att stimulera den inhemska efterfrågan.

2.2.2

Kommittén menar att den ökade flexibiliteten i den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten måste utnyttjas. I en så extrem situation som den nuvarande betyder detta att man kan tolerera ett tillfälligt överskridande av treprocentsgränsen för budgetunderskottet. Också betoningen av ECB:s ansvar för penningpolitiken i syfte att utveckla realekonomin samt hänvisningen till ytterligare marginaler för räntesänkningar betraktar kommittén som betydelsefulla.

2.2.3

Kommittén välkomnar avsikten att använda ett samordnat tillvägagångssätt. En internationell kris fordrar också internationella åtgärder. Vidare måste man förhindra problem med länder som åker snålskjuts och olika former av rofferipolitik.

2.2.4

Kommittén ser också positivt på att Lissabonstrategins mål spelar en väsentlig roll för de aktuella kortfristiga krishanteringsåtgärderna.

2.3.1

Storleken på återhämtningspaketet tycks med sina 1,5 % av BNP på två år (alltså i genomsnitt 0,75 % av BNP per år) vara relativt liten, i synnerhet när man jämför det med stimulanspaket i andra delar av världen. Dessutom bör man beakta att det rör sig om betydligt mindre ”nya pengar” än de 200 miljarder euro som anges. Både på europeisk nivå och på nationell nivå rör det sig nämligen ofta om åtgärder som bara på papperet ingår i paketet, eftersom dessa åtgärder skulle ha genomförts även utan återhämtningsplanen för Europa.

2.3.2

När det gäller strukturförbättringsåtgärderna måste man se till att dessa inte motverkar målet om att öka efterfrågan och sysselsättningen. De måste utformas så att de är socialt godtagbara och stimulerar tillväxten och sysselsättningen.

2.3.3

Huruvida det breda spektrumet av åtgärder för medlemsstaterna är framgångsrikt kan bedömas först när det går att se om dessa använder bästa möjliga kombination av åtgärder. Inte minst av psykologiska skäl är det mycket viktigt att alla aktörer så snabbt som möjligt vidtar konkreta åtgärder, eftersom det annars finns risk för att de pessimistiska förväntningarna befästs.

2.3.4

Efter de första politiska åtgärderna, i form av olika räddningspaket för att återställa den finansiella sektorns funktionsförmåga, är det nu nödvändigt att på global nivå komma överens om en förtroendeskapande nyordning för finansmarknaderna. Då måste man i större utsträckning utnyttja euroområdets ”kritiska massa”, som vuxit efter utvidgningarna, för att skapa ett större inflytande för det europeiska synsättet, för våra starka sidor och erfarenheter. På det området innehåller den europeiska återhämtningsplanen inga detaljerade förslag.

3.1

Den största omedelbara utmaningen för den ekonomiska politiken består i att med ett effektivt efterfrågestöd snabbt stärka förtroendet hos konsumenter och investerare. Det måste skapas en efterfrågan för att stimulera tillväxten och hålla arbetslösheten på en låg nivå, så att man kan hindra en nedgång liknande depressionen på 1930-talet. I det sammanhanget gäller det att undvika att begå samma fel som tidigare bidrog till den aktuella krisen.

3.2

EU:s ekonomiskpolitiska instrument, i synnerhet valutaunionen, tycks utformade för att skapa en harmonisk ekonomisk utveckling och att förhindra kriser. Dessa instrument räcker emellertid inte för de räddningsåtgärder som krävs i samband med en pågående kris. Den ekonomiska politiken måste få en ny inriktning, man måste slå in på nya vägar, mot en styrning på europeisk nivå som kan hantera kriser som den nuvarande.

3.3

Det har visat sig på ett smärtsamt sätt att marknaden inte kan lösa alla problem (2). Övertron på marknadens mekanismer som patentlösning, kortsiktigheten i tänkandet och planeringen samt jakten efter ständigt högre avkastning måste ersättas av en realistisk, mindre ideologiskt orienterad politik.

3.4

Att marknaden har misslyckats inom finanssektorn får emellertid inte tolkas som att marknaden inte alls fungerar. Det visar dock att det är nödvändigt att genom målinriktad lagstiftning och övervakning sträva efter att undvika eller korrigera felaktig marknadsutveckling. Den nya politiken måste därför bygga på marknadsekonomiska grundvalar, som främjar och belönar initiativkraft och risktagande. Men ”marknadens allsmäktighet” måste underställas strängare regler för att säkerställa smidigast möjliga funktion. Fria marknader behöver gränser, inom vilka de kan fungera, om inte annat så för att förutsättningarna för en perfekt marknad saknas i den ekonomiska verkligheten. I EU kommer till detta att den europeiska ekonomiska och sociala modellen vilar på principer som kräver en anpassning av marknadens resultat. Till denna modell hör också en återgång till en inriktning mot mål och värden på längre sikt.

3.5

Den ekonomiska politiken har, på såväl europeisk som nationell nivå, tagit viktiga steg i rätt riktning, om än något sent. Räntesatserna har sänkts, även om det finns spelrum för ytterligare sänkningar. Statliga interventioner som stöd, garantier och riskövertagande erkänns åter som vettiga och nödvändiga åtgärder. I speciella fall utesluts inte ens förstatligande som yttersta räddningsåtgärd. De offentliga finanserna bidrar genom skattesänkningar och ökade offentliga utgifter till att understödja efterfrågan. Den makroekonomiska policymixen har därmed blivit mer balanserad.

3.6

Kommittén vill upprepa att den hyser farhågor för att den europeiska ekonomiska återhämtningsplanen är för liten till sin omfattning (se punkt 2.3.1). Delvis kan detta förklaras med att de officiella tillväxtprognoserna vid den tidpunkt då paketet sattes samman underskattade allvaret i krisen. Den höstprognos som kommissionen offentliggjorde den 3 november 2008 visade på en minsta tillväxt i eurozonens ekonomi med 0,1 % under 2009, medan kommissionens interrimsprognos den 19 januari 2009 låg på -1,9 %, två hela procentenheter lägre. Aktuella prognoser fram till slutet av det första kvartalet tyder nu på en minskning med cirka 4 %. De negativa följderna för tillväxt och sysselsättning är alltså väsentligt allvarligare än vad man nyligen trodde. Det är uppenbart att man i första hand snabbt måste genomföra redan beslutade åtgärder. Det ekonomiska läget och prognoserna har emellertid under de senaste veckorna försämrats så mycket att det nu finns ett betydligt större behov av motåtgärder, och det på olika nivåer, vilket framfördes i punkt 4.

3.7

De ekonomiska stimulansåtgärderna kommer att kosta mycket pengar. De flesta EU-länder kommer att överskrida treprocentsgränsen för budgetunderskottet. Inom ramen för den ökade flexibiliteten i den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten är detta under de föreliggande omständigheterna också klokt och nödvändigt, och bör därför accepteras utan påföljder. Naturligtvis måste samma flexibilitet gälla för kandidatländer till eurozonen som för medlemsstaterna i valutaunionen. Villkoren i pakten får inte utgöra ett hinder när det gäller att skapa potential för framtida tillväxt genom offentliga framtidsinriktade investeringar i forskning, utveckling och utbildning. Denna tillväxt utgör ju grunden för arbetet med att snabbt återföra de offentliga finanserna till en långsiktigt hållbar kurs när krisen är övervunnen.

3.8

I det sammanhanget bör man dock redan nu fundera över hur vi efter krisen ska kunna återvända till en långsiktigt hållbar väg. Det krävs åtminstone trovärdiga strategier i medlemsstaterna för hur en återgång ska kunna ske. Hur brådskande denna uppgift är visar sig redan idag i en oroande ökning i skillnaderna mellan köp- och säljkurser (spread) för statsobligationer i eurozonen. Detta tyder på ökande tvivel hos investerarna när det gäller solvensen hos enskilda nationella regeringar. Det behövs intelligenta lösningar för att kunna stabilisera de offentliga finanserna, och för att kunna undvika en mycket radikal sanering som drabbar arbetstagare och de svaga i samhället, vilket skedde på 1930-talet. Då bidrog en blandning av lönedumpning och social dumpning tillsammans med protektionistiska åtgärder till katastrofen.

3.9

Man kommer att behöva exploatera nya inkomstkällor för staten. Man måste stärka basen för medlemsstaternas skatteintäkter, bland annat genom att stänga skatteparadisen, stoppa skattekonkurrensen och vidta åtgärder mot skatteflykt och skattebedrägeri. Generellt bör man tänka över hela skattesystemet och i samband med detta ta hänsyn till sådana frågor som rättvis fördelning mellan olika former av inkomster och förmögenheter. Här bör man framför allt kräva en insats från dem som i särskilt stor utsträckning kunnat dra nytta av de misslyckanden på finansmarknaderna som nu måste korrigeras med offentliga medel på skattebetalarnas bekostnad.

3.10

Det är uppenbart att de finanspolitiska åtgärderna för att stimulera konjunkturen inte kan vara budgetneutrala på kort sikt utan måste finansieras genom skulder för att inte stå i vägen för målet att öka efterfrågan. I samband med detta måste man ta hänsyn till de olika positiva och negativa effekter som en ökad statsskuld kan få på kort och lång sikt. En negativ effekt vid ökat kapacitetsutnyttjande kan vara att en utträngningseffekt (crowding out) leder till att företagens kapitalkostnader stiger. Eftersom förmögenheterna är ännu mer koncentrerade än inkomsterna, kommer en ökad skuldfinansiering också att leda till ökade inkomstskillnader.

3.11

Skuldfinansiering behöver å andra sidan inte nödvändigtvis leda till att budgetunderskottet ökar i samma omfattning. När ekonomin stimuleras, ökar ju också statsinkomsterna. Nya skulder får inte heller bara betraktas som en börda för de kommande generationer som kommer att få betala ränta på lånen. De kommande generationerna kommer nämligen att få plocka frukterna av ”smarta” investeringar i t.ex. utbildning och infrastruktur, och dessutom kommer de att få ärva dagens statsobligationer. Dessutom måste man ta hänsyn till att det också medför stora kostnader att satsa mindre pengar på krisbekämpning eftersom det leder till ännu sämre ekonomiska resultat och lägre sysselsättning. I det fallet skulle de ekonomiska kostnaderna följas av långt större sociala kostnader och mänskligt lidande i form av arbetslöshet, kompetensförlust och ökade sociala spänningar.

4.1

I ett första steg genomfördes imponerande räddningsplaner inom finanssektorn, dock med olika verkningsgrad. Rekapitaliseringen är ännu inte slutförd och förtroendet ännu inte återställt. Detta innebär att det fortfarande finns graverande likviditetsproblem. Det behövs därför ytterligare insatser för att företagen och hushållen ska få tillgång till tillräckliga finansiella medel igen. Man måste dock knyta stödet från offentliga medel – inte bara för finansinstituten – till en rad kriterier och villkor för att det ska komma samhällsekonomin till nytta och leda till god företagsstyrning (corporate governance).

4.2

Därför behövs det snabb och effektiv hjälp för de medborgare som drabbats hårdast, alltså de socialt svaga, och för arbetsmarknaden. I ett första skede drabbar krisen på arbetsmarknaden som regel de svagaste arbetstagarna med otrygga anställningsvillkor, t.ex. arbetstagare i bemanningsföretag eller arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Därefter förkortar man – åtminstone tillfälligt – arbetstiden för den ordinarie personalen eller säger upp den, om krisen drar ut på tiden. Även mot bakgrund av den förväntade demografiska utvecklingen måste man vid en intelligent omstrukturering av ekonomin därför försöka att i företagen behålla arbetstagare och vidareutbilda dem i stället för att säga upp dem. När ekonomin blivit starkare har man på så sätt tillgång till tillräckligt kvalificerade arbetstagare. Stödet till de arbetslösa bör kopplas till program i syfte att omskola dem och förbättra deras kvalifikationer. I samband med detta måste man också tänka på att den officiella arbetslöshetsstatistiken inte alltid ger en fullständig bild av problemets fulla omfattning och av hur många som är drabbade. I kristider försvinner nämligen många människor ur arbetslöshetsstatistiken, t.ex. för att de inte har rätt till ersättning eller för att de saknar möjligheter, tappar modet och slutar söka arbete. Det är framför allt integrationen av ungdomar på arbetsmarknaden som har högsta prioritet i denna kris.

4.3

Målet med stödåtgärderna för företagen måste också vara att ge dessa – framför allt de små och medelstora företagen – obehindrad tillgång till finansiella medel igen och att se till att produktmarknaderna fungerar smidigt. När vi vidtar åtgärder för att stödja ekonomin måste vi också skapa förutsättningarna för att kunna komma stärkta ur krisen. Man måste sträva efter en ”dubbelvinst”, där man med smarta investeringar som syftar till strukturella förbättringar inte bara stimulerar ekonomin på kort sikt utan samtidigt också i Lissabonstrategins anda ökar konkurrensförmågan och den framtida tillväxtpotentialen. Detta kräver investeringar i innovation och en modernisering av infrastrukturen (t.ex. i transeuropeiska energinät och bredbandsinfrastruktur) samt i forskning och utbildning. De små och medelstora företagens konkurrensförmåga och innovationsförmåga måste stärkas med hjälpåtgärder, t.ex. vid beskattningen eller genom statliga garantier, så att man kan utnyttja deras potential för att stödja den ekonomiska återhämtningen.

4.4

EESK påpekar också att en rad andra åtgärder utöver att stimulera efterfrågan kan bidra till att stärka förtroendet bland de ekonomiska aktörerna. Förenklad lagstiftning, snabbare förfaranden och minskad byråkrati kan också stimulera den ekonomiska verksamheten.

4.5

Eftersom ”ekonomisk återhämtning” inte innebär att allt efter krisen ska bli som det var innan, måste man lägga tyngdpunkten på åtgärder för att spara energi och på miljövänliga projekt i syfte att påskynda övergången till en koldioxidsnål ”grön” ekonomi.

4.6

Åtgärderna för strukturella förbättringar måste dels vara utformade på ett socialt ansvarsfullt sätt, dels stimulera tillväxt och sysselsättning så att de inte står i vägen för ansträngningarna att stärka efterfrågan och lindra sociala problem. Lönepolitiken har en särskild roll att spela i överensstämmelse med den dubbla roll som lönerna har i ekonomin. Medan lönerna ur ett mikroekonomiskt perspektiv är en kostnadsfaktor för företagen och därmed påverkar deras förmåga till priskonkurrens är de ur ett makroekonomiskt perspektiv den viktigaste faktorn bakom den inhemska efterfrågan. Eftersom företag endast investerar och skapar arbetstillfällen när de förväntar sig en större efterfrågan, kan man genom att på medellång sikt anpassa lönetillväxten till den allmänna ekonomiska produktivitetstillväxten i ett land ur ett samhällsekonomiskt perspektiv se till att efterfrågan utvecklas i tillräckligt hög grad och samtidigt värna om förmågan att konkurrera i fråga om pris. Arbetsmarknadsparterna måste därför försöka undvika en återhållsamhet i löneökningarna som innebär en rofferipolitik (beggar-thy-neighbour policy).

4.7

Tillväxteffekten av de enskilda budgetåtgärderna påverkas också av multiplikatorn, som i sin tur påverkas av benägenheten att konsumera och av importkvoten. Allmänna skattesänkningar kan i kombination med osäkerhet alltså leda till en ökad sparkvot. En större effekt på efterfrågan får man om man riktar in sig på låginkomsttagare eftersom dessa har en högre benägenhet att konsumera. Detta leder dock till att de som har de lägsta inkomsterna utestängs, eftersom de inte betalar någon skatt. Man måste därför finna särskilda lösningar för denna grupp. Om vissa skattesänkningar begränsas i tiden skulle detta å andra sidan kunna vara ett incitament för att tidigarelägga inköp. Man kan också förvänta sig förhållandevis stora effekter av riktade direkta överföringar, t.ex. den tillfälliga höjning av arbetslöshetsersättningen som kommissionen föreslagit. Öronmärkta transfereringar har vidare en större effekt på efterfrågan, som t.ex. vid utbildningscheckar eller klimatcheckar. De senare skulle kunna lösas in vid köp av energisnåla varor, solenergianläggningar eller periodkort för kollektivtrafiken.

4.8

Medel som delas ut ur olika fonder (strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, landsbygdsutvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, globaliseringsfonden) måste inte bara sättas in effektivt. Det krävs också flexibilitet och ett pragmatiskt tillvägagångssätt för att de ska ge snabbare verkan.

5.1

Den pågående krisen har olika effekter på de enskilda medlemsstaterna på grund av de strukturella skillnaderna mellan ländernas ekonomier. Eftersom de drabbas på olika sätt måste man skapa olika nationella åtgärdspaket. Det finns därför en risk för ökad ojämlikhet i Europa och euroområdet. Den nationella politiken känner här av sina gränser. Därför krävs det en europeisk politik och en bättre ekonomisk samordning och en bättre styrning (governance) på europeisk nivå, som också måste förfoga över lämpliga instrument för att kunna genomföra politiken effektivt.

5.2

Åtgärdspaketen måste genomföras snabbt, och för detta krävs samordning, harmonisering och avstämning. Om man inte tillämpar ett samstämmigt tillvägagångssätt finns det nämligen en risk för att enskilda länder vidtar åtgärder som gynnar inhemska företag men strider mot grundvalarna för lika konkurrensvillkor (level-playing-field) och resulterar i en kapplöpning om subventioner. Också på skatteområdet krävs det en allmän harmonisering, som sträcker sig längre än åtgärderna för att väcka liv i konjunkturen och som gäller hela skattesystemet. Försöket att med åtgärder på kostnadssidan förbättra ett lands internationella konkurrensförmåga medför också en risk för protektionistiska tendenser, så snart som ett land försöker ta sig ur lågkonjunkturen med hjälp av utländsk efterfrågan. Detta gäller både inom EU:s enskilda medlemsstater och mellan de stora världsekonomiska blocken (vilket visas på ett oroväckande sätt av den slogan ”buy american” som används i det amerikanska konjunkturprogrammet).

5.3

EESK uppmanar därför kommissionen att snabbt ge en överblick över hur de nationella konjunkturprogrammen genomförs och redogöra för vilka verktyg som finns att tillgå om man vill påskynda dessa åtgärder. Detta krävs för att man ska kunna bedöma kvantiteten på de åtgärder som faktiskt genomförs, för att man ska kunna lära sig av varandra och för att få en överblick av huruvida de leder till oönskade utvecklingstendenser. Exempel på sådana oönskade utvecklingstendenser i protektionistisk riktning är konkurrenssnedvridningar, dumpning (också på skatteområdet), snålskjutsbeteende och – utanför euroområdet – devalveringar. Kommittén uppmanar rådet och kommissionen att strikt förbjuda och eventuellt återkalla åtgärder som resulterar i rofferipolitik.

5.4

Ett stärkande av den europeiska dimensionen innebär också att man måste börja överväga allt fler gemensamma europeiska projekt, t.ex. inom infrastrukturen för energiförsörjningen. Med större flexibilitet mellan posterna i EU:s budget skulle outnyttjade medel kunna användas för att finansiera sådana projekt. I detta sammanhang borde man också undersöka idén om en europeisk obligation i en europeisk statsfond.

5.5

Solidarisk hjälp från EU krävs också för länder utanför euroområdet som fått problem med betalningsbalansen (t.ex. Ungern och Lettland) och för banker och finansinstitutioner som är i fara i länder utanför euroområdet. Här måste man ta hänsyn till dessa länders särskilda situation i återhämtningsprocessen.

6.1

Liksom i andra frågor av global betydelse måste EU framför allt vid återregleringen av de internationella finansmarknaderna agera på ett enhetligt och enhälligt sätt och tala med en röst. Europa måste till förmån för alla berörda aktörer och för att bidra till stabiliteten ange ramarna och ge nyordningen en europeisk prägel. Under alla omständigheter måste det ske ett paradigmskifte i riktning mot långsiktighet och hållbarhet, med stöd av lämpliga incitamentsstrukturer och bonussystem. Ett omstöpt globalt finansiellt system måste göra det möjligt att utveckla solida finansiella innovationer, som inte konkurrerar med investeringar i den reala ekonomin utan fungerar som ett stöd för denna.

6.2

Det nya systemet måste präglas av sådana principer som öppenhet och begränsat risktagande, av att riskerna på ett realistiskt sätt framgår av balansräkningarna och att hedgefonder och private equity-fonder omfattas av bestämmelserna. Nya bestämmelser måste också bidra till att motverka procykliska effekter och överdrivna hävstångseffekter. Reformförslagen får inte bli ett lappverk av osammanhängande delar utan måste bli ett omfattande samstämmigt åtgärdspaket som täcker in alla relevanta områden. Det får inte leda till att länder och ekonomiska block börjar tävla i (av-)regleringar. För detta krävs det också åtminstone en samordnad gränsöverskridande övervakning och kontroll samt oberoende europeiska kreditvärderingsinstitut.

6.3

Särskild uppmärksamhet måste återigen ägnas åt hur pensionssystemen finansieras (3). Att dessa på senare år i allt större utsträckning finansierats via kapitalmarknaden – en utveckling som drivits på av tron på marknadernas ofelbarhet – har för de flesta av dagens och framtidens pensionärer lett till stora finansiella förluster, trots vad som ursprungligen påstods.

7.1

Krisens bördor kommer i huvudsak att vältras över på medborgarnas axlar. Därför måste de ekonomiska aktörerna och arbetsmarknadsparterna i särskilt hög grad involveras i arbetet med att utforma framtidens politik. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har på olika sätt visat att den utför sina institutionella uppgifter till stöd för de andra EU-institutionerna i den nuvarande finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Till exempel skapade kommittén vid en konferens i januari 2009 de institutionella ramarna för en dialog mellan olika aktörer som berörs av krisen: banker, företag, fackföreningar, institutioner och olika aktörer i det civila samhället.

7.2

Arbetstagare och företagare har en central roll att spela i hanteringen av krisen. Det är dock inte de som framkallat den eller ska bära ansvaret för den. Det krävs en stärkt social dialog, dels för att fastställa och genomföra en politik som så snart som möjligt leder ut ur krisen, dels för att på bästa möjliga sätt lindra de ekonomiska och sociala konsekvenserna av krisen för medborgarna.

7.3

I medlemsstaterna bör man tillsammans med arbetsmarknadsparterna utveckla lämpliga åtgärder för att undvika en alltför svag löneutveckling som inte stöttar efterfrågan och tillväxten i nödvändig utsträckning. Arbetet med att utveckla den makroekonomiska dialogen syftar också till en bättre samordning och till en bättre avstämning av löneutvecklingen mot den makroekonomiska politiken.

7.4

Krisen får inte leda till att orättvisor och skillnader skärps. Inför valet till Europaparlamentet måste man också klart och tydligt genom en ”New Social Deal” visa för medborgarna och framför allt de svagare i samhället att politiken inte lämnar dem i sticket. Genom rättsliga och finansiella åtgärder måste man förhindra att krisen också blir en kris för den europeiska sociala modellen.

7.5

Den sociala dialogen är av grundläggande betydelse om man vill övervinna de ekonomiska och sociala konsekvenserna av krisen (4). Historien visar att ekonomiska kriser antingen kan intensifiera eller störa den sociala dialogen. En intensifiering sker när man erkänner behovet av närmare samarbete. Å andra sidan är det lättare att nå fram till kompromisser i en ekonomi som växer, vilket i en kris kan leda till att ett icke samarbetsvilligt och gruppegoistiskt beteende förstärks. Det senare skulle göra vägen ur den aktuella krisen betydligt mer smärtsam än den redan är.

7.6

När efterfrågan stimuleras är målet att de ytterligare medlen ska sättas in på ett så intelligent sätt att ekonomins konkurrenskraft ökat när krisen övervunnits. I analogi med detta måste krishanteringen utnyttjas för att stärka strukturerna för den sociala dialogen på alla nivåer. De europeiska arbetsmarknadsparternas senaste gemensamma rapport om utmaningarna på arbetsmarknaden är en god grund för att utforska de möjligheter som olika flexicuritykoncept har att ge. Inom ramen för intern flexicurity borde man i stället för att anta strukturella reformer som syftar till en uppluckring av anställningsskyddet och en förlängning av arbetstiderna utveckla åtgärder för att främja varaktiga arbetstillfällen. Genom dessa åtgärder skulle man under konjunkturnedgången kunna behålla anställda i företaget men korta ned deras arbetstid och under den tid man vinner vidareutbilda dem så att man vid nästa konjunkturuppgång återigen har tillgång till utbildade arbetstagare. Det senaste konceptet som utvecklats för detta ändamål i Nederländerna kan här betraktas som bästa praxis. Säkerheten måste förbättras också för de mest flexibla arbetstagarna, så att de behåller möjligheten att stanna kvar på arbetsmarknaden och skaffa sig bättre kvalifikationer.

7.7

Den sociala ekonomin är med sina olika rättsliga och organisatoriska former ett genuint uttryck för det organiserade civila samhället. Den utmärks av att den ger nydanande svar på sociala behov genom att sammanjämka lönsamhet och solidaritet, skapa arbetstillfällen av hög kvalitet, förstärka social och territoriell sammanhållning, förena produktion och hållbar utveckling samt genom att den stärker ett aktivt medborgarskap och företagens sociala ansvar. Alla dessa aspekter som i dag ter sig oundgängliga för att övervinna den aktuella systemkrisen visar att det är nödvändigt att tilldela aktörerna inom den sociala ekonomin en viktig roll när det gäller att hantera krisen, samtidigt som de pekar på att kommissionen i sin politik och i sina program måste främja denna sociala modell för medborgaraktivitet (5).