22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/141

1.1

Lissabonstrategin: Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) ser positivt på kopplingen mellan strukturfonderna och Lissabonstrategin, inklusive finansieringen av några av de politiska åtgärderna inom strategin, om än på de villkor som anges i punkt 5.1.2. Man måste dock se till att Lissabonstrategin i slutänden inte står utan fristående finansiering.

1.2

Tidsramar: Man måste göra allt för att respektera tidsramarna för genomförandet av programmen och undvika överlappningar och förseningar som gör att de uppsatta målen till slut inte uppnås. Man måste också beakta de olika tidsfristerna i gemenskapsprogrammen.

1.3

Tidsfrister och instrument: Man bör undersöka om det vore lämpligt att harmonisera tidsfristerna till 10 år. I sammanhanget betonar EESK än en gång de problem och hinder som angetts för en gemensam och samordnad användning av de instrument som för enskilda operatörer finns tillgängliga på olika nivåer. Dessa bör förtydligas (rättslig grund, tematisk specialisering, geografiska områden och genomförandebestämmelser), särskilt vad gäller följande: projektens eventuella transnationella karaktär, synkronisering av aktivering, genomförande och utbetalning av det finansiella stödet, möjligheter att dela upp ett övergripande territoriellt projekt i underprojekt.

1.4

Parametrar: inrättande av ytterligare parametrar vid sidan av BNP för att få en mer objektiv utvärderingsram i förhållande till de olika lokala behoven (punkt 5.9).

1.5

Integrerad strategi: EESK anser det nödvändigt att utvärdera EU:s budgetplan – i syfte att utöka fonderna – och i högre grad beakta de enskilda medlemsstaternas och andra EU-institutioners medfinansiering. I dag förefaller de belopp som tilldelats löjligt små i förhållande till de miljarder euro som avsatts för att rädda bankerna. EESK anser att den integrerade strategin ska göras obligatorisk och stärkas så att sammanhållningspolitiken åter präglas av ett integrerat synsätt.

1.6

Samordning: EESK förordar en bättre samordning mellan sammanhållningspolitikens strategier och program och gemenskapens ramprogram för forskning och utveckling (FP7) och för konkurrenskraft och innovation samt stärkande av deras transnationella och internationella nätverksmekanismer för att främja konkurrenskraft, innovation och sysselsättning. Man måste sträva efter ständig samverkan mellan målen och förfarandena i sammanhållningspolitiken och politiken för forskning och innovation.

1.7

Resultat: EESK anser att man i högre grad bör beakta inte bara den finansiella kontrollen utan också kvaliteten på de uppnådda resultaten, särskilt vad gäller den tillväxt och sysselsättning som genomförandet av programmen skapar, med utgångspunkt i perioden 2000–2006.

1.8

Utvärdering: För att sammanhållningspolitiken ska fungera ännu mer effektivt anser EESK att åtgärderna bör vidtas mer selektivt så att man uppnår bättre utvecklingsresultat på fältet och stärker övervaknings- och utvärderingsprocessen, bland annat genom inrättandet av lämpliga oberoende och överstatliga kommittéer där sådana ännu inte finns. Kontroll- och utvärderingsmekanismerna i de olika faser som kännetecknar sammanhållningspolitiken bör vara mer öppna för insyn och tillgängliga för de berörda ekonomiska och sociala aktörerna.

1.9

Insyn och kommunikation: EESK betraktar frågan om insyn som mycket viktig, både vad gäller fonderna, informationen, lokalbefolkningens stöd för de val som gjorts och de resultat som uppnåtts. Det är det bästa sättet att synliggöra EU och närma medborgarna till unionen. Insyn bör vara ett av EU:s prioriterade mål och bör tillämpas i sammanhållningspolitikens alla faser.

1.10

Enhetlighet: Det är viktigt att upprätthålla ett samband mellan de olika faserna i fonderna – förberedelse, genomförande, användning, tillsyn, övervakning och utvärdering – och de bör utmärkas av ett enhetligt synsätt.

1.11

Förenkling: Man bör allvarligt överväga möjligheten att förenkla förfarandena, som ofta gör att programmen försenas eller inte genomförs, och i stället fokusera på utvärdering av resultaten med hjälp av tydliga och effektiva system. Man borde också överväga att införa sanktioner mot dem som inte respekterar metoder, innehåll och tidsfrister. Man kan t.ex. börja med att inte låta outnyttjade anslag gå tillbaka till medlemsstaterna med tanke på att gemenskapsbudgeten är begränsad.

1.12

Multiplikatoreffekt: Sammanhållningspolitiken får lika lite som unionens och medlemsstaternas ekonomiska politik inskränka sig till att endast fördela resurser, den måste syfta till att generera en multiplikatoreffekt på fältet, locka till sig andra investeringar för att främja utveckling, konkurrenskraft och sysselsättning genom att stödja forskning och innovation och i första hand syfta till att förbättra de s.k. kollektiva nyttigheterna (vatten, avfall, äldreomsorg, utbildning, daghem etc.) som politiska kvalitetsområden för att göra de berörda regionerna mer attraktiva.

1.13

Med anledning av den internationella finansiella krisen och dess följder, mot bakgrund av den plan som Europeiska rådet godkände den 11–12 december 2008 för att bemöta den ekonomiska tillbakagången samt förslagen till ändringar av olika förordningar om gemenskapsmedlen, anser EESK att det nu är dags att äntligen göra en grundlig översyn av de mekanismer som reglerar användningen av de resurser som är öronmärkta för sammanhållningspolitiken för att bättre anpassa dem till tillväxten och nylanseringen av EU:s ekonomiska politik.

1.14

Finansieringslösningar: Man måste undvika en för stor spridning av stödet. Det är nödvändigt att göra en genomgripande förändring av finansieringslösningarna, särskilt genom att säkerställa att krediterna framför allt till små och medelstora företag (1) och lokala myndigheter återupptas samt genom val av lämpligare politiska åtgärder, kompletterat med bidrag från Europeiska investeringsfonden (EIF) och EIB.

1.15

Klientelism: Kommissionen bör införa instrument som kan undanröja de olika former av klientelism som präglar sammanhållningspolitiken. Särskilt måste de olika formerna av underleverantörsavtal avlägsnas eller åtminstone bli färre för att undvika slöseri och missbruk.

1.16

Social- och sammanhållningspolitiken: Det är dessutom nödvändigt att åter sätta socialpolitiken i centrum av sammanhållningspolitiken som ett av dess främsta mål. Detta är än mer nödvändigt i en tid då den ekonomiska och sociala kris som uppstod i kölvattnet av den finansiella krisen allvarligt drabbar de svagaste folkgrupperna.

1.17

Arbetsmarknaden: Sammanhållningspolitiken bör främja en ökad integrering av den europeiska arbetsmarknaden, särskilt vad gäller kvinnor, bland annat genom försök med nya anställningsformer som bidrar till tillväxt och sysselsättning.

1.18

Välfungerande metoder: Kommissionen bör främja spridningen av program som har uppnått de bästa resultaten i olika regioner i EU. Det vore också värdefullt att informera om program som inte har uppnått önskat resultat för att undvika att de upprepas.

1.19

Små och medelstora företag: De små och medelstora företagen, också inom den sociala ekonomin, bör i egenskap av främsta målgrupp stå i centrum för sammanhållningspolitiken i syfte att stärka och öka konkurrenskraften. De små och medelstora företagen spelar en central roll för tillväxt och sysselsättning och det är därför ytterst viktigt att under den pågående recessionen göra det lättare för dem att få krediter.

1.20

Samarbete: Kommissionen bör i högre grad uppmärksamma samarbetet mellan arbetsmarknadens parter. Man får inte nöja sig med en formell tolkning av artikel 11 i förordningen, utan bör i stället återgå till kärnan i begreppet samarbete, som är själva hjärtat i den europeiska sociala kulturen. Samarbetet får därför inte ses som en eftergift eller en enkel formalitet, utan en verklig samordning i fråga om förfaranden, innehåll, genomförande och utvärdering av programmen samt om insynen i dem.

1.21

Det politiska EU: Det återstår en rekommendation utöver dem som redan lagts fram, men den är den viktigaste: Kommissionen, medlemsstaterna, regionerna och arbetsmarknadens parter kan och bör göra ännu mer för att förbättra sammanhållningspolitiken, och de strävar också efter att göra detta.

1.22

EESK bör hjälpa EU att besluta om sin framtid, att fastställa rättsliga och politiska instrument för att skaffa sig beslutsbefogenheter på vissa politikområden, för att göra sina insatser effektivare och sätta punkt för illusionen att man kan förbli immun mot allt och bara stå som åskådare.

2.1

Utfärda regler för att förbättra den institutionella styrningen via förfaranden som underlättar genomförandet av effektiva samarbetsformer inför samordningen med arbetsmarknadens parter och det civila samhället, och upprätta indikatorer för samordningsprocessen, också på grundval av tidigare erfarenheter, så att man kan diskutera och förhandla om bland annat program, innehåll och förfaranden.

2.2

Införa nya utvärderingskriterier för att hjälpa aktörerna i sektorn så att man med hjälp av särskilda kommittéer kan göra en mer objektiv utvärdering av resultaten och kvaliteten på insatserna. Kriterierna ska gälla för samtliga länder och ska göra effektiviteten till ett instrument för att mäta sammanhållningspolitikens resultat.

2.3

Därför bör man verka för en gemensam europeisk utbildning av sammanhållningsaktörer som kan använda samma metoder i samtliga etapper av de åtgärder som vidtas inom ramen för fonden. Dessutom bör man se till att mekanismer för tekniskt stöd, som Jaspers, blir tillgängliga för samtliga konvergensregioner och samtliga berörda aktörer.

2.4

Förenkla och rationalisera förfarandena i fondens samtliga faser, vilket EESK har efterlyst ett flertal gånger, men nästan alltid förgäves.

2.5

Införa sanktioner mot bristande efterlevnad eller uteblivna resultat för att undvika slöseri, upprepning av misstag och olika former av klientelism.

2.6

Införa en skyddsklausul för de fattigaste och minst strukturerade regionerna för att på bästa sätt utnyttja de resurser som är avsedda för dem.

2.7

Främja ett mer integrerat medborgarskap och ökad ekonomisk och social sammanhållning för alla, med hjälp av sammanhållningspolitiken och med stöd av nationella politiska åtgärder.

2.8

EESK vill att man ska skilja det institutionella samarbetet mellan kommissionen, medlemsstaterna och regionerna från samarbetet med arbetsmarknadens parter och det civila samhället. Det sistnämnda ska bedrivas aktivt på samtliga nivåer – europeisk, nationell och regional – och parterna ska delta i praktiken och inte bara formellt.

2.9

Inrätta en kommitté (arbetsgrupp) bestående av företrädare för olika EU-institutioner (kommissionen, parlamentet, EESK och ReK) för att diskutera och föreslå en genomgripande översyn av de mekanismer som i dag reglerar sammanhållningspolitiken.

3.1

Principen om social sammanhållning är en av pelarna i EU-politiken – art. 158 i fördraget – som genom Lissabonfördraget har utsträckts till att omfatta också regionalpolitiken. Här sammanförs den ekonomiska och sociala sammanhållningen till en enhet som bildar kärnan i det fundament som EU bygger på. En ofta bortglömd princip som borde gälla vid alla tillfällen, i alla instanser och på alla politikområden. Sammanhållning och politisk solidaritet borde utmärka alla EU:s aktiviteter. Detta är inte alltid fallet, vilket bland annat framgår av de senaste dagarnas händelser med anknytning till finanskrisen.

3.2

Som sammanhållningspolitiken framställs ser den alltjämt ut som en ren fördelningspolitik och inte som ett mervärde till den ekonomiska politiken, valutapolitiken och inre marknaden, som ska minska klyftan mellan regionerna och länderna och förhindra destruktiv konkurrens.

3.3

Sammanhållningspolitikens begränsningar, som tydligt framgår av meddelandet, beror förutom på budgetbegränsningarna på bristande integration mellan sammanhållningspolitiken och övrig ekonomisk politik, som fortfarande handhas av medlemsstaterna, där man ofta nöjer sig med insatser som samordnas mellan EU-politiken och den nationella politiken. Meddelandet färgas av dessa svagheter, som tyvärr är inbyggda i beslutssystemet och därför också påverkar kommissionens handlingsförmåga.

3.4

För tillfället nöjer sig kommissionen med att agera ”väktare” och se till att förfarandena fungerar, att stå för de formella aspekterna (compliance), medan det skulle behövas en vägledande roll som är mer inriktad på konkreta och effektiva resultat. En roll som kan tolka den ursprungliga andan i sammanhållningspolitiken, som innebar att kommissionen i stället spelade en vägledande roll som syftade till att höja kompetensen hos dem som skulle utnyttja fonderna.

3.5

Tillsammans med den femte rapporten om sammanhållningspolitiken är meddelandet ett talande exempel på detta. Därför måste EESK genom konkreta förslag och rekommendationer anstränga sig för att sammanhållningspolitiken åter ska bygga på ett strategiskt synsätt, men kommittén bör framför allt se till att dessa förslag tas väl emot.

3.6

I detta yttrande vill vi undvika att behandla sammanhållningens alla aspekter; det har vi redan gjort vid så många tillfällen. Vi vill begränsa oss till några grundläggande synpunkter och några praktiska förslag.

4.1

Efter den samråds- och förhandlingsprocess som ägt rum på olika nivåer om programmen inom planen för perioden 2007–2013 presenterade kommissionen en rapport där man betonar ”den framgång” som uppnåtts i förhandlingarna, men inte kommer med någon kritik.

4.2

I rapporten framhålls de kvantitativa (347 miljarder i investeringar) och de ”kvalitativa” aspekterna i de beslut som fattats, på ett mycket formellt sätt, med ”perfekta” översikter och diagram. Sammanhållningspolitiken 2007–2013 bygger på fyra huvudområden för att nå de fastställda målen:

Dessutom nämns styresformer och de förhandlingar som genomförts (metoden).

4.3

Programmets specifika mål, numeriska data, fondernas fördelning (2) etc. kan sammanfattas som följer:

6.1

EESK anser att det vore lämpligare att göra en tydlig åtskillnad mellan det institutionella samarbetet eller styrningen, som alltjämt är svag, och de verkliga förhandlingarna med arbetsmarknadsparterna och det civila samhället. Av meddelandet får man intrycket att det är samma sak.

6.2

Lika stor förvirring råder kring deltagandet av partner och övriga berörda aktörer inom sammanhållningspolitiken. Det är som om deltagardemokratin skulle vara beroende av antalet organisationer som deltar i sammanträdena, vilket ofta resulterar i en allmän ”sammanträdesmani”. Det nuvarande förfarandet för styrning och samarbete är kort sagt totalt olämpligt och kräver en grundlig översyn. Det är väsentligt att det krav om deltagande av ett brett partnerskap i planering, genomförande och utvärdering av strukturfondsprogrammen som finns i förordningen (1083/2006, art. 11) för strukturfonderna genomförs på ett effektivt sätt. Förfarandet för styrning och samarbete bör därför utvärderas som underlag för en översyn syftande till större och reell delaktighet av det organiserade samhället.

6.3

Samarbetet med ekonomiska och sociala aktörer utgör ”ett värde”, en möjlighet, en nödvändighet, det är ingen eftergift eller favör gentemot parterna. Om samarbetet, och även förhandlingarna, respekteras och sker på ett aktivt sätt på samtliga nivåer och de olika skeden som utmärker planen, leder det nästan alltid till bättre beslut, program, projekt och resultat. Detta bidrar dessutom till ökad information till medborgarna och ett ökat stöd till sammanhållningspolitiken från allmänheten lokalt och nationellt.

6.4

Som framgår av meddelandet har det med få undantag utöver formaliteterna dessvärre inte förhållit sig så. Ofta har det i stället för en verklig samordning för att främja förhandlingarna bara handlat om hearingar eller informationsmöten. Vid flera tillfällen har arbetsmarknadsparterna och det civila samhället inte ens involverats eftersom man föredragit att ”hänvisa” till nationell praxis som ofta är obefintlig eller som inte tillämpas. Man skulle som i Frankrike och Portugal exempelvis kunna engagera de nationella ekonomiska och sociala råden för att säkra och stärka förhandlingsprocessen. Goda förebilder om involvering av arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer finns också i andra länder, till exempel i Sverige.

6.5

Dessutom bör man påpeka de stora skillnader som redan finns eller som uppstått mellan olika länder, särskilt i utvidgningsländerna, där fackföreningarna och företagarna praktiskt taget inte har tillfrågats. EESK anser att förhandlingsprocessen ska anpassas till de olika nationella förhållandena och göras mer flexibel, under förutsättning att den är reell, konkret och att representativa organisationer deltar. Det räcker alltså inte med bara ”dialog” eller samråd eller med s.k. partnerforum även om detta kan medföra praktiska problem. EU ”måste” av kända skäl främja samarbetet, föra verkliga förhandlingar med arbetsmarknadens parter och det civila samhället på alla nivåer, med början på EU-nivån.

6.6

Utarbetandet av verksamhetsprogrammen skulle kunna utgöra ett tillfälle att mäta värdet av en samordning med parterna, men det är just här som problemen visat sig vara akuta:

6.7

Också här dyker frågan om de representativa parter och aktörer som ska delta i förhandlingarna upp igen. EESK anser att man måste ta hänsyn till arbetsmarknadens parter (arbetsgivarorganisationer och fackföreningar) och det civila samhället, som ska involveras utifrån deras specifika intressen och representativitet, vilket framhålls i Europaparlamentets betänkande. Medlemsstaterna däremot bör åläggas att på ett korrekt och konkret sätt samarbeta med samtliga berörda parter.

6.8

Samarbetet ska dessutom ske på olika nivåer: europeisk, nationell och regional, på horisontell och vertikal nivå och i samtliga etapper inom planen (förberedelse, genomförande, kontroll av programmen, projekten och resultaten). Europeiska socialfondens metod skulle med lämpliga justeringar kunna tjäna som exempel också för regionalpolitiken och de övriga fonderna.

6.9

Som tidigare bör kommissionen stödja utbildning också av arbetsmarknadens parter och berörda icke-statliga organisationer särskilt i regionerna och de nya medlemsstaterna, så att de ska kunna göra en produktiv insats.