11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/27

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ställer sig positiv till att man äntligen inleder en debatt om en gemenskapsmodell för miljömärkningsprogram för fiskeriprodukter.

1.2

Kommittén är beredd att aktivt delta i det arbete som följer.

1.3

Förutom att man bör se till att det sker en nödvändig samordning mellan de enheter inom kommissionen som ansvarar för miljömärkningsfrågor, rekommenderar vi att man säkerställer ett nära samarbete med behöriga internationella organisationer på området, exempelvis FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation), WTO (Världshandelsorganisationen), OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), UNCTAD (FN:s konferens för handel och utveckling), ISEAL (International Social and Environmental Accreditation and Labelling) och ISO (Internationella standardiseringsorganisationen).

1.4

Samtidigt bör kommissionen upprätthålla en fortlöpande dialog med företrädare för miljön, arbetsmarknadens parter och särskilt med den berörda sektorn (fiskeri-, bearbetnings- och marknadsföringsbranschen) samt med konsumenterna.

1.5

Eftersom det handlar om en komplex fråga, förordar vi att man för närvarande väljer det tredje alternativet i kommissionens meddelande, det vill säga att gemenskapen fastställer en rad minimikrav för frivilliga miljömärkningsprogram.

1.6

Minimikraven måste emellertid vara tillräckligt stränga och åtföljas av förebyggande bestämmelser och påföljder vid överträdelse.

1.7

Under alla omständigheter bör den miljömärkning som de regionala fiskeriorganisationerna redan har antagit i enlighet med EU:s bestämmelser (exempelvis märkningen ”delfinsäker” avtalet om det internationella programmet för bevarande av delfiner (AIDCP)) (1) respekteras av aktörerna, och dessa bör genomföra tydligt angivna utvecklingsplaner.

1.8

Kommissionen bör ägna särskild uppmärksamhet åt de problem som förorsakas av kostnaderna för miljömärkningen av fiskeriprodukter och säkerställa att kostnaderna fördelas rättvist mellan producenterna, bearbetningsindustrin, marknadsföringsledet och konsumenterna.

2.1

I februari 2004 konstaterade Europeiska unionens råd att man på dagordningen borde föra upp en diskussion om miljömärkning av fiskeriprodukter. I en skrivelse meddelades att man skulle föreslå utgångspunkter för kartläggning av fångstmetoder och fortlöpande spårning av produkterna från fiskebåt till slutkonsument i syfte att säkerställa att principerna om ett ansvarsfullt fiske och en ansvarsfull handel respekteras.

2.1.1

Rådet menade att EU borde inta en ledande ställning i den debatt som förs i olika internationella forum.

2.1.2

Med ovan nämnda meddelande har kommissionen till slut inlett en debatt om gemenskapsåtgärderna när det gäller märkning av fiskeriprodukter, och man har uppmanat övriga EU-institutioner att framföra sina synpunkter i syfte att så småningom kunna lägga fram lagstiftningsförslag och relevanta rekommendationer.

2.1.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har alltså i uppdrag att uttala sig om detta initiativ och ta ställning i frågan.

2.1.4

När man i detta yttrande talar om ”fiskeriprodukter” avses även vattenbruksprodukter, vilket inte hindrar att man tar hänsyn till de skilda verksamheternas miljömässiga särdrag.

2.2.1

Kommissionens meddelande är resultatet av en omfattande analys av en situation som är komplex ur både praktisk och rättslig synpunkt, och därför vill Europeiska ekonomiska och sociala kommittén först och främst ge den ansvariga enheten en eloge för dess arbete. Vi vill påminna om att kommittén redan har uttalat sig i allmänna ordalag om några av de specifika frågor som rör miljömärkning av fiskeriprodukter i sitt yttrande om etisk handel och konsumentgarantisystem  (2).

2.2.2

För att placera in debatten i sitt rätta sammanhang bör nämnas att FAO, som är det FN-organ som har behörighet på fiskeriområdet, nyligen (den 11–13 mars 2005) antog ett antal riktlinjer för miljömärkning för fisk och fiskeriprodukter från fiske till havs. Riktlinjerna var föremål för samråd med sakkunniga och utarbetades i oktober 2004 (3). Debatten inom FAO inleddes redan 1998.

2.2.3

I föreliggande yttrande kan vi inte redogöra för samtliga riktlinjer som nämns i föregående punkt. Det bör emellertid påpekas att de innehåller grundläggande minimikrav samt kriterier för att avgöra om ett fiske skall tilldelas miljömärkning, då fiskarna utgör certifieringsenheter. Sammanfattningsvis kan sägas att förutsättningarna är att det finns en uppsättning regler, en administrativ kontrollstruktur samt säkra vetenskapliga uppgifter om befintliga bestånd och om fiskets inverkan på ekosystemet. Dessutom har FAO utarbetat en rad riktlinjer för att fastställa normer för ett hållbart fiske och framför allt i syfte att inrätta effektiva mekanismer för ackreditering och certifiering. Det bör särskilt framhållas att dessa riktlinjer innehåller följande grundläggande villkor för att systemet med miljömärkning skall fungera: insyn, medverkan av de berörda aktörerna, bestämmelser om delgivning, inrättande av ett register, granskning och revidering av förfaranden och bestämmelser, tillräckliga mänskliga och finansiella resurser, krav på redovisning och tillgång till information och system för underhåll, upphävande och tillbakadragande av ackreditering samt därtill hörande reklamationsrättigheter.

2.2.4

Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma att miljömärkning är ett relativt nytt fenomen, som i huvudsak används i OECD-länderna (4), och att arbete pågår inom Världshandels-organisationen (WTO). Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) har utarbetat egna metodiska och konceptuella kriterier för säkring av miljökvaliteten med utgångspunkt i en rad normer (ISO 14000). Kommissionen bör i sitt arbete fästa stor vikt vid att de normer som godkänns är enhetliga och förenliga med befintliga internationella riktlinjer och bestämmelser.

2.2.5

Flera medlemsstater och – beroende på hur deras grundlagsmodeller ser ut – ett par lokala och regionala myndigheter har behörighet på området. Vissa har redan utarbetat normer, medan andra håller på att göra det. Därför finns det i Europeiska unionen en mängd olika offentliga, privata, överstatliga, nationella och regionala miljömärkningssystem, vilket kan leda till viss förvirring bland konsumenterna och aktörerna på de olika marknaderna (5).

2.2.6

Med hänsyn till de många olika bestämmelserna och den förvirring som uppstår till följd av miljömärkningen på de olika marknaderna är det nödvändigt att i harmoniseringssyfte anta en övergripande modell.

2.2.7

Europeiska unionen införde en harmoniserad miljömärkning för första gången 1992 i och med att man antog rådets förordning 880/92 av den 23 mars 1992 (6). Förordningen reviderades för fem år sedan och ersattes med nu gällande förordning (7). Därmed fastställdes ett miljömärkningssystem för olika produktkategorier, som dock inte omfattar fiskeriprodukter. Kommissionen bör således noggrant studera möjligheten att utvidga gällande miljömärkning till att även omfatta fiskeri- och vattenbruksprodukter.

2.2.8

Man får inte glömma att debatten om miljömärkning av fiskeriprodukter hålls mot bakgrund av pågående EU-politik. Vi hänvisar främst till gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, som antogs genom ett gemensamt beslut av Europaparlamentet och rådet (1600/2002/EG av den 22 juli 2002 (8)), och till gemenskapens handlingsplan för att integrera miljöskyddskraven i den gemensamma fiskeripolitiken (9), där granskningen av miljömärkning av fiskeriprodukter övervägs som en kompletterande åtgärd.

2.2.9

Även om det rör sig om en något annorlunda situation, vill kommittén fästa kommissionens samt övriga institutioners och andra berörda parters uppmärksamhet på att det finns ett exempel på en harmoniserad och enhetlig miljömärkning som utan tvekan kan betraktas som miljövänlig, eftersom den innebär en garanti för att kraven i direktiven om återvinning av förpackningar (10) har uppfyllts. Vi tänker här på den märkning som tillämpas på de flesta återvinningsbara förpackningar i EU:s medlemsstater (symbolen ”Gröna Punkten”). Denna symbol är i själva verket ett registrerat varumärke för ett tyskt aktiebolag som 1996 flyttade sitt huvudkontor till Bryssel. Användningen av denna symbol sker i samarbete med majoriteten av EU:s medlemsstater och länderna utanför EU, samt med de ekonomiska aktörer som medverkar till en god förpackningsåtervinning. För närvarande utgör gemenskapsdirektiv och olika nationella utvecklingsnormer rättslig grund. Alltså skulle man i praktiken kunna införa en enda gemensam symbol med ett klart budskap. Det skulle kunna ske via en privat organisation (Packaging Recovery Organisation Europe sprl) som skulle se till att kriterierna harmoniseras och utvecklas av olika nationella organ i en stor del av medlemsstaterna (11).

2.2.10

Mot bakgrund av ovanstående anser kommittén att debatten om miljömärkning av fiskeri- och vattenbruksprodukter förs vid ett lämpligt tillfälle. Den bör därför inte försenas, och tidsgränserna för att behandla en så komplex fråga bör inte förlängas i onödan. Debatten bör baseras på FAO:s riktlinjer men också på EU:s egna normer, som bör förbättras i största möjliga utsträckning, och följa en övergripande strategi och ha harmonisering som syfte. Huvudmålen bör vara skydd av miljön och fiskeresurserna samt konsumentservice.

3.1.1

FAO är en organisation med befogenheter på fiskeriområdet och därmed en referens för olika regionala fiskeriorganisationer med anknytning till det aktuella systemet för havsrättsfrågor som gäller sedan Förenta nationernas havsrättskonvention undertecknades. FAO inriktar sig på en märkning av fiskeriprodukter där man fokuserar på att skydda fiskerierna, och man intresserar sig endast indirekt för övriga faser i saluföringen av produkter.

3.1.2

Syftet med arbetet inom övriga internationella organisationer, framför allt WTO (12) och UNCTAD, är däremot att mot bakgrund av avtalet om tekniska handelshinder se till att miljömärkningssystemen inte utgör otillåtna hinder för den internationella handeln eller innebär mindre gynnsamma villkor för utvecklingsländerna (13). Målsättningen för arbetet inom dessa organisationer är att olika stödåtgärder för ett ansvarsfullt fiske, exempelvis miljömärkning, går att förena med de internationella normer som skall förhindra att det inrättas tekniska hinder eller åtgärder med motsvarande verkan inom den internationella handeln. Dessutom uppmärksammar man behovet av samarbete i syfte att ge nödvändigt stöd åt de länder som har mindre tekniska och finansiella resurser att inrätta ett miljömärkningssystem. Kommittén anser därför att miljömärkning av fiskeriprodukter inte i sig utgör ett hinder för den internationella handeln, under förutsättning att märkningsreglerna ställer krav på insyn och marknadstillträde på lika villkor.

3.1.3

Arbetet inom ISO och andra standardiseringsorganisationer är mer inriktat på metoder och bästa praxis i fråga om miljöförvaltning och miljömärkning, och det finns inga dokument där man särskilt behandlar fiskeriprodukternas särdrag.

3.1.4

Det är endast FAO som uteslutande ägnar sig åt miljömärkning av fiskeriprodukter. Vi delar dock kommissionens uppfattning att man när nya beslut fattas inte bara bör ta hänsyn till de internationella organisationernas beslut, utan även till en harmonisering av de olika metoder som uppstått till följd av de olika organisationernas specifika kännetecken och uppdrag.

3.1.5

Mot bakgrund av ovanstående anser EESK att såväl de internationella arbeten som de lagstiftningsförslag som kommissionen så småningom kommer att anta bör ta hänsyn till gemenskapens mycket omfattande regelverk och den erfarenhet som finns inom ramen för EU:s aktuella miljömärkningssystem (samt erfarenheterna av miljömärkningen ”Gröna Punkten”). De enheter som har befogenheter på fiskeriområdet bör därför samordna sin verksamhet med de enheter som har hand om miljön och harmoniseringen av marknaderna, i syfte att förhindra att det uppstår oönskade och onödiga problem och för att undvika sådan miljömärkning som i stället för att bidra till att skydda marknadsaktörerna och slutkonsumenterna leder till större förvirring. Trots de svårigheter som detta innebär, är det önskvärt att kommissionen upprättar en tidsplan så att lagstiftningsförslaget kan presenteras under första halvåret 2006.

3.2.1

Eftersom det inte finns några grundläggande bestämmelser som gör en strikt harmonisering av kriterierna möjlig – vilket kommissionen tydligt påpekar i sitt meddelande – uppstår det olika situationer. Vissa är exempel på god praxis, medan andra utgör exempel på metoder som bör avskaffas.

3.2.2

Vid en granskning av den dokumentation som finns tillgänglig (14) samt av gällande internationella bestämmelser visar det sig att det finns ett flertal situationer där de krav på insyn och rättvisa som är av grundläggande betydelse för varje miljömärkningsprogram inte uppfylls.

3.2.3

I några fall har frivilliga arrangemang uppstått till följd av samarbete mellan olika marknadsaktörer och civila samhällsorganisationer. Dessa organisationer har regler för ackreditering, certifiering och användning av miljömärkning som är tydliga, rättvisa och offentligt tillgängliga och som omfattar fiskeriprodukter i olika länder runt om i världen. De har även rådgivande kommittéer och lämpliga kontrollmekanismer.

3.2.4

I andra fall (som kommissionen tar upp i sitt meddelande) handlar det om helt privata märkningssystem eller logotyper, som antingen är oreglerade eller vars regler inte är offentliga, och där den praktiska tillämpningen långt i från motsvarar bästa praxis på miljömärkningsområdet. Detta illustrerar de skadliga effekterna av en miljömärkning av fiskeriprodukter som står i motsättning till internationell lagstiftning, skapar oönskade hinder för internationell handel och grundar sig på metoder som helt strider mot de rekommendationer som finns när det gäller miljömärkning. Enligt en högt uppsatt ansvarig inom EU uppstår i sådana fall ett monopol i egentlig mening.

3.2.5

Dessa exempel visar att den aktuella situationen, där det är möjligt att inrätta en miljömärkning som saknar rättslig grund eller som till och med strider mot internationella regler och EU:s lagstiftning, inte kan fortsätta särskilt länge eftersom den är ogynnsam för producenterna, konsumenterna och övriga intressegrupper.

3.2.6

När det gäller tonfisk från östra Stilla havet har den regionala fiskeriorganisation som har befogenheter på området, nämligen den interamerikanska tropiska tonfiskkommissionen, godkänt ett avtal om AIDCP:s märkning ”delfinsäker” (15). Europeiska unionen uttalade sitt stöd för detta avtal i rådets beslut 1999/337/EG av den 26 april 1999 (16). Genom detta avtal införs en miljömärkning som stöds av EU och som för närvarande diskuteras i Europaparlamentet (17).

3.2.7

Man bör ta hänsyn till denna speciella situation i samband med granskningar och lagstiftningsförslag på området. I de fall som en regional fiskeriorganisation med befogenheter avseende ett visst fiskeriföretag marknadsför en egen miljömärkning mot bakgrund av FAO:s principer, bör Europeiska unionen för det första delta i arbetet med att säkerställa att metoderna för certifiering och utfärdande motsvarar de uppställda kraven, och för det andra överväga om användningen av sådan märkning bör ingår i EU:s normer samt se till att sådan märkning som strider mot EU:s specifika normer förbjuds.

3.2.8

Kommittén anser att privata miljömärkningssystem för fiskeri- och vattenbruksprodukter bör underkastas strikta kriterier för ackreditering och oberoende certifiering. Det lagstiftningsförslag som kommissionen skall utarbeta bör inbegripa en offentlig förteckning över fiskeri- och vattenbruksprodukter som är tillgänglig för alla berörda inklusive marknadsaktörerna, och som gör det möjligt att veta vilka märkningssystem som uppfyller de lagstadgade villkoren.

4.1.1

Det bör göras en tydlig åtskillnad mellan miljömärkningen och de allmänna bestämmelserna om märkning av livsmedelsprodukter. Miljömärkning garanterar inte i sig att normerna efterlevs (vilket i alla händelser kan krävas, även i fråga om omärkta produkter) utan säkerställer snarare en hög miljöskyddsnivå, som bland annat inbegriper ett ansvarsfullt fiske, bevarande av beståndet av de produkter som är miljömärkta samt en minimering av skadorna på den biologiska mångfalden och den marina miljön i allmänhet.

4.1.2

Miljömärkning av fiskeriprodukter – liksom av andra utvunna produkter och vattenbruksprodukter – kan tilldelas såväl icke bearbetade produkter (hel färsk eller djupfryst fisk) som bearbetade fiskeriprodukter, antingen det rör sig om frysta, saltade, konserverade, förkokade eller färdiglagade produkter. I det första fallet bör miljömärkningen utgöra en garanti för att de fångstmetoder som fiskarna använder sig av uppfyller inte bara fiskeriernas kontrollnormer utan även FAO:s uppförandekodex för ansvarsfullt fiske. I det andra fallet bör miljömärkningen av fiskeriprodukter säkerställa att tillämpningen av bestämmelserna om spårning av livsmedel verkligen innebär att de bearbetade och marknadsförda produkter som når konsumenterna har tillverkats av fisk som har gjort sig förtjänt av miljömärkningen.

4.1.3

För att lyckas genomföra ett miljömärkningssystem för fiskeriprodukter räcker det inte med en allmän lagstiftningsram. Det behövs dessutom en tydlig mekanism för ackreditering av certifieringsorgan, tilldelning av miljömärkning, konfliktlösning, tillsyn samt sanktioner vid missbruk eller bristande respekt. Man bör också göra åtskillnad mellan miljömärkta fiskerivaror och fiskerivaror i allmänhet.

4.1.4

EESK anser att den tydliga mekanism som nämns i punkt 4.1.3 borde vara den förteckning som man nämner i punkt 3.2.8. Såväl när det gäller normerna som förteckningen bör man se till att insyn är en av de viktigaste komponenterna. Tillsammans med konsumentinformation bör den kunna bidra till att nödvändig tillit skapas i syfte att minska den skillnad som för närvarande råder mellan andelen konsumenter som är intresserade av miljöaspekterna när det gäller de varor som de köper (för närvarande cirka 44 %) och den andel som verkligen låter detta intresse komma till uttryck när de handlar (för närvarande cirka 10 %).

4.1.5

De uppgifter som återges i den tidigare nämnda Ever-rapporten samt den ståndpunkt som Europêche/Cogeca (18) antar i sitt meddelande om den fråga som behandlas i föreliggande yttrande ger upphov till en viss pessimism när det gäller sannolikheten för att miljömärkningen i allmänhet och den miljömärkning som tillämpas när det gäller fiskeriprodukter i synnerhet kommer att innebära mervärde för producenterna och öppen och saklig information till konsumenterna. Vid sidan av kampen mot hungersnöden håller emellertid miljöskydd i dess vidaste bemärkelse på att bli en av mänsklighetens största utmaningar för närvarande. Det är därför viktigt att Europeiska unionen försöker inta en ledande ställning i den process som gör det möjligt för ansvarstagande konsumenter att urskilja och välja produkter som utvunnits, bearbetats och marknadsförts med respekt för miljöskyddskriterierna.

4.1.6

Kommittén har informerats om den ståndpunkt som Världsnaturfonden (WWF) formellt har intagit, och vi ser positivt på att denna – bortsett från olika syn på vissa områden – i stora drag sammanfaller med åsikterna i detta yttrande, framför allt när det gäller att få till stånd stränga bestämmelser med avseende på miljömärkningen av fiskeriprodukter.

4.1.7

Kommittén anser att man i den lagstiftning som kommissionen föreslår framför allt bör beakta att miljömärkningen kan innebära ett mervärde för fiskerisektorn och att kostnaderna kan läggas på handelsledet utan att villkoren för konsumenterna för den skull försämras. Miljömärkningen av fiskeriprodukter skulle kunna utgöra ett instrument för att göra yrkesfiskarna och företagen medvetna om att det krävs en hållbar fiskeri- och vattenbruksnäring i syfte att bevara de resurser som utgör själva underlaget för fiskeriverksamheten och den efterföljande handelskedjan.

4.1.8

Kommittén vill för kommissionen påpeka att miljömärkningen av fiskeri- och vattenbruksprodukter medför kostnader som bör sugas upp av produktionskedjan innan produkterna når konsumenterna. De små och medelstora företagen och aktörerna i utvecklingsländerna kan under vissa förhållanden få problem med tillgången till miljömärkning. Därför bör den framtida lagstiftningen innehålla interventionsmekanismer som involverar producentorganisationer, fiskarorganisationer och partnerskapsavtal. En effektiv miljömärkning kräver under alla omständigheter stora insatser i form av utbildning och information. Därför anser kommittén att de offentliga myndigheterna bör stå för finansieringen av informationsinsatser och medvetandehöjande åtgärder riktade till aktörerna och konsumenterna.

4.1.9

Varje insats från EU:s sida på detta område bör därför betraktas som ett första steg. Insatsen bör emellertid vara tillräckligt ambitiös för att det skall kunna skapas