28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/155

1.1

EESK anser att man måste utarbeta och fastställa hållbara, rättssäkra och praktiskt användbara regler för samexistens mellan genmodifierade grödor och konventionella och ekologiska grödor, samt för naturskyddet inom hela livsmedelsproduktionen och för produktionen inom lantbruk, fiske och skogsbruk inklusive odling för läkemedelsproduktion, forskning och annan produktion som inte avser livsmedel.

1.2

Kommissionen vill för det första låta viktiga aspekter på samexistensen bli en fråga för nationella bestämmelser. För det andra tänker den behandla frågan om GMO som på grund av slumpmässiga eller oundvikliga tekniska orsaker hamnar i utsäde utan GMO – en för samexistensen central fråga – inom ramen för kommittéförfarandet, i enlighet med direktiv 2001/18/EG och riktlinjerna för saluföring av utsäde. EESK kommer därför inte att behandla dessa frågor. Det är följaktligen motiverat att delta i denna diskussion genom ett initiativyttrande, framför allt för att på ett lämpligt sätt belysa de ekonomiska och sociala aspekterna och ta ställning i förhållande till rådet, kommissionen och parlamentet.

1.3

Detta initiativyttrande skall dels belysa de viktigaste innehållsmässiga aspekterna på samexistensen, dels ge förslag på vilka aspekter som enligt kommittén bör behandlas på europeisk nivå och vilka som bör regleras genom nationell lagstiftning och vilka praktiska riktlinjer och anvisningar de berörda företagen, särskilt inom lantbruket, behöver.

1.4

Eftersom kommissionen i maj i år avslutade det moratorium som sedan 1998 gällt för tillstånd att saluföra GMO som livsmedel och har för avsikt att även besluta om tillstånd för odling av GMO (1), är det ytterst angeläget att nu finna en form för den praktiska samexistensen.

2.1

För tillståndsgivning till saluföring av GMO

är det nödvändigt att fastställa praktiska regler för genomförandet av sådan utsättning och för hanteringen av sådana produkter i livsmedel och djurfoder samt i naturen.

2.2

I Europa finns det redan rättsliga regler för

2.3

På europeisk nivå finns hittills inga regler för

2.4

I den lagstiftning som EU redan antagit fastslås att GMO kräver särskild riskbedömning, riskhantering samt genomgående märkning och spårbarhet. Lagstiftningen utgår ifrån att det skall vara möjligt att avstå från både aktiv och passiv insats av GMO, och föreskriver att inga GMO skall användas i biologiskt lantbruk och biologisk livsmedelsproduktion (med undantag för vissa veterinärmedicinska produkter). Det ges också möjlighet att efter prövning i enskilda fall sätta upp vissa villkor för utsättning av GMO i vissa områden eller helt förbjuda den.

2.5

GMO är organismer som kan föröka sig och breda ut sig i naturen. De biologiska system som de introduceras i och som de inte utan vidare kommer att kunna avlägsnas från igen kan varken avgränsas hermetiskt eller kontrolleras och styras på samma sätt som slutna vetenskapliga, industriella eller hantverksmässigt drivna anläggningar. Biosfären är i princip ett öppet system som hänger samman över hela världen. Vi har endast begränsade kunskaper om de lagar som styr det och om hur vi kan styra det.

2.6

Det är därför man i lagstiftningen på EU-nivå har slagit fast försiktighetsprincipen samt bedömning och reglering från fall till fall som utgångspunkt för hanteringen av GMO. Dessutom har man lagt stor vikt vid insyn och valfrihet i fråga om insats av GMO.

2.7

Detta sker mot bakgrund av att en majoritet av EU-medborgarna har en hållning som är alltifrån skeptisk till direkt avvisande gentemot insats av GMO i lant- och skogsbruket samt i livsmedel och foder.

2.8

Samexistensen mellan olika former av drift och markutnyttjande med eller utan GMO gäller alltså inom lämpliga rums- och tidsramar.

2.9

I yttranden som inte är rättsligt bindande har kommissionen hittills reducerat samexistensen till de rent ekonomiska aspekterna av att olika former av jordbruk drivs parallellt. Kommissionen föreslår att regleringen av dessa aspekter i huvudsak skall överlåtas till de enskilda medlemsstaterna. Denna ståndpunkt är dock omstridd i ministerrådet och kritiseras av Europaparlamentet. (8)

3.1.1

En förutsättning för att man skall kunna reglera samexistensen är att man har tillräckligt vetenskapligt underlag för att bedöma utbredning i tid och rum samt kontaminering av GMO från olika växter (samt i förekommande fall utbredning av mikroorganismer och djur). Man måste också ha tillförlitliga, praktiskt grundade erfarenheter av och kunna bedöma de möjliga spridningsvägarna vid produktion, lagring, transport och bearbetning.

3.1.2

Om detta har kommissionen inhämtat olika utlåtanden och yttranden (9) som dock inte ger någon sammanhängande bild. Man har också beställt ytterligare studier. Vid den första vetenskapliga konferensen om samexistens i november 2003 (10) konstaterade de samlade forskarna att det finns ett stort forskningsbehov och ansåg att de endast delvis kan uttala sig säkert om möjligheterna till samexistens. Ett yttrande från EU:s vetenskapliga kommitté från år 2001 (11) pekar på stor osäkerhet och tar inte ställning beträffande de gränsvärden som kommissionen föreslår för livsmedel, foder och utsäde.

3.1.3

På nuvarande kunskapsnivå om genmodifierade växter i fråga om kontaminering, utbredning och varaktighet kan man inte bygga några tillförlitliga prognoser om möjligheten till samexistens.

3.1.4

Detta gäller särskilt långsiktiga prognoser samt beträffande miljön och odlingsvillkoren i olika ekosystem.

3.1.5

Möjligheten till samexistens för olika GMO måste bedömas separat för olika växter och produktionssystem samt med beaktande av de lokala förutsättningarna. Man skall också beakta de förändringar i odlingsmetoderna som sker i samband med detta (t.ex. den insats av generellt verkande herbicider som kan göras genom att växterna gjorts resistenta mot dem).

3.1.6

Problemen i fråga om prognos och kontroll är särskilt stora när det gäller sådana växter som har ett genetiskt utbyte med naturligt förekommande, icke odlade, släktingar. Raps, som har sitt genetiska ursprung i Europa, kan korsa sig direkt eller indirekt med ett stort antal arter i vild eller odlad form, t.ex. kål. rybs, senap (rucola), rädisa, mursenap, kålsenap, vildsenap, vildkål och gråsenap. Detsamma gäller för t.ex. betor/rovor.

3.2.1

En förutsättning för att registrering av odling och övervakning av GMO skall kunna ske i enlighet med direktiv 2001/18 är att GMO identifieras och märks. Det är också en förutsättning för att vissa GMO skall kunna förbjudas, om det blir nödvändigt på grund av nya vetenskapliga rön eller på grund av att tidsbegränsade tillstånd löper ut. Märkning av GMO som kan föröka sig är därför avgörande för en effektiv riskhantering, särskilt om det krävs eventuella nödfallsåtgärder. Den kan därför inte bara vara avhängig av huruvida gränsvärdena för plikten att märka livsmedel och foder överskrids eller inte, särskilt som gränsvärdena för information till konsumenterna automatiskt bortfaller när ett tillstånd löper ut.

3.2.2

Bedömningen av riskerna med GMO skall göras i enlighet med direktiv 2001/18 och jämförbara bestämmelser i andra förordningar och direktiv, och är en förutsättning för att tillstånd skall kunna ges. Det sätt på vilket odlingen praktiskt genomförs har dock ett avgörande inflytande över om man – vilket anges i direktivet – kan genomföra effektiva åtgärder för att begränsa den, begränsa och övervaka dess följder, samt återkalla ett tillstånd eller inte. Så till vida kan frågan om samexistens inte begränsas enbart till de ekonomiska aspekterna av odlingen, utan den är en integrerad del av den lagstadgade riskhanteringen och försiktighetsåtgärderna.

3.3.1

Åtgärder för identifiering och märkning av GMO i hela livsmedelskedjan föreskrivs i direktivet om spårbarhet och märkning som ingår i de allmänna principerna och kraven i livsmedelsrätten (12). Dessa går utöver identifiering av GMO i den slutliga produkten, eftersom man nu även måste märka sådana produkter där spår av GMO i den slutliga produkten inte längre kan påvisas.

3.3.2

Den information som krävs för att identifiera en genmodifierad organism sammanställs i ett centralt register och offentliggörs (13).

3.3.3

EU:s gemensamma forskningscenter arbetar för närvarande med att standardisera och validera de provtagnings- och testförfaranden som krävs i detta sammanhang.

3.3.4

På nuvarande utvecklingsnivå är det tekniskt möjligt att identifiera specifikt DNA eller ett specifikt protein i GMO då det utgör 0,001 till 0,05 % av ett analyserat prov. Kostnaderna för ospecificerade, kvalitativa test för att undersöka förekomsten av GMO ligger för närvarande på 100 – 150 euro per analys. Kostnaderna för specifika och kvantitativa test varierar mellan 250 och 500 euro per analys.

3.3.5

Det finns fortfarande stora skillnader inom gemenskapen i fråga om tillgången till spårningsförfaranden och deras tillförlitlighet samt vad gäller den tekniska kapaciteten att genomföra dem. Det är bara i ett fåtal medlemsstater som de finns tillgängliga i tillräcklig utsträckning. I vissa medlemsstater finns de inte alls.

3.3.6

För närvarande har man stora problem med främst kvantitativa och specifika analyser av GMO-förekomst. Detta gäller särskilt när producenterna inte ställer något lämpligt spårningsförfarande eller tillräckligt referensmaterial till förfogande. Främst handlar det då om sådana GMO som inte är tillåtna i gemenskapen, men om vilka man inte kan utesluta att de förekommer i importerat utsäde eller importerade råvaror.

3.4.1

Principen om bästa praxis bör följas i hela produktionskedjan för livsmedel

3.4.2

Inom de flesta områden är bästa praxis i stort sett redan fastställd. För att i praktiken kunna genomföra de lagar som rör riskhantering samt märkning och spårbarhet vid användning av GMO, är det av avgörande betydelse att denna bästa praxis kompletteras med särskilda bestämmelser för hantering av GMO. Det mest omfattande behovet gäller områdena utsädesproduktion och jordbruksproduktion, men det gäller även inköp, lagring och transport av jordbruksprodukter.

3.4.3

Resultatet av och förutsättningarna för bästa praxis är till stor del beroende av i hur stor utsträckning denna följs i de föregående produktionsstegen.

3.4.4

Det krävs olika åtgärder (med hänsyn tagen till kulturella och regionala förutsättningar) för att undvika oönskad korspollinering och annan spridning av GMO i kulturlandskap samt för att undgå att GMO-grödor blandas ihop med icke genmodifierade grödor. Kommissionen har delvis tagit upp dessa åtgärder i sina riktlinjer om samexistens (14) och anmodat medlemsstaterna att utfärda motsvarande bestämmelser. De gäller både jordbrukare som odlar GMO-grödor och sådana som vill undvika att använda genmodifierade organismer i sin produktion, samt jordbruks- och handelsföretag, företag som ansvarar för lagring och transport och dessutom de myndigheter och institutioner som skall se till att god jordbrukssed, samt landskaps- och naturskydd efterlevs.

3.5.1

Utsädet utgör det första steget i produktionskedjan. Beroende på sort förökar det sig med en faktor på mellan 40 och 1 000 och kan förbli i jorden över lång tid. GMO i utsäde befruktar vid pollinering besläktade kulturgrödor och vilda närbesläktade arter om det finns sådana i närheten. Utsäde och pollen kan därmed spridas över stora ytor. Det är dessa rumsliga och tidsmässiga dimensioner som gör att forskarna är överens om att genmodifierade organismer i utsäde har en avgörande roll när det gäller samexistens.

3.5.2

I direktiv 2001/18 diskuteras möjligheten att fastlägga gränsvärden för vissa produktgrupper där det under speciella förutsättningar inte krävs någon GMO-märkning. För livsmedel och foder har man fastställt ett gränsvärde på 0,9 % i förordningen om genetiskt modifierade livsmedel och foder (15) och i förordningen om spårbarhet (16).

3.5.3

Kommissionen har föreslagit att man även inom ramen för direktiven för växter och utsäde skall fastställa gränsvärden för märkning av GMO i utsäde och att detta gränsvärde bör ligga mellan 0,3 och 0,7 procent. Kommissionen drog på grund av juridiska betänkligheter tillbaka detta förslag i oktober 2003 och utarbetade ett nytt förslag. Detta innehöll bara gränsvärden för raps- och majsutsäde på 0,3 %. Även detta förslag drogs tillbaka av kommissionen i september 2004. Nu planeras ytterligare konsekvensbedömningar i syfte att kunna fatta ett beslut på bättre vetenskapliga grunder, och särskilt för att kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna på ett mer precist sätt. Faktum är att fastställandet av renhetskrav får betydande konsekvenser för utsäde som inte är genmodifierat, om en samexistens över huvud taget är möjlig vad gäller vissa växter och produktionsformer. Detsamma gäller de kostnader som i sådana fall är förknippade med dessa gränsvärden.

3.5.4

Både medlemsstaternas regeringar och berörda organisationer och företag har olika åsikter i frågan om det skall finnas gränsvärden och hur höga de i så fall skall vara när det gäller oförutsedd och oundviklig andel GMO i utsäde.

3.5.5

När det gäller märkning av utsäde handlar det inte om information till slutkunden för att öka valfriheten – till skillnad från i fallen med livsmedel och foder. Det är snarare viktig information för dem som lagenligt sätter ut GMO i miljön och för de myndigheter som är ansvariga för riktlinjer i fråga om utsättning. Bristen på information om andelen GMO i vissa typer av utsäde gör den lagenligt fastställda registreringen, övervakningen (kontroll efter försäljning) – samt insamlingen av sådant utsäde om det i efterhand blir ett förbud mot GMO – i praktiken omöjlig.

3.5.6

Om en viss typ av GMO senare visar sig vara allergiframkallande – eller om överföring av dess egenskaper på vilda närbesläktade arter skulle ge konkurrensfördelar och därmed leda till ett hot mot den ekologiska jämvikten – så måste berörd GMO förbjudas och dras in från marknaden. För detta ändamål är de gränsvärden som kommissionen föreslagit fullständigt oacceptabla. Om man utgår ifrån att det totala utsädet av växten i fråga innehåller upp till en halv procent av dessa genmodifierade organismer, skulle man vara tvungen att vidta insamlings- och nödfallsåtgärder för hela skörden och för det samlade utsädet av denna växt.

3.5.7

De praktiska erfarenheter som gjorts av återkallande i USA visar såväl vilka svårigheter som vilka kostnader som kan uppstå. Då Förenta staternas miljöskyddsmyndighet EPA år 2000 förbjöd användningen av den genetiskt modifierade majssorten ”Starlink” på grund av dess eventuellt allergiframkallande effekter, uppkom kostnader i hela produktionskedjan på omkring en miljard US-dollar. Stora mängder utsäde och grödor köptes upp och togs bort från marknaden, men saneringsarbetet är ännu inte slutfört. I USA fanns det år 2003 spår av ”Starlink” i över 1 % av de undersökta proverna.

3.5.8

Andelen genmodifierade organismer i icke genmodifierat utsäde har avgörande inverkan på de kostnader som uppstår i de efterföljande leden jordbruk och bearbetning. Det kommer att krävas enorma insatser i form om dyra tester och kontroller om de enligt tillåtna föroreningarna i samtliga genmodifierade produkter rutinmässigt måste undersökas för att fastställa hur stor andel GMO de innehåller, i syfte att kunna garantera att de inte överskrider de enligt lag fastställda gränsvärdena – 0,9 % eller lägre – för märkning vad gäller livsmedel och foder.

3.5.9

GMO-förorenat konventionellt och ekologiskt utsäde kommer dessutom att ha stor betydelse när det gäller att slå fast vad det är som förorsakar finansiell skada när de övre gränsvärdena för märkning av livsmedel och foder överskrids. Detsamma gäller de härledda lägsta gränsvärdena som handels- och förädlingsföretagen vill få kännedom om. Naturligtvis kommer de som eventuellt orsakat skadan att kräva bevis på att dessa skador vare varken uppstått på grund av utsädets sammansättning (åtminstone inte helt och hållet) eller på grund av att GMO överförts på fälten.

3.5.10

Om det finns GMO i konventionellt och ekologiskt utsäde har detta negativ inverkan på jordbrukarnas möjligheter att återplantera och förädla det egna utsädet. Föroreningen kan ackumuleras i kommande generationer av utsäde, särskilt om det dessutom tillkommer ytterligare föroreningar från näraliggande fält. Detta kan både leda till avsevärda ekonomiska förluster för jordbrukarna och till ett hot mot antalet arter av utsäde och mot lokalt anpassat utsäde.

3.6.1

Enligt direktiv (85/374/EEG) om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister är det producenterna och de som släpper ut GMO på marknaden som ansvarar för skador på liv, lem och egendom som uppkommit genom underlåtenhet eller vårdslöshet (17). Detta ansvar gäller dock endast slutprodukter som är avsedda för privat konsumtion och omfattar inte vare sig utsäde eller de finansiella skador som kan uppstå på grund av att skördens värde eller de produkter som skörden omvandlats till minskar.

3.6.2

Denna gemenskapsövergripande och omfattande inskränkning av produktansvaret försvårar nationella bestämmelser om ansvar för dem som släpper ut GMO på marknaden när det gäller civilrättsliga skador och leder till att hela det civilrättsliga ansvaret hamnar på konsumenterna (jordbrukarna) eftersom det är de som är de omedelbara slutproduktsproducenterna.

3.6.3

”All avsiktlig utsättning i miljön, transport och utsläppande på marknaden av genetiskt modifierade organismer såsom de definieras i direktiv 2001/18/EG” skall tillämpas enligt det nya direktivet (2004/35/EG) om miljöansvar, som innebär att medlemsstaterna (inte den enskilde medborgaren) har befogenhet att ålägga dem som orsakat miljöskador att åtgärda och sanera skadorna, i den mån de handlat uppsåtligt eller vårdslöst och i den mån det kan fastställas något samband mellan skadan och enskilda företags verksamhet (18). Detta direktiv skall genomföras av medlemsstaterna senast den 30 april 2007. Det faktum att det är tillåtet att utsätta en GMO inom gemenskapen utesluter i regel vårdslöshet eller uppsåt, om det inte föreligger brott mot specifika villkor för utsättningen. Redan i sitt yttrande om miljödirektivet (19) krävde EESK följande: ”I definitionen av biologisk mångfald bör man beakta konsekvenserna av genetiskt modifierade organismer på såväl kort som lång sikt”.

3.7.1

Oönskad förekomst av GMO i produkter, i produktionsanläggningar och på produktionsytor kan vålla lantbrukare, bearbetningsföretag och livsmedels- och foderhandlare ekonomisk skada, om detta försvårar, hindrar eller omöjliggör produktion och försäljning av produkter utan genteknik och nödvändiggör särskilda åtgärder för att kontrollera och avlägsna GMO. I områden där utsättning av GMO inte är tillåten eller planeras (t.ex. ekologiskt känsliga områden) kan förekomsterna av GMO dessutom leda till att man måste återställa området, vilket är förenat med kostnader.

3.7.2

Försäkringsbranschen medger för närvarande inte försäkring av dessa civilrättsliga anspråk.

3.7.3

Frågan om det civilrättsliga ansvaret för dessa kostnader bör enligt kommissionen avgöras av medlemsstaterna. Det är tydligt att detta kommer att påverka konkurrenssituationen inom gemenskapen. Olika nationella bestämmelser på detta område kan leda till stora konkurrenssnedvridningar på den gemensamma marknaden och till bristande rättssäkerhet, där orsak och verkan inte alltid står att finna i en och samma medlemsstat.

3.7.4

Ett individuellt ansvar för kostnader som drabbar dem som försöker förhindra skada (genom tester, kontroller och andra åtgärder för att förhindra korspollinering och förorening med GMO) låter sig rättsligt sett knappast förverkligas. Till skillnad från regleringen av de faktiska skadorna kan dessa mycket omfattande kostnader, som kommer att uppstå i alla regioner där GMO odlas, inte regleras genom bestämmelser om civilrättsligt ansvar. De lantbrukare, företag och myndigheter som drabbas skulle på sin höjd kunna kompenseras med hjälp av fördelningsfonder som finansieras av de företag och lantbrukare som förorsakar skadorna.

3.8.1

Åtgärder för att kontrollera och förhindra oönskad förekomst av GMO blir genom odlingen av dessa organismer nödvändiga i hela livsmedels- och foderproduktionen. Dessutom kan det få följder för marknadssituationen i vissa regioner och för vissa produktionsformer och produktsorter (t.ex. regionala kvalitetsmärken, biologiskt jordbruk och biologisk produktion). Det är inte bara marknadsaktörerna utan även medlemsstaternas och gemenskapens olika myndigheter och institutioner som drabbas.

3.8.2

När det gäller de kontrollåtgärder och de förebyggande åtgärder som krävs för samexistens handlar det delvis om genomgripande förändringar av praxis och tradition inom hantverk och industri. Hittills har de ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenserna för framför allt lantbrukare och hantverksmässiga livsmedelsföretag inte analyserats systematiskt. Detta verkar dock mycket angeläget om man vill undvika oönskade effekter på deras livs- och konkurrenskraft och på marknads- och prisstrukturen.

3.8.3

För att bedöma vilka åtgärder och bestämmelser som passar bäst och mest effektivt främjar samexistensen krävs det en omfattande kartläggning av dessa kostnader. Hittills har uppgifterna och uppskattningarna dock varit få och fragmentariska (20).

3.8.4

EESK anser att en omfattande översikt och uppskattning av de kostnader som kommer att uppstå för de enskilda marknadsaktörerna inom vissa produktionsformer och regioner samt för den offentliga sektorn genom samexistensåtgärder är en absolut förutsättning för en förutseende och hållbar lösning av samexistensfrågan. Det krävs tydliga, bindande och tillförlitliga bestämmelser om vem som skall bära eller förebygga dessa kostnader.

3.8.5

Vi instämmer i kommissionens riktlinjer om samexistensen: ”Som en allmän princip, under det skede då en ny produktionsform införs i en region, bör de aktörer (lantbrukare) som inför den nya produktionsformen ha ansvaret för att genomföra de driftåtgärder på gårdarna som är nödvändiga för att begränsa genflödet. Lantbrukare bör kunna välja den produktionsform de föredrar, utan att lantbruk i närheten tvingas att ändra redan etablerade produktionsmönster.”

3.8.6

En höjning av produktionskostnaderna till följd av de nödvändiga samexistensåtgärderna får inte vältras över på konsumenterna i form av höjda priser. Detta skulle leda till att valfriheten inskränks, framför allt bland de socialt svagare konsumenterna. Jordbruks- och hantverksmässig produktion av livsmedel utan genteknik får inte hotas av kostnads- och prishöjningar och tvingas in i nischproduktion.

4.1.1

Samexistensreglerna bör styras av principerna om försiktighet och bibehållande av den naturliga och odlade biologiska mångfalden, om minimering av kostnader, om maximering av ekonomiska och sociala möjligheter, om främjande av regional mångfald och det ekonomiska egenansvaret samt principen att den som förorsakar problemet skall betala. Reglerna måste också vara långsiktigt hållbara, stabila och verklighetsnära och relativt okänsliga för felhantering.

4.1.2

De åtgärder som krävs och de kostnader som uppstår bör i princip de ekonomiska aktörer svara för som ger upphov till dem genom att marknadsföra och använda GMO. De som vill producera och konsumera utan GMO skall belastas så lite som möjligt av åtgärderna, och dessa får inte leda till höjda produktionskostnader och priser. Åtgärderna bör inte heller finansieras av skattebetalarna.

4.1.3

Åtgärder för att undvika att GMO uppträder och sprids bör i princip vidtas i det skede då de leder till minsta möjliga insatser och kostnader och får bästa möjliga effekt.

4.1.4

I de fall där GMO-odling inte längre möjliggör produktion av en växt av samma eller en närbesläktad art utan genteknik, eller försvårar den oproportionellt mycket, bör den förbjudas.

4.2.1

Så länge det vetenskapliga underlaget är ofullständigt eller rentav obefintligt måste man tillämpa försiktighetsprincipen när samexistensvillkoren utformas. Målet skall vara att undvika förändringar som är svåra eller omöjliga att rätta till i efterhand och som får konsekvenser för samexistensen som inte kan bedömas tillräckligt väl. En sådan försiktighetshållning bör avse de ekonomiska, sociala och landskulturella aspekterna av samexistensen.

4.2.2

Vi uppmanar kommissionen att utarbeta ett logiskt sammanhängande, tvärvetenskapligt och verklighetsinriktat forskningsprogram som kan fylla de mycket stora kunskapsluckorna i fråga om samexistensen.

4.2.3

Yttrandet från Vetenskapliga växtkommittén (21), som kommissionen utgår ifrån i diskussionen om gränsvärden för GMO i utsäde, är otillfredsställande. Det ger inget svar på frågan vilket gränsvärde som krävs för att föreskrifterna i direktiv 2001/18 skall kunna följas. Det redovisas inte heller på ett tillfredsställande sätt vilken grad av föroreningar i utsädet som i praktiken leder till vilken grad av föroreningar i skörden och i slutprodukten. Kommissionen bör därför ställa nya och preciserade frågor till Europeiska livsmedelsmyndighetens vetenskapliga kommitté.

4.2.4

Dessutom bör de vetenskapliga och praktiska undersökningar som redan föreligger på nationell och regional nivå sammanställas av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Europeiska miljöbyrån och Gemensamma forskningscentrumet, och därefter ställas till medlemsstaternas förfogande.

4.2.5

Vi rekommenderar kommissionen att i samarbete med olika europeiska regioner genomföra praktiska försök med samexistens, i stor skala och under skiftande förhållanden. Samtliga deltagande aktörer bör genom odling av gentekniskt oförändrade sorter av majs, raps, potatis, betor och tomater (som ändå kan entydigt skiljas från andra sorter) testa och undersöka i praktiken hur korspollinering kan undvikas, olika säkerhetsavstånd, rengöring av maskiner, åtskild hantering vid transport, lagring och bearbetning samt andra åtgärder i samband med samexistens.

4.3.1

Märkning och professionell praxis måste göra det möjligt att så exakt som möjligt följa upp GMO:s utbredning och effekter. Här gäller det också att så fullständigt som möjligt eliminera GMO ur miljön, utsädet och produkterna.

4.3.2

Fastställande av tröskelvärden för märkning eller regler för god professionell praxis får inte i något fall hämma eller omöjliggöra tillämpningen av bestämmelserna och målen i direktiv 2001/18 och förordningarna 1830/2003 och 1829/2003.

4.3.3

Följaktligen skall det principiella kravet ställas att bästa tillgängliga teknik och bästa tillgängliga praxis skall tillämpas vid odling, transport, bearbetning, import och export av GMO.

4.3.4

I detta sammanhang måste man ta hänsyn till de särskilda kraven i anslutning till naturskyddet och mångfalden i Europas ekosystem.

4.4.1

I samband med identifiering av GMO och märkning i olika produktionssteg skall det principiella kravet gälla att dessa uppgifter anges så exakt som möjligt i början av produktionskedjan och vidarebefordras så fullständigt som möjligt till påföljande länkar i kedjan.

4.4.2

Man måste förebygga informationsförluster. Uppgifter som en gång inhämtats skall dokumenteras och vidarebefordras, oavsett vilka gränsvärden som eventuellt fastställts.

4.4.3

De företag och institutioner som introducerar en viss GMO på marknaden eller inleder vetenskapliga försök med den skall svara för att utarbeta och validera testmetoder och referensmaterial. De ansvarar också för att vetenskapens aktuella ståndpunkt respekteras och att den ställs till alla berörda parters förfogande till lägsta möjliga kostnad.

4.4.4

Provtagningsförfarandena skall särskilt i början av produktionskedjan väljas med utgångspunkten att de ger högsta möjliga tillförlitlighet och största möjliga informationsmängd. Således bör de vara inriktade på den tekniska nivå som säkert kan uppnås, och inte på eventuella gränsvärden som fastställts för märkning.

4.5.1

Normerna bör utformas så att samexistens- och försiktighetsmålen kan uppnås på lång sikt och anpassas till de senaste vetenskapliga och tekniska framstegen.

4.5.2

För att undvika inskränkningar i den gemensamma marknaden för livsmedel och foder och gemenskapens jordbruksorganisation och för att förebygga snedvridning av konkurrensen bör man harmonisera eller fastställa regelverket för god professionell praxis på en gemensam, hög nivå, samtidigt som flexibel hänsyn tas till skiftande villkor för odling och bearbetning.

4.6.1

När gränsvärdena för märkning av GMO i utsäde skall fastställas bör man följaktligen principiellt eftersträva den högsta precisions- och tydlighetsnivå som går att uppnå på det tekniska och praktiska planet. Ett tekniskt påvisbart och tillförlitligt gränsvärde vid provtagningar ligger nu på 0,01 %, men en realistisk nivå ligger på 0,1 % med avseende på hela utsädesmängden, med tanke på det praktiskt rimliga i provens omfattning och antal.

4.6.2

Gränsvärdet för märkning av GMO i utsäde som inte gentekniskt modifierat skall fastställas till den praktiskt påvisbara gränsen.

4.6.3

I respektive utsädesdirektiv bör man dessutom ange stränga renhetsföreskrifter (övre gränser) för att man skall få saluföra utsäde som inte är gentekniskt modifierat.

4.7.1

Att GMO kan föröka sig och uppträda i oönskade sammanhang kan orsaka finansiell skada för berörda parter. Detta gör att de civilrättsliga ansvarsbestämmelserna i medlemsstaterna måste anpassas så att de täcker sådana skador.

4.7.2

De civilrättsliga ansvarsreglerna bör föreskriva att berörda parter bara ställs till ansvar i den mån de har möjlighet att undvika den potentiella skadan. De som utnyttjar GMO skall ansvara för att god professionell praxis iakttas och att eventuella ytterligare bestämmelser om utsläppande på marknaden av GMO respekteras. Däremot skall den som släpper ut GMO på marknaden ansvara för skador som uppstår trots att god professionell praxis iakttagits. Här skall gemenskapsreglerna i ansvarsfrågor anpassas i motsvarande mån.

4.7.3

För finansiella skador som kan uppstå när GMO släpps ut på marknaden eller används skall ansvaret täckas genom en försäkring eller jämförbar ansvarskonstruktion.

4.8.1

Kommissionen uppmanas att lägga fram en omfattande och systematisk uppskattning av kostnaderna för samexistensen, förändringarna i marknadsvillkoren och följderna för de olika branscherna och företagsformerna inom jordbruket och livsmedelsindustrin, särskilt för de små och medelstora företagen, det traditionella jordbruket, inklusive de personer som har jordbruksverksamhet som sekundär verksamhet, den traditionella hantverksmässiga livsmedelsindustrin, det biologiska jordbruket och den biologiska livsmedelsindustrin samt de företag som ägnar sig åt produktion och uppförökning av utsäde. Uppskattningen bör framför allt också omfatta en bedömning av effekterna på sysselsättningen.

4.8.2

Dessutom bör kommissionen redogöra för hur de samexistensåtgärder som krävs och hur åtskillnaden av produktionsmedel och varuströmmar kommer att inverka på möjligheten att uppnå målen med den gemensamma jordbrukspolitiken och reformen av denna. I samband med detta bör man framför allt beakta effekterna på företagsstrukturerna samt på de lokala och regionala programmen för odling, bearbetning, ursprung och kvalitetssäkring och märkning av dessa.

4.8.3

Kommissionen uppmanas dessutom att redogöra för hur de extra kostnader som uppstår till följd av samexistensen bör ersättas och fördelas enligt principen om att förorenaren betalar, och vilka åtgärder som krävs för att på ett tillförlitligt sätt undvika negativa effekter på priserna på livsmedel som inte är GM-livsmedel på den gemensamma inre marknaden.

4.8.4

Vid fastställande av huruvida en åtgärd är proportionell bör man beakta effekterna på hela produktionskedjan.

4.9.1

Följande aspekter av samexistensen bör regleras på europeisk nivå:

4.9.2

Följande aspekter av samexistensen bör regleras på nationell och regional nivå:

5.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén inbjöd i juli berörda parter från hela produktionskedjan till en hearing i syfte att få en konkret bild av den nuvarande och den förväntade framtida situationen. Den ledde bland annat till nedanstående slutsatser:

5.2

System för testning och spårning av GMO i varje steg av produktionskedjan kommer utan tvekan att leda till avsevärt ökade kostnader. Enkla, kvalitativa test kostar för närvarande mellan 100 och 150 euro, medan differentierade, kvantitativa test kostar mellan 250 och 400 euro. Då gäller detta endast testning för en särskild gensekvens. Insatserna för testning ökar på motsvarande sätt för varje potentiellt befintlig genmodifierad organism.

5.3

Det första fall som på grund av hälsorisker lett till förbud mot en viss GMO (majsen ”Starlink” i USA), har hittills medfört kostnader på över en miljard amerikanska dollar. Två år efter det att åtgärderna för att dra tillbaka denna GMO inletts har man fortfarande inte lyckats avlägsna den helt från marknaden.

5.4

Kostnaderna – både storleken på dem och fördelningen av dem – för att testa och spåra GMO beror till stor del på om den allmänt accepterade standarden blir att vissa produkter – med enstaka undantag – är fria från GMO eller om tillverkare, bearbetningsföretag och handlare måste bevisa att varje enskild produkt är fri från GMO.

5.5

När en GMO kommit ut på marknaden är det i praktiken inte längre möjligt att garantera att andra sorter är fullständigt befriade från denna GMO. Det är däremot möjligt att begränsa den slumpartade och tekniskt oundvikliga GMO-föroreningen till en lägre nivå än den i praktiken tillförlitligt påvisbara gränsen på 0,1 %.

5.6

Det kommer att krävas ytterligare omfattande krav vad gäller produktionen av utsäde för att förhindra oavsiktlig inblandning av GMO-utsäde. Ju lägre det fastställda gränsvärdet är, desto högre blir kostnaderna för att kontrollera och undvika inblandning av GMO vid produktion och spridning av utsäde.

5.7

Beroende på hur de olika växterna förökar sig går det endast att garantera genteknikfritt utsäde genom att odla GMO-grödor på mycket stort avstånd från övriga grödor samt genom att fullständigt särskilja dessa även under bearbetning, förpackning och distribution. HACCP-protokoll och ISO-normer, som delvis fortfarande är under utveckling, måste uppfyllas på samma sätt som externa kontroller.

5.8

En ledande internationell tillverkare av utsäde har uttryckligen intygat att man i USA, där det odlas avsevärda mängder GMO-grödor, och därmed även inom de företag som hanterar GMO-utsäde och GMO-fritt utsäde inom samma anläggning, kräver att den påvisbara gränsen med en renhetsgaranti på 0,1 % följs.

5.9

För närvarande finns det vare sig inom EU eller på internationell nivå bindande praktiska gränsvärden och standarder för gentekniska föroreningar vid produktion av utsäde. Kontrollen av utsäde varierar för närvarande mellan EU:s medlemsstater. Myndigheternas gränsvärden för föroreningar varierar också (mellan under 0,1 % och 0,5 % som högsta tillåtna gräns).

5.10

Utsädesproducenterna vägrar garantera att deras produkter är fullständigt fria från genteknik. I Italien har man dock fått till stånd ett avtal om garantier, som kontrolleras av tredje part, mellan de italienska lantbrukarnas sammanslutning, Coldiretti, och ledande producenter av utsäde. I Österrike är det i enlighet med en förordning sedan 2002 förbjudet att saluföra utsäde som innehåller GMO (över gränsvärdet 0,1 %). Trots ett stort antal kontroller har man inte kunnat påvisa något brott mot denna förordning.

5.11

Enligt uppgifter från branschen medför dessa kontroller merkostnader på mellan 10 och 50 procent för produktion och förökning.

5.12

Vid kommersiell användning av GMO i en region skall omfattande skyddade odlingsområden utses vid förökning av utsäde utan genteknik på liknande sätt som redan i dag sker för vissa kulturväxter i olika länder. Särskilt stort avstånd mellan grödorna krävs framför allt vid rapsodling.

5.13

Samtliga marknadsaktörer med undantag av utsädesproducenterna anser att den avgörande förutsättningen för att kunna garantera genteknikfria produkter är att det inrättas stränga regler för utsädet (märkning vid den påvisbara gränsen 0,1 %).

5.14

Vid inköp och bearbetning av majs tillkommer redan i dag kostnader på cirka 3 euro per ton för att garantera den gräns på 0,1 % för genteknikfria produkter som krävs av tillverkare av livsmedel, stärkelse och husdjursfoder. Om GMO används i stor skala ökar dessa kostnader betydligt. Det finns dessutom risk för ytterligare kostnader på mellan 150 000 och 7,5 miljoner euro, beroende på hur stor mängd som omfattas av eventuella föroreningar ovanför den garanterade tolererade gränsen.

5.15

Det ter sig inte rimligt att köpa in GMO- respektive GMO-fria råvaror på samma plats. Det krävs en fullständig åtskillnad vid inköp, lagring, torkning och transport.

5.16

Företag och kooperativ som genomför inköp har redan säkerställt att produkterna är GMO-fria genom att teckna avtal med de lantbrukare som är deras underleverantörer. Man har bland annat upprättat en lista över godkända och kontrollerade sorter av utsäde och byggt upp ett heltäckande kontrollsystem från odling till leverans och mottagningskontroll.

5.17

De inköpande företagen anser att det endast är möjligt att garantera GMO-fria grödor som ligger under de av kunderna accepterade nuvarande gränsvärdena genom att på regional nivå separera odling av GMO-grödor respektive GMO-fria grödor. Kostnaderna för en sådan styrning av odlingen beräknas bli mellan 150 och 250 euro per hektar. Merkostnaderna för separat transport och lagring beräknas till 10–20 euro per ton.

5.18

Motsvarade system för identitetsbevarande och kvalitetssäkring krävs också för bearbetningen, exempelvis vid kvarnarna. Kvarnarnas kunder förväntar sig renhetsgarantier på mellan 0,1 och maximalt 0,5 procent. Det innebär vanliga PCR-prov (Polymerase Chain Reaction) och reservprov vid samtliga leveranser. Dessutom sker en revision av leverantörerna som normalt ombeds bevisa att de endast köper in och bearbetar GMO-fria produkter. Vid transporten undviker man i möjligaste mån kritiska punkter där det finns risk för sammanblandning och föroreningar, exempelvis speditions- och hamnlager där även GMO-produkter lastas om.

5.19

Kvarnarnas kostnad för att undvika GMO-föroreningar beräknas till 2,5 euro per ton – en kostnad som tillkommer utöver de påslag leverantörerna kräver (se ovan) – för exempelvis majs. Dessa kostnader kan endast påföras den del av produkterna som det krävs en motsvarande garanti för, samtidigt som hela den bearbetade mängden varor medför merkostnader. Därför blir dessa kostnader till viss del betydligt högre för GMO-fria slutprodukter (krossgryn av majs utgör exempelvis endast 50 % av den bearbetade varan, vilket leder till att merkostnaderna (2,5 euro plus 3 euro = 5,5 euro) utgör 11 euro per ton krossgryn av majs. Riskerna i samband med oundvikliga föroreningar och de fall då den produkt som levererats till kunden överskrider den garanterade tröskelnivån kan beroende på hur omfattande föroreningen är värderas till tvåsiffriga miljonbelopp. För närvarande är det inte möjligt att försäkra sig mot sådana risker.

5.20

Livsmedelsindustrins försiktighet vad gäller inköpsstrategier leder till att man potentiellt undviker att köpa från de områden där det på grund av GMO-odlingar finns ökad risk för föroreningar, oavsett den faktiska föroreningen av enskilda produkter från denna region. Försöksodling av genmodifierat vete i en tysk delstat räckte för att den största tyska kvarnindustrigruppen skulle besluta att inte köpa vete från denna region.

5.21

De flesta stora detaljister och märkesproducenter inom EU har valt att garantera att deras produkter är GMO-fria. De har därför under de senaste åren inrättat omfattande system för kvalitetssäkring, vilket medfört investeringar som i vissa fall kostar de enskilda företagen tvåsiffriga miljonbelopp årligen. Kontrollen består dels av heltäckande dokumentations- och revisionssystem hos leverantören, dels av regelbundna stickprov på de produkter som erbjuds. De extrakostnader detta medför har hittills normalt inte drabbat kunderna. Det har ännu inte skett någon systematisk kvantifiering vad gäller enskilda produkter och produktgrupper.

5.22

På regional nivå finns det stora skillnader i förutsättningarna för samexistens mellan odling av GMO-grödor och av GMO-fria grödor. Parallella odlingar verkar praktiskt svårgenomförbara framför allt inom regioner med småskaligt jordbruk. Enligt den italienska myndigheten för lantbruksfastigheter betecknas 90 % av den uppodlade arealen som olämplig för samexistens. Man måste också ta hänsyn till att tekniskt omfattande åtgärder för kontroll, odlingsplanering och åtskiljande av grödorna blir alltför komplicerat för mindre lantbruksföretag och för dem som har jordbruk som en bisyssla. Detsamma gäller den hantverksmässiga regionala bearbetningen av jordbruksprodukter.

5.23

Produkter med regionala kvalitetsmärken och ursprungsgaranti, som blir allt viktigare vid marknadsföring av dyrare kvalitetsprodukter, har hittills i princip varit fria från GMO. Eventuell användning av GMO skulle öka tillverkningskostnaderna kraftigt samtidigt som produkter från den berörda ursprungsregionen skulle drabbas av avsevärt försämrad image. Det är ett av skälen till att flera regioner i Europa sagt att de utgör GMO-fria zoner, även om detta är omtvistat ur ett juridiskt perspektiv. Berörda parter är särskilt oroade över möjligheten att enskilda jordbrukare på grund av EU-lagstiftningen utnyttjar sin rätt att odla GMO-grödor och därigenom förorsakar grannar och företag i regionen enorma merkostnader och risker, vilket i sin tur äventyrar den sociala freden.

5.24

De regionala myndigheterna, jordbruksorganisationerna och livsmedelsindustrin är också mycket oroade över risken för att framtida GMO-sorter (exempelvis medicinalväxter) – till skillnad från de nuvarande – av hälsoskäl måste hållas fullständigt åtskilda från livsmedels- och foderproduktionen, en situation som redan skapat enorma problem och stor osäkerhet.

5.25

I vissa EU-länder finns det lagtstiftning som reglerar samexistensen, eller så är lagstiftningsförfarandet på väg att slutföras. Länderna har valt mycket olika lösningar i denna fråga. Det går inte enbart att förklara skillnaderna utifrån regionala särdrag. En nödvändig harmonisering för att säkra samexistensen verkar redan ofrånkomlig.

5.26

Det är en uttalad politisk målsättning att få till stånd en samexistens mellan odlingar med och utan GMO och samtidigt ha möjlighet att välja GMO-fria livsmedel. Om det visar sig att detta mål inte kan uppnås med den nuvarande lagstiftningen, ligger det i konsumenternas, jordbrukarnas och de andra aktörernas intresse att snarast få till stånd förbättringar av gällande förordningar och direktiv.