6.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 86/10

—

med beaktande av Förenta nationernas toppmöte om hållbar utveckling och det slutdokument som antogs av generalförsamlingen den 25 september 2015, Förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, och särskilt mål 2 i målen för hållbar utveckling som anges i slutdokumentet, nämligen att avskaffa hunger, uppnå tryggad livsmedels- och näringsförsörjning samt främja ett hållbart jordbruk (1),

—

med beaktande av Parisavtalet mellan parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, antaget den 12 december 2015 (2),

—

med beaktande av det övergripande programmet för Afrikas jordbruksutveckling (CAADP), som antogs av Afrikanska unionen (AU) 2002 (3),

—

med beaktande av toppmötet för AU:s statschefer som anordnades i Maputo (Moçambique) 2003, då AU-regeringarna enades om att investera mer än tio procent av sina totala nationella budgetanslag i jordbrukssektorn (4),

—

med beaktande av mötet i församlingen av AU:s stats- och regeringschefer i juli 2012, då år 2014 förklarades som ”året för jordbruk och livsmedelssäkerhet i Afrika” (5) med anledning av tioårsjubileet för CAADP,

—

med beaktande av förklaringen om ”påskyndad tillväxt inom jordbruket och förändring för gemensamt välstånd och förbättrad levnadsstandard”, som antogs den 27 juni 2014 vid toppmötet för EU:s statschefer i Malabo (Ekvatorialguinea), varigenom AU-regeringarna åtog sig att anslå minst tio procent av de offentliga utgifterna till jordbruk (6),

—

med beaktande av G8:s livsmedelstrygghetsinitiativ från L’Aquila 2009 (7),

—

med beaktande av ramen och riktlinjerna för markpolitik i Afrika (Framework and Guidelines on Land Policy in Africa, F&G), som antogs av den gemensamma konferensen för ministrar för jordbruk, markförvaltning och animalieproduktion, som hölls i april 2009 i Addis Abeba (Etiopien) (8), samt förklaringen om ”frågor och utmaningar på markområdet i Afrika” (9), antagen av AU:s statschefer vid toppmötet i Sirte (Libyen) i juli 2009, där statscheferna krävde ett verkningsfullt genomförande av F&G,

—

med beaktande av de vägledande principerna om storskaliga markbaserade investeringar i Afrika, antagna av AU:s gemensamma konferens för ministrar för jordbruk, landsbygdsutveckling, fiske och vattenbruk, vid deras möte i Addis Abeba den 1–2 maj 2014 (10),

—

med beaktande av förklaringen från maj 2013 från det civila samhällets organisationer i Afrika om modernisering av det afrikanska jordbruket – vem vinner på detta (11)?,

—

med beaktande av Djimini-förklaringen av den 13 mars 2014 från de västafrikanska småbrukarorganisationerna (12),

—

med beaktande av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) frivilliga riktlinjer för att stödja det gradvisa förverkligandet av rätten till tillräcklig föda inom ramen för den nationella livsmedelsförsörjningen från 2004 (13),

—

med beaktande av rapporten från 2009 Agriculture at a crossroads från den internationella studien av hur kunskap, vetenskap och teknik inom jordbruket kan bidra till utveckling (IAASTD) (14),

—

med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 (15),

—

med beaktande av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor från 1979 (16),

—

med beaktande av Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter från 1987 (17),

—

med beaktande av FN:s deklaration om urbefolkningars rättigheter från 2007 (18),

—

med beaktande av FN:s grundprinciper och riktlinjer för utvecklingsbaserade vräkningar och tvångsförflyttningar från 2007 (19),

—

med beaktande av FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter, som godkändes av FN:s råd för mänskliga rättigheter 2011 (20), samt OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som uppdaterades 2011 (21),

—

med beaktande av partnerskapet från Busan för effektivt utvecklingssamarbete från 2011 (22),

—

med beaktande av de frivilliga riktlinjerna från 2012 för ansvarsfull förvaltning av markinnehav, fiskeri och skog (23),

—

med beaktande av Internationella konventionen om skydd av växtförädlingsprodukter (UPOV-konventionen) från 1991 (24),

—

med beaktande av det internationella fördraget om växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk från 2001 (25),

—

med beaktande av konventionen om biologisk mångfald från 1992 och det tillhörande Cartagenaprotokollet om biosäkerhet från 2000 och Nagoyaprotokollet om tillträde till genetiska resurser samt rimlig och rättvis fördelning av den nytta som uppstår vid deras användning från 2010 (26),

—

med beaktande av den afrikanska modellagen om biosäkerhet (27),

—

med beaktande av resolutionen om marklagstiftning för livsmedelssuveränitet, antagen av La Francophonies parlamentariska församling den 12 juli 2012 (28),

—

med beaktande av resolutionen om de sociala och miljömässiga effekterna av betesbruk i AVS-länderna, antagen av den gemensamma parlamentariska AVS–EU församlingen i Addis Abeba den 27 november 2013 (29),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 31 mars 2010EU:s policyram för att hjälpa utvecklingsländer att stärka livsmedelsförsörjningen  (30), och rådets slutsatser av den 10 maj 2010 om policyramen (31),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 28 maj 2013 om tryggad livsmedels- och näringsförsörjning (32),

—

med beaktande av kommissionens Action Plan on Nutrition från juli 2014 (33),

—

med beaktande av sin resolution av den 27 september 2011 om EU:s policyram för att hjälpa utvecklingsländer att stärka livsmedelsförsörjningen (34),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 december 2013 om EU:s strategi för resiliens och katastrofriskreducering i utvecklingsländerna: lära av livsmedelsförsörjningskriser (35),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2014 om äganderättens, egendomsägandets och förmögenhetsskapandets roll när det gäller att utrota fattigdom och främja hållbar utveckling i utvecklingsländerna (36),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 12 mars 2015 om Tanzania, särskilt frågan om markrofferi (37),

—

med beaktande av Declaration of the Global Convergence of Land and Water Struggles, som utfärdades vid World Social Forum i Tunis i mars 2015 (38),

—

med beaktande av sin resolution av den 30 april 2015 om Expo 2015 i Milano: Att föda jorden. Energi för livet (39),

—

med beaktande av kraven från det afrikanska civilsamhället att inkludera tryggad livsmedelsförsörjning och rätten till mat på dagordningen för det tyska G7-ordförandeskapet i juni 2015 (40),

—

med beaktande av Milanostadgan (41), som lades fram vid världsutställningen Expo 2015 på temat ”Att föda jorden – energi för livet” och som samlat över en miljon underskrifter från stats- och regeringschefer och enskilda människor; i stadgan uppmanas alla sammanslutningar, företag, nationella och internationella institutioner och enskilda människor att ta ansvar för att se till att framtida generationer också ges rätt till mat och den innehåller bindande åtaganden för att garantera den rätten över hela världen,

—

med beaktande av att FN:s kommitté för globalt tryggad livsmedelsförsörjning är ett lämpligt forum för överenskommelser om politisk vägledning i denna fråga internationellt och att det är i detta forum som alla berörda parter kan göra sina röster hörda,

—

med beaktande av den urbana livsmedelspolitikpakten av den 15 oktober 2015 (42), framlagd av kommunfullmäktige i Milano och undertecknad av 113 städer över hela världen, som överlämnats till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och som illustrerar den nyckelroll som städerna har i arbetet med livsmedelpolitiken,

—

med beaktande av sin resolution av den 21 januari 2016 om situationen i Etiopien (43),

—

med beaktande av den offentliga utfrågningen om den nya alliansen för tryggad livsmedels- och näringsförsörjning, som anordnades av utskottet för utveckling den 1 december 2015 (44),

—

med beaktande av studien New Alliance for Food and Nutrition Security in Africa av professor Olivier de Schutter, som beställdes av utskottet för utveckling och offentliggjordes av generaldirektoratet för EU-extern politik i november 2015 (45),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A8-0169/2016), och av följande skäl:

A.

Den nya alliansen för tryggad livsmedels- och näringsförsörjning (nedan kallad den nya alliansen) syftar till att förbättra livsmedels- och näringsförsörjningen genom att hjälpa 50 miljoner människor ur fattigdom i Afrika söder om Sahara senast 2020. De deltagande länderna har förhandlat fram samarbetsramar för länderna (CCF), med åtaganden för att underlätta privata investeringar i jordbrukssektorn i Afrika.

B.

Investeringar i småskaligt jordbruk har försummats de senaste trettio åren i Afrika, medan låginkomstländernas beroende av livsmedelsimport har växt kraftigt, vilket gjort dem känsliga för prisvariationer på de internationella marknaderna.

C.

Stora offentlig-privata partnerskap riskerar att skapa en dominerande ställning för stora jordbruksföretag i det afrikanska jordbruket, vilket tränger ut lokala företag.

D.

Privata investeringar inom den nya alliansen har nått över 8,2 miljoner småbrukare och skapat över 21 000 jobb, mer än hälften för kvinnor.

E.

Livsmedelskrisen 2008 ledde till universellt erkännande av behovet att stödja småbrukarnas livsmedelsproduktion för inhemska marknader.

F.

De strukturella anpassningsprogram som inleddes i början av 1980-talet bidrog till utvecklingen av exportdrivet jordbruk där man prioriterade ökad produktion av avsalugrödor för de globala marknaderna. Detta val gynnade storskaliga, kapitalstarka och mekaniserade produktionsformer, medan småskaligt jordbruk försummades.

G.

Internationella marknader kommer att vara mer volatila i framtiden. Länder bör inte ta risken att vara överdrivet importberoende, utan bör snarare främst investera i inhemsk livsmedelsproduktion för att stå starkare i svåra lägen.

H.

Familjejordbruk och småbrukare måste utgöra kärnan i den nya alliansen.

I.

Livsmedelssäkerhet i utvecklingsländerna beror i stor utsträckning på hållbar användning av naturresurser.

J.

Så kallade tillväxtpoler strävar efter att locka internationella investerare genom att tillhandahålla mark till stora privata företag. Detta får inte ske på familjeföretagens bekostnad.

K.

Överenskommelserna om den nya alliansen innehåller inga konkreta indikatorer om hunger och undernäring.

L.

Familjejordbruk och småbrukare har visat sin förmåga att diversifiera produktionen och öka livsmedelsproduktionen på ett hållbart sätt genom agroekologiska metoder.

M.

Monokultur ökar beroendet av kemiska gödnings- och bekämpningsmedel, leder till omfattande markförstöring och bidrar till klimatförändringen.

N.

Jordbruket svarar för minst 14 procent av de totala årliga utsläppen av växthusgaser, mest på grund av användning av kvävegödsel.

O.

Det finns olika former av markinnehav (hävdvunnet, offentligt och privat), men den nya alliansen tar nästan uteslutande upp registrering av äganderätt som lösning på frågan om rättigheterna i fråga om markinnehav.

P.

År 2050 kommer 70 procent av världens befolkning av bo i städer och en kombinerad global och lokal inställning till näringsförsörjning kommer att vara nödvändigare än någonsin.

Q.

Registrering av äganderätt är inte den enda garantin för skydd mot markexpropriering och tvångsförflyttning.

R.

Kön är en mycket viktig faktor när det gäller jordbruksinvesteringar i Afrika. Kvinnor på landsbygden har länge diskriminerats vad gäller tillgång till en rad produktionsresurser, inklusive mark, krediter, insatsvaror och tjänster.

S.

Fram till helt nyligen har stöd till jordbruket koncentrerats på exportgrödor som odlas av män, och kvinnorna har i stor utsträckning fått ansvaret för att producera livsmedel för familjens uppehälle.

T.

FAO bedömer att ungefär 75 procent av växternas genetiska mångfald har gått förlorad över hela världen. Omfattande genetisk urholkning ökar vår sårbarhet för klimatförändring och nya skadegörare och sjukdomar.

U.

Kontroll, ägande och överkomliga priser vad gäller utsäde är av avgörande betydelse för tryggad livsmedelsförsörjning för fattiga jordbrukare.

V.

Jordbrukarnas rätt att föröka, använda, utbyta och sälja sitt eget utsäde bör skyddas.

W.

Att avhjälpa bristerna i näringsförsörjningen i Afrika är en central fråga på agendan för hållbar utveckling. Dålig näringsförsörjning beror på en rad samspelande processer som rör hälso- och sjukvård, utbildning, sanitet och hygien, tillgång till resurser, kvinnors rättigheter etc.

X.

De åtaganden som gjorts inom samarbetsramen för lagstiftningsreformer inom utsädessektorn syftar till att stärka växtförädlarnas rättigheter, på bekostnad av de nuvarande systemen där jordbrukarna själva kontrollerar utsädet och som de fattigaste jordbrukarna fortfarande i stor utsträckning är beroende av.

1.

Europaparlamentet konstaterar att flera samarbetsramar inriktas på utveckling av särskilda ekonomiska områden, med målet att maximera investeringarna genom olika initiativ, från väg- eller energiinfrastrukturer till skatt, tull eller system för registrering av äganderätt. Parlamentet betonar också behovet att förbättra, och säkerställa fokus på, tillgång till vatten, utbildning i näringslära och utbyte av bästa praxis.

2.

Europaparlamentet konstaterar att jordbruksinvesteringspolitik för det mesta inriktas på storskaliga markförvärv och exportorienterat jordbruk, som oftast inte har några kopplingar till de lokala ekonomierna. Parlamentet noterar att utvecklingen av extensiv bevattning i de geografiska investeringsområden som den nya alliansen är inriktad på skulle kunna minska vattentillgången för andra användare, t.ex. småbrukare eller boskapsskötare. Parlamentet betonar att storskaliga offentlig-privata partnerskaps förmåga att bidra till fattigdomsminskning och tryggad livsmedelsförsörjning under dessa förutsättningar måste genomgå en kritisk utvärdering och förbättras. Parlamentet betonar att jordbruksinvesteringspolitik bör kopplas till och stödja utvecklingen av den lokala ekonomin, inklusive småbrukare och familjejordbruk. Parlamentet påminner om att FAO i sina riktlinjer om markinnehav rekommenderar säker tillgång till mark för att familjer ska kunna producera livsmedel för konsumtion i det egna hushållet och öka hushållsinkomsterna. Parlamentet betonar behovet av att basera storskaliga landbaserade investeringar i Afrika på dessa riktlinjer, och att säkerställa småbrukarnas och lokalsamhällenas tillgång till mark, främja investeringar i lokala små och medelstora företag och se till att offentlig-privata partnerskap bidrar till livsmedelstrygghet och minskad fattigdom och ojämlikhet.

3.

Europaparlamentet påpekar att inte alla berörda parter har deltagit i beslutsfattandet i samarbetsramen. Tvärtom har bland annat landsbygdssamhällen, jordbruksarbetare, småbrukare, fiskare och ursprungsbefolkningar mer eller mindre uteslutits, och deras rätt att delta har inte respekterats.

4.

Europaparlamentet beklagar att organisationer i det afrikanska civilsamhället inte har konsulterats i samband med den nya alliansen. Parlamentet betonar att grupper med osäker livsmedelsförsörjning bör delta i utformningen av politik som rör dem. Detta bör vara en hörnsten i all politik för livsmedelstrygghet.

5.

Europaparlamentet påpekar att den nya alliansen har gjort ett åtagande att främja inkluderande, jordbruksbaserad tillväxt som stöder småskaligt jordbruk och bidrar till minskad fattigdom, hunger och undernäring. I detta syfte betonar parlamentet att den nya alliansen i största möjliga utsträckning måste begränsa användningen av kemiska gödnings- och bekämpningsmedel, med tanke på deras inverkan på hälsa och miljö i lokalsamhällena, t.ex. minskad biologisk mångfald och markerosion.

6.

Europaparlamentet kritiserar antagandet att företagens jordbruksinvesteringar automatiskt leder till bättre livsmedels- och näringsförsörjning och minskad fattigdom.

7.

Europaparlamentet noterar G20-ländernas rapport från 2011, där det betonas att skattedrivna investeringar kan vara övergående. Parlamentet påminner om att många undersökningar av investerares motivationer har visat att särskilda skatteincitament har en neutral eller negativ inverkan på beslut att investera (46).

8.

Europaparlamentet konstaterar att skatteincitament, inklusive befrielse från bolagsskatt i särskilda ekonomiska områden, berövar afrikanska länder skatteintäkter som kunde ha varit en källa till mycket viktiga offentliga investeringar i jordbruk, särskilt i program för livsmedels- och näringsförsörjning (47).

9.

Europaparlamentet uppmanar regeringar och givare att tillfälligt avbryta eller se över alla strategier, projekt och konsultarrangemang som direkt uppmuntrar och möjliggör markrofferi genom stöd till mycket skadliga projekt och investeringar eller indirekt ökar trycket på mark- och naturresurser och kan leda till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet efterlyser i stället stöd till politik som skyddar och prioriterar småskaliga livsmedelsproducenter, särskilt kvinnor, och främjar en hållbar användning av marken.

10.

Europaparlamentet varnar för att i Afrika kopiera den ”gröna revolutionen” av asiatisk modell från 1960-talet och bortse från dess negativa sociala och miljömässiga effekter. Parlamentet påminner om att ett av målen för hållbar utveckling är att främja ett hållbart jordbruk, vilket ska uppnås senast 2030.

11.

Europaparlamentet noterar med oro att den nya alliansen i Malawi ger stöd till ökad tobaksproduktion i stället för att stödja alternativa inkomstkällor i enlighet med skyldigheterna i WHO:s ramkonvention om tobakskontroll från 2005 och de åtaganden som gjorts inom ramen för 2030-agendan för hållbar utveckling.

12.

Europaparlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att arbeta för att omvandla den nya alliansen till ett verkligt verktyg för hållbar utveckling och ett instrument för stöd till familjejordbruk och lokala ekonomier i Afrika söder om Sahara, och påminner om att familjejordbrukare och småbrukare producerar omkring 80 procent av världens livsmedel och står för över 60 procent av sysselsättningen i Afrika söder om Sahara.

13.

Europaparlamentet noterar med oro att samarbetsramarna endast selektivt hänvisar till internationella normer för ansvarsfulla investeringar i jordbruk, och att de varken hänvisar till FAO:s frivilliga riktlinjer från 2004 till stöd för det gradvisa förverkligandet av rätten till tillräcklig föda inom ramen för den nationella livsmedelsförsörjningen eller till några skyldigheter för privata investerare att respektera de mänskliga rättigheterna.

14.

Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna – sammantaget världens största givare av utvecklingsbistånd – att

15.

Europaparlamentet uppmanar de deltagande länderna att

16.

Europaparlamentet uppmärksammar det åtagande som gjorts av parterna i den nya alliansen att inbegripa FAO:s frivilliga riktlinjer för att stödja det gradvisa förverkligandet av rätten till tillräcklig föda inom ramen för den nationella livsmedelsförsörjningen, och uppmanar parterna i den nya alliansen att åta sig att genomföra internationella normer för ansvarsfulla investeringar i jordbruk, och att följa de vägledande principerna om företag och mänskliga rättigheter samt OECD:s riktlinjer för multinationella företag.

17.

Europaparlamentet betonar att den nya alliansen måste öka sina insatser vad gäller god förvaltning av naturresurser, särskilt genom att garantera att människor har tillgång till sina egna resurser och genom att skydda deras rättigheter i samband med affärskontrakt som rör naturresurser.

18.

Europaparlamentet uppmanar EU att arbeta med FN för att alla länder med bindande verkan ska anta Milanostadgan och dess åtaganden.

19.

Europaparlamentet betonar hur viktigt det är med vattenreglering och bekämpning av klimatförändring för ett hållbart jordbruk. Parlamentet uppmanar alla parter i den nya alliansen att fokusera på att förbättra tillgången till vatten och bevattningsteknik och att öka insatserna för miljöskydd och markvård.

20.

Europaparlamentet uppmanar EU att arbeta med FN för antagande av och spridning av den urbana livsmedelspolitikpakten från Milano.

21.

Europaparlamentet uppmanar de deltagande länderna att åta sig att genomföra internationella normer som reglerar investeringar utifrån ett människorättsligt synsätt, inbegripet AU:s ram och riktlinjer för markpolitik i Afrika och dess vägledande principer om storskaliga markbaserade investeringar i Afrika.

22.

Europaparlamentet begär att alla avsiktsförklaringar inom samarbetsramarna för länderna offentliggörs till fullo. Parlamentet betonar behovet av starka institutionella och rättsliga ramar för att säkerställa en rättvis fördelning av risker och fördelar. Parlamentet betonar att aktivt deltagande av civilsamhället i den nya alliansen är av avgörande betydelse för att öka insynen och se till att målen uppnås. Parlamentet påpekar att dialog och samråd med alla grupper i civilsamhället måste uppmuntras.

23.

Europaparlamentet beklagar att den enda indikatorn som är gemensam för alla de tio samarbetsramarna inom den nya alliansen är Världsbankens ”Doing Business”-index.

24.

Europaparlamentet betonar att privata företag som deltar i multilaterala utvecklingsinitiativ bör göras ansvariga för sina åtgärder. Parlamentet uppmanar parterna i den nya alliansen att i detta syfte lägga fram årsrapporter om alliansens åtgärder och att offentliggöra rapporterna och göra dem tillgängliga för lokalbefolkning och lokalsamhällen, samt att inrätta en oberoende mekanism för ansvarsskyldighet, inklusive ett klagomålsförfarande för lokalbefolkningar och lokalsamhällen. Parlamentet betonar också att den nya alliansens investeringar beträffande markrättigheter måste bli föremål för oberoende konsekvensbedömningar på förhand och måste rätta sig efter FAO:s frivilliga riktlinjer för ansvarsfull förvaltning av besittningsrätt till mark, fiske och skogar.

25.

Europaparlamentet noterar att multinationella företag som bedriver verksamhet inom den nya alliansen föredrar storskaligt kontraktsjordbruk, vilket riskerar att marginalisera småskaliga producenter. Parlamentet uppmanar de tio afrikanska stater som deltar i den nya alliansen att se till att fördelarna med kontraktsjordbruk kommer såväl köpare som lokala leverantörer till del. Parlamentet anser att det i detta syfte är av avgörande betydelse att stärka exempelvis jordbrukarnas sammanslutningar för att förbättra deras förhandlingsposition.

26.

Europaparlamentet belyser att den privata sektorn redan står för 90 procent av arbetstillfällena i partnerländerna och att potentialen för den privata sektorns deltagande inte går att förneka, eftersom privata företag har de bästa förutsättningarna att ge en hållbar bas för mobilisering av inhemska resurser, som är grunden för alla biståndsprogram. Parlamentet understryker vikten av en transparent regelverksram som tydligt fastställer alla aktörers rättigheter och skyldigheter, inklusive fattiga jordbrukare och utsatta grupper, eftersom rättigheterna inte kan skyddas effektivt utan en sådan ram.

27.

Europaparlamentet begär en översyn av samarbetsramarna för länderna för att effektivt hantera riskerna med kontraktsjordbruk och nätverk med småskaliga producenter (”outgrower schemes”) genom att säkerställa rättvisa avtalsbestämmelser, inklusive prissättningsmetoder, respekt för kvinnors rättigheter, stöd till hållbart jordbruk och lämpliga tvistlösningsmekanismer.

28.

Europaparlamentet varnar för att en ensidig inriktning på registrering av äganderätt ofta leder till osäkerhet för småskaliga livsmedelsproducenter och ursprungsbefolkningar, särskilt kvinnor, eftersom deras markrättigheter inte är rättsligt erkända och de är sårbara för orättvisa markaffärer samt expropriering utan samtycke eller skälig ersättning.

29.

Europaparlamentet understryker behovet att ha småskaliga livsmedelproducenter i ledande ställning, så att deras egna oberoende organisationer kan stödja dem vad gäller kontroll av marken, naturresurserna och programmen.

30.

Europaparlamentet noterar med oro att investerare och den lokala elit som är involverade i markaffärer ofta beskriver de berörda markområdena som tomma, obrukade eller underutnyttjade, trots att väldigt lite mark i Afrika verkligen är outnyttjad, med tanke att den exempelvis används som betesmark.

31.

Europaparlamentet pekar på att 1,2 miljarder människor fortfarande saknar permanent tillgång till mark eller är bosatta på mark som de inte formellt har rätt till, utan äganderättsbevis, utan formella markgränser och utan rättsliga eller ekonomiska medel för att omvandla egendom till kapital.

32.

Europaparlamentet välkomnar att de frivilliga riktlinjerna från 2012 för ansvarsfull förvaltning inbegrips i alla samarbetsramar. Parlamentet efterlyser ett effektivt genomförande och en systematisk utvärdering av efterlevnaden av de frivilliga riktlinjerna och ramen för hållbarhetsmålen, inom ramen för översynen av samarbetsramarna.

33.

Europaparlamentet betonar att den nya alliansen bör fokusera på att bekämpa markrofferi, som är ett brott mot de mänskliga rättigheterna eftersom det berövar lokalsamhällena den mark som de behöver för att producera livsmedel och skaffa mat till sina familjer. Parlamentet påpekar att markrofferi i ett antal utvecklingsländer har inneburit att människor har förlorat sitt arbete och livsuppehälle och tvingats lämna sina hem.

34.

Europaparlamentet uppmanar de deltagande länderna att

35.

Europaparlamentet erinrar också om att användarrätt som bygger på hävdvunnen besittningsrätt bör erkännas och skyddas genom ett rättsligt system i linje med bestämmelserna och besluten från Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och folkrättigheter.

36.

Europaparlamentet begär att den nya alliansens verksamhet genomgår en förhandskonsekvensbedömning när det gäller markrättigheter och görs avhängig av fritt förhandsgodkännande från alla berörda lokalbefolkningar.

37.

Europaparlamentet stödjer en robust och innovativ övervakningsmekanism inom kommittén för globalt tryggad livsmedelsförsörjning (CFS). Parlamentet uppmanar EU att bygga en stabil förhandlingsposition, i samråd med organisationer från civilsamhället, för att bidra till det globala övervakningsevenemanget vid CFS 43:e session i oktober 2016, i syfte att säkerställa en heltäckande och ingående bedömning av hur riktlinjerna om besittningsrätt används och tillämpas.

38.

Europaparlamentet uppmanar regeringarna i de berörda länderna att säkerställa att företagen genomför noggranna analyser av hur deras verksamhet påverkar de mänskliga rättigheterna (due diligence) genom att genomföra och offentliggöra oberoende förhandsbedömningar av deras konsekvenser för mänskliga, sociala och miljömässiga rättigheter, och förbättra och säkerställa tillgången till inhemska besvärsförfaranden för mänskliga rättigheter som är oberoende, transparenta och tillförlitliga och som omfattar möjlighet att överklaga.

39.

Europaparlamentet uppmanar parterna i den nya alliansen att införa oberoende besvärsmekanismer för de samhällsgrupper som förlorat mark till följd av storskaliga investeringsprojekt.

40.

Europaparlamentet påminner om att kampen mot undernäring kräver att jordbruks-, livsmedels- och folkhälsosektorerna kopplas nära samman.

41.

Europaparlamentet påminner om behovet att göra allt för att förbättra näringsförsörjningen, trygga livsmedelsförsörjningen och bekämpa hunger, i enlighet med hållbarhetsmål nr 2. Parlamentet insisterar på bättre stöd till åtgärder för att stärka jordbrukskooperativ, som spelar en avgörande roll för jordbrukets utveckling och livsmedelsförsörjningen.

42.

Europaparlamentet noterar att områden där det råder livsmedelstrygghet som grundas på sund, levande mark och produktiva jordbruksekosystem som är motståndskraftiga mot klimatförändringar är stabilare och har lägre utvandring.

43.

Europaparlamentet betonar att högkvalitativ och balanserad kost är väsentlig, och bekräftar att näring bör vara central när man bygger upp eller återställer livsmedelssystem.

44.

Europaparlamentet efterlyser därför sätt att ersätta det alltför stora beroendet av importerade livsmedel med en motståndskraftig inhemsk livsmedelsproduktion som prioriterar lokala grödor som tillgodoser befolkningens näringsbehov. Detta blir allt viktigare i takt med att klimat och marknader blir alltmer instabila.

45.

Europaparlamentet påminner om att energiintaget inte ensamt kan ses som en indikator på näringskvalitet.

46.

Europaparlamentet framhåller behovet av strategier för att minska matsvinnet i hela livsmedelskedjan.

47.

Europaparlamentet betonar behovet av att skydda jordbrukets biologiska mångfald. Parlamentet uppmanar EU-medlemsstaterna att investera i agroekologiska jordbruksmetoder i utvecklingsländer i linje med IAASTD:s slutsatser, rekommendationerna från FN:s särskilda rapportör för rätten till mat samt målen för hållbar utveckling.

48.

Europaparlamentet stöder utvecklingen av politik för hållbart familjejordbruk och för att regeringarna ska skapa ett gynnsamt klimat (stimulansstrategier, lämplig lagstiftning, deltagande i planeringen för politisk dialog, investeringar) för utveckling av familjejordbruk.

49.

Europaparlamentet uppmanar de afrikanska regeringarna att

50.

Europaparlamentet betonar att den nya alliansen måste leda till en regionalt anpassad jordbruksstruktur i primär- och bearbetningsleden.

51.

Europaparlamentet uppmanar afrikanska regeringar att stimulera solidaritet mellan generationerna och att erkänna dess avgörande roll i kampen mot fattigdom.

52.

Europaparlamentet betonar vikten av att främja program för utbildning i näringslära i skolor och lokalsamhällen.

53.

Europaparlamentet betonar att rätten till vatten går hand i hand med rätten till mat och att FN:s resolution från 2010 ännu inte har lett till några bestämda insatser för att göra rätten till vatten till en mänsklig rättighet. Parlamentet uppmanar EU att ta i beaktande förslaget från den italienska kommittén för ett världsvattenkontrakt (CICMA) om ett fakultativt protokoll till den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

54.

Europaparlamentet är medvetet om den centrala betydelsen av tillgång till rent dricksvatten, och den inverkan som jordbruket kan ha på detta.

55.

Europaparlamentet inser hur viktigt det är för jordbruk att ha tillgång till vatten, och riskerna med att använda för mycket värdefullt vatten för bevattning, och noterar, mot bakgrund av detta, behovet av att dra ner på slösaktig hantering av vatten vid bevattning samt betonar den roll som vattenbevarande odlingsmetoder kan spela för att förebygga evapotranspiration, bibehålla vatten i sund, levande mark och hålla dricksvattenkällor rena från föroreningar.

56.

Europaparlamentet konstaterar att en hållbar markförvaltning kan öka livsmedelsproduktionen i världen med upp till 58 procent (48).

57.

Europaparlamentet noterar synergierna mellan markbaserade och trädbaserade metoder och vikten av anpassning av jordbruksekosystemen till klimatförändringarna. Parlamentet noterar särskilt det stora behovet av ved och de många användningsområdena för träd som binder kväve.

58.

Europaparlamentet är medvetet om att tropiska och semiarida jordbruk har specifika behov, särskilt i fråga om grödor som behöver skyddas från solen och markskydd, anser att tärande monokulturer är omoderna och noterar också att de i allt större utsträckning fasas ut i den nya alliansens givarländer.

59.

Europaparlamentet varnar för en övertro på produktion av jordbruksråvaror som inte är livsmedel, i synnerhet råvaror till biodrivmedel, i initiativ som finansieras av den nya alliansen, där produktionen av dessa råvaror kan inverka negativt på livsmedelstryggheten och livsmedelssuveräniteten i deltagande länder.

60.

Europaparlamentet konstaterar att agronomiska odlingsmetoder – som stärker naturliga processer som matjordsbildning, reglering av vatten och skadegörare och slutna kretslopp för näringsämnen – kan säkerställa långsiktig produktivitet och bördighet till en låg kostnad för jordbrukarna och förvaltningarna.

61.

Europaparlamentet konstaterar att jordbrukskemikalier ofta både överanvänds och används felaktigt i utvecklingsländer, till exempel de som deltar i den nya alliansen.

62.

Europaparlamentet noterar att detta förvärras ytterligare av analfabetism och avsaknad av lämplig utbildning och kan leda till kraftigt förhöjda halter av bekämpningsmedelsrester i frukt och grönsaker, liksom förgiftning och andra effekter på hälsan för jordbrukarna och deras familjer.

63.

Europaparlamentet påminner om att jordbrukarnas rätt att fritt producera, utbyta och sälja utsäde är en viktig faktor för 90 procent av dem som försörjer sig på jordbruk i Afrika, och att mångfald av utsäden är avgörande för att jordbruket ska bli motståndskraftigt mot klimatförändringarna. Parlamentet betonar att företagens krav på att växtförädlarnas rättigheter ska stärkas i linje med UPOV-konventionen från 1991 inte får leda till att sådana informella arrangemang förbjuds.

64.

Europaparlamentet noterar farorna med en avreglering av utsädessektorn i de deltagande länderna, eftersom en sådan kan leda till att småbrukare blir alltför beroende av utsäde och växtskyddsmedel som tillverkas av utländska företag.

65.

Europaparlamentet påminner om att de Trips-bestämmelser som efterfrågar någon form av skydd för växtsorter inte tvingar utvecklingsländerna att ansluta sig till UPOV-systemet. Parlamentet betonar att de bestämmelserna emellertid gör det möjligt för länder att ta fram sui generis-system som är bättre anpassade till särdragen i det enskilda landets jordbruksproduktion och jordbrukarnas traditionella utsädessystem, medan sådana minst utvecklade länder som är med i WTO inte måste följa de berörda Trips-bestämmelserna. Parlamentet betonar att sui generis-system måste stödja och inte stå i strid med mål och skyldigheter enligt mångfaldskonventionen, Nagoyaprotokollet och det internationella fördraget om växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk.

66.

Europaparlamentet beklagar affärsvärldens begäran om harmonisering av utsädeslagstiftningen på grundval av kriterierna om särskiljbarhet, enhetlighet, stabilitet – i den afrikanska kontexten via regionala institutioner – vilket kommer att hämma utvecklingen och tillväxten för jordbrukarnas traditionella utsädessystem på nationell och regional nivå, eftersom man inom sådana system vanligtvis inte tar fram eller bevarar utsäden som uppfyller dessa tre kriterier.

67.

Europaparlamentet anmodar G7-länderna att stödja jordbrukarnas traditionella utsädessystem via gemensamma fröbanker.

68.

Europaparlamentet påminner om att kommersiella utsädessorter visserligen kan öka avkastningen på kort sikt men att jordbrukarnas traditionella utsädessorter, lantraser och därmed sammanhängande kunskap är bättre lämpade för anpassning till specifika agroekologiska miljöer och till klimatförändringen. Parlamentet betonar att den högre avkastningen dessutom är beroende av insatsvaror (gödning, bekämpningsmedel, hybridutsäden) som riskerar att fånga jordbrukarna i en ond cirkel med skulder.

69.

Europaparlamentet konstaterar med oro att införande och spridning av certifierat utsäde i Afrika ökar småjordbrukarnas beroende, ökar risken för skuldsättning och urholkar mångfalden av utsäden.

70.

Europaparlamentet förespråkar stöd till lokala strategier för att säkerställa konsekvent och hållbar tillgång till en varierad och näringsriktig kost, i enlighet med principerna om ägande och subsidiaritet.

71.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att se till att de åtaganden som EU gjort när det gäller jordbrukarnas rättigheter i det internationella fördraget om växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk återspeglas i allt tekniskt och ekonomiskt stöd till att utveckla en utsädespolicy. Parlamentet uppmanar EU att stödja system för immateriella rättigheter som bidrar till att stärka utvecklingen av lokalt anpassade utsäden och egenproducerat utsäde.

72.

Europaparlamentet uppmanar med kraft G8-länderna att inte stödja GMO-grödor i Afrika.

73.

Europaparlamentet påminner om att den afrikanska modellagen om biosäkerhet innehåller ett högt satt riktmärke för biosäkerhet. Parlamentet anser att allt bistånd från utländska givare för att utveckla biosäkerhet på nationell och regional nivå bör utformas i enlighet med detta.

74.

Europaparlamentet anmodar afrikanska länder att inte genomföra nationella eller regionala biosäkerhetssystem med mindre strikta normer än i Cartagenaprotokollet om biosäkerhet.

75.

Europaparlamentet uppmanar deltagande länder att ge jordbrukarna möjlighet att undvika beroendet av insatsvaror och stödja jordbrukarnas utsädessystem för att upprätthålla och förbättra den biologiska mångfalden inom jordbruket genom att underhålla lokala offentligägda fröbanker och fröbörser och kontinuerlig utveckling av lokala frövarianter, där man specifikt tillhandahåller flexibilitet inom sortlistorna för att inte utesluta jordbrukares sorter, och att säkerställa fortlevnaden av traditionella jordbruksprodukter.

76.

Europaparlamentet uppmanar de deltagande länderna att skydda och främja tillgången till och utbytet av utsäde och insatsvaror för småbrukare, marginaliserade grupper och landsbygdssamhällen, och att respektera internationella överenskommelser om att man inte kan ta patent på liv och biologiska processer, särskilt när det gäller inhemska stammar och arter.

77.

Europaparlamentet betonar att utvecklingen av vissa kommersiella grödor medför ökad risk för marginalisering av kvinnor i beslutsfattandet. Parlamentet noterar att jordbruksutbildning ofta inriktas på män och tenderar att ignorera kvinnor, som därför exkluderas från förvaltningen av den mark och de grödor som de traditionellt har skött.

78.

Europaparlamentet beklagar att inga exakta åtaganden om jämställdhetsbudgetering eller om övervakning av framsteg med hjälp av könsuppdelad statistik fastställs inom samarbetsramarna. Parlamentet betonar behovet att gå från abstrakta och allmänna till konkreta och precisa åtaganden i de nationella handlingsplanerna för att ge större makt åt kvinnor i egenskap av rättighetsinnehavare.

79.

Europaparlamentet uppmanar med kraft regeringarna att eliminera all diskriminering mot kvinnor när det gäller tillgång till mark och system och tjänster för mikrokrediter, och att på ett effektivt sätt göra kvinnorna delaktiga i utformningen och genomförandet av politiska åtgärder för forskning och utveckling på jordbruksområdet.

80.

Europaparlamentet betonar behovet av att säkerställa insyn i all finansiering som beviljas företag från den privata sektorn och att sådan finansiering måste offentliggöras.

81.

Europaparlamentet uppmanar givarna att anpassa offentligt utvecklingsbistånd till principerna om effektivitet i utvecklingen, fokusera på resultat när det gäller fattigdomsutrotning och främja inkluderande partnerskap, öppenhet och ansvarighet.

82.

Europaparlamentet uppmanar givarna att i första hand slussa sitt jordbruksutvecklingsbistånd genom nationella utvecklingsfonder som ger bidrag och lån till småbrukare och familjejordbruk.

83.

Europaparlamentet anmodar givare att stödja utbildning och teknisk rådgivning för jordbrukare.

84.

Europaparlamentet uppmanar givare att främja bildandet av yrkessammanslutningar och ekonomiska sammanslutningar för jordbrukare och att stödja bildandet av jordbrukarkooperativ som gör att de har råd med produktionsmedel och som hjälper jordbrukarna att bearbeta och saluföra sina produkter på ett sätt som värnar lönsamheten.

85.

Europaparlamentet anser att G8-medlemmarnas finansiering av den nya alliansen strider mot målet att stödja inhemska lokala företag. Dessa företag kan inte konkurrera med multinationella företag som redan gynnas av en dominerande marknadsställning och ofta beviljas företags-, tull- och skatteförmåner.

86.

Europaparlamentet påminner om att syftet med utvecklingsbistånd är att minska, och på längre sikt utrota, fattigdom. Parlamentet anser att offentligt utvecklingsbistånd bör inriktas på direktstöd till småskaligt jordbruk.

87.

Europaparlamentet betonar behovet av att blåsa nytt liv i offentliga investeringar i afrikanskt jordbruk, samtidigt som man ger stöd för privata investeringar, och prioritera investeringar i agroekologi, för att på ett hållbart sätt öka livsmedelstryggheten och minska fattigdom och hungersnöd, samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras och ursprungsbefolkningarnas kunskap och innovation respekteras.

88.

Europaparlamentet betonar att G7-länderna bör garantera de afrikanska ländernas rätt att skydda sina jordbrukssektorer genom tull- och skattesystem som gynnar familjejordbruk och småbrukare.

89.

Europaparlamentet uppmanar EU att ta itu med alla de brister i den nya alliansen som anges ovan, att agera för att öka insynen och förbättra styrningen och att säkerställa att åtgärder som vidtas inom den nya alliansen är samstämda med de utvecklingspolitiska målen.

90.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och parterna i den nya alliansen för tryggad livsmedels- och näringsförsörjning.