30.4.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 100/22

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kampen mot bedrägerier och förfalskningar av andra betalningsmedel än kontanter”

2009/C 100/04

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Kampen mot bedrägerier och förfalskningar av andra betalningsmedel än kontanter.”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 1 oktober 2008. Föredragande var Edgardo Maria IOZIA.

Vid sin 448:e plenarsession den 21–23 oktober 2008 (sammanträdet den 23 oktober) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande:

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1   EESK beklagar att de initiativ som hittills lanserats för att förebygga och bekämpa bedrägerier och förfalskningar av andra betalningsmedel än kontanter har visat sig otillräckliga för att motverka en spridning av denna företeelse. Som kommissionen redan understrukit i handlingsplanen 2004–2007 har utbytet av uppgifter mellan privata och offentliga aktörer ännu inte utvecklats fullt ut och inte heller samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, trots att gemenskapens rättsliga ram har förbättrats och stärkts.

1.2   Det främsta hindret för ett verkligt genomförande av ett system för bedrägeribekämpning är enligt kommissionen svårigheten att i EU utväxla uppgifter om de personer som utför eller misstänks kunna utföra bedrägerier. För att en förebyggande insats ska ge resultat måste man öka utbytet av uppgifter om bedragare genom förbättrat samarbete mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.

1.3   Skillnader i den lagstiftning som reglerar de nationella myndigheternas utrednings-befogenheter och skillnader i bekämpningsinsatsernas intensitet utgör ytterligare hinder för en effektiv bedrägeribekämpning. En effektiv tillnärmning av de nationella lagstiftningarna förefaller därför vara den rätta metoden för att hejda dessa bedrägerier som är en typiskt transnationell företeelse.

1.4   EU bör därför förbättra sin strategi för kampen mot bedrägerier och förfalskningar av betalningsmedel genom en rad åtgärder. För detta ändamål bör man göra följande:

—	Utveckla utbytet av uppgifter mellan privata och offentliga aktörer.

—	Öka samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.

—	Harmonisera de olika nationella lagstiftningarna med avseende på förebyggande och bekämpande av bedrägerier, särskilt vad gäller bestämmelserna om uppgiftsskydd inom EU, i syfte att möjliggöra gränsöverskridande informationsutbyte.

—	Inrätta en elektronisk databas vid varje behörig nationell myndighet innehållande uppgifter om typiska omständigheter där risk för bedrägeri föreligger.

—	Överlåta övervakningen av arbetet med att förebygga och bekämpa bedrägerier och samordningen av de befintliga databaserna till Europol.

—	Genomföra riktade informationskampanjer med deltagande av konsumentorganisationer för att göra användarna uppmärksamma på möjliga risker i samband med användning av andra betalningsmedel än kontanter, så att de på ett medvetet sätt kan bidra till att effektivt och i tid bekämpa bedrägerier.

2.   Utbredning av andra betalningsmedel än kontanter och relaterade bedrägerier

2.1   Dagens utveckling inom världsekonomin kännetecknas av en omfattande utbredning av andra betalningsmedel än kontanter: kredit- och bankkort och betalningar via Internet. De transaktioner som sker via elektroniska betalningsinstrument utgör en allt större del av de nationella och gränsöverskridande betalningarna, både vad gäller omfång och värde, en del som förväntas öka ytterligare mot bakgrund av den fortgående utvecklingen av marknaderna och de elektroniska betalningssystemens tekniska utveckling.

2.2   Behovet av att utveckla andra betalningsmedel än kontanter i EU är förbundet med liberaliseringen av kapitalrörelserna och genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen. Den moderna ekonomin som bygger på teknik kan inte klara sig utan ett effektivt betalningssystem eftersom ett sådant får en direkt positiv effekt på finanssektorns konkurrenskraft och effektiviserar hela det ekonomiska systemet. Det har visat sig att de elektroniska betalningssystemen stimulerar konsumtionen och den ekonomiska tillväxten eftersom de underlättar förvärv av varor och tjänster. Varje år utförs uppskattningsvis 231 miljarder transaktioner i EU (med och utan kontanter) till ett sammanlagt värde av 52 000 miljarder euro.

2.2.1   På senare år har det världen över skett en ökad utbredning av andra betalningsmedel än kontanter. År 2004 uppgick transaktionerna per capita med andra betalningsmedel än kontanter till 142 (varav 32,3 med betalkort) i EU-25, till 150 (varav 28,3 med betalkort) i de medlemsstater som hade infört euron och till 298 (varav 47,5 med betalkort) i USA. År 2006 var motsvarande siffror i EU-25 158 transaktioner (varav 55,2 med betalkort), 166 (varav 50,5 med betalkort) i de medlemsstater som hade infört euron och 300 (varav 145,1 med betalkort) i USA. De EU-länder som 2006 noterade ett ökat antal transaktioner per capita med andra betalningsmedel än kontanter är Finland med 294 transaktioner, varav 153,9 med betalkort, följt av Nederländerna med 257 transaktioner, varav 103,2 med betalkort, och Storbritannien med 239 transaktioner, varav 111,4 med betalkort (1).

2.2.2   År 2006 var Spanien den medlemsstat som hade det högsta antalet kassaterminaler, 1 291 000 stycken. 1 276 transaktioner per terminal effektuerades till ett genomsnittligt belopp på 52 euro, därefter följde Frankrike med 1 142 000 terminaler och 4 938 transaktioner med ett genomsnittligt belopp på 51 euro per terminal och Italien med 1 117 000 terminaler med 690 transaktioner per terminal till ett genomsnittligt belopp på 93 euro per terminal. Det EU-land som har det högsta antalet transaktioner per kassaterminal är Finland med 7 799 transaktioner på i genomsnitt 35 euro, trots att där bara finns 105 000 terminaler. Irland däremot är det land som har det högsta genomsnittliga värdet per enskild transaktion med bankkort (94 euro), trots att där finns 53 000 kassaterminaler (2).

2.2.3   En harmoniserad rättslig ram i EU skulle göra det möjligt för tillhandahållarna av tjänster att rationalisera infrastrukturen och betaltjänsterna och skulle ge användarna fler valmöjligheter och ökat skydd.

2.3   Möjligheten att använda den här sortens betalningsmedel överallt i världen förutsätter att de är effektiva, enkla att använda, allmänt accepterade, tillförlitliga och tillgängliga till relativt låga kostnader. Eftersom effektiviteten är beroende av säkerheten måste man se till att de håller maximal teknisk säkerhet till rimlig kostnad. Förbättrad säkerhet ska mätas i förhållande till bedrägeristatistiken och genom fastställande av specifika referensparametrar för säkerheten.

2.3.1   Ett ökat antal bedrägerier kan påverka konsumenternas förtroende för betalningssystemen negativt och anses som ett av de främsta hindren för en expansion av den elektroniska handeln. Ytterligare en följd av ett ökat antal bedrägerier är att operatörernas rykte kan skadas och att konsumenterna kan få en felaktig uppfattning om betalningsmedlens säkerhet.

2.4   Transnationella bedrägerier är vanligare än bedrägerier inom de enskilda länderna, i synnerhet vad gäller transaktioner på distans, särskilt via Internet. Enligt uppgifter från kommissionen (3) uppgick bedrägerier med betalkort år 2000 till 600 miljoner euro, vilket motsvarar ca 0,07 % av omsättningen under perioden i fråga inom sektorn för betalkort. En större ökning noterades för distansbetalningar (per telefon, post eller internet). Färska studier har visat att 500 000 företag i EU under 2006 utsattes för bedrägerier med andra betalningsmedel än kontanter. 10 miljoner transaktioner berördes, vilket orsakade skador på ca en miljard euro, vilket är nästan dubbelt så mycket som under 2005. De värst drabbade länderna är Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland.

2.5   Spridningen av bedrägerier och det faktum att de är transnationella kräver en enhetlig alleuropeisk förebyggande strategi eftersom de enskilda åtgärder som redan vidtagits av medlemsstaterna hur effektiva de än är inte räcker för att hejda det hot som bedrägerierna med betalningsmedel utgör.

2.6   För att möta marknadens krav och öka förtroendet för ny teknik måste man dessutom intensifiera ansträngningarna att skapa en säker elektronisk signatur inom ramen för de initiativ som redan tagits genom Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999. Elektroniska signaturer är dessutom nödvändiga bland annat för igångsättningen av projektet ”e-förvaltning”. STORK-projektet, som sponsras av EU, försöker lösa problemen rörande systemens driftskompatibilitet.

2.7   Kommissionen har påpekat att bedrägerierna med andra betalningsmedel än kontanter, stulna eller förfalskade, huvudsakligen utförs av kriminella organisationer som ofta har en komplex struktur med personer, resurser och logistiskt stöd som opererar över gränserna och som använder sig av sofistikerad teknik för att utföra betalningsbedrägerier via internet eller via förfalskade betalkort. Dessa organisationer kan snabbt ändra sitt tillvägagångssätt för att undslippa de åtgärder som vidtas för att komma åt dem.

2.7.1   Olika undersökningar har visat att organisationerna när det gäller mer omfattande bedrägerier vanligen följer standardiserade och beprövade metoder, som tillämpas enligt följande mönster:

—

Kartläggning av företagen, i vilka några av organisationens medlemmar olovligen tar sig in nattetid, eller där de håller sig gömda på lämpliga ställen, för att vid stängningsdags installera sofistikerade elektroniska instrument i det betalningssystem som är kopplat till kassorna så att de kan fånga upp koderna från betalkorten och tillhörande PIN-koder.

—	Därpå plockas de uppgifter som lagrats på dessa elektroniska apparater upp, antingen fysiskt eller elektroniskt, via GSM- eller Bluetooth-teknik, för att sedan användas för tillverkning av kopior av plastkort innehållande både koder och PIN-koder.

—	De kopierade bank- och betalkorten används sedan, också i andra länder än där koderna kopierats, vid köp av varor eller kontantuttag i bankomater.

3.   Gemenskapens rättsliga ram

3.1   Eftersom ett av unionens främsta mål är att säkerställa en fullt fungerande inre marknad, där betalningssystemen utgör en viktig del, har det sedan länge vidtagits specifika åtgärder i syfte att komma fram till en gemensam strategi för att bekämpa betalkortsbedrägerier. Åtgärderna kan delas in i två huvudlinjer:

—	Harmonisering av de avtalsbestämmelser som reglerar förhållandet mellan utfärdare och innehavare av betalkort och de bestämmelser som reglerar betalningsförfarandena.

—	Varje medlemsstat inför effektiva och avskräckande straff för betalkortsbedrägerier.

3.2   Den första huvudlinjen omfattar följande åtgärder:

—	Kommissionens rekommendation 87/598/EEG av den 8 december 1987 om förhållandet mellan finansiella institut, handlare och tjänsteföretag samt konsumenter, som ledde till en europeisk uppförandekod för elektroniska betalningar med syfte att säkerställa införandet av konsumentskyddssystem.

—

Kommissionens rekommendation 88/590/EEG av den 17 november 1988 om förhållandet mellan kortinnehavare och kortutgivare, där utgivarna av betalningsmedlen uppmanas att införa gemensamma avtalsvillkor för deras säkerhet och tillhörande uppgifter samt för de skyldigheter som kortinnehavaren har vid en eventuell förlust, stöld eller kopiering av betalningsmedlet.

—

Kommissionens rekommendation 97/489/EG av den 30 juli 1997 som är avsedd att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå när det gäller elektroniska betalningsmedel. I rekommendationen fastställs vilken information som bör ingå i bestämmelser och villkor för transaktioner gjorda med hjälp av elektroniska betalningsmedeluppgifter.

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, som senare resulterade i systemet för förebyggande av penningtvätt genom bestämmelser om begränsning av användningen av kontanter.

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden som ska trygga samordning av nationella bestämmelser om verksamhetskrav, marknadstillträde för nya betaltjänstleverantörer, informationskrav samt rättigheter och skyldigheter för betaltjänstanvändare och -leverantörer.

3.3   Mot bakgrund av det ökade antalet bedrägerier och det faktum att de förebyggande åtgärderna huvudsakligen vidtagits på nationell nivå har följande åtgärder vidtagits med avseende på den andra huvudlinjen:

—

Meddelande från kommissionen KOM(1998) 395 En ram för åtgärder för att bekämpa bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter, där kommissionen lägger fram en rad åtgärder som främjar en tillräckligt ”säker miljö” för betalningsinstrument och de system som dessa grundar sig på.

—	Rådets beslut 2000/642/RIF av den 17 oktober 2000 om en samarbetsordning för medlemsstaternas finansunderrättelseenheter avseende utbyte av information, i vilket fastställs minimistandarder för samarbetet mellan finansunderrättelseenheter i EU-länderna.

—

Meddelande från kommissionen KOM(2001) 11 av den 9 februari 2001 om förebyggande av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter, där kommissionen offentliggjorde EU:s handlingsplan 2001–2003 för förebyggande av bedrägeri. I handlingsplanen understryks att de förebyggande åtgärderna bygger på samarbete mellan de berörda myndigheterna och betalningsbranschen. I sammanhanget betonas att de viktigaste förbättringarna rör den tekniska utrustningen som ökar säkerheten i betalningarna, däribland införandet av chipkort, mekanismer för omedelbar anmälan av förkomna och stulna betalningsinstrument och PIN-koder och andra koder för att så långt det är möjligt förhindra eller begränsa möjligheten att utföra bedrägerier.

—

Informationsutbyte anses vara ett väsentligt inslag i en effektiv strategi för att förebygga bedrägeri, och bör ske mellan banker och offentliga myndigheter inom och mellan medlemsstaterna. För detta ändamål efterlystes i planen en permanent dialog mellan alla intresserade parter i kampen mot bedrägerier (betalkortsutgivare, bankföreningar, nätoperatörer, Europol, nationella poliskårer). Kommissionen erbjöd sig dessutom att anordna ett antal möten på internationell nivå med ledande poliser och domare för att upplysa om betalningsbedrägerier och deras inverkan på finansiella system.

—

Rådets rambeslut 2001/413/RIF av den 28 maj 2001 om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter. I rambeslutet ombeds varje medlemsstat att för kortbedrägerier införa straffrättsliga påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande och som omfattar påföljder som är frihetsberövande och kan medföra utlämning. Det gäller bedrägerier av följande slag som genomförts med hjälp av informationsutrustning, elektronisk utrustning eller annan särskilt anpassad apparatur, bland annat i följande fall: — Stöld eller annat olovligt tillgrepp av ett betalningsinstrument. — Hel- eller delförfalskning av ett betalningsinstrument med syfte att använda det för bedrägeri. — Mottagande, förskaffande, transport, försäljning eller överlämnande till en annan person, innehav av ett betalningsinstrument som stulits, bedräglig användning av betalningsinstrument som stulits eller olovligen tillgripits eller som är helt eller delvis förfalskade. — Olovlig inmatning, ändring, radering eller undertryckande av datoriserade uppgifter eller olovligt ingripande i ett dataprograms eller datasystems funktion. — Bedräglig tillverkning, mottagande, försäljning eller utformning av instrument, dataprogram eller andra instrument som är särskilt avsedda för att föröva något av ovanstående brott.

—

Beslutet innehåller också en särskild ram för internationellt samarbete, utifrån vilken medlemsstaterna ska bistå varandra i utredningar vad gäller förfaranden i samband med de brott som avses i detta rambeslut. För detta ändamål ska medlemsstaterna utse operativa kontaktpunkter. De kan också använda sig av befintliga operativa strukturer för informationsutbyte samt för andra kontakter mellan medlemsstaterna.

—

Meddelande från kommissionen KOM(2004) 679 av den 20 oktober 2004 om en ny handlingsplan på EU-nivå (2004–2007) för förebyggande av bedrägerier som rör andra betalningsmedel än kontanter. Med handlingsplanen 2004–2007 har kommissionen velat stärka redan befintliga bedrägeriförebyggande initiativ för att bidra till att bibehålla och öka förtroendet för betalningar med tanke på det ökade antalet dataintrång och identitetsstölder. Kommissionens viktigaste mål är att säkerställa betalningsprodukternas och betalningssystemens säkerhet samt ökat samarbete mellan de offentliga myndigheterna och den privata sektorn genom följande åtgärder: — EU:s expertgrupp för förebyggande av bedrägerier ska förstärkas och dess verksamhet ska omorganiseras. — De som producerar betalningsprodukter och tillhandahåller betalningstjänster ska tillsammans med myndigheterna genomföra en samordnad plan för att erbjuda användarna den högsta säkerhetsnivå som är ekonomiskt lönsam för elektroniska betalningar. — Informationsutbyte mellan berörda parter för att främja tidig upptäckt och anmälan av bedrägeriförsök. — Det samarbete som bedrivs mellan EU:s förvaltningsmyndigheter för att förebygga betalningsbedrägerier ska intensifieras och kapaciteten att utreda bedrägerifall vid de nationella brottsbekämpande myndigheterna ska förbättras. — Anmälan av förlorade eller stulna kort inom EU ska förbättras.

4.   Kommentarer och förslag

4.1   Trots att gemenskapens rättsliga ram har förbättrats och stärkts har utbytet av uppgifter mellan privata och offentliga aktörer ännu inte utvecklats fullt ut och inte heller samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Också mot bakgrund av EU-anslutningen nyligen av nya medlemsstater är det därför nödvändigt att alla medlemsstater har infört anvisningarna i rambeslutet och rekommendationerna i sin egen lagstiftning.

4.1.1   Det främsta hindret för ett effektivt genomförande av ett system för bedrägeribekämpning är enligt kommissionen svårigheten att i EU utväxla uppgifter om de personer som utför eller misstänks kunna utföra bedrägerier. Redan i handlingsplanen 2004–2007 påpekades behovet av en harmonisering av bestämmelserna om uppgiftsskydd inom EU för att möjliggöra gränsöverskridande informationsutbyte bland annat genom en tillnärmning av de gällande EU-reglerna om skydd av personuppgifter.

4.2   För att de förebyggande insatserna ska få effekt skulle man vid varje behörig nationell myndighet kunna inrätta en elektronisk databas där kortföretagen samlar information om försäljningsställen och transaktioner som riskerar att utsättas för bedrägerier, identifierings -uppgifter om försäljningsställen och juridiska företrädare för företag mot vilka man av säkerhetsskäl eller på grund av brottsliga handlingar som polisanmälts använt sig av återkallanderätten i överenskommelsen om transaktioner med betalkort, identifierings- uppgifter om transaktioner som inte erkänts av kortinnehavaren eller som polisanmälts samt uppgifter om bankomater som manipulerats i brottsliga avsikter. Med respekt för nationell lagstiftning skulle databasen också kunna användas för brottsanalys och för polissamarbete, också på internationell nivå, som syftar till att förebygga brott med kreditkort eller andra betalningsmedel.

4.3   Utöver utbyte av uppgifter om personer som utför bedrägerier bör samarbetet mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna utökas genom nya initiativ för bredare insamling och utbyte av uppgifter mellan aktörer som sysslar med bedrägeribekämpning, med tonvikt på polisen och utgivare av betalkort.

4.3.1   I detta syfte skulle redan befintliga samarbetsformer för bekämpning av euroförfalskning kunna rationaliseras genom att behöriga nationella myndigheter blir direkt involverade också i bekämpningen av bedrägerier genom andra betalningsmedel än kontanter.

4.3.2   I sammanhanget skulle man kunna överväga möjligheten att ge Europol – som enligt rådets beslut av den 29 april 1999 redan har behörighet vad gäller kamp mot penningförfalskning och förfalskning av andra betalningsmedel – det specifika uppdraget att övervaka arbetet med att bekämpa bedrägerier med andra betalningsmedel än kontanter med följande mål:

—	Att samordna förvaltningen av de elektroniska databaser i varje medlemsstat som innehåller uppgifter om betalkortsförfalskningar för att också ge behöriga myndigheter i en annan medlemsstat tillgång till dessa för att möjliggöra grundliga utredningar.

—	Att i realtid meddela utgivare eller förvaltare av betalkort bedrägerifall som upptäckts i andra medlemsstater.

—	Att underlätta det informationsutbyte som beskrivs i rambeslut 2001/413/RIF av den 28 maj 2001 mellan polisen och domstolarna i de enskilda medlemsstaterna.

4.4   I samband med detta skulle man för polisen och de utredningsorgan i medlemsstaterna som sysslar med bekämpning av bedrägerier och förfalskning av andra betalningsmedel än kontanter kunna inrätta ett nätverk för direktutbyte av ovanstående uppgifter via ett certifierat e-postsystem, som också skulle ge delad access till de specifika databaserna.

4.4.1   Ett sådant initiativ, som emellertid kräver ett förhandsavtal om innehållet i de uppgifter som matas in i dessa baser och överensstämmelse mellan nationella lagstiftningar rörande skydd av den personliga integriteten, skulle i linje med bestämmelserna i artikel 79 i Europa- parlamentets och rådets direktiv av den 13 november 2007 möjliggöra ett stort steg mot bättre insatser för att motverka bedrägerier rörande andra betalningsmedel än kontanter, eftersom utredningsorganen då skulle få tillgång till den information som krävs direkt, i realtid och utan onödiga byråkratiska förfaranden. Man bör emellertid fastställa standardnormer i EU för vilken typ av uppgifter som kan utväxlas för att få en gemensam plattform för de uppgifter som kan användas för bedrägeribekämpning med beaktande av bestämmelserna i direktiv 95/46/EG om skydd av personuppgifter.

4.5   Det största hindret i kampen mot bedrägerier består i skillnaderna i den lagstiftning som reglerar de nationella myndigheternas utredningsbefogenheter och skillnaderna i bekämpningsinsatsernas intensitet. Det är begripligt att bedrägerier förekommer i länder där de organ som ansvarar för kontroller har mindre omfattande utredningsbefogenheter eller där de påföljder som tillämpas inte fungerar förebyggande. En verklig tillnärmning av de nationella lagstiftningarna förefaller vara den rätta metoden för att effektivt hejda bedrägerierna inom sektorn eftersom de tidigare initiativen visat sig otillräckliga för att bekämpa det hot som bedrägerierna med betalningsmedel utgör, något som redan betonats i handlingsplanen 2004–2007.

4.5.1   I sammanhanget (4) måste man undersöka om medlemsstaterna i sin strafflagstiftning har infört brottsrubriceringarna i artiklarna 2, 3 och 4 i rådets rambeslut 2001/413/RIF av den 28 maj 2001: brott i samband med betalningsinstrument, datorrelaterade brott och brottslighet i samband med särskilt anpassad utrustning. Med all respekt för principen om medlems-staternas suveränitet bör man se till att de straff som tillämpas på dessa brott verkligen är avskräckande, bland annat med avseende på nivån på det föreskrivna straffet, samtidigt som brott av lika allvarlig art får samma påföljder i hela EU, såsom exempelvis är fallet med bestämmelserna om penningtvätt.

4.6   Ett antagande av det föreslagna initiativet skulle möjliggöra effektiva insatser för att bekämpa bedrägerier och underlätta inrättandet av det gemensamma eurobetalningsområdet (SEPA), där betalningar med andra medel än kontakter kan göras i hela euroområdet, från ett enskilt konto och med samma grundvillkor oberoende av var användaren bor, vilket gör att distinktionen mellan nationella och gränsöverskridande betalningar försvinner.

4.7   EU bör stärka sin strategi för kampen mot bedrägerier och förfalskningar av betalningsmedel genom en rad åtgärder. Det är viktigt att sprida information till allmänheten för att göra betal- och kreditkortsanvändarna mer medvetna om möjliga risker i samband med användning av andra betalningsmedel än kontanter. Konsumenter som inte har varnats kan t.ex. råka ut för s.k. phishing. EU-institutionerna borde främja spridningen av sådan information genom olika kampanjer som samordnas av kommissionen.

4.8   Här spelar konsument- och handelsorganisationerna en viktig roll. Ett nära samarbete dem emellan skulle kunna leda till ett system för tidig varning, ökad medvetenhet och spridning av information om de vanligaste och senast upptäckta metoderna på detta område. För att nå detta mål måste man främja riktade konsumentinformationskampanjer, t.ex. i form av praktiska och lättillgängliga råd för att öka kunskapen om hur betalkorten fungerar och om de omedelbara försiktighetsåtgärder som ska vidtas när man tror sig ha blivit utsatt för bedrägeri.

4.9   Medlemsstaternas åtagande borde också leda till skärpta straff för bedrägerier och till att straffen faktiskt verkställs. För brott som begås i andra EU-länder och – för några särskilt allvarliga brott – också i tredjeländer borde straffrätten vara tillämplig överallt, genom en utvidgning av det europeiska rättsliga området. Denna praxis börjar nu spridas och förslagen om att beivra sådana brott och ålägga sanktioner blir allt fler. Eftersom bedrägerier med betalningsmedel i allmänhet utförs av organiserade grupper som är aktiva i flera medlemsstater är FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet med tillhörande protokoll, som antogs av generalförsamlingen den 15 november 2000 och den 31 maj 2001, ett effektivt motinstrument. Där föreskrivs stränga straff för brott som betraktas som gränsöverskridande.

---

(1)  Källa: Europeiska kommissionen, KOM(2005) 603 slutlig av den 1 december 2005, Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om betaltjänster på den inre marknaden, SEK(2005) 1535.

(2)  Källa: Årsrapport från Banca d'Italia 2007 – Bilaga. Uppgifterna härrör från ECB, BIS, Poste Italiane S.p.A. och Banca d'Italia.

(3)  Källa: Europeiska kommissionen, KOM(2004) 679 slutlig av den 20 oktober 2004, Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Europeiska centralbanken och Europol om en ny handlingsplan på EU-nivå (2004–2007) för förebyggande av bedrägerier som rör andra betalningsmedel än kontanter, SEK(2004) 1264.

(4)  I kommissionens arbetsdokument SEK(2008) 511 av den 22 april 2008Report on fraud regarding non cash means of payments in the EU: the implementation of the 2004-2007 – EU action plan betonas kravet på effektiva påföljder med tanke på att det av två rapporter från kommissionen i april 2004 (KOM(2004) 356) och i februari 2006 (KOM(2006) 65) om de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att följa rådets rambeslut 2001/413/RIF av den 28 maj 2001 framgår att de påföljder som tillämpasi några medlemsstater är för lindriga för att vara avskräckande.

---