31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/73

1.1

Klimatförändringarna är ett av de främsta problemen vi står inför under 2000-talet. För att undvika katastrofala förändringar måste de sammanlagda globala utsläppen av växthusgaser minskas avsevärt, och de utvecklade ländernas utsläpp kommer att behöva minskas med 60–80 % av 1990 års nivåer fram till mitten av århundradet.

1.2

De internationella förhandlingar om klimatförändringar som inleddes på Bali i december 2007 är mycket viktiga, eftersom de kommer att ha ett avgörande inflytande på vidden av de åtgärder som kommer att vidtas globalt fram till 2020. Det är viktigt att dessa förhandlingar framgångsrikt ros i land i Köpenhamn 2009.

1.3

EU har ställt sig bakom ett bindande mål om att fram till 2020 minska utsläppen av växthusgaser med 20 % från 1990 års nivåer och har på förhandlingsbordet lagt fram ett erbjudande om att utöka detta till en minskning på 30 % från 1990 års nivåer, om andra länder är beredda att göra liknande åtaganden. Kommissionen har sedan i sitt energipaket av den 23 januari 2008 lagt fram förslag om hur man kan uppnå tjugo-/trettioprocentsmålet.

1.4

Kommittén stöder till fullo det initiativ som EU tagit i förhandlingarna och framför allt dess ensidiga åtagande att minska utsläppen med 20 % fram till 2020 i syfte att få i gång förhandlingarna.

1.5

Vi anser dock att klimatförändringarna är en så pass allvarlig utmaning att man bör göra allt för att gå vidare. EU bör sträva efter den trettioprocentiga minskning som man under vissa villkor föreslagit fram till 2020, och i förhandlingarna bör vi försöka utverka liknande åtaganden från andra utvecklade länder och stora åtaganden också från tillväxtekonomierna, där utsläppen ökar snabbt.

1.6

För att maximera sitt inflytande över förhandlingarna måste EU kunna visa sin trovärdighet genom att genomföra vad man åtagit sig. Ett paket av åtgärder för att uppnå målet om en tjugoprocentig minskning bör ha antagits senast i slutet av 2008.

1.7

Vi anser att man för att uppnå målet om en trettioprocentig minskning fram till 2020, som enligt vår mening är det rätta målet, nog kommer att behöva ytterligare en uppsättning åtgärder på europeisk och nationell nivå. Vi anser att man så snart som möjligt bör vidta åtgärder för att skapa en andra uppsättning åtgärder för att uppnå målet om en trettioprocentig minskning.

1.8

Vi ser fram emot kommissionens förslag om anpassning till klimatförändringarna och rekommenderar att dessa kompletteras med nationella anpassningsstrategier för var och en av medlemsstaterna.

1.9

Vi rekommenderar att nya initiativ utvecklas i syfte att stödja kapacitetsuppbyggnad och tekniköverföring på områdena för begränsning av klimatförändringarna och anpassning till dem.

1.10

För att kunna reagera på klimatförändringarna på ett lämpligt sätt kommer det att krävas stora förändringar i världsekonomin och i investeringsströmmarna. Vi anser att man bör fortsätta undersöka hur stora resurser som behövs och vilka offentliga och privata instrument som kommer att krävas för att hantera dessa strömmar. Vi tror att de ansträngningar och det ledarskap som behövs är att jämföra med vad som krävdes för Marshallplanen för Europas återuppbyggnad efter andra världskriget. EU bör här spela en viktig roll när det handlar om att initiera den plan som behövs.

1.11

Det kommer framför allt att behövas medel för att stödja åtgärder för begränsning och anpassning i utvecklingsländerna. En utvidgning av CDM-mekanismen är en källa till medel, men kriterierna och genomförandet måste skärpas. Europa skulle kunna tillhandahålla en del av de extra resurser som behövs via intäkterna från utauktioneringen av utsläppsrätterna för koldioxid.

1.12

Åtgärder måste vidtas av offentliga organ av alla slag och på alla nivåer och av konsumenterna och allmänheten i stort.

1.13

EU har en viktig roll att spela när det handlar om att visa vägen och iscensätta denna stora omvandling. Vi uppmanar alla EU-institutioner att till fullo spela sin roll för att uppfylla EU:s klimatmål. Kommittén kommer att göra allt den kan för att bidra till att mobilisera stöd från det civila samhället i detta stora gemensamma projekt.

1.14

Innehållet i det globala avtal som ska utformas i de internationella förhandlingarna under de kommande arton månaderna måste fastställas så snart som möjligt så att de politiska insatserna kan koncentreras på att informera om målen och skapa stöd, förtroende och engagemang bland alla samhällsgrupper världen över för den stora omställning som kommer att krävas. Detta är inget avtal som kan utformas bakom stängda dörrar – alla delar av samhället måste involveras. Åtgärderna för att minska utsläppen måste vara realistiska, ekonomiskt och socialt acceptabla och genomförbara i utsatt tid.

2.1

Klimatförändringarna är ett av främsta problemen vi står inför under 2000-talet. I den fjärde utvärderingsrapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC), som offentliggjordes 2007, dokumenterades de förändringar som ägt rum till följd av den enorma ökningen av mängden utsläpp av växthusgaser orsakade av människan under de senaste två århundradena. I rapporten varnar man också för andra alarmerande förändringar som kan ske, om man inte vidtar skyndsamma åtgärder för att minska de globala utsläppen under de närmaste åren. Enligt IPCC bör det globala målet vara att de genomsnittliga globala temperaturerna inte får överstiga de förindustriella nivåerna med mer än 2 oC om vi vill undvika katastrofala följder. För att uppnå detta mål måste de sammanlagda globala utsläppen av växthusgaser minskas avsevärt, och de utvecklade ländernas utsläpp kommer att behöva minskas till 60–80 % av 1990 års nivåer fram till mitten av århundradet.

2.2

Världssamfundet har under de senaste 20 åren försökt att komma överens om kollektiva åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Ramkonventionen om klimatförändringar kom man överens om i Rio de Janeiro 1992 och denna skärptes därefter genom Kyotoprotokollet 1997, genom vilket man ålade signatärstaterna specifika utsläppsminskningar fram till 2012. Det är allmänt erkänt att dessa överenskommelser och åtgärder bara är en början och att det kommer att krävas mycket mer kraftfulla och heltäckande åtgärder under åren som kommer för att uppnå det mål som fastställts för tiden fram till århundradets mitt. De internationella förhandlingar om klimatförändringar som inleddes på Bali i december 2007 är därför avgörande, eftersom de kommer att ha ett avgörande inflytande på vidden av de åtgärder som kommer att vidtas globalt fram till 2020. Det är viktigt att dessa förhandlingar framgångsrikt ros i land i Köpenhamn 2009.

2.3

Mål för 2020. I färdplanen från Bali hänvisar man till ett avsnitt i IPCC:s fjärde utvärderingsrapport som visar att det i de utvecklade länderna fram till 2020 kommer att krävas utsläppsminskningar på 25–40 % under 1990 års nivåer för att man ska kunna uppnå det långsiktiga målet att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader över de förindustriella nivåerna.

2.4

Det är tydligt att det är de utvecklade länderna som bör åstadkomma de största absoluta minskningarna i sina utsläpp, eftersom det är de som varit och fortfarande är de som bidragit mest per invånare till klimatförändringen. Europa måste fullgöra sin roll. USA måste vinnas tillbaka för den internationella strategin och göra verkliga åtaganden för att minska sina utsläpp. Ryssland kommer också att behöva bidra genom att godta ett mer realistiskt mål än i Kyotorundan.

2.5

EU spelar en betydande roll i dessa förhandlingar. Rådet har antagit en långsiktig vision om att de utvecklade länderna ska minska sina utsläpp med 60 till 80 % fram till 2050. EU har som en provisorisk åtgärd inför detta långsiktiga mål påtagit sig ett bindande mål att fram till 2020 minska utsläppen av växthusgaser med 20 % från 1990 års nivåer. EU har på förhandlingsbordet lagt fram ett erbjudande om att utöka detta till en minskning på 30 % från 1990 års nivåer, om andra länder står beredda att göra liknande åtaganden. Kommissionen har sedan i sitt energipaket av den 23 januari 2008 lagt fram förslag om hur man kan uppnå tjugo-/trettioprocentsmålet.

2.6

Det börjar också bli viktigt att utvecklingsländerna gör egna seriösa åtaganden för att bidra till att begränsa klimatförändringen. De främsta tillväxtekonomierna som Kina, Indien, Brasilien och ett antal andra är redan eller håller snabbt på att bli stora producenter av växthusgaser, och det kommer att vara viktigt att de sköter sina ekonomier på ett sådant sätt att de begränsar tillväxttakten för utsläppen till en nivå som ligger betydligt lägre än i ett scenario med oförändrade förhållanden (business-as-usual).

2.7

Själva kärnan i den globala överenskommelse som förhandlarna eftersträvar är att de utvecklade länderna ska åta sig utmanande mål och åtgärder för att minska sina egna utsläpp och att de ska erbjuda utvecklingsländerna finansiellt och tekniskt stöd i utbyte mot åtaganden från deras sida att styra sin tillväxt och utveckling på ett sådant sätt så att tillväxten i utsläppen av växthusgaser begränsas i så stor utsträckning som möjligt.

3.1

EESK har å sin sida ända sedan början följt både de allmänna framstegen i förhandlingarna och det åtgärdspaket som kommissionen föreslagit för att EU ska kunna fullgöra sina egna åtaganden. För att följa förhandlingarna direkt har kommittén på det europeiska civila samhällets vägnar skickat små delegationer som ingått i EU-delegationerna vid Balikonferensen för konventionsstaterna och extramötet i Bonn. EESK använder också sina kontakter med det civila samhällets organisationer och grupperingar i andra ledande länder för att ytterligare utforska deras ståndpunkter och vilken roll det civila samhället kan spela när det handlar om att stimulera enighet och genomförande.

3.2

Kommittén håller i ett antal separata yttranden på att gå igenom de enskilda delarna av kommissionens klimat- och energipaket. Föreliggande allmänna yttrande sammanfattar och innehåller hänvisningar till dessa. I sitt sammanfattande initiativyttrande går kommittén nu igenom framstegen i och utsikterna för förhandlingarna i allmänhet och vilken roll Europa spelar i detta sammanhang. När yttrandet antagits planerar kommittén att anordna sidoevenemang vid de förhandlingsmöten som planeras i Poznań i december 2008 och i Köpenhamn i december 2009 för att hjälpa det civila samhället att reagera på och relatera till de pågående förhandlingarna.

3.3

I den färdplan för förhandlingarna som man kom överens om på Bali identifierades de fyra främsta byggstenarna i förhandlingarna:

3.4

Vi har strukturerat våra kommentarer i yttrandet kring dessa fyra byggstenar.

4.1

Mål. Kommittén instämmer i IPCC:s bedömning att en minskning av utsläppen från de utvecklade länderna i storleksordningen 25–40 % från 1990 års nivåer är en lämplig ambitionsnivå för de mål som ska fastställas för 2020. Det skulle förmodligen vara omöjligt att nu uppnå större minskningar än dessa före 2020.

4.2

Kommittén stöder till fullo den ledande ställning som EU intagit i förhandlingarna. Vi lovordar det initiativ som EU visat prov på genom att ensidigt åta sig att minska utsläppen med 20 % fram till 2020 för att få i gång förhandlingarna. Vi anser dock att klimatförändringen är en så allvarlig utmaning att man bör göra allt för att uppnå den trettioprocentiga minskning som man under vissa villkor föreslagit fram till 2020, och i förhandlingarna bör man försöka utverka liknande åtaganden från andra utvecklade länder och stora åtaganden också från tillväxtekonomierna, där utsläppen ökar snabbt.

4.3

Om förhandlingarna bara leder till ett åtagande att minska utsläppen med 20 % och förhållandevis blygsamma åtaganden från andra länders sida skulle detta enligt vår mening innebära ett allvarligt misslyckande.

4.4

Genomförande. För EU är de åtgärder som kommissionen föreslår i sitt klimat- och energipaket en mycket positiv och konstruktiv genomförandeplan för att Europa ska kunna fullgöra sitt åtagande att minska utsläppen med 20 % fram till 2020. Kommittén har utarbetat separata yttranden om var och en av delarna av denna plan. I sammanfattningen uttrycker vi vårt stöd för alla delar av planen med förbehåll för följande kommentarer:

4.5

EU har satsat en hel del tillit och politiskt kapital på att göra sitt utsläppstak och sitt handelssystem till ett viktigt verktyg för de utsläppsminskningar som kommer att behövas. EU:s system för handel med utsläppsrätter har redan blivit världens största system för handel med utsläpp och kommer att bli ännu mer omfattande efter 2012. Till en början hade systemet bara en begränsad inverkan på de europeiska utsläppen, eftersom generösa starttak och tilldelningar ledde till ett mycket lågt koldioxidpris. Allt eftersom taken blivit strängare har priset på koldioxid stigit. Detta i kombination med andra faktorer som driver upp priset på de fossila bränslena gör att effekten på den europeiska kraftproduktionen och andra branscher förmodligen kommer att bli större.

4.6

Rent allmänt anser vi att en stärkning av systemet för handel med koldioxidutsläpp kommer att få en positiv effekt på näringslivet och sysselsättningen i EU genom att det stimulerar en snabb utveckling av mer energieffektiva och mer koldioxidsnåla processer och produkter som kommer att bli marknadsledande i framtiden. Detta kommer inte bara att skapa sysselsättning utan också att minska vårt importberoende och därmed öka vår energisäkerhet.

4.7

Medan EU varit först på detta område måste det nu bli en central målsättning att stimulera utvecklingen av handelssystem i USA och andra länder och koppla samman alla system på en gemensam global koldioxidmarknad. Utvecklingen av en verkligt global koldioxidmarknad skulle kunna spela en viktig roll när det handlar om att på effektivaste och kostnadseffektivaste sätt minska utsläppen av koldioxid i hela världen. Vi stöder till fullo initiativet ICAP (internationella partnerskapet för insatser på kolidioxidområdet), som ska göra det möjligt för de olika handelssystem som uppstår i olika delar av världen att utvecklas harmoniskt i riktning mot en enda global marknad. Allt eftersom en internationell koldioxidmarknad tar form inom ett system med utsläppstak som gäller för hela världen torde risken minska för att ett handelssystem som endast omfattar Europa skadar Europas konkurrensställning.

4.8

Det skulle också vara användbart med internationella sektorsöverenskommelser med mer detaljerade planer och strategier för gradvisa minskningar av utsläppen från de sektorer som främst berörs och från deras produkter. Men detta borde bara ses som ett sätt att stödja genomförandet av fasta nationella mål som fastställts i internationella överenskommelser, inte som ett alternativ till bindande nationella mål, eftersom de senaste 20 åren visar oss att frivilliga sektorsöverenskommelser på detta område i sig ger alltför obetydliga resultat, alltför sent och att man inte på ett effektivt sätt kan framtvinga efterlevnaden av dem.

4.9

På transportområdet vill vi återupprepa vår synpunkt att en långsiktig hållbarhetsstrategi för transportsektorn måste börja med en grundläggande omvärdering av de faktorer som driver på efterfrågan på transporttjänster och hur strategierna för fysisk planering, infrastruktur och kollektivtrafik över tiden skulle kunna dämpa den obevekliga tillväxten i efterfrågan på transporttjänster och slutligen till och med minska denna. Planeringen bör inte grunda sig på antagandet att tillväxten i trafiken är oundviklig och att utsläppen från transportsektorn endast kan begränsas genom tekniska förbättringar i fråga om bränslen och motorkonstruktion – hur viktiga dessa än är.

4.10

Vad gäller de tekniska åtgärderna menar vi att man inte bara bör fastställa strikta mål för att minska utsläppen från bilar på kort sikt (120 g CO2 per km till 2012/2015) utan även på medellång sikt för att uppnå fler betydande utsläppsminskningar till år 2020 (6). Samtidigt bör extra stöd ges till utveckling och ett snabbt införande av el- eller vätedrivna bilar utan koldioxidutsläpp.

4.11

Vi är mindre optimistiska än kommissionen när det gäller möjligheten att nå transportsidans mål på 10 % för biobränsle. Mot bakgrund av problemen kring de flesta biobränslenas framställning, vad gäller förmågan av minska växthusgasutsläppen, och framställningens miljömässiga och sociala konsekvenser bör striktare kriterier än de som föreslås av kommissionen införas för att säkerställa att biobränslen endast används då de verkligen och i betydande utsträckning bidrar till minskade nettoutsläpp av koldioxid och inte på ett oacceptabelt sätt belastar markanvändningen och livsmedelsproduktionen. Ekonomiska faktorer pekar dessutom även tydligt på att det i dagsläget är mycket effektivare att använda biomassa för el- eller värmeproduktion (åtminstone nu och inom den närmaste framtiden) än som biobränsle.

4.12

Ytterligare åtgärder för att nå 30 %-målet. Om paketet kan antas i slutet av 2008 och snabbt börja genomföras under 2009 anser vi att det innebär goda utsikter för EU att nå målet om en tjugoprocentig minskning till 2020.

4.13

Kommittén betvivlar dock att det kommer att vara möjligt att nå målet om en trettioprocentig minskning till 2020 genom att endast höja ambitionsnivån i paketets olika delar och öka användningen av tillgodohavanden inom ramen för mekanismen för ren utveckling, i likhet med vad kommissionen nu föreslår. Vi menar att både EU och de enskilda medlemsstaterna troligen kommer att behöva vidta mer omfattande åtgärder för att nå denna mer ambitiösa målsättning.

4.14

På EU-nivå föreslår kommittén att följande aspekter tas upp till behandling inför ett andra paket:

4.15

För att uppnå striktare mål på medlemsstatsnivå inom ramen för överenskommelsen om fördelning av bördor menar kommittén att medlemsstaterna och deras politiska ledare måste göra större ansträngningar för att engagera allmänheten, näringslivet, fackförbunden och andra organisationer i det civila samhället i partnerskap och i de gemensamma ansträngningarna.

4.16

För att stärka EU:s trovärdighet på det internationella planet är det mycket viktigt att varje medlemsland gör allt som står i dess makt för att säkerställa att inte bara Kyoto-avtalets övergripande mål för EU-15 utan även de individuella Kyoto-målen för 2012 uppnås. I kommissionens senaste framstegsrapport om Kyoto-målen (7) anges att endast tre av medlemsstaterna i EU-15 håller tidsplanen för att nå sina mål, med hjälp av sina nuvarande nationella politiska strategier, och att åtta medlemsstater endast beräknas nå sina mål ”om man tar hänsyn till effekterna av Kyotomekanismer, kolsänkor och kompletterande nationella strategier och åtgärder som redan diskuteras”. Tre medlemsstater förefaller inte kunna nå sina Kyoto-mål. Den stora användningen av tillgodohavanden inom ramen för den flexibla mekanismen, främst mekanismen för ren utveckling, visar att det i många av medlemsstaterna är långt kvar till den välbehövliga omställningen till ett samhälle med låga koldioxidutsläpp.

5.1

Även om väl fungerande åtgärder vidtas för att minska de globala utsläppen i framtiden förväntas den globala uppvärmningen fortsätta under de kommande årtiondena p.g.a. de utsläpp som redan har gjorts. Kommittén har redan antagit ett yttrande om kommissionens grönbok om anpassningen till klimatförändringarna (8). Kommittén menar i korthet att EU behöver utarbeta en övergripande strategi för att hantera anpassningen till klimatförändringarna inom EU, inom ramen för vilken varje medlemsstat bör utarbeta mer detaljerade anpassningsplaner. Även när det gäller forskning och analys, budgetarbete, investeringsprogram samt andra åtgärder bör anpassningen prioriteras i mycket högre utsträckning. Kommittén hoppas att kommissionen i vitboken om anpassningen, som beräknas presenteras under hösten 2008, kommer att föreslå detaljerade åtgärder för att nå framsteg på området.

5.2

Utanför EU finns många utvecklingsländer som redan har drabbats hårt och kommer att drabbas än mer i framtiden och som inte har samma resurser att hantera följderna. Ökat ekonomiskt och annat stöd till särskilt sårbara delar av världen i syfte att hjälpa dem att hantera klimatförändringarna bör därför vara en topprioritet för EU och andra OECD-länder. Klimatförändringsfrågorna måste integreras i all utvecklingspolitik.

5.3

Man kommer även att behöva göra stora insatser för att stödja hållbar skogsförvaltning i utvecklingsländerna och begränsa det kommersiella tryck som fortfarande ger upphov till omfattande skövling i många delar av världens klimatsystem. EESK håller på att utarbeta ett separat yttrande om klimatförändringarna och skogsnäringen.

6.1

För att lyckas med omställningen till en mindre koldioxidintensiv ekonomi måste världen genomgå en ny industriell revolution. En omfattande övergång till renare energiproduktion, ny teknik för att avskilja utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser kommer att krävas liksom kontinuerliga insatser för att skapa effektivare och mindre energiintensiva produkter och konsumtionsmönster. Detta kommer att kräva en stark ökning av forskningsprogram inom den offentliga och privata sektorn samt betydande investeringsprogram för att ställa om industrin och förändra produkter och tjänster. Mycket av den nödvändiga tekniken finns redan men måste få en mycket bredare användning än vad som är fallet i dag.

6.2

För att man ska kunna göra nödvändiga investeringar och stödja forskning och utveckling inom EU krävs stora förändringar av gemenskapens och ländernas utgiftsprogram. Det kommer också att krävas skattemässiga och andra incitament för att få företag och andra parter att göra de nödvändiga investeringarna.

6.3

Det kommer att finnas behov av att identifiera vilka typer av teknik och tjänster som bäst kan hjälpa tillväxtekonomierna och utvecklingsländerna att på ett hållbart och icke koldioxidintensivt sätt hantera sin fortsatta utveckling samt av att överföra detta till dessa ekonomier på lämpliga villkor. När ny teknik har hittats som kan vara särskilt användbar för utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringarna eller för att minska koldioxidens inverkan i deras framtida utveckling måste man hitta ett sätt att införa den snabbt och i stor skala till rimliga kostnader. Man bör notera att tillväxtekonomierna själva tar fram eller vidareutvecklar en del av den nya teknik som kommer att behövas. Tekniköverföringen bör inte bara ses som en enkelriktad väg från norr till söder utan som något som underlättar snabb internationell spridning av nyckelteknik, oavsett teknikens ursprung.

6.4

Kommittén uppmanar EU att tillsammans med sina partner omgående titta på hur utvecklingsländerna snabbt kan beredas tillgång till den senaste och mest koldioxideffektiva tekniken mot en rimlig kostnad, främst teknik för energisektorn, energiintensiv industri, transportsektorn samt, allteftersom tekniken blir tillgänglig, avskiljning av koldioxid. De länder som troligen kommer att fortsätta vara mycket beroende av kol för kraftproduktion kommer att behöva stöd för att kunna använda den mest aktuella rena koltekniken och införa kolbindningsteknik så snart den finns att tillgå.

6.5

Denna typ av bistånd genom tekniköverföring torde göra det möjligt för de berörda utvecklingsländerna att styra sin utveckling mot lägre koldioxidnivåer än vad som annars hade varit fallet. Det vore rimligt att i viss mån koppla biståndet till lämpliga åtaganden från de berörda utvecklingsländernas sida om att själva vidta andra åtgärder för att begränsa den potentiella ökningen av utsläppen.

6.6

Vid sidan om klimatförhandlingarna bör EU och USA presentera ett nytt initiativ inom WTO i syfte att liberalisera handeln med miljövänliga varor och tjänster. Initiativet bör utformas på ett sätt som ger både utvecklade länder, utvecklingsländer och tillväxtekonomier möjlighet att dra fördel av liberaliseringen, t.ex. genom att främja utveckling (vidareutveckling) av miljövänlig teknik och miljövänliga tjänster i utvecklingsländerna.

7.1

Utvecklingsländerna kommer att behöva omfattande stöd från de utvecklade länderna för att kunna bidra till kampen mot klimatförändringarna utan att äventyra sina utvecklingsmål. Det kommer att vara särskilt viktigt att säkerställa att den framtida utvecklingen i utvecklingsländerna håller så låga koldioxidnivåer som möjligt och att man inte återupprepar det alltför stora beroende av koldioxidintensiv produktion som kännetecknat (och haft negativ inverkan på) utvecklingen i norr.

7.2

De utvecklingsländer som drabbats hårdast av klimatförändringarna och har minst resurser att hantera anpassningen kommer också att behöva ytterligare hjälp. De kommer att behöva förbättrade program för kustskydd, förebyggande av översvämningar, åtgärder vid torka, omställning av jordbruket, nya folkhälsobehov osv.

7.3

Kommittén välkomnar att alla länder vid Bali-mötet erkänt att ytterligare nya medel, investeringskanaler och mekanismer kommer att behövas för att hantera denna överföring. Om man ser bakåt har de utvecklade länderna dock ofta inte, med några få lovvärda undantag, hållit sina löften om att tillhandahålla mer resurser för hållbara utvecklingsmål. Nu är det således av avgörande betydelse för hela världen att ytterligare resurser verkligen skjuts till.

7.4

Kommittén har noterat de uppskattningar som gjorts av UNFCCC och andra om att flera hundra miljarder dollar årligen kan komma att behövas från både den offentliga och privata sektorn när programmen är fullt operativa. De rekommenderar att UNFCC, kommissionen och/eller OECD och de internationella finansinstituten i vilket fall som helst omgående vidtar åtgärder för att mer exakt bedöma behoven och säkra de nödvändiga åtagandena. På så sätt kan man erhålla finansiering och se till att programmen på ett avgörande sätt bidrar till kampen mot klimatförändringarna. Intäkter från utauktionering av utsläppsrätter inom olika delar av det framtida systemet för handel med utsläppsrätter för koldioxid kan utgöra en ny finansieringskälla men räcker i sig inte för att svara mot alla behov.

7.5

Mekanismen för ren utveckling har rönt viss framgång när det gäller att kanalisera resurser till lämpliga investeringar i länder som inte finns upptagna i bilaga I. Fördelningen av projekt har dock kraftigt gynnat Kina och andra tillväxtekonomier och projektens mervärde och kvalitet har i många fall allvarligt ifrågasatts. För att mekanismen ska kunna bidra till att säkerställa att så effektiva koldioxidminskningar som möjligt verkligen åstadkoms måste kriterierna för godkännande av projekt tillämpas och övervakas på ett effektivt sätt.

7.6

Kommittén rekommenderar EU och de övriga berörda parterna att snarast undersöka hur bristerna i systemet kan åtgärdas under den kommande perioden och hur hela programmet ska kunna tas i drift. I framtiden bör man när det gäller mekanismen för ren utveckling prioritera projekt som i hög grad bidrar inte bara till att minska utsläppen utan även främjar omställningen till ett samhälle med låga koldioxidutsläpp. Framförallt i tillväxtekonomierna förefaller det inte vara förnuftigt att fortsätta att finansiera rena energieffektivitetsprojekt (”lättplockade frukter”) som landet ändå skulle ha bedrivit. För dessa länder kan ”sektoriella mekanismer för ren utveckling” – eventuellt i kombination med mål som gynnar alla (9) – innebära en lösning.

7.7

Storskaliga investeringar från den privata sektorns sida i mindre koldioxidintensiv produktion kommer att vara av avgörande betydelse i alla delar av världen. De åtgärder som vidtas av EU och medlemsstaterna bör framförallt inriktas på att skapa incitament för den privata sektorn att satsa på sådana investeringar.

7.8

De nödvändiga kostnaderna och investeringarna kommer att uppgå till flera biljoner dollar under de kommande 50 åren. Det handlar alltså om stora belopp. Sådana investeringar börjar dock redan bli nödvändiga allteftersom världens tillgångar på fossilt bränsle minskar och priserna ökar. Bortsett från klimatförändringarna håller det således ur ekonomisk synvinkel på att bli allt viktigare att frångå de fossila bränslena och använda de återstående resurserna på ett effektivare sätt. Även säkerhetsmässiga faktorer visar på detta, eftersom de knappa fossila bränslena och de klimatförändringar vi ser i dag starkt bidrar till instabilitet och konflikter i många delar av världen.

7.9

Sett ur detta perspektiv är behovet av att snabbt reagera på hotet från klimatförändringarna inte en ytterligare börda för den globala ekonomin utan endast ännu ett starkt skäl att snabbt fortsätta den ekonomiska och industriella omställning som i vilket fall som helst är nödvändig. När oljepriset nådde 60 USD per fat anförde man i Stern-rapporten att kostnaderna för de åtgärder som behöver vidtas under de kommande 50 åren för att hantera klimatförändringarna kan komma att uppgå till 1 % av den globala bruttonationalprodukten. Dagens pris på långt över 100 USD per fat gör redan investeringar i förnybar energi och olika typer av effektivitetsåtgärder mycket mer attraktiva ur affärssynpunkt. På samma sätt kommer troligen de ytterligare nettokostnaderna för åtgärder i kampen mot klimatförändringarna att bli mycket lägre och skulle när det gäller vissa tillämpningar t.o.m. kunna uppvägas av vinsterna. Detta visar att effektiva klimatåtgärder faktiskt kommer att innebära en nettovinst för världsekonomin under de kommande åren.

7.10

Ett lämpligt gensvar på klimatförändringarna bör därför inte ses som en enorm, deprimerande och betungande skyldighet som kommer att hämma den ekonomiska tillväxten utan snarare som en möjlighet att gå i bräschen för nästa ekonomiska och industriella revolution. EU har tagit en ledande roll i den politiska debatten om klimatförändringarna men måste fortfarande göra mer för att förvandla denna framåtsträvande politiska hållning till ett lika aktivt och dynamiskt näringslivsklimat som sporrar våra företag och samhällen att göra de investeringar som behövs för att i framtiden bli globala ledare och konkurrenskraftiga vinnare i ett samhälle med låga koldioxidutsläpp.

7.11

EESK stöder den parallell som har dragits av vissa kommentatorer om behovet av en ny Marshall-plan eftersom den ger en bild av utmaningens och de nödvändiga insatsernas omfattning. Vi behöver en vision, av samma mått som i Marshall-planen, för hur världens länder kan stå enade inför en gemensam global fara, där de starkaste och rikaste länderna går i täten och hjälper andra efter bästa förmåga.

7.12

Åtgärder måste vidtas av offentliga organ och myndigheter av alla slag och på alla nivåer, av alla slags företag, av konsumenterna och allmänheten i stort.

8.1

Klimatförändringarna har redan börjat och de har redan fått allvarliga konsekvenser runtom i världen. Problemen förväntas bli värre under de kommande åren genom att koncentrationen av växthusgaser ökar och temperaturen stiger snabbare. Vad världen behöver är omgående åtgärder som innebär att krävande mål för att minska utsläppen senast 2020 fastställs och genomförs, och att dessa under åren därefter leder till ännu större minskningar. Ju tidigare minskningarna kan göras, desto mer kan de medverka till att takten på temperaturökningen sänks.

8.2

Utvecklade länder har mycket högre utsläpp per capita än resten av världen och måste ställa upp ambitiösare mål och vidta fler åtgärder för att minska dem. EU måste säkerställa att det uppnår sina åtaganden för 2012 och därefter eftersträva en trettioprocentig minskning fram till 2020 – det högre målet på skalan. För att dessa mål ska vara trovärdiga behöver EU utforma ytterligare ett paket med välgenomtänkta och realistiska åtgärder som kan garantera att unionen uppnår dessa mål, och redan i dag börja planera för de fortsatta minskningar som kommer att krävas efter 2020.

8.3

Utvecklingsländerna måste också engageras, och särskilda ansträngningar måste göras för att säkerställa att de mest energiintensiva sektorerna i tillväxtekonomierna förses med de mest energieffektiva och minst kolintensiva produktionsformerna. De kommer att behöva omfattande och riktad hjälp från den industrialiserade världen.

8.4

Innehållet i det globala avtal som ska utformas i de internationella förhandlingarna under de kommande arton månaderna måste fastställas så snart som möjligt så att de politiska insatserna kan koncentreras på att informera om målen och skapa stöd, förtroende och engagemang bland alla samhällsgrupper världen över för den stora omställning som kommer att krävas. Detta är inget avtal som kan utformas bakom stängda dörrar – alla delar av samhället måste involveras. Åtgärderna för att minska utsläppen måste vara realistiska, ekonomiskt och socialt acceptabla och genomförbara i utsatt tid.

8.5

Den globala omvandling som krävs är till sin omfattning jämförbar med den industriella revolutionen under de två senaste århundradena, som utnyttjade energi från fossila bränslen för att uppnå en massiv ökning av det mänskliga samhällets produktiva kapacitet och produktionsresultat. Världen behöver nu en andra industriell revolution för att ersätta de fossila bränslena med andra former av energi och för att maximera energieffektiviteten, så att det blir möjligt för oss att uppnå jämförbara produktions- och tillväxtnivåer utan att belasta atmosfären med ohållbara nivåer på utsläppen av växthusgaser. Omfattande investeringar krävs; det måste göras ändamålsenliga och fokuserade förändringar av regler, skatter och andra ekonomiska instrument; det kommer att krävas betydande förändringar av det ekonomiska beteendet och av individernas sätt att leva. Alla måste förstå utmaningen och engagera sig för att uppnå de nödvändiga förändringarna.