52002PC0071

Förslag till RÅDETS DIREKTIV om tillfälligt uppehållstillstånd för offer för medhjälp till olaglig invandring och människohandel som samarbetar med myndigheterna

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Bakgrund

Den olagliga invandringen ökar. Detta faktum utnyttjas i växande utsträckning av ligor av människosmugglare som drivs av allt annat än medmänsklighet, och leder också till människohandel, där människor utnyttjas i vinstsyfte. Det här direktivet är ett sätt att bekämpa dessa avskyvärda företeelser.

1.1. Allmän presentation av problemet

Det är naturligtvis svårt att få fram tillförlitliga siffror om en företeelse som till sin natur är olaglig, men undersökningar och rapporter från fältet [1] visar på en ökning av problemet internationellt och inom EU. Medlemsstaterna i Europeiska unionen berörs alltmer. Verksamheten bedrivs oftast av ligor inom den internationella brottsligheten som saknar all respekt för den mänskliga värdigheten och som, drivna av profitbegär, sätter sina offers liv på spel.

[1] Diverse undersökningar har utförts av Internationella organisationen för migration, FN:s flyktingkommissariat och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Det franska ordförandeskapet anordnade den 20 och 21 juli 2000 ett seminarium om illegala nätverk för invandring.

Medhjälp till olaglig invandring och människohandel är två skilda brott i lagens ögon, men i praktiken sammanfaller de ofta. Så är fallet när invandrare utnyttjas under resan för att kunna betala den, när människor hålls i skuldslaveri när de väl anlänt till resans mål eller när människor tror sig ha hittat en väg till ett bättre liv i ett mer utvecklat land, men i stället utnyttjas för sexuella syften eller som arbetskraft.

Några ytterligare kännetecknande drag gör det lättare att ringa in problemet och att förstå varför det måste bekämpas. Eftersom det rör sig om olaglig invandring, är offrens situation i administrativt hänseende olaglig eller åtminstone oklar. Trots att de är offer för brottsliga handlingar, vågar de ofta inte vända sig till myndigheterna i värdlandet av rädsla för att omedelbart skickas tillbaka till ursprungslandet eftersom de saknar uppehållstillstånd. Att skickas tillbaka innebär att de komma tillbaka till utgångsläget och därmed ett misslyckande ur offrens synvinkel. Det gör att offren ofta tiger om sina upplevelser och inte varnar andra från att göra samma misstag. Till detta kommer rädslan för repressalier från människosmugglarna, antingen direkt mot offren själva eller mot deras anhöriga i ursprungslandet.

Läget är besvärligt för offren, men också för medlemsstaternas myndigheter, som arbetar med att bekämpa denna typ av brottslighet och avslöja och spränga ligorna. Oavsett om offren fortsätter att vistas under jord eller om de skickas tillbaka omedelbart, delar de ofta inte med sig av vad de har sett och hört, men det är just sådana uppgifter som är så viktiga för polis och åklagare om de skall kunna beivra brotten. Om man kan förmå offren att samarbeta med myndigheterna, så kan myndigheterna samla in uppgifter som behövs (namn, adresser, organisationer etc.) för det brottsbekämpande arbetet. Dessa uppgifter är desto viktigare, eftersom de också är ett sätt att hjälpa offren. Det är därför nödvändigt att uppmuntra offren till samarbete och belöna dem för deras samarbetsvilja.

1.2. Medlemsstaternas bestämmelser på området

Det är med anledning av det ovan sagda som somliga medlemsstater sedan flera år tillbaka försöker komma åt brottslingarna med hjälp av deras offer. Flera medlemsstater har ändrat sin lagstiftning så att offret kan börja om på nytt och återanpassas, samarbeta med polis och åklagare genom att förse dessa myndigheter med uppgifter eller rentav polisanmäla brottslingarna. Lagstiftning med sådant innehåll infördes i Belgien 1994, i Italien och Nederländerna 1998 och i Spanien 2000. Offren får uppehållstillstånd medan polisutredning och rättegång pågår, eventuellt efter en betänketid om tillståndet utfärdas som motprestation för samarbetet med myndigheterna. Offren får hjälp med bostad, försörjningsmedel, läkarvård med mera. Vid behov finns dessutom de vanliga bestämmelserna om vittnesskydd att tillgå.

Det bör nämnas att Belgiens, Italiens och Nederländernas bestämmelser endast gäller människohandel, medan Spaniens lagstiftning även omfattar olaglig invandring, handel med svart arbetskraft och exploatering i samband med prostitutionsverksamhet. De flesta av de övriga medlemsstaterna utfärdar uppehållstillstånd på humanitära grunder när liknande omständigheter föreligger.

1.3. FN-konventionen med tilläggsprotokoll

Samtidigt som medlemsstaterna lagstiftningsvägen har börjat ta itu med dessa problem, har utvecklingen också gått framåt i FN. FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet med två tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffning av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, respektive om smuggling av migranter land-, luft- och sjövägen öppnades för undertecknande i Palermo i december 2000. Konventionen har antagits av FN:s generalförsamling och undertecknats av 135 stater. Protokollen har undertecknats av 93 respektive 89 länder. Konventionen och tilläggsprotokollen innehåller brottsbeskrivningar, men eftersom det rör sig om internationella instrument som omfattar både ursprungs-, transit- och destinationsländer har artiklarna om skydd för människohandelns offer fått ett mycket snävt juridiskt tillämpningsområde.

1.4. Europeiska gemenskapens åtgärder

Europeiska gemenskapen tog redan i slutet av 80-talet itu med problemet på olika plan.

Redan 1989 antog Europaparlamentet en resolution om prostitution och människohandel. [2] I resolutionen begärde parlamentet att medlemsstaterna skall se till att offren kan anmäla förövarna utan att riskera att utvisas omedelbart. Denna resolution följdes av en annan från 1993 om handel med kvinnor, och där efterlyste parlamentet en politik mot olaglig invandring samt uppehållstillstånd för invandrare i egenskap av vittnen före, under och efter rättegångar om människohandel och slutligen tillstånd för kvinnor som blivit offer för människohandel att vistas i medlemsstaterna, om ett återsändande innebär en risk för deras personliga säkerhet eller för att de återigen kan komma att utnyttjas. [3] I en resolution från 1996 begärde parlamentet "att om en människohandlare anges skall medlemsstaterna vidta direkta åtgärder för att övervaka offrens säkerhet och värdighet, genom att garantera dem rätten att inställa sig som kärande inför domstol, ge dem ett tillfälligt uppehållstillstånd och skydd i egenskap av vittnen under och efter processen". [4]

[2] Resolution A-2-52/89 av den 14 april 1989, EGT C 120, 16.5.1989, s. 352, särskilt punkt 8.2 (ej översatt till svenska).

[3] Resolution B3-1264, 1283 och 1309/93 av den 16 september 1993, EGT C 268, 4.10.1993, s. 141, särskilt punkterna 2 och 10 (ej översatta till svenska).

[4] Resolution A4-0326/95 av den 18 januari 1996, EGT C 32, 5.2.1996, s. 88, särskilt punkt 25.

Samma år nämnde kommissionen uttryckligen tillfälliga uppehållstillstånd i sitt meddelande angående kvinnohandel som syftar till sexuellt utnyttjande, närmare bestämt möjligheten att "ta upp frågan om tillfälligt uppehållstillstånd för drabbade personer som är beredda att vittna inför domstol och åstadkomma effektiv samordning mellan de rättsskipande och de rättstillämpande myndigheterna för att undvika utvisning utan samråd". [5] Europaparlamentet räknar i sin resolution om detta meddelande upp de konkreta åtgärder som bör vidtas: tillfälliga uppehållstillstånd, psykisk vård, social- och hälsovård, arbetstillstånd och möjlighet till utbildning under den tid offret vistas i landet etc. [6]

[5] Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet angående kvinnohandel som syftar till sexuellt utnyttjande, 20 november 1996, KOM(96) 567 slutlig.

[6] Resolution av den 16 december 1997 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet angående kvinnohandel som syftar till sexuellt utnyttjande, A4-0372/97.

Två år senare följde kommissionen upp meddelandet från 1996 med ett meddelande om vidare åtgärder i kampen mot kvinnohandel. [7] Där understryker kommissionen den särskilt starka kopplingen mellan "behovet av en adekvat migrationspolitik gentemot offren för människohandel och frågan om domstolarnas ökade förmåga att döma smugglarna", det vill säga en koppling mellan förbättrade möjligheter att lagföra människohandlare och möjligheten för offren att vistas och få bistånd i värdlandet. Kommissionen hänvisar till erfarenheter från Belgien, Italien och Nederländerna och säger sig vara "övertygad om att det krävs ytterligare ansträngningar i alla medlemsstater för att komma till rätta med dessa frågor". Kommissionen säger sig vara redo att lägga fram ett formellt lagstiftningsförslag och tillfälligt uppehållstillstånd för offer som är beredda att ställa upp som vittnen och att därvid ta i beaktande erfarenheterna från nyare nationell lagstiftning för att "undvika eventuellt missbruk av framtida lösningar".

[7] KOM(1998) 726, 9.12.1998.

Rådet har också blivit mer angeläget om att ta itu med problemet. Under det nederländska ordförandeskapet antogs ministerförklaringen i Haag den 26 april 1997, där tanken på tillfälligt uppehållstillstånd framförs som ett sätt att uppmuntra offren att gå till polisen och att vittna. Ett provisoriskt uppehållstillstånd nämns också i den gemensamma åtgärden av den 24 februari 1997 beslutad av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. [8]

[8] EGT L 63, 4.3.1997, s. 2.

Gemenskapen har inte bara utarbetat förslag. År 1996 inrättades Stop, ett stimulans-, utbytes-, fortbildnings- och samarbetsprogram för personer med ansvar för att bekämpa människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, för en tid av fem år och senare förlängt med två år. Programmet kompletterar gemenskapens åtgärdsprogram Daphne för tiden 2000-2003 om bekämpande av våld mot barn, ungdomar och kvinnor.

Gemenskapen har under tiden blivit behörig i invandringsfrågor genom Amsterdamfördraget. Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 anger de åtgärder som måste vidtas för att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I punkt 3 i slutsatserna från mötet sägs att unionen skall arbeta för att "stoppa olaglig invandring och bekämpa dem som organiserar denna och begår därmed sammanhängande internationella brott" och i punkt 23 säger sig Europeiska rådet vara "fast beslutet att hantera den olagliga invandringen vid källan, särskilt genom att bekämpa dem som sysslar med människohandel och ekonomiskt utnyttjande av migranter".

Slutligen flaggar kommissionen för det här lagförslaget i sitt meddelande om en gemensam politik om olaglig invandring. [9] Kommissionen anger där att den kommer att "lägga fram ett lagförslag om korttidsuppehållstillstånd för offer för människohandel som är beredda att samarbeta i utredningar och straffrättsliga förfaranden mot dem som har exploaterat dem".

[9] KOM(2001) 672 slutlig, särskilt punkt 4.7.2.

2. Mål: effektivare bekämpande av olaglig invandring

Syftet med detta direktivförslag är att skapa effektivare medel för att bekämpa olaglig invandring. Det skall ske genom införandet av ett uppehållstillstånd för offer för medhjälp till olaglig invandring och för människohandel. Villkoren för uppehållstillståndet skall vara sådana att de uppmuntrar offren att samarbeta med myndigheterna mot gärningsmännen till denna typ av brott. Förslaget bygger på en grundlig undersökning av medlemsstaternas lagstiftning och praxis i dessa frågor, på ett frågeformulär till medlemsstaterna våren 2000 samt på diskussioner vid det europeiska forumet för förebyggande av brottslighet den 30 oktober 2001.

2.1. Ett uppehållstillstånd som uppmuntrar till samarbete med myndigheterna

Uppehållstillståndet skall utfärdas till vissa bestämda offer, nämligen vuxna tredjelandsmedborgare (eventuellt även underåriga som uppfyller vissa villkor i medlemsstaternas egen lagstiftning), som har lidit en skada som direkt vållats av ett handlande som innebär medhjälp till olaglig invandring och människohandel. När polisen kommer i kontakt med personer som skäligen kan anses som offer i dessa avseenden, skall den upplysa dem om det tillfälliga uppehållstillståndet. Om offret bryter förbindelserna med de misstänkta gärningsmännen, har offret sedan trettio dagar på sig att avgöra huruvida han eller hon vill gå längre i sitt samarbete med polis och rättsväsende.

Under betänketiden skall medlemsstaten ge offret bistånd av skilda slag utifrån hans eller hennes behov (bostad, hälsovård och psykisk vård, eventuellt socialt bistånd). Avsikten med detta bistånd är att offret skall få det materiella och psykologiska oberoende som behövs för att han eller hon skall kunna fatta beslutet att samarbeta. Under tiden skall den myndighet som ansvarar för brottsutredning eller lagföring (vilket beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och beroende på medlemsstat kan vara en rättslig myndighet eller polisen) avgöra huruvida offrets deltagande är nödvändigt för att utreda brottet och väcka åtal mot förövarna. Denna myndighet skall också avgöra hur stark offrets samarbetsvilja är och huruvida han eller hon verkligen brutit med gärningsmännen. Offrets samarbete kan ta sig olika former, från att bara lämna uppgifter eller göra en anmälan till att vittna i en eventuell rättegång.

Om ovanstående tre villkor är uppfyllda och om offret inte är ett hot mot allmän ordning och inre säkerhet, utfärdas det tillfälliga uppehållstillståndet för sex månader. Detta uppehållstillstånd ger offret tillträde till arbetsmarknaden, till utbildning och yrkesutbildning samt mer omfattande tillgång till hälsovård. Slutligen kan medlemsstaterna låta honom eller henne delta i integrations- eller återvändandeprogram.

Uppehållstillståndet kan förlängas på samma villkor som gällde när det först utfärdades. Det får inte förlängas när ärendet avslutats genom ett rättsligt beslut. Då gäller den vanliga utlänningslagstiftningen, men om offret ansöker om uppehållstillstånd på annan grund skall medlemsstaten vid prövningen av ansökan ta hänsyn till hans eller hennes samarbete under det straffrättsliga förfarandet.

Å andra sidan kan det tillfälliga uppehållstillståndet återkallas om det visar sig att offret har återupptagit kontakterna med gärningsmännen eller missbrukat möjligheten till uppehållstillstånd.

2.2. Offer för medhjälp till olaglig invandring och människohandel

2.2.1. Från handel med kvinnor och barn till människohandel

Detta direktivförslag gäller offer för brotten medhjälp till olaglig invandring och människohandel. Av redogörelsen för de olika dokument och förslag som lett fram till det här förslaget framgår att man först tänkte på kvinnor som offer för människohandel, eftersom offren ofta var just kvinnor. Snart tog man även med barn, eftersom man upptäckte att de också föll offer för denna typ av brott. Sedan utvidgades definitionen till alla offer. Begreppet människohandel infördes för att täcka in alla som kan drabbas.

2.2.2. Från offer för människohandel till offer för medhjälp till olaglig invandring

Frågeställningarna om offer för medhjälp till olaglig invandring och offer för människohandel behandlas i samma rättsakt därför att de två brotten utgör två särskilt avskyvärda följder av ett mer allmänt problem: ökande olaglig invandring. Att anta en rättsakt som bara omfattar ett av de två brotten vore inte lämpligt. Det är nämligen effektivare om de två brotten behandlas i en och samma rättsakt. Därför omfattar förslaget båda typerna av brott. Dessutom omfattar de två brotten delvis samma gärningar och samma personer blir ofta offer vid något tillfälle för båda brotten.

Vi vill dock precisera att begreppet offer skall tolkas utifrån den klara och avgränsade definitionen i artikel 1 i förslaget. Begreppet offer för människohandel ger inte upphov till några svårigheter (det förekommer för övrigt i protokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffning av handel med människor, särskilt kvinnor och barn). Begreppet "offer för medhjälp till människohandel" har däremot en alldeles särskild innebörd. Det omfattar nämligen inte alla personer som fått hjälp att invandra olagligen, utan bara dem som skäligen kan betraktas som offer, som har lidit skada (det är därför begreppet inte finns med i FN-protokollet om smuggling av migranter). Med begreppet offer i artikel 1 i det här förslaget avses personer som lidit skada, till exempel genom att de utsatts för fara eller därför att deras kroppsliga integritet kränkts.

2.3. Varken skydd för brottsoffer eller vittnesskydd

Direktivförslaget avser en form av uppehållstillstånd och fastställer villkoren för dess utfärdande. Därför kan det verka som avsikten med förslaget är att skydda brottsoffer, särskilt som vissa bestämmelser om offrets rättigheter under uppehållstillståndets giltighetstid utgör skyddsåtgärder (redan uppehållstillståndet i sig utgör en sådan skyddsåtgärd, då det de facto "skyddar" mot utvisning). Så är emellertid inte fallet. Genom direktivet införs en form av uppehållstillstånd och det är alltså inte fråga om vare sig vittnesskydd eller skydd av brottsoffer. Det är inte direktivets syfte och inte heller dess rättsliga grund. För skydd av brottsoffer och vittnesskydd finns allmänna regler i medlemsstaterna eller på EU-nivå.

På EU-nivå innehåller rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden [10] detaljerade regler om rätt till information och särskild hjälp till brottsoffer samt om rätt till skadestånd. Medlemsstaterna skall se till att särskilt utsatta brottsoffer får specifik behandling. Medlemsstaterna skall också säkerställa adekvat skydd för brottsoffren och, vid behov, för deras familjer eller personer som är likställda med familjemedlemmar, så snart som de behöriga myndigheterna anser att det föreligger allvarlig risk för hämndaktioner eller om det finns starka indikationer på att deras privatliv kommer att utsättas för allvarliga och avsiktliga störningar.

[10] EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

I rådets resolution av den 23 november 1995 om skydd av vittnen inom ramen för kampen mot den organiserade internationella brottsligheten [11] uppmanas medlemsstaterna garantera ett lämpligt och effektivt skydd av vittnet före, under och efter rättegången. Sådant skydd bör också tillförsäkras föräldrar, barn och andra vittnet närstående personer.

[11] EGT C 327, 7.12.1995, s. 5.

3. Val av rättslig grund

Valet av rättslig grund följer konsekvent de ändringar som gjorts i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. I artikel 63 första stycket punkt 3 i EG-fördraget föreskrivs att rådet skall besluta om åtgärder "som avser invandringspolitiken inom följande områden: a) Villkor för inresa och bosättning (...) b) Olaglig invandring och olaglig bosättning...". Denna artikel är den lämpliga rättsliga grunden för ett direktiv som anger förutsättningarna för utfärdande av uppehållstillstånd till personer som vistas olagligt eller utan erforderligt tillstånd i medlemsstaterna, de rättigheter som sådana personer åtnjuter under uppehållstillståndets giltighetstid och de omständigheter som ger rätt att återkalla eller vägra att förnya deras uppehållstillstånd.

Syftet med direktivförslaget är att införa en form av uppehållstillstånd som skapar bättre förutsättningar för att bekämpa olaglig invandring. Det är inte fråga om att bestraffa den organiserade brottsligheten eller att skydda brottsoffer eller vittnen. Förslaget reglerar inte dessa frågor, även om det i viss mån finns beröringspunkter mellan dem och förslaget.

Direktivförslaget måste antas enligt det förfarande som anges i artikel 67 i fördraget: rådet beslutar enhälligt på förslag av kommissionen eller på initiativ av en medlemsstat efter att ha hört Europaparlamentet. Avdelning IV i fördraget är inte tillämpligt på Förenade kungariket och Irland, om inte dessa medlemsstater beslutar annat i enlighet med protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning, som fogats till fördragen. Avdelning IV är inte heller tillämpligt på Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning, som fogats till fördragen.

4. Hur förhåller sig förslaget till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna*

Genom den nya avdelning IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har Europeiska gemenskapen tilldelats befogenheter rörande visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer. Befogenheterna skall utövas i enlighet med artikel 5 i EG-fördraget, det vill säga om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Direktivförslaget uppfyller dessa villkor.

Subsidiaritetsprincipen

Det främsta syftet med föreliggande direktivförslag är att skapa bättre förutsättningar för att bekämpa olaglig invandring. Det skall ske genom införandet av ett tillfälligt uppehållstillstånd, som utfärdas till offer för medhjälp till olaglig invandring eller för människohandel som samarbetar med myndigheterna. Några medlemsstater har redan infört sådana bestämmelser, vilkas innehåll varierar avsevärt mellan staterna, andra åter saknar helt bestämmelser. Dessa skillnader i rättsläget har en förödande effekt, nämligen att brottsliga sammanslutningar koncentrerar sin verksamhet till länder där riskerna är lägst. I ett sådant läge behövs harmoniserade bestämmelser och de kan bara införas på gemenskapsnivå.

Proportionalitetsprincipen

Gemenskapens åtgärder skall inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå åtgärdens mål och genomföra den så effektivt som möjligt. Därför har vi valt direktivformen, som gör det möjligt att fastställa allmänna principer, men som överlåter åt de medlemsstater till vilka direktivet riktar sig att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet av principerna i sin interna rättsordning. I direktivförslaget fastställs gemensamma definitioner och villkor för att utfärda det tillfälliga uppehållstillståndet, de rättigheter som innehavarna av uppehållstillstånden åtnjuter samt de fall där medlemsstaterna får återkalla eller vägra att förlänga tillståndet. Medlemsstaterna får införa mer förmånliga bestämmelser för offren.

KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA

Kapitel I - Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Syftet med direktivet är att införa ett uppehållstillstånd och att ange de närmare bestämmelserna om hur och under vilka förutsättningar det skall utfärdas (kapitel II), innehavarens rättigheter under uppehållstillståndets giltighetstid (kapitel III) och när medlemsstaterna får återkalla eller vägra att förlänga tillståndet (kap IV). Uppehållstillståndet är avsett för offer för medhjälp till olaglig invandring eller för människohandel som samarbetar med polis och domstolar mot människosmugglare och människohandlare.

Artikel 2

I artikeln definieras de olika begrepp som används i direktivet.

a) "Tredjelandsmedborgare" definieras negativt, det vill säga begreppet omfattar alla personer som inte är unionsmedborgare enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Med begreppet avses både personer som är medborgare i ett tredje land och statslösa personer enligt New York-konventionen av den 28 september 1954.

b) Med "medhjälp till olaglig invandring" avses de brott som anges i artiklarna 1 och 2 i rådets direktiv .../.../EG [om fastställande av hjälp till olaglig inresa, rörlighet och vistelse].

c) "Människohandel" omfattar de brott som anges i artiklarna 1, 2 och 3 i rådets rambeslut av den [...] [om åtgärder för att bekämpa människohandel].

d) Definitionen av "verkställighetsåtgärd för beslut om avvisning eller utvisning" bygger på rådets direktiv 2001/40/EG av den 28 maj 2001 om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land. Den omfattar dock inte bara förvaltningsmyndigheters beslut, utan även beslut från rättsliga myndigheter.

e) "Tillfälligt uppehållstillstånd" definieras exakt i direktivet vad beträffar förutsättningarna för att utfärda det, innehavarens rättigheter under uppehållstillståndets giltighetstid och möjligheterna att återkalla eller vägra att förlänga det.

Artikel 3

1. I artikel 3 anges direktivets tillämpningsområde. Det gäller offer för de brott som anges i artikel 2 b och 2 c, och är i första hand tillämpligt på vuxna på grund av de faror som offret och dennes anhöriga utsätts för.

2. Detta innebär dock inte alls att vi förnekar eller med tystnad förbigår det faktum att många offer är underåriga. För underåriga offer får medlemsstaterna därför utfärda uppehållstillstånd på humanitära (eller eventuellt andra) grunder. De medlemsstater som har en rättsordning som tillerkänner underåriga en högre eller lägre grad av handlingsförmåga i sådana fall får också bestämma att direktivets bestämmelser skall utvidgas och tillämpas på underåriga på villkor som fastställs i inhemsk lagstiftning. Denna möjlighet finns angiven i punkt 2. Medlemsstaterna får i så fall bestämma från vilken ålder ett underårigt offer har uppnått tillräcklig mognad, dels för att kunna avgöra de risker som samarbetet medför, dels för att kunna samarbeta överhuvudtaget.

Artikel 4

I artikeln anges att direktivförslaget inte påverkar skyddet för flyktingar, personer med subsidiärt skydd och personer som ansökt om internationellt skydd. Artikeln hänvisar till Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, såsom den ändrats genom New York-protokollet av den 21 januari 1967. Bestämmelsen gäller i synnerhet personer som ansökt om internationellt skydd och som kommer in i EU med hjälp av människohandlare eller människosmugglare. Den omfattar också fall där ett offer vill lämna in en ansökan om internationellt skydd på grund av risken för hämndaktioner därför att han eller hon har samarbetat med myndigheterna. Vidare påverkar direktivet inte tillämpningen av Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och dess tilläggsprotokoll, i synnerhet vad beträffar rättigheterna under vistelsen samt avvisning och utvisning.

Artikel 5

Det säger sig självt att direktivet är avsett att skydda personer av olika ras, hudfärg, kön, etniskt ursprung, religion och så vidare. Enligt denna artikel är medlemsstaterna skyldiga att se till att förbudet mot diskriminering iakttas vid tillämpningen av direktivet. Därigenom följer direktivet artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Artikel 6

I direktivet föreskrivs en lägsta tillåten skyddsnivå för brottsoffer som samarbetar med polisen och rättsliga myndigheter. Det rör sig om en minsta gemensam nämnare som inte påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i medlemsstaternas eller gemenskapens lagstiftning som offren kan åberopa, till exempel om brottsoffers rättigheter i allmänhet, vittnesskydd och skydd för underåriga. Enligt artikeln får medlemsstaterna tillämpa förmånligare bestämmelser, under förutsättning att de är förenliga med direktivets föreskrifter. Sådana förmånligare bestämmelser kanske redan existerar i inhemsk lagstiftning, men de kan också införas senare.

Kapitel II - Utfärdande av tillfälligt uppehållstillstånd

Artikel 7

I artikeln beskrivs det första skedet i förfarandet: myndigheterna i en medlemsstat kommer i kontakt med ett offer för medhjälp till olaglig invandring eller människohandel. En sådan första kontakt kan ske på olika sätt. Personen kanske upptäcks av myndigheterna själva. En icke-statlig organisation kanske hjälper personen att vända sig till myndigheterna eller också vänder sig personen till myndigheterna på eget initiativ. Om myndigheterna bedömer att personen är ett offer för ett av de ovannämnda brotten, skall de upplysa denne om bestämmelserna i detta direktiv, det vill säga de rättigheter personen kan få del av som motprestation för samarbete.

Medlemsstaterna får delegera sin behörighet till en lokal myndighet eller till en icke-statlig organisation som arbetar med denna typ av frågor och som därigenom kan fullgöra en sådan uppgift. Icke-statliga organisationer spelar en viktig roll inom detta område och det motiverar att man kan anlita deras tjänster. Medlemsstaten kanske anser det lämpligare att offren har kontakt med medlemmar i sådana organisationer i stället för med myndighetspersoner.

Artikel 8

1. När offret har informerats om möjligheten till tillfälligt uppehållstillstånd och villkoren för att erhålla det, kanske han eller hon väljer att gå vidare. I detta syfte skall offret först förklara sin avsikt att bryta alla kontakter med människohandlarna eller människosmugglarna. Från denna tidpunkt löper en betänketid på trettio dagar. Under betänketiden har offret rätt till allt det bistånd och all den vård som anges i artikel 9.

Betänketiden är berättigad med hänsyn till att offren rent konkret befinner sig i mycket utsatt ställning eller rentav en beroendeställning. Offren, i synnerhet offren för människohandel, har svåra upplevelser bakom sig och de är därför ofta inte i stånd att omedelbart bestämma sig för att samarbeta med myndigheterna, särskilt med tanke på de risker detta innebär. I praktiken är det ofta icke-statliga organisationer som har hand om offren vid denna tidpunkt.

2. Offret befinner sig ofta i ett tillstånd som gör att han eller hon har behov av bistånd och vård av olika slag på detta stadium. Offrets rätt till bistånd och vård är inte beroende av att han eller hon vistas med erforderligt tillstånd eller hans eller hennes vilja att samarbeta (jämför de mer förmånliga bestämmelserna i kapitel III som gäller om offret bestämt sig för att samarbeta). Vad biståndet och vården består i beskrivs i artikel 9. Offret har, när han eller hon fått ett annat perspektiv på händelserna samt fått bistånd, vård och stöd från en organisation, bättre förutsättningar att avgöra om han eller hon är beredd att samarbeta.

Betänketiden är tillräcklig för att offret skall kunna återhämta sig fysiskt och psykiskt i viss mån, men den är inte så lång att den inbjuder till missbruk.

Under betänketiden får myndigheterna inte avvisa eller utvisa offret. De får däremot fatta ett avvisnings- eller utvisningsbeslut för senare verkställighet. Beslutet får verkställas om personen bestämmer sig för att inte samarbeta. En annan möjlighet är att verkställigheten skjuts upp om personen får ett tillfälligt uppehållstillstånd.

3. Betänketiden skiljer sig från det tillfälliga uppehållstillståndet genom att den endast är en övergångsperiod. Offret får vistas i medlemsstaten till dess att den behöriga myndigheten beslutat om dennes framtida ställning. Betänketiden ger inte i sig rätt till uppehållstillstånd senare enligt detta direktiv.

4. Betänketiden börjar löpa när offret har brutit alla kontakter med människosmugglarna eller människohandlarna. Om offret återupptar kontakten, kan betänketiden därför avbrytas. Likaså behåller medlemsstaten rätten att avbryta betänketiden närsomhelst under förfarandet, om så krävs av hänsyn till allmän ordning eller inre säkerhet.

Artikel 9

1. I artikeln anges en rad åtgärder för att bistå offret i hans eller hennes utsatta läge. I den första meningen påpekas att artikeln inte påverkar tillämpningen av bestämmelser i medlemsstatens eller gemenskapens lagstiftning om skydd för brottsoffer eller vittnen (till exempel rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden [12] och rådets resolution av den 23 november 1995 om skydd av vittnen inom ramen för kampen mot den organiserade internationella brottsligheten [13]).

[12] EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

[13] EGT C 327, 7.12.1995, s. 5.

Tanken är att offret skall kunna fatta sitt beslut efter moget övervägande under betänketiden. Att denne befinner sig i ett utsatt läge får inte utnyttjas. Offret kan få läkarvård och psykisk vård samt det materiella bistånd som dennes tillstånd kräver. Med "läkarvård som inte kan vänta" avses läkarvård som ges för att förebygga ett akut sjukdomstillstånd.

Syftet med åtgärderna är att offret inte längre skall behöva gömma sig eller tvingas återknyta kontakterna med människosmugglarna eller människohandlarna. Åtgärderna är hämtade från förslagen med liknande innehåll i ministerförklaringen i Haag den 26 april 1997, i kommissionens meddelande av den 9 december 1998 [14] och i betänkanden från Europaparlamentet (Sörensen-betänkandet [15] och Klamt-betänkandet [16]).

[14] KOM(1998) 726.

[15] A5-0127/2000, 2.5.2000.

[16] A5-0183/2001, 30.5.2001.

2. Medlemsstaterna skall också se till att offret får gratis juridiskt och språkligt bistånd, vilket är av vikt för att förfarandet skall fungera på bästa sätt och offrets samarbete ge största möjliga utbyte.

Artikel 10

1. Den myndighet som utreder eller lagför brottet skall pröva om tre omständigheter föreligger, och den har i detta syfte tio dagar på sig utöver offrets betänketid på trettio dagar.

Myndigheten skall avgöra följande:

- För det första huruvida det krävs att offret deltar. Detta får avgöras utifrån hur omfattande offrets samarbete är eller nödvändigheten av att offret deltar i förfarandets olika skeden.

- För det andra huruvida offret visat en klar samarbetsvilja. Detta får bedömas bland annat utifrån innehållet i offrets utsagor. Om offret självt lämnat in en anmälan är detta ett klart tecken på samarbetsvilja.

- För det tredje huruvida offret verkligen har avbrutit kontakterna med människosmugglarna eller människohandlarna.

2. Om den myndighet som utreder eller lagför brottet avger ett positivt yttrande, skall den myndighet som är behörig att utfärda uppehållstillstånd utfärda ett tillfälligt sådant, om inte personen utgör ett hot mot allmän ordning eller inre säkerhet.

3. Uppehållstillståndet har en giltighetstid på sex månader. Giltighetstiden får förlängas så länge de ovan angivna villkoren är uppfyllda (det vill säga att offrets deltagande krävs, att offret visar klar samarbetsvilja, att offret har avbrutit kontakterna med gärningsmännen och att offret inte utgör ett hot mot allmän ordning och inre säkerhet).

4. Denna punkt behandlar den mycket konkreta situationen att en familj fallit offer för ett av de två brotten, men att endast en familjemedlem har fått tillfälligt uppehållstillstånd. Så kan bli fallet till exempel om den myndighet som ansvarar för utredning eller lagföring av brottet anser att det räcker att en familjemedlem deltar, och att en makes eller ett barns vittnesmål inte tillför något av betydelse. Även i dessa fall bör man ta hänsyn till offrens utsatta ställning. Därför skall medlemsstaterna, när de utfärdar tillfälligt uppehållstillstånd till ett offer, också pröva om familjemedlemmarna kan få uppehållstillstånd på humanitära grunder. Med familjemedlem avses också personer som är likställda med familjemedlemmar (se rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden [17]).

[17] EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

Artikel 11

I artikeln anges hur uppehållstillståndet skall se ut. Artikeln hänvisar i detta avseende till rådets förordning (EG) nr .../... [om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare [18]].

[18] EGT L, .... [KOM(2001) 157].

Kapitel III - Offrets rättigheter under uppehållstillståndets giltighetstid

Artikel 12

Innehavaren av det tillfälliga uppehållstillståndet ges tillträde till arbetsmarknaden, får studera eller delta i yrkesutbildning. Avsikten är att han skall kunna bryta med sitt olagliga förflutna och inte längre vara beroende av människohandlarna eller människosmugglarna. Tillträdet till arbetsmarknaden samt rätten att studera eller delta i yrkesutbildning gör att han kan förtjäna sitt uppehälle omedelbart eller vid ett senare tillfälle. Detta är väsentligt för att offret på längre sikt skall kunna återgå till laglig verksamhet. Man undviker också att offren, i brist på andra utvägar, återknyter kontakterna med brottslingarna i värdlandet eller i ursprungslandet när de återvänder dit.

Artikel 13

1. Genom artikel 13 utvidgas offrens tillgång till hälsovård. Vi erinrar om att offret under betänketiden har tillgång till akut läkarvård och psykisk vård och läkarvård som inte kan vänta. Sedan tillfälligt uppehållstillstånd utfärdats får offret dessutom tillgång till primärvård, det vill säga till allmänpraktiserande läkares tjänster. Specialistvård omfattas däremot inte. Sådan vård får bara ges om den inte kan uppskjutas (till exempel tandvård i vissa fall).

2. I punkt 2 föreskrivs att medlemsstaterna skall tillgodose de särskilda hälsobehoven hos vissa kategorier av offer. I punkten anges några exempel på sådana behov. Detta klargörande är viktigt, eftersom många av offren i praktiken tillhör dessa kategorier.

Artikel 14

I artikel 14 anges de bestämmelser som medlemsstaterna skall tillämpa om de väljer att utvidga direktivets tillämpningsområde till underåriga i enlighet med artikel 3.2.

I punkt a erinras om åtagandet i artikel 3.1 i konventionen av den 20 november 1989 om barnets rättigheter och i artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Eftersom barnets bästa alltid skall komma i främsta rummet, kan bestämmelserna om förfarandet behöva anpassas, i synnerhet med avseende på betänketiden, vid genomförandet av detta direktiv.

I punkt b föreskrivs att underåriga skall ges tillträde till utbildning på samma villkor som gäller för medborgare i värdlandet.

I punkt c återges relevanta bestämmelser från rådets resolution av den 26 juni 1997 om underåriga medborgare i tredje land utan medföljande vuxen. [19] Det gäller i synnerhet fastställandet av den underåriges identitet och rätt att få sig tilldelad en företrädare. Bestämmelserna om underåriga utan medföljande vuxen kompletterar de föregående bestämmelserna.

[19] EGT C 221, 19.7.1997, s. 23.

Artikel 15

Eftersom systemet med tillfälligt uppehållstillstånd är så förmånligt för offren, får medlemsstaterna i gengäld kräva att de skall följa ett återanpassningsprogram. Syftet på kort sikt är att återanpassa offren och på längre sikt att offren inte skall återknyta kontakten med brottslingarna. Programmen skall anpassas till offrens möjligheter och behov och kan gälla antingen integrering i värdlandet (till exempel studier eller kompletterande yrkesutbildning) eller hjälp att återvända till ursprungslandet eller att bosätta sig i ett annat land som är berett att ta emot dem (till exempel hjälp att utveckla en ekonomiskt hållbar affärsidé).

Kapitel IV - Vägran att förlänga uppehållstillstånd och återkallelse

Artikel 16

1. Det tillfälliga uppehållstillståndet får förlängas i den omfattning som det straffrättsliga förfarandet kräver. Det får inte förlängas när förfarandet har avslutats (till exempel genom ett beslut om att inte väcka åtal eller en fällande dom). Det får inte heller förlängas om de villkor som föranledde att det utfärdades inte längre är uppfyllda (till exempel om det anses att offrets deltagande inte längre är nödvändigt, om offret inte längre vill samarbeta eller om offret inte deltar i ett återanpassningsprogram, trots att medlemsstaten har kopplat utfärdandet av uppehållstillståndet till att offret deltar i ett sådant program).

2. Vägran att förlänga uppehållstillståndet hindrar inte att uppehållstillstånd ges av andra skäl, om offret ansöker om detta. Den allmänna utlänningslagstiftningen blir i så fall tillämplig och medlemsstaten får enligt egen lagstiftning utfärda ett uppehållstillstånd på till exempel humanitära grunder, om offrets situation så kräver, eller ett uppehållstillstånd för arbete eller studier, om personen uppfyller villkoren för detta. Att ett tillfälligt uppehållstillstånd utfärdas ger aldrig automatisk rätt till uppehållstillstånd när det straffrättsliga förfarandet har avslutats. Medlemsstaten måste emellertid ta hänsyn till att offret valt att samarbeta, om samarbetet varit avgörande för fällande dom eller medför risker för offret vid utvisning. Avsikten är att ge offren ytterligare incitament att vittna och att avslöja allt de vet.

Artikel 17

Återkallelse av uppehållstillstånd kan ske närsomhelst. Återkallelse skiljer sig i detta avseende från vägran att förlänga giltighetstiden, som endast kan ske var sjätte månad. Det rör sig om en påföljd om offret inte iakttar något av de grundläggande villkoren för uppehållstillstånd, det vill säga om offret återupptar kontakten med människosmugglarna eller människohandlarna, om offret missbrukar eller på ett vilseledande sätt utnyttjar rätten till uppehållstillstånd (till exempel genom utbroderade eller helt falska utsagor) eller om offret utgör ett hot mot allmän ordning eller inre säkerhet.

Kapitel V - Slutbestämmelser

Artikel 18

Artikeln är en gemenskapsrättslig standardbestämmelse om effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder. Medlemsstaterna får själva avgöra vilka påföljder som skall gälla vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antagits med tillämpning av direktivet.

Artikel 19

Uppgiftsutbyte är viktigt för att avgöra huruvida syftet med det tillfälliga uppehållstillståndet har uppnåtts. Medlemsstaterna skall samla in och översända uppgifter om uppehållstillstånd och om de rättsliga förfaranden som hänför sig till dessa och därigenom säkra en ordentlig uppföljning. Detsamma gäller för återanpassningsprogrammen som avses i artikel 15. De bör utvärderas, trots att de är frivilliga, så att man kan bedöma de positiva resultat programmen medfört. Medlemsstaterna kan på så sätt också utbyta goda erfarenheter.

Artikel 20

Kommissionen skall utarbeta en rapport om medlemsstaternas tillämpning av direktivet som ett led i sin uppgift att kontrollera tillämpningen av de bestämmelser som EU-institutionerna antar enligt fördraget. Kommissionen skall också föreslå eventuella ändringar.

Artikel 21

Medlemsstaterna skall genomföra direktivet senast den 30 juni 2003. De skall meddela alla ändringar av lagar och andra författningar till kommissionen. En hänvisning till direktivet skall göras vid antagandet av bestämmelserna.

Artikel 22

I artikeln anges när direktivet träder i kraft.

Artikel 23

Direktivet riktar sig endast till medlemsstaterna.

2002/0043 (CNS)

Förslag till RÅDETS DIREKTIV om tillfälligt uppehållstillstånd för offer för medhjälp till olaglig invandring och människohandel som samarbetar med myndigheterna

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 63 första stycket punkt 3 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag, [20]

[20] EGT C [...], [...], s. [...].

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, [21]

[21] EGT C [...], [...], s. [...].

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, [22]

[22] EGT C [...], [...], s. [...].

med beaktande av Regionkommitténs yttrande, [23] och

[23] EGT C [...], [...], s. [...].

av följande skäl:

(1) Utarbetandet av en gemensam invandringspolitik är grundläggande för att uppnå Europeiska unionens mål att upprätta en område med frihet, säkerhet och rättvisa. I en sådan politik ingår att fastställa villkor för inresa och bosättning för utlänningar samt åtgärder för att bekämpa olaglig invandring.

(2) Europeiska rådet uttalade vid sitt särskilda möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 sin fasta beslutsamhet att hantera den olagliga invandringen vid källan, särskilt genom att bekämpa dem som sysslar med människohandel och ekonomiskt utnyttjande av migranter. Europeiska rådet rekommenderade medlemsstaterna att inrikta sina ansträngningar på att upptäcka och upplösa de kriminella nätverk som berörs samtidigt som rättigheterna för offren för sådan verksamhet säkerställs.

(3) Förenta nationernas generalförsamling har antagit en konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, ett tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffning av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, samt ett tilläggsprotokoll om smuggling av migranter land-, luft- och sjövägen. Dessa instrument vittnar om att detta växande problem väcker oro även på det internationella planet. Gemenskapen och de femton medlemsstaterna undertecknade konventionen och protokollen i december 2000.

(4) Europeiska gemenskapen bereder flera rättsakter där brotten medhjälp till olaglig invandring och människohandel definieras. [24]

[24] Rådets direktiv .../.../EG [om fastställande av hjälp till olaglig inresa, rörlighet och vistelse], EGT L [...], [...], s. [...] [RIF(2000) 22]; rådets rambeslut av den [...] [om åtgärder för att bekämpa människohandel], EGT L [...], [...], s. [...] [KOM(2000) 854, 22.1.2000].

(5) Detta direktiv inför ett uppehållstillstånd till offer för brotten medhjälp till olaglig invandring och människohandel. Uppehållstillståndet som är tillräckligt attraktivt för att offren skall samarbeta med myndigheterna men samtidigt förenat med vissa villkor som gör att det inte inbjuder till missbruk.

(6) Det är därför nödvändigt att ge en definition av det tillfälliga uppehållstillståndet samt att fastställa villkoren för att utfärda det, offrets rättigheter under uppehållstillståndets giltighetstid och under vilka omständigheter medlemsstaterna får vägra att förlänga uppehållstillståndet eller återkalla det.

(7) Det är viktigt att offren upplyses om möjligheten att få uppehållstillstånd av detta slag och att de får en betänketid. Betänketiden bör göra det möjligt för offren att avgöra huruvida de vill samarbeta med polis och rättsväsen, med hänsyn till de risker ett sådant samarbete innebär. För att vara effektivt måste samarbetet ske frivilligt. Med hänsyn till offrens utsatta ställning bör de ha tillgång till det bistånd och den omvårdnad som deras tillstånd kräver.

(8) Om offret klart visar sin vilja att samarbeta och om den rättsliga myndigheten anser att offrets deltagande är av betydelse för det rättsliga förfarandet, utfärdar den behöriga förvaltningsmyndigheten ett tillfälligt uppehållstillstånd med en giltighetstid på sex månader, som därefter får förnyas med sex månader i taget.

(9) Uppehållstillståndet bör ge offret tillträde till arbetsmarknaden samt rätt att delta i yrkesutbildning eller annan utbildning, så att han eller hon kan bli oberoende och inte behöver återuppta kontakten med brottsorganisationen. I samma syfte får medlemsstaterna vid utfärdandet av uppehållstillståndet ställa som villkor att offret deltar antingen i integrationsprogram eller i program för att förbereda offret att återvända.

(10) Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av andra bestämmelser om skydd av brottsoffer, vittnen eller särskilt utsatta personer. Direktivet påverkar inte heller medlemsstaternas rätt att utfärda uppehållstillstånd på humanitära eller andra grunder.

(11) Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, bland annat i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter.

(12) Målen för den föreslagna åtgärden, nämligen att införa ett tillfälligt uppehållstillstånd för offer som samarbetar i kampen mot människohandlare eller människosmugglare, kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna. Brottsliga sammanslutningar av detta slag verkar per definition gränsöverskridande. För att bekämpa denna företeelse har alltfler medlemsstater infört uppehållstillstånd för personer som samarbetar med rättsväsendet, och detta med positiva resultat. Det vore förödande om skillnader i medlemsstaternas lagstiftning skulle leda till att internationella brottsliga sammanslutningar flyttade sin verksamhet till medlemsstater där deras verksamhet möter färre hinder eller risker. Eftersom målen därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går direktivet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I - Allmänna bestämmelser

Artikel 1 Syfte

Detta direktivs syfte är att införa ett tillfälligt uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare som fallit offer för brotten medhjälp till olaglig invandring eller människohandel (nedan kallade "offer") och som samarbetar vid lagföringen av gärningsmännen till sådana brott.

Artikel 2 Definitioner

I detta direktiv avses med

a) tredjelandsmedborgare: alla personer, även statslösa personer, som inte är unionsmedborgare enligt artikel 17.1 i fördraget,

b) medhjälp till olaglig invandring: de brott som beskrivs i artiklarna 1 och 2 i rådets direktiv .../.../EG [om fastställande av hjälp till olaglig inresa, rörlighet och vistelse],

c) människohandel: de brott som beskrivs i artiklarna 1, 2 och 3 i rådets rambeslut av den [...] [om åtgärder för att bekämpa människohandel],

d) verkställighetsåtgärd för beslut om avvisning eller utvisning: alla åtgärder som vidtas av en medlemsstat för att verkställa ett av behörig förvaltningsmyndighet fattat beslut om avvisning eller utvisning av en tredjelandsmedborgare,

e) tillfälligt uppehållstillstånd: alla tillstånd som utfärdas av en medlemsstat enligt dess lagstiftning och som ger offret rätt att vistas i medlemsstaten för att samarbeta med de behöriga myndigheterna.

Artikel 3 Tillämpningsområde

1. Detta direktiv är tillämpligt på offer som avses i artikel 1 som uppnått myndig ålder.

2. En medlemsstat får besluta att direktivets bestämmelser skall tillämpas på underåriga som uppfyller vissa villkor i dess interna lagstiftning.

Artikel 4 Skyddsklausul

Detta direktiv påverkar inte det skydd som flyktingar, personer med subsidiärt skydd och personer som ansökt om internationellt skydd åtnjuter enligt folkrätten och inte heller tillämpningen av andra instrument om mänskliga rättigheter.

Artikel 5 Förbud mot diskriminering

Medlemsstaterna skall genomföra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Artikel 6 Förmånligare bestämmelser

Detta direktiv påverkar inte lagar och andra författningar i medlemsstaterna som är förmånligare för personer som omfattas av direktivet.

Kapitel II - Utfärdande av tillfälligt uppehållstillstånd

Artikel 7 Information till offret

Om de behöriga myndigheterna finner att en person är ett offer som avses i artikel 1 i detta direktiv, skall offret genast upplysas om möjligheten att få det tillfälliga uppehållstillstånd som anges i detta direktiv.

Denna information skall lämnas av den myndighet som ansvarar för utredning eller lagföring av brottet eller av en icke-statlig organisation.

Artikel 8 Betänketid

1. Offret skall få en betänketid på trettio dagar för att besluta om att samarbeta med behöriga myndigheter. Denna betänketid börjar löpa vid den tidpunkt då offret avbryter alla förbindelser med de misstänkta gärningsmännen till de brott som avses i artikel 2 b och 2 c.

2. Under betänketiden, i väntan på att den myndighet som ansvarar för utredning eller lagföring av brottet fattar beslut i enlighet med artikel 10.1, har offret rätt till det bistånd och den vård som anges i artikel 9 och ingen verkställighetsåtgärd för beslut om avvisning eller utvisning får vidtas.

3. Betänketiden ger inte rätt till uppehållstillstånd enligt detta direktiv.

4. En medlemsstat får närsomhelst avbryta betänketiden, om personen återupptar kontakten med gärningsmännen till de brott som avses i artikel 2 b och 2 c, eller med hänsyn till allmän ordning och inre säkerhet.

Artikel 9 Bistånd och vård

1. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelser om skydd för brottsoffer och vittnen, skall en medlemsstat ge offret lämplig bostad, akut läkarvård, psykisk vård och läkarvård som inte kan vänta samt socialt bistånd och bistånd till uppehälle om offret saknar tillräckliga tillgångar. Medlemsstaten skall värna om särskilt utsatta personers behov.

2. Medlemsstaten skall se till att offret får kostnadsfritt juridiskt och språkligt bistånd.

Artikel 10 Utfärdande av uppehållstillstånd och förlängning av giltighetstiden

1. Den myndighet som ansvarar för utredning eller lagföring av brottet skall, senast tio dagar efter det att betänketiden löpt ut, pröva följande:

a) Om det är av vikt att offret deltar.

b) Om offret klart visar sin vilja att samarbeta genom en första utsaga med denna innebörd till den myndighet som ansvarar för utredning eller lagföring av brottet, genom att offret anmäler brottet eller på något annat sätt som föreskrivs i medlemsstatens lagstiftning.

c) Om offret brutit alla förbindelser med de misstänkta gärningsmännen till brott som anges i artikel 2.

2. Uppehållstillståndet skall utfärdas om

a) den myndighet som ansvarar för utredning eller lagföring av brottet har funnit att villkoren i punkt 1 är uppfyllda, och

b) hänsyn till allmän ordning och inre säkerhet inte talar emot ett utfärdande.

3. Det tillfälliga uppehållstillståndet skall ha en giltighetstid på sex månader. Det får förnyas med sex månader i taget, om villkoren i punkt 2 fortfarande är uppfyllda.

4. Om en medlemsstat utfärdar ett tillfälligt uppehållstillstånd till en person som tillsammans med sin familj eller med personer som är likställda med familjemedlemmar fallit offer för ett av de brott som avses i artikel 2 b och 2 c, skall medlemsstaten ta hänsyn till detta vid prövningen av huruvida de kan få uppehållstillstånd på humanitära grunder.

Artikel 11 Uppehållstillståndets form

Det tillfälliga uppehållstillståndet kan bestå av ett klistermärke eller en separat handling. Det skall utfärdas enligt föreskrifterna och standardutformningen i rådets förordning (EG) nr .../... [om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare]. [25] I delen "typ av tillstånd" skall medlemsstaterna ange "tillfälligt uppehållstillstånd".

[25] EGT L [...], [...], s. [...] [KOM(2001) 157].

Kapitel III - Offrets rättigheter under uppehållstillståndets giltighetstid

Artikel 12 Arbete, yrkesutbildning och annan utbildning

En medlemsstat skall ge innehavaren av det tillfälliga uppehållstillståndet tillträde till arbetsmarknaden, yrkesutbildning och annan utbildning.

Artikel 13 Läkarvård och psykisk vård

1. En medlemsstat skall se till att innehavaren av det tillfälliga uppehållstillståndet har tillgång till primärvård, utöver den vård som nämns i artikel 9.

2. En medlemsstat skall tillgodose särskilda behov för offer såsom gravida kvinnor, personer med funktionshinder och offer för våldtäkt och andra former av sexuellt våld samt underåriga, om medlemsstaten har använt sig av möjligheten i artikel 3.2.

Artikel 14 Underåriga offer

Om en medlemsstat har använt sig av möjligheten i artikel 3.2, gäller följande bestämmelser:

a) Medlemsstaten skall låta barnets bästa komma i främsta rummet vid tillämpningen av detta direktiv. Medlemsstaten skall se till att förfarandet är anpassat till barnets ålder och mognad. Medlemsstaten får i synnerhet förlänga betänketiden, om den anser att detta är förenligt med barnets bästa.

b) Medlemsstaten skall ge barn tillträde till utbildningsväsendet på samma villkor som den statens egna medborgare. Medlemsstaten får begränsa tillträdet till att gälla det offentliga utbildningsväsendet.

c) Om offret är en underårig utan medföljande vuxen, skall medlemsstaten dessutom vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa den underåriges identitet samt huruvida denne verkligen saknar medföljande vuxen. Medlemsstaten skall göra allt för att snarast möjligt spåra den underåriges familjemedlemmar och så snart som möjligt ordna så att den underårige får en rättslig företrädare, vid behov även i det straffrättsliga förfarandet.

Artikel 15 Återanpassningsprogram för offer

En medlemsstat får vid utfärdandet av det tillfälliga uppehållstillståndet ställa som villkor att offret deltar i ett program för integrering och eventuell yrkesutbildning i värdlandet eller i ett program för återvändande till ursprungslandet eller för vidarebosättning i ett annat land som är berett att ta emot offret.

Kapitel IV - Vägran att förlänga uppehållstillstånd och återkallelse

Artikel 16 Vägran att förlänga uppehållstillstånd

1. Det tillfälliga uppehållstillståndet skall inte förlängas om villkoren i artikel 10.2 inte längre är uppfyllda, om förfarandet har avslutats genom ett rättsligt beslut eller om innehavaren av det tillfälliga uppehållstillståndet inte deltar i återanpassningsprogram som avses i artikel 15.

2. När det tillfälliga uppehållstillståndet upphör att gälla, blir den allmänna utlänningslagstiftningen tillämplig. Om offret ansöker om uppehållstillstånd av annat slag, skall medlemsstaten vid prövningen av ansökan ta hänsyn till att offret har samarbetat.

Artikel 17 Återkallelse av uppehållstillstånd

Det tillfälliga uppehållstillståndet får återkallas omedelbart

a) om innehavaren har återupptagit förbindelserna med de misstänkta gärningsmännen till brotten,

b) om den rättsliga myndigheten bedömer att offrets utsagor eller anmälan är falska eller innebär missbruk, eller

c) om så krävs av hänsyn till allmän ordning och inre säkerhet.

Kapitel V - Slutbestämmelser

Artikel 18 Påföljder

Medlemsstaterna skall föreskriva påföljder för överträdelser av nationella bestämmelser som har utfärdats med tillämpning av detta direktiv och skall vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa påföljder tillämpas. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den dag som anges i artikel 21, och alla senare ändringar som gäller dem så snart som möjligt.

Artikel 19 Uppgiftsutbyte

Medlemsstaterna skall varje år lämna aktuella uppgifter till kommissionen om

a) antalet tillfälliga uppehållstillstånd som utfärdats, antalet förfaranden som inletts och förfarandenas eventuella utgång, och

b) de återanpassningsprogram som föreskrivs i artikel 15 samt en utvärdering av programmens effektivitet för återanpassning av offer.

Artikel 20 Rapport

1. Senast den 30 juni 2007 skall kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om medlemsstaternas tillämpning av direktivet och vid behov föreslå ändringar. Medlemsstaterna skall lämna alla uppgifter som behövs för rapporten till kommissionen.

2. Efter det att den rapport som avses i punkt 1 har lagts fram skall kommissionen minst vart tredje år rapportera till Europaparlamentet och rådet om medlemsstaternas tillämpning av direktivet.

Artikel 21 Införlivande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 30 juni 2003 och skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 22 Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 23 Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande