10.6.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 153/32

(1)

Växthusgasutsläppen från internationell luftfart utgör mer än 2 % av de globala utsläppen och växer exponentiellt. Beräkningar för 2050 tyder på att dessa utsläpp från internationell luftfartsverksamhet, i ett scenario med oförändrade förhållanden (business-as-usual), kan komma att öka med över 200 % jämfört med nuvarande nivåer. Fram till 2050 bör de globala växthusgasutsläppen minskas med minst 50 % jämfört med nivåerna 1990. Alla ekonomiska sektorer bör bidra till att uppnå dessa utsläppsminskningar, även internationell luftfart.

(2)

Den 21:a partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar avslutades framgångsrikt i december 2015 genom antagandet av Parisavtalet vars syfte är att begränsa den globala temperaturökningen till under 2 °C jämfört med förindustriell nivå och att sträva efter att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C.

(3)

Internationella civila luftfartsorganisationen (Icao) inrättades genom Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart från 1944. Unionens medlemsstater är fördragsslutande parter i konventionen och medlemmar av Icao, medan unionen har observatörsstatus vid vissa Icao-möten, bland annat Icao-församlingens möten vart tredje år. Unionen och dess medlemsstater är parter i Kyotoprotokollet från 1997, vilket kräver att de arbetar för att begränsa utsläppen av växthusgaser från internationell luftfart genom Icao. I Europaparlamentets och rådets beslut 1600/2002/EG (1) efterlystes det att unionen skulle fastställa och genomföra särskilda åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser från internationell luftfart, om man inte enades om sådana åtgärder inom ramen för Icao senast 2002.

(4)

Icao-församlingen ställde sig vid sitt 33:e möte (2001) bakom utvecklingen av ett öppet utsläppshandelssystem för internationell luftfart (2). Icaos kommitté för luftfartsrelaterat miljöskydd rekommenderade 2004 att man inte skulle gå vidare med idén om ett utsläppshandelssystem specifikt för luftfart baserat på ett nytt rättsligt instrument under ledning av Icao. Icao-församlingen ställde sig vid sitt 35:e möte (2004) bakom vidareutvecklingen av ett öppet utsläppshandelssystem och möjligheten för de fördragsslutande Icao-staterna att införliva utsläpp från internationell luftfart i sina utsläppshandelssystem (3), men vid Icao-församlingens 36:e möte (2007) uppmanade man till undantag för luftfartygsoperatörer baserade i andra fördragsslutande Icao-stater såvida det inte fanns en ömsesidig överenskommelse mellan dessa stater att genomföra ett utsläppshandelssystem för luftfartsoperatörer i andra fördragsslutande Icao-stater (4). Unionen, dess medlemsstater och andra europeiska stater har konsekvent förbehållit sig rätten att på ett icke-diskriminerande sätt tillämpa marknadsbaserade åtgärder på samtliga luftfartygsoperatörer som tillhandahåller tjänster till, från eller på deras territorium, med hänvisning till att Chicagokonventionen erkänner parternas rätt att på ett icke-diskriminerande sätt (5) tillämpa sina egna lagar och bestämmelser gällande luftfart på luftfartyg från alla stater som tillhandahåller tjänster till, från eller på deras territorium.

(5)

Med tanke på att begränsningen av växthusgasutsläppen från internationell luftfart utgör ett väsentligt bidrag i linje med de övergripande utsläppsminskningsåtagandena, antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2008/101/EG (6) om ändring av direktiv 2003/87/EG (7). I det femte skälet i direktiv 2008/101/EG anges det att unionen kommer att sträva efter att säkerställa att en sådan global överenskommelse, avsedd att begränsa den globala temperaturökningen, innehåller åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från luftfart och att kommissionen i så fall bör överväga vilka ändringar av direktiv 2003/87/EG som krävs i den mån det är tillämpligt på luftfartygsoperatörer.

(6)

I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet Parisprotokollet – en plan för att möta de globala klimatförändringarna efter 2020 understryks det att Icao bör agera för att effektivt begränsa utsläpp från internationell luftfart före utgången av 2016. Icao-församlingen kommer att hålla sitt nästa möte 2016 och bör då enas om ett internationellt instrument som avser att leda till att det från och med 2020 genomförs en global marknadsbaserad åtgärd för utsläpp från internationell luftfart.

(7)

Icao-församlingen bestämde vid sitt 38:e möte (2013) att Icao och dess fördragsslutande stater, tillsammans med relevanta miljö- eller luftfartsorganisationer, gemensamt skulle arbeta för att försöka uppnå ett kollektivt medelfristigt globalt önskvärt mål om att från och med 2020 hålla de globala netto-koldioxidutsläppen från internationell luftfart på samma nivå och beslutade att utveckla en global marknadsbaserad åtgärd för utsläpp från internationell luftfart och att rapportera om resultaten av sitt arbete med sikte på ett beslut vid Icao-församlingens 39:e möte (2016). Utsläppen från internationell luftfart beräknas 2020 vara omkring 70 % högre än 2005 (8) och unionen och dess medlemsstater har konsekvent förespråkat att det globala minskningsmålet för växthusgasutsläpp från internationell luftfart bör vara att senast 2020 uppnå en 10-procentig minskning jämfört med nivåerna 2005. Det förefaller dock lämpligt att unionen tar tillfället i akt och verkar för att det, inom tämligen snäva tidsramar, utvecklas en global marknadsbaserad åtgärd för att begränsa växthusgasutsläppen från internationell luftfart så att de inte överstiger 2020 års nivåer, samtidigt som man beaktar att målet kommer att behöva ses över med tiden, alltefter vad som är lämpligt.

(8)

För att underlätta att det vid Icao-församlingens möte 2016 kan göras framsteg mot ett lämpligt internationellt instrument, har Europaparlamentet och rådet, i enlighet med förordning (EU) nr 421/2014 (9), beslutat att tillfälligt anse kraven i direktiv 2003/87/EG såsom uppfyllda när det gäller flygningar till och från flygplatser i länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Härvid betonade unionen att rättsliga krav kan tillämpas på flygningar till och från flygplatser i EES-staterna, på samma sätt som rättsliga krav kan tillämpas på utsläppen från flygningar mellan sådana flygplatser.

(9)

I direktiv 2003/87/EG, i dess ändrade lydelse enligt förordning (EU) nr 421/2014, fastställs vissa skyldigheter som åligger kommissionen efter Icao-församlingens 39:e möte (2016). Kommissionen ska rapportera till Europaparlamentet och rådet om åtgärder för att genomföra ett internationellt avtal om en global marknadsbaserad åtgärd från och med 2020, som på ett icke-diskriminerande sätt ska minska den internationella luftfartens växthusgasutsläpp. I sin rapport ska kommissionen bedöma och, om lämpligt, lämna förslag till åtgärder med anledning av denna utveckling, om en lämplig täckning av utsläpp från verksamhet till eller från flygplatser i länder utanför EES-området från och med den 1 januari 2017.

(10)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar med avseende på det internationella instrument som ska utarbetas inom Icao-organen och som är avsett att leda till genomförande från och med 2020 av en global marknadsbaserad åtgärd för utsläpp från internationell luftfart.

(11)

Unionen är inte medlem i Icao, men har observatörsstatus, vilket skulle kunna möjliggöra för kommissionen att delta i vissa diskussioner inom relevanta Icao-organ, däribland församlingen, till stöd för unionens ståndpunkt.

(12)

En unionsståndpunkt måste antas i god tid före Icao-församlingens nästa möte.