12.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 338/41

(1)

Länder runt om i världen har traditionellt sett behandlat skatteplanering som en legitim metod. Med tiden har skatteplaneringen dock blivit alltmer raffinerad. Den sträcker sig över flera olika jurisdiktioner och innebär i själva verket att skattepliktiga vinster förs över till stater med förmånliga skattesystem. Typiskt för de aktuella metoderna är att de minskar det skattepliktiga beloppet genom arrangemang som är helt lagliga men som strider mot lagens avsikt.

(2)

Aggressiv skatteplanering innebär att man drar nytta av teknikaliteter i ett skattesystem eller oförenligheter mellan två eller flera skattesystem i syfte att minska det skattepliktiga beloppet. Aggressiv skatteplanering kan anta många olika former. Det kan leda till dubbla avdrag (t.ex. när samma förlust dras av både i källstaten och i hemviststaten) och till dubbel skattebefrielse (t.ex. när inkomster som inte beskattas i källstaten befrias från skatt i hemviststaten).

(3)

Medlemsstaterna tycker att det är svårt att förhindra att de nationella skattebaserna undergrävs genom aggressiv skatteplanering, trots betydande insatser. De nationella bestämmelserna på området är ofta inte helt effektiva, särskilt på grund av skatteplaneringens ofta gränsöverskridande dimension och den ökade rörligheten för kapital och personer.

(4)

För att förbättra den inre marknadens funktion är det nödvändigt att uppmuntra alla medlemsstater att tillämpa samma allmänna strategi för att motverka aggressiv skatteplanering, vilket skulle bidra till att minska den befintliga snedvridningen.

(5)

Det är därför nödvändigt att ta itu med fall där de skattskyldiga skaffar sig skattemässiga fördelar genom att utforma sina skatteangelägenheter på ett sådant sätt att inkomsterna inte beskattas i någon av de berörda skattejurisdiktionerna (dubbel skattebefrielse). Om denna situation får fortgå kan det leda till konstlade kapitalströmmar och kapitalrörelser inom den inre marknaden vilket hindrar den från att fungera som den ska och undergräver medlemsstaternas skattebaser.

(6)

Under 2012 genomförde kommissionen ett offentligt samråd om dubbel skattebefrielse på den inre marknaden. Eftersom det inte finns någon universallösning på alla problem som togs upp vid samrådet är det lämpligt att som första steg ta itu med en vanlig företeelse vid skatteplanering, nämligen att utnyttja oförenligheter mellan två eller flera skattesystem, vilket ofta leder till dubbel skattebefrielse.

(7)

Stater åtar sig ofta i sina konventioner om dubbelbeskattning att inte beskatta vissa inkomster. I samband med detta tar de inte nödvändigtvis hänsyn till om dessa inkomster beskattas i den andra konventionsstaten, och därmed inte heller till om det finns risk för dubbel skattebefrielse. Denna risk kan också föreligga om medlemsstaterna ensidigt skattebefriar utländska inkomster, oavsett om de beskattas i källstaten eller inte. Det är viktigt att ta itu med båda dessa situationer i denna rekommendation.

(8)

Eftersom skatteplaneringen blir alltmer raffinerad och de nationella lagstiftarna ofta inte hinner reagera i tid, visar det sig ofta att specifika åtgärder för att motverka missbruk är otillräckliga för att hålla jämna steg med nya aggressiva skatteplaneringsmetoder. Sådana metoder kan minska de nationella skatteintäkterna och försämra den inre marknadens funktion. Det är därför lämpligt att rekommendera medlemsstaterna att anta en gemensam regel för att motverka missbruk, och på så sätt även undvika de problem som uppstår när det finns många olika regler. Här är det nödvändigt att ta hänsyn till de begränsningar som anges i unionslagstiftningen vad gäller regler för att motverka missbruk.

(9)

För att upprätthålla den oberoende tillämpningen av befintliga unionsakter på det berörda området gäller denna rekommendation inte inom tillämpningsområdet för rådets direktiv 2009/133/EG (1), rådets direktiv 2011/96/EU (2) och rådets direktiv 2003/49/EG (3). En översyn av dessa direktiv i syfte att tillämpa de principer som ligger till grund för denna rekommendation övervägs för närvarande av kommissionen.

3.1

Om medlemsstater i konventioner om dubbelbeskattning som de har ingått med varandra eller med tredjeländer har åtagit sig att inte beskatta en viss inkomst bör medlemsstaterna se till att detta åtagande endast gäller när inkomsten ska beskattas i den andra konventionsstaten.

3.2

För att genomföra punkt 3.1 uppmanas medlemsstaterna att införa en lämplig klausul i sina konventioner om dubbelbeskattning. En sådan klausul skulle kunna lyda på följande sätt:

”Om det enligt denna konvention föreskrivs att en inkomst endast är skattepliktig i en av konventionsstaterna eller att den får beskattas i någon av konventionsstaterna ska den andra konventionsstaten vara förhindrad att beskatta inkomsten endast om den ska beskattas av den första konventionsstaten”.

Vid multilaterala konventioner bör hänvisningen till ”den andra konventionsstaten” ersättas av en hänvisning till ”övriga konventionsstater”.

3.3

Om medlemsstaterna genom ensidiga nationella regler för att undvika dubbelbeskattning föreskriver skattebefrielse för en viss inkomst som härrör från en annan jurisdiktion där inkomsten inte är skattepliktig uppmanas medlemsstaterna att se till att inkomsten beskattas.

3.4

Vid tillämpning av punkterna 3.1, 3.2 och 3.3 bör man anse att en inkomst ska beskattas om den behandlas som skattepliktig i den berörda jurisdiktionen och inte är skattebefriad, eller omfattas av fullt skatteavdrag eller nollskattesats.

4.1

Medlemsstaterna bör för att motverka sådan aggressiv skatteplanering som faller utanför deras specifika regler för att motverka skatteflykt anta en allmän regel för att motverka missbruk som är anpassad efter nationella och gränsöverskridande situationer inom unionen och situationer som rör tredjeländer.

4.2

För att genomföra punkt 4.1 uppmanas medlemsstaterna att införa följande klausul i sin nationella lagstiftning:

”Ett eller flera konstlade arrangemang som har inrättats med det huvudsakliga syftet att undvika beskattning och som leder till en skatteförmån ska ignoreras. De nationella myndigheterna ska skatterättsligt behandla dessa arrangemang utifrån deras ekonomiska innehåll.”

4.3

I punkt 4.2 avses med arrangemang alla transaktioner, system, insatser, verksamheter, avtal, bidrag, överenskommelser, löften, åtaganden eller händelser. Ett arrangemang kan bestå av flera led eller parter.

4.4

Vid tillämpning av punkt 4.2 är ett eller flera arrangemang konstlade om de saknar affärsmässig substans. Vid bedömningen av om ett eller flera arrangemang är konstlade uppmanas de nationella myndigheterna att ta ställning till om en eller flera av följande situationer föreligger:

4.5

Vid tillämpning av punkt 4.2 är syftet med ett eller flera arrangemang att undvika beskattning om de, oavsett den skattskyldiges subjektiva avsikter, motverkar målet, andemeningen och syftet med den skattebestämmelse som annars skulle vara tillämplig.

4.6

Vid tillämpning av punkt 4.2 anses ett visst syfte vara huvudsakligt om alla andra syften som skulle kunna tillskrivas de berörda arrangemangen på sin höjd förefaller försumbara i ljuset av alla omständigheter i fallet.

4.7

För att avgöra om ett eller flera arrangemang har resulterat i en sådan skatteförmån som avses i punkt 4.2 uppmanas de nationella myndigheterna att med utgångspunkt i dessa arrangemang jämföra den skattskyldiges skattepliktiga belopp med det belopp som samma skattesubjekt skulle vara skyldig under samma omständigheter om arrangemangen inte fanns. Här är det lämpligt att ta ställning till om en eller flera av följande situationer föreligger: