Bättre lagstiftning – avtal mellan EU-institutioner

VIKTIGA PUNKTER

Årlig och flerårig programplanering

I början av varje valperiod kommer de tre institutionerna överens om fleråriga prioriteringar. Dessutom kommer de varje år att anta en gemensam förklaring om årliga interinstitutionella prioriteringar som bygger på kommissionens årliga arbetsprogram. Den första sådana gemensamma förklaringen antogs för 2017.

Konsekvensbedömningar

I avtalet fastställs att kommissionen bör utföra konsekvensbedömningar för alla sina större lagstiftningsförslag och andra förslag. Följande faktorer bör omfattas av konsekvensbedömningar:

• Ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenser.
• Subsidiaritet och proportionalitet.
• Konsekvenser för konkurrenskraften, i synnerhet för små och medelstora företag.
• Digitala aspekter.
• Territoriella konsekvenser.

Kommissionen kommer att förlita sig på en nämnd för lagstiftningskontroll, som delvis består av externa experter som genomför en objektiv kvalitetskontroll av kommissionens konsekvensanalys.

Parlamentet och rådet får utföra konsekvensbedömningar för sina väsentliga lagändringar när de anser detta vara lämpligt och nödvändigt. Dessutom fastställs i avtalet regler för samråd med allmänheten och berörda parter samt för efterhandsutvärdering av EU-lagstiftning.

Öppenhet

Avtalet framhäver vikten av att öka insynen i lagstiftningsförfaranden, däribland genom

• godkännande av förbättrade praktiska arrangemang mellan de tre institutionerna för samarbete och informationsutbyte om internationella avtal,
• lämplig hantering av trilaterala förhandlingar¹,
• gemensamma offentliga tillkännagivanden av det framgångsrika resultatet av lagstiftningsprocessen,
• en gemensam databas med lagstiftningsärendena, som möjliggör tydlig spårbarhet av de olika stegen i lagstiftningsprocessen.

Delegerade akter och genomförandeakter

I avtalet fastställs regler för att klargöra och underlätta användningen av delegerade akter och genomförandeakter i enlighet med artiklarna 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), och det finns en bilaga med standardklausuler för detta ändamål. I synnerhet har följande avtalats:

• Kommissionen kommer att samråda med EU-ländernas sakkunniga när delegerade akter iordningställs, och parlamentets och rådets sakkunniga kommer att ha lika tillgång till alla tillhörande sammanträden och dokument.
• Alla handlingar före Lissabonfördraget kommer snabbt att anpassas.
• Ytterligare en förhandling kommer att äga rum för att specificera icke-bindande avgränsningskriterier för delegerade akter och genomförandeakter (d.v.s. icke-bindande kriterier för tillämpningen av artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget).
• Det kommer att inrättas ett offentligt register för delegerade akter (det interinstitutionella registret över delegerade akter ”DelReg” har använts sedan slutet av 2017).

Genomförande och tillämpning av EU:s lagstiftning

Avtalet omfattar följande tre innovationer för att bidra till att förbättra och förtydliga genomförandet och tillämpningen av EU-lagstiftningen:

1. EU-länderna måste tydligt informera allmänheten om vidtagna åtgärder i EU-länder som införlivar EU-lagstiftning i nationell lagstiftning eller genomför EU-lagstiftning, i linje med de gemensamma förklaringarna från 2011 om förklarande dokument som åtföljer meddelandet om sådana åtgärder.
2. EU-länderna uppmanas att tydligt identifiera de akter genom vilka införlivandet sker (dvs. den akt som införlivar EU:s lagstiftning i den nationella lagstiftningen) eller relaterade handlingar när de lägger till aspekter till sin nationella lagstiftning som inte på något sätt har att göra med vad EU-akten innehåller (”nationell överreglering”).
3. Kommissionen bör redogöra för alla fall av nationell överreglering i sin årliga rapport till Europaparlamentet och rådet.

Förenkling

I avtalet krävs att de tre institutionerna samarbetar för att förenkla lagstiftningen och minska bördan, samtidigt som de säkerställer att målen i lagstiftningen uppfylls. De tre institutionerna bekräftar

• sitt åtagande att använda tekniken med omarbetning för att oftare ändra befintlig lagstiftning, och att när omarbetning inte är lämpligt kodifiera lagstiftningstexter så snart som möjligt efter att en ändringsakt har antagits,
• sin vilja att främja de effektivaste regleringsinstrumenten, såsom harmonisering och ömsesidigt erkännande, för att undvika överreglering och minska den administrativa belastningen.

Kommissionen presenterar en årlig undersökning av bördorna till följd av EU:s insatser för att förenkla lagstiftningen och minska den administrativa belastningen, med hjälp av sitt program om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit).

Genomförande av avtalet

I punkt 50 i avtalet föreskrivs att de tre institutionerna regelbundet går igenom dess genomförande via den interinstitutionella samordningsgruppen och att de sammanträder årligen på politisk nivå för att bedöma framstegen.