52013DC0056

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN

Lägesrapport om upprättandet av kontakter mellan Europeiska unionen och Europeiska rymdorganisationen (ESA)

1.           Politisk bakgrund

Kontakterna mellan Europeiska unionen och Europeiska rymdorganisationen (ESA) har länge diskuterats på politisk nivå, och ett resultat av diskussionerna är ramavtalet mellan EU och ESA[1] som trädde i kraft i maj 2004. Lissabonfördraget[2] har gett nytt liv åt diskussionerna genom att stärka det politiska inslaget i rymdfrågor i EU, i det att det föreskrivs att EU ska ”upprätta alla lämpliga kontakter med Europeiska rymdorganisationen”.

Europeiska kommissionen har tagit upp frågan i två meddelanden. I meddelandet från april 2011 med titeln En rymdstrategi för Europeiska unionen i allmänhetens tjänst[3] sade kommissionen att ESA ”bör fortsätta sin utveckling mot en organisationsmodell som gör det möjligt att under samma tak samla både civila och militära program liksom mellanstatlig verksamhet och EU-verksamhet” och ”fortsätta att närma sig EU och vid behov bygga upp förvaltningsstrukturer enbart för EU-programmen”. I meddelandet Upprättande av lämpliga kontakter mellan Europeiska unionen och Europeiska rymdorganisationen[4], som kommissionen antog i november 2012, står följande: ”Behovet av effektivare drift, symmetri i försvars- och säkerhetsfrågor, politisk samordning och redovisningsskyldighet kan på lång sikt bara tillgodoses genom att ESA närmar sig EU. Kommissionen anser att ett uttryckligt måldatum mellan 2020 och 2025 bör slås fast för detta långsiktiga mål.”

Rådet konstaterade i sina slutsatser av den 18 februari 2013[5] att det kan föreligga behov av att ”se över och förbättra förhållandet mellan EU och ESA med tanke på förändringarna på det politiska planet, EU:s allt större roll på rymdområdet, de konkurrensutmaningar som rymdsektorn ställs inför samt rymdverksamhetens allt större betydelse för samhället”. Rådet konstaterade vidare att ”ramavtalet och dess avsnitt om styrformer i sin nuvarande form inte längre utgör den lämpligaste ramen för att garantera en ändamålsenlig och effektiv europeisk rymdpolitik som fullt ut och på ett enhetligt sätt drar nytta av EU:s och ESA:s respektive kompetenser”. Rådet uppmanade därför ”Europeiska kommissionen att tillsammans med ESA:s generaldirektör och i nära samarbete med respektive EU- och ESA-medlemsstater [...] arbeta för att säkerställa enhetlighet, konvergens och komplementaritet för att på grundval av gemensam analys kunna utarbeta gemensamma förslag till om de framtida förbindelserna mellan EU och ESA, så att beslut kan fattas av respektive organ senast 2014”[6].

EU:s ökande anslag till rymdverksamhet gör det ännu viktigare att uppmärksamma hur kontakterna mellan EU och ESA utvecklas. I den nya fleråriga budgetramen 2014–2020 anslår EU nära 12 miljarder euro till storskaliga europeiska rymdprojekt som Galileo, Egnos och Copernicus samt till rymdforskning inom Horisont 2020. Detta är mer än en fördubbling av investeringarna jämfört med föregående budgetram, och det återspeglar den ökande betydelse som EU fäster vid rymdverksamheten som en del av lösningen på EU:s och EU-ländernas ekonomiska och samhälleliga problem.

För närvarande delegerar EU en stor del (omkring 75 %) av sin rymdbudget till ESA. Det gör EU till ESA:s största bidragsgivare och en viktig institutionell finansiär av rymdverksamhet i Europa. Anslagen i EU:s budget till ESA för nästa sjuårsperiod kommer att överskrida de individuella bidragen från samtliga ESA:s medlemsstater.

De EU-medel som ESA förvaltar ska hanteras enligt EU:s budgetförordning. Eftersom kommissionen har kvar det övergripande politiska ansvaret för att EU:s rymdprogram ger resultat, behövs det enligt kommissionens mening mekanismer som garanterar att den verksamhet som ESA anförtrotts ger avsett resultat och drivs och förvaltas resurseffektivt, verkningsfullt och med fullgod insyn, helt enligt EU:s regler och rutiner, i en EU-liknande miljö. Rådet och parlamentet har ställt sig bakom denna uppfattning i den nya Galileo-förordningen[7]. Som kommissionen säger i sitt meddelande från november 2012 vill den upprätta kontakter med ESA som kan leda till ”effektivare drift, symmetri i försvars- och säkerhetsfrågor, politisk samordning och redovisningsskyldighet”[8].

För sin del har ESA börjat reflektera över hur organisationen kan utvecklas. I ESA-ministerrådets politiska uttalande av den 20 november 2012[9] bör utvecklingen utnyttja och omfatta bland annat EU:s rymdbehörighet, med hänsyn tagen till effekterna på ESA:s verksamhet, och därigenom möjliggöra effektiv förvaltning av EU-finansierade program enligt EU:s regler. ESA:s medlemsstater har gett ESA:s generaldirektör i uppdrag att samarbeta med Europeiska kommissionen för att tillhandahålla en gemensam bedömning av läget i den europeiska rymdsektorn och en gemensam vision om utvecklingen av den, i syfte att skapa enhetlighet, samsyn och komplementaritet mellan de olika aktörerna.

Därför har kommissionen preliminärt bedömt fyra alternativ för hur kontakterna mellan EU och ESA kan utvecklas och hur det skulle påverka kostnader, nytta, institutioner och rättsläge. I denna rapport redovisas kommissionens tankegångar och tänkbara sätt att gå vidare. Rapporten är det första skedet i en löpande, öppen process av analyser och diskussioner med medlemsstaterna och ESA:s generaldirektör, vilket torde leda mot samlade, gemensamma slutsatser från EU, ESA och medlemsstaterna i slutet av 2014 eller början av 2015. Mycket av den preliminära bedömningen i denna lägesrapport bygger på en extern studie[10], som har erbjudit några produktiva infallsvinklar.

Kommissionen har löpande haft kontakter med ESA:s generaldirektör för att garantera att analyserna och de bedömda alternativen varit samordnade och enhetliga, även om de bägge organisationerna kan ha haft olika utgångspunkter och bedömningskriterier. I detta inledningsskede har kommissionen också haft kontakter med medlemsstaternas experter inom expertgruppen för rymdpolitik.

2.           Strukturella frågor

I kommissionens meddelande från november 2012 förtecknades fem strukturella frågor i kontakterna mellan EU och ESA, och de har tjänat som utgångspunkt för bedömningen här. Frågorna var olika finansieringsregler, olika medlemskap, olika syn på säkerhets- och försvarsfrågor, inga rutiner för politisk samordning samt ingen politisk redovisningsskyldighet för ESA inför Europaparlamentet. Konsultens bedömning har visat att detta leder till ineffektiv förvaltning av olika omfattning och med olika effekter. Några exempel:

· Olika finansieringsregler och olika rutiner ökar den tid som krävs för beslutsfattande. Det kan fördyra programmen och påverka färdigställandet av systemen, särskilt när verksamhet på en kritisk arbetslinje berörs[11]. Exempelvis förutsätter de nuvarande rutinerna för upphandling kontroller i flera led (för att rätta till brister eller vid behov komplettera akter), och det kan leda till längre beslutstid.

· Enligt konsulten har skillnaderna i medlemskap hittills inte lett till särskilt många praktiska problem, men problem kan inte uteslutas i framtiden. Exempelvis kan risker uppstå genom att det finns begränsade påtryckningsmöjligheter att få de ESA-länder som inte är med i EU att iaktta en lojalitetsplikt mot de EU-program de deltar i. Detta skulle kunna leda till att känslig teknik säljs till tredjeländer. Dessutom skulle viktiga beslut om EU-programmens framtid (t.ex. uppskjutningar av satelliter eller överlåtelse av resurser) kunna blockeras av ESA-länder som inte är med i EU, eftersom andra voteringsregler gäller i ESA:s mellanstatliga system.

· Den olika synen på säkerhets- och försvarsfrågor kan också skapa split. Potentiell försäljning av känslig teknik till tredjeländer kan medföra strategiska säkerhetsfrågor för EU. Hanteringen av sekretessbelagda EU-uppgifter kan göra programförvaltningen på ESA mer komplicerad. För vissa säkerhetskänsliga poster kan ESA bli tvunget att bara rekrytera EU-medborgare med erforderlig säkerhetsklassning.

· Avsaknaden av rutiner för politisk samordning innebär att programmen inte nödvändigtvis utformas så att de understödjer EU:s övergripande politiska mål. ESA:s industripolitiska mål kan avvika från EU:s mål att tillhandahålla tjänster. Rutinerna i det befintliga ramavtalet mellan EU och ESA anses inte ändamålsenliga för en sådan samordning. I det nuvarande upplägget finns inga explicita rutiner för gemensamt beslutsfattande. Politiken samordnas alltså bara på programnivå enligt rutiner som måste avtalas för varje enskilt program på ett tidsödande sätt. Avsaknaden av särskilda rutiner för politisk samordning kan alltså leda till att programmens start försenas.

· Frågan om politisk och ekonomisk redovisningsskyldighet inför Europaparlamentet är oerhört viktig, med tanke på storleken på de belopp som ESA förvaltar och dess viktiga roll i genomförandet av programmen. Kommissionen är i egenskap av den institution som svarar för genomförandet av budgeten i enlighet med artikel 317 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fullständigt redovisningsskyldig inför Europaparlamentet och Europeiska unionens råd för alla förseningar och fördyringar i EU:s flaggskeppsprogram, medan ESA operativt förvaltar programmen för kommissionens räkning i enlighet med delegeringsavtal. Eftersom det är kommissionen som bär den slutliga risken för projekten minskar detta ESA:s incitament att genomföra programmen i tid och inom budgeten och med hänsyn tagen till politiska mål och användarnöjdhet. För gemensamt finansierade program har EU ett begränsat inflytande över ESA:s tekniska beslut. Om de första skedena av ett rymdprogram finansieras enbart av ESA kan det bli svårt för kommissionen att senare i programmet se till att EU-medlen används för att nå EU:s politiska mål.

Dessa strukturella frågor har alltså varit vägledande för hur de nedanstående alternativen har utformats.

3.           Alternativen i korthet

I meddelandet från november 2012 skisserade kommissionen fyra alternativ för hur kontakterna mellan EU och ESA kan utvecklas så att ESA närmar sig EU. Alternativen är visserligen inte de enda tänkbara, men de är de alternativ som kommissionen bedömt vara mest praktiska och genomförbara för att råda bot på de strukturella tillkortakommandena i de nuvarande kontakterna mellan EU och ESA. Samma alternativ håller på att bedömas av ESA:s generaldirektör, så att de två parallella processerna är enhetliga. Alternativen är inkrementella och spänner från ett alternativ med förbättringar utan ändringar av den nuvarande rättsliga grunden för kontakterna mellan EU och ESA till ett alternativ där ESA upphör som mellanstatlig organisation och blir ett EU-organ.

3.1.        Alternativ 1: Nollalternativ (inga ändringar)

Läget förblir oförändrat enligt det befintliga ramavtalet mellan EU och ESA. EU och ESA förblir separata organisationer utan ändamålsenliga rutiner för ökad enhetlighet och samordning. EU bidrar med medel till vissa rymdprogram med ESA och helfinansierar andra, vars genomförande delegeras till ESA. Program utvecklas på grundval av särskilda avtal som förhandlas fram steg för steg i enlighet med de allmänna reglerna i EU:s budgetförordning. Politiska mål och programmål sätts upp av EU och ESA enligt egna institutionella rutiner.

3.2.        Alternativ 2: Utökat samarbete i befintliga former

EU och ESA förblir separata organisationer, men kontakterna mellan dem anpassas genom ändringar av det befintliga ramavtalet mellan EU och ESA och genom bättre delegeringsavtal. Politiska mål och programmål sätts upp gemensamt av EU och ESA, och samordningen regleras i ett nytt ramavtal. Det ramavtalet antas av ESA-rådet och Europeiska unionens råd med Europaparlamentets godkännande. I och med att ESA genomför programmen fortsätter den att öka sin interna kompetens att hantera skillnaderna mellan de två finansieringssystemen (EU och ESA) och ska successivt anpassa sin redovisning, internkontroll och revision till motsvarande EU-regler. Det nya ramavtalet innehåller särskilda rutiner för samordning.

3.3.        Alternativ 3: En ny programstruktur enbart för förvaltning av EU-program (EU-pelare)

Det finns ingen direkt definition av hur denna ”EU-pelare” ska se ut. Av kommissionens meddelanden framgår dock att pelaren bör utgöra ett steg mot ”effektivare drift, symmetri i försvars- och säkerhetsfrågor, politisk samordning och redovisningsskyldighet”[12] och innebära en ”EU-liknande miljö”[13].

Alternativet har utformats på ett pragmatiskt sätt, med början i de problem det är tänkt att lösa, och sedan har man utifrån det bestämt hur det bör se ut och vilken rättslig grund som krävs för att införa det. Det anses mycket viktigt att EU-pelaren är utformad så att den verkar enligt EU:s regler. Det löser problemet med olika finansieringsregler. Eftersom EU-pelaren fungerar som en EU-liknande miljö uppkommer inte frågan om olika medlemskap över huvud taget.

EU-pelaren är tänkt att inhysas hos ESA, dvs. fysiskt i ESA:s lokaler, och vissa tjänstegrenar kan vara gemensamma för både EU-pelaren och ESA:s mellanstatliga verksamhet.

Inrättandet av en EU-pelare vid ESA skulle inte påverka verksamheten på resten av avdelningarna vid dagens mellanstatliga ESA. Alternativet förutsätter en mer ingående bedömning av rättsliga och organisatoriska frågor, särskilt politisk redovisningsskyldighet och förfarandet för ansvarsfrihet. Slutligen måste det här pragmatiska upplägget genomföras i enlighet med tillämpliga finansieringsregler, särskilt principerna i budgetförordningen[14].

3.4.        Alternativ 4: ESA blir ett EU-organ med viss bevarad mellanstatlighet

Enligt det här alternativet blir ESA ett EU-organ. Detta EU:s rymdorgan ska förvalta olika strukturer för att underlätta mellanstatligt samarbete (t.ex. valfria program, åtskilda från EU-programmen, som finansieras direkt av medlemsstaterna utanför EU:s budget). Organet har EU-rättslig grund och fungerar enligt EU:s regler.

4.           Jämförelse av alternativen

De fyra alternativen avhjälper i olika mån tillkortakommandena i de nuvarande kontakterna mellan EU och ESA, och har olika för- och nackdelar. Ansträngningarna för att genomföra alternativen varierar också betydligt.

Alternativen har bedömts med avseende på två egenskaper: i) deras ändamålsenlighet, som innebär deras förmåga att lösa de strukturella frågor och operativa tillkortakommanden som har kartlagts, besparingar i fråga om personalkostnader och effekter på beslutstid, samt ii) kostnaderna för alternativen, som har bedömts utifrån hur genomförbart det är att sätta de erforderliga rättsliga anpassningarna i verket och hur fort det kan ske. Alternativen har rangordnats på de grunderna.

En kvalitativ bedömning av alternativens ändamålsenlighet visar att alternativ 1 inte löser några av de strukturella problemen, alternativ 2 löser några av dem men bara i begränsad mån, och alternativen 3 och 4 löser dem mest (helt lösta med alternativ 4 och nästan helt lösta med alternativ 3). Bland annat kan följande framhållas:

· Problemet med de olika finansieringsreglerna löses nästan helt med alternativ 4 och alternativ 3. Alternativ 2 löser problemet i ganska stor utsträckning, men ger inte riktigt samma garantier för att budgetrutiner likvärdiga med EU:s kommer att tillämpas.

· Problemet med olika medlemskap löses till stor del om ESA blir ett EU-organ eller om en EU-pelare införs vid ESA. Ökat samarbete enligt nuvarande modell löser detta problem i betydligt mindre omfattning.

· Olika syn på säkerhets- och försvarsfrågor hanteras lika bra genom alternativ 3 och 4, och hanteras i begränsad omfattning genom alternativ 2. Risken att känslig teknik säljs utomlands kvarstår med alla alternativen, även om påtryckningsmöjligheterna mot medlemsstaterna är större med alternativen 3 och 4.

· Avsaknaden av rutiner för politisk samordning löses nästan helt med alternativ 4, och i viss mån med alternativen 3 och 2. Den politiska samordningen och anpassningen till industripolitiska mål kommer att öka i och med att ESA närmar sig EU. Gemensamt beslutsfattande torde kvarstå som ett problem, om inte ESA blir ett EU-organ.

Alternativen kan vidare medföra positiva effekter (nytta) i fråga om besparingar på grund av minskad beslutstid i programmen och ett optimerat personalantal vid kommissionen och ESA.

När det gäller de juridiska anpassningar som krävs för att genomföra alternativen ger analysen vid handen att alternativ 2 är förhållandevis lätt att genomföra. Alternativ 2 förutsätter antingen ändringar av det gällande ramavtalet mellan EU och ESA eller ett nytt avtal. Kommissionen anser att alternativ 3 förutsätter en EU-rättsakt som bl.a. innehåller en definition av uppgifterna inom EU-pelaren, struktur och budgetkrav; detta sagt med förbehåll för en detaljerad kvantitativ kostnads-nytto-analys och en bedömning av de komplexa institutionella och juridiska effekterna av alternativet, eftersom ESA:s rättsliga ramar kan behöva ändras.

Alternativ 4 förefaller mer komplext. Enligt det här alternativet upphör ESA som mellanstatlig organisation och ersätts med ett nygrundat EU-organ. Tjänsteföreskrifter (med övergångsbestämmelser) och en budgetförordning för det nya organet bör antas. Det här alternativet bedöms också som det minst genomförbara, eftersom det förutsätter en omfattande genomförandeprocess och en politisk enighet som kan vara svår att nå inom en överskådlig framtid.

Utifrån bedömningskriterierna anges i figuren nedan ett preliminärt diagram över alternativen med avseende på genomförbarhet och ändamålsenlighet. Eftersom alternativen inte utesluter varandra kan flera alternativ övervägas, indelat efter hur lång sikt man ser utvecklingen på.

Figur: Preliminär kostnad-nyttoanalys av alternativen

Källa: Roland Berger Strategy Consultants, Evolution of EU-ESA relations: cost/benefit assessment of options

Det bör framhållas att i ESA:s aktuella rapport Status of ESA/EU relations – Scenarios assessment, som lades fram till ESA-rådet den 19 december 2013 som ett led i uppföljningen av det politiska uttalande som ESA:s ministerråd antog vid sitt möte den 20 november 2012, nämns som de mest lovande scenarierna ett ”förbättrat nollalternativ” och en ”EU-kammare”, som förefaller ligga nära alternativen 2 och 3 i den här rapporten. Enligt ESA:s rapport ska det förbättrade nollalternativet genomföras på kort sikt genom avtal för enskilda program i enlighet med befintliga rättsliga strukturer på EU:s sida (t.ex. förordningar) och ESA:s sida (t.ex. konventioner). På medellång sikt kan scenariot omfatta antingen en översyn av ramavtalet eller ett nytt samarbetsavtal. Enligt rapporten är EU-kammaren tänkt att vara en särskild, fristående struktur utöver ESA:s befintliga juridiska struktur, som kvarstår oförändrad. Scenariot innebär att det inom ESA finns två kammare bredvid varandra: en mellanstatlig kammare och en EU-kammare. I rapporten finns också ett tredje scenario, att ESA blir ett EU-organ, som ett alternativ på längre sikt efter 2020, men det finns än så länge ingen enighet om det bland ESA:s medlemsländer.

5.           Slutsatser och nästa steg

Meningen med analysen ovan är att redovisa de olika alternativen och deras förmåga att avhjälpa strukturella problem och förbättra kontakterna mellan EU och ESA. Alternativen är ännu inte tillräckligt tydliga för att motivera ett slutgiltigt val mellan dem.

Enligt konsultrapporten erbjuder inrättandet av en särskild enhet vid ESA på medellång sikt den bästa kompromissen mellan ändamålsenlighet och genomförbarhet. Kommissionen anser att detta alternativ är tilltalande, men att det behöver analyseras och diskuteras med ESA så att dess rättsliga och tekniska implikationer och inverkan på personalbehovet kan bedömas fullständigt. Alternativets fördel är att ESA:s mellanstatliga struktur kvarstår, samtidigt som en lämplig grund skapas för förvaltningen av EU:s medel.

Även om alternativ 3 kan sägas vara ett bättre svar på de strukturella problemen i kontakterna mellan EU och ESA, bör alternativ 2 (översyn av det befintliga ramavtalet) övervägas tillsammans med alternativ 3.

Det bör också framhållas att, som kommissionen också påpekar i meddelandet från november 2012, delegeringsavtalen bidragit till att föra EU och ESA närmare varandra och kan bidra mer till ökad operativ effektivitet och ett bättre arbetsförhållande mellan EU och ESA när det gäller ESA:s medverkan i genomförandet av Galileo och Copernicus. Alternativen 2 och 3 bör därför betraktas mot bakgrund av de förbättringar i arbetsfördelningen mellan EU och ESA som kan åstadkommas genom delegeringsavtal.

Kommissionen anser att vilket väg man än väljer bör man skapa mervärde för bägge organisationerna, EU och ESA, och undvika en oklar ansvarsfördelning. Den valda lösningen bör vara pragmatisk: man bör inte försöka lösa allt på en gång men samtidigt bör man lägga en solid, långsiktig rättslig grund på vilka kontakterna kan utvecklas på längre sikt, även efter 2020, i enlighet med tillämpliga finansieringsregler och i synnerhet budgetprinciperna i budgetförordningen. Inverkan på pågående program bör analyseras noga, så att man undviker risker för störning.

Denna rapport är en del av kommissionens svar på rådets uppmaning (i rådets slutsatser från februari 2013) att lägga fram förslag om hur kontakterna mellan EU och ESA kan utvecklas. Utifrån denna inledande bedömning kommer kommissionen att intensifiera diskussionerna med medlemsstaterna och ESA:s generaldirektör för att förfina den juridiska och tekniska bedömningen av alternativen och lägga fram förslag som både kommissionen och ESA:s generaldirektör kan ställa sig bakom och på ett enhetligt sätt forma framtiden för kontakterna mellan organisationerna.

ESA förväntas fatta beslut om organisationens framtid vid ministerrådsmötet i december 2014.

På EU-sidan ska den här rapporten tjäna som underlag för diskussionerna i rådet och leda till politisk vägledning för nästa steg i samarbete med ESA:s generaldirektör. Beroende på vad rådets överläggningar, dialogen med ESA och kommissionens interna bedömning av alternativen utmynnar i kan kommissionen lägga fram konkreta förslag om ändringar av de nuvarande formerna för kontakterna mellan EU och ESA i slutet av 2014 eller början av 2015.

Den här rapporten föregriper inga kommissionsförslag som ska bygga på och åtföljas av fullskaliga konsekvensbedömningar, i detalj och kvantifierat, av åtminstone alternativen 2 och 3. Särskilt krävs mer arbete för att bedöma alternativens ändamålsenlighet för politisk samordning och genomförande samt för att bedöma hur EU:s och ESA:s insatser sammanlagt påverkar EU:s övergripande politiska mål (rymdens strategiska betydelse för Europa, rymdverksamhetens bidrag till samhällsutmaningar och EU-industrins konkurrenskraft m.m.). Analysen bör också vara framåtblickande i fråga om den tekniska, industriella och ekonomiska utvecklingen på lång sikt samt de inslag i den internationella utvecklingen som kan påverka EU:s kontakter med ESA.

[1]               EUT L 261, 6.8.2004, s. 64.

[2]               Artikel 189 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

[3]               KOM(2011) 152, 4.4.2011.

[4]               COM(2012) 671, 14.11.2012.

[5]               ST6571/13.

[6]               I ett skriftligt uttalande fogat till rådets slutsatser förtydligade kommissionen att den anser ”att ’gemensamma’ före ’förslag’ ger uttryck för en ordning som inte är regelrätt ur rättslig och institutionell synvinkel. Kommissionen kommer vid utövandet av sin initiativrätt att avgöra vad som är det lämpligaste sättet att säkerställa ett nära samarbete med generaldirektören för Europeiska rymdorganisationen (ESA) och med EU-medlemsstaterna när den utarbetar sina förslag till lämpliga framtida kontakter mellan EU och ESA.”

[7]               Apropå det delegeringsavtal som EU behöver ingå med ESA för installationsfasen står i skäl 30 i förordningen följande: ”För att kommissionen ska kunna utöva sina kontrollbefogenheter utan inskränkningar bör delegeringsavtalet innehålla allmänna villkor för förvaltningen av de medel som anförtros ESA. När det gäller verksamhet som enbart finansieras av unionen bör sådana villkor säkerställa en grad av kontroll som är jämförbar med den som skulle krävas om ESA var en unionsbyrå.” (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1285/2013 av den 11 december 2013 om uppbyggnad och drift av de europeiska satellitnavigeringssystemen, EUT L 247, 20.12.2013).

[8]               Gentemot Europaparlamentet.

[9]               Political declaration towards the European Space Agency that best serves Europe, ESA/C-M/CCXXXIV/Res. 4 (final), 20 november 2012.

[10]             Evolution of EU-ESA relations: Cost/benefit assessment of options, Roland Berger Strategy Consultants, november 2013.

[11]             Tidigare analyser inom satellitnavigeringsprogrammen visar att en dags försening av en kritisk arbetslinje kan medföra en kostnad på ungefär 1 miljon euro.

[12]             Gentemot Europaparlamentet.

[13]             Idén med en EU-pelare vid ESA har kommissionen övervägt länge som ett steg mot det mer långsiktiga målet att få ESA närmare EU. Kommissionen sade i sitt meddelande från april 2011 att ESA ”bör fortsätta att närma sig EU och vid behov bygga upp förvaltningsstrukturer enbart för EU-programmen”. I meddelandet från november 2012 nämnde kommissionen dessutom att ESA kan ”göra de strukturella anpassningar (av ekonomi och intern beslutsgång) som krävs för att garantera att verksamhet som delegerats till ESA av kommissionen förvaltas i en EU-liknande miljö (t.ex. av ett särskilt direktorat inom ESA för EU-program)”. Alternativet håller också på att granskas av ESA som en framtidsfråga (framtidsfrågeprocessen inleddes vid ESA:s ministerrådsmöte i november 2012).

[14]             Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget, EUT L 298, 26.10.2012, särskilt del I, avdelning II.