1.

Ska artikel 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (Dublin III-förordningen) (1), i förekommande fall i förening med artiklarna 47 och 5.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), emellertid med beaktande av bestämmelserna i rådets direktiv 2003/86/EG (2) av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening, tolkas så, att den anmodade medlemsstaten är skyldig att tillhandahålla sökande – bland annat barn – som vistas i den anmodande medlemsstaten och begär en överföring enligt artiklarna 8, 9 eller 10 i Dublin III-förordningen, eller deras familjemedlemmar i den anmodade medlemsstaten i den mening som avses i artiklarna 8, 9 eller 10 i Dublin III-förordningen, ett effektivt rättsmedel vid en domstol i den anmodade medlemsstaten om framställan om övertagande avslås?

2.

Om fråga a.1. besvaras nekande:

Följer en sådan rätt till ett effektivt rättsmedel som beskrivs i fråga a.1 vid en bristfällig reglering i Dublin III-förordningen direkt av artikel 47 i stadgan, i förekommande fall i förening med artiklarna 7, 9 och 33 i stadgan (se EU-domstolens dom av den 7 juni 2016, C-63/15, Mehrdad Ghezelbash, punkterna 51 och 52 (3), och dom av den 26 juli 2017, C-670/16, Tsegezab Mengesteab, punkt 58 (4))?

3.

Om fråga a.1. eller a.2. besvaras jakande:

Ska artikel 47 i stadgan, i förekommande fall i förening med principen om ett lojalt samarbete (se EU-domstolens dom av den 13 november 2018, C-47/17 och C-48/17, X, (5) EU:C:2018:900) tolkas så, att den anmodade medlemsstaten är skyldig att informera den anmodande medlemsstaten om sökandena har överklagat beslutet att avslå framställan om övertagande samt om att den anmodande medlemsstaten har en skyldighet att underlåta att fatta beslut i sak om sökandenas asylansökan till dess att ett negativt beslut har fattats i överklagandeförfarandet?

4.

Om fråga a.1. eller a.2. besvaras jakande:

Ska artikel 47 i stadgan, i förekommande fall med hänsyn till de värderingar som kommer till uttryck i skäl 5 i Dublin III-förordningen i ett fall som det förevarande tolkas så, att den medför en skyldighet för domstolarna i den anmodade medlemsstaten att säkerställa det rättsliga skyddet genom ett förfarande för brådskande mål? Uppställs det några tidsmässiga krav för när domstolarna i den anmodade medlemsstaten är skyldiga att avgöra överklagandet?

1.

Medför artikel 21.1 tredje stycket i Dublin III-förordningen jämförd med artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1560/2003 i dess lydelse enligt förordning (EU) nr 118/2014 (6) (genomförandeförordning) – i princip – att ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten när den anmodade medlemsstaten inom föreskriven frist avslår såväl den anmodande medlemsstatens ursprungliga framställan som begäran om omprövning utan att det föreligger någon överklagandemöjlighet (se EU-domstolens dom av den 13 november 2018, C-47/17 och C-48/17, X, punkt 80)?

2.

Om fråga b.1. besvaras jakande:

Gäller detta även om den anmodade medlemsstatens avslag är rättsstridigt?

3.

Om fråga b.2. besvaras nekande:

Kan den asylsökande i den anmodande medlemsstaten åberopa att ansvaret har övergått på ett rättsstridigt sätt på grund av att familjerelaterade ansvarskriterier inte har beaktats (artiklarna 8–11, 16 och 17.2 i Dublin III-förordningen)?

1.

Ska artiklarna 7.2 och 20.1 i Dublin III-förordningen tolkas så, att de inte utgör hinder mot en tillämpning av bestämmelserna i kapitel III samt genomförandet av ett övertagandeförfarande enligt kapitel VI avsnitt II i Dublin III-förordningen i situationer när de sökande redan ansökt om asyl i den anmodande medlemsstaten och den anmodande medlemsstaten ursprungligen avslagit denna ansökan på grundval av artikel 33.2 c jämförd med artikel 38 i direktiv 2013/32/EU, (7) men ett tillåtet förfarande avseende en efterföljande ansökan emellertid – till exempel till följd av det faktiska fullgörandet av ”uttalandet från EU och Turkiet av den 18 mars 2016” (se EN P-000604/2021, Answer given by Ms Johansson on behalf of the European Commission av den 1 juni 2021) – under tiden genomförs i den anmodande medlemsstaten?

2.

Om fråga c.1. besvaras nekande:

Ska artiklarna 7.2 och 20.1 i Dublin III-förordningen i en sådan situation som beskrivs i fråga c.1. tolkas så, att de inte utgör hinder mot tillämpningen av bestämmelserna i kapitel III samt genomförandet av ett övertagandeförfarande enligt kapitel VI avsnitt II i Dublin-III-förordningen i situationer som omfattar familjerelaterade ansvarskriterier (artiklarna 8–11 och 16 i Dublin III-förordningen)?

3.

Är artikel 17.2 i Dublin III-förordningen fortfarande tillämplig om sökandena redan ansökt om asyl i den anmodande medlemsstaten och den anmodande medlemsstaten ursprungligen avslagit denna ansökan på grundval av artikel 33.2 c jämförd med artikel 38 i direktiv 2013/32/EU, men ett tillåtet förfarande avseende en efterföljande ansökan emellertid – till exempel till följd av det faktiska fullgörandet av ”uttalandet från EU och Turkiet av den 18 mars 2016” (se EN P-000604/2021, Answer given by Ms Johansson on behalf of the European Commission av den 1 juni 2021) – under tiden genomförs i den anmodande medlemsstaten?

4.

Om fråga c.3. besvaras jakande:

Medför artikel 17.2 i Dublin III-förordningen en subjektiv rätt för den asylsökande som kan bli föremål för rättslig prövning i den anmodade staten? Uppställs det krav i unionsrätten vad gäller de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässiga bedömning, exempelvis beaktandet av familjen som enhet eller barnets bästa, eller regleras detta endast i nationell rätt?