Access to European Union law
<a href="https://eur-lex.europa.eu/content/help/eurlex-content/experimental-features.html" target="_blank">More about the experimental features corner</a>
Choose the experimental features you want to try
EUR-Lex
Access to European Union law

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

You are here
Use quotation marks to search for an "exact phrase". Append an asterisk (*) to a search term to find variations of it (transp*, 32019R*). Use a question mark (?) instead of a single character in your search term to find variations of it (ca?e finds case, cane, care).
Search tips
Need more search options? Use the Advanced search

Document 62018TN0203

    Mål T-203/18: Talan väckt den 23 mars 2018 – VQ mot ECB

    EUT C 182, 28.5.2018, p. 26–28 (BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, HR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)

    28.5.2018   

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    C 182/26

    Talan väckt den 23 mars 2018 – VQ mot ECB

    (Mål T-203/18)

    (2018/C 182/31)

    Rättegångsspråk: engelska

    Parter

    Sökande: VQ (ombud: G. Cahill, Barrister)

    Svarande: Europeiska centralbanken

    Yrkanden

    Sökanden yrkar att tribunalen ska

    —

    enligt artikel 263 FEUF, ogilla Europeiska centralbankens beslut SNC-2016-0026 av den 14 mars 2018,

    —

    enligt artikel 277 FEUF, slå fast att artikel 18.6 i förordning nr 1024/2013 (1) är rättsstridig och således ogiltigförklara nämnda beslut,

    —

    förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

    Grunder och huvudargument

    Till stöd för sin talan åberopar sökanden tre grunder.

    1.

    Första grunden: ECB har åsidosatt artikel 18.6 i förordning nr 1024/2013 och artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna genom att ålägga administrativa sanktionsavgifter med stöd av bestämmelser som grundas på unionsrätt och nationella bestämmelser som saknar direkt effekt.

    —

    Sökanden hävdar att dess återköp av statliga obligationer mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2015 inte ska anses utgöra ett åsidosättande av artiklarna 77a och 78 i förordning nr 575/2013 (2), eftersom kravet på kapitalkonserveringsbuffert inte var ikraft och inte fastställdes förrän den 1 januari 2016.

    —

    I den mån ECB:s beslut grundar sig på bestämmelserna om kapitalkonserveringsbuffert i direktiv 2013/36 (3), vilka inte var bindande eller ikraft, eller fastställdes förrän den 1 januari 2016, gör sökanden gällande att ECB har ålagt en administrativ sanktionsavgift utan stöd av direkt tillämpliga unionsrättsliga eller nationella bestämmelser.

    —

    Det angripna beslutet strider därför mot artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013, och i synnerhet, mot legalitetsprincipen som den uttrycks i artikel 49.1 i stadgan.

    2.

    Andra grunden: ECB har åsidosatt artikel 132.1 b i förordning nr 468/2014 (4) genom att besluta att den administrativa sanktionsavgiften ska offentliggöras på en icke-anonym basis.

    3.

    Tredje grunden: artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013 är rättsstridig och innebär ett åsidosättande av artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 47 i stadgan genom att det däri föreskrivs en skyldighet att offentliggöra en administrativ sanktionsavgift oavsett om sökanden har för avsikt att väcka talan vid tribunalen inom den i artikel 263 sjätte stycket FEUF stadgade fristen, eller ej.

    —

    Rådet har genom att införa en sådan bestämmelse som artikel 18.6 i förordning nr 1024/2013 berövat en sökande som avser att väcka talan mot ett beslut att inte anonymisera en administrativ sanktionsavgift den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF.

    —

    Det angripna beslutet avviker från tvåmånadersfristen för att väcka talan om ogiltigförklaring och ger ECB ensidigt makten att bestämma när ett kreditinstitut måste väcka talan.

    —

    ECB har makten att offentliggöra den administrativa sanktionsavgiften medan kreditinstitutet ifråga måsta väcka talan innan ECB:s beslut att offentliggöra sanktionsavgiften antas. Denna situation skapar en orimlig osäkerhet vad avser kreditinstitutet vilken kan begränsa dess möjlighet att väcka talan, och slutligen åsidosätter dess rätt till ett effektivt rättsmedel.

    —

    Artikel 18.6 i förordning nr 1024/2013 strider följaktligen mot artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 47 i stadgan.

    —

    ECB har berövat sökanden rätten till ett effektivt rättsmedel varför det angripna beslutat ska ogiltigförklaras.

    (1)  Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63)

    (2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1)

    (3)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338)

    (4)  Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 468/2014 av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (ramförordning om den gemensamma tillsynsmekanismen [SSM]) (ECB/2014/17) (EUT L 141, 2014, s. 1)

    Top