—

Enligt sökandena omfattar inte artikel 101 FEUF handlingar som utförs av en medhjälpare som inte deltar i ett avtal som begränsar eller snedvrider konkurrensen. Testet som kommissionen tillämpade var, under alla omständigheter, felaktigt och täcker in ett för brett fält av handlingar som inte har tillräckligt nära samband med överträdelsen. Sökandenas beteende faller utanför svarandens test avseende underlättande. Särskilt framhåller sökandena att bedömningen att sökandena underlättade informationsutbytet mellan bankerna saknar stöd i de faktiska omständigheterna och att svaranden inte har påvisat ett enda tillfälle där sökandena underlättat sådana utbyten. Enligt sökandena gäller detsamma för undersökningen av möjligheten till samordning av handeln. Vad gäller manipuleringen av bankernas inrapportering av uppgifter avseende Yen Libor-räntan hävdar sökandena att kommissionen har medgett att endast en av de två bankerna kände till ICAP:s inblandning. Sökandena anför att ICAP i sig inte hade någon underlättande roll med avseende på bankernas agerande. Vad gäller dessa överträdelser inleddes de dessutom långt innan ICAP inledde det påstådda underlättandet.

—

Sökandena anför att bankerna handlade gemensamt i räntederivater i yen och därmed hade kännedom om varandras handelspositioner och intressen. Enligt sökandena är bevisningen som kommissionen framlagt till stöd för argumentet att ICAP hade vetskap om den bilaterala överträdelsen, i sig, obetydlig, vag och missvisande. Därtill anför sökandena att kommissionens angreppssätt innebär en presumtion för att sökandena har haft kännedom och agerat under hela tiden för bankernas bilaterala överträdelse, utan att det frambringats några bevis för att sökandena kontinuerligt kände till bankernas överträdelser.

—

Enligt sökandena genomförde kommissionen ett blandat förlikningsförfarande, och att det i förlikningsbeslutet som antogs i december 2013 inbegrep ICAP genom att utförligt beskriva hur ICAP har underlättat överträdelsen. Från det tillfället och framåt kunde kommissionen inte längre påstå sig ha varit opartisk i sin handläggning av ICAP:s ärende.

—

Sökandena anför att kommissionen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen genom att påföra böter som är högre än rent nominella böter. Detta påstås också utgöra ett avsteg från dess praxis. Därtill anför sökandena att kommissionen åsidosatte sina riktlinjer om böter genom att underlåta att använda sig av värdet av sökandenas försäljningar som grund för böterna, genom att inte på ett adekvat sätt redogöra för metoden för att beräkna böterna och genom att inte förklara dessa avsteg från tidigare praxis. Därtill anser sökandena att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen genom att behandla sökandena annorlunda än en annan mäklare som anklagats för underlättande under liknande omständigheter med avseende på samma överträdelse och slutligen genom att behandla sökandena på samma sätt som de banker som begick överträdelsen, trots att sökandena endast påstås ha underlättat densamma. Sökandena hävdar att som ett resultat av detta är de böter som ålagts i sin helhet oproportionerliga och att kommissionen därmed har åsidosatt proportionalitetsprincipen.