Överklagande ingett den 19 maj 2011 av Siemens AG av den dom som tribunalen meddelade den 3 mars 2011 i mål T-110/07, Siemens AG mot Europeiska kommissionen

(Mål C-239/11 P)

2011/C 226/26

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Siemens AG (ombud: Dres. I. Brinker, C. Steinle och M. Hörster, Rechtsanwälte)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Detta överklagande riktar sig mot den dom genom vilken tribunalen ogillade den talan som klaganden hade väckt mot kommissionens beslut K(2006) 6762 slutlig av den 24 januari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/F/38.899 — Gasisolerade ställverk).

Till stöd för sitt överklagande gör klaganden gällande sju grunder.

Klaganden hävdar för det första att tribunalen har åsidosatt dess grundläggande rätt till en rättvis rättegång (artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i förening med artikel 6.3 FEU och artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) samt rätten till försvar (artikel 48.2 i nyssnämnda stadga), eftersom den i huvudsak grundade sig på ett vittnesmål för att konstatera att klaganden hade deltagit i kartellen mellan den 22 april och den 1 september 1999, utan att låta klaganden få förhöra nämnda vittne.

För det andra hävdar klaganden att tribunalen, genom att konstatera att klaganden hade deltagit i kartellen mellan den 22 april och den 1 september 1999, har missuppfattat viss bevisning och låtit bli att göra en empirisk bedömning. Enligt klaganden antog tribunalen därför felaktigt att klaganden hade deltagit i kartellen mellan den 22 april och den 1 september 1999 utan att göra en korrekt fastställelse av överträdelsens varaktighet.

Klaganden hävdar för det tredje att tribunalen hade fel dels när den inte slog fast att de rättsliga åtgärderna var preskriberade för den period som sträckte sig till och med den 22 april 1999, dels när den ansåg att det rörde sig om en enda, fortlöpande överträdelse.

För det fjärde hävdar klaganden att tribunalen åsidosatte likabehandlingsprincipen genom att godkänna att kommissionen beaktar skilda referensår för att fastställa den relativa betydelsen för de företag som deltagit i överträdelsen och således indela klaganden i en felaktig kategori med tillämpning av punkt 1 A i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter.

Klaganden hävdar för det femte att tribunalen har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att inte sätta ned höjningen av böternas grundbelopp med hänsyn till skillnaden i storlek mellan klaganden och ABB, medan syftet med grundbeloppet är att säkerställa en tillräckligt avskräckande verkan.

För det sjätte har klaganden hävdat att tribunalen har åsidosatt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att inte använda sig av sin obegränsade behörighet med stöd av vilken den kan kontrollera de beslut genom vilka kommissionen ålägger böter.

Klaganden hävdar för det sjunde att tribunalen har bortsett från den omfattning av motiveringsskyldigheten som följer av artikel 296 FEUF (f.d. artikel 253 EG), genom att inte ställa tillräckliga krav på beräkningen av de avskräckande multiplikationsfaktorerna.