Överklagande ingett den 2 juli 2010 av Union Investment Privatfonds GmbH av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 27 april 2010 i de förenade målen T-303/06 och T-337/06, UniCredito Italiano SpA mot Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) och Union Investment Privatfonds GmbH

(Mål C-317/10 P)

()

2010/C 246/43

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Union Investment Privatfonds GmbH (ombud: J. Zindel, Rechtsanwalt)

Övriga parter i målet: UniCredito Italiano SpA och Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Klaganden gör gällande att artikel 8.1 b sista ledet i förordning (EG) nr 40/94 (1) tillämpats felaktigt. Klaganden hävdar vidare att det överklagade avgörandet inte har fattats på grundval av samtliga omständigheter och att vissa av de omständigheter som lagts till grund för avgörandet inte stämmer överens med de verkliga förhållandena.

Tribunalen har felaktigt och i motsats till harmoniseringsbyrån, som i huvudsak biföll klagandens talan, inte gjort bedömningen att de varumärken som är föremål för överklagande utgör en del av en stor varumärkesfamilj. Klaganden gör gällande att samtliga varumärken som ingår i nämnda varumärkesfamilj kännetecknas av att de har samma inledande stavelse som utan mellanrum åtföljs av ett annat begrepp från investeringssektorn. Även UniCredito Italiano SpA:s varumärken hade samma kännetecken som nämnda varumärkesfamilj. Genom att förvränga omständigheterna har tribunalen gjort bedömningen att de varumärken som jämfördes skilde sig åt på ett strukturellt plan, eftersom UniCredito Italiano SpA:s varumärken har en inledande stavelse som åtföljs av en del på engelska medan den inledande stavelsen i klagandens varumärken åtföljs av en del på tyska. Tribunalen har i alla fall inte vederbörligen beaktat att — på grund av att det är fråga om en del av en varumärkesserie — hänsyn måste tas till samtliga varumärken i en varumärkesfamilj vid tillämpningen av artikel 8.1 b sista ledet i förordning (EG) nr 40/94. I detta avseende hävdas att även klaganden använder sig av orddelar på engelska och internationella orddelar. Tribunalens motsatta ståndpunkt är därför objektivt felaktig.

Klaganden gör vidare gällande att tribunalen, även här felaktigt, har utgått från att de varumärken som används av klaganden som namn på investeringsfonder alltid används tillsammans med namnet på det emitterande institutet. Detta vederläggs dock genom den bevisning som klaganden redan har lagt fram för harmoniseringsbyrån och från vilken slutsatsen kan dras, såsom anförts, att namnet på det emitterande institutet inte nämns i tidningsartiklar om fonder eller vid investeringsrådgivning.

Klaganden framhåller att den överklagade domen inte har motiverats tillräckligt i det avseendet att det inte framgår hur tribunalen har kunnat fastställa den tyska allmänhetens uppfattning, vilken är av avgörande betydelse vid bedömningen av förväxlingsrisken.

Detta skulle var emellertid nödvändigt mot bakgrund av den omständigheten att klaganden genom att förete flera avgöranden från den tyska patent- och varumärkesmyndigheten DPMA och från tyska domstolar har visat att DPMA och de tyska domstolarna har utgått från att det för den tyska allmänheten finns en förväxlingsrisk beträffande vissa varumärken som innehåller samma inledande stavelse som klagandens varumärkesserie och som registrerats eller använts av en tredje part som beteckning för tjänster inom finanssektorn.

Slutligen hävdar klaganden att tribunalen, liksom harmoniseringsbyrån, inte har förstått att det även finns en förväxlingsrisk som är hänförlig till likheten med tjänster i sektorn för ”fastighetsmäkleri”. När det gäller de fastighetsfonder som omfattas av klagandens varumärken anför klaganden att den värdeökning som investeraren hoppas på sker genom förvaltning, uthyrning och försäljning av fastigheter. Klaganden anser därför att både harmoniseringsbyrån och tribunalen felaktigt har utgått från att förvaltningen av en fastighetsfond begränsas till anskaffning av kapital. I den mån som harmoniseringsbyrån har ansett att tjänsten ”fastighetsmäkleri” endast omfattar förmedlingsverksamhet och därmed jämställbar verksamhet har den inte tagit vederbörlig hänsyn till att begreppet ”fastighetsmäkleri” är mycket vidare.

(1)  Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken — EGT L 11, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3