13.2.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 37/8

—

fastställa att talan om överklagande kan tas upp till prövning och bifalla den,

—

upphäva den överklagade domen,

—

bifalla talan i första instans, särskilt med avseende på ogiltigförklaringen av artikel 3 i det omtvistade beslutet,

—

i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten och, om nödvändigt, ålägga denna att beakta den bevisning som avvisats,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande, och förplikta den intervenerande parten, Comunidad Autónoma de la Rioja att bära sina rättegångskostnader i första instans.

1.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att anse att det krävdes ett uttryckligt beslut av kommissionen (riktat mot den aktuella medlemsstaten) för att det inledande förfarandet för undersökning av den omtvistade skatteåtgärden, innan förordning nr 659/1999 trädde i kraft, skulle anses avslutat.

2.

Förstainstansrätten missuppfattade beslutet av den 28 november 2000 genom att anse att detta beslut innebar ett avslut på det inledande förfarandet avseende den omtvistade skatteåtgärden som inleddes genom det klagomål som framställdes år 1994. Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte anse att den omprövning av den omtvistade skatteåtgärden som ägde rum år 2000, borde ha genomförts inom ramen för det förfarande som etablerats för befintliga stöd.

3.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte beakta handläggningsreglerna om bevisbörda och bevisvärdering, särskild med avseende på den bevisning som utgörs av beslutet av den 28 november 2000 (dess trovärdighet och bevisstyrka). Förstainstansrätten åsidosatte rätten till en rättvis rättegång.

4.

Förstainstansrätten åsidosatte handläggningsreglerna om bevisbörda och bevisvärdering vad avser de objektiva, relevanta, överensstämmande och slutgiltiga uppgifter som framlagts i målet, och som utgör stöd för att kommissionen, innan beslutet av den 28 november 2000 fattades, hade slutfört sin preliminära undersökning av den omtvistade skatteåtgärden. Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte fastställa att den omprövningen av den omtvistade skatteåtgärden som ägde rum år 2000 borde ha genomförts inom ramen för det förfarande som etablerats för befintliga stöd.

5.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att bekräfta den beteckning som driftstöd som gavs den omtvistade skatteåtgärden som antogs år 1993, genom tillämpning av den definition av investeringsstöd som avses i 1998 års riktlinjer om regionalstöd. Förstainstansrätten åsidosatte principen om rättssäkerhet och särskilt principen om förbud mot retroaktiva påföljder.

6.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att, med stöd av begreppet ”relevant information” som gäller för det inledande förfarandet avseende skatteregler på området för statliga stöd, besluta att det inledande förfarandets varaktighet inte var orimligt lång.

7.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att en varaktighet av 79 månader inte, i de aktuella omständigheterna, utgjorde en orimligt lång tidsperiod för ett inledande förfarande. Förstainstansrätten ansåg därför att artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, jämförd med rättssäkerhetsprincipen, inte hade åsidosatts.

8.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att en varaktighet av 79 månader inte, i de aktuella omständigheterna, utgjorde en orimligt lång tidsperiod för ett inledande förfarande. Förstainstansrätten ansåg därför att artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, jämförd med principen om god förvaltning, inte hade åsidosatts.

9.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att de exceptionella omständigheter som kunde föranleda uppkomsten av berättigade förväntningar avseende lagenligheten av den omtvistade skatteåtgärdens, vilken utgjorde hinder för ett åläggande av återkrav av stödet enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, inte förelåg.

10.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att finna att principen om likabehandling inte hade åsidosatts i de aktuella omständigheterna. Den principen utgör hinder för ett åläggande av återkrav av stödet enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999.

11.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte iaktta handläggningsreglerna om bevisning och genom att besluta att inte beakta den bevisning som klaganden åberopat avseende den omständigheten att kommissionen uppvisat vissa handlingar som, mot bakgrund av förstainstansrättens motivering av sitt beslut att ogilla klagandens talan, visat sig vara av stor betydelse för klagandens möjlighet att försvara sina intressen. Förstainstansrätten åsidosatte principerna om en rättvis rättegång och om jämlikhet i medel, samt skyddet för rätten till försvar.