8.3.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 64/17

—

fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 EG och standstill-klausulen i avdelning 2 med rubriken ”Fri rörlighet för personer”, punkt 13 i bilaga XII som avses i artikel 24 i anslutningsakten av den 16 april 2003, genom att

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

A.

Frågan om utstationering av polska arbetstagare som genomför entreprenadarbeten i Tyskland regleras i avtalet om utstationering av arbetstagare från polska företag som genomför entreprenadarbeten, undertecknat av den polska och den tyska regeringen den 31 januari 1990. I tysk förvaltningspraxis har begreppet ”företag på andra sidan” i artikel 1.1 i nämnda bilaterala avtal tolkats som att det avser ett ”tyskt företag”.

B.

Av detta följer att endast tyska företag har kunnat ingå entreprenadavtal enligt det bilaterala avtalet. Företag i andra medlemsstater som velat genomföra entreprenadarbeten i Tyskland har således inte haft något annat val än att öppna en filial i Tyskland. Företag från andra medlemsstater har på grund av detta avskräckts från att utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 49 EG genom att ingå entreprenadavtal med polska företag enligt det bilaterala avtalet vad gäller byggen i Förbundsrepubliken Tyskland.

C.

Enligt artiklarna 46 EG och 55 EG kan särskilda diskriminerande regler endast vara motiverade om de syftar till skydda allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan. Enligt fast rättspraxis kan allmän ordning endast fungera som skäl enligt artikel 46 EG om det är nödvändigt att bibehålla en diskriminerande åtgärd för att motverka ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som berör ett av samhällets grundläggande intressen.

D.

Kommissionen anser att dessa villkor inte är uppfyllda i förevarande fall. Konventionen kan tillämpas som det är tänkt utan att man begränsar sig till företag som är etablerade i Tyskland, när man vet att samtliga ansökningar i vilket fall som helst måste prövas av tyska myndigheter. Vad avser möjligheten att väcka talan mot uppdragsgivaren vad avser icke inbetalda sociala avgifter och vad gäller olika överträdelser, är det inte frågor som endast rör entreprenadavtal, utan de ingår i det allmänna sammanhanget frihet för företag från andra medlemsstater att tillhandahålla tjänster i Tyskland. Det finns inte heller något som tyder på att en möjlighet för företag från andra medlemsstater att dra nytta av det bilaterala avtalet skulle kunna leda till att anslutningsfördragets övergångsbestämmelser skulle kringgås eller inte kunna tillämpas. I vilket fall som helst utgör oro för att övergångsbestämmelserna kan komma att missbrukas inte ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som berör allmän ordning eller allmän säkerhet som gör det tillåtet att inskränka friheten att tillhandahålla tjänster på ett diskriminerande sätt.

E.

Det framgår redan av ordalydelsen i standstill-klausulen i avdelning 2, punkt 13 i bilaga XII som avses i artikel 24 i anslutningsakten av den 16 april 2003, att skyldigheten att frysa gällande restriktioner är absolut och att varje försämring vad avser polska arbetstagares tillträde den tyska arbetsmarknaden med hjälp av entreprenadavtal är förbjuden. Enligt klausulen om skydd för arbetsmarknaden, som den federala arbetsmarknadsmyndigheten har fortsatt att tillämpa i sin förvaltningspraxis, är entreprenadavtal emellertid i princip inte tillåtna om de berör en myndighet inom vars område den genomsnittliga arbetslösheten de senaste sex månaderna har varit minst 30 procent högre än vad som gäller för Tyskland som helhet. Förteckningen över berörda myndigheter uppdateras varje kvartal. Detta innebär enligt kommissionen att klausulen om skydd för arbetsmarkanden strider mot standstill-klausulen i anslutningsakten genom att nya områden har tagits upp efter den 16 april 2003.