FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

DÁMASO RUIZ-JARABO COLOMER

föredraget den 9 februari 2006¹(1)

Förenade målen C-7/05–C-9/05

Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH

mot

arvingarna efter Dieter Deppe

(Ulrich Deppe, Hanne-Rose Deppe,

Thomas Deppe, Matthias Deppe,

Christine Urban (med namnet Deppe som ogift)),

Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH

mot

Siegfried Hennings

och

Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH

mot

Hartmut Lübbe

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Tyskland))

”Växtförädlarrätt – Rimlig nivå på ersättningen till innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt”

I –    Inledning

1.     Domstolen har vid flera tillfällen(2) uttalat sig om gemenskapens växtförädlarrätt,(3) men de mål som prövats till dags dato har rört vilka uppgifter som skall lämnas och innehavarens rätt att begära in uppgifter för att beräkna ersättningen för användningen av det så kallade jordbruksundantaget eller jordbrukarprivilegiet.

2.     De fem tolkningsfrågor som med stöd av artikel 234 EG har ställts av Bundesgerichtshof (Tysklands högsta domstol) gäller inte de märkliga kompositioner som en manieristmålare fäste på sina dukar i form av optiska illusioner av porträtt sammansatta av allehanda blommor, frukter och grönsaker,(4) utan den rimliga ersättningen för användningen av detta privilegium som innehavaren av en skyddad sort har rätt till enligt gemenskapsrätten.

3.     De tolkningsfrågor som Bundesgerichtshof har ställt har föranletts av att landets lägre domstolar har löst liknande tvister på olika sätt.

II – Tillämpliga bestämmelser

4.     Jordbrukarprivilegiet infördes genom rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (nedan kallad grundförordningen).(5)

5.     I artikel 14.1 föreskrivs under rubriken ”Undantag från gemenskapens växtförädlarrätt” följande:

”1. Trots vad som sägs i artikel 13.2 och i syfte att skydda jordbruksproduktionen är det tillåtet för jordbrukare att för förökning på mark i sina egna jordbruksföretag använda den skördeprodukt som de har erhållit genom att i sina egna företag använda förökningsmaterial av en sort, undantaget hybrider och syntetiska sorter, som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt.”

6.     Genom artikel 14.2 begränsas bestämmelsens tillämpningsområde till vissa foderväxter såsom kikärt, gul lupin, lucern, vissa spannmål såsom potatis och vissa oljeväxter såsom raps, rybs och lin.(6)

7.     Tillämpningen av detta undantag regleras i artikel 14.3, vari följande föreskrivs:

”Innan denna förordning träder i kraft skall villkor fastställas i tillämpningsföreskrifter enligt artikel 114 för tillämpning av undantaget i punkt 1 och för att skydda förädlarnas och jordbrukarnas legitima intressen på grundval av följande kriterier:

…

–       Det skall vara tillåtet för jordbrukaren att själv iordningställa eller låta iordningställa den skördade produkten till utsäde, utan att det påverkar tillämpningen av vissa restriktioner som medlemsstater kan fastställa för organisationen av iordningställandet av den skördade produkten, särskilt för att säkerställa att den produkt som lämnas till iordningställande är identisk med den färdigbearbetade produkten.

–       Små jordbrukare skall inte behöva betala ersättning till rättsinnehavaren. …

–       Övriga jordbrukare skall betala rättsinnehavaren en rimlig ersättning, vilken skall vara betydligt lägre än det belopp som utkrävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av samma sort i samma område. Storleken på ersättningen kan variera med tiden beroende på i vilken utsträckning undantaget i punkt 1 skall tillämpas beträffande den berörda sorten.

…”

8.     Denna rättighet har modifierats genom kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 (nedan kallad förordningen om genomförandebestämmelser).(7) I artikel 5.3 i denna stadgas följande om ersättningen:

”1. Nivån på den rimliga ersättning som skall betalas till rättsinnehavaren enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i grundförordningen kan fastställas i ett avtal mellan rättsinnehavaren och den berörda jordbrukaren.

2. Då ett sådant avtal inte har slutits eller inte kan tillämpas skall ersättningsbeloppet vara betydligt lägre än det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av den lägsta kategori som uppfyller kraven för officiell certifiering av samma sort och inom samma område.

Om ingen produktion under licens av förökningsmaterial av den berörda sorten har skett i det område där jordbrukarens anläggning är belägen och om en enhetlig nivå för det nämnda beloppet har fastställts för hela gemenskapen, skall ersättningen vara betydligt lägre än det belopp som normalt ingår för nämnda ändamål i det pris till vilket förökningsmaterial av den lägsta kategori som kan erhålla officiell certifiering av den sorten är sål[t] inom det området, under förutsättning att det inte är högre än det nämnda belopp som skall betalas i det område där det förökningsmaterialet har framställts.

3. Ersättningsnivån skall anses vara avsevärt lägre enligt lydelsen i artikel 14.3 fjärde stycket i grundförordningen, såsom anges i punkt 2 ovan, om den inte överskrider den nödvändiga för att fastställa eller stabilisera, som en ekonomisk faktor som avgör i vilken utsträckning undantaget utnyttjas, ett rimligt avvägt förhållande mellan användningen av tillåtet spridningsmaterial och planteringen av skördeprodukten av respektive arter som omfattas av gemenskapens skördeförädlarrätt. Ett sådant förhållande skall anses vara rimligt avvägt om det säkerställer att rättsinnehavaren erhåller en på det hela taget rättfärdig kompensation för den totala användningen av sin sort.”

9.     Genom förordning (EG) nr 2605/98 (nedan kallad tredje förordningen)(8) lades fyra punkter till denna artikel, av vilka endast punkterna 4 och 5 är av intresse här. De har följande lydelse:

”4. Om, när det gäller punkt 2, ersättningsnivån fastställs i avtal mellan organisationer för rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer, med eller utan deltagande bearbetningsorganisationer, vilka är etablerade inom gemenskapen på gemenskapsnivå, nationell eller regional nivå, skall de avtalade nivåerna användas som riktlinjer för att fastställa vilken ersättning som skall betalas inom området och för arterna i fråga, om dessa nivåer och villkoren för dessa skriftligen har anmälts till kommissionen av de aktuella organisationernas bemyndigade företrädare och om de avtalade nivåerna och villkoren för dessa har offentliggjorts i den officiella tidning som ges ut av gemenskapens växtsortsmyndighet.

5. Om, när det gäller punkt 2, inget sådant avtal som avses i punkt 4 har ingåtts, skall ersättningen enligt punkt 2 uppgå till 50 % av de belopp som erlagts för produktion av förökningsmaterial på licens.

Om en medlemsstat före den 1 januari 1999 anmäler till kommissionen att ett avtal mellan de relevanta organisationerna etablerade på nationell eller regional nivå är nära förestående, enligt vad som anges i punkt 4, skall den ersättning som betalas i området och för arten i fråga uppgå till 40 % i stället för 50 % som anges ovan, men endast i de fall sådana undantag i jordbruket utnyttjas innan avtalen genomfördes och senast den 1 april 1999.”

10.   För att besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Bundesgerichtshof bör även femte och sjätte skälen i tredje förordningen nämnas, som har följande lydelse:

”Det är lämpligt att säkerställa att avtalen görs operativa som gemenskapsriktlinjer när det gäller ersättningsnivån för respektive område och art.

När det gäller områden eller arter som inte omfattas av sådana avtal uppgår ersättningen i princip till 50 % av de belopp som erlagts för produktion av förökningsmaterial på licens och den anpassas enligt en lämplig rörlig skala, om en sådan skala har fastställts för respektive nationell växtförädlarrätt.”

III – Bakgrunden och tolkningsfrågorna

11.   Fyra mål, som samtliga gäller skäligheten i den ersättning som skall erläggas för plantering av skyddat utsäde, är anhängiga vid Bundesgerichtshof.

12.   Klaganden i tre av målen utgörs av en sammanslutning av innehavare av växtförädlarrätter organiserad i form av ett bolag med begränsat ansvar, som har till uppgift att säkerställa dessa rättigheter och särskilt att i eget namn framställa krav på uppgifter och betalning.

13.   Föreningen kräver ersättning för odling av följande gemenskapsrättsligt skyddade växtsorter:

–       Höstkorn av sorten Theresa samt höstvete av sorterna Bandit, Contur och Titmo som odlats under regleringsåret 1998/1999 av Dieter Deppe, svarande i mål 7/05. Dieter Deppe har avlidit under målets handläggning och hans arvingar har trätt i hans ställe i förfarandet.

–       Potatis av sorten Solara, som planterats under perioden 1999/2000 av Siegfried Hennings, svarande i mål C-8/05.

–       Samma sorts potatis, höstkorn av sorterna Theresa och Duet samt vete av sorten Ritmo, som odlats i Hartmut Lübbes jordbruk, som behandlas i mål C-9/05, under regleringsåret 1998/1999.

14.   De tre jordbrukarna lämnade uppgifter till klaganden i målen vid de nationella domstolarna om användningen av detta utsäde och avböjde att ingå ett planteringsavtal i enlighet med det samarbetsavtal för jordbruk och utsädesförädling (Kooperationsabkommen Landwirtschaft und Pflanzenzüchtung; nedan kallat 1996 års samarbetsavtal), som den 3 juni 1996 hade ingåtts mellan det tyska jordbrukarförbundet (Deutsche Bauernverband e.V.) och det federala tyska förbundet för utsädesförädlare (Bundesverband Deutscher Planzenzüchter) och som den 16 augusti 1999 hade offentliggjorts i Officiell tidskrift för Gemenskapens växtsortsmyndighet. År 2000 ingick yrkesorganisationerna ett nytt samarbetsavtal som skulle gälla för tiden från och med skörden år 2001. I detta föreskrevs en ersättning på upp till 60 procent av de licensavgifter som fastställts för certifierat utsäde (nedan kallade C-rättigheter). Efter senare uppdateringar av den begärda ersättningen uppgick den i vissa fall till endast 45 procent.

15.   De berörda innehavarna av skyddade växtsorter bemyndigade klaganden att väcka talan för att kräva att ersättningarna skulle betalas, vilka för räkenskapsåret 1998/1999 beräknades uppgå till 80 procent av C-rättigheterna för jordbrukare som inte hade tecknat något avtal.

16.   De tre jordbrukarna vägrade betala de aktuella beloppen, varför Saatgut‑Treuhandverwaltung vände sig till Landgericht Braunschweig (domstol i första instans), som i huvudsak biföll dess talan.

17.   Oberlandesgericht på samma ort ogillade däremot klagandens överklaganden,(9) genom vilka det hade yrkats betalning av de belopp som beräknats utifrån 80 procent av ovannämnda C-rättigheter.(10)

18.   Målet överklagades till Bundesgerichtshof som ansåg att tvistens lösning berodde på hur gemenskapsrätten skulle tolkas och i synnerhet artikel 5.2, 5.4 och 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser. Den beslutade därför att vilandeförklara målen och med stöd av artikel 234 EG begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen angående följande tolkningsfrågor:

”1)      Är det krav avseende beräkningen av den planteringsersättning som avses i artikel 5.2 i [förordningen om genomförande], enligt vilket ersättningsbeloppet skall vara ’betydligt lägre’ än det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av samma sort och inom samma område, uppfyllt även när ersättningen schablonmässigt fastställs till 80 procent av nämnda belopp?

2)       Innehåller artikel 5.4 och 5.5 i [förordningen om genomförande] kriterier för beräkning av planteringsersättningen i de fall ersättningen skall utges enligt lag?

Om svaret är jakande: Skall dessa kriterier anses utgöra uttryck för en allmän princip och gälla även i fråga om plantering som genomförts före ikraftträdandet av [tredje] förordningen?

3. Medför det förhållandet att ett avtal mellan organisationer för rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer skall fungera som riktlinje, i den mening som avses i artikel 5.4 i [förordningen om genomförande], att avtalets väsentliga delar (beräkningskriterierna) skall tillämpas i de fall som ersättningen skall beräknas enligt lag, även när rättsinnehavaren vid beräkningen av denna ersättning inte känner till alla de parametrar avseende den jordbrukare som genomfört planteringen som är nödvändiga för en beräkning på grundval av avtalet, och inte heller har någon rätt att kräva att jordbrukaren skall lämna uppgifter avseende dessa omständigheter?

Om svaret är jakande: Krävs det för att ett sådant avtal skall vara giltigt, i den bemärkelse att det skall kunna fungera som riktlinje, att de särskilda krav som anges i artikel 5.4 i [tredje] förordningen iakttas även när avtalet har ingåtts före nämnda förordnings ikraftträdande?

4. Föreskrivs i artikel 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser en övre gräns för ersättningsbeloppet vad gäller ersättning enligt avtal eller lag?

5. Kan ett avtal mellan yrkesorganisationer tillämpas som riktlinje i den mening som avses i artikel 5.4 i denna förordning, när ersättningssatsen om 50 procent av beloppet enligt artikel 5.5 i samma förordning därmed överskrids?”

IV – Förfarandet vid domstolen

19.   De tre besluten om hänskjutande från Bundesgerichtshof av den 11 oktober 2004 inkom till domstolens kansli den 14 januari 2005. Med hänsyn till att målen rör samma sak, förenades de genom beslut av den 26 januari 2005.

20.   Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH, Dieter Deppes arvingar, Siegfried Hennings, Hartmut Lübbe, den tyska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden inom den frist som föreskrivs i artikel 20 i EG‑stadgan för domstolen.

21.   Företrädarna för parterna i målen vid den nationella domstolen och för kommissionen deltog i förhandlingen som hölls den 12 januari 2005.

V –    Prövning av tolkningsfrågorna

A –    Inledande synpunkter

22.   Bestämmelserna om jordbrukarprivilegiet utgör balansen i en livlig debatt präglad av motsatta ståndpunkter. Å ena sidan gemenskapens jordbrukspolitiska vision, som fortfarande bygger på tanken att huvudsyftet är att öka avkastningen av denna verksamhet,(11) vilket kommer till uttryck i artikel 14.1 i grundförordningen, enligt vilken jordbrukarna ges rätt att utnyttja denna exklusiva rättighet för att ”… skydda jordbruksproduktionen …”.

23.   Förädlarna, å andra sidan, strävar efter att med stöd av industri-, forsknings- och utvecklingspolitiken åstadkomma ett regelverk som stöder deras verksamhet inom unionen. Under dessa förhållanden är det varken konstigt att konflikten är förbittrad eller att den uppnådda överenskommelsen ansetts godtagbar.(12)

24.   Man kan fråga sig om den senare utvecklingen av reglerna om jordbruks- och fiskemarknaderna, som i högre grad fokuserats på fri konkurrens,(13) hade stött ett sådan privilegium. Tredje förordningen skall i alla händelser tolkas som ett litet steg i den riktningen, genom att avtal mellan föreningar för producenter respektive upphovsmän tillerkänns större betydelse.

B –    En rimlig ersättning (den första frågan)

25.   Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i om en ersättning på 80 procent av C-rättigheterna uppfyller kravet på att vara ”betydligt lägre” än det belopp som tas ut för produktion av förökningsmaterial på licens, enligt artikel 5.2 i förordningen om genomförandebestämmelser.

26.   Innan jag fortsätter bör det rådande systemet, som inrättats genom de tre förordningarna, kort beskrivas. Systemet med ersättning till förädlarna är baserat på tre alternativ: avtal mellan innehavaren av en växtförädlarrätt och jordbrukaren,(14) avtal mellan organisationer för dessa parter(15) och, subsidiärt i förhållande till dessa två alternativ, fastställande av ersättningsnivån med utgångspunkt från vissa riktlinjer i förordningarna.(16) Då Dieter Deppe, Siegfried Hennings och Hartmut Lübbe inte ingått något individuellt avtal med en växtförädlare och de inte anslutit sig till något avtal mellan organisationer, skall det tredje alternativet tillämpas.

27.   I artikel 14.3 fjärde strecksatsen i grundförordningen uppställer gemenskapslagstiftaren som kriterium för att utvärdera vad som är en rimlig ersättning att beloppet skall vara ”betydligt lägre” än det som föreskrivs för en licens för produktion av material som omfattas av C-rättigheter och detta upprepas i förordningen om genomförandebestämmelser. Där kompletteras bestämmelsen genom artikel 5.2 i vilken det anges att ersättningen skall vara ”betydligt lägre” än nämnda belopp. I tredje förordningen föreskrivs vidare att beloppet skall uppgå till 50 procent av de belopp som erlagts för produktion av skyddat förökningsmaterial på licens.(17)

28.   Notera även att tariffen tillämpas på ”den lägsta kategori som uppfyller kraven för officiell certifiering av samma sort och inom samma område” enligt artikel 5.2 i förordningen om genomförandebestämmelser, till vilken artikel 5.5 hänvisar. I fråga om denna kategori bör endast den som innebär lägst kostnad för jordbrukaren tillämpas.

29.   Dessa bestämmelser visar att den ersättning som skall betalas till innehavaren av en växtförädlarrätt, när undantaget utnyttjas, faktiskt skall ligga på en nivå under ersättningen för C-rättigheter.

30.   En ersättning på 80 procent förefaller således inte lämplig, även om man som kommissionen har påpekat i sitt yttrande måste skilja mellan fall som inträffat före och efter det att tredje förordningen trädde i kraft. Eftersom konkreta bestämmelser finns för de senare fallen, bör dessa behandlas först.

31.   Genom artikel 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser infördes, under vissa omständigheter och under en begränsad tid, en ersättning med 40 procent av C-rättigheterna. Efter utgången av en kortare tidsfrist(18) gäller åter de 50 procent som anges i artikel 5.4. I nionde skälet i nämnda förordning motiveras bestämmelsen av en önskan att uppmuntra avtal mellan växtförädlar- och jordbrukarorganisationer genom att fastställa en nivå som är ännu lägre än den normala.

32.   Av detta kan två slutsatser dras dels att man föredrar avtalslösningar och att en av parterna utsätts för påtryckningar för att uppnå sådana, dels att en skälig ersättning till rättsinnehavaren, i brist på samförstånd, ligger kring 50 procent, även om det antyds att den ena avtalspartens intressen kan motivera en mindre höjning efter förhandling. Det är mot denna bakgrund som det avtal som undertecknades år 2000 av växtförädlar- och jordbrukarorganisationerna skall tolkas och där en högsta ersättningsnivå på 60 procent föreskrevs för dessa rättigheter.

33.   Tillämpningen av undantaget innan tredje förordningen trädde i kraft regleras enbart av artiklel 14 i grundförordningen och artikel 5.1 och 5.3 i förordningen om genomförandebestämmelser. Enligt den sistnämnda bestämmelsen anses ersättningen avsevärt lägre endast om nivån inte överskrider den som är nödvändig för att fastställa eller stabilisera ett rimligt avvägt förhållande mellan användningen av tillåtet spridningsmaterial och planteringen av skördeprodukten samt garanterar rättsinnehavaren skälig ersättning för användningen av dennes växtsort.

34.   Enligt min uppfattning bör andra aspekter beaktas. Även om således en rabatt på 20 procent kan te sig generös i affärslivet, saknar den betydelse inom ramen för undantaget för jordbrukare, som i själva verket planterar skörden av sitt eget arbete och ansträngningar och berikar den med den egna jordens kvalitet.(19) Odlaren saknar dessutom all möjlighet att påverka andra kriterier för beräkningen av slutpriset, nämligen C-rättigheterna, eftersom han inte är part i något licensavtal om produktion av förökningsmaterial. Detta innebär att det belopp som skall erläggas till förädlaren, som däremot har ett stort inflytande i detta avseende, i sista hand avgörs av externa faktorer.

35.   Svarandena i målen vid den nationella domstolen har gjort gällande att Saatgut-Treuhandverwaltung GmbH:s monopolställning på marknaden leder till en snedvridning av konkurrensen. De har även förklarat att de parametrar som anges i förordningen för att bedöma om ersättningen är rimlig förutsätter att lokala, regionala och nationella förhållanden beaktas.

36.   Samtliga dessa faktorer, som påverkar bedömningen av om den ”betydligt lägre” ersättningen vid tillämpningen av jordbrukarprivilegiet är skälig, är således beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och skall bedömas av behörig domstol.(20)

37.   Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att den första tolkningsfrågan besvaras så, att en ersättning på 80 procent vid utnyttjandet av jordbruksundantaget i artikel 14.3 i grundförordningen inte uppfyller kravet på att vara ”betydligt lägre” än det belopp som tas ut för produktion av förökningsmaterial på licens i den mening som avses i artikel 5.2 i förordningen om genomförandebestämmelser, vilket inte påverkar den nationella domstolens bedömning av övriga relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

C –    Kriterierna för bedömningen av ersättningsbeloppet (den andra tolkningsfrågan)

38.   Genom den andra frågans första del vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om artikel 5.4 och 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser, i fråga om betalningen av ersättning för förädlarrättigheter, innehåller kriterier för att fastställa ersättningsbeloppet.

39.   Av dessa bestämmelser framgår tydligt att dessa kriterier, i fråga om artikel 5.4, skall anges i de avtal som ingås mellan växtförädlar- och jordbrukarorganisationerna, vilka tjänar som riktlinjer för överenskommelsen om övriga krav i samma punkt och i artikel 5.2 och 5.3.

40.   Däremot fastställs ersättningsnivån i artikel 5.5 till 50 procent vid tillämpningen av jordbrukarprivilegiet, utom i det enda fall då den anpassats enligt en rörlig nationell skala, enligt sjunde skälet i tredje förordningen.

41.   Frågans andra del gäller den eventuella retroaktiva tillämpningen av denna nivå, som uttryck för en allmän princip, på planteringar som genomförts före nämnda förordnings ikraftträdande.

42.   Jämfört med det system som gällde fram till dess att förordningen trädde i kraft utgör artikel 5.4 och 5.5 ett komplement med nya moment, nämligen att avtalen mellan de berörda intresseorganisationerna har en vägledande funktion och det faktum att procentsatsen anges. Enligt kommissionen skulle det strida mot rättssäkerheten att ge tredje förordningen retroaktiv verkan för avtal av detta slag som ingåtts innan bestämmelserna trädde i kraft. Institutionens påstående att artikel 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser inför en helt annan ordning än den ursprungliga är dock inte korrekt.

43.   De två hänvisningarna i denna bestämmelse till artikel 5.2 bekräftar nämligen syftet att stärka och precisera densamma. Även om det inte bör tillåtas att den tillämpas på situationer som uppkommit tidigare, ger den alltså ledning vid bedömningen av ersättningsbeloppet.

44.   Mot bakgrund av ovan sagda föreslår jag att domstolen besvarar den andra tolkningsfrågan så, att bedömningskriterierna för att fastställa ersättningsbeloppet till förädlaren återfinns i artikel 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser och saknar retroaktiv verkan. De kan dock tjäna som vägledning vid beräkningen av den ersättning som skall betalas för planteringar som gjorts innan nämnda bestämmelse trädde i kraft.

D –    Den vägledande funktionen hos avtal mellan växtförädlar- och jordbrukarorganisationer (den tredje och den femte tolkningsfrågan)

45.   Genom den tredje frågans första del vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur stor räckvidd ett avtal mellan växtförädlar- och jordbrukarorganisationer har, när inte alla de uppgifter som är nödvändiga för att beräkna det rimliga ersättningsbeloppet för användningen av undantaget är tillgängliga eller kan inhämtas, medan frågans andra del behandlar formella krav avseende avtalen. De formella aspekterna bör behandlas först.

46.   Av artikel 5.4 i förordningen om genomförandebestämmelser följer att avtalens vägledande funktion är beroende av att ersättningsnivåerna och villkoren för dessa har anmälts till kommissionen och offentliggjorts i Officiell tidskrift för Gemenskapens växtsortsmyndighet.

47.   Med tanke på kravens nödvändighet (sine qua non) och det faktum att ingen som helst skillnad görs i det avseendet mellan avtal som undertecknats före och efter tredje förordningens ikraftträdande, bör slutsatsen bli att den tidsfaktorn saknar betydelse och att det är tillräckligt att de två nämnda kraven är uppfyllda.

48.   Avtalet gäller således samtliga jordbrukare som berörs av nämnda bestämmelser och som omfattas av avtalets geografiska tillämpningsområde. Svaret på den tredje frågans första del följer av denna grundförutsättning.

49.   Anledningen till att avtalen mellan nämnda organisationer skall tillmätas denna betydelse är, som redan nämnts, en önskan att uppmuntra dem i det underförstådda syftet att undvika komplicerade förfaranden. Det bör vidare framhållas att den vägledande funktionen just är att vägleda jordbrukare som inte är anslutna till avtal mellan organisationer. Syftet är nämligen att förmå motsträviga jordbrukare att ansluta sig. Det vill säga jordbrukare som vill använda sig av den officiella beräkningen i förhoppning om att den skall medföra en lägre kostnad för att den intresseorganisation de tillhör, vid sidan av en procentsats som är avvägd med hänsyn till deras intressen, har lyckats inarbeta ytterligare fördelar i avtalstexten.

50.   Således tjänar alla beräkningskriterier som vägledning för att fastställa den ersättning som jordbrukare som inte undertecknat något avtal skall betala. Med hänsyn till att de är just riktlinjer kan de inte tillämpas utan ytterligare förfarande, och de överväganden som framförts i fråga om den första frågan är relevanta även här, när den vägledande nivån på en procentsats ifrågasätts därför att den förefaller alltför hög.

51.   Beträffande den femte frågan, slutligen, skall det klargöras att artikel 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser anger 50 procent som en lämplig ersättning till förädlaren, under förutsättning att ett sådant avtal som avses i artikel 5.4 inte är tillämpligt. Av de båda bestämmelsernas systematik framgår att den senare är sekundär till sin karaktär. Enligt principen om partsautonomi är den procentsats som föreskrivs i avtalet bindande för dem som samtyckt till att vara bundna medan den har en vägledande funktion för icke avtalsslutna personer. I brist på avtal gäller artikel 5.5 vilken, som jag påpekat, är vägledande om ersättningens rimlighet ifrågasätts, en situation som bara aktualiseras i fråga om jordbrukare som inte undertecknat något avtal.

52.   Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar den tredje och den femte tolkningsfrågan så, att den vägledande aspekt av avtalen mellan växtförädlar- och jordbrukarorganisationer som nämns i artikel 5.4 i förordningen om genomförandebestämmelser innebär att beräkningskriterierna har full verkan vid bedömningen av huruvida ersättningen är rimlig, under förutsättning att de anmälts till kommissionen och offentliggjorts i Officiell tidskrift för Gemenskapens växtsortsmyndighet och med beaktande av att de endast kan åberopas inom ramen för denna punkt, men inte inom ramen för artikel 5.5.

E –    Räckvidden av procentsatsen på 50 procent i artikel 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser (den fjärde tolkningsfrågan)

53.   Bundesgerichtshof vill få klarhet i om denna procentsats utgör en övre gräns när en ersättning fastställs enligt avtal eller enligt förordningen om genomförandebestämmelser.

54.   För det första reglerar den ifrågasatta bestämmelsen inte avtalsfrågor varför frågan saknar betydelse i det avseendet.

55.   För det andra framgår av bestämmelsens ordalydelse att det relativa värde som angivits är bindande och att det inte endast representerar en övre eller undre gräns. Det faktum att gemenskapslagstiftaren har infört ett undantag i bestämmelsens andra mening motsäger inte detta. Som framgår av skälen till tredje förordningen gäller undantaget endast under en begränsad tid för att påskynda ingåendet av nya avtal mellan växtförädlar- och jordbrukarorganisationer före en bestämd tidpunkt.

56.   Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att den fjärde frågan besvaras så, att artikel 5.5 i förordningen om genomförandebestämmelser innehåller ett stadgande om en fast nivå, inte en övre gräns, för ersättningen när den skall fastställas enligt denna bestämmelse, i avsaknad av avtal mellan förädlaren och jordbrukaren.

VI – Förslag till avgörande

57.   Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Bundesgerichtshof på följande sätt:

1)      En ersättningsnivå på 80 procent för användningen av det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt uppfyller inte kravet på att vara ”betydligt lägre” än det belopp som tas ut för produktion av förökningsmaterial på licens, i den mening som avses i artikel 5.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning nr 2100/94, vilket inte påverkar den nationella domstolens prövning av övriga relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

2)      Kriterierna för att fastställa ersättningsbeloppet till förädlaren anges i artikel 5.5 i förordning nr 1768/95, i dess ändrade lydelse enligt förordning (EG) nr 2605/98 av den 3 december 1998. Dessa kriterier saknar retroaktiv verkan, men kan tjäna som vägledning vid beräkningen av ersättningen för planteringar som gjorts innan artikel 5.5 trädde i kraft.

3)      Den vägledande funktionen hos avtalen mellan växtförädlar- och jordbrukarorganisationer, i den mening som avses i artikel 5.4, innebär en fullständig tillämpning av beräkningskriterierna vid bedömningen av den rimliga ersättningen, under förutsättning att de anmälts till kommissionen och offentliggjorts i Officiell tidskrift för Gemenskapens växtsortsmyndighet och med beaktande av att de endast kan åberopas inom ramen för artikel 5.4, men inte inom ramen för artikel 5.5.

4)      I artikel 5.5 i förordning nr 1768/95, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2605/98, stadgas en absolut nivå, inte en övre gräns, för ersättningen när den skall fastställas enligt denna bestämmelse, i avsaknad av ett avtal mellan innehavaren av en växtförädlarrätt och jordbrukaren.

---

1 – Originalspråk: spanska.

---

2 – Dom av den 10 april 2003 i mål C‑305/00, Schulin (REG 2003, s. I‑3525), och mitt förslag till avgörande av den 21 mars 2002, dom av den 11 mars 2004 i mål C‑182/01, Saatgut‑Treuhandverwaltungsgesellschaft (REG 2004, s. I‑2263), och mitt förslag till avgörande av den 7 november 2002, dom av den 14 oktober 2004 i mål C‑336/02, Brangewitz (REG 2004, s. I‑9801), och mitt förslag till avgörande av den 17 februari 2004.

---

3 – Se avsnitt II nedan. För en sammanfattning av bakgrunden till det rättsliga skyddet för växtförädlarrätter hänvisar jag till det i föregående fotnot nämnda förslaget till avgörande inför domen i målet C-305/00, Schulin.

---

4 – Särskilt i serien Årstiderna och serien Elementen av den milanesiske konstnären Giuseppe Arcimboldo (1527–1593). I sin konst samlade han föremål med en tematisk anknytning till verkets titel, som exempelvis Bibliotekarien eller Juristen, för att skapa denna effekt.

---

5 – EGT L 227, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196.

---

6 – Blommor undantas således indirekt. I litteraturen har Oscar Wilde i sagan ”The Nightingale and the Rose” beskrivit en tämligen grym metod att ta fram röda rosor: näktergalen slår sig ned i en vit rosenbuske, trycker bröstet mot dess taggar och väter den med sitt blod så att de bleka blombladen färgas rosenröda. Så kan den student som äger rosenbusken ge sin käresta den blodröda blomma hon begärt för att dansa med honom hela natten.

---

7 – EGT L 173, s. 14.

---

8 – Kommissionens förordning (EG) nr 2605/98 av den 3 december 1998 om ändring av förordning (EG) nr 1768/95 (EGT L 328, s. 6).

---

9 – I fråga om Siegfried Hennings höjdes jordbrukarens skuld med 55,73 euro, jämte ränta, vilket dock inte godtogs i fråga om de resterande 668,55 euro som begärdes.

---

10 – De belopp som yrkas i överklagandena i de tre målen uppgår till 181,41 euro i mål C‑7/05, 612,82 euro i mål C‑8/05 och 605,86 euro i mål C‑9/05.

---

11 – Borchardt, K.-D., ”Die Reform der Gemeinsamen Agrarpolitik – Perspektiven und Herausforderungen für Landwirte und Juristen”, i Europa und seine Verfassung – Festschrift für Manfred Zuleeg zum siebzigsten Geburtstag, Nomos, Baden-Baden, 2005, s. 473 och följande sidor, särskilt sidorna 475–477. Se även Leidwein, A., ’’Europäisches Agrarrecht’’, andra upplagan, NWM, Wien, 2004, s. 76 och följande sidor.

---

12 – Kiewiet, B., ”Régime de protection communautaire des obtentions végétales”, i Comptes rendus de l’Académie d’agriculture de France, band 83 (1997), nr 2, s. 5 och följande sidor, särskilt s. 9.

---

13 – Angående reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, Blumann, C., ”La réforme de la politique agricole commune”, i Cahiers de droit européen, nr 3 och nr 4 från år 2004, s. 297 och följande sidor; se även Bianchi, D., ”Y a-t-il encore quelque chose de ”commun” dans la nouvelle Politique agricole commune?”, i Revue trimestrielle de droit européen, nr 3, juli‑september 2005, s. 623 och följande sidor.

---

14 – Artikel 5.1 i förordningen om genomförandebestämmelser.

---

15 – Artikel 5.4 i samma förordning, som infördes genom artikel 1 i tredje förordningen.

---

16 – Artikel 5.2 om det saknas avtal mellan rättsinnehavaren och jordbrukaren och artikel 5.5 om det saknas avtal mellan organisationerna.

---

17 – Bestämmelsen skall läsas med beaktande av sjunde skälet i förordningen, där uttalandet mildras genom formuleringen ”… ersättningen [uppgår] i princip till 50 % av de belopp …”, vilket dock inte minskar betydelsen av sifferuppgiften.

---

18 – Under perioden från det att ett jordbruksundantag utnyttjas innan ett avtal genomförts till den 1 april 1999.

---

19 – Jag vet inte om man kan tala om motstridiga intressen, eftersom det ger intrycket att alla bör vinna på växtsorten; utnyttjandet av vänner och andras arbete är något som kan kritiseras, vilket sker i Esopos fabel ”El macho cabrío y la vid” [Getabocken och vinrankan] i Fábulas, Alianza Editorial, Madrid, 1998, s. 167 och s. 168, där han beskrev hur ”en getabock åt upp de späda skotten på en vinranka, som frågade honom: varför gör du mig illa, finns det kanske inte gräs? Jag kommer att ge allt det vin som behövs när de offrar dig.” Världen skulle vara mycket rikare på nyanser om det fanns växter av detta slag, eller om de kunde tala, som den fåfänga ros som den lille prinsen odlade i sin trädgård i Den lille prinsen av A. Saint-Exupéry, MC editores S.A., Buenos Aires, 1969, översättning av Bonifacio del Carril, kapitel 8, s. 33, trots att huvudpersonen säger att man aldrig skall lyssna på blommorna, utan titta på dem och andas in deras doft. Hans ros parfymerade hans planet, men den gav honom ingen glädje.

---

20 – Olikheterna i de avgöranden från tyska domstolar som nämndes inledningsvis i detta förslag till avgörande är alltså tecken på regionala skillnader. Denna omständighet påverkar dock inte min övertygelse att en ersättning som sätts till 80 procent överskrider det som är rimligt och är alltför hög.