19.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 271/55

1.1.1

Europa genomgår för närvarande en omfattande ekonomisk och social kris, som drabbar alla samhällsnivåer.

1.1.2

Att främja företagens överlevnad är en av de åtgärder som unionen anser kan ta oss ur denna återvändsgränd. Konkurserna påverkar inte bara de berörda företagen negativt utan drabbar hela ekonomin i medlemsstaterna, framför allt enskilda invånare i egenskap av skattebetalare, anställda och arbetsgivare.

1.1.3

EESK stöder målen i kommissionens meddelande, även om man anser att den ”andra chans” som där förespråkas bör gälla företagare som har dragit lärdom av sitt misslyckande och som kan komma igen med ett genomtänkt affärsprojekt.

1.1.4

Kommittén stöder också förslaget till förordning, även om man beklagar att det saknar ambition.

1.1.5

Många diskussioner bör ännu föras och konkreta åtgärder vidtas för att bevara borgenärernas rättigheter, samtidigt som man bör sträva efter en balans mellan företagarnas och arbetstagarnas intressen, främja en omstrukturering av företagen, förhindra s.k. forum shopping och förbättra samordningen av koncernernas insolvensförfaranden.

1.2.1

EESK anser att alternativen för en omfattande harmonisering av insolvensrätten för företag är intressanta, även om man beklagar att det saknas en effektiv reaktion på den ekonomiska och sociala kris som drabbar såväl företagen som invånarna i EU.

1.2.2

Kommittén är mer positiv till begreppet fresh start (omstart), som hämtats från det grundläggande begreppet i den amerikanska insolvenslagstiftningen, än till den ”andra chans” som kommissionen argumenterar för. EESK anser att man bör överväga fördelarna med detta begrepp i samband med den europeiska insolvenslagstiftningen.

1.2.3

EESK anser också att de anställda måste skyddas bättre och beviljas förmånsrätt som borgenärer.

1.2.4

Frågan om olämpligt stöd till företag i svårigheter måste också granskas. EESK vill i detta sammanhang framhålla att ansvarsskyldigheten kan ligga på andra aktörer än banker. Kommittén uppmanar därför kommissionen att ta dessa aspekter i beaktande.

1.2.5

Det är inte önskvärt med ett straffrättsligt inslag i insolvensrätten, eftersom det skulle leda till att fler insolvensförfaranden togs upp till domstolsbehandling och till förlängda undersökningsperioder.

1.2.6

EESK anser inte att en systematisk hänskjutning till domstol är den bästa lösningen. Kommittén uppmanar kommissionen att överväga förslaget om att inrätta nya instanser som till exempel är knutna till den ekonomiska sektorn och har en tvärvetenskaplig sammansättning (ekonomi, finans, juridik). Sådana instanser skulle kunna ha bättre möjlighet att förstå och agera snabbt för att hjälpa företag att lösa sina finansiella svårigheter.

1.2.7

Slutligen uppmanar kommittén kommissionen att överväga förslagen om en harmonisering av förvaltarnas status, enligt Europaparlamentets resolution av den 11 oktober 2011 (1).

1.3.1

EESK stöder förslaget till förordning, även om det begränsar sig till förfaranderegler och inte syftar till en harmonisering av den nationella lagstiftning som ska tillämpas på insolventa företag.

1.3.2

Kommittén välkomnar skyldigheten för medlemsstaterna att förbättra bestämmelserna om offentliggörande av relevanta domstolsavgöranden i gränsöverskridande insolvensmål i ett elektroniskt register och att sammankoppla de nationella insolvensregistren.

1.3.3

Kommittén uppmanar ändå kommissionen att se till att bördan, kostnaderna och tidsåtgången i samband med översättningar inte fördröjer insolvensförfaranden, eftersom snabbhet är avgörande för ett lyckat förfarande.

1.3.4

EESK välkomnar integreringen av civilrättsliga förfaranden för överskuldsättning, men detta får inte missgynna enskilda gäldenärer. En lagstiftning som är utformad för företag och avsedd att tillgodose näringslivets behov ger av naturliga skäl ett svagare skydd än konsumenträtten. Kommittén uppmanar kommissionen att vara särskilt uppmärksam på detta.

1.3.5

Slutligen uppmanar kommittén kommissionen att se till att man vid tillämpningen av det delegerade förfarandet för att ändra bilagorna till förordningen beaktar artikel 290 i EUF-fördraget och rättspraxisen beträffande begreppet ”väsentliga bestämmelser”.

2.1.1

De initiativ som ingår i detta lagstiftningspaket är en del av EU:s hantering av den ekonomiska och sociala kris som drabbar såväl företagen som invånarna i EU. Syftet är att hjälpa företag att överleva och ge företagare som hamnat i insolvens en andra chans.

2.1.2

Kommissionen har valt att ändra rådets förordning (EG) nr 1346/2000 (2) av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (nedan kallad insolvensförordningen), framför allt när det gäller de bestämmelser i den internationella privaträtten som ska tillämpas på gränsöverskridande insolvensförfaranden, och att inleda ett samråd på basis av meddelandet ”En ny europeisk strategi för att hantera misslyckade företagssatsningar och insolvens”.

2.1.3

EESK har beslutat att yttra sig om båda dessa texter i ett och samma yttrande.

2.2.1

Kommissionen anser att insolvensförordningen av den 29 maj 2000 är föråldrad och konstaterar att den har fem stora brister (4), varför den föreslår att förordningen ska ses över.

2.3.1

I meddelandet konstateras med rätta att förslaget till förordning av den 12 december 2012 endast innebär en uppdatering av insolvensförordningen av den 29 maj 2000, och därmed endast gäller erkännande och samordning av de förfaranderegler som ska tillämpas vid nationella insolvensärenden, utan att den nationella lagstiftning som ska tillämpas på insolventa företag harmoniseras.

2.3.2

Syftet med meddelandet är att avhjälpa detta genom att lägga fram olika alternativ för en omfattande harmonisering av insolvensrätten för företag, där naturligtvis endast gränsöverskridande insolvensärenden omfattas.

3.1.1

Utgångspunkten är att företagare måste kunna få en andra chans och att arbetstillfällen måste skyddas.

3.1.2

EESK anser att det ingår i den ekonomiska cykeln och marknadsdynamiken att företag går omkull och att nya bildas, varför konkurser inte bör betraktas som någonting ont som måste undvikas till varje pris.

3.1.3

EESK menar därför att den andra chans som kommissionen förespråkar bör gälla företagare som har dragit lärdom av sitt misslyckande och som kan komma igen med ett genomtänkt affärsprojekt.

3.1.4

EESK betonar också att företagskonkurser kan ha interna orsaker, som dålig förvaltning, men även bero på yttre omständigheter, som alltför många och illa utformade regler. I det senare fallet har staten som lagstiftare också ett visst ansvar för konkurserna, men den har även ett ansvar som upphandlande myndighet vid offentliga upphandlingar (5).

3.1.5

Kommittén är mer positiv till begreppet fresh start (omstart), som hämtats från det grundläggande begreppet i den amerikanska insolvenslagstiftningen (6), än till den ”andra chans” som kommissionen argumenterar för. Omstartsbegreppet är snarare kulturellt än rättsligt och förutsätter att gäldenären på vissa villkor befrias från sitt personliga ansvar för sina skulder. På så sätt undviker man den rättsliga process som det innebär att sätta företaget i konkurs och gäldenären kan påbörja ett nytt projekt utan att anses ha gått i konkurs.

3.1.6

I meddelandet verkar det däremot som om den andra chansen ska utformas så att verksamheten kan drivas vidare. EESK anser att det vore kontraproduktivt att på konstgjord väg göra det möjligt för företag att fortsätta sin verksamhet genom att ge dem en andra chans när erfarenheten redan har visat att deras affärsmodell inte är lönsam.

3.1.7

Borgenärers och leverantörers förtroende skulle skadas av en sådan lösning, och i slutändan skulle detta skada den sunda konkurrensen mellan ekonomiska aktörer.

4.1.1

Skillnaderna i de olika ländernas insolvenslagstiftning ger upphov till konkurrensnackdelar, särskilt för företag med gränsöverskridande verksamhet, och kan hindra den ekonomiska återhämtningen.

4.1.2

Skillnaderna uppmuntrar till ”forum shopping” och försvagar därmed den inre marknaden.

4.1.3

EESK håller också med Europaparlamentet (7), som efterfrågar en harmonisering av vissa områden inom insolvensrätten.

4.1.4

Dessutom uppmanas kommissionen att på grundval av artikel 50, artikel 81.2 eller artikel 114 i EUF-fördraget lägga fram ett eller flera förslag till rättsakter för att skapa en verklig EU-ram för insolvensförfaranden för företag, som inte är begränsad till enkla förfaranderegler i den internationella privaträtten.

4.1.5

Insolvensärenden påverkar inte bara de berörda företagen negativt utan drabbar hela ekonomin i medlemsstaterna, framför allt enskilda invånare i egenskap av skattebetalare, anställda och arbetsgivare.

4.2.1

Kollektiva insolvensförfaranden var till en början enbart avsedda för att tillgodose borgenärernas behov men har gradvis blivit alltmer inriktade på att trygga företagets fortlevnad, bevara arbetstillfällena och säkerställa att skulderna betalas. På senare tid har lagstiftningen i EU tenderat att vara inriktad på att förebygga problem för företag innan betalningarna ställs in.

4.2.2

Borgenärer brukar vara tveksamma till att inleda ett kollektivt förfarande mot gäldenären, eftersom de inte kan vara säkra på att de kommer att få tillbaka sina pengar. Ett problem är att det när ett kollektivt förfarande inleds vanligen införs förbud mot att driva in sådana fordringar hos gäldenären som har uppstått innan förfarandet inleddes och att pågående indrivningsförfaranden skjuts upp. Varje borgenär måste därför deklarera sin fordran inom den lagstadgade tidsfristen (8).

4.2.3

Ett annat problem är om det inte finns tillräckligt med tillgångar. Det är vanligt att gäldenärerna i ett kollektivt insolvensförfarande uppmanas att välja mellan att få en utbetalning direkt och i gengäld avstå från en betydande andel av sin fordran, eller att sprida skulden över en viss period.

4.2.4

Det bästa för borgenären är alltså att se till att det inte uppstår någon insolvens, till exempel genom att säkra vissa transaktioner när avtalet sluts, genom att kräva garantier från en tredje part (9) eller genom att kräva säkerhet, pant eller hypotek i företagets tillgångar (10).

4.3.1

Anställda är de första offren när ett företag går i konkurs. Deras löner betalas inte alltid ut före konkursansökan och deras privata ekonomiska situation är svår under denna osäkra period.

4.3.2

När ett kollektivt förfarande inleds väljs ofta en företrädare för löntagarna som har till uppgift att kontrollera uppgifter om lönefordringar. Företrädaren är, vid sidan av de organ som brukar företräda arbetstagarna i företaget, den som förmedlar information mellan de anställda, domstolen och parterna i förfarandet.

4.3.3

De belopp som företaget är skyldigt de anställda innan det kollektiva förfarandet inleds måste räknas in i företagets skulder. I verkligheten är denna generella bestämmelse dock mycket urvattnad på grund av skillnaderna i nationell lagstiftning och praxis. Bristen på harmonisering av prioriteringsordningen för borgenärerna innebär alltså att utgången av ett kollektivt insolvensförfarande är mycket osäker för de anställda.

4.3.4

EESK anser att de anställda måste skyddas bättre och beviljas förmånsrätt som borgenärer. Det vore därför välkommet om detta skydd harmoniserades.

4.4.1

Vissa finansinstituts affärsmetoder kan leda till att företag som inte går att rädda får stöd. De ger därmed företaget sken av att vara solvent, vilket skadar den sunda konkurrensen på marknaden och ger en negativ bild av banksektorn.

4.4.2

Kommittén betonar att ansvarsskyldigheten för oskäligt stöd kan ligga på andra aktörer än bankerna, inklusive staten. Nationella domstolar anser för övrigt att vissa leverantörer eller kunder till företaget också kan ställas till svars när de genom sitt agerande har gett oskäligt stöd till ett företag som de egentligen vet inte går att rädda.

4.4.3

Dessa aspekter bör också tas i beaktande vid harmoniseringen av insolvensrätten för företag.

4.5.1

Merparten av konkurserna har objektiva orsaker och har inget att göra med något ohederligt beteende hos företagsledningen.

4.5.2

Förekomsten av ohederliga konkurser måste ändå beaktas. Kommissionen hänvisar också till dem i sitt meddelande (11) och föreslår att det ska göras åtskillnad mellan hederliga och ohederliga konkurser. Kommissionen anser att en gäldenär som avsiktligt eller av oaktsamhet underlåter att uppfylla sina rättsliga åtaganden ska kunna åläggas civilrättsliga påföljder och, i förekommande fall, straffrättsligt ansvar. Därför bör förfarandena påskyndas för hederliga konkurser.

4.5.3

Kommittén är övertygad om att det vore lämpligt att harmonisera tiden för ackordsförfaranden och att denna period bör vara rimligt kort, särskilt för att skydda de anställda, men ställer sig tveksam till att det skulle gå att införa skilda likvidationsförfaranden beroende på om företagsledningen är hederlig eller ej, eftersom detta skulle leda till att fler insolvensförfaranden togs upp till domstolsbehandling och att de blev straffrättsliga till sin natur. Dessutom skulle undersökningsperioderna förlängas.

4.5.4

Det är inte önskvärt med ett sådant straffrättsligt inslag i insolvensrätten. EESK anser att bedömningen av huruvida en konkurs är ohederlig måste göras i ett förfarande som är skilt från insolvensförfarandet.

5.1

EESK välkomnar att förordningens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta hybridförfaranden, pre-insolvensförfaranden, skuldsaneringsförfaranden samt andra insolvensförfaranden för fysiska personer.

5.2

EESK välkomnar vidare klargörandet av vilka omständigheter som gör det möjligt att motbevisa antagandet att det stadgeenliga sätet är den plats där de huvudsakliga intressena finns.

5.3

Förbättringen av den processuella ramen för att fastställa domstolars behörighet för åtgärder som är en direkt följd av insolvensförfaranden eller har ett nära samband med dem, till exempel en talan om ogiltigförklaring av vissa rättshandlingar, är också positiv.

5.4

Förslagen om att sekundära insolvensförfaranden inte längre behöver vara likvidationsförfaranden och att inledandet av dem kan avvisas om de inte behövs för att skydda lokala borgenärers intressen, bidrar också till att förbättra förordningen. Ett utökat samarbete mellan huvudförfaranden och sekundära förfaranden innebär också en förbättring.

5.5

Skyldigheten för medlemsstaterna att förbättra bestämmelserna om offentliggörande genom att låta alla ta del av relevanta domstolsavgöranden i gränsöverskridande insolvensmål i ett elektroniskt register och att sammankoppla de nationella insolvensregistren är intressanta förslag.

5.6

EESK ställer sig dock frågande till bördan, kostnaderna och tidsåtgången i samband med översättningar och påminner om att snabbhet är avgörande för ett lyckat förfarande.

5.7

Slutligen välkomnar EESK skyldigheten för domstolar och förvaltare att samarbeta i insolvensförfaranden som berör medlemmar av samma företagskoncern, eftersom detta ger förvaltarna möjlighet att arbeta effektivare.

6.1

EESK ifrågasätter samordningen med förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 (12), som ska ersätta förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, även kallad Bryssel I-förordningen. Kommittén undrar om skäl 6 i förslaget till insolvensförordning är tillräckligt klargörande när det gäller kriteriet för fördelning av behörighet enligt domstolens rättspraxis i Gourdain-målet (13). Denna rättspraxis leder till en ganska restriktiv tolkning, trots att vissa åtgärder som ingår i tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen är avgörande för insolvensförfarandet. Användningen eller ej av en klausul om återtagandeförbehåll är till exempel avgörande för att fastställa omfattningen av gäldenärens tillgångar. Detta är viktigt för att man ska kunna uppnå målet att rädda företag i svårigheter, eftersom en lyckad räddningsinsats för företag i svårigheter är beroende av att det går att återställa tillgångarna.

6.2

När det gäller samarbetet mellan förvaltarna borde kommissionen ha föreslagit en ändrad ordalydelse i artikel 31 för att uppmuntra ingående av samförståndsavtal mellan förvaltare. De många skillnaderna i förvaltarnas status i medlemsstaterna hindrar dem från att samarbeta professionellt.

6.3

Utbytet mellan förvaltare och domstolar bör i första hand gälla lager, gäldenärens fordringar, deklaration och kontroll av fordringar samt samordnad kollektiv uppgörelse med de borgenärer som anges i överenskomna planer.

6.4

Slutligen betonar EESK att kommissionen har för avsikt att använda ett delegerat förfarande för att ändra bilagorna till förordningen trots att det verkar röra sig om väsentliga bestämmelser, som begreppet kollektivt insolvensförfarande eller förteckningen över de personer som agerar som konkursförvaltare.

7.1

Insolvenskriterierna måste harmoniseras. I vissa medlemsstater går det endast att inleda ett insolvensförfarande om det bevisas att gäldenären är insolvent. I andra medlemsstater räcker det med att insolvens ”sannolikt uppstår inom en snar framtid”.

7.2

Dessa skillnader uppmuntrar till s.k. forum shopping och bör därför avskaffas.

7.3

Med hänsyn till rättssäkerheten bör även bestämmelserna om anmälan av fordringar harmoniseras.

8.1

Kommittén stöder kommissionens förslag till ett nytt skäl 9 (14).

8.2

Skälen 9 och 10 i insolvensförordningen av den 29 maj 2000 är lämpliga i detta sammanhang (15).

8.3

Integreringen får dock inte missgynna enskilda gäldenärer. En lagstiftning som är utformad för företag och avsedd att tillgodose näringslivets behov ger av naturliga skäl ett svagare skydd än konsumenträtten. Kommittén uppmanar därför kommissionen att vara särskilt uppmärksam på detta.

8.4

Kommissionen uppmanas också att överväga en harmonisering av insolvenslagstiftningen för enskilda och då även ta hänsyn till konsumenternas intressen.

9.1

De nationella skillnaderna när det gäller förvaltarnas status och befogenheter påverkar den inre marknadens funktion genom att gränsöverskridande insolvensförfarandena blir komplicerade (16).

9.2

Det skulle vara till gagn för både företagen och den ekonomiska återhämtningen om de generella aspekterna rörande kraven på förvaltarens befogenheter och uppdrag snabbt harmoniserades. EESK håller också med Europaparlamentet (17) om att följande bör diskuteras:

9.3

Kommissionen måste därför gå längre än vad som anges i artikel 31 i förslaget till förordning, som enbart innehåller en bekräftelse av praxis och endast gäller samarbetet mellan förvaltarna för huvudförfarandet och sekundärförfarandet.

10.1

Genom att främja förhandlingsförfaranden kan man skynda på och effektivisera företagens omstruktureringsplaner.

10.2

Den genomsnittliga tidsåtgången och graden av framgång som konstateras generellt i EU är ett bra argument för denna strategi.

10.3

För övrigt anser EESK att en systematisk hänskjutning till domstol inte nödvändigtvis är den bästa lösningen.

Kommittén stöder också förslaget om att inrätta nya instanser som till exempel är knutna till den ekonomiska sektorn och har en tvärvetenskaplig sammansättning (ekonomi, finans, juridik). Sådana instanser skulle kunna ha bättre möjlighet att agera snabbt för att hjälpa företag att lösa sina finansiella svårigheter.

10.4

Detta system finns redan i flera länder och skulle kunna införas allmänt i de övriga medlemsstaterna.

10.5

Slutligen vore det lämpligt om kommissionen regelbundet offentliggjorde statistik över insolvensärenden som omfattas av insolvensförordningen så att det blir möjligt att utvärdera systemets effektivitet.

—

Ett alltför begränsat tillämpningsområde.

—

Fenomenet med ”forum shopping” är fortfarande utbrett på grund av inkonsekvent tillämpning av begreppet ”platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen”.

—

Det sker ingen samordning mellan huvudförfarande och sekundärförfarande i samband med insolvens.

—

Insolvensförfaranden offentliggörs inte i tillräckligt stor omfattning.

—

Regelverket har luckor när det gäller insolvens hos multinationella koncerner.

—

Kommissionen har utgått från de 134 svaren på det offentliga samråd som inleddes den 29 mars 2012, slutsatserna från en jämförande rättsundersökning som utförts av universiteten i Heidelberg och Wien samt en konsekvensbedömning av de olika reformalternativen när den har utformat sina förslag för att avhjälpa dessa fem brister i sitt förslag till rådets förordning om insolvensförfaranden.