7.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 199/15

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 17 juni 2010 och slutsatserna från Europeiska rådets möte den 11 december 2009,

—

med beaktande av protokollet från Ekofinmötet den 19 oktober 2010 och den rapport till Europeiska rådet som citeras där,

—

med beaktande av det belgiska ordförandeskapets program, särskilt förslagen om innovativ finansiering,

—

med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2010 om skatt på finansiella transaktioner – att få det att fungera (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 oktober 2010 om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 22 september 2010 om Europeiska tillsynsmyndigheter (3), och särskilt sina resolutioner av den 22 september 2010 om Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (4), av den 22 september 2010 om Europeiska bankmyndigheten (5), av den 22 september 2010 om Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (6), och av den 22 september 2010 om makrotillsyn av finanssystemet och inrättande av en europeisk systemrisknämnd (7),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om innovativ finansiering på global och europeisk nivå (SEK(2010)0409) och kommissionens meddelande om beskattning av finanssektorn (KOM(2010)0549) samt medföljande arbetsdokument (SEK(2010)1166),

—

med beaktande av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (KOM(2010)0484),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om bankavvecklingsfonder (KOM(2010)0254),

—

med beaktande av G20-gruppens förklaring utfärdad den 15 november 2008 i Washington, G20-gruppens förklaring utfärdad den 2 april 2009 i London och G20-ledarnas uttalande vid G20-toppmötet den 25 september 2009 i Pittsburgh,

—

med beaktande av 2010 års IMF-rapport till G20-gruppen om beskattning av den finansiella sektorn,

—

med beaktande av rapporten från OECD:s rådgivande fackföreningskommitté, ”The parameters of a financial transaction tax and the OECD global public good resource gap, 2010–2020”, av den 15 februari 2010,

—

med beaktande av 2010 års OECD-rapport ”The elephant in the room: the need to deal with what banks do”,

—

med beaktande av det österrikiska ekonomiska forskningsinstitutets (Wifo) undersökning ”A General Financial Transaction Tax: Motives, Revenues, Feasibility and Effects” från mars 2008,

—

med beaktande av rapporten ”Financial Transaction Taxes: Necessary, Feasible and Desirable”, vilken gavs ut av Foundation for European Progressive Studies i mars 2010,

—

med beaktande av undersökningen ”Benefits of a Financial Transactions Tax”, vilken gavs ut av Centre for Economic Policy Research i december 2008,

—

med beaktande av kommissionens rapport ”Resultattavla för statligt stöd. Rapport om den senaste utvecklingen för krisstöd till finanssektorn” (KOM(2010)0255),

—

med beaktande av undersökningen ”An ever less carbonated Union? Towards a better European Taxation against climate change”, vilken tagits fram av Notre Europe,

—

med beaktande av slutdokumentet från FN:s generalförsamlings plenarmöte på hög nivå ”Keeping the promise: united to achieve the Millennium Development Goals” från september 2010,

—

med beaktande av förklaringen från det sjunde plenarmötet med ledningsgruppen för innovativ utvecklingsfinansiering, vilket hölls i Santiago i januari 2010,

—

med beaktande av 2010 års rapport från expertkommittén till arbetsgruppen för internationella finansiella transaktioner för utveckling ”Globalising Solidarity: The Case for Financial Levies”,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A7-0036/2011), och av följande skäl:

A.

Den globala finansiella och ekonomiska krisen 2007 var enormt omfattande. Krisen blottlade stora brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finansiella systemet, som kan beskrivas som en kombination av oreglerade finansmarknader, alltför komplexa produkter och icke-transparenta jurisdiktioner. Europa behöver finansmarknader som är mer transparenta och effektiva.

B.

Fria marknader är grundvalen för välståndsskapande i världen, och marknadsekonomier och frihandel skapar välstånd och lyfter människor ur fattigdom.

C.

Den spektakulära ökningen av finanstransaktionernas volym i den globala ekonomin under det senaste årtiondet – en volym som 2007 var 73,5 gånger större än världens nominella BNP, främst på grund av uppsvinget på derivatmarknaden – tyder på ett allt större avstånd mellan finanstransaktionerna och den reala ekonomins behov.

D.

Finanssektorn är starkt beroende av handelsmönster, exempelvis högfrekvenshandel (HFT, high-frequency trade), som främst är inriktade på kortsiktiga vinster och som är exponerade för kraftiga hävstångseffekter, vilket var en av huvudorsakerna till finanskrisen. Detta har lett till överdriven prisvolatilitet och till att aktie- och råvarupriserna ständigt avviker från sina fundamentala nivåer.

E.

En avgörande faktor för den globala ekonomin är att företag, stater och enskilda personer kan låna till och från varandra. Finanskrisen har gett exempel på olyckliga egenskaper hos den internationella kapitalmarknaden. Därför är det nödvändigt att göra en avvägning mellan behovet av åtgärder för att upprätthålla den finansiella stabiliteten och behovet av att bevara bankernas förmåga att förmedla krediter till ekonomin.

F.

Vid G20-toppmötet i Washington 2008 och i Pittsburgh 2009 kom man överens om att genomföra reformer för att stärka finansmarknadernas regelverk och tillsyn så att de finansiella institutionerna tar en rimlig del av ansvaret för turbulensen.

G.

Det är skattebetalarna som hittills har burit huvuddelen av kostnaden för krisen, och på många håll i världen har stater använt skattebetalarnas pengar för att rädda privata banker och andra finansinstitut. Allt fler kräver att finansinstituten och intressenterna ska ge ett skäligt bidrag till täckandet av kostnaderna, eftersom de i åratal har kunnat ta del av överdrivet hög avkastning på kapital och överdrivna årliga bonusutbetalningar samt står för den största delen av företagsvinsterna i världen.

H.

Särskilt inom EU har kostnaden för räddningsaktionerna förvärrats och påskyndat en skatte- och skuldkris som har blivit en tung börda för offentliga budgetar och allvarligt hotat sysselsättningen, välfärdssystemen och uppnåendet av klimat- och miljömålen.

I.

Kortsiktighet och spekulation på den europeiska marknaden för statsobligationer var viktiga faktorer som förvärrade den statliga underskottskrisen i euroområdet 2009–2010 och blottlade det nära sambandet mellan finanssektorns baksidor och problemen med att garantera de offentliga finansernas hållbarhet under en period av alltför stora budgetunderskott och växande offentlig och privat skuldsättning.

J.

Den pågående diskussionen om europeisk ekonomisk styrning har föranletts av att stabilitets- och tillväxtpakten är verkningslös i sin nuvarande form och att konkurrenskraften skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Ett viktigt inslag i denna diskussion är att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten, främst i dess förebyggande del, att utan ytterligare dröjsmål sjösätta oundvikliga strukturreformer och att samordna skattepolitiken och kampen mot skatteundandragande, skattebedrägeri och skattesmitning för att garantera skatterättvisa, samtidigt som skattetrycket successivt förskjuts från arbete mot kapital och verksamheter med kraftiga negativa externaliteter.

K.

Krisen har framhävt behovet av att skapa nya, rättvisa och hållbara inkomster utifrån en bred bas och se till att de befintliga lagarna om skatteundandragande efterlevs och att deras effektivitet förbättras, så att finanspolitisk konsolidering verkligen förenas med långsiktig ekonomisk återhämtning och hållbara offentliga finanser, skapande av arbetstillfällen och social integration, som är de viktigaste prioriteringarna i Europa 2020-strategin.

L.

De kraftiga budgetbegränsningarna till följd av krisen kommer vid en tidpunkt då EU hade gjort mycket viktiga åtaganden på global nivå, framför allt i fråga om klimatförändringsmålen, millennieutvecklingsmålen och utvecklingsbiståndet, särskilt när det gäller anpassning till och begränsning av klimatförändringarna i utvecklingsländerna.

M.

Den 17 juni 2010 fastslog Europeiska rådet att EU bör leda ansträngningarna att få till stånd en global strategi för införande av system för avgifter och skatter för finansinstitut och begärde att frågan om införandet av en global avgift på finanstransaktioner skulle undersökas och vidareutvecklas.

N.

Parlamentet har redan uppmanat kommissionen att göra en konsekvensbedömning och tillhandahålla en analys av fördelarna med en avgift på finanstransaktioner. Därför kommer parlamentet att invänta denna analys innan man vidtar ytterligare åtgärder.

1.

Europaparlamentet noterar det arbete som kommissionen har utfört hittills för att hörsamma parlamentets uppmaning i resolutionen från 10 mars 2010 om en genomförbarhetsstudie om avgifter på finanstransaktioner på global nivå och EU-nivå. Parlamentet betonar behovet av en omfattande konsekvensbedömning och begär att resultatet av konsekvensbedömningen samt eventuella konkreta förslag ska offentliggöras senast sommaren 2011, i enlighet med vad kommissionen anger i sitt meddelande om beskattning av finanssektorn. Förfarandet för att införa en avgift på finanstransaktioner i EU bör basera sig på en balanserad och grundlig genomförbarhetsstudie om en sådan avgift.

2.

Europaparlamentet framhåller att en ökning av skattesatserna och omfattningen av befintliga skatteinstrument och ytterligare nedskärningar av de offentliga utgifterna inte är vare sig en tillräcklig eller en hållbar lösning på de viktigaste framtida problemen på europeisk och global nivå. När man hanterar dessa problem och diskuterar nya finansieringssystem bör en av de viktigaste prioriteringarna vara att finna olika sätt att stärka den europeiska konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten.

3.

Europaparlamentet betonar att en välfungerande inre marknad är EU:s värdefullaste verktyg i en global och konkurrensutsatt värld och den främsta drivkraften för europeisk tillväxt. Fokus bör ligga på att stärka den inre marknaden och hitta sätt att använda medlemsstaternas och EU:s resurser på ett intelligentare sätt genom att anlägga en helhetssyn på budgetreformen som omfattar såväl utgifts- som inkomstsidan i budgeten. Utgifterna bör utformas så att de ger resultat, och de nya finansiella instrumenten för genomförandet av budgeten måste vara smarta, integrerade och flexibla.

4.

Europaparlamentet framhåller att det bästa sättet att främja en verklig tillväxtpolitik som ger resultat är att undanröja de kvarvarande hindren på den inre marknaden. Enligt vissa studier skulle det vara möjligt att spara så mycket som 200-300 miljarder euro årligen genom att undanröja alla hinder för de fyra friheterna.

5.

Europaparlamentet framhåller vikten av en nystart för den inre marknaden och framhåller att EU måste utarbeta och på ett effektivt sätt genomföra gemensamma regler på den inre marknaden för att den ska kunna fungera som en länk till strukturell tillväxt. Insatserna måste vara inriktade på den europeiska ekonomins drivkraft, nämligen EU:s 20 miljoner företag, i synnerhet de små och medelstora företag som drivs av entreprenörer och andra kreativa personer.

6.

Europaparlamentet betonar att en av EU:s största fördelar är dess storlek, och denna fördel måste utnyttjas maximalt genom att man tar vara på den inre marknadens potential och använder medel ur EU-budgeten för att tillföra ett mervärde till den offentliga sektorns insatser för att främja drivkrafterna för tillväxt.

7.

Europaparlamentet betonar att kommissionen bör anta en gemensam strategisk ram med huvudlinjer för en övergripande investeringsstrategi som omsätter Europa 2020-målen i investeringsprioriteringar och identifierar investeringsbehov när det gäller överordnade mål och flaggskeppsprojekt samt ringar in de reformer som behöver genomföras för att de investeringar som sammanhållningspolitiken stöder ska ge maximal effekt.

8.

Europaparlamentet betonar att en av de främsta fördelarna med innovativa finansieringsmetoder är att de kan ge dubbel utdelning, eftersom de samtidigt kan bidra till att uppnå viktiga politiska mål, som t.ex. stabilitet och transparens på finansmarknaden, och erbjuda en betydande inkomstpotential. I detta sammanhang bör man också ta hänsyn till den inverkan som dessa metoder har på de negativa externaliteter som finanssektorn orsakar.

9.

Europaparlamentet påminner om att det finansiella bortfall som orsakas av skatteflykt och skattebedrägerier i Europa beräknas uppgå till 200–250 miljarder euro varje år. Genom att minska skattebedrägerierna kan man därför bidra till att minska budgetunderskottet utan att behöva höja skatterna. Mot denna bakgrund bör innovativ finansiering stärka medlemsstaternas, EU:s och världssamfundets insatser för att bekämpa skatteundandragande och skattebedrägerier samt andra former av otillåten kapitalflykt som har betydande budgetkonsekvenser.

10.

Europaparlamentet betonar att EU i efterdyningarna av krisen måste övertyga sina medborgare om att man har viljan och verktygen för att gå vidare med en balanserad kombination av finanspolitisk konsolideringsstrategi och stimulanspolitik för att säkra den långsiktiga ekonomiska återhämtningen.

11.

Europaparlamentet anser att stora framsteg visserligen har gjorts den senaste tiden, både när det gäller reglering och tillsyn, men att det saknas en skattepolitisk dimension i EU:s strategi för finanssektorn.

12.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens insikt om att finanssektorn är underbeskattad, framför allt på grund av att de flesta finansiella tjänster är momsbefriade. Parlamentet efterlyser innovativa finansieringsåtgärder för att inbringa större medel från denna sektor och bidra till att flytta skattebördan bort från arbetstagarna.

13.

Europaparlamentet anser att införandet av en avgift på finanstransaktioner kan bidra till att angripa de mycket skadliga handelsmönstren på finansmarknaderna, exempelvis vissa kortsiktiga och automatiserade HFT-transaktioner, samt tygla spekulationen. Parlamentet betonar att en avgift på finanstransaktioner därmed skulle kunna förbättra marknadseffektiviteten, öka transparensen, minska överdriven prisvolatilitet och ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar med ett mervärde för den reala ekonomin.

14.

Europaparlamentet framhåller de nuvarande beräkningarna av inkomsterna från en låg avgift på finanstransaktioner. På grund av den breda skattebasen skulle en sådan avgift kunna ge nästan 200 miljarder euro per år på EU-nivå och 650 miljarder US-dollar på global nivå. Om dessa summor blir verklighet skulle detta kunna utgöra ett betydande bidrag från finanssektorn till kostnaden för krisen och till hållbara offentliga finanser.

15.

Europaparlamentet noterar utvecklingen av debatten om den globala avgiften på finanstransaktioner och de delade meningarna om avgiftens genomförbarhet, effektivitet och ändamålsenlighet, och har även tagit del av den framväxande diskussionen om en skatt på finansiell verksamhet, men noterar att G20 hittills inte har lyckats lansera meningsfulla gemensamma initiativ på området. G20-ledarna uppmanas att öka takten i förhandlingarna om ett avtal om de minsta gemensamma nämnarna för en global avgift på finanstransaktioner och att ange vilken framtid man vill se för dessa olika skatte- och avgiftstyper.

16.

Europaparlamentet stöder införandet av en avgift på finanstransaktioner, vilken skulle förbättra marknadens funktionssätt genom att minska spekulation och bidra till att finansiera globala kollektiva nyttigheter samt minska de offentliga underskotten. Avgiften bör ha ett så brett underlag som möjligt, och EU bör verka för att den införs på global nivå. Om detta inte är möjligt, bör EU i ett första steg införa en avgift på finanstransaktioner på europeisk nivå. Kommissionen uppmanas att snabbt ta fram en genomförbarhetsstudie där man beaktar behovet av lika villkor på global nivå och att lägga fram konkreta lagstiftningsförslag.

17.

Europaparlamentet påpekar att man vid bedömningen av alternativen till beskattning av finanssektorn på global nivå och på EU-nivå bör ta hänsyn till lärdomarna från införandet av sektorsspecifika transaktionsavgifter på medlemsstatsnivå.

18.

Europaparlamentet betonar vidare att en förflyttning av rent spekulativa transaktioner till andra jurisdiktioner skulle medföra få negativa effekter. Förflyttningen skulle också kunna bidra till ökad marknadseffektivitet. Parlamentet betonar också att man inte ska fördöma alla åtgärder som kan betraktas som spekulativa, eftersom vissa former av risktagande kan öka stabiliteten på EU:s finansmarknader.

19.

Europaparlamentet betonar att inom den centraliserade europeiska marknaden kan centrala clearing- och avvecklingstjänster underlätta införandet av en EU-avgift på finanstransaktioner som kan vara administrativt billig och enkel att genomföra. Parlamentet påminner dock om att finansbranschen är global och sammankopplad och att detta måste beaktas när man utformar de tekniska aspekterna av avgiften på finanstransaktioner.

20.

Europaparlamentet har tagit del av kommissionens nyligen offentliggjorda meddelande och betraktar det som ett första steg på vägen mot att förstå denna fråga. Bevisbördan när det gäller eventuella fördelar och/eller nackdelar med att införa en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå ligger på kommissionen och dess konsekvensbedömning.

21.

Europaparlamentet noterar att kommissionen i sitt meddelande aviserade en konsekvensanalys av olika alternativ för beskattning av finanssektorn och uppmanar kommissionen att i sin genomförbarhetsstudie också ta upp transaktionernas och inkomsternas geografiska asymmetri och möjligheten av en graderad eller differentierad avgiftsnivå som grundas på tillgångskategorin, skattebördan, det berörda slaget av aktör eller på hur kortsiktiga eller spekulativa vissa typer av transaktioner är. Kommissionen uppmanas att dra lärdom av all tillgänglig forskning.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin genomförbarhetsstudie analysera de olika möjliga alternativen för en EU-avgift på finanstransaktioner och deras konsekvenser, inklusive fördelarna för ekonomin och samhället med att minska antalet spekulativa finanstransaktioner, som i nuläget orsakar en kraftig snedvridning av marknaden.

23.

Europaparlamentet betonar att en avgift på finanstransaktioner bör ha bredast tänkbara bas för att garantera lika villkor på finansmarknaderna och inte förskjuta transaktionerna mot instrument som är mindre transparenta. Därför bör kommissionen i sin genomförbarhetsstudie undersöka alla transaktioner av finansiella tillgångar såsom spot- och derivattransaktioner på börsen samt alla OTC-derivat. Avgiften på finanstransaktioner skulle kunna graderas med olika skattesatser för olika handelsplatser, vilket skulle kunna förbättra marknadsstabiliteten ytterligare genom att det skapar positiva incitament för finansiella aktörer att flytta transaktioner från OTC-verktyg till mer transparenta och bättre reglerade handelsplatser.

24.

Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang kommissionens nyligen framlagda förslag om OTC-derivat och blankning, där det ställs uttryckliga krav på central clearing och transaktionsregister för alla OTC-derivattransaktioner, vilket således gör det tekniskt möjligt att införa en EU-avgift på finanstransaktioner med bred bas.

25.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att fastställa vem som i slutändan kommer att betala avgiften, eftersom bördan ofta läggs på konsumenterna, som i detta fall skulle vara icke-professionella investerare och enskilda personer. Parlamentet betonar vikten av uttömmande regler om undantag och trösklar, så att detta kan undvikas.

26.

Europaparlamentet välkomnar IMF:s förslag, vilka stöds av kommissionen, om beskattning av banktillgångar så att det blir möjligt för varje land att ta ut mellan 2 och 4 procent av BNP för att finansiera mekanismer för att lösa framtida finanskriser. Bankavgifterna bör stå i proportion till det berörda kreditinstitutets systembetydelse och verksamhetens risknivå.

27.

Europaparlamentet noterar att bankavgifterna, skatten på finansiell verksamhet och avgiften på finanstransaktioner är åtgärder som var och en tjänar olika ekonomiska syften och har olika inkomstbringande potential. Eftersom bankavgifter baseras på balansräkningspositioner kan de inte ta på sig uppgiften att tygla finansspekulationer och ytterligare reglera skuggbanksektorn. I detta sammanhang betonar parlamentet dessutom vikten av finansiella tillsynsmekanismer och transparens för att öka det finansiella systemets motståndskraft och stabilitet.

28.

Europaparlamentet noterar IMF:s förslag om en skatt på finansiell verksamhet och kommissionens åtagande att utföra en omfattande konsekvensanalys av denna skatts potential. En skatt på finansiell verksamhet är i huvudsak ett inkomstorienterat skatteinstrument som är riktat mot finanssektorn och som gör det möjligt att beskatta ”ekonomisk ränta” och vinster från överdrivet risktagande. Detta instrument kan erbjuda en lösning på problemet med undantaget från mervärdesskatteplikt för finanssektorn.

29.

Europaparlamentet är medvetet om olika alternativ för förvaltningen av de ytterligare inkomster som beskattning av finanssektorn genererar på både nationell och europeisk nivå. Parlamentet betonar att man bör avgöra för vilka ändamål man ska använda de inkomster som genereras av en avgift på finanstransaktioner. Parlamentet betonar också att bedömningen av och prioriteringen bland de olika alternativen bör betraktas som ett grundläggande inslag i den övergripande debatten om innovativ finansiering, så att skattebetalarna får en korrekt bild av bevekelsegrunderna för ytterligare beskattning av finanssektorn. De inkomster som genereras av en global avgift på finanstransaktioner bör med anledning av sin globala karaktär användas för att finansiera globala politiska mål som utveckling och fattigdomsbekämpning i utvecklingsländer samt kampen mot klimatförändringarna. Parlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet är övertygat om att en del av dessa inkomster skulle kunna gå till att finansiera EU:s projekt och politik så att man tar till vara det europeiska mervärdet av ovannämnda innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om en översyn av EU:s budget betraktar EU-beskattning av finanssektorn som en möjlig källa för EU att få in egna medel. Parlamentet efterlyser en bred debatt mellan EU:s institutioner, nationella parlament, berörda parter inom EU och företrädare för det civila samhället om valen av politik, om hur stor del av inkomsterna som ska allokeras till EU-nivå och nationell nivå och om de olika sätten att uppnå detta. När det gäller förvaltningen av den andel av inkomsterna som allokeras till nationell nivå bör alla upptänkliga valmöjligheter bedömas, bland annat möjligheten att låta inkomsterna konsolidera de offentliga finanserna.

30.

Europaparlamentet framhåller att ett eventuellt införande av dessa nya skatteverktyg inom finanssektorn bör analyseras mot bakgrund av den rådande skattemiljön i denna sektor, med hänsyn till sekundära effekter och med särskilt fokus på att hitta synergieffekter mellan gamla och nya skatter.

31.

Europaparlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom användning av innovativa finansieringsinstrument och inser de potentiella fördelarna med att stimulera finansieringen från den privata sektorn med offentliga medel. Parlamentet är dock medvetet om att användningen av specialföretag för att finansiera projekt kan leda till ökade ansvarsförbindelser. Parlamentet anser därför att sådana åtgärder bör åtföljas av en helt transparent redovisning med lämpliga riktlinjer för investeringar, riskhantering, riskbegränsning samt gransknings- och tillsynsförfaranden. Allt detta bör upprättas på ett demokratiskt och ansvarsfullt sätt.

32.

Europaparlamentet konstaterar att euroobligationer alltmer betraktas som ett gemensamt skuldhanteringsinstrument. Parlamentet noterar den senaste tidens alla förslag och initiativ med denna inriktning. Europeiska rådet och kommissionen uppmanas att omedelbart tillmötesgå parlamentets önskemål i resolutionen av den 16 december 2010 (8) om en permanent krismekanism om att ge nödvändiga politiska signaler för att kommissionen ska kunna undersöka ett framtida system för euroobligationer, och därvid klargöra på vilka villkor ett sådant system skulle vara till gagn för alla deltagande medlemsstater och för euroområdet som helhet.

33.

Europaparlamentet stöder tanken på att emittera gemensamma europeiska projektobligationer för att finansiera EU:s betydande infrastrukturbehov och strukturprojekt inom ramen för Europa 2020-strategin, EU:s planerade nya strategier, t.ex. den nya strategin för energiinfrastrukturutveckling, och andra storskaliga projekt. Europeiska projektobligationer skulle säkra nödvändiga investeringar och inge tillräckligt förtroende för att stora investeringsprojekt ska kunna locka till sig det stöd som behövs och därmed bli en viktig mekanism för att maximalt öka det offentliga stödet. Om dessa projekt ska göra EU hållbart måste de också bidra till den ekologiska omvandlingen av våra ekonomier och bana väg för en koldioxidfri ekonomi.

34.

Europaparlamentet framhåller att EU:s budget i större utsträckning bör användas för att öka investeringarna. Parlamentet betonar att normen bör vara att projekt som har en långsiktig kommersiell potential bör finansieras av EU tillsammans med den privata banksektorn, i synnerhet via Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD).

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska centralbanken att undersöka fenomenet moralisk risk för de medlemsstater som finansierar viktiga infrastrukturprojekt genom europeiska projektobligationer eller euroobligationer, i synnerhet när sådana infrastrukturprojekt har en gränsöverskridande omfattning.

36.

Europaparlamentet betonar att man i den nuvarande skattemodellen fullt ut bör tillämpa principen om att förorenaren ska betala genom att använda lämpliga innovativa finansieringsinstrument för att successivt förskjuta skattebördan till verksamheter som förorenar miljön, orsakar stora utsläpp av växthusgaser eller förbrukar stora mängder resurser.

37.

Europaparlamentet stöder därför en förstärkning av systemet för handel med utsläppsrätter samt att man gör en omfattande översyn av energibeskattningsdirektivet för att göra koldioxidutsläpp och energiinnehåll till grundkriterierna för beskattning av energiprodukter.

38.

Europaparlamentet betonar att båda instrumenten har en stark dubbel fördel såtillvida att de ger dels stora incitament till en övergång till koldioxidfria, hållbara och förnybara energikällor, dels betydande ytterligare inkomster. Parlamentet påminner dock om att det främsta motivet för införandet av en koldioxidskatt är att ändra beteenden och produktionsstrukturer, eftersom den beräknade inkomsten kommer att minska när produktionsmönstren övergår till hållbara och förnybara energikällor.

39.

Europaparlamentet anser att man genom en koldioxidskatt och översynen av energibeskattningsdirektivet bör fastställa obligatoriska minimikrav för alla medlemsstater och låta varje medlemsstat gå längre om den så vill.

40.

Europaparlamentet framhåller att lämpliga övergångsperioder bör fastställas för att undvika koldioxidläckage och förhindra att alltför stora bördor flyttas över till konsumenter med låga inkomster. Parlamentet anser dessutom att man bör planera särskilt riktade åtgärder som gynnar hushåll med låga inkomster samt öka investeringarna i den offentliga sektorns infrastruktur och i hushållens energieffektivitet.

41.

Europaparlamentet anser dock att utrymmet för ett globalt avtal på G20-nivå eller inom WTO bör granskas fullt ut före införandet av en sådan skatt på utländsk import till EU för att se till att justeringen av gränsbeskattningen inte leder till en brist på råvaror och till att EU:s export utsätts för hämndåtgärder från tredjeländer.

42.

Europaparlamentet vill med tanke på det ökande energibehovet i tillväxtländerna rikta uppmärksamheten på att det är absolut nödvändigt för EU att presentera tillfredsställande investeringar inom energiförsörjning och energieffektivitet som stärker energiinfrastrukturen och så långt det är möjligt minskar dess utsatthet för marknadens svängningar, som kan ha negativ inverkan på EU:s ekonomi och Europa 2020-målen.

43.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga att allokera intäkter från klimatskatt till finansiering av forskning och utveckling och åtgärder som syftar till att minska koldioxidutsläppen, bekämpa den globala uppvärmningen, stimulera energieffektivitet, bekämpa energifattigdom och förbättra energiinfrastrukturen i EU och i utvecklingsländerna. Parlamentet erinrar i detta sammanhang om direktivet om utsläppshandel, enligt vilket minst 50 procent av intäkterna från auktioneringen av koldioxidutsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem bör öronmärkas för åtgärder mot klimatförändringarna, även i utvecklingsländerna.

44.

Europaparlamentet konstaterar att revolverande finansiella instrument för energieffektivitetsåtgärder är ett innovativt sätt att finansiera klimatvänliga projekt. Parlamentet välkomnar inrättandet av ett särskilt finansieringsinstrument – som även skulle kunna locka privata investerare inom ramen för offentlig-privata partnerskap – där outnyttjade medel från förordningen om Europeiska energiprogrammet för återhämtning (EEPR) kan användas för att främja initiativ för energieffektivitet och förnybara energikällor. Kommissionen uppmanas att noga utvärdera instrumentets effektivitet och analysera möjligheterna att i framtiden förfara på liknande sätt med outnyttjade medel ur EU-budgeten, bland annat i samband med initiativ för energi, energieffektivitet och råvaror.

45.

Europaparlamentet noterar betydelsen av energieffektivitet och uppmanar därför med kraft kommissionen och medlemsstaterna att använda strukturfonderna ändamålsenligt för att öka energieffektiviteten i byggnader, särskilt i bostadsfastigheter. Parlamentet manar till en effektiv användning av medlen från EIB och andra offentliga finansieringsorgan, och efterlyser en samordning av EU:s och medlemsstaternas medel och andra stödinstrument som kan fungera som hävstång för att stimulera investeringar i energieffektivitet i syfte att genomföra EU:s mål.

46.

Europaparlamentet påminner medlemsstaterna om möjligheten att tillämpa lägre moms på tjänster för renovering av bostadsfastigheter och ökad energieffektivitet.

47.

Europaparlamentet anser också att en måttfull resursanvändning samt innovation inom grön teknik är viktiga faktorer för konkurrenskraften.

48.

Europaparlamentet betonar att man vid utarbetandet och införandet av nya innovativa skatter måste göra en övergripande, gränsöverskridande och sektorsöverskridande bedömning av olika typer av befintlig och planerad finansiering, beskattning och subventioner av miljö- och klimatrelaterad verksamhet, som skulle kunna kallas de Larosière-process om miljöfinansiering. Det är nämligen viktigt att man riktar dessa nya verktyg på ett mer ändamålsenligt sätt och undanröjer möjligheten till överlappande och/eller motstridiga strategier.

49.

Europaparlamentet inser att en koldioxidskatt skulle fungera som ett instrument för att minska utsläppen och inte som en långsiktig inkomstkälla, eftersom den källan så småningom skulle sina om instrumentet visade sig vara ändamålsenligt.

50.

Europaparlamentet kräver att medlemsstaterna ska bekräfta sitt löfte om att ge 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst i offentligt utvecklingsbistånd. Det är djupt beklagligt att endast Sverige, Luxemburg, Danmark och Nederländerna uppnådde eller överskred detta mål under 2008, trots att alla EU-medlemsstater accepterat målet på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten i utvecklingsbistånd.

51.

Europaparlamentet påminner om att EU som helhet, inklusive dess medlemsstater, fortfarande är den största givaren av utvecklingsbistånd, trots den globala krisen. Stödet från EU utgör 56 procent av det totala stödet i världen, till ett värde av 49 miljarder euro 2009, och EU-ländernas regeringar har nu gemensamt lovat att öronmärka 0,56 och 0,70 procent av ländernas bruttonationalinkomst till offentligt utvecklingsbistånd för 2010 respektive 2015.

52.

Europaparlamentet betonar att det är oerhört viktigt med en sund finansiell förvaltning av allt utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd från EU, särskilt med tanke på att det måste vara möjligt för EU:s medborgare och skattebetalare att utkräva fullt ansvar av de EU-institutioner som deltar i beslutsfattandet om och genomförandet av detta bistånd.

53.

Europaparlamentet framhåller att innovativ finansiering för utveckling kan komplettera det traditionella utvecklingsbiståndet och hjälpa det att uppnå sina mål i tid. Innovativa finansieringsinstrument bör gå utöver FN:s mål om att 0,7 procent av BNP ska satsas på utvecklingssamarbete. Innovativ finansiering för utveckling bör kännetecknas av mångfald i finansieringen för att uppnå maximal inkomstpotential men också skräddarsys efter varje lands prioriteringar och ha ett starkt inslag av egenansvar för det berörda landet. Samtidigt måste utvecklingsländerna öka sina egna insatser på skatteområdet, i synnerhet när det gäller skatteuppbörd och kampen mot skatteflykt, som är avgörande faktorer när det gäller att uppnå en sund skattepolitik.

54.

Europaparlamentet betonar att ett ändamålsenligt utvecklingsbistånd av hög kvalitet kräver en särskild insats när det gäller samordning mellan biståndsgivarna och styrningslösningar. Genom att ta itu med problemet med EU:s splittrade utvecklingsbistånd, som leder till ineffektivitet med både ekonomiska och politiska konsekvenser, kan man generera effektivitetsvinster på upp till 6 miljarder euro per år för medlemsstaterna och ytterligare underlätta arbetet för partnerländernas myndigheter.

55.

Europaparlamentet påminner om att det kommer att behövas 300 miljarder US-dollar för att millennieutvecklingsmålen ska kunna uppnås till 2015. Parlamentet beklagar djupt att flertalet industriländer, trots deras uttalanden vid FN:s toppmöte om millennieutvecklingsmålen i september 2010, ännu inte lever upp till sina åtaganden från 2005 om att öka utvecklingsstödet och påpekar att det behövs mer samlade insatser. Parlamentet understryker att innovativa finansieringsmekanismer inte får ses som ett sätt att uppmuntra vissa länder att avstå från offentligt utvecklingsbistånd, och betonar att åtaganden om offentligt utvecklingsbistånd och innovativa finansieringsmekanismer måste ses som ett avgörande och kompletterande inslag i kampen mot fattigdom.

56.

Europaparlamentet betonar att offentlig tillsyn av och transparens i innovativa finansieringssystem är en nödvändig förutsättning för att de ska kunna införas, och att hänsyn ska tas till lärdomarna av de senaste finans- och livsmedelskriserna.

57.

Europaparlamentet betonar att EU:s samordning av välståndsskapande åtgärder på lokala marknader måste förbättras omgående och anser att innovativ utvecklingsfinansiering inte bör fokusera enbart på ökade skatter utan även omfatta andra möjligheter som t.ex. ökade inhemska intäkter. Detta uppnås bäst genom att immateriella rättigheter erkänns och skyddas samt genom kartläggning av jordbruksmark och en förbättring av företags- och investeringsklimatet i utvecklingsländerna.

58.

Europaparlamentet påminner om att allvarliga pandemiska sjukdomar såsom aids, tuberkulos och malaria, som drabbar utvecklingsländerna och framför allt Afrika söder om Sahara, utgör ett allvarligt hot för förverkligandet av millennieutvecklingsmålen. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att ett solidaritetsbidrag som tas ut på flygbiljetter är ett viktigt finansieringsinstrument för att hantera hälsoproblem och därför bör utvecklas ytterligare. Parlamentet uppmanar framför allt kommissionen att undersöka ytterligare finansieringsmekanismer för att hantera globala hälsoproblem och att underlätta tillgången till läkemedel i fattiga länder.

59.

Europaparlamentet påpekar att klimatförändringarna i synnerhet kommer att påverka utvecklingsländerna, och anser att finansieringen av åtgärder för att mildra klimatförändringarnas effekter och minska energibristen kommer att bidra till att förverkliga milliennieutvecklingsmålen.

60.

Europaparlamentet gläder sig åt att slutdeklarationen från FN-toppmötet om millennieutvecklingsmålen, vilken antogs den 22 september 2010, för första gången uttryckligen hänvisar till den innovativa finansieringens roll för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

61.

Europaparlamentet understryker den framgång som mekanismer för innovativ finansiering har haft, särskilt Internationella faciliteten för inköp av läkemedel (Unitaid) och Internationella finansieringsmekanismen för vaccinationsförpliktelse (IFFIm) samt förhandsåtagandet för vaccin mot pneumokocker (AMC), som till dags dato har inbringat över två miljarder US-dollar. Parlamentet noterar att andra innovativa finansieringsmekanismer också har visat sig vara effektiva, såsom skuldavskrivningar i utbyte mot antingen miljöåtgärder eller hälsoåtgärder eller skatt på bunkerbränslen.

62.

Europaparlamentet påminner om det starka stöd som flera europeiska stats- och regeringschefer uttalade för en avgift på finanstransaktioner vid FN:s toppmöte om millennieutvecklingsmålen i september 2010 och förväntar sig nu att dessa vidtar beslutsamma åtgärder i enlighet med detta engagemang.

63.

Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som ännu inte har gjort det att ansluta sig till ledningsgruppen för innovativa finansieringsmekanismer, vilken bildades 2006, och att delta i alla befintliga mekanismer, i synnerhet solidaritetsbidraget från flygbiljetter.

64.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram förslag om genomförande av innovativa mekanismer för utvecklingsfinansiering på EU-nivå.

65.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaternas regeringar att noggrant undersöka möjligheten att inrätta ett globalt lotteri för att finansiera åtgärder för att bekämpa hunger, vilket föreslagits av Världslivsmedelsprogrammet, i stil med livsmedelsprojektet.

66.

Europaparlamentet anser att det officiella utvecklingsbiståndet inte kommer att kunna utrota fattigdomen om G20-länderna, EU och de finansiella institutionerna inte tar tydlig ställning mot korrupta myndigheter i mottagarländerna. Parlamentet betonar därför behovet av att öka EU:s stöd för att stärka skattemyndigheterna samt de rättskipande och korruptionsbekämpande myndigheterna i utvecklingsländerna. EU:s medlemsstater uppmanas med kraft att bekämpa bestickning från företag som har sitt säte inom deras jurisdiktion men som bedriver verksamhet i utvecklingsländer.

67.

Europaparlamentet påminner om att uppskattningsvis 800 miljarder euro, dvs. tio gånger så mycket som det offentliga utvecklingsbiståndet, årligen försvinner från utvecklingsländerna på olagligt sätt genom t.ex. olagliga kapitalflöden och skatteundandragande, och att detta belopp skulle kunna visa sig vara avgörande för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen om det hölls kvar i utvecklingsländerna. EU och dess medlemsstater uppmanas därför med kraft att föra upp kampen mot skatteparadis, korruption och skadliga skattestrukturer högt på dagordningen i alla internationella forum så att utvecklingsländerna ges en möjlighet att öka sina inhemska intäkter.

68.

Europaparlamentet påminner om att G20-länderna har ett gemensamt ansvar att dämpa krisens följder för utvecklingsländerna, som har drabbats hårt av krisens indirekta effekter.

69.

Europaparlamentet är av den bestämda uppfattningen att man för att skapa transparens i det offentliga utvecklingsbiståndet bör främja ansvarsutkrävandet genom att stärka de nationella kontrollmekanismerna och parlamentets granskning av biståndet. EU och G20-länderna uppmanas att fullfölja sin agenda att slå ned på skatteparadis och skattesekretess genom att verka för landsvisa rapporteringskrav.

70.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att främja och verka för att mekanismer för innovativ utvecklingsfinansiering genomförs, såsom en internationell avgift på finanstransaktioner, transportavgifter, åtgärder för att bekämpa olagliga kapitalflöden samt minskade eller begränsade kostnader för penningöverföringar.

71.

Europaparlamentet konstaterar att den ekonomiska och finansiella krisen kommer att försätta många utvecklingsländer i en ny skuldkris, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förnya sina ansträngningar för att lätta utvecklingsländernas skuldbörda.

72.

Europaparlamentet påminner om att utvecklingsländerna är sämst rustade för att möta klimatförändringarna och att de generellt sett riskerar att drabbas hårdast av dessa förändringar. Parlamentet begär att EU genomför det finansiella åtagande som man gjort inom ramen för Köpenhamnsöverenskommelsen och i samband med den globala klimatförändringsalliansen. EU uppmanas med kraft att inta en central roll i industriländernas gemensamma initiativ för att ge ett större och mer specifikt bidrag till utvecklingsarbetet i tredje världen, gentemot vilken EU har ett historiskt ansvar.

73.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europaparlamentets utskott för politiska utmaningar, kommissionen, Europeiska rådet, EIB, ECB, IMF och den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen.