15.3.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 81/6

A.

Lissabonfördraget instiftar lagstiftningsbefogenheter och inför en hierarki av normer i unionens rättssystem, vilket innebär en förstärkning av EU:s demokratiska karaktär och rationaliserar dess rättssystem. I Lissabonfördraget införs begreppet lagstiftningsakt, ett nytt begrepp med långtgående konsekvenser.

B.

Till lagstiftningsbefogenheterna hör bland annat lagstiftarens möjlighet, som föreskrivs i artikel 290 i EUF-fördraget, att delegera en del av sin egen befogenhet till kommissionen i en lagstiftningsakt (nedan kallad ”grundläggande akt”).

C.

Delegering är ett grannlaga förfarande genom vilket kommissionen ges i uppdrag att utöva en befogenhet som egentligen ingår i lagstiftarens roll. Utgångspunkten när frågan om delegering behandlas måste därför alltid vara lagstiftarens frihet.

D.

Den delegerade befogenheten kan endast bestå av att komplettera eller ändra delar av en lagstiftningsakt som lagstiftaren inte anser vara väsentliga. Delegerade akter som antas av kommissionen kommer att bli icke-lagstiftningsakter med allmän räckvidd. Den grundläggande akten måste tydligt avgränsa mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen samt fastställa de villkor som gäller för delegeringen.

E.

De delegerade akterna kommer att ha viktiga konsekvenser på många områden. Det är därför av yttersta vikt, särskilt med tanke på delegerade akter, att de utarbetas och beslutas om under fullständig insyn, på ett sätt som i praktiken ger medlagstiftarna möjlighet att i demokratisk ordning övervaka kommissionens utövande av den befogenhet som den delegerats, vid behov även genom en allmän debatt i parlamentet.

F.

Parlamentet bör jämställas med rådet med avseende på samtliga aspekter av befogenheten att delegera lagstiftning.

G.

Lamfalussyförfarandet banade väg för den nuvarande delegeringsmekanismen där lagstiftaren utövar full kontroll. I förklaring 39 från konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar den 23 juli 2007, som bifogats till Lissabonfördraget, erkänns att området finansiella tjänster har en speciell karaktär. Det nya systemet för delegerade akter får på intet sätt underminera parlamentets befintliga rättigheter på det området, särskilt inte när det gäller det snabba översändandet av handlingar och information.

H.

Delegering kan betraktas som ett verktyg för bättre lagstiftning. Målsättningen med den är att se till att lagstiftningen kan förbli enkel, att den kan kompletteras och moderniseras utan att man nödgas upprepa lagstiftningsförfarandena, samtidigt som lagstiftaren ges möjlighet att bibehålla sina ursprungliga befogenheter och sitt yttersta ansvar.

I.

I motsats till principen i artikel 291 i EUF-fördraget angående genomförandeåtgärder, så anges i artikel 290 i EUF-fördraget ingen rättslig grund för antagandet av en horisontell akt som fastställer de regler och allmänna principer som ska tillämpas vid delegering av befogenhet. Sådana villkor måste därför fastställas i varje enskild grundläggande akt.

J.

Kommissionen är ansvarig inför parlamentet. Kommissionsledamoten med ansvar för interinstitutionella förbindelser och förvaltning har, vid den utfrågning av honom som utskottet för konstitutionella frågor anordnande den 18 januari 2010, åtagit sig att bedriva nära samarbete med parlamentet för att säkerställa att kommissionens utövande av delegerade befogenheter sker på ett för parlamentet tillfredsställande sätt.

1.

Europaparlamentet anser att målen, innehållet, omfattningen och varaktigheten när det gäller en delegering enligt artikel 290 i EUF-fördraget, tydligt och noggrant måste avgränsas i alla grundläggande akter.

2.

Europaparlamentet betonar att artikel 290 i EUF-fördraget ger lagstiftaren frihet att välja vilken eller vilka kontrollmekanismer som ska tas i bruk. Parlamentet anser att de två exempel som ges i artikel 290.2, möjligheten att göra invändningar och möjligheten till upphävande, endast är belysande och att delegeringen av befogenhet skulle kunna underställas andra kontrollmetoder, till exempel genom att parlamentet och rådet ger sitt uttryckliga medgivande till varje enskild delegerad akt eller ges möjlighet att återkalla enskilda delegerade akter som redan trätt i kraft.

3.

Europaparlamentet anser emellertid att de två exemplen på tänkbara former som anges i artikel 290.2 i EUF-fördraget, invändning och återkallande, kan betraktas som de vanligaste metoderna för att övervaka kommissionens utövande av delegerade befogenheter och att varje grundläggande akt bör inbegripa båda metoderna.

4.

Europaparlamentet anser att de kontrollmekanismer som lagstiftaren inför måste respektera vissa allmänna principer i unionsrätten, och att mekanismerna i synnerhet måste

5.

Europaparlamentet anser att parlamentets utövande av rätten att göra invändningar ovillkorligen betingas av dess parlamentariska roll och arbetsorter. Parlamentet anser att en fastställd tidsperiod för att göra invändningar som skulle tillämpas på alla rättsakter inte är motiverad, och att perioden i fråga bör fastställas från fall till fall för varje enskild grundläggande akt, med hänsyn tagen till ärendenas komplexitet, samt att denna period måste vara tillräckligt lång för att möjliggöra en effektiv kontroll av delegeringen utan att ikraftträdandet av okontroversiella delegerade akter försenas på ett otillbörligt sätt.

6.

Europaparlamentet anser att ett brådskande förfarande som anges i själva grundakten bör införas för särskilda undantagsfall, till exempel i förbindelse med säkerhetsfrågor, hälsa eller humanitära kriser.

7.

Europaparlamentet anser emellertid att majoriteten av de situationer som kräver ett snabbt antagande av delegerade akter skulle kunna hanteras genom ett flexibelt förfarande genom vilket parlamentet och rådet, på kommissionens begäran i vederbörligen motiverade fall, på ett tidigt stadium förklarar att de inte har några invändningar.

8.

Europaparlamentet vidhåller att varaktigheten av delegeringen får vara obegränsad, med tanke på att delegationen kan återkallas när som helst. Parlamentet anser emellertid att en delegering med begränsad varaktighet skulle kunna rymma en möjlighet till periodiskt förnyande på uttrycklig begäran av kommissionen. Det anser vidare att delegeringen bara kan förnyas om varken parlamentet eller rådet gör några invändningar inom en fastställd tidsfrist.

9.

Europaparlamentet motsätter sig starkt att det i grundläggande akter skulle införas bestämmelser om ytterligare förpliktelser för lagstiftaren, utöver de förpliktelser som redan fastställts i artikel 290 i EUF-fördraget.

10.

Europaparlamentet anser att vissa praktiska arrangemang bättre skulle kunna samordnas i en gemensam överenskommelse mellan institutionerna, eventuellt i form av ett interinstitutionellt avtal, som bland annat skulle omfatta:

11.

Europaparlamentet betonar att kommissionen, då den förbereder och utarbetar delegerande akter,

12.

Europaparlamentet anser att utbytet av information före ett återkallande bör ske öppet, artigt och i en anda av lojalt samarbete mellan de berörda institutionerna för att säkerställa att alla institutioner i god tid är fullt medvetna om möjligheten av ett återkallande. Parlamentet anser dock att det är överflödigt och förvirrande att i grundläggande akter införa en särskild juridisk skyldighet att ange skälen till att vissa rättsakter ska antas, utöver de allmänna villkor som anges i artikel 296 i EUF-fördraget och som tillämpas på alla rättsakter.

13.

Europaparlamentet föreslår att en minimitidsfrist för invändningar fastställs i alla framtida avtal, som underförstått inte bör uppfattas som en tvångströja utan mera som ett minimum under vars gräns parlamentets demokratiska kontroll vore värdelös. En minimiperiod för att göra invändningar bör därför omfatta två månader med en möjlighet till ytterligare två månaders förlängning på initiativ av parlamentet eller rådet. Parlamentet betonar dock att fristen för invändningar bör vara beroende av den delegerade aktens beskaffenhet.

14.

I samband med alla framtida avtal insisterar parlamentet på att de olika tidsfristerna för granskning av delegerade akter inte får inledas innan kommissionen översänt samtliga språkversioner och kräver också att parlamentets uppehålls- och valperioder vederbörligen måste beaktas.

15.

Europaparlamentet understryker, i samband med alla framtida avtal, att delegerade akter som är underställda en rätt att göra invändningar endast kan offentliggöras i EUT och därigenom träda i kraft efter det att tidsfristen för invändningar har löpt ut, med undantag för de fall där tidig tidsfrist för att göra invändningar har beviljats. Parlamentet anser att införandet av en uttrycklig förpliktelse, enligt vilken parlamentet och rådet i varje enskild grundläggande akt ska offentliggöra beslut som fattats i samband med kontrollen av kommissionens utövande av delegerade befogenheter, vore överflödigt.

16.

Europaparlamentet uppmanar alla sina utskott att utbyta och regelbundet uppdatera sina bästa metoder och inrätta en mekanism för att säkerställa att parlamentets praxis i förbindelse med artikel 290 i EUF-fördraget är så konsekvent som möjligt. Europaparlamentet understryker behovet av att varje utskott organiserar sitt arbete så att det överensstämmer med utskottets karaktär och dess samlade sakkunskap utnyttjas.

17.

Europaparlamentet ålägger parlamentets förvaltning att genom omfördelning av resurser (befintliga budgetmedel) inrätta de tjänster som behövs för att säkerställa ett lämpligt stöd i arbetsuppgifterna enligt artikel 290 i EUF fördraget. Parlamentet efterlyser en institutionell strategi för att utvärdera de administrativa strukturerna och de personalresurser som finns tillgängliga för att utveckla delegerade befogenheter.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge hög prioritet åt en redogörelse för vilka lagstiftningsförslag som krävs för att anpassa regelverket till bestämmelserna i artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget. Parlamentet anser, när det gäller artikel 290 i EUF-fördraget, att denna anpassning inte bör begränsas till de åtgärder som tidigare behandlats i anslutning till det föreskrivande förfarandet med kontroll, utan bör omfatta alla lämpliga åtgärder av allmän räckvidd, oberoende av vilket besluts- eller kommittéförfarande som tillämpats på dem innan Lissabonfördraget trädde i kraft.

19.

Europaparlamentet insisterar på att man ger högsta prioritet åt att anpassa regelverket inom de politikområden som före Lissabonfördragets ikraftträdande reglerades och inte omfattades av medbeslutandeförfarandet. Parlamentet kräver i detta sammanhang att man granskar enskilda fall för att se till att i synnerhet alla lämpliga bestämmelser med allmän giltighet, som hittills antagits inom ramen för artiklarna 4 och 5 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (4), definieras som delegerade akter.

20.

Europaparlamentet anser att man, för att fullt ut upprätthålla lagstiftarens rättigheter bör fästa särskild uppmärksamhet vid den relativa användningen av artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget och till de praktiska konsekvenser som tillgripandet av någon av artiklarna medför, oberoende av om det sker i samband med ovan nämnda anpassning eller i samband med behandling av förslag inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Parlamentet insisterar på att medlagstiftarna har befogenhet att besluta att de frågor som tidigare antagits enligt det föreskrivande förfarandet med kontroll kan antas antingen enligt artikel 290 i EUF-fördraget eller enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

21.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.