3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/71

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar Europeiska kommissionens förslag om att medlemsstaterna med gemensamma insatser ska uppnå gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG (källor som inte ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter – EU ETS) från 2013 till 2020.

1.2

Kommittén erkänner och stöder EU:s ledande roll i de internationella förhandlingarna om miljö- och klimatskydd. EU utgör med sina egna åtaganden ett gott exempel och kan sporra andra länder att vidta liknande åtgärder.

1.3

Kommittén anser att det civila samhället har en nyckelroll att spela när det gäller att tillämpa beslutet och uppfylla de olika ländernas åtaganden. Medlemsstaterna bör i högre grad främja samhällsinitiativ som syftar till att minska utsläpp av växthusgaser och försöka hitta nya former för att stödja sådana initiativ:

1.4

Enligt EESK bör åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser genomföras på så sätt att de skyddar och till och med förstärker Europas ekonomiska konkurrenskraft på lång sikt. Utveckling av förnybar energi kommer liksom energieffektiva produkter och produktionsmetoder att efterfrågas mer runt om i världen, och Europa har möjlighet att få ett konkurrensövertag genom att bli världsledande på flera av dessa områden. EU och medlemsstaterna måste stödja sådan forskning och utveckling.

1.5

Enligt artikel 3.3 i förslaget till beslut ska varje medlemsstat ha rätt att från påföljande år årligen föra över 2 % av den mängd växthusgaser som den medlemsstaten får släppa ut, och de medlemsstater vars utsläpp ligger under gränsen enligt punkt 2 ska få föra över överskjutande mängd till påföljande år. Denna bestämmelse är för rigid eftersom den ettåriga tidsramen saknar den flexibilitet som krävs för att genomföra storskaliga projekt och uppnå effektiva resultat. Detta är särskilt viktigt för mindre medlemsstater som genomför storskaliga projekt för att begränsa växthusgasutsläpp.

Kommissionen föreslår att varje enskild medlemsstat ska förbereda en plan för att uppnå sina nationella mål De genomsnittliga årliga utsläppen av växthusgaser under perioden 2013–2020 bör dock inte överstiga genomsnittet för de årliga utsläppen mellan 2005 och 2020. Enligt kommitténs åsikt är det för genomförandet av dessa planer viktigt att de regelbundet övervakas på nationell och europeisk nivå, för att göra det möjligt att snabbt upptäcka skillnader och kunna vidta korrigerande åtgärder.

1.6

För att öka den övergripande kostnadseffektiviteten i gemenskapens samlade insatser och till lägsta möjliga kostnad uppnå de gemensamma målen, anser EESK att man i beslutet bör fastställa att en medlemsstat har möjlighet att på grundval av bilaterala överenskommelser mellan stater föra över en del av sina utsläppsrätter för växthusgaser till en annan medlemsstat.

1.7

Kommittén anser att man, genom att använda flexibla verktyg i projekt som syftar till att säkerställa det gemensamma genomförandet av mekanismen för ren utveckling, måste skapa en lämplig balans mellan å ena sidan åtgärder som vidtas inom EU för att minska utsläppen av växthusgaser och å andra sidan solidaritet inför införandet av åtgärder för utsläppsminskning i utvecklingsländerna. Flexibla verktyg bör dock användas enbart när de verkligen minskar de globala utsläppen av växthusgaser. De får inte stimulera en överföring av växthusgasutsläpp inom EU till länder utanför unionen.

1.8

Kommittén ställer sig bakom de åtaganden som gjorts och medlemsstaternas gemensamma insatser. Allmänheten måste dock bli bättre informerad om principerna bakom dessa insatser. Innan man fastställer hur insatserna ska fördelas måste man göra en bedömning av de särskilda villkoren i varje enskilt land, kostnaderna för att minska utsläppen och inverkan på landets konkurrenskraft och utveckling. Beslutet om gemensamma insatser bör leda till lika stora relativa kostnader för utsläppsminskningen i förhållande till de enskilda ländernas BNP.

1.9

EESK uppmanar kommissionen att införa ett automatiskt sanktionssystem med t.ex. böter för de medlemsstater som överskrider det utsläppstak som fastställts.

2.1

Europeiska kommissionen offentliggjorde den 23 januari 2008 ett paket med förslag i syfte att bekämpa klimatförändringar och främja förnybara energikällor.

2.2

Syftet med kommissionens förslag är att genomföra den överenskommelse som uppnåddes vid Europeiska rådets möte den 8–9 mars 2007 och som innebär att EU förbinder sig att minska sina utsläpp av växthusgaser med 20 % fram till 2020 jämfört med 1990 och att, även det till 2020, öka den förnybara energins andel av den totala energikonsumtionen till 20 %.

2.3

Den sammanlagda insatsen för minskning av växthusgaser delas mellan sektorer i och utanför EU ETS. Kommissionen föreslår följande fördelning: De sektorer som omfattas av EU ETS ska minska sina utsläpp med 21 % fram till 2020 i förhållande till 2005, och de sektorer som inte ingår i EU:s system ska minska sina utsläpp med cirka 10 % i förhållande till 2005. Sammantaget kommer dessa minskningar att innebära en total minskning med 14 % jämfört med 2005, vilket motsvarar en minskning med 20 % jämfört med 1990.

2.4

Europeiska rådet har aviserat ännu mer långtgående mål, förutsatt att ett globalt och omfattande avtal undertecknas för perioden efter 2012 och att andra industriländer också åtar sig att göra jämförbara utsläppsminskningar, och ekonomiskt mer avancerade utvecklingsländer i rimlig utsträckning bidrar alltefter ansvar och förmåga. Utifrån dessa förutsättningar skulle gemenskapen vara förpliktigad att försöka minska sina utsläpp av växthusgaser med 30 % fram till år 2020.

2.5

I kommissionens beslut fastställs medlemsstaternas bidrag till att uppnå EU:s åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen mellan 2013 och 2020 för växthusgasutsläpp från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG (källor som inte ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter).

2.6

I beslutsförslaget fastställs bestämmelser som rör medlemsstaternas bidrag för att uppfylla gemenskapens åtagande att minska växthusgasutsläppen från 2013 till 2020.

2.7

Kommissionen anser också att insatserna för att minska växthusgasutsläppen måste fördelas mellan medlemsstaterna med hänsyn till ekonomiska skillnader och varje lands BNP per capita. Därför bör medlemsstater som i dag har en relativt låg BNP per capita, och därmed stor potential för BNP-tillväxt i framtiden, ha rätt att ha högre växthusgasutsläpp 2020 jämfört med 2005 års nivåer.

2.8

Mot bakgrund av denna differentiering rekommenderar kommissionen att man fastställer vissa gränser för enskilda länder, även om ingen medlemsstat bör åläggas att till 2020 minska sina växthusgasutsläpp med mer än 20 % jämfört med 2005 års nivåer och ingen medlemsstat till 2020 får öka sina växthusgasutsläpp med mer än 20 % jämfört med 2005 års nivåer.

2.9

Kommissionen anger att var och en av medlemsstaterna senast 2020 ska minska sina utsläpp av växthusgaser från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG med de procentsatser för de olika medlemsstaterna i förhållande till utsläppen 2005 som anges i bilagan till beslutet.

2.10

Kommissionen anser att minskningarna av växthusgasutsläpp måste genomföras varje år mellan 2013 och 2020. Det finns dock ett visst utrymme för flexibilitet i och med att medlemsstaterna ges möjlighet att föra över upp till 2 % av sin maximimängd av växthusgasutsläpp från påföljande år. Förslaget ger också medlemsstater vars utsläpp inte når upp till maximigränsen möjlighet att överföra sina överskridande utsläppsminskningar till påföljande år.

2.11

Var och en av medlemsstaterna ska årligen begränsa utsläppen av växthusgaser på ett linjärt sätt för att säkra att de inte överskrider de maximinivåer för 2020 för de olika medlemsstaterna som anges i bilagan till beslutet.

2.12

Kommissionen anser att medlemsstaterna även i framtiden ska ha möjlighet att använda tillgodohavanden från mekanismen för ren utveckling för att säkerställa en marknad för dessa tillgodohavanden även efter år 2012. Det skulle ge medlemsstaterna större spelrum för att uppfylla sina åtaganden, främja hållbar utveckling i tredjeländer, särskilt i utvecklingsländer, och ge ökad säkerhet för investerare.

2.13

För att bidra till en sådan marknad och se till att EU:s växthusgasutsläpp fortsätter att minska och att gemenskapen kan uppnå sina mål när det gäller förnybar energi, energiförsörjning, innovation och konkurrenskraft, föreslås det att medlemsstaterna årligen ska kunna använda tillgodohavanden från projekt för att minska växthusgasutsläppen i tredjeländer upp till 3 % av varje enskild medlemsstats utsläpp från källor som inte omfattas av EU-systemet år 2005. Detta bör gälla fram till dess att ett framtida internationellt klimatavtal slutits. Denna totala mängd motsvarar ungefär en tredjedel av medlemsstaternas minskningsinsatser 2020. Medlemsstaterna bör få rätt att överföra outnyttjade tillgodohavanden till andra medlemsstater.

2.14

Kommissionen anser att medlemsstaterna så snart ett internationellt klimatavtal har slutits endast bör godta tillgodohavanden för utsläppsminskningar från länder som har ratificerat avtalet, och endast i enlighet med en gemensam metod.

2.15

Kommissionen anser också att så snart gemenskapen har slutit ett framtida internationellt klimatavtal bör medlemsstaternas utsläppsgränser anpassas på grundval av gemenskapens nya åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen i det avtalet.

2.16

I de årsrapporter som medlemsstaterna ska utarbeta enligt artikel 3 i beslut 280/2004/EG ska dessa ange sina årliga utsläpp till följd av tillämpningen av artikel 3 och användningen av tillgodohavanden enligt artikel 4. Medlemsstaterna ska också senast den 1 juli 2016 lämna in en uppdaterad redogörelse för sina planerade minskningsinsatser.

3.1

Europeiska kommissionens förslag om att medlemsstaterna med gemensamma insatser ska uppnå gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG (källor som inte ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter) från 2013 till 2020, utgör en viktig länk i en kedja av beslut som fattats i syfte att bekämpa klimatförändringarna.

3.2

Kommittén är övertygad om att detta beslut kommer att bidra till att gemenskapen kan utföra sina åligganden i fråga om miljöskydd och klimatförändringar. Gemenskapspolitiken på detta område måste säkerställa en omfattande minskning av växthusgasutsläppen genom att införa bindande krav på medlemsstaterna tillsammans med strikta kontroller av att dessa uppfylls.

3.3

Samtidigt vill kommittén framhålla det faktum att verkningsgraden hos parlamentets och rådets beslut om gemensamma insatser för att minska utsläppen av växthusgaser är helt beroende av de andra två delarna i paketet för energi och klimatförändringar, nämligen direktivet om förnybara energikällor och direktivet om EU:s system för handel med utsläppsrätter. Detta innebär att det råder direkt samverkan mellan dem: Ändringar som införs i någon del av paketet kommer att påverka de övriga delarna.

3.4

Om ett internationellt avtal ingås bör gemenskapens åtaganden anpassas till detta. Det ställs stora förhoppningar på de förhandlingar som inleddes på Bali, Indonesien, i december 2007, vilka kan komma att få mycket stor betydelse för åtgärder över hela världen fram till år 2020. Det skulle vara till stor hjälp om man lyckades slutföra dessa förhandlingar och enas om ett klimatskyddsavtal under klimatförändringskonferensen i Köpenhamn år 2009. Man förväntar sig också framsteg på detta område under ytterligare ett klimattoppmöte i Poznań, Polen, som ska hållas före konferensen i Köpenhamn.

3.5

Det är bra att EU har tagit en ledande roll i dessa förhandlingar. EU utgör med sina egna åtaganden ett gott exempel och kan sporra andra länder att vidta liknande åtgärder. Även om tillväxtländer, såsom Kina, Indien och Brasilien, förståeligt nog inte kommer att minska sina utsläpp, har de möjlighet att hejda eventuella ökningar till följd av ekonomisk tillväxt. EESK uppmanar kommissionen att göra allt för att nå ett internationellt (post-Kyoto) avtal, som förpliktar de utvecklade länderna att minska utsläppen av växthusgaser med 30 % fram till år 2020 jämfört med nivån år 1990. Detta skulle ligga i linje med beräkningarna i den fjärde rapporten från den mellanstatliga klimatpanelen, enligt vilka det krävs en minskning på 25–40 % fram till år 2020 jämfört med nivån år 1990 om man ska kunna begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C över den förindustriella nivån. Om det går att nå ett internationellt avtal blir det förstås nödvändigt att återkomma till detta och de andra förslagen i kommissionens energi- och klimatförändringspaket i syfte att anpassa målen till de strängare kraven. Det är därför viktigt att alla berörda parter är införstådda med och planerar för att de mål som för närvarande föreslås för 2020 bara är ett första steg och att strängare krav i sinom tid kommer att behövas, eventuellt så snart som 2020 och definitivt någon gång under åren därefter.

3.6

Enligt EESK bör åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser genomföras på ett sådant sätt att de skyddar och t.o.m. stärker Europas ekonomiska konkurrenskraft på lång sikt. Utvecklingen av förnybar energi samt energieffektiva produkter och produktionssätt kommer att få allt större efterfrågan i världen, och EU ligger väl till för att skaffa sig en konkurrensfördel genom att vara världsledande på många av dessa områden. EU och medlemsstaterna bör stödja forskning och utveckling på detta område. Annars blir det svårt att uppnå de mål som satts. Det är också viktigt att utbilda experter och öka allmänhetens medvetenhet när det gäller energisparande, miljöskydd och klimatförändringar.

3.7

Det civila samhället spelar en nyckelroll när det gäller att tillämpa beslutet och uppfylla de berörda ländernas åtaganden. Medlemsstaterna bör i högre grad främja initiativ som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser och försöka hitta nya former för att stödja sådana initiativ:

4.1

Kommittén anser att man måste skapa en lämplig balans mellan å ena sidan åtgärder som vidtas inom EU för att minska utsläppen av växthusgaser och å andra sidan solidaritet inför införandet av åtgärder för utsläppsminskning i utvecklingsländerna. Detta bör ske genom att man använder flexibla verktyg i projekt som syftar till att säkerställa det gemensamma genomförandet av mekanismen för ren utveckling. Flexibla verktyg bör dock användas enbart när de verkligen minskar de globala utsläppen av växthusgaser. De får inte stimulera en överföring av växthusgasutsläpp inom EU till länder utanför unionen.

4.2

Kommissionen föreslår att medlemsstaterna även i fortsättningen ska ha möjlighet att använda tillgodohavanden från mekanismen för ren utveckling, för att säkerställa en marknad för dessa tillgodohavanden även efter år 2012. Kommittén ställer sig tveksam till kvaliteten på de certifierade utsläppsminskningar (CER) som är ett resultat av mekanismen för ren utveckling. För att de länder som investerar i projekt som inletts före år 2013 även framdeles ska kunna dra nytta av certifierade utsläppsminskningar föreslår kommittén att man ser över och kontrollerar utgångsläget i syfte att fastställa huruvida det fortfarande är fråga om ett kompletterande projekt. När det gäller nya projekt för mekanismen för ren utveckling vars syfte är att få en medlemsstat att bidra till de gemensamma insatserna för minskade växthusgasutsläpp, bör endast projekt där bästa tillgängliga teknik utgör utgångsläge komma i fråga.

4.3

Kommissionen nämner endast den allmänna principen att länder som har hög BNP per capita bör göra större åtaganden om utsläppsminskning, medan länder med en lägre BNP per capita inte bör omfattas av lika strikta åtaganden. Det är dock möjligt att det i olika länder med – relativt sett – lika hög BNP per capita kan krävas olika omfattande insatser för att de ska nå samma resultat i fråga om utsläppsminskning. Innan man fastställer hur insatserna ska fördelas måste man göra en bedömning av de särskilda villkoren i varje enskilt land, kostnaderna för att minska utsläppen och inverkan på landets konkurrenskraft och utveckling. Beslutet om gemensamma insatser bör leda till lika stora relativa kostnader för utsläppsminskningen i förhållande till de enskilda ländernas BNP.

4.4

Kommittén vill också påpeka en slående inkonsekvens i beslutet. Kommissionen föreslår att år 2005 ska utgöra referensår då man bedömer medlemsstaternas insatser för att minska utsläppen av växthusgaser, och att perioden ska upphöra år 2020. Enligt andra stycket i artikel 3.2 ska var och en av medlemsstaterna årligen begränsa utsläppen av växthusgaser på ett linjärt sätt. Samtidigt ska var och en av medlemsstaterna i enlighet med första stycket i samma artikel se till att de egna totala utsläppen av växthusgaser från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG under 2013 inte överskrider medlemsstatens genomsnittliga årliga utsläpp av växthusgaser under åren 2008, 2009 och 2010 enligt de rapporter och kontroller som görs i enlighet med direktiv 2003/87/EG och beslut 280/2004/EG. Detta innebär att åren 2008, 2009 och 2010 utgör referensår vid bedömningen av situationen år 2013.

4.5

Enligt artikel 3.3 i förslaget till beslut ska varje medlemsstat ha rätt att årligen föra över överskott på 2 % av den tillåtna mängden utsläpp från påföljande år och de medlemsstater vars utsläpp ligger under gränsen enligt punkt 2 ska få föra över underskottet till påföljande år. Denna bestämmelse är för rigid eftersom den ettåriga tidsramen saknar den flexibilitet som krävs för att genomföra storskaliga projekt och uppnå effektiva resultat. Detta är särskilt viktigt för små medlemsstater som genomför storskaliga projekt för att begränsa växthusgasutsläpp.

Kommissionen föreslår att samtliga medlemsstater ska fastställa en plan för att uppnå sitt nationella mål. De genomsnittliga årliga utsläppen av växthusgaser under perioden 2013–2020 bör dock inte överstiga genomsnittet för de årliga utsläppen mellan 2005 och 2020. Enligt kommitténs åsikt är det viktigt för genomförandet av dessa planer att de regelbundet kontrolleras på nationell nivå och EU-nivå så att skillnader omgående kan noteras och korrigerande åtgärder vidtas.

4.6

För att öka den övergripande kostnadseffektiviteten i gemenskapens samlade insatser och till lägsta möjliga kostnad uppnå de gemensamma mål som fastställs, anser EESK att man i beslutet bör nämna att en medlemsstat bör ha rätt att på grundval av bilaterala överenskommelser mellan stater föra över en del av sina utsläppsrätter för växthusgaser till en annan medlemsstat.

4.7

EESK uppmanar kommissionen att införa ett automatiskt sanktionssystem med t.ex. böter för de medlemsstater som överskrider det utsläppstak som fastställts.

4.8

När det gäller en rättvis geografisk fördelning av projekten är artikel 4.1 c inte heller tillräckligt specifik i fråga om genomförandet av åtgärder för köp av tillgodohavanden.

4.9

För att detta beslut ska kunna genomföras bör kommissionen förse medlemsstaterna med riktlinjer, instrument och övriga åtgärder. Ett lämpligt första steg kunde vara att ge ut en handbok med exempel på goda resultat som redan nåtts inom EU.

4.10

För att man ska lyckas nå det mål som fastställs i beslutet rekommenderar kommittén att medlemsstaterna utnyttjar strukturfonderna och sammanhållningsfonden för projekt som inte producerar växthusgaser, eller som till och med minskar utsläppen av dessa.

4.11

Eftersom man planerar att nästa fördelning av utsläppsrätter (2013–2020) till anläggningar som deltar i EU:s system för handel med utsläppsrätter ska ske genom auktion, kommer man att få in de medel som behövs för att minska utsläppen av växthusgaser från sektorer som inte omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter. En del av de medel som fås in på detta sätt bör riktas till ekonomiska sektorer som anstränger sig för att minska sina utsläpp av växthusgaser. De återstående medlen bör kanaliseras till en solidaritetsfond för utvecklingsländerna och användas för projekt för anpassning till klimatförändringarna i dessa länder.