16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/74

1.1

I frånvaron av gemenskapsriktlinjer på detta område har medlemsstaterna utvecklat sina egna rättsliga system för att förhindra att enskilda personer eller familjer hamnar i överskuldsättning, för att ta hand om sådana fall och för att stödja och hjälpa de drabbade ur sin situation.

1.2

Under de senaste decennierna har denna företeelse ökat oroväckande. Mot bakgrund av detta, av EU:s utvidgning och av det faktum att situationen på senare tid förvärrats globalt, har EESK beslutat lansera en offentlig debatt om denna fråga med det civila samhället och de övriga EU-institutionerna. EESK har ju länge varit uppmärksam på denna utveckling och de sociala konsekvenser som överskuldsättningen medför i fråga om utslagning, social orättvisa och störningar när det gäller att förverkliga den inre marknaden. Syftet med debatten är att kartlägga och vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att exakt definiera, övervaka och angripa problemet utifrån alla dess aspekter: sociala, ekonomiska och rättsliga.

1.3

De olika system som införts i de länder som har utarbetat sådana, inte bara i Europa utan i resten av världen, och frånvaron av sådana system i andra länder, bäddar för ojämlika möjligheter, som å ena sidan skapar social orättvisa och å den andra sidan störningar när det gäller att fullt ut genomföra inre marknaden. Detta kräver proportionerliga åtgärder från EU:s sida, för vilka en nödvändig rättslig grund finns i primärrätten.

1.4

Yttrandet behandlar de viktigaste frågorna i samband med en alltför hög skuldsättning, analyserar lösningar på nationell nivå, redogör för konstaterade problem och brister, bedömer problemets globala dimension, tar upp brister vad gäller kunskap och de metoder som används och försöker kartlägga handlingslinjer och områden för eventuella insatser från unionens sida.

1.5

EESK föreslår till och med att det inrättas ett europeiskt observationsorgan för överskuldsättning som ska övervaka utvecklingen av denna företeelse på EU-nivå. Centrumet ska fungera som ett forum för dialog mellan alla berörda parter samt föreslå och samordna åtgärder för att förhindra och begränsa problemet.

1.6

Kommittén är emellertid medveten om att en så omfattande samordning som det rör sig om här bara är möjlig om kommissionen, Europaparlamentet och rådet utifrån en nära dialog med det organiserade civila samhället som företräder dem som främst berörs av problemet (familjer, arbetstagare, konsumenter, finansinstitut m.m.) beslutar sig för att placera denna fråga högt på dagordningen.

1.7

Därför är det välkommet att kommissionen nyligen tycks ha börjat intressera sig för frågan och den uppmanas livligt att göra en nödvändig uppföljning i form av grundläggande studier, samråd och lagstiftningsförslag och andra relevanta och lämpliga förslag. Först borde en grönbok offentliggöras där man ringar in frågans olika aspekter och där alla berörda parter får göra sig hörda genom ett brett offentligt samråd.

1.8

Vidare uppmanas Europaparlamentet och rådet att ta till sig farhågorna som det civila samhället framför i detta yttrande och föra upp dem som en viktig punkt på sin politiska agenda.

2.1

Det råder ingen tvekan om att kreditgivning har gjort det möjligt för EU-medborgarna att förbättra sin livskvalitet och få tillgång till grundläggande varor och tjänster som de annars inte skulle kunna skaffa sig, eller först efter mycket lång tid, t.ex. en bostad eller ett eget fordon. Om det uppstår allvarliga arbetsrelaterade problem, om den månatliga skuldbördan överskrider en rimlig andel av den disponibla månadsinkomsten, om lånen är många och om sparkapitalet inte räcker för att klara avbetalningarna vid tillfälliga inkomstbortfall, kan resultatet bli överskuldsättning om villkoren för lånet inte är hållbara.

2.2

Överskuldsättning och dess sociala konsekvenser är inget nytt problem. Det kan spåras så långt tillbaka som till den klassiska antiken, mer exakt till den jordbrukskris som Grekland upplevde under sjätte århundradet före Kristus, och de åtgärder som vidtogs av Solon (594–593 f.Kr.) för att avskriva skulderna för småbrukarna, som under tiden hade sålts som slavar. De befriades och reintegrerades därefter som fria medborgare i Atens sociala och produktiva liv (1).

2.3

Men det råder ingen tvekan om att det är i våra dagar som denna företeelse har fått en allt större utbredning och antagit oroväckande proportioner. Det uppfattas nu som ett socialt problem i ett samhälle med djupa kontraster, med allt större skillnader och med vikande solidaritet.

2.4

Mot denna bakgrund har frågan om ekonomisk utslagning fått en särskild betydelse: marginalisering av människor som av olika skäl förvägras tillgång till grundläggande finansiella tjänster (2).

2.5

I detta yttrande görs ett försök att kartlägga de främsta orsakerna till detta problem, dess omfattning, de vanligaste åtgärderna för att avhjälpa det och argumenten för att finna en lösning på EU-nivå.

3.1.1

Enligt Eurobarometerrapporten från februari 2007 (3) anser 25 % av EU-medborgarna att de löper risk att drabbas av fattigdom, och 62 % tror att detta är något som kan drabba alla när som helst i livet.

3.1.2

I kommissionens gemensamma rapport om social trygghet och social integration från 2007 uppges att 16 % av invånarna i EU-15 år 2004 levde under fattigdomsgränsen, som motsvarar 60 % av medelinkomsten i varje land (4).

3.1.3

Kvalitativt sett innebär fattigdom bristande eller otillräckliga materiella resurser för att tillgodose människors grundläggande behov. Det är den tydligaste aspekten av social utslagning, som förpassar människor till samhällets utkanter, gör att de känner sig förkastade och isolerar sig.

3.1.4

Det sociala utanförskapets omfattning och olika former beror i varje enskilt land på en rad variabler som t.ex. hur det sociala trygghetssystemet, arbetsmarknaden, rättssystemet och de informella solidaritetsnätverken fungerar. Invandrare, etniska minoriteter, äldre, barn under 15 år, personer med låga inkomster och låg skolutbildning, funktionshindrade och arbetslösa är grupper som löper störst risk att drabbas av fattigdom och social utslagning.

3.1.5

I de flesta europeiska länder visar konsumtionstrenderna att människor spenderar förhållandevis mindre pengar på livsmedel, drycker och tobak, kläder och skor, och förhållandevis mer på bostäder, transporter och kommunikationer, hälso- och sjukvårdstjänster, kulturtjänster och andra varor och tjänster som hälsovård, turistresor samt hotell- och restaurangtjänster (5).

3.1.5.1

Denna nya fördelning av familjernas utgifter avspeglar sig i ett ökat antal låntagningar. Konsumentkrediter i vid bemärkelse, som innefattar köp av såväl konsumtionsvaror som bostäder, är i dag tätt knutna till nya konsumtionsmönster och till tendenser och svängningar inom dessa mönster. Den relativa ökningen av utgifter som rör boendekomfort (6), transporter eller resor finansieras därför ofta via lån.

3.1.5.2

Något som ytterligare befrämjar konsumentkrediter är att dessa inte längre förknippas med fattigdom och skuld vad gäller människors livsföring eller arbete, främst i katolskt präglade länder som skiljer sig från länder med protestantisk tradition, samt att de har blivit allt vanligare framför allt i storstäderna. Finansinstitutens intensiva och systematiska reklam för att locka nya kunder befrämjar denna spridning. Dessutom bidrar konsumentkrediterna till att ge status och gör det lättare att maskera människors sociala bakgrund så att de kan skaffa sig en livsstil som är utmärkande för en högre samhällsklass än deras egen. För många familjer är kreditköp ett vanligt sätt att sköta familjebudgeten (framför allt genom användning av kreditkort). Riskerna med dessa köp är kända, men informationen om dem är otillräcklig, det finns inga verkliga lösningar på problemet och man vet heller inte hur utbrett det är.

3.1.6

Till dessa sociala och kulturella faktorer kommer också ekonomiska och finansiella som kraftigt sjunkande räntesatser under det senaste decenniet, minskat sparande, fortsatt låga arbetslöshetssiffror och ekonomisk tillväxt (trots krisen under senare delen av 1990-talet som dock inte blev så allvarlig som tidigare kriser). Till detta kommer den avreglering som har berört hela lånemarknaden från och med slutet av 1970-talet och början av 1980-talet (7) och som ledde till en kraftig expansion och ett ökat antal långivare. Några av dessa är inte underkastade kontroll och finansiell tillsyn och konkurrensen dem emellan ökar, vilket lett till att kontakterna mellan bank och kund blivit mindre personliga.

3.1.7

Alla dessa faktorer har tillsammans gjort det europeiska samhället alltmer beroende av kreditgivning för att kunna tillfredsställa medborgarnas basbehov. Den ökande skuldsättningen i de flesta medlemsstaterna är ett tydligt bevis på detta (8).

3.1.8

Om det inte finns några allvarliga arbetsrelaterade problem, om de månatliga avbetalningarna inte överstiger en rimlig andel av den disponibla månadsinkomsten, om lånen inte är för många och om det finns besparingar som kan hjälpa människor att klara av perioder av tillfälligt inkomstbortfall, kan lån, om de tecknas under hållbara villkor, hjälpa EU-medborgarna att höja sin livskvalitet och låta dem få tillgång till basvaror och bastjänster som de annars inte skulle kunna ha råd med annat än efter lång tid, t.ex. en bostad eller en egen bil.

3.1.9

Var och en som ingår ett lånekontrakt löper risk att den enskilde eller familjen råkar ut för problem som gör att låntagaren inte kan fullgöra sina åtaganden punktligt. På så sätt kan en normal, kontrollerad skuldsättning av olika skäl omvandlas till en okontrollerad överskuldsättning.

3.2.1

Med alltför hög skuldsättning eller överskuldsättning menas situationer där gäldenären är oförmögen att långsiktigt betala alla sina skulder eller där det föreligger en allvarlig risk för att så är fallet när skulden förfaller (9). Den exakta betydelsen av detta begrepp varierar dock avsevärt från medlemsstat till medlemsstat och det har ännu inte definierats på EU-nivå (10). Därför välkomnas kommissionens nyligen lanserade initiativ att beställa en studie om detta ämne (11).

3.2.2

Begreppet är inte bara tvetydigt i sig och svårt att definiera, det finns också flera olika sätt att mäta överskuldsättning. I en studie som beställts av kommissionen (12) identifierades tre olika metoder eller modeller för att mäta överskuldsättning: den administrativa modellen (13), den subjektiva modellen (14) och den objektiva modellen (15).

3.2.3

Ett av de största problemen vid bedömningen av överskuldsättningens omfattning i EU är att det saknas tillförlitlig statistik och att det är omöjligt att göra jämförelser mellan befintliga uppgifter med tanke på de varierande metoderna, begreppen och intervallerna mellan mätningarna. Detta är ett område som kommissionen bör ägna större uppmärksamhet genom att genomföra sådana studier som krävs för att insamla och behandla tillförlitliga och jämförbara uppgifter.

4.1

De många sociologiska undersökningar som har genomförts i medlemsstaterna visar att följande är de viktigaste orsakerna till överskuldsättning:

En sociologisk analys av fenomenet visar således att de viktigaste orsakerna inte är självförvållade, även om det bör påpekas att man i vissa länder bedömer att dålig ekonomisk planering har avgörande betydelse (16). Detta tyder på att enskilda individer har svårt att sköta sin ekonomi på ett förnuftigt och hållbart sätt (17).

4.2

Social utslagning innebär i allmänhet att det är svårt eller omöjligt att få tillgång till finansiella bastjänster, till exempel att öppna ett bankkonto, använda elektroniska betalningsmedel, göra banköverföringar eller teckna en kreditförsäkring.

4.3

Detta finansiella utanförskap medför i regel att den enskilde inte kan få billiga lån för att köpa varor och tjänster som är nödvändiga för hushållsekonomin (bostad, hushållsapparater, transporter, utbildning), starta eget företag eller driva ett litet enmans- eller familjeföretag.

4.4

I dag är således tillgång till bankkonto, vissa kreditformer och Internetbanktjänster en grundförutsättning för tillgång till basvaror och bastjänster. Arbete, småföretag, bostad, möbler, transporter, information och till och med mat, kläder och nöjen förutsätter tillgång till kredit och banker, som därmed får ett särskilt samhällsansvar som nästan motsvarar offentliga tjänster.

4.5

Det är här som gränslinjen börjar suddas ut mellan en växande och allt fattigare medelklass och dem som är definitivt utestängda, hemlösa, tiggare och bidragstagare. Och det är just vid denna fattigdomsgräns som frågan om förebyggande av överskuldsättning, skuldbehandling och skuldsanering får sin fulla innebörd, eftersom målet är att förhindra att socialt och ekonomiskt integrerade personer, eller personer som kan återintegreras, obönhörligen dras in en ond cirkel av fattigdom och social utslagning.

a)

Utförlig och lättillgänglig information tillhandahålls om finansiella tjänster i allmänhet och om deras kostnader och funktionssätt.

b)

Ekonomisk utbildning erbjuds i grundskolan och inom annan utbildning som en form av livslång lärandeprocess anpassad till målgruppens behov och kunskapsnivå, vilka skiftar i livets olika skeden och i enlighet med den enskildes kultur, värdesystem, sociodemografiska och ekonomiska förhållanden, konsumtionsmönster och skuldsättning. I några länder sänder medierna, särskilt public service-TV, i samarbete med konsumentorganisationer och finansieringsinstitut upplysningsprogram om kreditgivning och skuldsättning, ofta på bästa sändningstid. Dessutom bör man utnyttja de strukturer för vuxenutbildning som familjeupplysningarna i vissa länder erbjuder.

c)

Skapande eller utbyggnad av finansiella rådgivningstjänster som syftar till att hjälpa privatpersoner att sköta sin ekonomi, välja rätt finansieringsform för sina inköp utifrån objektiv information som fungerar som motvikt till finansieringsinstitutens information och att utforma hållbara återbetalningsplaner med hjälp av kalkyler.

d)

Sparincitament (t.ex. skatteincitament samt samhälls- och utbildningsinsatser) som utgör hushållens främsta försvar när de drabbas av ekonomiska svårigheter och en motvikt till en aggressiv marknadsföring av kreditgivning.

e)

System för bedömning av kreditvärdighet som används av kreditinstituten själva eller av specialiserade företag för att minska kundernas kreditrisk. Det gör det möjligt att beräkna insolvensrisken utifrån en lång rad variabler och att sätta upp en objektiv gräns för privatpersoners och hushållens skuldsättning (18).

f)

De offentliga myndigheterna ger garantier för rimliga pensionsnivåer, förtidspension och andra sociala förmåner till personer utanför arbetsmarknaden inom ramen för effektiva sociala trygghetssystem, vilket är en nödvändig förutsättning för att förhindra att personer som inte har privata pensionslösningar blir marginaliserade (19).

g)

Tillgång till grundläggande kreditförsäkringar för att skydda sig mot finansiella risker (20).

h)

Sociala krediter, mikrokrediter och förmånliga krediter:

System med mikrokrediter, kreditföreningar, sparbanker, sociala fonder i Tyskland och Nederländerna, postbanker och sociala krediter har tillsammans med andra nya lösningar i medlemsstaterna använts för förmånlig kreditgivning till personer som riskerar utanförskap. Till exempel mikrokrediter har utnyttjats för att finansiera småföretag och egenföretagande, vilket i vissa fall ger arbetslösa möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden och en ekonomisk verksamhet. Det har visat sig att de som fått mikrokrediter behöver specialiststöd (ledning, bokföring, marknadsföring etc.) från finansieringsinstitutens sida och ett sådant stöd har också införts i flera länder (21).

i)

Ansvarsfull kreditgivning innebär att kreditinstituten har en större skyldighet att ta hänsyn till den enskilde låntagarens behov och situation och erbjuda det finansieringsinstrument som är lämpligast för kunden, eller att avslå kreditansökningar om det finns en uppenbar risk för överskuldsättning (22).

j)

Kreditregister:

Användningen av databaser med kundernas samlade kredithistorik (positiva kreditregister) eller enbart deras betalningsproblem (negativa kreditregister) ger kreditinstituten en överblick över omfattningen av kundens skulder och ett bättre beslutsunderlag för kreditgivning. Det finns dock risker framför allt med positiva kreditregister när det gäller skydd av privatlivet. De säger heller ingenting om den passiva skuldsättningen, dels för att det inte går att förutse vilka faktorer som kommer att påverka den framtida situationen, dels för att de innehåller uppgifter om icke-finansiella skulder (till exempel skulder för grundläggande tjänster eller skatteskulder).

k)

Själv- och samregleringssystem med uppförandekoder som finansieringsinstituten utformar i samarbete med framför allt konsumentorganisationer kan bidra till att förebygga vissa otillbörliga affärsmetoder och till att införa ett tydligare socialt perspektiv i kreditinstitutens verksamhet. Denna typ av system kan också bidra till att stärka kontrollen över inkassoföretagens verksamhet och göra det möjligt att reglera deras relationer med gäldenärerna som ett komplement till en strikt och effektivt tillämpad lagstiftning.

l)

Förebyggande av otillbörliga kreditgivningsmetoder:

För att komma till rätta med aggressiva och ockerliknande marknadsföringsmetoder som främst drabbar de mest utsatta befolkningsgrupperna har några nationella myndigheter, konsumentorganisationer och andra icke-statliga organisationer fastställt regler och förfaranden. Det gäller bland annat krediterbjudanden via fast och mobil telefon till mycket höga räntor, kreditavtal som utan kundens kännedom är knutna till kontrakt om köp, försäljning eller tillhandahållande av tjänster, beviljande av lån för köp av aktier som ibland är utställda av banken själv, mycket stränga straffklausuler, kreditkort och medlemskort som ger lättillgängliga krediter, krav på säkerhet och samtidigt personliga garantier (kompletterande säkerhet) vid konsumentkreditavtal om mindre belopp, ofullständig eller oklar information och reklam riktad till ungdomar. Utöver de positiva effekterna av en ansvarsfull kreditgivning kan sådana åtgärder bidra till att minska konkurrenssnedvridningen på marknaden och till att främja kreditinstitutens sociala ansvar.

m)

Kontroll av marknadsföring av krediter:

Även om det är helt legitimt att marknadsföra finansiella produkter motiverar de marknadsföringsmetoder som används en noggrann myndighetskontroll. Också marknadsföringens innehåll, kanaler och metoder bör vara föremål för strikta och harmoniserade regler som inte tillåter att konsumenterna ges intryck att lånen är riskfria, lättillgängliga och kostnadsfria. Åtgärder för själv- och samreglering samt god företagssed bör också uppmuntras på detta område. Dessa initiativ bör säkerställa att låntagaren får klara besked om lånevillkoren samt att kreditgivarna åläggs ett särskilt ansvar gentemot personer som på grund av nedsatt förståndsförmåga inte är i stånd till att överblicka konsekvenserna av att ingå ett kreditavtal.

5.2.1

Nystartsmodellen, som är hämtad från USA och allmänt utbredd i vissa europeiska länder, innebär att man direkt likviderar de av gäldenärens tillgångar som inte är undantagna och avskriver de obetalda skulderna, förutom de som inte får avskrivas enligt lagen. Denna modell bygger på gäldenärens begränsade ansvar, riskdelning med borgenärerna och målsättningen att gäldenären så snabbt som möjligt ska komma tillbaka i ekonomisk verksamhet och fortsätta sin konsumtion, samt på att skuldsättning inte ska stigmatiseras (23).

5.2.2

Nyinlärningsmodellen, som är förhärskande i en del europeiska länder, bygger på föreställningen att gäldenären har felat och förtjänar att hjälpas men inte genom att utan vidare fritas från att uppfylla sina förpliktelser (pacta sunt servanda). Denna modell, som vilar på idén om att den skuldsatte individen har en ”skuld” antingen på grund av oförsiktighet eller ren försumlighet, innebär att man omförhandlar skulderna med borgenärerna och därefter fastställer en betalningsplan. Planen kan förhandlas fram i domstol eller i utomrättsliga instanser och rådgivning och medling spelar här en viktig roll (24).

6.1.1

Det är inte första gången som frågan om överskuldsättning behandlas på EU-nivå eller ur ett gemenskapsperspektiv av EU-institutionerna. Den 13 juli 1992 deklarerade rådet för första gången i en resolution om de framtida prioriteringarna för utvecklingen av konsumentskyddspolitiken att en analys av överskuldsättning var en prioritet. Därefter har dock denna fråga i praktiken fallit i glömska på EU-nivå, trots att överskuldsättning är ett växande problem i många medlemsstater som har bedömt problemet som så allvarligt att de i de flesta fall har vidtagit särskilda rättsliga och administrativa åtgärder.

Det var EESK som i maj 1999 på nytt öppnade debatten om denna fråga med informationsrapporten ”Överskuldsättning hos hushållen”, som 2002 följdes upp med ett initiativyttrande. I föreliggande yttrande hänvisas till kommentarerna och rekommendationerna i dessa båda dokument (25).

6.1.2

Medan arbetet med dessa yttranden pågick tog rådet (konsumentfrågor) vid sitt möte i Luxemburg den 13 april 2000 åter upp frågan och uppmärksammade kommissionen och medlemsstaterna på att det krävs en harmonisering på gemenskapsnivå på detta område, varefter rådet antog en resolution om konsumentkrediter och konsumenters skuldsättning (26). I resolutionen beaktas detta fenomens snabba utveckling, och kommissionen uppmanas att avhjälpa bristerna i information om överskuldsättningens verkliga omfattning i Europa och att noga undersöka möjligheterna till harmonisering av åtgärder för att förebygga och hantera överskuldsättning (27).

6.1.3

Man kan konstatera att kommissionen hittills inte har slutfört det uppdrag som den ålagts av rådet. Det enda kommissionen har gjort är att i sitt första förslag till översyn av direktivet om konsumentkrediter (2002) (28) nämna frågan om ansvarsfull utlåning (29) i förbigående, men i den slutliga versionen (2005) (30) som bekräftades av det tyska ordförandeskapet utgick denna fråga (31). Situationen visar att kommissionen har svårigheter att anta förebyggande åtgärder på konsumentkreditområdet och ännu mer att behandla överskuldsättning (32).

6.1.4

Vissa hänvisningar till detta fenomen har nyligen gjorts i kommissionsdokument och uttalanden av kommissionens ordförande, och även om de inte är så många kan man skönja en eventuell tendens mot tydligare fokus på frågan (33).

6.1.5

Europeiska rådets resolution om rättsliga lösningar på skuldproblemen i ett kreditsamhälle  (34), vilken antogs av EU:s justitieministrar den 8 april 2005, är så viktig att den förtjänar ett särskilt omnämnande. I resolutionen uttrycks oro över att det är så lätt att få tillgång till krediter, och att detta i vissa fall kan resultera i överskuldsättning av hushåll och därmed till att enskilda personer eller hela familjen marginaliseras socialt, varför man lämnar dörren öppen för utarbetande av ett lämpligt instrument för att utforma rättsliga och administrativa åtgärder och föreslå konkreta lösningar  (35).

6.1.6

Ett förnyat intresse för dessa frågor verkar också ha väckts genom nya akademiska studier (36) och andra studier som kommissionen beställt (37) och som har varit föremål för offentliga uttalanden av statschefer och ministrar i vissa medlemsstater (38).

6.2.1

EESK har länge argumenterat för, och vidhåller, att gemenskapsinsatser på detta område inte bara är möjliga och önskvärda utan även nödvändiga och brådskande.

6.2.2

Kommittén är medveten om att de rent sociala aspekterna på överskuldsättning, som är orsak till social marginalisering, inte omfattas av EU:s särskilda befogenheter i enlighet med fördraget, så länge det konstitutionella fördraget inte är antaget (39).

6.2.2.1

Flera bestämmelser i EU-fördraget och EG-fördraget föreskriver både delade befogenheter och insatser för att stödja och uppmuntra medlemsstaternas politik på detta område (40), något som det är kommissionens uppgift att säkerställa och vidareutveckla.

6.2.2.2

Det bör tilläggas att vissa områden som eventuellt kan vara föremål för gemenskapsinsatser nu omfattas av tredje pelaren och faller under samarbetet i rättsliga frågor (41).

6.2.2.3

Fullbordandet av den inre marknaden, som nu definitivt är inriktat på allmänheten och konsumenterna (42), kräver och motiverar slutligen harmonisering i vissa frågor rörande överskuldsättning och dess sociala följdverkningar samt förebyggande och hantering av detta fenomen på gemenskapsnivå, så att man kan undvika snedvridning av konkurrensen och av marknadens normala funktion.

6.3.1.1

Harmoniseringsinsatserna bör i första hand koncentreras på en definition av begreppet och av de kvalitativa och kvantitativa parametrarna för fenomenet. Syftet är att fullgod information om och bevakning av de underliggande sociala förhållandena ska säkerställas under samma former i hela Europa – i bästa fall i hela världen – på grundval av insamling och behandling av jämförbara statistiska uppgifter som möjliggör en ekonomisk modell för kvantifiering av dessa uppgifter.

6.3.1.2

På grundval av denna definition av konceptet och metoderna bör kommissionen främja genomförandet av en studie som omfattar gemenskapens hela territorium och gör det möjligt att analysera överskuldsättningens ekonomiska och sociala dimension (43).

6.3.2.1

Det behövs även oberoende och harmoniserade lagstiftningsåtgärder för att förutsäga, förebygga och begränsa överskuldsättningens effekter.

Dessa bör framför allt omfatta bestämmelser om följande:

På längre sikt bör även bestämmelser kring följande aspekter utarbetas:

6.3.2.2

Parallellt med detta bör kommissionen uppmuntra välfungerande metoder på detta område, genom att främja antagandet av europeiska uppförandekoder i ett självreglerings- eller samregleringssystem som ingår i ett tydligt definierat och strikt tillämpat, bindande rättsystem.

6.3.2.3

Kommissionen bör även, på eget initiativ eller i samarbete med medlemsstaterna, utveckla särskilda informationsprogram och utbildningsinsatser som koncentreras till de praktiska aspekterna på kredittagande och projekt för stöd och råd på detta område. De ”pilotprojektinstrument” som med framgång använts på andra områden (45) kan också användas i detta sammanhang.

6.3.2.4

Slutligen föreslår kommittén att ett europeiskt observationsorgan för skuldsättning inrättas, som kan samverka med nationella organ som redan finns eller kommer att inrättas i medlemsstaterna. Dess uppgift ska vara att fungera som ett forum för dialog mellan alla berörda aktörer, analysera överskuldsättningens utveckling på europeisk nivå samt stödja och föreslå lämpliga initiativ till förebyggande och därefter utvärdera dem. EESK erbjuder sig att låta detta centrum verka inom kommitténs strukturer tills det blir ett oberoende organ.

6.3.3.1

Eftersom de nationella systemen skiljer sig åt i fråga om ursprung, principer och metoder (46), bör kommissionens insatser främst koncentreras på harmonisering, och i första hand på utformning av en referensram och en uppsättning grundläggande principer. Alla civilrättsliga system för indrivning av obetalda skulder eller skuldsanering för privatpersoner ska garantera dessa principer, och medlemsstaterna ska uppmuntras att anta och åläggas att respektera dem.

6.3.3.2

Bland dessa grundläggande principer ska följande ingå:

6.3.3.3

Allt detta arbete bör dock kunna ske med medverkan av de berörda aktörerna och deras företrädare. Därför föreslår vi ett offentligt samråd i samband med offentliggörandet av en grönbok som tar upp dessa frågor. Vid detta tillfälle kan man kartlägga fenomenet på gemenskapsnivå, analysera olika metoder och system för att förebygga det, övervaka och avhjälpa befintlig överskuldsättning samt dra upp allmänna riktlinjer för de olika generaldirektoratens insatser på gemenskapsnivå, och därvid även involvera myndigheter och det civila samhällets organisationer i medlemsstaterna och på gemenskapsnivå (47).

7.1

Det 25 juli 2007 anordnade EESK en offentlig hearing på temat för detta yttrande. Olika specialister medverkade.

7.2

I hearingen deltog många aktörer aktivt, och den resulterade i en rad ytterst värdefulla dokument. Den diskussion som då fördes ger ett klart stöd för detta yttrande, som också innehåller flera förslag därifrån.