52003AE0400

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om:

- "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av åtgärder för att trygga oljeförsörjningen",

- "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att garantera en trygg naturgasförsörjning", och

- "Förslag till rådets direktiv om upphävande av rådets direktiv 68/414/EEG och 98/93/EG om en skyldighet för medlemsstaterna i EEG att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter, och rådets direktiv 73/238/EEG om åtgärder för att dämpa verkningarna av svårigheter vid försörjningen med råolja eller petroleumprodukter"

(KOM(2002) 488 slutlig - 2002/0219-0220 (COD) - 2002/0221 (CNS))

(2003/C 133/04)

Den 15 oktober 2002 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 mars 2003. Föredragande var Claude Cambus.

Vid sin 398:e plenarsession den 26 och 27 mars 2003 (sammanträdet den 26 mars) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 96 röster för och 3 nedlagda röster.

1. Sammanfattning av kommissionens förslag

1.1. De tre dokument som remitterats till kommittén är en uppföljning av grönboken "Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning"(1).

1.2. Den gemensamma bakgrunden är det faktum att EU:s oljeberoende under de kommande tjugo åren kan komma att öka från 70 % till 90 %, och gasberoendet från 40 % till 70 %. Eftersom energin är en oundgänglig råvara för ekonomin (tillverkning och transporter) samtidigt som den har betydelse för individens personliga komfort, och eftersom olje- och gasutvinningen främst sker i politiskt osäkra områden, är en tryggad försörjning av dessa båda energiformer av strategisk betydelse för EU.

1.3. Två olika risktyper vad gäller energiförsörjníngen definieras i meddelandet: den fysiska bristen som härrör dels från tekniska problem (driftsförluster), dels från politiska (helt eller delvis avsiktligt strypande av leveranserna), samt kraftiga prisökningar till nivåer som skulle bli mycket betungande för EU och som skulle leda till minskad tillväxt och sysselsättning (en ökning med 10 USD per fat innebär en minskning av gemenskapens BNP med 0,5 %). Hushållen skulle få svårt att klara de ökade kostnaderna för uppvärmning och bensin.

1.4. Vad gäller oljan har två direktiv(2) lagts fram för att säkra energiförsörjningen i varje medlemsstat. I dessa åläggs medlemsstaterna att inneha ett lager för 90 dagars konsumtion av tre olika kategorier oljeprodukter: bensin, mellandestillat och tunga produkter. För oljeproducerande medlemsstater har justeringar av villkoren gjorts.

1.4.1. Det står medlemsstaterna fritt att genomföra dessa krav efter eget skön, dvs. antingen låta privata operatörer eller offentliga organ handha lagren.

1.4.2. Fullbordandet av marknaden för energi kräver en ny fas - för att öka konkurrensen inom sektorn för raffinerade produkter, för att säkerställa att denna marknad fungerar på ett korrekt sätt, för att göra unionens kapacitet vad gäller säkerhetslagring synligare och trovärdigare samt för att se till att medlemsstaternas åtgärder är enhetliga och samstämmiga vid en eventuell kris på oljemarknaden.

1.4.3. Följande förslag har lagts fram i denna riktning: ett centralt organ i varje medlemsstat för att göra det lättare för de nya marknadsaktörerna och för dem som inte har egna installationer att respektera lagringsskyldigheterna, möjlighet att hålla lager i en annan medlemsstat för att inte missgynna de transnationella aktörerna, samt höjning av lagringsskyldigheten från 90 till 120 dagar. En tredjedel skall lagras av det centrala organet för att öka insynen i denna strategi för tryggad energiförsörjning. Slutligen skall man inom EU införa en gemensam rättslig ram för hur oljeprodukterna skall tas i anspråk med ett lämpligt beslutsförfarande där kommittéförfarandet tillämpas.

1.4.4. Kommissionen föreslår en nyhet på oljeområdet, nämligen möjligheten att utnyttja de strategiska reserverna för att ingripa på marknaden och försöka begränsa effekterna av spekulation kring de fluktuerande oljepriserna inför en förväntad försörjningskris.

1.5. När det gäller gas utmärks situationen dels av att fullbordandet av inre marknaden försenats, trots att denna energiform intar en allt viktigare plats i EU, främst beroende på dess betydelse för elproduktionen (50-60 % av den producerade elen), dels av ett stort beroende eftersom 40 % av gasen härrör från tre källor utanför EU. Internationella energibyrån (IEA) har inga möjligheter att ingripa på gasområdet.

1.5.1. Innan denna sektor öppnades för konkurrens, garanterades försörjningstryggheten av operatörer med en monopolställning i branschen. I och med öppningen av gasmarknaden kommer det att finnas flera aktörer på marknaden, och därför är det nödvändigt att omdefiniera vars och ens ansvar för att säkerställa att gaskonsumenterna får en tryggad energiförsörjning.

1.5.2. Gasen skiljer sig från oljan vad gäller de tekniska lagringsmöjligheterna, som främst är avhängiga av de geologiska markförhållandena. Syftet med kommissionens förslag är att låta gasmarknaden omfattas av samma principer som oljemarknaden, dock utan att man bara flyttar över samma instrument. Det gäller att anta gemensamma minimibestämmelser för att fullborda och skydda marknaden.

1.5.3. Vad beträffar försörjningstryggheten föreslår kommissionen att man ålägger medlemsstaterna att lägga fast operatörernas ansvar för att garantera de kunder som inte har någon alternativ energilösning en genomsnittlig gaskonsumtion under 60 dagar. Nya aktörer på gasmarknaden och operatörer som har en mycket svag marknadsandel föreslås emellertid undantas från detta krav. Kommissionen föreslår en "strikt övervakning" av långtidskontrakt och den roll dessa spelar för försörjningstryggheten i medlemsstaterna.

1.5.4. För att säkerställa solidariteten mellan stater vill kommissionen i ett krisläge kunna besluta att ta gaslagren i medlemsstaterna i anspråk och att på ett effektivt sätt avbryta den "avbrytbara" efterfrågan.

1.6. Rent allmänt bygger kommissionens förslag på påståendet att när EU:s energimarknad väl är öppen för konkurrens är det varken operatörerna eller den enskilda medlemsstaten som kommer att sörja för den effektivaste försörjningsstrategin, utan ansvaret för detta kommer i stället att vila på gemenskapen.

2. Allmänna kommentarer

2.1. Förslagets relevans

2.1.1. Kommittén välkomnar förslaget, som är en uppföljning av grönboken och som på djupet tar itu med frågan om en trygg energiförsörjning av olja och gas i EU: Efter att i tio år främst ha ägnat sig åt att organisera energimarknaden, öppna historiska gas- och elmonopol för konkurrens samt verka för förnybara energikällor, är det viktigt att nu också ta itu med den grundläggande frågan om försörjningen av denna marknad som strukturellt sett lider brist på egen produktion och därför är mycket beroende av länderna utanför EU. Här bör nämnas den betydelse som olje- och gasprodukterna spelar för EU:s energibalans, främst på området för transporter och elproduktion (som bidragit till en kraftig ökning av gasförbrukningen), vilket fått till följd att de bidragit till tillväxten, sysselsättningen och till den enskilde medborgarens komfort.

2.2. Syftet med förslaget

2.2.1. Bland de importerade energiformerna (kol, gas, olja, uran) är det obestridligen gas och olja som väger tyngst i energibalansen och som kommer från områden i världen som har en tämligen liten variation i ekonomin och som är politiskt instabila. Med tanke på deras strategiska betydelse är det därför viktigt att införa särskilda åtgärder för dessa länder.

2.2.2. Kommittén anser att de två energiformerna naturgas och olja innebär skilda problem och att man inte skall underskatta effekterna av dessa skillnader på grund av att de behandlas i ett och samma paket. Den första skillnaden är att gas generellt sett på samma gång är en råvara och en slutprodukt, med ett lågt tekniskt mervärde inom EU, medan oljan är en produkt som mestadels importeras som råolja och som bearbetas inom EU. Detta förklarar varför priset på gas vanligen har följt oljepriset. Målsättningen är att låta dessa två energiformer utvecklas på alla användningsområden där de konkurrerar. Detta är också skälet till destinationsklausulerna, som är oförenliga med bestämmelserna för den europeiska marknaden. Frågan är under behandling vad gäller nya kontrakt. Förespråkarna av en öppning av konkurrensen på gasmarknaden hoppas att denna skall leda till att kopplingen mellan priserna på de båda energiformerna löses upp, eller rent av helt bryts. Producenterna av olja och gas på världsmarknaden är emellertid ofta desamma i så måtto att man ofta stöter på en när man söker efter en annan.

2.2.3. Den andra skillnaden står att finna i marknadsstrukturen. Oljan har länge funnits på världsmarknaden, och till skillnad mot gas sker transporten från produktionsområdena till raffinerings- eller konsumtionsområdena snarare med fartyg än via pipelines. Gasmarknaden är organiserad på regional nivå (Europa får leveranser främst från Norge, Algeriet och Ryssland, USA bildar en marknad tillsammans med Kanada och Mexiko och Japan med Korea och Indonesien). EU-marknaden är den stabilaste, USA-marknaden är mindre stabil, och den asiatiska marknaden är dyrast. Även om de inte berörs i detta yttrande talar de nyligen inträffade händelser som drabbat kusten och befolkningen i Spanien och Frankrike för en ökning av oljetransporterna via pipelines när så är tekniskt möjligt, trots att detta ur en rent ekonomisk synvinkel kan förefalla dyrare.

2.2.4. Den tredje viktiga skillnaden är att naturgas med få undantag transporteras till slutmarknaden via rörledningar inom EU, medan oljeprodukter (även gasol) transporteras via rörledningar från import- och lagringsområdena till raffinaderierna, men därefter vanligtvis fraktas med lastbil till de slutliga konsumtionsställena. Alla bestämmelser som innebär att man förlägger de strategiska lagren och driftslagren av raffinerade oljeprodukter långt från konsumtionsområdena leder till en ökning av lastbilstransporterna.

2.2.5. EESK vill därför att man inrättar skilda bestämmelser för de två energiformerna, även om det är önskvärt att skapa gemensamma riktlinjer, vilket kommissionen föreslår.

2.2.6. Vi ser gärna att man i förslaget till direktiv också tar upp frågan om hur kandidatländernas anslutning till EU påverkar försörjningstryggheten i de egna länderna och i de nuvarande medlemsstaterna. Det är viktigt att fastställa de tidsfrister inom vilka dessa länder skall nå de lagringsnivåer och lagringsbestämmelser som gäller för medlemsstaterna och de tekniska och ekonomiska problem som detta skulle kunna innebära.

3. Särskilda kommentarer

3.1. Förslagen om olja

3.1.1. EESK ställer sig bakom förslaget att ålägga medlemsstaterna att inrätta ett organ som skall sörja för ett centralt säkerhetslager som motsvarar en tredjedel av lagringskraven. Vi anser att dessa centraliserade lager kommer att erbjuda den nödvändiga öppenheten vad gäller unionens strategiska lager och bidra till att motverka prisspekulation. Vi stöder likaledes möjligheten att flera medlemsstater lägger upp detta lager gemensamt och att en medlemsstat kan förlägga sin del av lagret i en annan medlemsstat. Kommittén anser att den bästa garantin i detta fall skulle kunna vara att antingen använda sig av lager som tillhör en viss operatör eller av de organ för central lagring som kommissionen föreslår skall inrättas. Syftet är i båda fallen att tydligt definiera ansvaret för administrationen av ett lager som ligger utanför en medlemsstat.

3.1.2. Av samtliga nedanstående skäl ifrågasätter däremot kommittén det lämpliga i att tvinga medlemsstaterna att höja nivån på säkerhetslagren från 90 till 120 dagars förbrukning. Varje utökning av lagren ger bättre garantier för att klara av en kris. Men detta är kostnadskrävande, och därför bör man noga överväga riskerna och de resultat som kan förväntas av en sådan ökning innan man fattar beslut i frågan.

3.1.2.1. Genom direktiv 68/414/EEG och 98/93/EG kräver EU för närvarande att medlemsstaterna skall hålla lager av slutprodukter (fördelade på tre kategorier) motsvarande i genomsnitt 90 dagars förbrukning. Enligt Internationella energiorganet (IEA), som medlemsstaterna är medlemmar i, skall de inneha lager motsvarande 90 dagars import, vilket i de flesta fall är mer tvingande, särskilt som IEA kräver en nedjustering med 10 % för att kompensera för den olja på botten av faten som inte går att använda. Resultatet av detta samt de extra säkerhetsåtgärder som vissa länder kan komma att vidta gör att de faktiska lagren i IEA-länderna av IEA uppskattas till i genomsnitt 114 dagars import, medan kommissionen uppskattar EU-lagren till 115 dagars förbrukning. Effekten av en höjning av lagringskravet till 120 dagar skulle emellertid inte bli obetydlig. Den skulle bli mycket betungande för länderna i södra Europa, vilkas lager ligger runt 90 dagar - beroende på klimatet och mindre uppvärmningsbehov - medan vissa av länderna i Nordeuropa redan förfogar över reserver på över 120 dagar.

3.1.2.2. Sedan Yom Kippur-kriget 1973, som ledde till ett oljeembargo från vissa arabstater, har förbrukarländerna inte utsatts för några nya fysiska leveransavbrott av politiska orsaker. Prishöjningarna efter detta embargo gav upphov till olika reaktioner - bland annat användningen av andra energikällor som kärnkraft och i mindre utsträckning förnybara energikällor - som under flera decennier ledde till minskade avsättningsmöjligheter för de oljeproducerande länderna. Efter detta insåg producenter och konsumenter att de hade ett gemensamt intresse av att förhindra en minskad produktion och konsumtion av olja. Att utveckla politiska kontakter som gynnar en gott handelssamarbete tycks därför vara en god strategi, särskilt som USA håller på att inrikta sina handelskontakter mot vår sida av Atlanten, främst mot Afrika.

3.1.2.3. Man kan emellertid inte utesluta risken för händelser som terroristattacker, som skulle kunna förmå producenter och konsumenter att under viss tid minska oljeflödet från en källa i ett särskilt geografiskt område. Men om detta skulle inträffa är det enligt experterna föga troligt att en förlängning med 30 dagar skulle göra det möjligt att nå fram till en lösning av problemet, om detta inte lyckats inom den tidsfrist på 90 dagar som är det nuvarande lagringskravet.

3.1.2.4. De ekonomiska konsekvenserna av att utsträcka de strategiska lagren till 120 dagar varierar beroende på om det rör sig om att fylla outnyttjade befintliga fysiska lager med olja, då de extra kostnaderna endast skulle utgöras av en komplettering av låsta produkter, eller om det gäller att utöka de nödvändiga tekniska installationerna. Beroende på den allt mer tilltagande misstron och rädslan för varje form av miljöriskklassificerade industrianläggningar, finns det få områden i EU där man är beredd att acceptera utökade eller nya lager av oljeprodukter, eftersom man vet att det rör sig om anläggningar av "Seveso-typ". Konsumenterna skulle också få bära kostnaderna för en sådan utökning, och det är förståeligt om ett sådant beslut inte precis är populärt och inte heller särskilt gynnsamt för tillväxten.

3.1.3. Kommittén delar inte kommissionens bedömning när det gäller Internationella energiorganet. Organet inrättades 1973 i syfte att samordna de deltagande ländernas agerande inför en krissituation som skulle innebära fysiskt avbrott i oljeförsörjningen i världen. Efter inrättandet har organet efter hand anpassat sitt funktionssätt till utvecklingen på området, för övrigt med unionens deltagande. Organet ingriper inte bara för att priserna stiger, eftersom det inte är avsett att syssla med den frågan.

3.1.3.1. Oljemarknaden är global, en tredjedel av produktionskapaciteten ligger i OPEC-länderna, och en samordnad reaktion kan bara vara effektiv om den äger rum på global nivå. Ett argument som är giltigt på EU-nivå, nämligen att en reaktion från en enskild medlemsstat utan samordning med de övriga skulle vara ineffektiv, är ännu mer giltigt på global nivå i händelse av en allvarlig kris i oljeförsörjningen. Kommittén anser alltså att det är viktigt att den europeiska strategin för en tryggad oljeförsörjning inte utvecklas isolerat från de övriga stora oljekonsumerande länderna utan i ett samarbete inom Internationella energiorganet (IEA). Genom att tala med en röst får EU:s medlemsstater större tyngd inom och genom IEA än om de intar en eurocentrisk hållning som inte väger så tungt på en global oljemarknad.

3.1.4. Kommittén delar kommissionens oro när det gäller de negativa effekterna av kraftiga oljeprishöjningar på den europeiska ekonomin och på hushållens köpkraft, men ställer sig tveksam till kommissionens förslag att använda strategiska lager för att kunna balansera marknaden vid kraftiga höjningar. Kommitténs ställningstagande grundar sig på flera faktorer.

3.1.4.1. Oljepriset är svårt att reglera på grund av sin strukturella lättrörlighet. Det är omöjligt att finjustera balansen mellan utbud och efterfrågan eftersom prospekteringsinvesteringar beslutas i genomsnitt fem år innan produktionen kommer igång, på grundval av en prognos som aldrig kan bekräftas helt av de aktuella förhållandena. Det är med denna teknisk-ekonomiska begränsning som OPEC håller prisfluktuationerna inom spannet 22-28 USD/fat, som tycks vara den genomsnittliga prisnivå som kan accepteras av alla aktörer. Utan OPEC:s ingripande skulle prisfluktuationerna säkerligen ligga mellan 3 och 60 USD/fat. Regleringen möjliggörs av att OPEC förfogar över 40 % av oljeproduktionen i världen. EU står för 20 % av världskonsumtionen, och det vore alltså självbedrägeri att tro att unionen, med en "vikt" som motsvarar hälften av OPEC:s, skulle klara sig bättre utanför det globala samarbetet inom IEA.

3.1.4.2. Okontrollerade prisökningar kan uppkomma som ett resultat av att oljeföretag och konsumenter förväntar sig ett avbrott i oljeförsörjningen orsakat av politiska eller naturbetingade händelser av allvarlig karaktär (krig, terroristattentat, jordbävningar osv.). Om alla köpare då snabbt försöker öka sina reserver stiger priserna. Det är svårt att tro att EU i en situation då alla aktörer fruktar det värsta skulle kunna ålägga medlemsstaterna att frigöra en del av sina strategiska reserver för att hålla priserna i schack, för att sedan låta dem återställa reserverna till ett högre pris för att kunna möta hotet från en verklig oljekris.

3.1.4.3. Det finns för övrigt också en praktisk svårighet eftersom oljeföretagens inköp sker datoriserat på grundval av raffineringskapacitet och priströsklar. De strategiska lagren kan inte betraktas som vanliga leverantörer i förvaltningsprogrammen, utan reserverna kan endast släppas ut på marknaden "manuellt", vilket är tidskrävande. Detta motverkar syftet att göra ett snabbt ingrep för att balansera marknaden. Det är dock sant att ett tillkännagivande av utsläppande på marknaden inte skulle vara oförenligt med denna begränsning.

3.1.4.4. Detta beslut skulle dock innebära en kostnad som måste motiveras och som Europaparlamentet måste godta, eftersom man knappast kan tänka sig att unionen fattar beslutet för att sedan överlämna fakturan till medlemsstaterna. Kostnaden skulle bli mycket hög även om man antar att bara en tredjedel av den strategiska reserv som förvaltas centralt skulle kunna mobiliseras på detta sätt. Volymen skulle motsvara cirka en månads oljekonsumtion för unionen som troligtvis skulle släppas ut på marknaden till ett pris av 20 USD/fat för att sedan köpas in till ett mycket högre pris.

3.1.4.5. Erfarenheterna från världsmarknaden för tenn, där producentländer och konsumentländer organiserade sig och slöt sex avtal mellan 1953 och 1981, visar att åtgärder för priskontroll inte ger särskilt goda resultat. Teorin om att man kan påverka priset genom att påverka utbudet har inte visat sig stämma i verkligheten.

3.1.4.6. Det finns en motsägelse mellan unionens doktrin om marknadens effektivitet när det gäller monopol, oligopol och förvaltningar, och viljan att ge ett EU-organ befogenheter att agera på oljemarknaden när denna blir mindre gynnsam.

3.2. Förslagen om gas

3.2.1. EESK stöder beslutet att ålägga medlemsstaterna att genomföra garantiåtgärder för att även under svåra förhållanden säkerställa gasförsörjningen för användare som inte kan använda någon annan energikälla (avbrottskänsliga kunder som inte kan byta till andra bränslen), vare sig det gäller enskilda eller företag. Precis som kommissionen anser EESK att det är önskvärt att man i samband med dessa garantier inte ålägger gasföretagen ett sådant ansvar att det förhindrar utvecklingen av inre marknaden för gas.

3.2.2. Kommittén stöder kommissionens förslag när det gäller att utvärdera kravet på att klara av försörjningsavbrott genom ett lager på 60 dagars genomsnittskonsumtion av gas.

3.2.3. Med tanke på tillståndet på inre marknaden för gas förstår kommittén att kommissionen inte vill avskräcka nya aktörer och aktörer som endast har en liten marknadsandel, men EESK anser inte att man därför generellt måste undanta dem från medlemsstaternas åtgärder för att trygga försörjningen. Medlemsstaterna bör fastställa det bästa sättet att förena en trygg försörjning för konsumenterna med en effektiv och öppen marknad.

3.2.3.1. Privatpersoner och små företag har inte de nödvändiga kunskaperna för att kunna bedöma tillförlitligheten hos en gasleverantör, och därför måste staten kräva att gasföretagen tar sitt ansvar, oavsett storlek. Det skulle annars finnas en skillnad i behandlingen i jämförelse med oljeföretagen, som enligt kommissionens förslag åläggs att bidra till lagren (och dessutom bidra ekonomiskt till det centrala organet).

3.2.4. Kommittén ser med tillfredsställelse att kommissionen intar en mer realistisk ståndpunkt när det gäller användningen av långsiktiga kontrakt, som fick mycket kritik i samband med att gasmarknaden öppnades för konkurrens (kritiken gällde särskilt "take or pay"-kontrakten). Sådana kontrakt är motiverade med tanke på de stora investeringar som krävs för kommersiell utvinning av naturgas och producenternas, köparnas och investerarnas gemensamma vilja att förränta sina investeringar och trygga försörjningen. Däremot anser kommittén att det kan bli svårt för kommissionen att ålägga medlemsstaterna en miniminivå när det gäller de långsiktiga kontrakten: På en konkurrensutsatt marknad råder frihet för aktörerna att själva hantera sin försörjning.

3.2.5. Kommittén stöder kommissionens förslag om att utforma rekommendationer till medlemsstaterna om vilka åtgärder som skall vidtas vid allvarliga avbrott i gasleveranserna från någon av EU:s viktigaste leverantörer. Om dessa rekommendationer inte leder till effektiva resultat vill kommissionen kunna tvinga medlemsstaterna att agera. Kommittén vill påpeka svårigheterna för kommissionen att bedöma vilka begränsningar som gäller för utnyttjandet av lager och nät, i synnerhet i fråga om säkerhet. Gaslagren är en integrerad del i gasförsörjningssystemet och kan inte godtyckligt tas i anspråk. Det går inte heller att upprätthålla ett gaslager under alltför långa perioder utan att använda det.

3.2.6. Kommittén ser positivt på förslaget att medlemsstaterna skall rapportera till kommissionen om läget när det gäller försäljningsproblem och politiken för försörjningstrygghet.

3.3. De två energikällorna

3.3.1. EESK anser att strategin för en tryggad energiförsörjning för medborgarnas skull bör vara tydlig, ett önskemål som uttryckligen framförts av konsumentföreträdare.

3.3.2. Kommittén är medveten om att medlemsstaterna historiskt sett har tryggat sin egen energiförsörjning på det sätt och med de medel som har varit mest lämpliga med tanke på den politiska bakgrunden. Olja och gas är inte heller de enda energikällor som förekommer i medlemsstaterna. Vissa har satsat på en kraftig utbyggnad av vattenkraft eller kärnkraft. I händelse av en kris i försörjningen i fråga om något av de energislag som ingår i landets energimix kan man normalt sett med hjälp av de andra energislagen klara det totala energibehovet. Därmed behöver inte unionen direkt gå in med stöd, med hänvisning till subsidiaritetsprincipen.

3.3.2.1. Unionens roll bör vara att fastställa gemensamma standarder (vilket görs i de texter som har behandlats), att se till att medlemsstaterna genomför standarderna (detta föreslås ske genom de rapporter som medlemsstaterna skall utarbeta) och att föreslå former för att skapa samarbete och solidaritet, bland annat i fråga om förvaltningen av de strategiska lagren av olja och gas.

3.3.3. Kommittén vill understryka att ett annat sätt att bemöta risken för avbrott i olje- och gasförsörjningen till unionen är att kommissionen med olika åtgärder och initiativ fortsätter att uppmuntra en diversifiering i energiförsörjningen, forskning på området för förnybara, miljövänliga energikällor samt en minskning av oljekonsumtionen.

3.3.4. Kommittén anser att den i enlighet med Nicefördraget bör engageras i utvärdering och uppföljning av strategin för en tryggad olje- och gasförsörjning, eftersom kommittén är sammansatt av företrädare för de olika ekonomiska och sociala grupperingarna i det organiserade civila samhället, och representerar såväl producenter som konsumenter, arbetstagare och miljöorganisationer.

4. Slutsatser

4.1. Kommittén stöder kommissionens mål att fastställa gemensamma riktlinjer i fråga om en trygg olje- och gasförsörjning för unionen, i linje med grönboken och som ett komplement till de riktlinjer som redan finns när det gäller inrättandet av en europeisk energimarknad.

4.2. När det gäller olja stöder kommittén förslaget att ålägga medlemsstaterna att inrätta ett organ som skall ansvara för en central reserv. Syftet är att öka synligheten vad gäller lagren, och säkerställa insyn i kostnaderna samt att inte missgynna aktörer utan eget lager och på så sätt undvika all snedvridning av konkurrensen.

4.2.1. Kommittén ställer sig tveksam till förslaget att medlemsstaterna skall åläggas att upprätta en reserv som motsvarar 120 dagars förbrukning i stället för 90 dagars förbrukning, med tanke på att länderna i norr av lätt insedda klimatskäl måste skapa större lager än länderna i söder, något som sker också i dag. Kommittén anser att de fördelar som ett sådant beslut skulle innebära inte är så stora att de motiverar de ökade kostnaderna.

4.2.2. Kommittén är också tveksam till idén att använda de strategiska lagren för interventioner i syfte att stabilisera oljepriset, eftersom oron för en eventuell fysisk brist skulle innebära att aktörerna köper in olja av säkerhetsskäl, vilket skulle skapa panikreaktioner och därmed prishöjningar.

4.2.3. Kommittén anser att unionen bör hantera kriser i oljeförsörjningen inom ramen för IEA för att få ökad tyngd och bättre utsikter till resultat.

4.3. När det gäller gas delar kommittén kommissionens vilja att överlåta ansvaret till medlemsstaterna att fastställa vilka bestämmelser som skall gälla för oljeföretagen med tanke på försörjningstryggheten.

4.3.1. EESK stöder förslaget att möjliggöra lager som omfattar 60 dagars genomsnittsförbrukning.

4.3.2. Kommittén vill understryka att lagring av gas skiljer sig mycket från lagring av olja, och att man måste ta hänsyn till tekniska begränsningar och svårigheter i samband med en försörjningskris.

4.3.3. Vi ifrågasätter effekten av att eventuellt undanta nya marknadsaktörer från kravet på försörjningstrygghet och föreslår att medlemsstaterna får ta ansvar för denna fråga.

4.4. Kommittén anser att den med tanke på sin sammansättning och roll bör engageras och göras delaktig i uppföljning och utvärdering av politiken för en trygg olje- och gasförsörjning, vilket också skulle ligga i linje med de krav på öppenhet som framförts av EU:s konsumentorganisationer.

Bryssel den 26 mars 2003.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger Briesch

(1) KOM(2000) 769 slutlig.

(2) "Förslag till rådets direktiv om upphävande av rådets direktiv 68/414/EEG och 98/93/EG om en skyldighet för medlemsstaterna i EEG att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter, och rådets direktiv 68/414/EEG om åtgärder för att dämpa verkningarna av svårigheter vid försörjningen med råolja eller petroleumprodukter". Med det första direktivet ålades ett lager på 65 dagar, som i det andra direktivet utökats till 90 dagar.