(1)

Den 21 oktober 2020 inledde Europeiska kommissionen (kommissionen) en antidumpningsundersökning beträffande import av vissa vindkraftstorn av stål (den undersökta produkten) med ursprung i Folkrepubliken Kina (det berörda landet eller Kina) på grundval av artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 (grundförordningen). Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande i Europeiska unionens officiella tidning (2) (tillkännagivandet om inledande).

(2)

Kommissionen inledde undersökningen till följd av ett klagomål som ingavs den 9 september 2020 av European Wind Tower Association (klaganden eller EWTA). Klagomålet ingavs för unionsindustrins räkning avseende vindkraftstorn av stål i den mening som avses i artikel 5.4 i grundförordningen. Klagomålet innehöll bevis för dumpning och därav följande väsentliga skada som var tillräcklig för att motivera inledandet av en undersökning.

(3)

I tillkännagivandet om inledande uppmanades berörda parter att ta kontakt med kommissionen för att delta i undersökningen. Kommissionen informerade även specifikt klaganden, andra kända tillverkare i unionen, de kända exporterande tillverkarna, de kinesiska myndigheterna och kända användare/importörer om att undersökningen skulle inledas och bjöd in dem att delta.

(4)

Berörda parter gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden. Kommissionen hörde tre användare i mars 2021.

(5)

I sina synpunkter på inledandet av undersökningen hävdade den kinesiska industriorganisationen China Chamber of Commerce for Import & Export of Machinery & Electronic Products (CCCME) att klaganden underlåtit att lämna en meningsfull sammanfattning av de konfidentiella uppgifter som användes i klagomålet, särskilt när det gäller bilagorna 2.1–2.4 till klagomålet. Enligt CCCME hindrade den överdrivna användningen av konfidentiella uppgifter parten från att förstå situationen under undersökningsperioden. Parten upprepade dessa påståenden i sina synpunkter och när den hördes efter det preliminära skedet.

(6)

Kommissionen noterade att klaganden i respektive bilagor endast uppgav att företagsspecifika uppgifter som omsättning, vinst, produktions- och försäljningsvolym för varje företag som lämnade sina uppgifter till sammanställningen av klagomålet var konfidentiella. De aggregerade siffrorna för varje indikator lämnades i den icke-konfidentiella versionen av klagomålet. I motsats till CCCME:s påståenden var uppgifterna i den icke-konfidentiella versionen av klagomålet därmed tillräckliga för att CCCME skulle kunna lämna detaljerade synpunkter på beräkningen av skademarginalen i klagomålet. Som svar på CCCME:s synpunkter hävdade EWTA själv också att det stred mot unionstillverkarnas intresse att lämna ut detaljerade uppgifter om sina individuella resultat, till och med indexerade sådana, under skadeundersökningsperioden (3). Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(7)

I sitt tillkännagivande om inledande meddelade kommissionen att den övervägde att göra ett urval av de berörda parterna i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.

(8)

I tillkännagivandet om inledande meddelade kommissionen att den hade gjort ett preliminärt urval av unionstillverkare. Kommissionen gjorde urvalet på grundval av unionstillverkarnas rapporterade produktions- och försäljningsvolym i unionen i samband med analysen av representativiteten innan undersökningen inleddes, och även med hänsyn till deras geografiska belägenhet. Urvalet bestod av tre unionstillverkare i två olika medlemsstater, som stod för omkring 38 % av den uppskattade försäljnings- och produktionsvolymen i unionen av den likadana produkten i inledningsskedet. Kommissionen inbjöd berörda parter att lämna synpunkter på det preliminära urvalet. Ingen part lämnade några synpunkter.

(9)

Det preliminära urvalet med tre unionstillverkare ansågs därför vara representativt för unionsindustrin och bekräftades som det slutliga urvalet.

(10)

CCCME och den europeiska vindkraftsammanslutningen, WindEurope, ifrågasatte klagandenas representativitet långt efter det att tidsfristen för att lämna synpunkter på urvalet av unionstillverkare hade löpt ut. Dessa parters synpunkter kunde inte ändra beslutet om urvalet av unionstillverkare och avvisades.

(11)

En part som påstod sig vara en icke-närstående importör lämnade i samband med inledandet de uppgifter som specificerades i tillkännagivandet om inledande och samtyckte till att ingå i urvalet. Denna part visade sig ingå i en koncern vars huvudsakliga intressen är likvärdiga med de för en användare av vindkraftstorn av stål. Kommissionen beslutade därför att något stickprovsförfarande inte var nödvändigt. Inga synpunkter inkom på detta beslut.

(12)

För att avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval bad kommissionen alla kända exporterande tillverkare i Kina att lämna de upplysningar som angavs i tillkännagivandet om inledande. Kommissionen bad dessutom Kinas delegation vid Europeiska unionen att identifiera och/eller kontakta eventuella andra exporterande tillverkare som skulle kunna vara intresserade av att delta i undersökningen.

(13)

Sju tillverkare i det berörda landet lämnade den begärda informationen och samtyckte till att ingå i urvalet. Endast sex av dem exporterade vindkraftstorn av stål till unionen under undersökningsperioden. I enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen gjorde kommissionen ett urval bestående av tre exporterande tillverkare på grundval av den största representativa exportvolym till unionen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Det preliminära urvalet bestod av företagen Chengxi Shipyard Co., Ltd. (Chengxi Shipyard), CS WIND China Co., Ltd. (CS Wind) och Suzhou Titan New Energy Technology Co., Ltd. (Suzhou Titan). I enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen genomfördes samråd med alla kända exporterande tillverkare och myndigheterna i det berörda landet om urvalet.

(14)

En samarbetsvillig exporterande tillverkare lämnade synpunkter på det preliminära urvalet. Företaget Penglai Dajin Offshore Heavy Industry Co., Ltd. (Penglai Dajin) bad att få ingå i urvalet och menade att det preliminära urvalet inte var representativt av flera skäl. För det första hävdade företaget att urvalet inte var geografiskt representativt, eftersom alla företag som ingick i urvalet var belägna i Jiangsu-provinsen. För det andra påpekade Penglai Dajin att ett av företagen i urvalet är ett statligt ägt företag och ett annat är ett dotterbolag till ett utländskt företag. För det tredje hävdade företaget att det, till skillnad från vissa av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet och som hade en komplicerad koncernstruktur, rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Slutligen hävdade Penglai Dajin att två av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet inte var representativa med avseende på deras tillverkning, eftersom de endast tillverkade ståltorn med stora diametrar.

(15)

Kommissionen noterade att det preliminära urvalet, i enlighet med artikel 17 i grundförordningen, omfattade företag med den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Dessutom framförde Penglai Dajin inga tvingande skäl till varför man borde ersätta någon av de exporterande tillverkare som ingick i det preliminära urvalet. Kommissionen avvisade följaktligen Penglai Dajins begäran och bekräftade urvalet.

(16)

En av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet, företaget CS Wind, drog kort därefter tillbaka sitt samarbete. Kommissionen noterade detta beslut och underrättade företaget om sin avsikt att fastställa potentiella antidumpningstullar för detta företag i enlighet med artikel 18 i grundförordningen. Dessutom informerade kommissionen Kinas delegation om situationen.

(17)

Därefter kompletterade kommissionen urvalet av exporterande tillverkare genom att lägga till företaget Penglai Dajin, som var nästa företag bland de som var samarbetsvilliga i fråga om exportvolym och rimligen kunde undersökas med hänsyn till tidsfristerna.

(18)

Inledningsvis begärde fyra av de kinesiska exporterande tillverkare som lämnade in stickprovsformuläret enskild undersökning enligt artikel 17.3 i grundförordningen. På dagen för inledandet gjorde kommissionen frågeformulären tillgängliga på internet (4). När kommissionen tillkännagav urvalet informerade den de exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet om att de måste lämna in ett svar på frågeformuläret om de ville undersökas enskilt. Inget av företagen besvarade dock frågeformuläret. Därför beviljades ingen enskild undersökning.

(19)

Kommissionen skickade ett frågeformulär till den kinesiska regeringen om förekomsten av betydande snedvridningar i Kina i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen.

(20)

Frågeformulären för unionstillverkare, icke närstående importörer, användare och exporterande tillverkare gjordes tillgängliga av kommissionen på internet (5) på inledandedagen. Berörda parter uppmärksammades i tillkännagivandet om inledande om var frågeformulären kunde hittas, liksom när kommissionen tillkännagav urvalet eller dess beslut om att överge stickprovsförfarandet.

(21)

Svar på frågeformuläret inkom från de tre exporterande tillverkare som ingick i urvalet, tre unionstillverkare som ingick i urvalet och två användare. Inget svar inkom från den kinesiska regeringen. Kommissionen underrättade därefter den kinesiska regeringen om sin avsikt att tillämpa artikel 18 i grundförordningen när det gäller att fatta provisoriska avgöranden om förekomsten av betydande snedvridningar.

(22)

Med tanke på den pågående covid-19-pandemin och de isoleringsåtgärder som infördes av olika medlemsstater och tredjeländer kunde kommissionen inte utföra några kontrollbesök i enlighet med artikel 16 i grundförordningen. I stället korskontrollerade kommissionen alla uppgifter som parterna översänt på distans i linje med tillkännagivandet om konsekvenserna av utbrottet av covid-19 för antidumpnings- och antisubventionsundersökningar (6).

(23)

Kommissionen inhämtade alla uppgifter som den ansåg var nödvändiga för ett avgörande i fråga om dumpning, skada och unionens intresse. Den genomförde i detta sammanhang korskontroller på distans hos följande företag/parter:

(24)

Undersökningen av dumpning och skada omfattade perioden från den 1 juli 2019 till den 30 juni 2020 (undersökningsperioden eller UP i tabeller). Undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av skada omfattade perioden från den 1 januari 2017 till slutet av undersökningsperioden (skadeundersökningsperioden).

(25)

I enlighet med artikel 7.1 i grundförordningen var tidsfristen för införande av provisoriska åtgärder den 18 juni 2021. Den 21 maj 2021 underrättade kommissionen i enlighet med artikel 19a.2 i grundförordningen de berörda parterna om sin avsikt att inte införa provisoriska åtgärder.

(26)

Den 18 juni 2021 bekräftade kommissionen sitt beslut att inte införa provisoriska åtgärder och gav de berörda parterna möjlighet att lämna ytterligare uppgifter och/eller att höras. CCCME begärde att höras och lämnade synpunkter. De synpunkter och påståenden som framfördes under hörandet och i inlagan tas upp i respektive avsnitt i denna förordning.

(27)

Eftersom inga provisoriska antidumpningsåtgärder infördes registrerades ingen import.

(28)

Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som den ansåg nödvändiga för de slutgiltiga undersökningsresultaten. För att komma fram till sina slutgiltiga undersökningsresultat beaktade kommissionen de berörda parternas synpunkter.

(29)

Kommissionen underrättade alla berörda parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig antidumpningstull på import av vindkraftstorn av stål med ursprung i Kina (det slutliga utlämnandet av uppgifter). Alla parter beviljades en tidsfrist inom vilken de kunde lämna synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(30)

Parter som begärde att bli hörda gavs även möjlighet till detta. Den 23 september 2021 hördes EWTA. Den 27 september 2021 hördes CCCME och Suzhou Titan.

(31)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter och under det ovannämnda hörandet med kommissionens avdelningar upprepade CCCME sitt påstående i skäl 5 ovan, om att EWTA hade använt sig av konfidentiella uppgifter i alltför hög grad. Detta avsåg inte bara de uppgifter som lämnades i klagomålet, utan även de uppgifter som lämnades till berörda parter i samband med det slutliga utlämnandet av uppgifter. När det gäller det senare konstaterade CCCME och Suzhou Titan särskilt att de uppgifter om beräkningarna av målprisunderskridandet som lämnats till de exporterande tillverkarna inte var tillräckligt detaljerade i fråga om målpriset. Chengxi Shipyard lämnade liknande synpunkter efter det slutliga utlämnandet av uppgifter. Kommissionen granskade de uppgifter som lämnats ut och, även om de unionsindustrins exakta målpriser per produkttyp inte kunde tillhandahållas av sekretesskäl, gav den de tre exporterande tillverkarna i urvalet ytterligare information om beräkningen av prisunderskridandet och målprisunderskridandet samma dag.

(32)

Trots det som anförs ovan begärde CCCME och Suzhou Titan att förhörsombudet skulle ingripa mot bakgrund av i) det faktum att de ansåg att kommissionen borde kontrollera vissa uppgifter från unionsindustrin bättre (detta behandlas i skäl 307), ii) att de skulle vilja höra förhörsombudets åsikt om den källa som kommissionen hade använt för att fastställa priserna på importen från Kina av vindkraftstorn av stål (behandlas i skäl 317–318), iii) de avvikelser som konstaterats vid en jämförelse av tre inlagor från klaganden med varandra (behandlas i skäl 306–307) och iv) de betydande skillnaderna mellan dumpnings- och skademarginalerna (behandlas i skäl 292–295). Ett hörande med förhörsombudet ägde rum den 14 oktober 2021, under vilket kommissionen klargjorde dessa frågor. Förhörsombudet drog slutsatsen att rätten till försvar inte hade kränkts.

(33)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade EWTA att förfarandemässiga problem i samband med undersökningen hade skadat klagandenas rätt till försvar och möjlighet att bedöma och behandla de kinesiska exportörernas och användarnas inlagor. Enligt EWTA hade kinesiska exportörer och andra berörda parter under hela undersökningen använt sig av konfidentiella uppgifter i alltför hög grad, samtidigt som de konsekvent underlåtit att lämna meningsfulla sammanfattningar av sina konfidentiella inlagor. Detta skulle ha gjort det omöjligt för de klagande att bedöma och lämna meningsfulla synpunkter på relevanta uppgifter och påståenden i strid med deras rätt till ett korrekt förfarande.

(34)

Kommissionen avvisade detta påstående, eftersom det inte var tillräckligt underbyggt. Kommissionen noterade vidare att alla uppgifter som lämnades i det känsliga formatet också lämnades in för den icke-konfidentiella ärendeakten, såvida inte utlämnandet av dessa skulle påverka den inlämnade partens sekretessintressen negativt.

(35)

De synpunkter som lämnats av de berörda parterna övervägdes och togs i beaktande i denna förordning där så var lämpligt.

(36)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade flera parter att kommissionen tillfälligt borde upphäva åtgärderna enligt artikel 14.4 i grundförordningen. Klagandena och flera unionstillverkare motsatte sig att åtgärderna skulle upphävas tillfälligt. Kommissionen bekräftade mottagandet av de uppgifterna från dessa parter och påminde dem om att kommissionen, om den skulle anse det lämpligt, kan besluta att upphäva åtgärderna tillfälligt om marknadsförhållandena tillfälligt har ändrats i en sådan omfattning att det finns anledning att anta att skada inte kommer att återuppstå om åtgärderna tillfälligt upphävs och när det ligger i unionens intresse att göra detta.

(37)

Efter en översyn av produktbeskrivningen i tillkännagivandet om inledande och för att undvika eventuella missförstånd hos de nationella tullmyndigheterna ansåg kommissionen att det var lämpligt att i viss mån ändra produktbeskrivningen jämfört med hur den offentliggjordes i tillkännagivandet om inledande. Ändringarna krävde ingen ändring av tillkännagivandet och påverkade inte de berörda parterna i förfarandet. Ändringarna uttrycks nedan i kursiv stil.

(38)

Den berörda produkten är vissa storskaliga vindkraftstorn av stål, även avsmalnande, och delar därav (7), monterade eller omonterade, med eller utan inbyggt fundament, med eller utan gondol och rotorblad, och som är utformade för att bära upp gondolen och rotorbladen i en vindturbin som kan generera elektricitet, både i landbaserade och havsbaserade anläggningar, på minst 1,00 megawatt (MW) och som är minst 50 meter höga, mätt från tornets bas till gondolens underdel (dvs. där tornet och gondolen sitter ihop) när de är monterade (vindkraftstorn av stål), med ursprung i Kina, som i nuläget omfattas av KN-nummer ex 7308 20 00 (Taric-nummer 7308200011), och ex 7308 90 98 (Taric-nummer 7308909811) och, när de importeras som en del av en vindturbin, som i nuläget omfattas av KN-nummer ex 8502 31 00 (Taric-nummer 8502310011 och 8502310085) (den berörda produkten).

(39)

Undersökningen visade att följande produkter har samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och samma grundläggande användningsområden:

(40)

Kommissionen beslutade att dessa produkter därför är likadana produkter i den mening som avses i artikel 1.4 i grundförordningen.

(41)

Vestas begärde att större vindkraftstorn av stål skulle uteslutas med motiveringen att unionsindustrin främst har kapacitet för mindre torn (8).

(42)

Kommissionen konstaterade att begäran var ogrundad eftersom unionsindustrin sammantaget har produktionskapacitet för alla nödvändiga storlekar av vindkraftstorn av stål, även om inte alla unionstillverkare tillverkar samma dimensioner. Kommissionen konstaterade också att alla vindkraftstorn av stål, oavsett storlek eller importställe, har samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper, slutanvändning och utbytbarhet. Kommissionen avslog därför begäran om uteslutande.

(43)

CCCME hävdade att på grund av produktdefinitionens bredd kunde den produkt som tillverkas och säljs på den inhemska marknaden i Kina och den produkt som tillverkas och säljs i unionen av unionsindustrin inte anses vara likadana produkter. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter begärde CCCME att produktdefinitionen skulle begränsas på grund av de olika regler och subventioner som förekom i unionen för höga jämfört med låga torn, och på grund av att man förväntade sig att vindkraftstornen av stål skulle bli högre. CCCME lade inte fram några bevis för vilka tornmodeller som borde uteslutas eller för de tekniska egenskaperna hos de torn som i dess mening borde uteslutas.

(44)

Påståendet ovan avvisas. Kommissionen noterade att det är naturligt att det finns olika modeller eller typer i en produktgrupp. Vid beräkningen av prisunderskridande, målprisunderskridande och dumpning speglas produktsmångfalden och eventuella resulterande skillnader i tillverkningskostnader och priser fullt ut i produktkontrollnumret. Såsom nämns i avsnitt 2.2 konstaterade kommissionen att alla vindkraftstorn av stål har samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper, slutanvändning och utbytbarhet, vilka är de relevanta faktorerna för fastställandet av den berörda produkten.

(45)

Eftersom det fanns tillräcklig bevisning tillgänglig vid inledandet av undersökningen som visar på att det föreligger betydande snedvridningar i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen vad gäller Kina, ansåg kommissionen det vara lämpligt att inleda en undersökning med beaktande av artikel 2.6a i grundförordningen.

(46)

För att samla in de uppgifter som var nödvändiga för en eventuell tillämpning av artikel 2.6a i grundförordningen uppmanade kommissionen därför alla exporterande tillverkare i Kina, i tillkännagivandet om inledande, att lämna uppgifter rörande de insatsvaror som används för att tillverka vindkraftstorn av stål. Fem exporterande tillverkare lämnade de relevanta uppgifterna.

(47)

För att erhålla de uppgifter som kommissionen ansåg vara nödvändiga för sin undersökning av de påstådda betydande snedvridningarna skickade kommissionen ett frågeformulär till den kinesiska regeringen. I punkt 5.3.2 i tillkännagivandet om inledande uppmanade kommissionen dessutom alla berörda parter att inom 37 dagar efter det att tillkännagivandet offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning lämna synpunkter och uppgifter samt lägga fram bevisning till stöd för dessa med avseende på tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen. den kinesiska regeringen besvarade inte frågeformuläret inom tidsfristen. Därefter informerade kommissionen den kinesiska regeringen om att den skulle använda tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18 i grundförordningen för att fastställa förekomsten av betydande snedvridningar i Kina.

(48)

De exporterande tillverkarna Chengxi Shipyard och Suzhou Titan samt industriorganisationen CCCME kommenterade tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen i sina synpunkter på den första noteringen om källorna till fastställandet av normalvärdet den 1 december 2020. De upprepade sina påståenden i sina synpunkter på den andra noteringen om källorna till fastställandet av normalvärdet av den 8 april 2021. Dessa synpunkter behandlas i avsnitt 3.2.1 i denna förordning.

(49)

I tillkännagivandet om inledande anger kommissionen även att den mot bakgrund av den tillgängliga bevisningen kan behöva välja ett lämpligt representativt land i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen för att fastställa normalvärdet baserat på icke-snedvridna priser eller referensvärden.

(50)

Den 1 december 2020 informerade kommissionen de berörda parterna genom en notering (den första noteringen) (9) om de källor som den avsåg att använda för att fastställa normalvärdet. I den noteringen tillhandahöll kommissionen en förteckning över alla produktionsfaktorer, t.ex. råvaror, arbetskraft och energi, som användes vid tillverkningen av den berörda produkten. På grundval av de kriterier som låg till grund för valet av icke-snedvridna priser eller referensvärden uppgav kommissionen även ett antal möjliga representativa länder, nämligen Mexiko, Sydafrika och Turkiet. Kommissionen mottog synpunkter på den första noteringen från de två utvalda exporterande tillverkarna Chengxi Shipyard (10) och Suzhou Titan (11), CCCME (12) liksom användaren Vestas (13). Synpunkterna behandlades i den andra noteringen om källorna till fastställandet av normalvärdet och sammanfattas också i avsnitt 3.2.2 i denna förordning.

(51)

Den 8 april 2021 informerade kommissionen de berörda parterna genom en andra notering (den andra noteringen) (14) om de källor som den avsåg att använda för att fastställa normalvärdet om att den hade identifierat Mexiko som det bäst lämpade representativa landet. Den underrättade också berörda parter om att den skulle fastställa försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst på grundval av tillgängliga uppgifter för företagen Arcosa Industries de México, S. de R.L. de C.V. och Speco Wind Power, S.A. de C.V., tillverkare i det representativa landet. Kommissionen mottog synpunkter på den andra noteringen från Chengxi Shipyard (15), Suzhou Titan (16) och CCCME (17). Dessa synpunkter behandlas i avsnitt 3.2.2 i denna förordning.

(52)

I den senaste tidens undersökningar av stålsektorn i Kina (18) – eftersom stål är den huvudsakliga produktionsfaktorn för vindkraftstorn – har kommissionen upptäckt att det har föreligger betydande snedvridningar i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen. Kommissionen konstaterade i denna undersökning att det på grundval av tillgänglig bevisning även var lämpligt att tillämpa artikel 2.6a i grundförordningen.

(53)

I samband med dessa undersökningar upptäckte kommissionen betydande statligt inflytande i Kina som medför en snedvridning av den effektiva tilldelningen av resurser i linje med marknadsprinciperna (19). Kommissionen drog särskilt slutsatsen att inom sektorn för stål, dvs. den sektor som producerar den viktigaste råvaran för tillverkning av den produkt som översynen gäller, äger den kinesiska regeringen inte bara fortfarande en stor andel av företagen i den mening som avses i artikel 2.6a b första strecksatsen i grundförordningen (20), utan den kinesiska regeringen kan också påverka priser och kostnader genom statlig närvaro i företagen i den mening som avses i artikel 2.6a b andra strecksatsen i grundförordningen (21). Kommissionen fann dessutom att statens närvaro och ingripande på finansmarknaderna och i tillhandahållandet av råvaror och insatsvaror har en ytterligare snedvridande effekt på marknaden. Generellt sett leder planeringssystemet i Kina till att resurser koncentreras till sektorer som den kinesiska regeringen har utsett till strategiska eller på annat sätt politiskt viktiga, i stället för att resurserna fördelas enligt marknadskrafterna (22). Kommissionen drog dessutom slutsatsen att den kinesiska konkurs- och egendomsrätten inte fungerar som den ska i den mening som avses i artikel 2.6a b fjärde strecksatsen i grundförordningen, vilket ger upphov till snedvridningar, särskilt när insolventa företag hålls flytande och vid fördelningen av markanvändningsrättigheter i Kina (23). Likaledes fann kommissionen snedvridningar av lönekostnaderna i stålsektorn i den mening som avses i artikel 2.6a b femte strecksatsen i grundförordningen (24), samt snedvridningar på finansmarknaderna i den mening som avses i artikel 2.6a b sjätte strecksatsen i grundförordningen, särskilt med avseende på företagens tillgång till kapital i Kina (25).

(54)

Klagomålet innehöll uppgifter om snedvridningarna inom stålsektorn, särskilt om den trettonde femårsplanen för stål och förmånsbehandlingen av de företag som är verksamma inom stålindustrin. Klagomålet innehöll dessutom en omfattande förteckning över statsägda företag som tillverkar vindkraftstorn av stål, inklusive följande kinesiska tillverkare av originalutrustning (OEM): China Shipbuilding Industry Corporation, Dongfang Electric Corporation, Xinjiang Goldwind (inte ett statsägt företag, men där staten äger en betydande andel), Shanghai Electric (börsnoterade i Hongkong och Shanghai, och statsägd till 63 %), Dalian Huarui Heavy Industry, Taiyuan Heavy Machinery Group Co Ltd, Guodian United Power Technology Company Limited, XEMC Windpower (där majoritetsandelen ägs av provinsen Hunan och resterande andelar handlas på Shanghaibörsen), China Datang Corporation och det insolventa företaget Baoding Tianwei Baobian Electric Co. I klagomålet nämndes även Envision Energy, som är ett privat företag men som ändå beviljades en kreditlina på 50 miljoner RMB av en statligt ägd bank.

(55)

Utöver de OEM-tillverkare som nämns ovan förtecknades i klagomålet dessutom följande tillverkare av vindkraftstorn i Kina: Chengxi Shipyard Co., Ltd, ett holdingdotterbolag till China State Shipbuilding Corporation och China CSSC Holdings Limited (båda företagen är statligt ägda). Beijing JINGCHENG New Energy Co., Ltd, ett dotterbolag till det statligt ägda företaget Beijing JINGCHENG Machinery Electric Holding Co., Ltd. Zhonghang Hongbo Windpower Equipment Co., Ltd, som är en strategisk partner till AVIC, Kinas största statligt ägda rymd- och försvarsföretag. China Gezhouba Group Corporation (ett statligt ägt företag). Harbin Hongguang Boiler Group Co., Ltd (ett högteknologiskt företag på statlig nivå). Jiangsu Baolong Electromechanical Manufacturing Co., Ltd, som är ett av de viktigaste företagen i Liyang, som slagit samman två tidigare statligt ägda företag. HuaDian Heavy Industries Co., Ltd, med en majoritetsandel som ägs av den statligt ägda kinesiska kommittén Assets Supervision & Administration Commission.

(56)

I klagomålet nämndes dessutom det amerikanska handelsdepartementets undersökning av två kinesiska företag (CS Wind och Titan Wind) (26), som identifierade åtminstone följande allmänna politiska åtgärder som gynnade produktionssektorn direkt: Politiskt påverkad utlåning till industrin för förnybar energi, köparkredit för export, programmet ”Two Free, Three Half” för utlandsfinansierade företag, inkomstskatteförmåner för utlandsfinansierade företag baserade på deras geografiska belägenhet, lagen om företagsbeskattning, forsknings- och utvecklingsprogrammet, undantag från importtariffer och mervärdesskatt för användning av importerad utrustning, tillhandahållande av varmvalsat stål, tillhandahållande av el mot för låg ersättning, stödfonder för uppförande av projektinfrastruktur som tillhandahålls av den administrativa kommittén i Lianyungangs zon för ekonomisk och teknisk utveckling, utmärkelsen för goda resultat inom betalningen av skatter, utmärkelsen till Taicang stad för att stödja börsnoteringen av företag, utmärkelserna till Taicang stad för främjande av utvecklingen av den industriella ekonomin under treårsperioden 2010–2012, specialfonder för utveckling av vetenskap och teknik och utmärkelsen till Titan Baotou för zonen för industriell utveckling inom sällsynta jordartsmetaller och nya tekniker för utmärkta byggprojekt.

(57)

I den aktuella undersökningen undersökte kommissionen huruvida det var lämpligt eller inte att använda de inhemska priserna och kostnaderna i Kina på grund av förekomsten av betydande snedvridningar i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen. Kommissionen gjorde detta på grundval av tillgänglig bevisning i ärendet, däribland bevisningen i landsrapporten gällande Kina (rapporten) (27), som bygger på allmänt tillgängliga källor. Analysen omfattade en undersökning av det betydliga statliga inflytandet i den kinesiska ekonomin i allmänhet, men även den specifika marknadssituationen i den relevanta sektorn, som inbegriper den berörda produkten. Kommissionen kompletterade vidare dessa bevisuppgifter med sin egen undersökning av de olika kriterier som är relevanta för att bekräfta förekomsten av betydande snedvridningar i Kina.

(58)

När det gäller omfattningen på kinesiska myndigheters ägarskap i den mening som avses i artikel 2.6a b första strecksatsen i grundförordningen finns det inga detaljerade uppgifter om den exakta andelen statligt ägda företag och privatägda företag bland tillverkarna av vindkraftstorn. Några stora tillverkare av vindkraftstorn i Kina, däribland Chengxi Shipyard och Fuchuan Yifan, är dock statligt ägda företag.

(59)

Inom sektorn för stål, som är den huvudsakliga produktionsfaktorn för vindkraftstorn, äger den kinesiska regeringen fortfarande en stor andel av företagen. Nominellt sett uppskattas antalet statsägda företag och antalet privatägda företag vara nästan jämnt fördelat, men fyra av de fem kinesiska ståltillverkare som hör till världens tio största ståltillverkare är statsägda (28). Samtidigt som de tio största tillverkarna endast stod för omkring 36 % av industrins totala produktion 2016 satte den kinesiska regeringen samma år upp målet att konsolidera 60–70 % av ståltillverkningen till cirka tio storskaliga företag till 2025 (29). den kinesiska regeringen upprepade sin avsikt i april 2019, när den tillkännagav offentliggörandet av riktlinjer om konsolidering av stålindustrin (30). En sådan konsolidering kan medföra påtvingade sammanslagningar av lönsamma privata företag med underpresterande statsägda företag (31).

(60)

Många av de största tillverkarna inom stålsektorn nämns dessutom särskilt i ”planen för anpassning och uppgradering av stålindustrin 2016–2020”. Till exempel anger det kinesiska statsägda företaget Shanxi Taiyuan Iron & Steel Co. Ltd. (TISCO) på sin webbplats att det är en järn- och ståljätte som har utvecklats till ett framstående storskaligt järn- och stålkomplex, med verksamhet inom järnmalmsutvinning, järn- och ståltillverkning, förädling, leverans och handel (32). Baosteel är ett annat stort kinesiskt statsägt företag som är verksamt inom ståltillverkningen och som ingår i den nyligen konsoliderade koncernen China Baowu Steel Group Co. Ltd (tidigare Baosteel Group och Wuhuan Iron & Steel) (33).

(61)

Till följd av de statliga ingripandena i stålindustrin och den stora andelen statsägda företag inom sektorn för vindkraftstorn och stålsektorn förhindras även privatägda tillverkare att verka under marknadsförhållanden. Både offentligägda och privatägda företags verksamheter inom sektorn för vindkraftstorn bedrivs också under politisk styrning och politiskt överinseende, såsom framgår av skäl 67–74 nedan.

(62)

När det gäller den kinesiska regeringens möjlighet att påverka priser och kostnader genom statlig närvaro i företag i den mening som avses i artikel 2.6a b andra strecksatsen i grundförordningen, visar följande exempel på den ovannämnda utvecklingen, där den kinesiska regeringen i allt högre grad ingriper genom statlig närvaro vid de ekonomiska aktörerna i sektorn för vindkraftstorn. Många tillverkare av vindkraftstorn framhåller uttryckligen partibyggande verksamhet på sina webbplatser, har partimedlemmar i företagsledningen och understryker att de är anslutna till KKP. Undersökningen visade på partibyggande verksamhet hos flera tillverkare av vindkraftstorn, däribland den exporterande tillverkaren Chengxi Shipyard, som ingick i urvalet. Enligt bolagsordningen för CSSC Holdings Limited, som äger 100 % av Chengxi Shipyards aktier, har partikommittén följande roll: Övervaka och säkerställa ett effektivt genomförande av partiets och statens politik i företaget […], med iakttagande av principen om tjänstemän som leds av partiet, i kombination med principen om operativ förvaltning som utförs av styrelseledamöter valda i enlighet med lagstiftningen samt med principen om operativa chefer som tillämpar mänskliga rättigheter i enlighet med lagstiftningen, säkerställer partiorganisationen förhandsarrangemang och lägger fram yttranden och förslag när det gäller kandidaterna till styrelsen eller till ledningsgruppen, eller, efter att ha gjort omfattande efterforskningar, lämnar yttranden och förslag till styrelsen och generaldirektören om befintliga kandidater, […] gör efterforskningar och diskuterar frågor med anknytning till reformering, utveckling och stabilitetmed avseende på företaget och till större verksamheter och förvaltning […] (34).

(63)

När det gäller CS Wind visade undersökningen också att man ansträngde sig för att öka antalet partimedlemmar hos företaget: Det utlandsfinansierade företaget CS Wind Power Equipment (Lianyungang) Co., Ltd har mer än 150 anställda och brukade endast ha fem partimedlemmar. Genom ”integrationen av partiet och allmänheten” har företaget nu fler än 70 partimedlemmar (35).

(64)

Fuchuan Yifan beskriver partikommitténs roll på följande sätt: Partimedlemmar och väsentlig personal vid olika avdelningar bedriver ett nära samarbete, ger ett fullt spelrum åt modellen med pionjärförebilder, stärker aktivt varje avdelnings faktiska styrkor, uppmuntrar personalen att uppnå framgångar och spetskompetens, använder banbrytande projekt som utgångspunkter, fokuserar på sammanhållning, övervinner svårigheter, visar upp talanger och färdigheter för att säkerställa en aktiv roll när det gäller företagets kostnadsminskning och effektivitetsvinster, inkomstökning och kapitalanskaffning etc. och även för att säkerställa att varje projekt slutförs som de ska sett till kvalitet och kvantitet (36).

(65)

Vidare konstaterades partibyggande verksamhet vid de exporterande tillverkarna Penglai Dajin och Shanghai Taisheng Wind Power Equipment, som ingick i urvalet.

(66)

Under undersökningen fastställde kommissionen dessutom att det fanns personliga förbindelser mellan tillverkare av vindkraftstorn och KKP. Undersökningen visade att KKP:s medlemmar arbetade i den högsta ledningen vid ett antal företag som tillverkar vindkraftstorn, däribland Chengxi Shipyard (styrelseordföranden och generaldirektören är båda medlemmar i KKP och innehar samtidigt funktioner som sekreterare och biträdande sekreterare i partikommittén), Suzhou Titan (minst en styrelseledamot är KKP-medlem), Fuchuan Yifan (styrelseordföranden och den vice styrelseordföranden är båda medlemmar i KKP och innehar samtidigt funktioner som sekreterare och biträdande sekreterare i partikommittén) och Shanghai Taisheng Wind Power Equipment (ordföranden för tillsynsnämnden är KKP-medlem).

(67)

Sektorn för vindkraftstorn av stål är dessutom föremål för diskriminerande strategier som gynnar inhemska tillverkare eller som på annat sätt påverkar marknaden i den mening som avses i artikel 2.6a b tredje strecksatsen i grundförordningen.

(68)

Industrin för stål, som är den huvudsakliga komponenten i vindkraftstorn, betraktas som en viktig industri av den kinesiska regeringen (37). Detta bekräftas i de många planer, direktiv och andra dokument som handlar om stål och som utfärdas på nationell, regional och kommunal nivå, såsom ”planen för anpassning och uppgradering av stålindustrin 2016–2020”. I planen anges att stålindustrin är en viktig och grundläggande sektor i den kinesiska ekonomin och en nationell hörnsten (38). De viktigaste uppgifter och mål som stakas ut i planen täcker alla aspekter av industrins utveckling (39).

(69)

I den trettonde femårsplanen om ekonomisk och social utveckling (40) anges att företag som tillverkar stålprodukter i det högre marknadssegmentet ska stödjas (41). Planen inriktas även på att uppnå hållbara och tillförlitliga kvalitetsprodukter genom stöd till företag som använder teknik för ren stålproduktion, precisionsvalsning och kvalitetsförbättring (42).

(70)

I den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning (2011 års version) (2013 års ändring) (43) (katalogen) anges stålindustrin som en främjad industri.

(71)

Den kinesiska regeringen vägleder dessutom sektorns utveckling med hjälp av en bred uppsättning politiska verktyg och direktiv, bland annat avseende sammansättning och omstrukturering av marknaden, råvaror, investeringar, kapacitetseliminering, produktsortiment, omlokalisering, uppgradering osv. Genom dessa och andra medel styr och kontrollerar den kinesiska regeringen praktiskt taget alla aspekter av stålsektorns utveckling och funktion (44). Det rådande problemet med överkapacitet är otvivelaktigt det tydligaste exemplet på följderna av den kinesiska regeringens politik och de snedvridningar som är resultatet av denna.

(72)

Vindkraft stöds också på provins- och kommunnivå. Till exempel hänvisar Lianyungang kommuns trettonde ramprogram för maritim ekonomisk utveckling uttryckligen till utvecklingen av denna industri. I planen planeras det att man ska skapa en kedja för industrin för vindkraftutrustning; uppmuntra och vägleda omvandlingen och uppgraderingen av ett antal ledande vindkraftsföretag, exempelvis Guodian Power, Zhongfu Lianzhong, Tianshun Tower och CSWind Power, genom att gradvis uppgradera deras utvecklings-, konstruktions- och tillverkningsteknik och främja storskaliga turbinprojekt (45).

(73)

Såsom framgår ovan vägleder den kinesiska regeringen dessutom sektorns utveckling med hjälp av en bred uppsättning politiska verktyg och direktiv. Genom dessa och andra medel styr och kontrollerar den kinesiska regeringen praktiskt taget alla aspekter av stålsektorns utveckling och funktion.

(74)

Sammanfattningsvis har den kinesiska regeringen infört åtgärder för att förmå olika aktörer att uppfylla de offentliga politiska målen att stödja främjade industrier, inklusive produktionen av stål, som är den huvudsakliga råvaran vid tillverkningen av vindkraftstornen. Sådana åtgärder hindrar marknadskrafterna från att verka fritt.

(75)

Vid föreliggande undersökning har några bevis inte framkommit för att den diskriminerande tillämpningen eller felaktiga genomförandet av konkurs- och egendomsrätten enligt artikel 2.6a b fjärde strecksatsen i grundförordningen inom sektorn för vindkraftstorn som avses i skäl 53 inte skulle påverka tillverkarna av vindkraftstorn av stål.

(76)

Sektorn för vindkraftstorn påverkas också av snedvridningar av lönekostnader i den mening som avses i artikel 2.6a b femte strecksatsen i grundförordningen, vilket även nämns i skäl 53 ovan. Dessa snedvridningar påverkar sektorn både direkt (vid tillverkningen av vindkraftstorn av stål eller den huvudsakliga insatsvaran) och indirekt (när det gäller tillgången till kapital eller insatsvaror från företag som omfattas av samma arbetsrättssystem i Kina) (46).

(77)

Ingen bevisning har heller lämnats in som skulle kunna visa att sektorn för vindkraftstorn inte påverkas av statligt inflytande i finanssystemet i den mening som avses i artikel 2.6a b sjätte strecksatsen i grundförordningen, vilket även anges ovan i skäl 53. De omfattande statliga ingripandena i det finansiella systemet leder därför till att marknadsvillkoren påverkas kraftigt på alla nivåer.

(78)

Kommissionen erinrar slutligen om att det krävs flera insatsvaror för att tillverka vindkraftstorn. Enligt bevisningen i ärendehandlingarna köpte samtliga exporterande tillverkare i urvalet majoriteten av sina insatsvaror i Kina. Dessutom är Kina en av de största tillverkarna av stål – den viktigaste råvara som används vid tillverkningen av vindkraftstornen. När tillverkare av vindkraftstorn köper/ingår avtal om dessa insatsvaror påverkas de priser som de betalar (vilka registreras som kostnader) helt klart av samma systemiska snedvridningar som nämns ovan. Leverantörer av insatsvaror anställer till exempel arbetskraft som påverkas av snedvridningarna. De kan låna pengar som omfattas av snedvridningarna av finanssektorn/kapitalfördelningen. De påverkas dessutom av planeringssystemet, som gäller på alla myndighetsnivåer och i alla sektorer.

(79)

Till följd av detta är det inte bara de inhemska försäljningspriserna för vindkraftstorn som inte kan användas i den mening som avses i artikel 2.6a a i grundförordningen, utan alla kostnader för insatsvaror (inklusive råvaror, energi, mark, finansiering, arbetskraft osv.) påverkas eftersom deras prisbildning påverkas av ett betydande statligt inflytande enligt beskrivningen i delarna A och B i rapporten. Det statliga inflytande som beskrivs när det gäller fördelning av kapital, mark, arbetskraft, energi och råvaror förekommer i hela Kina. Detta innebär till exempel att en insatsvara som har tillverkats i Kina genom en kombination av olika produktionsfaktorer påverkas av betydande snedvridningar. Detsamma gäller för insatsvarorna för produktionen av insatsvarorna och så vidare. Varken den kinesiska regeringen eller de exporterande tillverkarna åberopade någon bevisning eller framförde några argument för motsatsen i denna undersökning.

(80)

Såsom anges i skäl 21 respektive skäl 47 lämnade den kinesiska regeringen inga synpunkter på eller motbevisade den befintliga bevisningen i ärendet, inklusive rapporten, samt den ytterligare bevisning som lämnats av klaganden om förekomsten av betydande snedvridningar och/eller huruvida det är lämpligt att tillämpa artikel 2.6a i grundförordningen i det aktuella ärendet. När det gäller den kinesiska regeringens synpunkter efter det slutliga utlämnandet av uppgifter, se skälen 116–123 nedan.

(81)

CCCME lämnade i samband med inledandet synpunkter på tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen. Därefter mottogs synpunkter från CCCME, Suzhou Titan och Chengxi som svar på den första noteringen och från CCCME, Suzhou Titan och Chengxi som svar på den andra noteringen

(82)

I sina synpunkter på inledandet lämnade CCCME först följande synpunkter på fastställandet av normalvärdet i klagomålet:

(83)

Dessutom föreslog CCCME att en alternativ metod för att konstruera normalvärdet borde användas till följd av de brister i konstruktionen av normalvärdet som anges i skäl 82. CCCME hävdade att unionsindustrins målpris borde användas som en utgångspunkt. Den arbetskraftskostnad som användes för att fastställa målpriset borde ersättas med arbetskraftskostnaden i Turkiet, som var det representativa land som klaganden föreslog, vilken uppgick till mindre än en tiondel av unionsindustrins arbetskostnader. Ett vinstmål på 10 %, som den klagande använt för att fastställa målpriset, borde läggas till för att komma fram till det alternativa normalvärdet. CCCME påpekade att ett sådant normalvärde skulle leda till en mycket lägre dumpningsmarginal än den genomsnittliga marginal på 55 % som klaganden beräknat, men tillhandahöll inte någon faktisk beräkning.

(84)

CCCME upprepade de synpunkter och påståenden som beskrivs i skälen 82 och 83 även under hörandet och inlagan efter det preliminära skedet.

(85)

När det gäller de påstådda brister som anges i skäl 82 ansåg kommissionen att CCCME måste ha missförstått uppgifterna i klagomålet och den metod som hade använts för att fastställa normalvärdet enligt artikel 2.6a i grundförordningen.

(86)

När det gäller den alternativa metod som CCCME föreslog, vilken beskrivs i skäl 83, noterade kommissionen att en sådan konstruktion av normalvärdet skulle strida mot bestämmelserna i artikel 2.6a i grundförordningen. Dessutom tycktes CCCME:s tillvägagångssätt vara inkonsekvent. Om kostnaden för vissa material i Turkiet överskred unionsindustrins kostnader föreslog CCCME att den lägre kostnaden för unionsindustrin skulle användas som referensvärde. I de fall där kostnaden i Turkiet var lägre, särskilt arbetskraftskostnaden, föreslog CCCME ändå att den turkiska kostnaden skulle användas som referensvärde. Såsom förklaras i skäl 85 hade klaganden dessutom korrekt förlitat sig på kostnaderna i ett representativt land för att konstruera normalvärdet.

(87)

På grundval av de skäl som anges i skälen 85 och 86 avvisade kommissionen CCCME:s påståenden i skälen 82, 83 och 84.

(88)

Såsom förklaras närmare nedan konstaterade kommissionen i denna undersökning att det på grundval av tillgänglig bevisning och mot bakgrund av den kinesiska regeringens bristande samarbetsvilja var lämpligt att tillämpa artikel 2.6a i grundförordningen.

(89)

I sin inlaga om inledandet hävdade CCCME vidare att klagomålet i hög grad förlitade sig på rapporten, som enligt CCCME skrevs i syfte att göra det lättare för den europeiska industrin att inge klagomål. Detta innebär att rapporten inte kan ha varit objektiv. CCCME tillade att rapporten på grund av sitt syfte inte uppfyller normerna för opartisk och objektiv bevisning och bevis av tillräckligt bevisvärde. CCCME hävdade vidare att rapporten avsiktligt utelämnar faktiska omständigheter, faktorer och slutsatser och inte är objektiv.

(90)

CCCME hävdade vidare att rapporten offentliggjordes 2017 och innehöll innehåll och hänvisningar från 2016 och åren före. Den nuvarande undersökningen inleddes dock den 21 oktober 2020, och undersökningsperioden vad gäller dumpningen omfattade perioden juli 2019–juni 2020. Enligt CCCME återspeglar rapporten därför inte eventuella snedvridningar under undersökningsperioden. I synnerhet menar CCCME att kapitlet om stål i rapporten omfattade perioden fram till 2017 och klagomålet visade inte att dessa snedvridningar skulle kvarstå under efterföljande år, inklusive undersökningsperioden.

(91)

Kommissionen konstaterade att rapporten är ett övergripande dokument som bygger på omfattande objektiv bevisning, däribland rättsakter, förordningar och andra officiella politiska dokument som offentliggörs av den kinesiska regeringen, tredjepartsrapporter från internationella organisationer, akademiska studier och artiklar av forskare samt andra tillförlitliga oberoende källor. Eftersom den offentliggjordes i december 2017 hade alla berörda parter goda möjligheter att motbevisa, komplettera eller kommentera den och den bevisning som den grundar sig på. Hittills har ingen part lagt fram någon bevisning för att de källor som använts i rapporten skulle vara felaktiga.

(92)

När det gäller undersökningsperioden konstaterade kommissionen att rapporten offentliggjordes 2017, men att den i stort sett baserades på de trettonde kinesiska femårsplanerna, som var tillämpliga mellan 2016 och 2020, och därför omfattade undersökningsperioden.

(93)

CCCME hävdade dessutom att begreppet betydande snedvridningar strider mot WTO-rätten eftersom ett sådant begrepp inte existerar enligt artikel 2.2 i WTO:s antidumpningsavtal. Enligt artikel 2.2 i antidumpningsavtalet begränsas de situationer under vilka normalvärdet kan konstrueras till ingen försäljning vid normal handel på exportlandets hemmamarknad eller på grund av den särskilda marknadssituationen eller den låga försäljningsvolymen på exportlandets hemmamarknad. Betydande snedvridningar anges inte i artikel 2.2 i antidumpningsavtalet. CCCME hävdade vidare att artikel 2.2 i antidumpningsavtalet inte tillåter att normalvärdet konstrueras på grundval av ett representativt land eller internationella referensvärden i enlighet med artikel 2.6a i grundförordningen, eftersom den endast tillåter användningen av tillverkningskostnaden i ursprungslandet plus ett skäligt belopp för administrativa kostnader, försäljningskostnader och allmänna kostnader samt vinst när normalvärdet konstrueras.

(94)

Kommissionen anser att bestämmelserna i artikel 2.6a är helt i linje med Europeiska unionens skyldigheter inom ramen för WTO. Som uttryckligen klargjordes av WTO:s överprövningsorgan i ärendet DS473 European Union – Anti-Dumping Measures on Biodiesel from Argentina är det enligt WTO-rätten tillåtet att använda uppgifter från ett tredjeland som justerats på vederbörligt sätt om en sådan justering är nödvändig och underbyggd. Förekomsten av betydande snedvridningar gör att kostnaderna och priserna i exportlandet inte lämpar sig för konstruktion av normalvärdet. Under dessa omständigheter kan man enligt denna bestämmelse konstruera kostnaderna för tillverkning och försäljning på grundval av icke snedvridna priser eller referensvärden, bland annat i ett lämpligt representativt land som har en liknande utvecklingsnivå som exportlandet. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(95)

CCCME tillade att artikel 2.6a i grundförordningen tycktes strida mot artikel 2.2.1.1 i antidumpningsavtalet eftersom kommissionen enligt artikel 2.6a i grundförordningen har rätt att bortse från tillverknings- och försäljningskostnaderna i exportlandet och direkt använda sådana uppgifter i ett tredjeland. Detta strider mot bestämmelserna i artikel 2.2.1.1. I antidumpningsavtalet anges att kostnaderna ska som regel beräknas på grundval av exportörens eller tillverkarens bokförda kostnader, under förutsättning att dessa kostnader är bokförda i enlighet med exportlandets allmänt erkända bokföringsprinciper och på ett rimligt sätt motsvarar tillverknings- och försäljningskostnader för den undersökta varan. Till stöd för sitt påstående hänvisade CCCME till WTO:s rättspraxis, särskilt DS473 European Union – Anti-Dumping Measures on Biodiesel from Argentina (DS473), där det fastställdes att de undersökande myndigheterna måste använda de produktkostnader som faktiskt uppkommit för tillverkarna eller exportörerna vid beräkningen av konstruerade normalvärden, och till panelrapporten i DS494 European Union – Cost Adjustment Methodologies II (Russia) (DS494).

(96)

Kommissionen erinrade om att inget av de citerade WTO-fallen rörde artikel 2.6a i grundförordningen och villkoren för tillämpning av denna. Den faktiska situationen i alla dessa ärenden skiljer sig dessutom från den faktiska situation och de kriterier som föranleder tillämpningen av metoden enligt denna bestämmelse i grundförordningen. När det gäller WTO-tvisten EU – Cost Adjustment Methodologies II erinrade kommissionen om att både EU och Ryssland överklagade panelens slutsatser, som därför inte är slutgiltiga och enligt gällande WTO-rättspraxis inte har någon rättslig status eftersom de inte har godkänts av WTO:s medlemmar. I alla händelser förklarade panelen uttryckligen i sin rapport att bestämmelserna i artikel 2.6a i grundförordningen inte omfattas av tvisten. Panelen ansåg att dessa bestämmelser har en annan innebörd och medför andra rättsliga följder än bestämmelserna i artikel 2.5 i grundförordningen, som var föremål för den tvisten, och att bestämmelserna i artikel 2.6a inte ersatte bestämmelserna i artikel 2.5 när de infördes (50). Dessa undersökningsresultat har därför ingen betydelse för bedömningen av om artikel 2.6a i grundförordningen är förenlig med relevanta WTO-regler. Påståendet avvisades därför.

(97)

CCCME upprepade ovanstående påståenden i sina synpunkter på den första noteringen. Suzhou Titan instämde också i alla ovannämnda synpunkter från CCCME i sina synpunkter på den första noteringen.

(98)

CCCME hävdade i sina synpunkter på den första noteringen att industrin för vindkraftstorn är marknadsinriktad, eftersom majoriteten av tillverkarna är privatägda, ett antal råvaror importeras från utlandet och inköpspriset på inre delar (51) förhandlas direkt med europeiska OEM-tillverkare av vindturbiner.

(99)

Kommissionen påpekade att när det väl har slagits fast att det inte är lämpligt att använda inhemska priser och kostnader för exportlandet på grund av förekomsten av betydande snedvridningar i det landet i enlighet med artikel 2.6a b i grundförordningen, konstrueras normalvärdet med användning av icke snedvridna priser eller referensvärden i ett lämpligt representativt land för varje exporterande tillverkare enligt artikel 2.6a a i grundförordningen. Enligt samma bestämmelse i grundförordningen är det även möjligt att använda inhemska kostnader om det har slagits fast att de inte är snedvridna. De exporterande tillverkarna hade därför möjlighet ett inkomma med bevisning om att deras individuella administrativa kostnader/driftskostnader och/eller andra kostnader för insatsvaror faktiskt inte var snedvridna. Såsom framgår av skäl 52–79 ovan har kommissionen fastställt att det förekommer landsomfattande snedvridningar inom industrin för vindkraftstorn, och det fanns ingen bevisning för att de exporterande tillverkarnas produktionsfaktorer inte var snedvridna. Därför tillbakavisades dessa påståenden.

(100)

CCCME hävdade dessutom i sina synpunkter på den andra noteringen att artikel 2.6a i grundförordningen kräver att kommissionen gör en individuell undersökning av snedvridningarna för varje exporterande tillverkare. Enligt CCCME är kommissionen skyldig att göra en analys från fall till fall och ta reda på a) huruvida de påstådda betydande snedvridningarna gäller för varje exportör i urvalet, b) huruvida varje insatsvara och produktionsfaktor som rapporterats av denna specifika exportör har ”snedvridits” och därför bör ersättas med uppgifter från en annan källa, och c) förklara varför uppgifter från en annan källa, som rör varje insatsvara eller produktionsfaktor, betraktas som ”icke snedvridna” av kommissionen.

(101)

Suzhou Titan upprepade ovanstående påståenden i sina synpunkter på den andra noteringen.

(102)

Såsom förklaras i skäl 99 ovan är bestämmelserna i artikel 2.6a, om förekomst av betydande snedvridningar har fastställts, i princip tillämpliga på alla exporterande tillverkare i Kina och på alla kostnader för deras produktionsfaktorer. Samtidigt föreskrivs i samma bestämmelse att inhemska kostnader får användas om det fastställs att de inte påverkas av betydande snedvridningar.

(103)

När det gäller argumentet att kommissionen borde bevisa att kostnaderna från det representativa landet inte är snedvridna använder kommissionen endast kostnader som inte är föremål för snedvridningar i ett lämpligt representativt land i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen. Kommissionen offentliggjorde två noteringar i ärendehandlingarna om produktionsfaktorerna, vilket gav parterna gott om möjligheter att inkomma med synpunkter, bland annat genom att peka på eventuella avvikelser eller andra faktorer som kan påverka produktionsfaktorerna i det representativa landet eller de representativa länderna. I detta sammanhang har de berörda parterna inte ifrågasatt de olika produktionsfaktorerna i det lämpliga representativa landet som anges i den första och andra noteringen. Dessa påståenden avvisades därför.

(104)

Efter den första noteringen lämnade Chengxi Shipyard också en rad synpunkter på de betydande snedvridningarna. För det första hävdade Chengxi Shipyard att artikel 2.6a i grundförordningen är oförenlig med WTO-rätten och tidigare beslut från WTO:s tvistlösningsorgan. Chengxi Shipyard hävdade att avsnitt 15 i Kinas protokoll om anslutning till WTO undantagsvis tillåter att importerande WTO-medlemmar använder en metod som inte bygger på en strikt jämförelse med inhemska priser eller kostnader för den undersökta industrin i Kina, men att detta undantag upphörde att gälla 15 år efter anslutningen, dvs. den 11 december 2016. Från och med det datumet måste kommissionen använda standardmetoden för att fastställa normalvärdet för tillverkare i exportlandet, dvs. endast använda exportlandets inhemska priser och kostnader, såvida inte andra bestämmelser i WTO-avtalen, inklusive antidumpningsavtalet, tillåter något annat.

(105)

Chengxi Shipyard tillade vidare att det inte finns några bestämmelser i WTO-rätten som skulle göra det möjligt att inte använda standardmetoden i Kinas fall. Chengxi Shipyard tillade att villkoren i artikel 2 i antidumpningsavtalet, särskilt artikel 2.2.1, inte är förenliga med villkoren i artikel 2.6a i grundförordningen. Chengxi Shipyard klargjorde att det enligt metoden i artikel 2 i antidumpningsavtalet inte är tillåtet att använda andra uppgifter än de i exportlandet för att fastställa normalvärdet. Om normalvärdet i undantagsfall behöver konstrueras måste uppgifter om tillverkningskostnader, försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst erhållas från källor i exportlandet. Till stöd för ovanstående påståenden åberopade Chengxi Shipyard beslutet i WTO-tvisten EU-Biodiesel (Argentina), enligt vilket kommissionen måste använda de kostnader som rapporteras i tillverkarens/exportörens bokföring i enlighet med artikel 2.2.1.1 i antidumpningsavtalet.

(106)

Detta påstående har redan diskuterats i skälen 94–96 ovan. När det gäller argumentet om Kinas anslutningsprotokoll erinrar kommissionen om att i antidumpningsförfaranden rörande produkter från Kina är de delar av avsnitt 15 i protokollet om Kinas anslutning till WTO som inte har löpt ut fortfarande tillämpliga vid fastställandet av normalvärdet, både med avseende på marknadsekonomisk status och användningen av en metod som inte grundas på en strikt jämförelse med kinesiska priser eller kostnader. Dessa argument avvisades därför.

(107)

Dessutom hävdade Chengxi Shipyard att de påstådda snedvridningarna inte är väl bevisade och att de, även om de skulle existera, inte påverkar alla aspekter av Chengxi Shipyards kostnader. Därför behöver inte samtliga kostnader justeras eller fastställas på olika grunder. Chengxi Shipyard hävdade att den huvudsakliga bevisningen i klagomålet var rapporten, men eftersom det inte finns något särskilt kapitel om vindkraftstorn kan slutsatserna i rapporten inte automatiskt anses vara tillämpliga på industrin för vindkraftstorn.

(108)

Vad gäller argumentet om att rapporten inte innehåller ett särskilt kapitel om vindkraftstorn påpekade kommissionen att förekomsten av betydande snedvridningar som föranleder tillämpning av artikel 2.6a i grundförordningen inte har samband med ett specifikt sektorskapitel som omfattar den undersökta produkten. I rapporten beskrivs olika typer av övergripande snedvridningar i Kina, som påverkar hela den kinesiska ekonomin och därmed även påverkar priser och/eller råvaror samt produktionskostnader för den undersökta produkten. Som förklaras i skäl 58–79 ovan är industrin för vindkraftstorn föremål för ett antal statliga ingripanden som beskrivs i rapporten (de omfattas av femårsplaner och andra dokument, är föremål för råvarurelaterade snedvridningar, finansiella snedvridningar osv.), vilka uttryckligen anges och hänvisas till i denna förordning. Rapporten är inte heller den enda beviskälla som kommissionen har använt för sina slutsatser, eftersom det finns ytterligare bevisning som kan användas för detta ändamål. I skälen 58–74 ovan har man också redogjort för ett antal snedvridningar som förekommer inom industrin för vindkraftstorn och/eller påverkar råvarorna och insatsvarorna utöver de betydande snedvridningar som redan beskrivs i rapporten. Marknadsförhållandena och den politik och de planer som ligger till grund för de betydande snedvridningarna är fortfarande tillämpliga på sektorn för vindkraftstorn och dess tillverkningskostnader. Ingen part inkom med bevisning som visar motsatsen. Detta påstående avvisades därför.

(109)

Vidare hävdade Chengxi Shipyard att de sex kriterier som krävdes för att bevisa att det förekom betydande snedvridningar antingen saknades i klagomålet eller inte var tillämpliga på Chengxi Shipyard. Bland kriterierna i artikel 2.6a b i grundförordningen styrktes inte kriterierna i första, fjärde, femte och sjätte strecksatsen med bevisning i klagomålet. När det gäller den andra strecksatsen analyserade Chengxi Shipyard var och en de kinesiska tillverkarna av vindkraftstorn (OEM-tillverkare) på klagandens förteckning (se skäl 54) och kom fram till att uppgifterna antingen inte är korrekt underbyggda eller är föråldrade. Chengxi Shipyard tillade att även om alla dessa uppgifter skulle vara korrekta så fanns det inget sätt att fastställa exakt hur stor andel av vindkraftstorntillverkarna som var statsägda och privatägda. Företaget konstaterade att alla de största tillverkarna av vindkraftstorn, däribland Titan Wind, Shanghai Taisheng, Dajin Heavy Industry, Tianneng Heavy Industries och CS Wind, är privatägda.

(110)

När det gäller den del som anges i artikel 2.6a b tredje strecksatsen påpekade Chengxi Shipyard att Förenta staternas undersökning av storskaliga vindkraftverk med ursprung i bland annat Folkrepubliken Kina visade att två specifika företag hade erhållit subventioner, vilket inte kan extrapoleras till övriga tillverkare av vindkraftstorn. Även om kommissionen konstaterar betydande snedvridningar i vissa aspekter av Chengxi Shipyards kostnader bör övriga kostnadsaspekter som inte har visat sig vara avsevärt snedvridna ändå användas för att konstruera normalvärdet. Chengxi Shipyard menar att eftersom de ovannämnda sex aspekterna inte var tillräckligt underbyggda i klagomålet finns det inga bevis för att själva marknaden för vindkraftstorn av stål är snedvriden.

(111)

Slutligen kommenterade Chengxi Shipyard att även om kommissionen finner att det förekommer betydande snedvridningar i vissa aspekter av Chengxi Shipyards kostnader, bör övriga kostnadsaspekter som inte har visat sig vara avsevärt snedvridna ändå användas för att konstruera normalvärdet.

(112)

Som svar på påståendena om tillräcklig bevisning i inledningsskedet erinrar kommissionen om att det i avsnitt 3 i tillkännagivandet om inledande hänvisas till en rad aspekter på den kinesiska marknaden för vindkraftstorn, vilka styrker att marknaden påverkades av snedvridningar i Kinas värdekedja för vindkraftstorn. Kommissionen ansåg att den bevisning som anges i tillkännagivandet om inledande var tillräcklig för att motivera inledandet av en undersökning på grundval av artikel 2.6a i grundförordningen. Fastställandet av förekomsten av betydande snedvridningar och den därav följande användningen av den metod som föreskrivs i artikel 2.6a a i grundförordningen sker vid tidpunkten för det preliminära och/eller slutliga utlämnandet av uppgifter. Även om vissa uppgifter om snedvridningar som klaganden lämnat visade sig vara föråldrade, ansåg kommissionen i detta fall att den bevisning som klaganden lämnat om de betydande snedvridningarna var tillräcklig för att inleda undersökningen på denna grund. Detta angavs tydligt i avsnitt 3 i tillkännagivandet om inledande, i enlighet med den skyldighet som anges i artikel 2.6a e i grundförordningen. Chengxi Shipyards påstående avvisades därför.

(113)

Slutligen erinrade Chengxi Shipyard om att det i artikel 2.6a b i grundförordningen anges att ”betydande snedvridningar är sådana snedvridningar som inträffar när rapporterade priser eller kostnader, inbegripet råvarukostnader och energikostnader, inte bestämts av de fria marknadskrafterna på grund av att de påverkats av ett betydande statligt inflytande” (understrykning tillagd). Chengxi Shipyard hävdade att regeringens ingripande i vindkraftsindustrin i Kina inte är betydande eftersom syftet är att bygga upp kapaciteten för förnybar energi både i Kina och i resten av världen. Chengxi Shipyard föreslår en definition av ”betydande” för att hänvisa till ett ingripande från regeringens sida som är godtyckligt. När ingripandet syftar till att korrigera ett marknadsmisslyckande bör det emellertid inte betraktas som ”betydande”. Enligt Chengxi Shipyard är föroreningar som genereras av icke-förnybar energi en negativ yttre faktor och det finns ingen möjlighet för tredje parter att stoppa eller minska denna förorening genom marknaden, eftersom det inte finns någon ”marknad för föroreningar” där dessa tredje parter skulle kunna betala fabriken för att minska dess föroreningar. Det är här som staten måste ingripa för att rätta till marknadsmisslyckandet, genom att beskatta föroreningar eller subventionera förnybar energi för att minska kostnaderna och se till att företagen börjar använda sig av icke-förorenande förnybar energi. Enligt Chengxi Shipyard är därför subventionering av produktionen av förnybara energikällor inte ett betydande ingripande eftersom det tjänar ett högre syfte, nämligen att begränsa de globala föroreningarna. Den utgör därför inte någon betydande snedvridning i enlighet med artikel 2.6a c i grundförordningen.

(114)

När det gäller Chengxi Shipyards synpunkt på begreppet ”betydande statligt ingripande” konstaterade kommissionen att det för att fastställa förekomsten av betydande snedvridningar inte är relevant huruvida målet med subventionerna är att bidra till ett positivt socialt, miljömässigt eller ekonomiskt resultat, eftersom detta skulle vara godtyckligt. Subventionernas betydelse mäts snarare som betydande, dvs. av stort värde. Ordet ”betydande” i detta sammanhang bör tolkas i enlighet med standarddefinitionen, dvs. ”stor sett till storlek, värde eller betydelse”. Därför avvisades detta påstående.

(115)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter lämnade flera berörda parter synpunkter på tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen.

(116)

Den kinesiska regeringen hävdade för det första att rapporten är felaktig och att beslut som grundar sig på den saknar faktisk och rättslig grund. Den kinesiska regeringen hävdade närmare bestämt att de tvivlade på att rapporten kan representera kommissionens officiella ståndpunkt. Faktamässigt är rapporten, enligt den kinesiska regeringen, inte representativ, ensidig och verklighetsfrånvänd. Det faktum att kommissionen har utfärdat landsrapporter för ett fåtal utvalda länder ger anledning till farhågor rörande behandlingen av mest gynnad nation. Att kommissionen förlitade sig på bevisen i rapporten är enligt den kinesiska regeringen inte heller i linje med en anda av rättvis lagstiftning, eftersom det i praktiken innebär att man fattar beslut i målet innan det prövas.

(117)

För det andra menade den kinesiska regeringen att bestämmelserna i artikel 2.6a i grundförordningen är oförenliga med antidumpningsavtalet, i synnerhet artikel 2.2, som innehåller en uttömmande förteckning över situationer där normalvärdet kan konstrueras och där betydande snedvridningar” inte ingår. Dessutom är användningen av uppgifter från ett lämpligt representativt land enligt den kinesiska regeringen inte förenlig med artikel 6.1 b i Gatt och artikel 2.2.1.1 i antidumpningsavtalet, som kräver att tillverkningskostnaden i ursprungslandet ska användas när normalvärdet konstrueras.

(118)

För det tredje hävdade den kinesiska regeringen att kommissionens undersökningsförfaranden enligt artikel 2.6a i grundförordningen är oförenliga med WTO:s regler eftersom kommissionen i strid med artikel 2.2.1.1 i antidumpningsavtalet bortsåg från den kinesiska tillverkarens bokföring utan att fastställa om denna bokföring är förenlig med allmänt vedertagna redovisningsprinciper i Kina. I detta sammanhang påminde de kinesiska myndigheterna om att överprövningsorganet i DS473 och panelen i DS494 hävdade att enligt artikel 2.2.1.1 i antidumpningsavtalet, så länge den bokföring som förs av den exportör eller tillverkare som är föremål för undersökning – inom godtagbara gränser – på ett korrekt och tillförlitligt sätt speglar alla de faktiska kostnader som den berörda tillverkaren eller exportören ådragit sig för den berörda produkten kan denna anses "på ett rimligt sätt spegla de kostnader som hör ihop med produktionen och försäljningen av den berörda produkten", och den undersökande myndigheten bör använda denna bokföring för att fastställa tillverkningskostnaden för de tillverkare som granskas.

(119)

För det fjärde hävdade den kinesiska regeringen att kommissionen borde vara konsekvent och till fullo undersöka om det finns så kallade marknadssnedvridningar i det representativa landet. Att helt enkelt acceptera det representativa landets uppgifter utan en sådan utvärdering motsvarar ”dubbelmoral”. Den kinesiska regeringen anser att detsamma gäller utvärderingen av EU-industrins priser och kostnader.

(120)

Vad det gäller den första punkten om rapportens ställning enligt EU:s lagstiftning påminde kommissionen om att artikel 2.6a c i grundförordningen inte föreskriver något särskilt format för rapporterna om betydande snedvridningar och att det inte heller i denna bestämmelse fastställs var dessa ska offentliggöras. Kommissionen erinrade om att rapporten är ett faktabaserat tekniskt dokument som endast används i samband med undersökningar avseende handelspolitiskt skydd. Rapporten utfärdades därför på lämpligt sätt som ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar eftersom den är rent beskrivande och inte ger uttryck för några politiska åsikter, preferenser eller bedömningar. Detta påverkar inte dess innehåll, dvs. de objektiva informationskällor om förekomsten av betydande snedvridningar i den kinesiska ekonomin som är relevanta för tillämpningen av artikel 2.6a c i grundförordningen. När det gäller kommentarerna om att rapporten innehöll felaktiga uppgifter och var ensidig behandlades dessa i skäl 91 ovan. Som svar på den kinesiska regeringens påstående om överträdelse av klausulen om mest gynnad nation påminde kommissionen om att en landsrapport enligt artikel 2.6a c i grundförordningen endast ska utarbetas för ett land om kommissionen har välgrundade indikationer på att det kan förekomma betydande snedvridningar i ett specifikt land eller i en specifik sektor i det landet. Efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna i artikel 2.6a i grundförordningen i december 2017 fick kommissionen sådana indikationer på betydande snedvridningar för Kina. Kommissionen offentliggjorde också en rapport om snedvridningar i Ryssland i oktober 2020 (52) och, i förekommande fall, kan andra rapporter följa. Dessutom erinrade kommissionen om att rapporterna inte heller är obligatoriska för tillämpningen av artikel 2.6a. I artikel 2.6a c beskrivs villkoren för att kommissionen ska utfärda landsrapporter och enligt artikel 2.6a d är klagandena inte skyldiga att använda rapporten, och enligt artikel 2.6a e är förekomsten av en landsrapport inte heller ett villkor för att inleda en undersökning enligt artikel 2.6a. Enligt artikel 2.6a e är tillräcklig bevisning för betydande snedvridningar i något land som läggs fram av de klagande som uppfyller kriterierna i artikel 2.6a b tillräcklig för att inleda undersökningen på den grunden. Därför är reglerna om landsspecifika betydande snedvridningar tillämpliga på alla länder utan åtskillnad, oavsett om en landsrapport finns eller inte. Detta innebär att reglerna om snedvridningar i landet per definition inte strider mot behandlingen som mest gynnad nation.

(121)

När det gäller det andra och tredje argumentet om att artikel 2.6a i grundförordningen skulle vara oförenlig med WTO-rätten, särskilt bestämmelserna i artikel 2.2 och 2.2.1.1 i antidumpningsavtalet, liksom slutsatserna i ärendena DS473 och DS494, har dessa redan behandlats i skälen 94 och 96 ovan.

(122)

När det gäller den fjärde punkten, där kommissionen ombads att förvissa sig om att uppgifter från tredjeländer som användes i kommissionens förfaranden inte påverkades av marknadssnedvridningar, erinrade kommissionen om att den i enlighet med artikel 2.6a a endast konstruerar normalvärdet på grundval av andra utvalda uppgifter än inhemska priser och kostnader i exportlandet om den fastställer att sådana uppgifter är lämpligast för att återspegla icke snedvridna priser och kostnader. I denna process är kommissionen skyldig att endast använda icke snedvridna uppgifter. I detta avseende uppmanas berörda parter att i ett tidigt skede av undersökningen lämna synpunkter på de källor som föreslagits för fastställande av normalvärdet. I kommissionens slutliga beslut om vilka icke snedvridna uppgifter som ska användas för att beräkna normalvärdet beaktas dessa synpunkter fullt ut. När det gäller den kinesiska regeringens begäran om att kommissionen skulle bedöma eventuella snedvridningar på EU:s inre marknad kunde kommissionen inte se hur relevant denna punkt är för att bedöma förekomsten av betydande snedvridningar i enlighet med artikel 2.6a i grundförordningen.

(123)

Kommissionen avvisade därmed myndigheternas påstående.

(124)

CCCME upprepade sina argument som anges i skälen 89 och 90 ovan om rapporten och kallade kommissionens argumentation i skäl 91 cirkulär. CCCME lade dock inte fram några ytterligare bevis vad gäller rapporten, förutom för att hävda att femårsplanerna i Kina endast är vägledande dokument som uttrycker politiska åsikter för framtiden. Eftersom planerna inte antas på samma sätt som lagar eller förordningar är de enligt CCCME inte bindande. CCCME påpekade dessutom att liknande dokument också finns i Europa, bland annat kommissionens policydokument.

(125)

När det gäller förenligheten mellan artikel 2.6a i grundförordningen och WTO-rätten hävdade CCCME vidare att begreppet ”betydande snedvridningar” i artikel 2.6a i grundförordningen inte förekommer i någon regel i WTO:s antidumpningsavtal eller i Gatt 1994. I synnerhet ingår begreppet ”betydande snedvridningar” inte i någon av de kategorier som anges i artikel 2.2 i WTO:s antidumpningsavtal. När det gäller användningen av uppgifter från ett tredjeland hävdade CCCME att även om det enligt överprövningsorganet i ärendet DS473 inte är förbjudet att använda uppgifter från en källa utanför exportlandet, verkar kommissionen bortse från att överprövningsorganet också underströk att "detta dock inte innebär att en undersökande myndighet helt enkelt kan ersätta tillverkningskostnaden i ursprungslandet med kostnaden från en källa utanför ursprungslandet liksom att när den förlitar sig på information från en källa utanför landet för att fastställa tillverkningskostnaden i ursprungslandet enligt artikel 2.2 i antidumpningsavtalet måste en undersökande myndighet säkerställa att denna information används för att få fram tillverkningskostnaden i ursprungslandet, och att detta kan kräva att den undersökande myndigheten anpassar denna information". Kommissionens tillvägagångssätt tycks därför i CCCME:s mening inte vara förenligt med EU:s skyldighet enligt artikel 2.2 i WTO:s antidumpningsavtal.

(126)

CCCME hävdade vidare att artikel 2.6a i grundförordningen också tycks strida mot artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal eftersom kommissionen verkar upprepa samma misstag som i ärendet DS473, i och med att kommissionens slutsatser och resonemang i denna undersökning i mångt och mycket liknar dem i biodieselärendet. Kommissionen konstaterade att priserna på stål, som är den viktigaste råvaran vid tillverkningen av vindkraftstorn, är snedvridna i Kina och att de stålpriser som tillverkarna av vindkraftstorn betalar är utsatta för systematiska snedvridningar. Enligt CCCME kan kommissionen därför, på grundval av överprövningsorganets slutsats i ärendet EU–Biodiesel (Argentina), också bryta mot artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal.

(127)

CCCME erinrade dessutom om att det i artikel 2.6a a tredje stycket i grundförordningen tydligt anges att bedömningen av frågan om betydande snedvridningar ska göras separat för varje exportör och tillverkare, och att undantag endast får göras för tillämpningen av stickprovsförfarandet. CCCME invände därför mot kommissionens uttalande i skäl 102 om att ”om förekomsten av betydande snedvridningar har fastställts är bestämmelserna i artikel 2.6a i princip tillämpliga på alla exporterande tillverkare i Kina och på alla kostnader för deras produktionsfaktorer” och att kommissionen måste förbättra sin praxis i detta avseende.

(128)

När det gäller CCCME:s påstående om att de kinesiska planeringsdokumenten inte är bindande erinrade kommissionen om att det kinesiska planeringssystemet fastställer prioriteringar och föreskriver mål som centrala och lokala myndigheter ska inrikta sig på. Relevanta planer finns på alla förvaltningsnivåer och täcker praktiskt taget alla ekonomiska sektorer, och myndigheterna på varje förvaltningsnivå övervakar genomförandet av planerna på motsvarande lägre myndighetsnivå. Såsom beskrivs i detalj i rapporten är de mål som fastställs i planeringsinstrumenten i själva verket bindande i och med att planeringssystemet leder till att resurser riktas mot de sektorer som staten har utsett till strategiska eller på annat sätt politiskt viktiga, i stället för att fördelas enligt marknadskrafterna (53).

(129)

CCCME:s argument om förenligheten hos artikel 2.6a i grundförordningen med antidumpningsförordningen och överprövningsorganets slutsatser behandlades redan i skälen 94 och 96, inklusive förklaringen att ärendet DS473 inte gällde tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen. När det gäller påståendet att begreppet ”betydande snedvridningar” i artikel 2.6a i grundförordningen inte förekommer i någon regel i WTO:s antidumpningsavtal eller i Gatt 1994 erinrade kommissionen om att grundförordningen, inklusive artikel 2.6a, är en sekundär EU-rättsakt i enlighet med artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det finns inget krav i EU-rätten på att dess källor, inklusive sekundärrätt såsom förordningar, ska grundas på internationell rätt eller vara kopplade till skyldigheter som härrör från internationell rätt, såsom antidumpningsavtalet eller Kinas anslutningsprotokoll till WTO.

(130)

När det gäller påståendet om individuell bedömning av betydande snedvridningar för varje exportör uttryckte CCCME endast sitt missnöje med kommissionens ståndpunkt, utan att lägga fram några nya argument. Kommissionen bekräftade därför sin ståndpunkt som framförs i skälen 99 och 102 ovan.

(131)

Chengxi Shipyard upprepade sina argument om att artikel 2.6a i grundförordningen är oförenlig med WTO-rätten, vilket beskrivs i skäl 104, och påpekade att kommissionens svar i skälen 94 och 96 är mycket allmänt och inte uttryckligen förklarar vilken rättslig grund i WTO-avtalen som åberopas till stöd för tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen, där man avviker från den allmänna hållning som tydligt anges i WTO-avtalet och överprövningsorganets beslut i ärendet DS473. Av kommissionens uttalande drog Chengxi Shipyard slutsatsen att den motiverar att artikel 2.6a är förenlig med WTO-avtalen på grundval av den återstående delen av avsnitt 15 i Kinas protokoll om anslutning till WTO, och påpekar att det saknas ett tydligt resonemang för varför kommissionen intar denna ståndpunkt, och att kommissionens utlämnande av uppgifter inte följer de rättsliga normer om tillräckliga skäl för att motivera dess beslut att tillämpa artikel 2.6a i grundförordningen.

(132)

Dessutom hävdade Chengxi Shipyard att det inte kunde bevisas att företaget är utsatt för betydande snedvridningar, främst på tre grunder: i) Företagets affärsbeslut påverkas inte direkt av KKP, vilket stämmer trots att Chengxi Shipyards styrelseordförande och generaldirektör är medlemmar i KKP och innehar funktioner som sekreterare och biträdande sekreterare i partikommittén på företagsnivå, ii) statens aktieinnehav, eller de statliga företrädarna i styrelsen, anger inte att företagets affärsbeslut inte syftar till att bemöta tillgången och efterfrågan på marknaden eller att företagets verksamhet inte är marknadsorienterad, och iii) en förekomst av statligt ingripande motsvarar inte en betydande snedvridning och kommissionen misslyckades med att visa att de påstådda övergripande ingripandena från den kinesiska regeringens sida leder till betydande snedvridningar av produktionsfaktorerna och följaktligen kostnaderna för och priset på Chengxi Shipyards verksamhet.

(133)

När det gäller Chengxi Shipyards argument om förenligheten mellan WTO:s bestämmelser och artikel 2.6a i grundförordningen upprepar kommissionen sin ståndpunkt att bestämmelserna i artikel 2.6a är helt förenliga med unionens WTO-skyldigheter. Skälen till kommissionens ståndpunkt anges tydligt i skäl 94 ovan. På ett liknande sätt uppgav kommissionen redan i skäl 106 att i antidumpningsförfaranden rörande produkter från Kina är de delar av avsnitt 15 i protokollet om Kinas anslutning till WTO som inte har löpt ut fortfarande tillämpliga vid fastställandet av normalvärdet, både med avseende på marknadsekonomisk status och användningen av en metod som inte grundas på en strikt jämförelse med kinesiska priser eller kostnader. Chengxi Shipyard verkar sammanfläta skyldigheten att uppge skälen till den materiella tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen med en påstådd skyldighet att förklara vilken rättsliga WTO-grund som stöder tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen, vilket inte bara är irrelevant utan även felaktigt (se även skäl 129). Följaktligen avvisades Chengxi Shipyards argument att kommissionens utlämnande av uppgifter inte uppfyller de rättsliga normerna för tillräckliga skäl.

(134)

Chengxi Shipyards påståenden om att det saknas bevis för att företaget är föremål för betydande snedvridningar behandlades redan i detalj i skäl 108. Dessutom påminde kommissionen om att förekomsten av betydande snedvridningar som föranleder tillämpning av artikel 2.6a i grundförordningen inte är kopplad till förekomsten av särskilda fakta eller särskild information om en särskild marknad som omfattar den undersökta produkten. I detta avseende, vilket framgår av skälen 52–79, har kommissionen i denna undersökning fastställt förekomsten av betydande snedvridningar inom industrin för vindkraftstorn och närstående insatsvarusektorer. Användningen av inhemska kostnader för att konstruera normalvärdet tillåts enligt artikel 2.6a a endast om det under undersökningens gång fastställs att dessa kostnader inte är snedvridna. I detta avseende lade dock inte Chengxi Shipyard fram några faktiska bevis för att dess produktionsfaktorer inte var snedvridna. Därför avvisades Chengxi Shipyards påstående.

(135)

Mot denna bakgrund framgår det av bevisningen att priserna eller kostnaderna för den berörda produkten, inbegripet kostnader för råvaror, energi och arbetskraft, inte bestämdes av de fria marknadskrafterna eftersom de påverkades av ett betydande statligt inflytande i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen, vilket framgår av de faktiska eller potentiella följderna av en eller flera av de relevanta aspekter som anges i den artikeln. På grundval av detta, och i avsaknad av samarbete från den kinesiska regeringens sida, konstaterade kommissionen att det inte är lämpligt att använda inhemska priser och kostnader för att fastställa normalvärdet i detta fall. Kommissionen konstruerade således normalvärdet endast på grundval av tillverknings- och försäljningskostnader som avspeglar icke snedvridna priser eller referensvärden, i detta fall på grundval av motsvarande tillverknings- och försäljningskostnader i ett lämpligt representativt land i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen, vilket behandlas i det följande avsnittet.

(136)

Valet av representativt land baserades på följande kriterier i enlighet med artikel 2.6a i grundförordningen:

(137)

Såsom anges i skälen 50 och 51 utfärdade kommissionen två noteringar till ärendehandlingarna om de källor som använts för att fastställa normalvärdet. I dessa noteringar beskrevs de fakta och bevis som låg till grund för de relevanta kriterierna och de synpunkter som inkommit från de berörda parterna om dessa aspekter och deras relevanta källor. I den andra noteringen informerade kommissionen berörda parter om sin avsikt att betrakta Mexiko som ett lämpligt representativt land i det föreliggande ärendet, om förekomsten av betydande snedvridningar enligt artikel 2.6a i grundförordningen skulle bekräftas.

(138)

I den första noteringen identifierade kommissionen Brasilien, Malaysia, Mexiko, Turkiet och Sydafrika som länder med en liknande ekonomisk utvecklingsnivå som Kina, där man kände till att den berörda produkten tillverkades. Alla dessa länder klassificerades av Världsbanken som övre medelinkomstländer på grundval av bruttonationalinkomsten (BNI), i likhet med Kina.

(139)

I sina synpunkter på den första noteringen hävdade Chengxi Shipyard att BNI per capita inte var en lämplig indikator för att bedöma ett lands ekonomiska utvecklingsnivå. I stället borde kommissionen ha baserat sina slutsatser på BNP per capita i köpkraftsparitet. I detta avseende hävdade företaget att Indien skulle vara ett lämpligare representativt land eftersom Indien i fråga om BNP per capita i köpkraftsparitet 2019 låg närmare Kina än Turkiet, vilket är det land som föreslogs i klagomålet. Dessutom var Indien mer jämförbart med Kina när man jämför BNP per capita i köpkraftsparitet per anställd, vilket innebar att man därmed hänsyn till produktiviteten i de tre länderna. Vestas hävdade också att Indien var ett lämpligt representativt land som befann sig på samma utvecklingsnivå som Kina.

(140)

I den andra noteringen konstaterade kommissionen i detta avseende att det fastställs i grundförordningen att det representativa landet ska ha en med exportlandet jämförbar ekonomisk utvecklingsnivå. Företaget framförde dock inga ytterligare krav på valet av lämpligt representativt land. Kommissionen beslutade att Världsbankens databas var den lämpliga uppgiftskällan i detta sammanhang. Databasen ger kommissionen ett tillräckligt antal potentiellt lämpliga representativa länder med en liknande utvecklingsnivå för att kunna välja den lämpligaste källan till icke-snedvridna kostnader och priser. Denna rangordning baseras dessutom på ett objektivt kriterium och används konsekvent i alla antidumpningsärenden där fastställandet av normalvärdet grundas på bestämmelserna i artikel 2.6a i grundförordningen, vilket säkerställer enhetlighet och lika behandling i olika förfaranden.

(141)

Världsbanken använder vidare BNI i sin klassificering av ekonomier i inkomstgrupper eftersom den följer metoden i Världsbankens operativa utlåningspolicy. Eftersom BNI registrerar all inkomst som kommer in i en nationell ekonomi, oavsett ursprung, avspeglar den på ett lämpligt sätt den totala ekonomiska aktiviteten i ett visst land. I vilket fall som helst har Chengxi Shipyard inte utvecklat hur och varför BNP per capita i köpkraftsparitet skulle vara lämpligare än BNI per capita för att återspegla en liknande utvecklingsnivå än den källa som kommissionen använde, och parten underbyggde inte och lade inte fram bevis för sitt påstående på något annat sätt.

(142)

Eftersom Indien inte ingick i samma kategori i Världsbankens klassificering under undersökningsperioden kunde det inte anses uppfylla det kriterium som fastställs i artikel 2.6a a första strecksatsen i grundförordningen. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(143)

I sina synpunkter på den andra noteringen upprepade Chengxi Shipyard sina åsikter om att BNI per capita inte var en lämplig indikator på ekonomisk utveckling. För det första hävdade företaget att BNI inkluderade inkomster från utländsk verksamhet, vilket inte var relevant för bedömningen av ekonomisk utveckling. För det andra hävdade företaget att en indikator, vare sig BNI eller BNP, som uttrycks i US-dollar för jämförelsen mellan de olika länderna inte var lämplig för att bedöma den ekonomiska utvecklingen. En sådan bedömning skulle snedvridas av prisnivåerna i länder som annars har liknande produktionsvolym, liksom av växelkursernas fluktuationer. Företaget medgav också att effekterna av prisnivåförändringar (inflation) och växelkursfluktuationer delvis mildrades av den Atlas-metod som Världsbanken använde för att ta fram klassificeringen av land- och utlåningsgrupperna. Slutligen hävdade företaget att med hänsyn till ovannämnda synpunkter var Indien mer likt Kina än Turkiet i fråga om ekonomisk utveckling.

(144)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade Chengxi Shipyard sin åsikt att BNP per capita i köpkraftsparitet var en lämplig indikator för att bedöma hur pass ekonomiskt lika olika länder är sett till nivå av ekonomisk utveckling, och att Indien därför kunde vara ett lämpligt representativt land.

(145)

Kommissionen förklarade att även om det representativa landet bör ha en utvecklingsnivå som liknar exportlandet hade kommissionen ingen skyldighet att välja ett representativt land som ligger närmast exportlandet i fråga om ekonomisk utveckling, oavsett om detta mäts i BNI per capita eller BNP per capita i köpkraftsparitet. Dessutom noterade kommissionen att både BNI per capita och BNP per capita i köpkraftsparitet, liksom flera andra indikatorer, är erkända indikatorer för att mäta ett lands ekonomiska utveckling. I detta avseende underströk kommissionen att Världsbankens klassificering av länder gav en uppsättning potentiella representativa länder, som regelbundet uppdaterades och sammanställdes på grundval av objektiva kriterier och med en konsekvent metod. Slutligen upprepade kommissionen att Världsbankens klassificering av länder var en lämplig informationskälla som garanterade enhetlighet och likabehandling under olika förfaranden. Eftersom Indien inte klassificerades som ett övre medelinkomstland under undersökningsperioden, och till följd av ovanstående skäl, avvisade kommissionen Chengxi Shipyards påstående.

(146)

I synpunkterna på den andra noteringen hävdade CCCME och Suzhou Titan att Indien borde betraktas som ett potentiellt representativt land trots att landet inte klassificerades som ett högre medelinkomstland av Världsbanken. I detta avseende hänvisade parterna till översynen vid giltighetstidens utgång av de antidumpningsåtgärder som införts på importen av sulfanilsyra med ursprung i Kina, där kommissionen använde Indien som ett representativt land. CCCME upprepade dessa påståenden i sina synpunkter och vid hörandet efter det preliminära skedet.

(147)

Kommissionen noterade att det i den nämnda översynen vid giltighetstidens utgång fastställdes att sulfanilsyra endast tillverkades i fyra ekonomier i världen (Indien, Kina, unionen och Förenta staterna). Eftersom sulfanilsyra inte tillverkades i något högre medelinkomstland beslutade kommissionen att använda Indien för att få fram motsvarande icke snedvridna priser eller referensvärden i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen. Situationen var annorlunda i det aktuella fallet. Kommissionen kunde identifiera ett tillräckligt antal tillverkare i länder med en ekonomisk utvecklingsnivå som liknade Kinas. Den behövde därför inte söka utanför gruppen av länder med högre medelinkomst för att få fram icke snedvridna priser eller referensvärden. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(148)

I klagomålet fastställde klaganden att den undersökta produkten tillverkas i Turkiet.

(149)

Kommissionen analyserade andra länder med samma utvecklingsnivå som Kina och identifierade tillverkare av vindkraftstorn av stål i ytterligare fyra länder, nämligen Brasilien, Malaysia, Mexiko och Sydafrika.

(150)

I den första noteringen underrättade kommissionen de berörda parterna om dessa undersökningsresultat.

(151)

I sina synpunkter på den första noteringen identifierade Chengxi Shipyard fem tillverkare av vindkraftstorn av stål i Indien. Såsom förklaras i skälen 140–142 och 145 ansågs inte Indien ha samma utvecklingsnivå som Kina och var därför inte lämpligt som representativt land. Kommissionen analyserade därför varken verksamheten hos de påstådda tillverkarna av vindkraftstorn av stål i Indien eller tillgången till och kvaliteten på deras finansiella uppgifter.

(152)

Kommissionen undersökte tillgången till och kvaliteten på relevanta offentliga uppgifter i de fem potentiella representativa länder där det fastställdes att den undersökta produkten tillverkades. Analysen inriktades på tillgången till finansiella uppgifter och deras kvalitet samt på tillgången till uppgifter om produktionsfaktorerna och deras kvalitet.

(153)

När det gäller de finansiella uppgifter som använts för att fastställa försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst för att konstruera normalvärdet analyserade kommissionen de uppgifter som fanns tillgängliga. Kommissionen undersökte särskilt om de finansiella uppgifterna avsåg en senare period, om uppgifterna hade granskats eller inte, om de var tillgängliga i individuell eller konsoliderad form och om företagen var lönsamma.

(154)

När det gäller uppgifterna om produktionsfaktorerna undersökte kommissionen tillgången till importuppgifterna, hur stor andel av importen kom hade sitt ursprung i Kina och i länder som inte är medlemmar i WTO och förekomsten av snedvridningar som kunde ha påverkat priset på produktionsfaktorerna. Analysen var inriktad på de viktigaste produktionsfaktorerna.

(155)

I den första noteringen konstaterade kommissionen att de potentiellt lämpliga finansiella uppgifterna från tillverkare av vindkraftstorn av stål endast var offentligt tillgängliga i Mexiko, Sydafrika och Turkiet. Kommissionen fann vidare att de finansiella uppgifterna för samtliga identifierade tillverkare av vindkraftstorn av stål i Brasilien och Malaysia och vissa av tillverkarna av vindkraftstorn av stål i Turkiet antingen inte fanns tillgängliga för undersökningsperioden, dvs. var föråldrade, eller att företagen gick med förlust. I detta avseende analyserade kommissionen vidare tillgången till och kvaliteten på de finansiella uppgifterna från tillverkarna av vindkraftstorn av stål i Mexiko, Sydafrika och Turkiet, och tog hänsyn till synpunkterna på den första noteringen från de berörda parter som anges i skäl 50.

(156)

I sina synpunkter på den första noteringen hävdade CCCME och Suzhou Titan att kommissionen inte borde utesluta uppgifter från ett företag som går med förlust om denna situation är rimlig och inte snedvriden. Alternativt bör kommissionen i ett representativt land där flera företags räkenskaper fanns tillgängliga ta hänsyn till både lönsamma företag och företag som går med förlust vid fastställandet av det representativa landets genomsnittliga försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och vinst.

(157)

Kommissionen noterade att de finansiella uppgifterna för alla förlustbringande tillverkare som identifierades i de potentiella representativa länderna i den första noteringen också var föråldrade. Kommissionen ansåg därmed att detta påstående saknade grund. Under alla omständigheter noterade kommissionen att förlustbringande företag inte kunde uppvisa någon ”rimlig” vinstnivå i enlighet med artikel 2.6a a sista stycket i grundförordningen. Detta påstående avvisades därför också i sak.

(158)

I sina synpunkter på den första noteringen ansåg Chengxi Shipyard att de finansiella uppgifterna för den mexikanska tillverkaren Arcosa Industries de México, S. de R.L. de C.V. och för den sydafrikanska tillverkaren GRI Wind Steel South Africa (Pty.) Ltd. var olämpliga för fastställande av försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst, eftersom uppgifterna endast fanns tillgängliga i koncernredovisningen. Enligt Chengxi Shipyard var så inte faller för tillverkarna i Turkiet och Indien.

(159)

Kommissionen noterade först och främst att Indien inte ansågs vara ett lämpligt potentiellt representativt land. Det faktum att vissa tillverkares finansiella uppgifter fanns tillgängliga i konsoliderad form innebar inte i sig att dessa uppgifter inte kunde användas som en källa till icke snedvridna försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst. Tvärtom måste de tillgängliga finansiella rapporterna analyseras från fall till fall.

(160)

I den andra noteringen förklarade kommissionen att den identifierade två tillverkare av vindkraftstorn i Mexiko. De individuella lokala finansiella uppgifterna från Speco Wind Power, S.A. de C.V. (Speco) erhölls från Dun & Bradstreets (D&B) (55) Global Financials och lämnades till de berörda parterna i bilaga III till den första noteringen. Företaget tillverkade enbart vindkraftstorn och var lönsamt 2019. De lokala finansiella uppgifterna gjorde det möjligt att inte bara identifiera försäljnings- och administrationskostnader och andra kostnader utan även finansiella utgifter, andra utgifter och andra inkomster. Koncernredovisningen för Arcosa Industries de México, S. de R.L. de C.V. (Arcosa) kunde konsulteras online (56). Koncernen var verksam inom tre affärsområden: byggnation, energiutrustning och transport. Inom ramen för Energy Equipment Group (EEG) tillverkade och sålde den konsoliderade koncernen vindkraftstorn, storskaliga strukturer samt lagrings- och distributionstankar (57). EEG sysselsatte 55 % av koncernens anställda (58) och genererade 48 % av koncernens icke-konsoliderade intäkter och kostnader (59). Intäkterna från försäljningen av vindkraftstorn och storskaliga strukturer utgör 75 % av EEG:s intäkter (60). EEG:s försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader (inklusive avskrivningar och amorteringar) uppgick på konsoliderad nivå 2019 till omkring 13 % (uttryckt i procent av försäljningskostnaderna) (61). Både EEG och den konsoliderade koncernen genererade en vinst på omkring 10 % (62). Ovanstående analys visade att det segment som i huvudsak omfattade tillverkningen och försäljningen av vindkraftstorn av stål avsevärt bidrog till företagets övergripande verksamhet och uppnådde ett resultat som liknade resultatet för företaget som helhet. Dessa siffror ansågs därför vara rimliga i den mening som avses i artikel 2.6a a sista stycket i grundförordningen.

(161)

I den andra noteringen noterade kommissionen vidare att den identifierade en tillverkare av vindkraftstorn i Sydafrika, företaget GRI Wind Steel South Africa (Pty) Ltd. Företagets årsredovisningar fanns tillgängliga i konsoliderad och integrerad form hos dess aktieägare Hulisani (63). Den årliga integrerade redovisningen innehöll dock inte tillräckliga uppgifter om vindkraftstornstillverkaren inom gruppen. I denna uppgavs bara att tillverkaren av vindkraftstorn av stål var lönsam under räkenskapsåret mellan mars 2019–februari 2020 (64). Kommissionen kunde därför inte bedöma dess resultat och bidrag till de konsoliderade finansiella resultaten. Kommissionen fann därför att Hulisanis konsoliderade redovisning inte var lämplig för att fastställa försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst i den aktuella undersökningen.

(162)

Slutligen analyserade kommissionen i den andra noteringen de sex tillverkare av vindkraftstorn av stål som identifierats i Turkiet. Endast två tillverkare hade offentligt tillgängliga ekonomiska uppgifter. De enskilda lokala redovisningarna från ATES Çelik Insaat Taahhut Proje Muhendislik Sanayi ve Ticaret A.Ş. fanns tillgängliga i D&B:s Global Financials och lämnades till de berörda parterna i bilaga III i den första noteringen. Företaget var lönsamt 2019. De lokala redovisningarna gjorde det möjligt att inte bara identifiera försäljnings- och administrationskostnader och andra kostnader utan även finansiella inkomster och utgifter. De individuella lokala redovisningarna för Çimtaş Çelik İmalat Montaj ve Tesisat A.Ş. (Çimtaş Çelik), som fanns tillgängliga i D&B:s Global Financials, var föråldrade. Den konsoliderade redovisningen för dess aktieägare ENKA fanns dock tillgänglig online (65) som granskad och/eller icke-granskad för alla kvartal som omfattade undersökningsperioden. Det noterades dock att den konsoliderade redovisningen inte innehöll tillräckliga uppgifter om tillverkarens (av vindkraftstorn av stål) resultat eller dess bidrag till den konsoliderade koncernens resultat. Çimtaş Çelik tillhörde byggnadssegmentet (66). Även om byggnadssegmentet bidrog med nästan 60 % till den totala konsoliderade intäkten (67) var det oklart hur resultatet för detta segment återspeglade resultatet för tillverkaren av vindkraftstorn av stål. Redovisningarna innehöll inga uppgifter om segmentets sammansättning. De det kända att de verksamheter som ingår i detta segment är mycket olika. Tillverkaren av vindkraftstorn av stål var i själva verket bara ett av 39 konsoliderade koncernföretag (68) som hörde till byggnadssegmentet. Kommissionen fann därför att Hulisanis konsoliderade redovisning inte var lämplig för att fastställa försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst i den aktuella undersökningen.

(163)

I sina synpunkter på den andra noteringen hävdade Chengxi Shipyard att de ekonomiska uppgifterna från de två tillverkarna av vindkraftstorn av stål i Mexiko innehöll allvarliga brister. Företaget hävdade att även om Arcosas EEG-segment låg bakom 48 % av de konsoliderade intäkterna, så hade mycket mindre än hälften av dem sitt ursprung i försäljningen av vindkraftstorn av stål, eftersom EEG också omfattade tillverkning och försäljning av storskaliga strukturer. Företaget påpekade vidare att Arcosa inte bara tillverkade vindkraftstorn av stål i Mexiko utan även i Förenta staterna, och att det inte var möjligt att fastställa den andel av intäkterna och försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som kunde hänföras till försäljningen på den inhemska, mexikanska marknaden. När det gäller Speco hävdade företaget att det inte var möjligt att fastställa den andel av intäkterna och försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som genererades av försäljningen på den mexikanska marknaden.

(164)

Kommissionen noterade att företaget inte lade fram någon bevisning till stöd för sina påståenden om i vilken grad försäljningen av vindkraftstorn av stål bidrog till EEG-segmentets intäkter. Kommissionen medgav att Arcosa tillverkade vindkraftstorn av stål i både Mexiko och Förenta staterna. Eftersom produktionskapaciteten (mätt per area) i Mexiko var betydande (40 % (69)) ansåg kommissionen dock att det faktum att en del av tillverkningen av vindkraftstorn av stål skedde i Förenta staterna inte gjorde de finansiella uppgifterna olämpliga. Kommissionen ansåg att det var lämpligt att använda informationen om de båda mexikanska tillverkarnas totala försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och intäkter, eftersom de offentligt tillgängliga finansiella uppgifterna sällan, om någonsin, ger en ytterligare uppdelning av intäkter och försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader per marknad (inhemsk och export), särskilt inom ramen för rapporteringen om rörelsesegment. Hur som helst föreslog företaget inte någon lämplig alternativ tillverkare av vindkraftstorn av stål i Mexiko för att fastställa försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst. Kommissionen avvisade följaktligen Chengxi Shipyards påståenden och bekräftade användningen av finansiella uppgifter från de båda mexikanska tillverkarna av vindkraftstorn av stål för att fastställa försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst.

(165)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade Chengxi Shipyard att Arcosas finansiella information inte var en lämplig källa till icke-snedvridna försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och vinst. Företaget hävdade särskilt att det faktum att Arcosas vindkraftstorn av stål tillverkades i Mexiko och Förenta staterna, och att EEG-segmentet även omfattade tillverkning av storskaliga strukturer och distributionstankar, gjorde uppgifterna olämpliga. Företaget noterade dessutom att ökningen av Arcosas intäkter under 2019 inte bara berodde på den ökade tillverkningen av vindkraftstorn av stål, utan även på andra faktorer. Slutligen påpekade företaget att Arcosas finansiella uppgifter för 2020 redan fanns tillgängliga vid tidpunkten för det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(166)

Såsom anges i skälen 160 och 164 drog kommissionen slutsatsen att även om en del av tillverkningen av vindkraftstornen av stål skedde i ett annat land än det representativa landet var det ändå lämpligt att använda företagets uppgifter. I avsaknad av nya argument bekräftade kommissionen sitt avvisande av detta påstående. Kommissionen bekräftade också att på grund av den stora andel som undersegmentet för vindkraftstorn av stål och storskaliga strukturer stod för bland EEG-gruppens intäkter var koncernens ekonomiska resultat representativa för tillverkningen av vindkraftstorn av stål, eftersom de ökade intäkterna delvis berodde på de större produktionsvolymerna för dessa torn. Slutligen konstaterade kommissionen att det, mot bakgrund av de statliga åtgärder som har lett till en avmattning av antalet nya vindkraftsanläggningar i Mexiko, såsom beskrivs i skälen 196–199, var mer försiktigt att basera de icke snedvridna försäljnings- och administrationskostnaderna, andra allmänna kostnaderna samt vinsten enbart på redovisningarna för 2019.

(167)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Suzhou Titan att Arcosas finansiella uppgifter inte var en lämplig källa till icke-snedvridna försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst på grund av att Arcosas tillverkade vindkraftstorn av stål utanför Mexiko. Företaget påpekade dessutom att det mexikanska dotterbolagets intäkter till stor del härrörde från koncernintern verksamhet och att detta dotterbolag endast hade en lönsamhet på 2,4 %.

(168)

Utöver sin slutsats om Arcosas tillverkning av vindkraftstorn av stål i utanför Mexiko, såsom anges i skäl 166, fann kommissionen att det på grund av den stora andelen koncerninterna intäkter i det mexikanska dotterbolagets totala intäkter var lämpligare att använda Arcosas konsoliderade och kombinerade redovisningar, där koncerninterna transaktioner eliminerades (70). Det bör också noteras att i detta fall är den lönsamhetsnivå som Suzhou Titan har beräknat irrelevant. Företaget uttryckte rörelseresultatet som en procentandel av intäkterna, medan det för att konstruera normalvärdet måste uttryckas som en procentandel av kostnaden för de varor som sålts, och värdet på dessa kunde inte fastställas utifrån Arcosas finansiella uppgifter för dess verksamhet i Mexiko.

(169)

På grundval av de skäl som beskrivs i skälen 166 och 168 avvisade kommissionen Chengxi Shipyards and Suzhou Titans påståenden som anges i skälen 165 och 167.

(170)

I den första noteringen drog kommissionen slutsatsen att enligt OECD Inventory on export restrictions on Industrial Raw Materials (OECD:s förteckning över exportbegränsningar för industriella råvaror) (71) var export av stålskrot (HS-nummer 7204 41 och 7204 49) föremål för ett licenskrav i Sydafrika och ett licenskrav och en exportskatt i Malaysia fram till 2017 (enligt de senast tillgängliga uppgifterna).

(171)

I den andra noteringen uteslöt kommissionen Sydafrika eftersom de finansiella uppgifterna från tillverkaren av vindkraftstorn av stål i Sydafrika inte lämplig sig för fastställandet av försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst (se skäl 161). Dessutom konstaterade kommissionen att de offentligt tillgängliga finansiella uppgifterna från tillverkaren av vindkraftstorn av stål i Malaysia var mycket föråldrade. Eftersom kommissionen inte fick några ytterligare uppgifter om tillverkningen i Malaysia uteslöts landet också från fortsatt granskning. De exportbegränsningar som fastställdes i den första noteringen ansågs därför vara irrelevanta i detta fall.

(172)

I sina synpunkter på den första noteringen hävdade de berörda parterna att varken Mexiko, Sydafrika eller Turkiet var lämpliga representativa länder på grund av olika åtgärder i dessa länder som påstås snedvrida marknaden för produktionsfaktorerna och/eller marknaden för förnybar energi. Dessa påståenden förklaras närmare i skälen 173, 179, 181, 184 och 189.

(173)

I sina synpunkter på den första noteringen hävdade CCME, Chengxi Shipyard och Suzhou Titan att Sydafrika inte var ett lämpligt representativt land på grund av de skyddsåtgärder för stål som införts av landet och som kan ha snedvridit importpriserna på de stålprodukter som användes vid tillverkningen av vindkraftstorn av stål. Dessutom hävdade Chengxi Shipyard att sådana skyddsåtgärder också var i kraft i Mexiko och Turkiet, medan parten i fråga om Turkiet i själva verket endast pekade på återkallandet av unionskoncessioner som en reaktion på de skyddsåtgärder för stål som unionen infört.

(174)

I den andra noteringen noterade kommissionen att Sydafrika redan ansågs olämpligt på grund av bristen på offentligt tillgängliga finansiella uppgifter från tillverkare av vindkraftstorn av stål. Kommissionen beaktade därför påståendena om Sydafrika som ogrundade.

(175)

När det gäller Turkiet noterade kommissionen att parten inte lade fram någon bevisning till stöd för sitt påstående om de skyddsåtgärder för stål som skulle vara i kraft. Kommissionen konstaterade i själva verket att Turkiet inledde en undersökning om skyddsåtgärder för stål i april 2018 (72), men avslutade undersökningen utan att införa åtgärder i maj 2019 (73). När det gäller återkallandet av koncessionerna lade parten inte fram någon bevisning för varför och i vilken utsträckning den extra tariffen på importen av vissa stålprodukter med ursprung i unionen skulle snedvrida den turkiska stålmarknaden och göra importstatistiken till en olämplig källa till icke snedvridna referensvärden.

(176)

När det gäller Mexiko noterade kommissionen i den andra noteringen att Chengxi Shipyard grundade sina påståenden på en artikel som hade publicerats av Metal Bulletin, där det uppgavs att Mexiko enligt ett dekret av den 25 mars 2019"återinförde en skyddstull på 15 % på importen av vissa stålprodukter från länder som landet inte har ingått frihandelsavtal med". Kommissionen konstaterade att Mexiko offentliggjorde ett dekret om ändring av de importtullarna i den allmänna import- och exportskattelagen den 25 mars 2019 (74). Genom detta dekret höjde Mexiko den tillämpade MGN-tullen på vissa stålprodukter, inklusive stålplattor (HS-nummer 7208 51 och 7208 52), från 0 % till 15 % under en begränsad period på 180 dagar. Höjningen av MGN-tullen grundades enligt dekretet på artikel II i allmänna tull- och handelsavtalet (Gatt).

(177)

Dessutom infördes inte tarifferna efter en skyddsundersökning och överskred inte nivån på de bundna tullar på 35 % som Mexiko åtagit sig enligt WTO:s regler (75). Kommissionen ansåg därför att förekomsten av dessa åtgärder inte motiverade att man uteslöt Mexiko från analysen av potentiella representativa länder.

(178)

Påståendena om förekomsten av skyddsåtgärder för stål i Mexiko och Turkiet avvisades därför.

(179)

I sina synpunkter på den första noteringen ansåg CCME och Suzhou Titan att Mexiko inte var ett lämpligt representativt land eftersom landet hade infört antidumpningsåtgärder på importen av vindkraftstorn av stål med ursprung i Kina.

(180)

I den andra noteringen noterade kommissionen att parterna inte lade fram några särskilda bevis för hur och i vilken utsträckning Mexikos införande av antidumpningsåtgärder mot den undersökta produkten skulle påverka landets representativitet och varför det inte längre kunde anses lämpligt på grund av detta. Kommissionen betraktade därför dessa argument som ogrundade och avvisade dem.

(181)

I synpunkterna på den första noteringen hävdade Chengxi Shipyard att elmarknaderna i Mexiko och Sydafrika var snedvridna eftersom de dominerades av statligt ägda företag. Å andra sidan hävdade den berörda parten att elmarknaderna i Turkiet och Indien inte led av sådana snedvridningar. Parten lade fram bevis för att 95 % av elen levererades av det statligt ägda företaget ESKOM i Sydafrika.

(182)

I den andra noteringen undersökte kommissionen påståendet och noterade att den mexikanska, statliga elproducenten Comisión Federal de Electricidad (CFE) stod för mindre än 80 % av den totala elproduktionen i Mexiko (76). Enligt de uppgifter som lämnats av Chengxi Shipyard var de statsägda företagens andel av elproduktionen i Indien lite högre än 80 %, och alltså lik situationen i Mexiko. Enligt den berörda parten var elmarknaden i Indien tillräckligt liberaliserad. Dessutom fann kommissionen att den statligt ägda elproducenten EÜAS ägde något mer än 20 % av produktionskapaciteten i Turkiet (77). Kommissionen ansåg att enbart det faktum att en marknad domineras av statsägda företag utan några ytterligare indikationer på och bevis för att den faktiska prissättningen av de underliggande insatsvarorna inte följde marknadskrafterna i sig inte var tillräckligt för att utesluta detta land som orepresentativt. I dessa fall måste det finnas bevis för att den faktiska prissättningen av dessa insatsvaror potentiellt påverkades av andra faktorer, såsom politik som gynnar vissa industrier eller andra betydande statliga ingripanden, på ett sätt som inte följer av fria marknadskrafter. Hur som helst ansåg kommissionen att el endast stod för en liten andel (cirka 1 %) av den totala tillverkningskostnaden för vindkraftstornen av stål. Även om det skulle finnas bevis för att prissättningen av denna insatsvara var snedvriden skulle detta i sig inte vara tillräckligt för att helt och hållet avvisa Mexiko (eller något annat land) som ett potentiellt representativt land i detta fall. De potentiella snedvridningarna av elsektorn i Mexiko skulle på sin höjd vara en fråga som bör undersökas i samband med att man använder ett annat referensvärde för en sådan faktor.

(183)

Kommissionen avvisade därför påståendena om Mexiko och Turkiet, medan den ansåg att Sydafrika redan var olämpligt på grund av bristen på tillgängliga finansiella uppgifter.

(184)

I sina synpunkter på den första noteringen hävdade Vestas att Turkiet ställde ett krav på lokalt innehåll för projekt för förnybar energi och/eller garanterade högre inmatningspriser för det lokala innehåll som krävdes.

(185)

I den andra noteringen undersökte kommissionen påståendena om kravet på lokalt innehåll i Turkiet med tanke på att det fungerar som en restriktion för den viktigaste produktionsfaktorn, dvs. stålplåtarna, samt för övriga produktionsfaktorer, och i slutändan även för lönsamheten hos de turkiska tillverkarna av vindkraftstorn av stål.

(186)

Kommissionen konstaterade att detta krav påverkade villkoren på den turkiska vindkraftsmarknaden på två sätt:

(187)

I den andra noteringen ansåg kommissionen att det krav på lokalt innehåll som gäller för vindkraftstorn av stål endast kunde tillgodoses genom att stålplattor, den viktigaste råvaran, köptes på den inhemska marknaden. Därmed återspeglade kanske inte importpriserna på stålplattor priserna på de typer av stålplattor som faktiskt användes vid tillverkningen av vindkraftstorn av stål. Dessutom minskade skyldigheten att anskaffa insatsvaror på den inhemska marknaden konkurrensen på marknaden för insatsvaror för tillverkning av vindkraftstorn av stål, vilket kan ha lett till snedvridna inhemska priser på dessa insatsvaror. Därefter var priserna på insatsvaror högst sannolikt högre på grund av den minskade konkurrensen och skulle sannolikt snedvrida tillverkningskostnaderna och därmed även försäljnings- och administrationskostnaderna, andra allmänna kostnader och lönsamheten för tillverkarna av vindkraftstorn av stål i Turkiet.

(188)

Kommissionen ansåg därför att vindkraftsmarknaden, inklusive produktionen av vindkraftverk, kan ha snedvridits av tillämpningen av kravet på lokalt innehåll i Turkiet och därför inte var lämplig för att fastställa icke snedvridna priser och kostnader, särskilt inte för de viktigaste insatsvarorna.

(189)

I synpunkterna på den första noteringen hävdade Vestas också att Turkiet inte var ett lämpligt representativt land på grund av den begränsade tillgången på vissa råvaror (tunga plattor), vilket kan ha lett till högre priser på dessa material, och på grund av bristande kapacitet när det gäller tillverkning av stora vindkraftstorn av stål.

(190)

Eftersom parten inte lade fram någon bevisning till stöd för dessa påståenden och kommissionen redan hade slagit fast att den turkiska marknaden kan ha snedvridits på grund av kravet på lokalt innehåll, har kommissionen inte dragit några slutsatser om dessa påståenden.

(191)

I synpunkterna på den andra noteringen hävdade CCCME och Suzhou Titan att Turkiet bör fortsätta att betraktas som ett potentiellt representativt land. De hävdade särskilt att endast en liten andel av de stålplattor som importerades med en särskild varukod var avsedda för tillverkningen av vindkraftstorn av stål och att de därför kunde vara snedvridna. Parterna hävdade att kommissionen, för att fastställa om kravet på lokalt innehåll påverkade importpriset, borde jämföra priset på importerade stålplattor i Turkiet med priset på importen av dessa i andra länder. CCCME upprepade i sina synpunkter och sitt hörande efter det preliminära skedet att Turkiet borde fortsätta att betraktas som en potentiellt representativ part.

(192)

Kommissionen noterade att priset på importerade stålplattor i andra länder inte var representativt för det pris som skulle råda i Turkiet vid marknadsvillkor som inte påverkades av kravet på lokalt innehåll. Dessutom påverkade detta krav inte bara priset på stålplattor för tillverkning av vindkraftstorn av stål. Kravet hindrade konkurrensen från importerade stålplattor för tillverkning av vindkraftstorn av stål. En sådan marknadssituation kan ha påverkat de tillverkningsbeslut som fattades av tillverkarna av stålplattor, vilket i sin tur påverkade priset på stålplattor även för andra användningsområden. Dessutom var försäljnings- och administrationskostnaderna, övriga allmänna kostnaderna samt vinsten för de turkiska tillverkarna av vindkraftstorn av stål potentiellt snedvridna eftersom kravet på lokalt innehåll inte bara rörde insatsvaror utan även arbetskraft. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(193)

Utöver berörda parters synpunkter på handelsrestriktionerna, vilka nämns ovan, undersökte kommissionen i den andra noteringen om de förelåg några handelsrestriktioner i Mexiko avseende de insatsvaror som användes vid tillverkningen av vindkraftstorn av stål. I detta syfte konsulterade kommissionen OECD Inventory on export restrictions on Industrial Raw Materials (80) och databasen över marknadstillträdeskartor (81). Mexiko hade inte infört några handelsrestriktioner för de huvudsakliga insatsvarorna.

(194)

I synpunkterna på den andra noteringen hävdade CCCME och Suzhou Titan att priset på importerade stålplattor i Mexiko i hög grad var snedvridet på grund av den importtull på 15 % som infördes i mars 2019. CCCME upprepade dessa påståenden när företaget hördes och i dess synpunkter efter det preliminära skedet.

(195)

Kommissionen undersökte påståendet. Såsom förklaras i skälen 176 och 177 bedömde kommissionen höjningen av den importtull som var tillämplig på stålplattor i den andra noteringen. Kommissionen konstaterade att Mexiko höjde den tillämpliga MGN-tullen från 0 % till en nivå (15 %) som inte överskred den bundna MGN-tull som Mexiko åtagit sig inom ramen för WTO. Därför kunde tillämpningen av en importtull inte betraktas som en snedvridning eller en överträdelse av Mexikos skyldigheter i detta fall. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(196)

I synpunkterna på den andra noteringen hävdade Chengxi Shipyard att Mexiko inte var ett lämpligt representativt land eftersom marknaden för förnybar energi var mycket snedvriden. I detta avseende hänvisade parten till följande åtgärder som vidtagits av mexikanska regeringen:

(197)

Kommissionen undersökte påståendet. För det första bör man förstå att regleringen av en viss ekonomisk sektor genom lagar och andra författningar inte nödvändigtvis utgör en snedvridning av marknaden. I detta fall lade den berörda parten inte fram några bevis för varför, hur och i vilken utsträckning den statliga politik som anges i skäl 196 påverkade (import)priserna på de produktionsfaktorer som användes vid tillverkningen av vindkraftstorn av stål samt försäljnings- och administrationskostnaderna, övriga allmänna kostnader samt vinst för tillverkarna av vindkraftstorn av stål i Mexiko under undersökningsperioden. Det är sannolikt att vissa av åtgärderna kan ha avskräckt (högre överföringspriser, tillfälligt stopp för testning och anslutning till nätet av nya projekt för förnybar energi) eller till och med förhindrat (inställningen av den fjärde auktionen för förnybar energi) framtida investeringar och därför indirekt påverkat lönsamheten för de mexikanska tillverkarna av vindkraftstorn av stål under en period som följde på undersökningsperioden. Kommissionen ansåg dock att begränsningarna, om så någonsin var faller, fick full verkan först efter undersökningsperioden. I detta avseende uppnådde Mexikos nya vindkraftsanläggningar en toppnotering med 1,6 GW ytterligare kapacitet 2019 (82). Även om den inställda fjärde auktionen stoppade framtida investeringar i vindkraftsektorn ansåg kommissionen att resultaten för de mexikanska tillverkarna av vindkraftstorn av stål främjades av anläggningen av vindkraftsanläggningar som beställts inom ramen för den tredje auktionen för förnybar energi, för vilka det planerade att de nya projekten skulle tas i drift mellan januari 2020 och januari 2022 (83). Dessutom installerade Mexiko 2020 en ny vindkraftskapacitet på cirka 0,6 GW (84). Detta liknade effekten under 2018 (0,7 GW ytterligare vindkraftskapacitet (85)), som var ett år som inte påverkades av osäkerhet till följd av förändringen i den statliga politiken. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(198)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter erinrade Chengxi Shipyard om sin inlaga om den andra noteringen, i vilken företaget redogjorde för ett antal statliga åtgärder som vidtagits i Mexiko och som påstods snedvrida marknaden för förnybar energi. Dessutom framhöll företaget uppgifter om ny vindkraftskapacitet som installerades i Mexiko 2018–2020 och de prognoser för 2021–2022 som offentliggjorts av Internationella energiorganet (86), som visar att antalet nya anläggningar minskar efter 2019. Slutligen hävdade företaget att kommissionen inte erkände den dämpande effekt som dessa statliga åtgärder hade.

(199)

Kommissionen upprepade sina slutsatser som beskrivs i skäl 197. Kommissionen betvivlade inte att vissa av åtgärderna kan ha avskräckt eller förhindrat nya investeringar i produktionen av förnybar energi, bland annat i vindkraftverk, efter undersökningsperioden. För att fastställa de icke snedvridna försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnaderna samt referensvärdet för icke snedvriden vinst använde kommissionen emellertid de finansiella uppgifterna för 2019 för två tillverkare av vindkraftstorn av stål i Mexiko. Kommissionen ansåg att dessa uppgifter ännu inte hade påverkades av de statliga åtgärderna, eftersom de flesta av åtgärderna genomfördes först 2020. Dessutom lade företaget inte fram någon bevisning för hur och i vilken utsträckning de statliga åtgärderna i fråga påverkade de icke snedvridna kostnaderna och produktionsfaktorernas referensvärden. Slutligen saknade den eventuella utvecklingen i Mexiko efter undersökningsperioden relevans för valet av representativt land. Kommissionen bekräftade följaktligen att detta påstående avvisades.

(200)

Eftersom kommissionen hade fastställt att Mexiko var det enda tillgängliga lämpliga representativa landet på grundval av alla ovanstående faktorer var det inte nödvändigt att göra en bedömning av nivån av social trygghet och miljöskydd i enlighet med artikel 2.6a a sista meningen i första strecksatsen i grundförordningen.

(201)

Mot bakgrund av denna analys uppfyllde Mexiko kriterierna i artikel 2.6a a första strecksatsen i grundförordningen för att kunna betraktas som ett lämpligt representativt land.

(202)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Chengxi Shipyard återigen i linje med sina synpunkter (som beskrivs i skälen 144 och 198) att Indien var det enda lämpliga representativa landet.

(203)

Vid sidan av att Världsbanken inte klassificerade Indien som ett högre medelinkomstland ansåg kommissionen att företaget inte hade analyserat tillgången och kvaliteten på offentliga uppgifter i Indien. Kommissionen konstaterade till exempel att ingen av de tillverkare av vindkraftstorn av stål i Indien som Chengxi Shipyard nämnde i sina synpunkter på den första noteringen (se skäl 151) hade offentligt tillgängliga redovisningar. Dessutom införde Indien, i likhet med Turkiet, krav på lokalt innehåll för vindkraftsprojekt 2019 (87), vilket resulterade i möjliga snedvridningar av tillverkningen av vindkraftstorn av stål.

(204)

I den första noteringen redovisade kommissionen de produktionsfaktorer, såsom råvaror, energi och arbetskraft, som de exporterande tillverkarna använder vid tillverkningen av den aktuella produkten, och uppmanade de berörda parterna att inkomma med synpunkter och föreslå allmänt tillgängliga uppgifter om icke-snedvridna värden för var och en av de produktionsfaktorer som nämndes i noteringen.

(205)

I sina synpunkter på den första noteringen hävdade CCCME och Suzhou Titan att kommissionen borde vara öppen för att använda andra allmänt tillgängliga uppgiftskällor, såsom det inhemska försäljningspriset i ett tredjeland eller andra internationella priser. I detta avseende hävdade Chengxi Shipyard att kommissionen borde använda sig av kinesisk importstatistik eftersom det var mindre sannolikt att tredjelandsleverantörernas priser skulle ha snedvridits av den kinesiska regeringens politik. Om inte borde importstatistik från de nationella tullmyndigheterna i det representativa landet användas, eftersom den enligt parten var mer tillförlitlig än uppgifter från en registerförande tredje part.

(206)

I den andra noteringen konstaterade kommissionen att den är öppen för att använda andra källor till icke snedvridna priser i händelse av att importstatistik inte kan användas som en tillförlitlig källa till referensvärden. Eftersom parterna inte lade fram några skäl till varför kommissionen borde avvika från sin praxis att använda den importstatistik som lämnats av Global Trade Atlas (GTA), avvisades påståendet.

(207)

När det gäller påståendet att kommissionen borde använda priserna på importen till Kina ansåg kommissionen i den andra noteringen att om de betydande snedvridningarna på den inhemska marknaden i Kina i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen bekräftades, var statistiken över priserna på importen till Kina inte ett bättre mått än priserna på importen till potentiella representativa länder. Det var mycket sannolikt att importen till Kina – om någon sådan överhuvudtaget skedde i betydande mängder – också skulle ha påverkats av de betydande snedvridningarna, eftersom den skulle ha varit föremål för liknande villkor som de som rådde på den snedvridna marknaden i Kina.

(208)

Chengxi Shipyard lade inte fram några bevis för att GTA var mindre tillförlitlig än den officiella tullstatistiken i ett potentiellt representativt land. Den importstatistik som lämnades av GTA baserades på officiell nationell tullstatistik från de olika berörda länderna, vilka lämnade sina officiella uppgifter till GTA på grundval av sina bilaterala avtal. Ett antal offentliga förvaltningar använder sedan länge GTA för att få tillgång till tullstatistik och denna databas används också i stor utsträckning av privata aktörer för ett antal olika ändamål och i olika sammanhang. Kommissionen ansåg därför att statistiken i GTA var tillförlitlig och avvisade dessa påståenden.

(209)

I sina synpunkter på den första noteringen påpekade CCCME, Chengxi Shipyard och Suzhou Titan att kommissionen i den första noteringen uppgav råvarunumren för produktionsfaktorerna med sex siffror. I detta sammanhang hävdade Chengxi Shipyard att importstatistik som baseras på en sexsiffrig kod omfattar mer material än den specifika produktionsfaktorn. För att göra uppgifterna mer exakta föreslog parterna därför att man skulle använda importstatistik på en mer detaljerad nivå för de tillämpliga koderna. CCCME och Suzhou Titan hävdade vidare att kommissionen endast borde använda sådan statistik som representerar importen av just de typer av flänsar som används vid tillverkningen av den undersökta produkten. CCCME upprepade sina synpunkter på användningen av importstatistik med sexsiffriga koder vid hörandet och i sina synpunkter efter det preliminära skedet.

(210)

I den andra noteringen uppgav kommissionen att den i början av undersökningen använde systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifiering på sexsiffrig nivå. I ett senare skede av undersökningen och där det var praktiskt möjligt använde kommissionen mer specifika koder i det representativa landet som möjligtvis motsvarade exportörernas särskilda insatsvaror, vilket framgår av tabell 1 nedan.

(211)

I sina synpunkter på den första noteringen hävdade CCCME och Suzhou Titan att importpriserna inte återspeglade de inhemska priserna eftersom de kunde ha påverkats av den levererade kvantiteten och avståndet till ursprungslandet. Detta påstående upprepades också i parternas synpunkter på den andra noteringen och vid CCCME:s hörande och i dess synpunkter efter det preliminära skedet. CCCME, Chengxi Shipyard och Suzhou Titan hävdade vidare att kommissionen borde utesluta importen av små men mycket högt prissatta kvantiteter från beräkningen. Dessutom hävdade Chengxi Shipyard att kommissionen inte borde undanta import från Kina (till det representativa landet) från beräkningen om importkvantiteterna inte var betydande och skedde till priser som liknade priserna på importen från andra ursprungsländer och någon snedvridning därmed inte förelåg.

(212)

I den andra noteringen ansåg kommissionen att priserna på hemmamarknaden i ett representativt land också påverkades av den levererade kvantiteten och avståndet mellan leverantören och användaren. Eftersom kommissionen beräknade ett vägt genomsnitt återspeglades den levererade kvantiteten dessutom i beräkningen av det icke snedvridna priset. Detta innebar också att små kvantiteter som importerades till höga priser inte behövde uteslutas eftersom de inte påverkade det slutliga, icke snedvridna genomsnittliga priset. Även avståndet beaktades i och med att kommissionen använde importpriserna vid det representativa landets gräns (cif-värde) som utgångspunkt. Cif-priserna justerades ytterligare för importtullar och inhemska transportkostnader för att fastställa ett icke snedvridet pris för en produktionsfaktor vid tillverkarens fabrik. Slutligen noterade kommissionen att slutsatserna om de betydande snedvridningarna i Kina inte baserades på nivån på priset på importerat material med ursprung i Kina, utan på förekomsten av en statlig politik som orsakade snedvridningar på marknaden. Alla parternas påståenden rörande beräkningen av icke snedvridna priser avvisades därför.

(213)

I sina kommentarer angående den första noteringen hävdade CCCME och Suzhou Titan vidare att om importstatistiken inkluderade sjöfrakt och försäkring så borde dessa kostnader dras av eftersom de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som ingick i urvalet köpte in sina insatsvaror på den inhemska marknaden och inte ådrog sig sådana kostnader. CCCME upprepade dessa påståenden när företaget hördes och i dess synpunkter efter det preliminära skedet.

(214)

I den andra noteringen klargjorde kommissionen att den enligt den metod som bygger på artikel 2.6a i grundförordningen skulle ersätta de insatsvaror som de exporterande tillverkarna betalade med representativa priser som är offentligt tillgängliga i det representativa land som valts. När det gäller produktionsfaktorer där importpriset används som ett mått måste alla kostnader för att föra materialet från ursprungslandet till en fabrik i det representativa landet betraktas som att de är föremål för samma konkurrens som andra inhemska producenter. Inkluderingen av sjöfrakt och försäkring samt importtullar för den delen var därför avgörande för att kunna fastställa ett pris som inte var snedvridet i det representativa landet. Detta påstående avvisades därför.

(215)

I den andra noteringen uppgav kommissionen dessutom att den, för att konstruera normalvärdet i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen, skulle använda GTA (88) för att fastställa icke-snedvridna kostnader för de flesta av produktionsfaktorerna, särskilt för råvaror. Dessutom uppgav kommissionen att den skulle använda information som offentliggjorts av statistikavdelningen vid Internationella arbetsorganisationen (ILOSTAT) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) för de icke snedvridna arbetskraftskostnaderna (89), av CFE eller information från marknadsunderrättelser om den icke snedvridna kostnaden för el (90)och av Comisión Reguladora de Energía (CRE) för den icke snedvridna kostnaden för gas (91).

(216)

I den andra noteringen underrättade kommissionen även de berörda parterna om att eftersom vatten, ånga och tryckluft utgjorde en försumbar andel av den totala tillverkningskostnaden (92) skulle kommissionen inte försöka fastställa icke snedvridna priser för dessa energikällor. Kommissionen avsåg att gruppera dessa försumbara poster under ”förbrukningsvaror”.

(217)

I synpunkterna på den andra noteringen hävdade CCCME och Suzhou Titan att importuppgifterna från Mexiko var mycket bristfälliga eftersom de rapporterades i GTA till värdet fritt ombord (FOB). Kommissionen var därför tvungen att konstruera cif-värdet med hjälp av koefficienten mellan cif och fob i OECD:s databas International Transport and Insurance Costs of Trade (ITIC) (93). I detta sammanhang kritiserade CCCME, Chengxi Shipyard och Suzhou Titan kommissionens användning av en enda genomsnittlig cif- till fob-koefficient för samtliga produktionsfaktorer och alla relevanta ursprungsländer. CCCME upprepade dessa påståenden när företaget hördes och i dess synpunkter efter det preliminära skedet.

(218)

Kommissionen noterade först och främst att det faktum att Mexiko registrerade och rapporterade sin importstatistik till FOB-värdet inte gjorde uppgifterna mindre tillförlitliga. Kommissionen använde sig dessutom av en oberoende informationskälla för att omvandla FOB-importvärdena till cif-importvärden. I detta avseende undersökte kommissionen de tre berörda parternas påstående om användningen av en enda cif- till FOB-koefficient och drog slutsatsen att det var lämpligare att differentiera koefficienten efter produktionsfaktor och ursprungsland. Om uppgifterna för vissa ursprungsländer inte fanns tillgängliga använde kommissionen en genomsnittskoefficient som rapporterats i OECD:s databas för den specifika produktionsfaktorn.

(219)

I sina synpunkter på den andra noteringen hävdade CCCME, Chengxi Shipyard och Suzhou Titan att kommissionen felaktigt tillämpade en importtull på 25 % på importen av stålplattor med ursprung i Förenta staterna, eftersom denna handelspolitiska tull upphörde innan undersökningsperioden inleddes. CCCME upprepade dessa påståenden när företaget hördes och i dess synpunkter efter det preliminära skedet.

(220)

Kommissionen undersökte påståendet. Det konstaterades att Mexiko i juni 2018 införde en tull på 25 % på import av vissa stålprodukter, inklusive stålplattor, för att bemöta den amerikanska tullsatsen för stål och aluminium enligt Section 232 (94). I maj 2019 avslutade Mexiko de repressiva åtgärderna (95) efter en överenskommelse (96) med Förenta staterna om tullsatserna för stål och aluminium enligt Section 232. Kommissionen godtog påståendet och anpassade den importtull som användes vid beräkningen av icke snedvridna kostnader för stålplattor i enlighet med detta.

(221)

I sin inlaga om den andra noteringen lämnade Suzhou Titan och Chengxi Shipyard synpunkter till kommissionen på det råvarunummer som kommissionen avsåg använda för att fastställa de icke snedvridna kostnaderna för vissa produktionsfaktorer, särskilt stålplattor, färg, svetstråd och bultar. Chengxi Shipyard hävdade att kommissionen endast borde använda råvarunumret 8311 30 01 för att fastställa den icke snedvridna kostnaden för svetstråd för svetsning med låga, eftersom endast detta råvarunummer omfattade svetstråd av järn och stål. Företaget hävdade vidare att kommissionen borde undanta råvarunummer för bultar som används i luftfartyg och motorfordon och bultar av rostfritt stål när den fastställde deras icke-snedvridna kostnader. Suzhou Titan begärde att kommissionen skulle använda råvarunumren för stålplattor med en tjocklek av mer än 10 mm (HS 7208 51) individuellt baserat på av stålkvaliteten hos de plattor som företaget faktiskt använder. På samma sätt begärde företaget att kommissionen skulle använda de två råvarunumren för epoxibaserad zinkrik färg (HS 3208 90 och 3209 90) individuellt beroende på vilken typ av färg företaget faktiskt använder.

(222)

Kommissionen konstaterade att det faktiskt var lämpligare att utesluta svetstråd av andra metaller än järn eller stål från de råvarunummer som användes för att fastställa den icke snedvridna kostnaden. Kommissionen tillämpade denna princip inte bara på svetstråd för svetsning med låga (HS 8311 30) utan även på svetstråd för elektrisk ljusbågssvetsning (HS 8311 20). På samma sätt uteslöt kommissionen de bultar som används i flygplan och motorfordon samt bultar av rostfritt stål från de råvarunummer som användes för att fastställa de icke snedvridna kostnaderna för bultar.

(223)

När det gäller de råvarunummer som beaktas vid beräkningen av den icke snedvridna kostnaden för stålplattor med en tjocklek av mer än 10 mm noterade kommissionen att de två råvarunumren gjorde en ytterligare åtskillnad mellan sådana plattor efter den stålkvalitet som användes. De stålkvaliteter som avses i råvarunumren följde dock standarder som inte användes i unionen. Företaget rapporterade dock stålplattornas stålkvalitet i enlighet med de standarder som är tillämpliga i unionen. Företaget lade inte fram några bevis för vilka stålkvaliteter som förtecknas i råvarunumren som motsvarade de stålkvaliteter som företaget använde.

(224)

När det gäller den epoxibaserade zinkrika färgen konstaterade kommissionen att företaget lämnade tillräcklig bevisning till stöd för sin begäran om att endast ett av råvarunumren för sådan färg skulle tillämpas vid konstruktionen av företagets normalvärde.

(225)

Följaktligen godtog kommissionen påståendena om råvarunumren för svetstråd, bultar och epoxibaserad zinkrik färg, men avvisade påståendet om råvarunumren för stålplåt med en tjocklek av mer än 10 mm. I tillämpliga fall begränsade kommissionen de råvarunummer som användes i beräkningen av den icke snedvridna kostnaden för vissa produktionsfaktorer till de som parterna identifierat.

(226)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Chengxi Shipyard att kommissionen använde felaktiga råvarunummer för två produktionsfaktorer. Företaget hävdade att kommissionen ändrade det HS-nummer som användes för att fastställa den icke snedvridna kostnaden för dessa två produktionsfaktorer utan att informera företaget: Kommissionen använde HS-nummer 7308 90 (97) i stället för HS-nummer 7326 90 (98), som företaget rapporterats.

(227)

Vid korskontrollen på distans diskuterade kommissionen med företaget det HS-nummer som företaget hade föreslagit för en produktionsfaktor som liknar de två produktionsfaktorerna i fråga. Företaget höll med om att det skulle vara lämpligare att använda HS-nummer 7308 90 eftersom denna produktionsfaktor gällde stålstrukturer (99). På grundval av denna diskussion med företaget och närmare uppgifter om den materialbeskrivning som företaget tillhandahöll vid korskontrollen på distans ansåg kommissionen att det var lämpligare att använda ett råvarunummer som omfattar stålstrukturer och delar av stålstrukturer för att fastställa den icke snedvridna kostnaden för de två produktionsfaktorerna i fråga, än att använda det HS-nummer som företaget rapporterat. Företaget underrättades om detta beslut i det slutliga utlämnandet av uppgifter. Företaget motiverade inte heller varför det rapporterade HS-numret skulle vara mer exakt än det korrigerade HS-numret. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(228)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter erinrade Suzhou Titan om att kommissionen avvisade den rapporterade kostnaden för ett antal produktionsfaktorer i det företagsspecifika utlämnandet av uppgifter, vilka företaget menade inte påverkades av någon betydande snedvridning eftersom de importerades. Kommissionens motiverade sitt avslag med två skäl: 1) Företaget lämnade styrkande handlingar endast för ett begränsat antal av de berörda importtransaktionerna och 2) de importerade råvarorna användes inte i de projekt som exporterades till unionen under undersökningsperioden. Företaget hävdade att kommissionen inte begärde någon bevisning för alla importtransaktioner. Dessutom upprepade företaget att den använde en metod där tillverkningskostnaden fördelades per produkttyp, vilket kommissionen godtog under korskontrollen på distans, samt det faktum att kommissionen kunde jämföra tillverkningskostnaden med företagets bokföring (preliminär balansräkning). Enligt företaget borde kommissionen därför ha godtagit fördelningen av de faktiska kostnaderna för de importerade produktionsfaktorerna till projekt som levererats till unionen.

(229)

Det stämmer att kommissionen inte begärde några styrkande handlingar för ytterligare importtransaktioner eftersom det av de uppgifter om råvaruinköpen (100) som företaget lämnat klart framgår att de importerade materialen inte användes i de projekt som levererades till unionen under undersökningsperioden. Detta var särskilt relevant för den aktuella undersökningen, där de exporterande tillverkarna köpte in de olika insatsvarorna för varje projekt individuellt i linje med de ritningar och tekniska specifikationer som kunden tillhandahållit. Kommissionen godtog företagets fördelningsmetod eftersom den gav en tillräckligt exakt bild av de råvarutyper och kvantiteter av dessa som användes per produkttyp. Man kunde dock inte bortse från att de material som enligt uppgift inte påverkades av snedvridning inte användes i de produkttyper som exporterades till unionen. Det faktum att kommissionen stämde av den totala tillverkningskostnaden mot företagets räkenskaper är i detta fall irrelevant eftersom räkenskaperna, särskilt den preliminära balansräkningen, inte innehöll några uppgifter om tillverkningskostnaden per produkttyp. Kommissionen avvisade därefter påståendet.

(230)

Med beaktande av alla uppgifter som lämnats av de berörda parterna och insamlats under de på distans gjorda korskontrollerna beslöt kommissionen sig att följande produktionsfaktorer och deras källor skulle användas för att fastställa normalvärdet i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen:

Tabell 1

Produktionsfaktorer för vindkraftstorn av stål

(231)

Kommissionen tog med ett värde för tillverkningsomkostnader i fastställandet av normalvärdet för att täcka kostnader som inte ingår i de produktionsfaktorer som anges ovan. Metoden förklaras ingående i avsnitt 3.2.3.2.

(232)

För att fastställa det icke snedvridna priset på råvaror, biprodukter och vissa energityper (koldioxid och syre) som levereras till en tillverkare i det representativa landet använde kommissionen som grund importpriserna till det representativa landet såsom dessa rapporterats i GTA, plus importtullar. För att komma fram till ett värde vid fabrik i det representativa landet ökades det vägda genomsnittet av detta tullbelagda importvärde för varje produktionsfaktor med de inhemska transportkostnaderna. Såsom nämns i skälen 217 och 218 registrerar Mexiko sin importstatistik med FOB-värden. I det aktuella fallet lades därför även sjöfrakt och försäkring till det importpris som fastställts med hjälp av GTA innan importtullarna kunde återspeglas i referensvärdena.

(233)

Ett importpris i det representativa landet fastställdes som ett vägt genomsnitt av enhetspriserna för importen från alla tredjeländer förutom Kina och länder som inte är WTO-medlemmar, vilka anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/755 (101). Kommissionen beslutade att undanta import från Kina till det representativa landet eftersom den i skäl 135 drar slutsatsen att det på grund av förekomsten av betydande snedvridningar i enlighet med artikel 2.6a b i grundförordningen inte var lämpligt att använda inhemska priser och kostnader i Kina. Eftersom det inte finns något som bevisar att samma snedvridningar inte påverkar produkter som är avsedda för export på samma sätt, ansåg kommissionen att samma snedvridningar påverkade exportpriserna. Med undantag för de insatsvaror som nämns i skäl 234 hade uteslutandet av import från Kina och från vissa andra länder som inte är medlemmar i WTO ingen betydande inverkan, eftersom den återstående importen fortfarande motsvarade 60–100 % av de totala volymer som importerades till det representativa landet.

(234)

Under undersökningsperioden importerade Mexiko stora mängder av vissa råvaror (aluminiumstegar, flänsar, svetstråd och bultar) från Kina och/eller länder som inte är WTO-medlemmar. Denna import stod för 45–90 % av den totala importen av de fyra produktionsfaktorerna. Eftersom det inte fanns något i ärendehandlingarna som tydde på att priserna på importen från andra länder än Kina inte utgjorde ett lämpligt referensvärde och eftersom det inte inkommit några synpunkter från berörda parter på denna punkt, drog kommissionen slutsatsen att de kunde användas som referensvärde för icke snedvridna kostnader för dessa råvaror.

(235)

För ett antal av produktionsfaktorerna utgjorde de faktiska kostnaderna för de samarbetande exporterande tillverkare som ingick i urvalet en försumbar andel av de totala tillverkningskostnaderna under undersökningsperioden. Eftersom det värde som användes för dessa råvaror inte hade någon märkbar inverkan på beräkningarna av dumpningsmarginalen, oavsett vilken källa som användes, beslutade sig kommissionen för att inkludera dessa produktionsfaktorer som förbrukningsvaror enligt förklaringen i skäl 239.

(236)

När det gäller sjöfrakt och försäkring använde kommissionen OECD:s databas ITIC för att fastställa värdet på dessa. Kommissionen använde cif- till FOB-koefficienten för varje enskild kombination av en produktionsfaktor enligt definitionen i deras HS-nummer på fyrsiffrig nivå, som var den högsta tillgängliga detaljnivån, och ett ursprungsland. De värden som finns i databasen för 2016, som är det senaste tillgängliga året, beaktades. Om det inte fanns någon koefficient för ett visst ursprungsland använde kommissionen en genomsnittlig koefficient som fastställts för den specifika produktionsfaktorn.

(237)

När det gäller importtullar noterade kommissionen att Mexiko importerade de berörda råvarorna från fler än 50 länder, med olika höga importtullar. Kommissionen lade till de importtullar som var tillämpliga på importen av alla råvaror som behandlats som enskilda produktionsfaktorer, med beaktande av deras ursprungsland, till cif-värdet.

(238)

Kommissionen uppgav att varje samarbetsvillig exporterande tillverkares inhemska transportkostnader för inköp av råvaror utgjorde en procentandel av den faktiska kostnaden för dessa råvaror, och kommissionen tillämpade därefter samma procentsats på de icke snedvridna kostnaderna för samma råvaror för att erhålla de icke snedvridna transportkostnaderna. Kommissionen ansåg att förhållandet mellan den exporterande tillverkarens råvaror och de angivna inhemska transportkostnaderna inom ramen för denna undersökning rimligen kunde användas för att uppskatta de icke snedvridna råvarukostnaderna när de levererades till fabriken i det representativa landet.

(239)

De samarbetsvilliga exporterande tillverkarna i urvalet rapporterade att omkring 120 olika råvaror och energityper användes vid tillverkningen av den undersökta produkten. Undersökningen visade att en majoritet av dessa produktionsfaktorer utgjorde en försumbar andel av den totala tillverkningskostnaden, liksom per produkttyp. Kommissionen grupperade dessa produktionsfaktorer under förbrukningsvaror. Den faktiska kostnaden för de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som ingick i urvalet uttrycktes i procent av den faktiska kostnaden för direkta material, och procentsatsen tillämpades på den icke snedvridna kostnaden för direkta material.

(240)

ILOSTAT (102) offentliggör information om månadslöner och genomsnittlig arbetstid per vecka inom olika näringsgrenar, bland annat i Mexiko. Kommissionen använde uppgifterna från 2019 för att fastställa den genomsnittliga timlönen inom tillverkningssektorn. För att komma fram till den totala arbetskraftskostnaden förlitade sig kommissionen på de uppgifter som OECD offentliggjort i Taxing Wages 2020 (103), som omfattade perioden 2019. Timlönen inom tillverkningsindustrin kompletterades av kommissionen med arbetsgivaravgifter för sjuk- och föräldraförsäkring, sociala avgifter, skadeförsäkring, pensionsförsäkring, ansvarsförsäkring och åldersförsäkring samt bostadsbidrag.

(241)

Såsom förklaras i skäl 182 noterade kommissionen att det inte fanns något som tydde på att elpriset i Mexiko var snedvridet genom statligt ingripande. Den icke snedvridna kostnaden för el baserades därför på uppgifterna från Mexiko.

(242)

I den andra noteringen underrättade kommissionen parterna om att den hade för avsikt att använda de eltariffer som är tillämpliga på industriella användare och som offentliggjorts av CFE (104). CFE offentliggjorde eltarifferna för flera typer av företag och industriella användare per månad och per kommun. Med tanke på den stora mängd uppgifter som kommissionen skulle behöva gå igenom och elektricitetens obetydliga andel av tillverkningskostnaden (omkring 1 %) beslutade sig kommissionen för att förlita sig på det genomsnittliga elpris i Mexiko som fastställts i Världsbankens undersökning Doing Business för 2019 och 2020 (105).

(243)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Chengxi Shipyard och Suzhou Titan att undersökningen Doing Business inte var en lämplig källa till den icke snedvridna kostnaden för el och att kommissionen i stället borde ha använt de tariffer som CFE debiterade för industriellt överföringsbehov och industriellt regionalt överföringsbehov. Företagen påpekade särskilt att den metod som användes i Doing Business inte återspeglade de villkor på vilka tillverkarna av vindkraftstorn av stål använder el. Den tariff som beräknats av Doing Business var tillämplig på ett lager i landets största affärsstad, som ansluts till elnätet för första gången och är i drift åtta timmar per dygn på en yta omfattande cirka 2 200 m2 (byggnad och mark) med en månatlig förbrukning som är mycket lägre än den som de kinesiska tillverkarna av vindkraftstorn av stål uppnår. Enligt Chengxi Shipyard var dessutom ofta tillverkarna av vindkraftstorn av stål verksamma i industriområden i förorter, med stora produktionsanläggningar och kontinuerlig drift. Dessutom tillhandahöll Suzhou Titan en beräkning av den icke snedvridna kostnaden för el som baserades på två tariffer (industriellt överföringsbehov och industriellt regionalt överföringsbehov) som CFE fastställt i de kommuner där de mexikanska tillverkarna av vindkraftstorn av stål hade sina anläggningar.

(244)

Kommissionen noterade att CFE använde 13 olika tariffer för sina industrikunder. Även om vissa av dessa tariffer lätt kunde ignoreras, såsom tariffer för företag som är verksamma på jordbruks- eller vattenbruksområdet, behövde flera ändå beaktas. Kommissionen konstaterade att de exporterande tillverkarna i urvalet inte lade fram någon bevisning som skulle göra det möjligt att fastställa vilken tariff som borde ha använts. Det referensvärde som publicerades av Doing Business var tillämpligt på en vanlig industrikund. Kommissionen ansåg därför att referensvärdet var rimligt, även om den modellverksamhet som användes av Doing Business inte bedrevs på exakt samma villkor som de kinesiska tillverkarna av vindkraftstorn av stål. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(245)

Priset på naturgas i Mexiko under undersökningsperioden fanns tillgängligt i den statistikdatabas som förvaltas av energimyndigheten CRE (106). Kommissionen använde de priser som rapporterats för alla månader under undersökningsperioden. Priserna rapporterades per gigajoule. Därför krävdes det att de omvandlades till kubikmeter. För att fastställa omvandlingsfaktorn använde kommissionen den information som offentliggjorts online av den kanadensiska naturgasdistributören Forbis BC (107).

(246)

Enligt artikel 2.6a a i grundförordningen ska det konstruerade normalvärdet innehålla ”ett icke snedvridet och skäligt belopp för försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst”. Dessutom måste ett värde för tillverkningsomkostnader fastställas för att täcka kostnader som inte ingår i produktionsfaktorerna ovan.

(247)

Tillverkningsomkostnaderna fastställdes individuellt för varje exporterande tillverkare som ingick i urvalet. De samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas indirekta tillverkningskostnader uttrycktes som en procentandel av de exporterande tillverkarnas faktiska tillverkningskostnader. Denna procentandel tillämpades på de icke snedvridna tillverkningskostnaderna.

(248)

För att få fram ett icke snedvridet och skäligt belopp för att täcka försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst utgick kommissionen från de finansiella uppgifterna för två tillverkare av vindkraftstorn av stål i Mexiko. För Arcosa Industries de México, S. de R.L. de C.V. använde kommissionen redovisningen i den konsoliderade årsrapporten för 2019, särskilt de uppgifter som rapporterats för EEG-segmentet (108). För Speco Wind Power, S.A. de C.V., använde kommissionen de individuella finansiella uppgifter för 2019 som finns tillgänglig i D&B:s Global Financials (109).

(249)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Chengxi Shipyard att kommissionen inte borde ha bortsett från dess försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, eftersom det inte kunde bevisas att de var snedvridna. Företaget hävdade vidare att om Arcosas redovisning ändå skulle användas så borde värdet på respektive kostnadsposter och vinst minskas till 75 %, eftersom detta var den andel som vindkraftstornen av stål och undersegmentet storskaliga strukturer stod för i EEG-gruppens intäkter.

(250)

I skäl 88 drog kommissionen slutsatser om att betydande snedvridningar förekom, vilket gjorde det lämpligt att använda artikel 2.6a i grundförordningen. Olika konstateranden kunde göras, inte bara när det gäller de råvaror som används vid tillverkningen av vindkraftstorn av stål, utan också när det gäller den undersökta produkten och de övergripande frågor som är gemensamma för alla sektorer i den kinesiska ekonomin. Kommissionen ansåg därför att det var lämpligt att ersätta de utvalda exporterande tillverkarnas försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst med icke snedvridna referensvärden. Dessutom noterade kommissionen att det inte gick att justera Arcosas finansiella uppgifter till den nivå som genererades av undersegmentet, som låg närmast den undersökta produkten, eftersom Arcosas finansiella uppgifter endast tillhandahöll information om den andel som undersegmentet vindkraftstorn av stål och storskaliga strukturer stod för i EEG-gruppens intäkter, men inte om kostnaderna för sålda varor och andra indirekta kostnader, som användes för försäljnings- och administrationskostnaderna och de andra allmänna kostnaderna. Följaktligen avvisades Chengxi Shipyards påståenden.

(251)

Chengxi Shipyard hävdade vidare att det enligt sin redovisningspraxis inkluderade vissa kostnadsposter i tillverkningsomkostnaderna, som i själva verket borde ingå i försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader. Företaget tillhandahöll en förteckning över dessa kostnadsposter och bad om att kommissionen skulle utesluta dem från de rapporterade produktionskostnaderna för att förhindra att dessa kostnadsposter räknades dubbelt, eftersom de påstods ingå i referensvärdet för försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader.

(252)

Kommissionen noterade att det var företaget själv som rapporterade de berörda kostnadsposterna under tillverkningsomkostnader under hela undersökningen (i sitt ursprungliga svar på frågeformuläret, i sin komplettering av svaret på frågeformuläret och i en reviderad version av de uppgifter som lämnats in under korskontrollen på distans). Företaget bad bara om att vissa kostnadsposter skulle uteslutas från tillverkningsomkostnaderna och flyttas till försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader i dess synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter. I den inlämnade resultatinformationen (110), som ingick i svaret på frågeformuläret, rapporterade företaget dessutom separat försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, som bestod av andra kostnadsposter än de som ingick i företagets tillverkningsomkostnader. Vad som är viktigare är att fördelningen av kostnaderna mellan de tillverkningsomkostnader och de försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som företaget rapporterat under hela undersökningen var i linje med företagets räkenskaper, där kostnadsposterna i fråga bokfördes på kontona för tillverkningsomkostnader. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(253)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Suzhou Titan att kommissionen misstolkat huruvida de enskilda försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnaderna i Specos finansiella uppgifter avsåg inkomster eller utgifter, vilket ledde till uppblåsta försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader. Enligt företaget borde försäljnings- och administrationskostnaderna och de andra allmänna kostnaderna uppgå till cirka 15 miljoner MXN i stället för de 42 miljoner MXN som kommissionen beräknat.

(254)

Kommissionen undersökte påståendet och bekräftade att värdet på försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader hade beräknats korrekt. Värdet på försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader kan lätt korskontrolleras genom att man jämför bruttovinsten (cirka 105 miljoner MXN) och vinsten före skatt (cirka 63 miljoner MXN). Skillnaden mellan dem (42 miljoner MXN, inte 15 miljoner MXN) utgjorde värdet på försäljnings- och administrationskostnaderna och de andra allmänna kostnaderna. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(255)

På grundval av ovanstående konstruerade kommissionen normalvärdet för varje produkttyp fritt fabrik i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen.

(256)

Först fastställde kommissionen de icke snedvridna tillverkningskostnaderna. Kommissionen tillämpade de icke snedvridna enhetskostnaderna på den faktiska förbrukningen av de olika produktionsfaktorerna som alla samarbetsvilliga exporterande tillverkare som ingår i urvalet hade. Kommissionen multiplicerade enhetsförbrukningen med de icke snedvridna enhetskostnader som noterats i det representativa landet enligt beskrivningen i skäl 3.2.3 ovan.

(257)

När den icke snedvridna tillverkningskostnaden hade fastställts lade kommissionen till tillverkningsomkostnaderna, försäljnings- och administrationskostnaderna, de andra allmänna kostnaderna samt vinsten, i enlighet med vad som beskrivs i skäl 246–248.

(258)

Kommissionen lade till tillverkningsomkostnader för varje exporterande tillverkare i urvalet, såsom förklaras i skäl 247, i intervallet 3–10 % av tillverkningskostnaderna till den icke snedvridna tillverkningskostnaden för att komma fram till den icke snedvridna tillverkningskostnaden.

(259)

På de tillverkningskostnader som fastställts enligt föregående skäl tillämpade kommissionen försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst som fastställts på grundval av de finansiella uppgifter som lämnats av de två tillverkarna av vindkraftstorn av stål i Mexiko. De viktade genomsnittliga försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnader uttryckta som en procentandel av kostnaden för sålda varor och tillämpade på de icke snedvridna tillverkningskostnaderna uppgick till 13,6 %. Den viktade genomsnittliga vinsten uttryckt som en procentandel av kostnaden för sålda varor och tillämpad på de icke snedvridna tillverkningskostnaderna uppgick till 10,8 %.

(260)

Slutligen drog kommissionen i tillämpliga fall av biprodukternas icke snedvridna värden. Kommissionen multiplicerade de biproduktskvantiteter som genererades per enhet av den undersökta produkten med det icke snedvridna enhetspriset för biprodukter som noterats i det representativa landet, såsom beskrivs i avsnitt 3.2.3 ovan.

(261)

På denna grundval konstruerade kommissionen normalvärdet per produkttyp fritt fabrik i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen.

(262)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Chengxi Shipyard och Suzhou Titan att kommissionen borde ha dragit av det icke snedvridna värdet på den sålda biprodukten (stålskrot) från tillverkningskostnaden och inte från normalvärdet. Chengxi Shipyard hävdade att det var i linje med dess redovisningspraxis att boka intäkterna från försäljningen av skrot mot tillverkningskostnaderna. Suzhou Titan erinrade om att kommissionen i tidigare undersökningar (111) hade dragit av biproduktens icke snedvridna värde från tillverkningskostnaden.

(263)

När det gäller Chengxi Shipyards påstående noterade kommissionen att företaget faktiskt fördelade intäkterna från försäljningen av stålskrot till varje projekt i sin kostnadsredovisning. I räkenskaperna bokades emellertid inte intäkterna från försäljningen av stålskrot som huvudsakliga rörelseintäkter och de sänkte verkligen inte värdet på tillverkningskostnaden. Tvärtom bokades intäkterna under ”Övriga rörelseintäkter”.

(264)

När det gäller Suzhou Titans argument noterade kommissionen att i den tidigare undersökningen återanvändes biprodukten i tillverkarnas egen produktion, medan stålskrotet såldes i detta fall. I den aktuella undersökningen stod därför referensvärdet för stålskrot för det icke snedvridna försäljningspriset, som naturligtvis inte bara täcker tillverkningskostnaden utan även tillverkningsomkostnader, försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst.

(265)

Följaktligen avvisade kommissionen de påståenden från Chengxi Shipyard och Suzhou Titan som beskrivs i skäl 262.

(266)

Utöver sina synpunkter på den metod som använts för att återspegla biproduktens inverkan på normalvärdet påpekade Chengxi Shipyard att kommissionen inte drog av biprodukten vid beräkningen av företagets normalvärde.

(267)

Kommissionen undersökte påståendet och bekräftade att biproduktens icke snedvridna värde på grund av ett skrivfel inte hade dragits av från normalvärdet. Kommissionen korrigerade felet och återspeglade ändringarna även i beräkningen av dumpningsmarginalen för andra samarbetsvilliga företag och den övriga dumpningsmarginalen. Kommissionen skickade ytterligare ett slutligt utlämnande av uppgifter till företaget och gav det möjlighet att lämna synpunkter. Företaget hade inga ytterligare synpunkter på denna fråga.

(268)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Chengxi Shipyard att kommissionen inte borde ha fört över kostnaderna för förbrukningsvaror och tillverkningsomkostnaderna till det konstruerade normalvärdet som en procentandel av tillverkningskostnaden. Enligt företaget var dessa två kostnadskategorier inte kopplade till värdet på övriga insatsvaror. I stället borde kommissionen ha identifierat ett lämpligt referensvärde i det representativa landet.

(269)

Kommissionen klargjorde att den metod som beskrevs använde eftersom de tillgängliga finansiella uppgifterna i det representativa landet inte innehöll uppgifter om tillverkningsomkostnader. De berörda parterna underrättades om detta genom två noteringar om källorna till fastställandet av normalvärdet. Företaget hade således goda möjligheter att föreslå ett lämpligt referensvärde för att ersätta de snedvridna tillverkningsomkostnaderna.

(270)

När det gäller förbrukningsvaror noterade kommissionen att kostnaden för förbrukningsvaror i själva verket uttrycktes som en procentandel av kostnaden för direkta material, inte som en procentandel av tillverkningskostnaden. I detta avseende beslutade kommissionen att tillämpa denna metod med hänsyn tagen till den begränsade inverkan som förbrukningsvarorna hade på tillverkningskostnaden i sin helhet och per produkttyp, och på grund av att vissa av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet inte kunde rapportera förbrukningen av vissa produktionsfaktorer i standardiserade måttenheter. Enheter såsom uppsättningar eller flaskor, som var oförenliga med de enheter som användes i importstatistiken, rapporterades i stället. Även om dessa företag i allmänhet ansträngde sig och omvandlade förbrukningen av de viktigaste produktionsfaktorerna till standardenheter (främst till kilogram), kunde denna brist inte åtgärdas för alla berörda produktionsfaktorer. Detta hindrade kommissionen från att hitta ett lämpligt referensvärde i det representativa landet och bidrog därmed till behovet av att återspegla kostnaden för förbrukningsvaror i normalvärdet som en procentandel av den icke snedvridna kostnaden för direkta material.

(271)

Av de skäl som anges i skälen 269 och 270 avvisade kommissionen Chengxi Shipyards påståenden som beskrivs i skäl 268.

(272)

Chengxi Shipyard hävdade också att den metod som kommissionen följde för att lägga till inhemska transportkostnader till produktionsfaktorernas icke snedvridna kostnader var felaktig. I stället för att öka de icke snedvridna kostnaderna med en enda procentsats som fastställts på grundval av företagets uppgifter borde kommissionen ha beräknat de enskilda transportkostnaderna för varje produktionsfaktor. Företaget hävdade särskilt att transportkostnaden per enhet snarare var kopplad till ett materials vikt än dess värde. Genom att använda en enda procentsats blåstes transportkostnaderna för mer värdefulla produktionsfaktorer upp.

(273)

Kommissionen erinrade om att de exporterande tillverkarna var skyldiga att rapportera den faktiska eller uppskattade transportkostnaden för varje produktionsfaktor. Företaget hade dock inte lämnat de uppgifter som efterfrågades. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(274)

I sina synpunkter på inledandet av förfarandet hävdade CCCME att källorna till informationen om exportpriset var tveksamma, eftersom i synnerhet det pris på det vindkraftstorn av stål i tre sektioner som användes i klagomålet var högre än priset på ett torn i fyra sektioner.

(275)

Kommissionen noterade att klaganden i detta fall inte kunde använda den officiella importstatistiken för att fastställa exportpriset för de exporterande tillverkarna i Kina. För det första omfattas den undersökta produkten av KN-nummer som omfattar ett bredare produktsortiment. För det andra registreras kvantiteterna i kg i importstatistiken. Det var därför inte möjligt att fastställa importpriset för de olika typerna av torn (beroende på antalet sektioner). Såsom förklaras i klagomålet (112) tillhandahöll klaganden edsvurna försäkringar från unionstillverkarna som tillräcklig bevisning för det vinnande pris som de kinesiska exporterande tillverkarna erbjöd i samband med upphandlingar, vilka unionstillverkarna deltog men inte vann. Sett till omständigheterna i det aktuella ärendet och med hänsyn tagen till den undersökta produktens särskilda karaktär ansåg kommissionen att de edsvurna försäkringarna var en tillräckligt tillförlitlig källa. Det faktum att priset på ett vindkraftstorn av stål i tre sektioner var högre än priset på ett motsvarande vindkraftstorn av stål i fyra sektioner kan ha berott på den informationskälla som klaganden använde. CCCME lade inte heller fram några bevis för att en sådan situation var omöjlig, särskilt eftersom inte bara antalet sektioner utan även deras dimensioner (diameter, längd och tjocklek) påverkade tillverkningskostnaden och därmed försäljningspriset. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(276)

Exportförsäljningen till unionen från de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna i urvalet skedde direkt till oberoende kunder.

(277)

Exportpriset fastställdes därför i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen till det pris som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten vid export till unionen.

(278)

Kommissionen jämförde normalvärdet och exportpriset för de exporterande tillverkarna i urvalet på grundval av priset fritt fabrik.

(279)

Där det var motiverat för att jämförelsen skulle bli rättvis justerade kommissionen exportpriset i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen för att ta hänsyn till olikheter som påverkade priserna och prisjämförbarheten. Justeringar gjordes för hantering och lastning, transport i det berörda landet, kreditkostnader och i tillämpliga fall justerades exportpriset för värdet av de leveranser som tillhandahållits av kunden enligt ett förädlingsavtal i enlighet med artikel 2.10 k i grundförordningen.

(280)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Chengxi Shipyard att uppgifterna om försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader från de mexikanska tillverkarna av vindkraftstorn av stål inte var tillräckligt detaljerade. Enligt företaget var det därför sannolikt att de försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som användes vid beräkningen av normalvärdet omfattade utgifter som borde dras av från exportpriset för att kunna göra en jämförelse. Därefter begärde företaget att referensvärdet för försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader skulle justeras för att återspegla de belopp som dragits av från exportpriset.

(281)

Kommissionen ansåg att företaget inte lade fram någon bevisning för att de utgifter som dragits av från exportpriset för jämförelsen ingick i försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnader för de två tillverkarna av vindkraftstorn av stål i Mexiko. Kommissionen avvisade därmed påståendet.

(282)

Chengxi Shipyard hävdade vidare att jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset borde ha gjorts per enhet, dvs. per vindkraftstornssektion av stål, snarare än per kilo enligt kommissionens jämförelse. Företaget påpekade att de flesta skadeindikatorerna också uttrycktes i enheter i stället för i vikt. Företaget hävdade vidare att priset vindkraftstorn av stål per kilo gav en snedvriden bild eftersom varje sektion kan innehålla olika inre delar, vilket påverkade dess vikt men saknade koppling till hur vindkraftstornen av stål prissattes. Slutligen noterade Chengxi Shipyard skillnaderna mellan vikten på enskilda sektioner som rapporterats i dess EUSALUR-tabeller (försäljning till icke-närstående kunder i unionen) och COM PCN-tabeller (tillverkningskostnad per produkttyp). Företaget hävdade att dessa avvikelser berodde på en korrigering som kommissionen begärde vid korskontrollen på distans.

(283)

Kommissionen ansåg att skadeindikatorerna inte var kopplade till beräkningen av dumpningsmarginalen. Företaget lade inte heller fram någon bevisning för påståendet att inkluderingen av inre delar inte påverkade priset på vindkraftstornen av stål. När det gäller skillnaderna i vikt mellan enskilda produkttyper (sektioner) i försäljnings- och produktionstabellerna noterade kommissionen vid korskontrollen på distans att vissa delar som fanns angivna på försäljningsfakturorna inte rapporterades i värde och kvantitet (vikt) vid respektive försäljningstransaktioner. Eftersom företaget bekräftade att dessa delar levererades som tillbehör till den särskilda sektionen av vindkraftstornet av stål och inkluderades i den rapporterade tillverkningskostnaden, bad kommissionen företaget att inkludera dem i kvantiteten och värdet på de berörda försäljningstransaktionerna, vilket företaget gick med på Företaget hävdade att det i uppgifterna om tillverkningskostnaderna anpassade vikten efter den vikt som inledningsvis rapporterades i försäljningstabellen. I detta skede av undersökningen var det inte möjligt att kontrollera vilken vikt per produkttyp (vindkraftstornssektion av stål) som var korrekt och därför borde användas vid beräkningen. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(284)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Suzhou Titan att kommissionen förbisåg skillnaderna mellan havsbaserade och landbaserade vindkraftstorn av stål. Även om kommissionen beslutade att inte utvidga antidumpningsåtgärderna till att omfatta import till medlemsstaternas kontinentalsockel och exklusiva ekonomiska zoner hävdade företaget att havsbaserade torn också används vid vindkraftverk som ligger i ett lands territorialvatten. Företaget hävdade därför att skillnaderna i fysiska egenskaper mellan landbaserade och havsbaserade vindkraftstorn av stål borde återspeglas i jämförelsen ifall havsbaserade vindkraftstorn av stål inkluderades i beräkningarna.

(285)

Vad gäller Suzhou Titan noterade kommissionen att företaget varken exporterade eller tillverkade havsbaserade vindkraftstorn av stål. I allmänhet tillverkade och exporterade endast en av de tre utvalda exporterande tillverkarna ett begränsat antal sektioner för havsbaserade anläggningar till unionen. Dessa inkluderades i beräkningen av dumpningsmarginalen. Eftersom definitionen av produkttyper var mycket detaljerad förekom ingen överlappning med sektioner av landbaserade vindkraftstorn av stål när normalvärdet och exportpriset per produkttyp jämfördes. Kommissionen ansåg därför att den inte bortsåg från skillnaderna mellan havsbaserade och landbaserade när dumpningen fastställdes. Påståendet avvisades därefter.

(286)

För de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som ingick i urvalet jämförde kommissionen det vägda genomsnittliga normalvärdet för varje typ av den likadana produkten med det vägda genomsnittliga exportpriset för motsvarande typ av den berörda produkten, i enlighet med artikel 2.11 och 2.12 i grundförordningen.

(287)

När det gäller de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet beräknade kommissionen den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen i enlighet med artikel 9.6 i grundförordningen. Denna marginal fastställdes därför på grundval av marginalerna för de exporterande tillverkarna i urvalet, och man bortsåg från de marginaler som fastställs under de omständigheter som nämns i artikel 18 i grundförordningen.

(288)

På denna grundval är den slutgiltiga dumpningsmarginalen för de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet 81,9 %.

(289)

För alla övriga exporterande tillverkare i Kina har kommissionen fastställt dumpningsmarginalen på grundval av tillgängliga uppgifter, i enlighet med artikel 18 i grundförordningen. För detta ändamål fastställde kommissionen de exporterande tillverkarnas samarbetsnivå. Samarbetsnivån utgörs av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas exportvolym till unionen, uttryckt i procent av den totala importen från Kina till unionen under undersökningsperioden, som mättes i antalet torn och fastställdes på grundval av den uppskattning som tillhandahållits av unionsindustrin (se skälen 308–313).

(290)

Samarbetsnivån i detta fall är låg på grund av att importen från de samarbetande exporterande tillverkarna utgjorde omkring 30 % av den totala importen till unionen under undersökningsperioden. På denna grundval ansåg kommissionen att det var lämpligt att fastställa den övriga dumpningsmarginalen på samma nivå som den viktade genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställts för de produkttyper som exporteras i störst omfattning av Chengxi Shipyard, som var den exporterande tillverkare i urvalet som hade högst individuell dumpningsmarginal. Dessa produkttyper stod för mer än 50 % av företagets export av den undersökta produkten till unionen under undersökningsperioden.

(291)

De slutgiltiga dumpningsmarginalerna uttryckta i procent av cif-priset vid unionens gräns, före tull, har fastställts till följande:

(292)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att de dumpningsmarginaler som fastställts av kommissionen inte var trovärdiga. När det gäller den dumpningsmarginal som fastställts för andra samarbetsvilliga företag påpekade industriorganisationen särskilt att de kinesiska exportörernas normalvärde, baserat på kommissionens beräkning, borde vara ungefär 80 % högre än deras exportpris i en situation där de kinesiska exportpriserna låg på ungefär samma nivå som unionstillverkarnas tillverkningskostnader. För att komma fram till denna slutsats drog CCCME av vinstmålet (9,1 %) från skademarginalen (11,2 %) och hävdade att det kinesiska exportpriset endast var 2 % högre än unionstillverkarens tillverkningskostnad.

(293)

Kommissionen noterade att skillnaden mellan dumpningsmarginalerna och skademarginalerna är irrelevant vid bedömningen av huruvida beräkningen av dumpningsmarginalen är trovärdig. Dumpningsmarginalerna baserades på uppgifter från företagen (förbrukning av produktionsfaktorer, vissa kostnader, exportpriser) och icke snedvridna kostnader och referensvärden som fastställts i det representativa landet. De exporterande tillverkarna hade möjlighet att lämna synpunkter på beräkningen av deras individuella dumpningsmarginal. Om sakfel hade identifierats skulle kommissionen ha korrigerat dem. Dessutom informerades alla parter om källorna till och värdena för de icke snedvridna kostnaderna och referensvärdena i det representativa landet, och de hade tillfälle att lämna synpunkter på källorna i sig och på eventuella fel i beräkningen. På grundval av de berörda parternas synpunkter utförde kommissionen vid behov ändringar eller korrigeringar.

(294)

Dessutom jämförde CCCME kategorier som inte är praktiskt jämförbara. CCCME bortsåg till exempel från att de kinesiska exportpriserna omfattade försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader, vinst, hantering och lastning, sjöfrakt och försäkring, importtullar och kostnader efter import, och därför inte kunde jämföras med unionens tillverkningskostnader. Dessutom tog CCCME inte hänsyn till att det kinesiska exportpriset jämfört med unionens målpris för beräkningen av skademarginalen var ett landningspris, medan det kinesiska exportpris som användes för beräkningen av dumpningsmarginalen var ett pris fritt fabrik.

(295)

Av de skäl som anges i skälen 293 och 294 avvisade kommissionen slutligen CCCME:s påstående.

(296)

Under undersökningsperioden tillverkades den likadana produkten av 19 kända tillverkare i unionen (113). Dessa tillverkare utgör ”unionsindustrin” i den mening som avses i artikel 4.1 i grundförordningen.

(297)

Den totala tillverkningen i unionen under undersökningsperioden fastställdes till 2 443 torn.

(298)

Såsom framgår i skäl 8 uppskattades det att de tre unionstillverkare som valts ut till urvalet utgör 38 % av den totala unionstillverkningen av den likadana produkten. De stod för 38 % av den försäljningsvolym i unionen som fastställdes i inledningsskedet.

(299)

De tre KN-nummer som vindkraftstorn av stål och deras sektioner får importeras under omfattar också betydande volymer av andra produkter. Utan mer korrekta uppgifter om importen av vindkraftstorn av stål under skadeundersökningsperioden fastställde kommissionen unionens förbrukning baserat på uppgifter från EWTA (114).

(300)

EWTA beräknade förbrukningen med utgångspunkt i vindkraftverk i MW, enligt uppgifter som offentliggjorts av WindEurope (115). EWTA beräknade antalet torn genom att dividera de MW som installerats årligen med den genomsnittliga storleken/de genomsnittliga storlekarna på de vindturbiner som installerats enligt WindEuropes rapporter. Förbrukningen i unionen under 2017 baseras på 2018 års anläggningar, unionens förbrukning under 2018 baseras på 2019 års anläggningar och unionens förbrukning under 2019 baseras på 2020 års anläggningar. Samtliga uppgifter har rapporterats av WindEurope. Förbrukningen i unionen under undersökningsperioden baseras på 2020 års anläggningar enligt vad som rapporterats av WindEurope (för den första hälften av undersökningsperioden) och extrapoleringar som baseras på EWTA:s marknadsunderrättelser (för den andra hälften av undersökningsperioden). Den ettåriga tidsjusteringen krävs eftersom ledtiden mellan den tidpunkt då tillverkarna säljer vindkraftstornen av stål till sina kunder och den tidpunkt då vindturbinerna installeras, vilket enligt de uppgifter som finns tillgängliga i ärendehandlingarna (116) i genomsnitt uppgår till 12 månader, även om den kan vara längre (117).

(301)

På denna grundval utvecklades förbrukningen av vindkraftstorn av stål under skadeundersökningsperioden på följande sätt:

Tabell 2

Förbrukning på unionsmarknaden (torn)

(302)

Den totala förbrukningen ökade från 2 707 torn 2017 till 3 087 under undersökningsperioden. Efterfrågan var särskilt stark under 2018, på grund av uppgången i antalet anläggningar under 2019 i Spanien, Sverige och till havs (118).

(303)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade GE att det inte var särskilt meningsfullt att basera uppgifterna om förbrukningen i unionen på antalet anläggningar i unionen under det påföljande året, eftersom det skulle vara omöjligt att beräkna ett inköpsdatum utifrån installationsåret. Till stöd för detta påstående hänvisade GE till att ledtiden kan vara längre än ett år, vilket kommissionen hade konstaterat, men GE anmärkte inte på lämpligheten i att använda den genomsnittliga ledtid på 12 månader som föreslagits av EWTA och som kommissionen betraktade som rimlig på grundval av de uppgifter som lämnats av berörda parter i denna undersökning.

(304)

Kommissionen noterade för det första att GE varken föreslog en alternativ ledtid för att fastställa förbrukningen på grundval av uppgifter från WindEurope eller en annan grund för att beräkna förbrukningen. GE medgav själv att tidslinjerna mellan inköpet och installationen av vindkraftstornen av stål varierar avsevärt beroende på vindkraftverksprojektet, dess storlek och placering, samtidigt som tidslinjerna mellan tullklareringen av vindkraftstorn av stål (eller de som lämnar unionstillverkarnas fabriker) och installationen av dessa också varierar. När det gäller rimligheten hos en genomsnittlig ledtid på ett år mellan försäljning (förbrukning) och installation stöddes EWTA:s resonemang av uttalanden från andra berörda parter under undersökningens gång (119). Slutligen motsägs inte den förbrukningstrend som fastställs när man tillämpar den ettåriga justeringen av andra tillgängliga uppgifter. Därför tillbakavisades påståendet.

(305)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter begärde CCCME en avstämning av det relevanta dataset som använts med offentligt tillgängliga källor. Kommissionen avvisade detta påstående. Avsaknaden av korrekta offentligt tillgängliga statistiska uppgifter om vindkraftstorn av stål är själva anledningen till varför man använder den metod som beskrivs i skäl 300 ovan. När det gäller import använder Eurostat inte samma måttenheter som WindEuropes dataset. Dessutom omfattar de KN-nummer som vindkraftstornen av stål klassificeras enligt också betydande volymer av andra produkter. De inlämnade öppna versionerna av EWTA:s dataset gjordes tillgängliga för berörda parter i t21.003247, sparade den 12 april 2021 (WindEurope och Eurostats dataset) och i t21.004376, daterad den 7 juni 2021 (WindEuropes dataset).

(306)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter ifrågasatte CCCME även de betydande skillnaderna i fråga om de förbrukningssiffror (120) som rapporterades i klagomålet (121), i EWTA:s svar på frågeformuläret om makrodata av den 9 april 2021 (122) och i EWTA:s reviderade inlaga av den 7 juni 2021 (123). Kommissionen klargjorde att skälen till ändringarna vederbörligen hade förklarats av EWTA i de två senaste inlagorna och upprepade att de underliggande dataseten hade gjorts tillgängliga för berörda parter. I viss mån förklaras skillnaden mellan det ursprungliga svaret på frågeformuläret om makrodata och uppgifterna i klagomålet av det faktum att Förenade kungariket, som är en viktig marknad för vindkraftstorn av stål, inte längre inkluderas i svaren på frågeformuläret om makrodata pi och med att landet formellt lämnade unionen den 1 januari 2021. I sin inlaga av den 7 juni 2021 förklarade EWTA dessutom de ändrade siffrorna för några av indikatorerna jämfört med inlagan av den 9 april 2021 med nya insikter, särskilt när det gäller den totala årliga förbrukningen (den justering på ett år som nämns ovan) och andelen export i unionsindustrins försäljningsvolymer.

(307)

Kommissionen hade korskontrollerat svaret på frågeformuläret om makrodata på distans den 26 mars 2021. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter föreslog CCCME att kommissionen skulle ha genomfört en annan korskontroll på distans eftersom det kontrollerade svaret på frågeformuläret från EWTA under tiden hade ersatts av det uppdaterade svaret av den 7 juni 2021. Kommissionen klargjorde att det dataset som inlagan av den 7 juni 2021 byggde på i stort sett var identisk med det dataset som inlagan av den 9 april 2021 var baserad på. EWTA fastställde nya totala förbrukningssiffror endast för undersökningsperiodens andra hälft, i linje med den reviderade metoden för att ta hänsyn till en fördröjning på ett år mellan förbrukning och installation. Förbrukningsuppgifterna för första halvåret 2020 var tvungna att baseras på den installerade energiproduktionen (MW) under första halvåret 2021. Efter att ha mottagit den uppdaterade inlagan från EWTA kontrollerade kommissionen i vederbörlig ordning hur EWTA hade beräknat siffran i MW för första halvåret 2021, och kommissionen drog slutsatsen att extrapoleringsmetoden för att komma fram till den siffra som låg till grund för förbrukningen av vindkraftstorn av stål under andra halvåret av undersökningsperioden var rimlig. Den hade därför dragit slutsatsen att det inte fanns något behov av att genomföra en andra korskontroll på distans avseende de makrodata som EWTA tillhandahållit. Kommissionen noterade också att före det slutliga utlämnandet av uppgifter hade ingen part lämnat synpunkter på den uppdaterade inlagan av den 7 juni 2021, inte heller efter det att parterna den 18 juni 2021 hade underrättats om att provisoriska åtgärder inte skulle införas och uttryckligen uppmanats att lämna synpunkter på inlagorna från andra berörda parter (124). Varken CCCME eller någon annan part lämnade synpunkter på EWTA:s inlaga av den 7 juni 2021 inom den tidsfristen och kommissionen avvisade därför påståendet att denna nya inlaga kunde ha påverkat CCCME:s rätt till försvar.

(308)

Den undersökta produkten utgör en begränsad del av importvolymerna enligt de KN-nummer som omfattas av undersökningen. Utan mer exakta importuppgifter för skadeundersökningsperioden eller andra meningsfulla uppgifter återspeglar tabell 3 EWTA:s bästa uppskattningar av importen från det berörda landet. EWTA:s metod bestod i att dra av unionstillverkarnas försäljning från förbrukningen i unionen för att fastställa importens omfattning under ett år. EWTA vände sig sedan till Eurostat för att beräkna den genomsnittliga representativiteten för varje relevant importkälla, inklusive Kina, enligt följande:

Tabell 3

Importkällornas genomsnittliga representativitet

(309)

EWTA beräknade de ovannämnda procentsatserna med utgångspunkt i Eurostats importvärden för Kina, Turkiet, Vietnam och Sydkorea för KN-nummer 7308 20 00 och 8502 31 00. EWTA beräknade ett enkelt genomsnitt för representativiteten för varje källa under KN-nummer 7308 20 00 och representativiteten för varje källa under KN-nummer 8502 31 00 för att fastställa den totala genomsnittliga representativitet som framgår i tabell 3.

(310)

För var och en av perioderna uppskattas importen av vindkraftstorn av stål från andra tredjeländer än Kina, Turkiet, Vietnam och Sydkorea till 1 % av den totala importen. Enligt EWTA avses med dessa ”övriga länder” Malaysia och Indonesien.

(311)

När Eurostats uppgifter visade på import under KN-nummer 7308 20 00 och 8502 31 00 från andra länder än de som anges i tabellen ovan, bortsåg EWTA från dessa och förlitade sig på sin marknadskunskap, om att vindkraftstorn av stål endast tillverkas i ett fåtal länder i världen. Bland dem ska endast de länder som anges i tabellen ovan ha exporterat vindkraftstorn av stål till unionen under skadeundersökningsperioden.

(312)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att ovannämnda metod grundades på EWTA:s subjektiva bedömning och marknadskunskap, men underlät att styrka detta. Kommissionen ansåg att beräkningen av importvolymerna såsom förklaras ovan är rimlig med tanke på de tillgängliga uppgifterna, eftersom beräkningen kombinerar användningen av en obestridd tillförlitlig statistikkälla (Eurostat) och EWTA:s marknadskunskap om de exporterande ländernas andel av volymen med den sammantagna importvolym som fastställts med hjälp av WindEuropes offentliggjorda uppgifter om installerad kapacitet och unionens försäljningsvolymer, enligt vad unionstillverkarna av den likadana produkten rapporterat. De bidrag som användarna totalt sett lämnade under undersökningen avslöjade ingen annan importkälla än det utvalda antalet länder i tabell 3, samtidigt som de bekräftade att de kinesiska tillverkarna var deras överlägset största leverantörer bland tredjeländerna. Kommissionen avvisade därför CCCME:s påstående

(313)

Mot denna bakgrund utvecklades importen från Kina på följande sätt:

Tabell 4

Importvolym och marknadsandel

(314)

Importen från Kina varierade under skadeundersökningsperioden. Det noteras att vindkraftstorn av stål vanligtvis säljs som en ingående del i större projekt, som ofta pågår i mer än ett år, vilket innebär att försäljningsutvecklingen, inklusive importen, ofta återspeglar förändringar i efterfrågan som inträffade ett år eller mer innan försäljningen ägde rum. Totalt sett ökade importen från Kina med 54 %. Unionsindustrins marknadsandel ökade från 25 % 2017 till 34 % under undersökningsperioden, vilket innebär en ökning med 35 % under skadeundersökningsperioden.

(315)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter noterade GE att kommissionen hade beräknat unionens förbrukning av vindkraftstorn av stål på fel sätt och därmed fastställt de kinesiska tillverkarnas marknadsandelar felaktigt. Påståendet avvisas av de skäl som anges i skäl 304.

(316)

Den undersökta produkten utgör en begränsad del av den import som rapporterades under de KN-nummer som omfattas av undersökningen. I avsaknad av tillförlitlig statistik för skadeundersökningsperioden eller andra meningsfulla uppgifter fastställde kommissionen därför de genomsnittliga priserna på den kinesiska importen på grundval av uppgifter som lämnats av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(317)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter ifrågasatte CCCME och Suzhou Titan huruvida det var lämpligt att fastställa de genomsnittliga priserna på importen från Kina grundval av priserna för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet och som hade korskontrollerats på distans. CCCME ansåg särskilt att dessa priser inte skulle utgöra mer än 22 % av den kinesiska importen och att de därför inte kunde anses vara representativa. Den ansåg också att kommissionen alternativt borde använda uppgifter från Eurostat och tillhandahöll en tabell som för de fyra år som omfattas av skadeundersökningsperioden innehöll en importvolym i ton och ett pris per ton för denna import enligt CCCME:s egna beräkningar, som baserades på uppgifter från Eurostat.

(318)

CCCME tillhandahöll inte den exakta datakällan för de nämnda siffrorna och kommissionen kunde därför inte bedöma om de resulterande siffrorna var mer representativa. Kommissionen erinrade dock om att den undersökta produkten endast utgör en begränsad del av de importerade volymer som Eurostat rapporterat under de KN-nummer som omfattas av undersökningen. Den drog därför slutsatsen att ett genomsnittspris och en utveckling av genomsnittspriset som grundas på en produktmix som omfattar betydande volymer av orelaterade produkter uppenbart är mindre representativ än ett genomsnittspris och en utveckling av genomsnittspriset som endast avser den berörda produkten från de tre exporterande tillverkare som ingick i urvalet, som samtidigt är de största exporterande tillverkare som har gett sig till känna under förfarandet. CCCME:s och Titans påståenden avvisades därför.

(319)

Mot bakgrund av ovanstående konstaterade kommissionen att det genomsnittliga priset på importen av vindkraftstorn av stål från Kina utvecklades på följande sätt:

Tabell 5

Importpriser (Kina)

(320)

Genomsnittspriserna på importen från Kina varierade under skadeundersökningsperioden. De ökade sammantaget med 2 %, även om de minskade betydligt mellan 2018 och 2019 och därefter återhämtade sig.

(321)

Priserna i tabellerna 5 och 9 i denna förordning är övergripande och visar på betydande prisskillnader mellan unionsindustrins priser och den dumpade importen. Undersökningen har visat att användare köper vindkraftstorn av stål antingen inom ramen för förädlingsavtal (125) eller inom ramen för övergripande köporder. Till skillnad från i förädlingsavtal köper användare, inom ramen för övergripande köporder, kompletta vindkraftstorn av stål från tillverkarna av dessa, inklusive alla råvaror, till exempel stålplattor och så kallade inre delar (t.ex. en hiss). Vid förädlingsavtal förser användaren tillverkaren med samtliga eller delar av insatsvarorna. I detta fall fakturerar tillverkaren endast den arbetskraft som krävs för att omvandla insatsvarorna till ett vindkraftstorn av stål plus övrigt material som användaren inte tillhandahöll tidigare.

(322)

Kommissionen fastställde prisunderskridandet under undersökningsperioden genom att jämföra övergripande köptransaktioner:

(323)

Prisjämförelsen gjordes för varje enskild produkttyp och för transaktioner i samma handelsled, efter justering av priserna vid behov och efter avräkning av avdrag och rabatter, i tillämpliga fall. Resultatet av jämförelsen uttrycktes som en procentandel av den teoretiska omsättningen för unionstillverkarna i urvalet under undersökningsperioden.

(324)

På grundval av ovanstående visade den dumpade importen från de exporterande tillverkarna i urvalet vägda genomsnittliga prisunderskridandemarginaler på mellan 2,7 % och 5,1 %. Den undersökta produkten är mycket priskänslig. Användare köper vanligtvis vindkraftstorn av stål genom anbudsförfaranden och/eller offertförfrågningar. Anbuden från flera leverantörer granskas sedan och konkurrensen baseras till stor del på priser. Mot en sådan bakgrund anses prisunderskridandemarginalerna vara betydande.

(325)

Såsom anges ovan följde kommissionen sitt standardförfarande och jämförde de exporterande tillverkarnas cif-pris vid unionens gräns med unionstillverkarnas pris fritt fabrik, eftersom den ansåg att en jämförelse mellan priserna på dessa respektive nivåer säkerställde en objektiv bedömning i syfte att beräkna prisunderskridandet.

(326)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Suzhou Titan när det gäller beräkningen av prisunderskridandet (och målprisunderskridandet) att de kostnader efter import som läggs till cif-priset på den kinesiska importen bör ökas med transport- och försäkringskostnaderna till installationsplatsen, medan unionsindustrins priser bör fastställas fritt fabrik. Det skäl som företaget åberopade för en sådan justering av importpriset för beräkningen av prisunderskridandet och målprisunderskridandet var de höga transportkostnaderna och att varje sektion av ett vindkraftstorn av stål, efter importen till unionen, har en egen separat leveransplats. Flera parter hävdade att den lämpliga jämförelsepunkten för beräkningen av marginalerna för prisunderskridandet (och målprisunderskridandet) borde vara det levererade EU-landningspriset vid installationsplatsen, både för de kinesiska tillverkarna och unionstillverkarna, eftersom det slutliga försäljningspriset för användaren inkluderar höga transportkostnader, vilket kraftigt påverkas av vindkraftverkets leveransplats och i och med att konkurrensen mellan unionstillverkare och exporterande tillverkare äger rum på den nivån. EWTA hävdade att unionsindustrins priser för beräkningen av prisunderskridandet (och målprisunderskridandet) borde ökas med transport- och försäkringskostnaderna för att föra dem till cif-nivån vid samma införselhamn som de kinesiska importpriserna.

(327)

Kommissionen ansåg att alla ovanstående påståenden var begreppsmässigt felaktiga. Unionstillverkarnas priser fritt fabrik konkurrerar med exportpriserna från det berörda landet på cif-nivå vid införselhamnen i EU. Det skulle vara lämpligt att lägga till transport- och försäkringskostnader till installationsplatsen på unionssidan eller på exportsidan, men inte på båda sidor, för att undersöka importens priseffekter.

(328)

Av skälen ovan avvisade kommissionen ovanstående påståenden från EWTA, GE och Suzhou Titan.

(329)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter inkom Chengxi Shipyard med flera påståenden om beräkningen av prisunderskridande- och målprisunderskridandemarginalen.

(330)

För det första hävdade företaget att prisunderskridandemarginalerna borde beräknas per enhet i stället för per kg, och pekade på att enheter (tornen) utgör beräkningsgrunden för (de flesta av) skadeindikatorerna. Detta påstående avvisades eftersom kommissionen ansåg att beräkningen av marginalerna för prisunderskridande (och målprisunderskridande) inte har någon koppling till fastställandet av skadeindikatorerna (se även skälen 282 och 283). Huruvida kommissionen använde torn eller kg är dessutom irrelevant eftersom kommissionen använde samma värden på båda sidor av jämförelsen.

(331)

För det andra hävdade Chengxi Shipyard att, trots de ytterligare uppgifter som kommissionen lämnat med ytterligare utlämnande av bland annat unionsindustrins målpriser per produktmodell i intervall, det slutliga utlämnandet förblev otillräckligt. Utan att lämna ut unionsindustrins försäljningsvolymer, värden och exakta målpriser hade kommissionen inte gjort det möjligt för företaget att kontrollera ifall skadeberäkningarna stämde. Företaget ansåg att specifika uppgifter för unionsindustrin borde lämnas ut, eftersom uppgifterna följer av sammanslagningen av uppgifterna för de tre unionstillverkare som ingick i urvalet.

(332)

Kommissionen instämde inte i företagets påstående eftersom målpriset i intervall innehöll alla uppgifter som behövdes för att beräkna den lägsta och högsta målprisunderskridandemarginalen per produktmodell, och det därför gjorde det möjligt för de exporterande tillverkarna att identifiera potentiella beräkningsmisstag. När det gäller begäran om utlämnande av uppgifter om kvantiteter, värden och de exakta målpriserna erinrade kommissionen om att bestämmelserna i artikel 19.4 i grundförordningen tvingar kommissionen att beakta de berörda parternas legitima intresse av att deras affärshemligheter inte röjs. I detta specifika fall är unionsindustrins försäljningspris eller målpris inte alltid resultatet av de sammanställda uppgifterna från de tre utvalda tillverkarna. I flera fall hade t.ex. en av de tre utvalda unionstillverkarna inte sålt den produktmodell som användes för jämförelsen och därför är priset per produktmodell för unionsindustrin inte längre ett genomsnitt av priserna för de tre företagen i urvalet. Påståendet avvisades därför.

(333)

För det tredje hävdade Chengxi Shipyard att vindkraftstornen av stål inte konkurrerade direkt med unionsindustrins produkt och inte skulle ha vållat någon skada: För det första på grund av att hälften av företagets försäljningar inte användes vid beräkningen av skademarginalen, och för det andra på grund av att vissa av dem hade en negativ marginal.

(334)

Det faktum att mer än 45 % av importen från Chengxi Shipyard inte har beaktats beror på metoden för jämförelse av priserna på importen med försäljningen av den likadana produkten från de unionstillverkare som ingick i urvalet. Kommissionen erinrade om att alla importerade produkttyper konkurrerar med alla produkttyper som tillverkas av unionstillverkarna. Det faktum att till exempel en produkttyp som importeras från Kina levereras utan en inre del (t.ex. ett hiss- eller klättringshjälpsystem eller temperaturkontrollsystem), eller med en annan längd per sektion, och att det därför inte finns någon motsvarighet för beräkningen av prisunderskridandet eller målprisunderskridandet, är inte ett tecken på att sådana produkter inte konkurrerar med de likadana produkter som tillverkas av unionsindustrin, utan bekräftar bara att varje försäljning specialanpassas efter kundens tekniska specifikationer och krav. Påståendet avvisades därför.

(335)

För det fjärde hävdade Chengxi Shipyard att analysen av marginalerna för prisunderskridande (och målprisunderskridande) var ofullständig och asymmetrisk när det gäller beräkningen av dumpning, eftersom all Chengxi Shipyards exportförsäljning användes för fastställandet av dumpningsmarginalen men inte för beräkningen av prisunderskridandet (och målprisunderskridandet). Kommissionen påminde om att det i grundförordningen inte finns något krav på att använda samma exportförsäljning vid beräkningen av dumpningen respektive skadan. Sammanhanget för dessa båda beräkningar är olika och det underliggande datasetet kan också skilja sig åt med tanke på att jämförelsen vid beräkningarna av skada görs mellan å ena sidan exportörernas prisuppgifter, och å andra sidan unionstillverkarnas prisuppgifter. Påståendet avvisades därför.

(336)

Slutligen hävdade Chengxi Shipyard att kommissionen borde ha beräknat kostnaderna efter import som ett visst belopp per kvantitet (per ton per enhet vindkraftstorn av stål) i stället för som en procentandel av cif-värdet för att följa samma kostnadsjustering som gjordes för att beräkna exportpriset, och eftersom kvantiteten är mer relevant för kvantifieringen av kostnaderna efter import. För det första var kommissionen tvungen att påminna om att företaget inte har underbyggt eller lagt fram bevisning till stöd för sitt påstående om att en viss del av kostnaderna efter import per kvantitet är lämpligare. För det andra tog kommissionen uppgifterna direkt från importörernas/användarnas svar på frågeformuläret och noterade att merparten av de klareringskostnader som rapporterats i underlaget baseras på klumpsummor som saknar koppling till de importerade varornas kvantitet eller vikt. Slutligen saknades i de styrkande handlingar som kontrollerats hänvisningen till vikten eller antalet importerade enheter. Påståendet avvisades därför.

(337)

I enlighet med artikel 3.5 i grundförordningen omfattade granskningen av den dumpade importens inverkan på unionsindustrin en bedömning av alla ekonomiska indikatorer som var av betydelse för unionsindustrins tillstånd under skadeundersökningsperioden.

(338)

Såsom nämns i skäl 9 tillämpades ett stickprovsförfarande vid granskningen av den skada som unionsindustrin eventuellt lidit.

(339)

Vid fastställandet av skada skilde kommissionen mellan makroekonomiska och mikroekonomiska skadeindikatorer. Kommissionen bedömde de makroekonomiska indikatorerna på grundval av uppgifter från EWTA svar på frågeformuläret som rörde samtliga tillverkare i unionen, som vid behov korskontrollerades mot frågeformulärsvaren från de tre unionstillverkare som ingick i urvalet. Kommissionen utvärderade de mikroekonomiska indikatorerna på grundval av uppgifter i svaren på frågeformuläret från de tre unionstillverkarna i urvalet. Båda uppsättningarna av uppgifter korskontrollerades på distans och konstaterades vara representativa för unionsindustrins ekonomiska situation.

(340)

De makroekonomiska indikatorerna är tillverkning, produktionskapacitet, kapacitetsutnyttjande, försäljningsvolym, marknadsandel, tillväxt, sysselsättning, produktivitet, dumpningsmarginalens storlek och återhämtning från tidigare dumpning.

(341)

De mikroekonomiska indikatorerna är genomsnittspriser per enhet, enhetskostnad, arbetskostnader, lager, lönsamhet, kassaflöde, investeringar, räntabilitet och kapitalanskaffningsförmåga.

(342)

Unionens totala tillverkning, produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 6

Tillverkning, produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande

(343)

Under skadeundersökningsperioden minskade produktionen med 10 %. Produktionskapaciteten var praktiskt taget stabil under skadeundersökningsperioden, eftersom den bara ökade med 2 %. Kapacitetsutnyttjandet minskade från 56 % 2017 till 49 % under undersökningsperioden.

(344)

Siemens Gamesa Renewable Energy GmbH & Co KG (SGRE), en användare av vindkraftstorn av stål som lämnade synpunkter, ansåg att antalet tillverkade vindkraftstorn av stål i sig inte var representativt, eftersom deras storlek ökade med tiden. Parten upprepade denna synpunkt efter det slutliga utlämnandet av uppgifter och hävdade att kommissionen borde använda megawatt (MW) och gigawatt (GW) som måttenhet, dvs. de parametrar som används i branschen för att uppge den installerade kapaciteten och som också utgör grunden för mätningen av effektkraven för de mål för förnybar energi som anges i den gröna given. Kommissionen avvisade detta påstående eftersom marknaden för vindkraftstorn av stål inte använder MW eller GW som måttenhet.

(345)

Unionsindustrins försäljningsvolym och marknadsandel i unionen utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 7

Försäljningsvolym och marknadsandel

(346)

Unionsindustrins försäljningsvolym minskade med 7 % under skadeundersökningsperioden. Unionsindustrins marknadsandel minskade från 69 % 2017 till 56 % under undersökningsperioden, vilket innebär en minskning med totalt 18 %.

(347)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter noterade GE att kommissionen hade beräknat unionens förbrukning av vindkraftstorn av stål felaktigt, och därmed felaktigt fastställt unionstillverkarnas marknadsandelar. Påståendet avvisades av de skäl som anges i skäl 304.

(348)

Unionsindustrins försäljningsvolym och marknadsandel i unionen sjönk med 7 % respektive 18 % under skadeundersökningsperioden. Unionsindustrin kunde därför inte dra nytta av den ökade förbrukningen i unionen (+ 14 % under skadeundersökningsperioden, såsom framgår av tabell 2).

(349)

Sysselsättningen och produktiviteten utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 8

Sysselsättning och produktivitet

(350)

Unionsindustrins sysselsättningsnivå med koppling till tillverkningen av vindkraftstorn av stål minskade med 5 % under skadeundersökningsperioden.

(351)

Produktiviteten minskade från 0,71 torn 2017 till 0,68 torn per anställd under undersökningsperioden. Det bör noteras att produktmixen påverkar antalet torn per anställd. Dessutom ökar i genomsnitt storleken på vindkraftstornen av stål år efter år. Den produktivitetsminskning på 5 % som framgår ovan uppvägs därför med största sannolikhet helt och hållet av det faktum att tornen blev större under skadeundersökningsperioden.

(352)

Inverkan av de faktiska dumpningsmarginalernas storlek på unionsindustrin var betydande, med tanke på volymen av och priserna på importen från det berörda landet.

(353)

Detta är den första antidumpningsundersökning som gäller den berörda produkten. Därför fanns inga uppgifter tillgängliga för att bedöma inverkan av eventuell tidigare dumpning.

(354)

De genomsnittliga vägda försäljningspriserna per enhet för de unionstillverkare som ingick i urvalet till icke-närstående kunder i unionen utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 9

Försäljningspris och tillverkningskostnad i unionen

(355)

Under skadeundersökningsperioden ökade de genomsnittliga försäljningspriserna per enhet för övergripande order för vindkraftstorn av stål med ursprung i unionen med 12 %, samtidigt som tillverkningskostnaden per enhet ökade mer, nämligen med 21 %.

(356)

De genomsnittliga arbetskraftskostnaderna för de unionstillverkare som ingick i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 10

Genomsnittlig arbetskraftskostnad per anställd

(357)

Under skadeundersökningsperioden ökade de genomsnittliga arbetskraftskostnaderna per anställd med 7 % till följd av den allmänna utvecklingen av inflationen och arbetskraftskostnaden. De årliga arbetskraftskostnaderna ökade med upp till 3 % under 2018 och 2019 och med mer än 4 % under 2020 för EU-ekonomin sammantaget (126).

(358)

Lagernivåerna hos de unionstillverkare som ingick i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 11

Lagerhållning

(359)

Kommissionen fann att lagerhållning inte var en meningsfull skadeindikator för tillverkningen av vindkraftstorn av stål. Tillverkarna tillverkar vindkraftstornen av stål baserat på order och har vanligtvis inga fysiska lager. De mycket små utgående lagermängder som anges i tabell 11 avser vindkraftstorn av stål som har tillverkas men ännu inte sålts (127).

(360)

Lönsamheten, kassaflödet, investeringarna och räntabiliteten för unionstillverkarna i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 12

Lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet

(361)

Unionsindustrins lönsamhet minskade från +3,6 % under 2017 till –1,4 % under undersökningsperioden. Nettokassaflödet påverkades negativt av sjunkande vinster och var negativt mellan 2018 och undersökningsperioden. Kapitalanskaffningsförmågan hindrades av de minskade vinsterna. De årliga investeringarna följde en stadig nedåtgående trend och minskade med 90 % under skadeundersökningsperioden.

(362)

När det gäller kassaflödet noterade SGRE att GRI i sitt svar på frågeformuläret hade rapporterat att dess förmåga att anskaffa kapital inte hade påverkats av skadevållande dumpning och att investeringarna var självfinansierade eller finansierades genom bankkrediter. Företaget framhöll även att Windar hade rapporterat att dess förmåga att anskaffa kapital inte hade påverkats eftersom ingen utdelning hade delats ut och vinsterna hade använts för att stärka balansstrukturen, samtidigt som investeringarna hade finansierats genom antingen det egna kassaflödet eller långfristiga bankkrediter. Undersökningen visade dock att vinsterna för de unionstillverkare som ingick i urvalet minskade och potentiellt hindrade deras investeringar (se tabellen ovan). Det faktum att Windar inte kunde betala ut utdelning till sina aktieägare, vilket berodde på minskade vinster, och att Windar var tvungen att använda sig av bankkrediter för att göra investeringar, som nämnts ovan, visade dessutom att det redan befann sig i en sårbar finansiell situation. Bankkrediterna medförde naturligtvis extra kostnader i form av räntor som skulle betalas, vilka också var högre än i en situation där Windar hade haft bättre ekonomi.

(363)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade SGRE att det faktum att ett företag använder sig av bankkrediter för att göra investeringar inte innebär att det befinner sig i en sårbar situation. Kommissionen höll med om att det rena faktum att Windar förlitade sig på bankkrediter för att göra investeringar i abstrakt mening inte kan betraktas som bevis på skada. Kommissionen ansåg dock att detta faktum måste beaktas i kombination med andra faktorer, vilket den gjorde i skäl 362. SGRE:s uttalanden ändrade inte denna slutsats.

(364)

SGRE hänvisade till den undersökning av spanska vindkraftstorn av stål som utförts av Förenta staternas International Trade Commission (ITC). Företaget antydde att om spanska tillverkare som Windar kunde exportera vindkraftstorn av stål till Förenta staterna till priser som understeg dess inhemska priser, så borde företaget anse att dess tillverkningskostnader och lönsamhet på hemmamarknaden var tillräcklig. Av flera skäl kunde kommissionen emellertid inte se logiken bakom denna anklagelse, som dessutom bygger på påståenden i ett klagomål (framställningen) som håller på att undersökas av myndigheter i tredjeländer. Denna anklagelse är dessutom felaktig eftersom prisdiskriminering (i förekommande fall och om det bevisas) kan bero på många orsaker, och även om Windars inhemska priser (i EU) var högre än dess exportpriser till Förenta staterna, så innebär detta inte nödvändigtvis att de inhemska priserna var (tillräckligt) lönsamma. Kommissionen underströk också att den fastställde uppgifterna för mikroindikatorerna på grundval av ett urval av tre unionstillverkare. Antydan förnekades därför bestämt.

(365)

Ovanstående bedömning av de ekonomiska makro- och mikroindikatorerna visar att unionsindustrin led väsentlig skada under undersökningsperioden eftersom unionsindustrin förlorade betydande marknadsandelar och dess höjda försäljningspriser inte räckte för att föra vidare den kraftiga ökningen av tillverkningskostnaderna, vilket ledde till att unionsindustrins lönsamhet kollapsade, vilket påverkade investeringarna, räntabiliteten och kassaflödet negativt.

(366)

Det faktum att ett fåtal indikatorer (produktionskapacitet, lager) inte försämrades undergräver inte slutsatsen om skada.

(367)

Vissa parter (CCCME, SGRE, GE) hävdade att vissa indikatorer förbättrades under den sista delen av den referensperiod som användes i klagomålet. Undersökningen visade att detta endast gällde de finansiella indikatorerna under undersökningsperioden, eftersom den kraftiga minskningen av tillverkningskostnaderna mellan 2019 och undersökningsperioden faktiskt hade en positiv inverkan på unionsindustrins ekonomiska situation. Unionsindustrin gick dock ändå med betydande förluster under undersökningsperioden. Även om denna indikator förbättrades mellan 2019 och undersökningsperioden undergräver den inte slutsatsen om skada för indikatorn i fråga.

(368)

På grundval av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att unionsindustrin lidit väsentlig skada i den mening som avses i artikel 3.5 i grundförordningen.

(369)

Under skadeundersökningsperioden förlorade unionsindustrin försäljning till importen från Kina. Importvolymerna från Kina ökade kraftigt (med 54 %) och deras marknadsandel ökade med nio procentenheter, från 25 % 2017 till 34 % under undersökningsperioden. Under samma period, och trots att förbrukningen ökade med 14 %, minskade unionsindustrins försäljningsvolym med 7 % och dess marknadsandel sjönk från 69 % 2017 till 56 % under undersökningsperioden.

(370)

När det gäller priserna var priserna för importen från Kina betydligt lägre än unionsindustrins försäljningspriser, och även lägre än unionsindustrins tillverkningskostnader under hela skadeundersökningsperioden, vilket ledde till ett nedåtgående pristryck. Det pristryck som utövades av de omfattande och allt större importvolymerna från Kina till sådana priser under skadeundersökningsperioden är en tydlig förklaring till unionsindustrins oförmåga att återspegla kostnadsökningarna i sina försäljningspriser och de resulterande förlusterna.

(371)

På grundval av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att importen från Kina vållade unionsindustrin väsentlig skada. Denna skada yttrade sig i både volymeffekter och priseffekter.

(372)

Både SGRE och GE hävdade att det inte fanns något samband mellan klagandenas sjunkande vinster och den påstådda dumpade importen, eftersom vinsterna minskade kraftigt från och med 2018 och priserna på den kinesiska importen ökade. CCCME uppgav att den kinesiska importen inte kunde ha skadat unionstillverkarna eftersom de kinesiska importkvantiteterna sjönk samtidigt som importpriserna ökade.

(373)

Kommissionen höll inte med. Totalt sett ökade de kinesiska importpriserna med 2 % under skadeundersökningsperioden, vilket framgår av tabell 5. De låg dock under unionsindustrins priser och produktionskostnad under hela skadeundersökningsperioden. Dessutom minskade de kinesiska importpriserna mellan 2018 och 2019. När det gäller importvolymerna från Kina visade undersökningen att de ökade med 54 % mellan 2017 och undersökningsperioden, och fortsatte att öka med 7 % efter 2018.

(374)

Importvolymen från övriga tredjeländer utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 13

Import från tredjeländer

(375)

Under skadeundersökningsperioden var importen från andra tredjeländer än Kina begränsad. Deras kombinerade marknadsandel ökade från 5,9 % 2017 till 9,3 % under undersökningsperioden. Kommissionen noterade att genomsnittspriserna på importen från andra tredjeländer än Kina bedömdes på grundval av uppgifter från Eurostat för KN-nummer 7308 20 00 och 7308 90 98. Dessa KN-nummer omfattar import av ett mycket större varusortiment än endast vindkraftstorn av stål, men de utgör de bästa tillgängliga uppgifterna i denna undersökning. Eftersom dessa priser ständigt låg betydligt högre än priserna på importen från Kina, kan man rimligen dra slutsatsen att den bakomliggande importen av vindkraftstorn av stål inte underskred unionsindustrins försäljningspriser.

(376)

Volymerna i tabellen ovan är de bästa uppskattningarna enligt EWTA. EWTA:s metod beskrivs i avsnitt 4.3.1.

(377)

På begäran lämnade vissa användare uppgifter till kommissionen med sina volymer och priser beträffande importen från andra tredjeländer än Kina. Med tanke på det begränsade antalet användare, de begränsade importkällor som var och en av dem använde och de olika metoder som användes för rapporteringen, liksom bristen på uppgifter, ansågs dock dessa uppgifter inte vara tillförlitliga och kunde inte lämnas ut på ett meningsfullt sätt.

(378)

I tabell 13 visas de genomsnittliga priserna enligt uppgifter från Eurostat för KN-numren 7308 20 00 och 7308 90 98 tillsammans. WindEurope bad att kommissionen skulle bedöma skadan enbart på grundval av uppgifter för det första numret, i linje med Förenta staternas ITC (128). Kommissionen fann att begäran var ogrundad eftersom undersökningen omfattade import enligt 7308 90 98 under undersökningsperioden. Inga av de samarbetsvilliga parterna rapporterade import enligt nummer 8502 31 00. Dessutom noterade kommissionen samma sak som i skäl 375 när det gäller de underliggande uppgifternas riktighet.

(379)

Ingen part antydde att importen från andra tredjeländer än Kina kunde ha vållat unionstillverkarna skada. Dessutom noterade kommissionen att denna import stod för mindre än en tredjedel av importen från Kina under skadeundersökningsperioden.

(380)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att importen från andra tredjeländer än Kina inte vållade unionsindustrin skada under skadeundersökningsperioden.

(381)

Volymen av och genomsnittspriserna på unionsindustrins export till icke-närstående parter utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 14

Exportförsäljning

(382)

Under skadeundersökningsperioden halverades unionstillverkarnas exportvolymer. De tillverkare som ingick i urvalet kunde inte tillhandahålla ett pris i euro/ton för denna försäljning, varför de priser som anges ovan anges per vindkraftstorn av stål, och de återspeglar därför också ökningen av den genomsnittliga storleken under skadeundersökningsperioden. De genomsnittspriser som anges ovan påverkas dessutom avsevärt av skillnaderna sett till produktmix. Det var därför inte möjligt att dra några meningsfulla slutsatser om inverkan av exporten till tredjeländer. Eftersom exporten vid toppnoteringen under 2017 stod för 28 % av försäljningen i unionen under 2017 kan minskningen av exportförsäljningen på sin höjd ha bidragit något till den skada som vållats, men den dämpade i vilket fall som helst inte orsakssambandet med den dumpade importen.

(383)

Vestas hänvisade till den fluktuerande efterfrågan på havsbaserade torn som en källa till skada och beskyllde, liksom GE, skadan på underutnyttjandet av havsbaserade produktionsanläggningar i unionen. GE noterade att före 2017 hade unionstillverkarna investerat stort i att utveckla dyra produktionsanläggningar i syfte att bemöta efterfrågan på havsbaserad vindkraft som, i slutändan, behövde användas för produktionen av landbaserade vindkraftstorn av stål eller förblev outnyttjade. För SGRE och GE berodde den minskade lönsamheten för unionens industri för vindkraftstorn av stål på en minskad efterfrågan på havsbaserade vindkraftstorn av stål.

(384)

Ovanstående påståenden motsägs av WindEuropes publikation Offshore wind in Europe – Key trends and statistics 2020, som offentliggjordes i februari 2021. I figur 1 visas att den samlade installerade kapaciteten för havsbaserad vindkraft i unionen ökade kraftigt mellan 2017 och 2018, med omkring 16 %, och fortsatte att öka ännu mer med 20 % per år under 2019 och 2020. Den uppgick till omkring 8,8 GW 2017, men år 2020 uppgick den installerade kapaciteten för havsbaserad vindkraft i EU-27 till cirka 14,6 GW (129). WindEurope förutspådde snarare ganska positiva framtidsutsikter för havsbaserade anläggningar (130). Kommissionen noterade också att undersökningen inte visade att unionstillverkarna systematiskt använde anläggningar avsedda för havsbaserade vindkraftstorn av stål för att tillverka landsbaserade vindkraftstorn av stål – GE själv medgav att vissa unionstillverkares anläggningar som var avsedda för havsbaserade vindkraftstorn av stål hade full beläggning (131).

(385)

Efter det slutliga utlämnande av uppgifter tolkade GE WindEuropes offentliggjorda siffror på ett annat sätt. Från tabellen drog GE slutsatsen att efterfrågan på havsbaserade vindkraftverk minskade mellan 2017 och 2018, och därefter ”återhämtade sig något” mellan 2018 och 2019 för att återigen minska mellan 2019 och 2020. På denna grundval drog kommissionen slutsatsen att unionens marknad för havsbaserad vindkraft krympte under skadeundersökningsperioden. Även om kommissionen hade justerat siffrorna så att de endast omfattade unionens medlemsstater, dvs. hade uteslutit de rapporterade volymerna för Förenade kungariket, verkade det som om GE hade underlåtit att göra detta och därför grundade sina slutsatser på ett felaktig dataset. Om Förenade kungariket utesluts från det ovannämnda diagrammet minskar inte efterfrågan på havsbaserade vindkraftverk mellan 2019 och 2020, utan ökar snarare kraftigt med omkring 20 %. Som nämnts ökade den samlade installerade kapaciteten för havsbaserad vindkraft i unionen betydligt, från 8,8 GW till 14,6 GW under skadeundersökningsperioden, dvs. med 66 %.

(386)

När det gäller GE:s synpunkter på underutnyttjandet av havsbaserade produktionsanläggningar motsägs de av partens synpunkter som klargör att de anläggningar med full beläggning som avses i skäl 384 var en enda unionstillverkares anläggningar. Kommissionen är övertygad om att undersökningen inte visade att unionstillverkarna systematiskt använde anläggningar avsedda för havsbaserade vindkraftstorn av stål för att tillverka landbaserade vindkraftstorn av stål.

(387)

Av alla dessa skäl avvisade kommissionen det upprepade påståendet att en minskning av efterfrågan på havsbaserade torn skulle ha påverkat unionsindustrins lönsamhet negativt och bidragit till skadan.

(388)

Stålplattor står för en betydande del (omkring 40 % (132)) av tillverkningskostnaden för vindkraftstorn av stål. Enligt CCCME, SGRE och GE var det införandet av ett antal handelspolitiska skyddsåtgärder mot importen av stål till unionen, inklusive de skyddsåtgärder som gäller i nuläget, som pressade unionsindustrins lönsamhet snarare än importen från Kina. CCCME upprepade denna synpunkt efter det slutliga utlämnandet av uppgifter och tillägger att med tanke på de andra gällande handelspolitiska skyddsåtgärderna var ökningen av tillverkningskostnaderna så pass betydande att den inte kan kompenseras genom höjda priser. Mer allmänt uppgav SGRE efter det slutliga utlämnandet av uppgifter att kommissionens analys borde ha inbegripit en närmare bedömning av huruvida ökningen av tillverkningskostnaderna med 21 % inte försvagade orsakssambandet mellan den påstådda dumpade importen och den skada som påstås föreligga för unionens industri för vindkraftstorn av stål.

(389)

Kommissionen ansåg att detta påstående var ogrundat. Ingen part underbyggde, än mindre kvantifierade med uppgifter, effekten av någon särskild handelspolitisk skyddsåtgärd på de totala tillverkningskostnader som tillverkarna av vindkraftstorn av stål ådrog dig, genom att titta på unionsindustrins tidigare och senare inköp av stålprodukter som omfattas av eventuella handelspolitiska skyddsåtgärder. Dessutom har kommissionen i det slutliga utlämnandet av uppgifter och i avsnitt 4.4.3.1 pekat på hur råvarukostnaderna utvecklades under skadeundersökningsperioden, även jämfört med hur försäljningspriserna utvecklades. Kommissionen underströk att unionstillverkarna, i en situation med lika villkor, kan återspegla (råvarornas) kostnadsökningar i sina försäljningspriser. Unionstillverkarna av vindkraftstorn av stål kunde emellertid inte höja sina priser (inte ens täcka sina kostnader) på grund av den prispress som utövades av importen från Kina. Den ökade totala tillverkningskostnaden, oavsett om detta utlöstes av några handelspolitiska skyddsåtgärder eller inte, kunde därför inte dämpa det orsakssamband som fastställts mellan den dumpade importen från Kina och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit.

(390)

SGRE antydde att öppningen av nya och modernare produktionsanläggningar för vindkraftstorn av stål i unionen hade vållat unionstillverkarna skada eftersom detta lett till att andra (äldre) produktionsanläggningar för vindkraftstorn av stål i unionen hade lagts ner. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade parten att den interna konkurrens som följde av öppningen av GRI Sevilla i Spanien 2017, Haizea Bilbao i Spanien 2018 och Windar France 2020 inte hade behandlats i tillräcklig grad av kommissionen. Enligt SGRE hade öppningen av Windar France (som hade ett gynnsamt läge vid kusten) gjort Windars anläggning i Olazagutía i Spanien (ett ogynnsamt läge 100 km inåt landet) överflödig, vilket ledde till att anläggningen stängdes 2019. Inga ytterligare uppgifter lämnades till stöd för detta påstående. Eftersom det inte inkommit några andra synpunkter i frågan kunde undersökningen inte visa att öppningen av nya produktionsanläggningar i unionen i sig hade en skadlig inverkan på de befintliga anläggningarna.

(391)

Vestas och SGRE beskyllde skadan på att EU-tillverkarnas produktionsanläggningar låg på ofördelaktiga platser, men styrkte inte dessa påståenden. Undersökningen visade att unionsmarknaden för vindkraftstorn av stål, med en årlig förbrukning på omkring 3 000 enheter under undersökningsperioden, inte är en högvolymmarknad och att tillverkarna därför inte kan begränsa sin försäljning till enbart närliggande anläggningar. Var och en av de unionstillverkare som ingick i urvalet sålde dock även vindkraftstorn av stål till leveransplatser i den egna medlemsstaten eller i närheten av den under undersökningsperioden. Påståendena avvisas.

(392)

För vissa parter ökade det faktum att nya vindkraftsprojekt i unionen konkurrerar direkt med tillverkare av andra energikällor, särskilt solpaneler (som främst tillverkas utanför unionen), pressen att tillverka vindkraftstorn av stål till allt lägre priser. Det ökade beroendet av utauktionering av ny förnybar kapacitet sedan 2017 enligt de relevanta riktlinjerna för perioden 2014–2020 (133) ökade också pressen. Kommissionen konstaterade att den påstådda konkurrensen med andra energikällor inte existerar i många projekt (se även skäl 447). När det gäller utauktioneringen minskade priserna på tornen mer mellan 2009 och 2016 än efter 2016 enligt tillgänglig statistisk. Argumentet avvisas därför.

(393)

Vestas, WindEurope och SGRE uppgav att eventuella sänkta priser eller minskad lönsamhet för vindkraftstornen av stål var en logisk följd av den betydande konkurrensen och prispressen inom vindkraftssektorn som helhet. I detta sammanhang hänvisade Vestas, SGRE, WindEurope och CCCME till en viss utveckling inom unionens vindkraftssektor (nämligen en allt större press på att minska antalet ordningar för differentiering av elkostnader, inkonsekvent nationell politik, svårigheter att förutspå framtida volymer och lägre lönsamhet för vindkraftverksprojekt på grund av förändringar av formen av och nivån på subventionerna till förnybar energi i unionen – ett skifte från inmatningspriser till inmatningspremier) som enligt dem gjorde att ett antal europeiska användare drabbades av förluster under 2018 och 2019. Kommissionen erkände dessa problem, men ansåg att påståendet sammantaget var ogrundat. Ökad konkurrens på slutanvändarnivå orsakar i normala fall inte skada på leverantörsnivå. Anledningen till att unionsindustrins priser på vindkraftstorn av stål drogs ned var den breda och ökande tillgången på lågprisimporten från Kina. Om konkurrensen på den nivån hade varit lika konkurrensutsatt skulle priserna och lönsamheten för tillverkarna av vindkraftstorn av stål inte ha dämpats i samma utsträckning. Den ökade prispressen inom användarindustrin kunde därför inte försvaga det orsakssamband som fastställts mellan den dumpade importen från Kina och den väsentliga skada som unionstillverkarna av vindkraftstorn av stål har lidit.

(394)

SGRE hävdade att den interna konkurrensen från andra torn än ståltorn utgör en potentiell och specifik orsak till skada för unionsindustrin. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter insisterade parten på att Wood Mackenzies publikation Global wind turbine technology trends 2019 visade att hybridtornen skulle öka med 10 % och att ståltornen skulle minska med 16 % under perioden 2017–2024, samtidigt som WindEurope förutspådde att marknadsvärdet för vindkraftstorn av stål skulle minska under de kommande åren. Kommissionen erkände detta. Antalet andra torn än ståltorn i unionen under skadeundersökningsperioden var dock lågt (134) och dessa torn lämpar sig inte för särskilt många projekt. Andra torn än ståltorn kunde därför inte försvaga det orsakssamband som fastställts mellan den dumpade importen från Kina och den väsentliga skada som unionstillverkarna av vindkraftstorn av stål lidit.

(395)

CCCME hävdade att de betydande investeringar som gjorts av unionstillverkarna av vindkraftstorn av stål, särskilt under 2017, satte press på den vinst som unionstillverkarna av vindkraftstorn av stål gjorde under de följande åren när efterfrågan minskade. För det första minskade inte efterfrågan efter 2017. För det andra genererade unionstillverkarna av vindkraftstorn av stål under 2017 ett kassaflöde som motsvarade mer än en tredjedel av de investeringar som gjordes det året. Tillsammans med de ackumulerade vinster och det kassaflöde som genererades under åren före 2017, när ingen skadevållande dumpning ägde rum, hade unionstillverkarna tillräckliga medel för att finansiera dessa investeringar. Undersökningen visade dock att de investeringar som gjordes av unionstillverkarna av vindkraftstorn av stål i urvalet var motiverade utbyten, ändringar som krävdes på grund av efterfrågan på marknaden och nödvändiga uppgraderingar av utrustning i syfte att bemöta användarnas önskemål.

(396)

SGRE pekade på GRI:s ökade avskrivningar som en orsak till skada. Undersökningen visade att GRI:s avskrivning överensstämde med tillämpliga nationella och internationella redovisningsstandarder. Undersökningen kunde inte heller visa att några förändringar i GRI:s avskrivning påverkade det orsakssamband som fastställts mellan den dumpade importen från Kina och den väsentliga skada som unionsindustrin som helhet har lidit.

(397)

Vestas beskyllde skadan på att den kinesiska valutan försvagades, vilket förbättrade konkurrenskraften för de kinesiska vindkraftstornen av stål. Kommissionen noterade dock att detta påstående var felaktigt. Det konstaterades att de kinesiska tillverkarna av vindkraftstorn av stål fakturerade exporten till unionen antingen i US-dollar eller i euro. US-dollarn var i själva verket relativt stark under undersökningsperioden, och varierade mellan 1,07 och 1,14 per euro/US-dollar. Däremot stod euron/US-dollarn på över 1,18 i augusti 2020 och över 1,22 i januari 2021. Därför kunde valutakursfluktuationer inte orsaka den väsentliga skada som unionsindustrin har lidit.

(398)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att den minskade förbrukningen under 2019, som täcker hälften av undersökningsperioden, var en orsak till skadan. I detta avseende pekade CCCME också på den relativt låga installerade kapaciteten i Tyskland under 2019 och i synnerhet under 2020. Kommissionen avvisade påståendet eftersom förbrukningen i unionen under 2019 fortfarande var 5 % högre än 2017, och den minskade förbrukningen under 2019 var tillfällig och följdes av en kraftig ökning med 8 % under undersökningsperioden.

(399)

CCCME hävdade också efter det slutliga utlämnandet av uppgifter att kommissionen borde ha tagit itu med hur covid-19-pandemin påverkade skadan, eftersom den hade medfört en betydande konjunkturnedgång och påverkat de globala leveranskedjorna kraftigt. Kommissionen noterade att undersökningsperioden upphörde i mitten av 2020 och att det inte fanns några tecken på att efterfrågan på vindkraftstorn av stål eller råmaterial började uppstå under undersökningsperiodens fyra sista månader, när pandemin drabbade unionen. CCCME:s påstående avvisades därför.

(400)

På grundval av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att den dumpade importen från det berörda landet vållade unionsindustrin väsentlig skada och att de andra faktorerna, betraktade var för sig eller tillsammans, inte mildrade orsakssambandet mellan den dumpade importen och den väsentliga skadan.

(401)

För att kunna fastställa åtgärdernas nivå undersökte kommissionen om en tull som är lägre än dumpningsmarginalen skulle vara tillräcklig för att undanröja den skada som unionsindustrin vållas genom den dumpade importen.

(402)

Skadan skulle undanröjas om unionsindustrin kunde uppnå ett vinstmål genom försäljning till ett målpris i den mening som avses i artikel 7.2c och 7.2d i grundförordningen.

(403)

I enlighet med artikel 7.2c i grundförordningen beaktade kommissionen följande faktorer för att fastställa vinstmålet: lönsamhetsnivån före ökningen av importen från det berörda landet, den lönsamhetsnivå som krävs för att täcka de totala kostnaderna och investeringarna samt forskning och utveckling (FoU) och innovation samt en lönsamhetsnivå som kan förväntas under normala konkurrensförhållanden. Denna vinstmarginal bör inte vara lägre än 6 %.

(404)

De klagande hävdade att 10 % var ett rimligt vinstmål eftersom vissa klagande påstods ha uppnått det under den period som klagomålet gällde (135). Flera användare hävdade dock att klagandenas vinstnivå var orimligt hög.

(405)

I artikel 7.2c i grundförordningen fastställs det lägsta vinstmålet till 6 %. Undersökningen visade att importen från Kina under hela skadeundersökningsperioden hade en stor marknadsandel i unionen och att unionsindustrins lönsamhet var lägre än 6 %. Kommissionen bedömde därför unionsindustrins lönsamhet under de sex år som föregick skadeundersökningsperioden och fann att under åren 2015 och 2016, dvs. de två år som föregick referensperioden, uppgick unionsindustrins lönsamhet till 8,4 % respektive 9,8 % (136). Kommissionen har inga uppgifter om nivån och priserna på importen före skadeundersökningsperioden De vinstnivåer som uppnåddes under dessa två år tyder dock på att industrins försäljningspriser inte skulle ha dämpats av den kinesiska importen, även om sådan import funnits på unionsmarknaden i betydande volymer 2015 och 2016. Kommissionen ansåg därför att ett vinstmål på 9,1 %, som är den genomsnittliga vinsten som unionsindustrin uppnått för dessa två år, är rimligt eftersom unionsindustrins lönsamhet redan påverkades av den höga importnivån från Kina under skadeundersökningsperioden. Detta vinstmål lades till unionsindustrins faktiska tillverkningskostnader för att fastställa det icke skadevållande priset.

(406)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter ansåg Suzhou Titan att den justering på 0,5 % av cif-värdet som kommissionen gjort för att täcka kostnaderna efter import var för låg mot bakgrund av de transportkostnader som användarna betalar och den (högre) justering som kommissionen gjort i andra undersökningar. Kommissionen avvisade detta påstående. Justeringen grundar sig på uppgifter från de samarbetsvilliga användarna och kommissionens korskontroller på distans, och är därför specifik för detta fall.

(407)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att vinstmålet borde vara 6 %, eftersom unionsindustrins lönsamhet under de senaste åren var lägre än 6 % och att det inte skulle vara representativt för de rådande marknadsförhållandena att förlita sig på uppgifter för 2015 och 2016. Kommissionen avvisade detta påstående. Av de skäl som anges ovan kan lönsamheten under skadeundersökningsperioden inte användas som referensvärde, medan lönsamheten under de två år som föregick detta uppfyller kraven i artikel 7.2c.

(408)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter ansåg GE att den metod som beskrivs ovan var felaktig. GE uppgav att unionsindustrins priser inte dämpades under skadeundersökningsperioden och ansåg att det var onödigt att kommissionen hänvisade till åren före skadeundersökningsperioden eftersom, i GE:s mening, uppsvinget för importen från vindkraftstorn av stål från Kina inträffade först 2019. Kommissionen ansåg att detta påstående saknade grund mot bakgrund av tabell 4 i denna förordning, som tydligt visar att den kinesiska importen ökade med 44 % mellan 2017 och 2018 och en marknadsandel för den kinesiska importen på så mycket som 25 % under 2017, vilket ändå var den lägsta marknadsandelen under skadeundersökningsperioden. GE uppgav också, baserat på uppgifterna i klagomålet, att nivåerna på den kinesiska importen var jämförbara 2016, 2017 och 2018. Resultaten av denna undersökning (se tabell 4) som lämnats ut till de berörda parterna ger dock importuppgifter under skadeundersökningsperioden som i hög grad skiljer sig från dem i klagomålet, eftersom kommissionen inte förfogar över några importsiffror för endast vindkraftstorn av stål före den perioden. Såsom nämns ovan känner man inte till importnivån från Kina under 2015 och 2016, men unionsindustrins lönsamhet under dessa år tyder på att dess försäljningspriser inte dämpades av importen från Kina, vilket förklaras i skäl 405. GE begärde ett vinstmål på 6 % eftersom detta nästan skulle fördubbla den vinstnivå som uppnåddes av unionen (unionsindustrin) i början av skadeundersökningsperioden, och skulle utgöra en ökning med 7,4 % jämfört med undersökningsperioden (137). Detta resonemang tar inte hänsyn till alla relevanta bestämmelser i grundförordningen. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(409)

Ingen av de tillverkare som ingår i urvalet har framfört något yrkande enligt artikel 7.2c i grundförordningen för uteblivna investeringar eller FoU- och innovationskostnader. Inga påståenden lämnades heller i enlighet med artikel 7.2d i grundförordningen, dvs. om de framtida kostnader som unionsindustrin kommer att behöva bära på grund av de multilaterala miljöavtalen, och deras protokoll, samt de ILO-konventioner som förtecknas i bilaga Ia till grundförordningen, under den period då åtgärden enligt artikel 11.2 tillämpas.

(410)

Kommissionen fastställde sedan nivån för undanröjande av skada på grundval av en jämförelse för varje typ mellan det vägda genomsnittliga importpriset för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet i det berörda landet, vilket fastställts för beräkningarna av prisunderskridandet, och det vägda, genomsnittliga och icke skadevållande priset på den likadana produkt som sålts på unionsmarknaden av unionstillverkarna i urvalet under undersökningsperioden. Den skillnad som jämförelsen eventuellt resulterade i uttrycktes i procent av det vägda genomsnittliga cif-importvärdet.

(411)

Suzhou Titan, GE och EWTA lämnade samma synpunkter avseende nivån på den prisjämförelse som skulle användas för beräkningen av målprisunderskridandet som för beräkningarna av prisunderskridandet (se skälen 326–328). Påståendena avvisas av samma anledningar som anges i dessa skäl, och de gäller i tillämpliga delar.

(412)

GE och Vestas hävdade att prisunderskridandemarginalen borde betraktas som skademarginalen. Kommissionen avvisade påståendet eftersom en sådan metod skulle leda till en tullnivå som inte skulle undanröja den skada som den dumpade importen vållat unionsindustrin, i strid med tillämpliga regler.

(413)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter ifrågasatte Suzhou Titan trovärdigheten hos de marginaler som fastställts på det sätt som anges i skäl 410, med tanke på graden av överensstämmelse mellan dess försäljning och unionsförsäljningen. Parten begärde att man skulle göra åtskillnad mellan landsbaserade och havsbaserade vindkraftstorn av stål i beräkningarna för att säkerställa en mer omfattande och fullständig bedömning av företagets export i dem, samtidigt som den uppgav att produktkontrollnummer med negativa marginaler för målprisunderskridande inte kunde ha vållat skada. Kommissionen avvisade påståendena. Kommissionen klargjorde att beräkningarna endast baserades på landbaserade vindkraftstorn av stål. De överensstämmer i hög grad med produktkontrollnumren och ger en tydlig bild av skademarginalen. Det faktum att få produktkontrollnummer uppvisar negativa målprisunderskridandemarginaler påverkar inte beräkningen av skademarginalen eller ändrar slutsatserna om skada.

(414)

CCCME begärde att kommissionen skulle avslöja nivån av överensstämmelse om vissa produktkontrollnummerparametrar inte hade tagits bort/gjorts mindre strikta. Kommissionen ansåg att det var irrelevant att offentliggöra ett scenario som inte hade behållits vid beräkningarna.

(415)

Den exporterande tillverkaren Chengxi Shipyard hävdade att målprisunderskridandemarginalerna borde beräknas per enhet snarare än per kg. Påståendet avvisades av samma anledningar som anges i skäl 329, som gäller i tillämpliga delar.

(416)

Nivåerna för undanröjande av skada för ”andra samarbetsvilliga företag” och för ”alla övriga företag” fastställdes på samma sätt som dumpningsmarginalerna för dessa företag (se skälen 287 och 290). När det gäller den övriga skademarginalen ansåg kommissionen att det var lämpligt att fastställa den på samma nivå som den vägda genomsnittliga skademarginal som fastställts för de produkttyper som exporterades i störst utsträckning av Suzhou Titan, den exporterande tillverkare som ingick i urvalet och som hade den högsta individuella skademarginalen. Dessa produkttyper stod för mer än 50 % av företagets export av den undersökta produkten till unionen under undersökningsperioden.

(417)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade EWTA att de föreslagna tullarna inte var tillräckliga för att undanröja den skada som den dumpade importen hade vållat unionsindustrin. Tullarna förväntas inte återställa lika villkor och en skälig prisnivå på unionsmarknaden och de skulle inte förbättra unionsindustrins lönsamhet. De skulle inte uppfylla kraven i artikel 9.4 i grundförordningen, enligt vilken den lägre tullen bör tillämpas när den är tillräcklig för att undanröja skadan för unionsindustrin.

(418)

Med hänvisning till artikel 7.2 och 7.2a i grundförordningen tillade EWTA att EU:s primärlagstiftning motiverade införandet av tullar på dumpningsmarginalsnivån, och att om kommissionen skulle avvika från kraven i artikel 7.2 och tillämpa en lägre tull i enlighet med artikel 7.2a i grundförordningen, borde kommissionen undersöka om en tull som är lägre än dumpningsmarginalen skulle vara tillräcklig för att undanröja skadan och ta hänsyn till förekomsten av snedvridningar av råvarorna med avseende på den berörda produkten.

(419)

Enligt EWTA innehåller grundförordningen en bestämmelse i artikel 7.2 som syftar till att skydda EU:s intressen i största utsträckning. EWTA hävdade att kommissionen borde genomföra de undersökningar som krävs för att avvika från artikel 7.2 och kontrollera om villkoren är uppfyllda för att fastställa en lägre tullnivå. I samband med ovanstående punkt har kommissionen, enligt EWTA:s förmenande, inte något utrymme för skönsmässig bedömning och det förefaller inte finnas någon annan primär EU-rättsgrund som tillåter kommissionen att avvika från dessa bestämmelser i grundförordningen, och än mindre att till klaganden delegera skyldigheten eller uppgiften att undersöka och bevisa denna punkt. I detta sammanhang noterade EWTA att klagomålet innehöll rimliga fakta och argument och tydligt bad om att kommissionen skulle fastställa tullarna på dumpningsmarginalnivå på grund av de allvarliga snedvridningar med avseende på den viktigaste råvaran, vilket kommissionen själv hade fastställt vid flera tillfällen på senare tid. I detta sammanhang hänvisade EWTA till avsnitt 2.7.2 i klagomålet, som visade hur den betydande prisskillnaden för stålplattor mellan unionen och Folkrepubliken Kina utvecklades, som måste ses som att den omfattas av artikel 7.2a i grundförordningen, där det nämns att ”priset för en råvara är betydligt lägre jämfört med priser på representativa internationella marknader”. Dessutom noterade EWTA att eftersom kommissionen redan hade konstaterat att det förekom snedvridningar av råvarorna i fråga och av andra viktiga insatsvaror såsom energi och arbetskraft, bör det vara enkelt att integrera dessa aspekter för att avstå från att tillämpa artikel 7.2a och införa tullar på grundval av artikel 7.2. Mot bakgrund av ovanstående behöll EWTA sin begäran om att införa tullar på dumpningsmarginalnivå i enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen, och hävdade att man skulle hitta ett effektivt, ändamålsenligt och konstruktivt juridiskt sätt att säkerställa att detta krav i grundförordningen uppfylls.

(420)

Kommissionen noterade att den allmänna regeln för att beräkna en tullsats fastställs i artikel 7.2 i grundförordningen, som innebär att skademarginalen prioriteras när den är lägre än dumpningsmarginalen (regeln om lägre tull). I regel kommer en sådan skademarginal per definition att undanröja den skada som unionsindustrin lidit eftersom den beräknas genom att man lägger till ett vinstmål till unionsindustrins faktiska tillverkningskostnad, enligt vad som fastställs i enlighet med artikel 7.2c i grundförordningen.

(421)

Ett undantag från den allmänna regeln finns, som EWTA helt riktigt påpekat, i artikel 7.2a i grundförordningen, enligt vilket kommissionen ska beakta huruvida det finns råvarurelaterade snedvridningar med avseende på den berörda produkten.

(422)

I artikel 7.2a fjärde stycket i grundförordningen anges att undersökningen ska omfatta råvarurelaterade snedvridningar som fastställs i andra stycket i denna punkt och för vilka kommissionen har tillräckliga bevis enligt artikel 5. I artikel 5 i grundförordningen fastställs bestämmelserna om inledande av förfarandet. Vid inledandet innehöll inte klagomålet några bevis för att någon de åtgärder som anges i artikel 7.2a andra stycket i grundförordningen förekom i Kina, och kommissionen hade inte heller några bevis för att det förekom några sådana åtgärder. Följaktligen kunde kommissionens undersökning inte omfatta sådana snedvridningar. EWTA:s påstående avvisades därför.

(423)

Med stöd av ovanstående bedömning bör slutgiltiga antidumpningstullar fastställas enligt nedan i enlighet med artikel 9.4 i grundförordningen.

(424)

Ingen tillverkare av vindkraftstorn av stål i unionen motsatte sig åtgärder. Åtgärderna förväntas återställa lika villkor och en skälig prisnivå på unionsmarknaden och förbättra unionsindustrins lönsamhet.

(425)

Unionsindustrin genomgick en omstrukturering under skadeundersökningsperioden och försöker ständigt förbättra sin effektivitet när det gäller kostnadseffektivitet och innovation och att betjäna kunderna bättre. Klaganden hävdade dock att fyra unionstillverkare av vindkraftstorn av stål var tvungna att försätta sig i konkurs under 2018–2019 (138).

(426)

Utan åtgärderna skulle en del andra unionstillverkare kanske behöva göra likadant, minska sin verksamhet med vindkraftstorn av stål eller rentav demontera dem och dra ner på antalet anställda (139). Detta skulle kunna ge användarna ännu mer begränsade leveranskällor, försenade ledtider och påverka konkurrensen på marknaden negativt. Att know-how går förlorad i unionen bör undvikas med tanke på unionens mål för landbaserade och havsbaserade vindkraftverk för de kommande åren. Kapacitetsutnyttjandegraden i tabell 6 visar att unionsindustrin, tvärtemot vad vissa parter hävdade, kan uppfylla efterfrågan i unionen och fortfarande har outnyttjad kapacitet.

(427)

Genom att skydda tillverkarna av vindkraftstorn av stål i unionen skulle man stärka den förnybara värdekedjan i unionen och en hållbar affärsmodell som bygger på försörjningstrygghet och rättvis konkurrens. Efterfrågan på vindkraftsanläggningar förväntas öka under de kommande åren. Följaktligen förväntar sig WindEurope att marknadsvärdet för vindkraftstorn kommer att öka med 2,4 % per år fram till 2029 för att uppgå till 4 miljarder euro (140).

(428)

Om inga åtgärder införs är det mycket troligt att unionsindustrins situation kommer att försämras ytterligare. Det finns en betydande överkapacitet inom tillverkningen av vindkraftstorn av stål i Kina. Denna kapacitet överstiger 23 000 torn per år, dvs. 100 % av världens efterfrågan (141), i ett sammanhang där de kinesiska tillverkarna av vindkraftstorn av stål omfattas av handelspolitiska skyddsåtgärder i flera delar av världen, såsom Förenta staterna (142), Australien (143) och Mexiko (144), vilket med största sannolikhet leder till att den kinesiska importen till unionen kommer att öka ännu mer.

(429)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter klagade EWTA och flera unionstillverkare på att förfarandet för att införa slutgiltiga åtgärder hade dragit ut på tiden och på att nivån på de offentliggjorda tullarna, som de ansåg var för låg för att skydda unionsindustrin tillräckligt. Kommissionen avvisade dessa synpunkter. Tidslinjen för undersökningen är helt i linje de relevanta rättsliga bestämmelserna och kommissionen har tagit vederbörlig hänsyn till dem innan den kom fram till sina slutsatser. Dessutom beräknade kommissionen de antidumpningstullar som skulle införas genom att använda de dataset som de berörda parterna lämnat och som korskontrollerats, och genom att tillämpa alla relevanta bestämmelser i grundförordningen.

(430)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att det ligger i unionsindustrins intresse att antidumpningstullar införs.

(431)

Kommissionen fann att den verksamhet som omfattar vindkraftstorn av stål i huvudsak bedrivs utan mellanhänder, eftersom användarna köper vindkraftstornen av stål direkt från tillverkarna av dessa. Användarna i unionen står i regel för importen av vindkraftstornen av stål.

(432)

Inga företag som endast tog hand om importen av sådana torn samarbetade under undersökningen. Ett företag i Hongkong som är närstående till den kinesiska koncernen Envision (en vindturbinutvecklare) fyllde i ett frågeformulär avsett för icke-närstående importörer i unionen och ansåg att åtgärderna inte var nödvändiga för att säkerställa rättvis konkurrens på marknaden för vindkraftstorn av stål. Undersökningen visade att den svarande ingår i en koncern vars huvudsakliga intressen motsvarar en användare av vindkraftstorn av stål.

(433)

Mot bakgrund av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att det inte finns någon bevisning för att införandet av antidumpningstullar skulle påverka importörerna.

(434)

Den undersökta produkten säljs vanligtvis direkt av tillverkare av vindkraftstorn av stål till vindturbintillverkare, som betraktas som användare i detta förfarande i den mån de monterar vindkraftstorn av stål med en full vindturbin.

(435)

Användarna GE och Vestas, som tillsammans stod för minst 50 % av förbrukningen i unionen under undersökningsperioden, besvarade frågeformuläret och lämnade ytterligare uppgifter på begäran. Dessutom lämnade användarna SGRE och Nordex vissa uppgifter om sina inköp när detta efterfrågades. Dessa fyra företag är bland de tio största vindturbinstillverkarna (145).

(436)

CCCME ansåg att användarna var ett framgångsrikt exempel på globalisering och internationellt samarbete i och med att de integrerade komponenter från hela världen, inklusive kinesiska vindkraftstorn av stål. CCCME uppgav att åtgärder avseende vindkraftstorn av stål med ursprung i Kina skulle påverka leveranskedjan och försena vindkraftsprojekt eftersom användarna har komplexa långa kvalificeringsprocesser för sina leverantörer. Kommissionen instämde inte eftersom åtgärderna kommer att återställa en situation med lika villkor och inte stänga dörren för importen från Kina. Användarindustrin är dessutom i sin leveranskedja inte beroende av Kina för leveranserna av vindkraftstorn av stål, eftersom den köper komponenter från många andra kvalificerade leverantörer i unionen och från andra platser. Frågan behandlas vidare i skäl 443 nedan.

(437)

Sammanslutningen WindEurope och flera vindturbintillverkare uttryckte oro för användarna. Flera användare hävdade att de inte kunde klara av att betala antidumpningstullarna på vindkraftstornen av stål eftersom de betalade antidumpnings- och antisubventionstullar på andra olika råvaror som används i vindturbiner, och eftersom kostnaderna för vindkraftstornen av stål utgör en betydande del av kostnaderna för en vindturbin. Vissa användare framhöll de förluster som flera av dem gjort i unionen under den senaste tiden. SGRE noterade att användarna tillkännagav låga vinster för 2021 (146). Vissa hävdade att åtgärderna skulle öka priserna på vindkraftstornen av stål (även sådana med ursprung i unionen), påverka användarnas vinster negativt och en del av deras verksamhet, frysa nyanställningarna och stänga deras mindre konkurrenskraftiga produktionsanläggningar i vissa delar av unionen. I detta avseende uppgav WindEurope att den europeiska vindkraftsindustrin under 2019 stod för över 300 000 arbetstillfällen, varav över 50 000 var direkta arbetstillfällen hos vindturbintillverkare, samtidigt som den genererade betydande intäkter och bidrog till EU:s BNP. Flera användare uppgav att importen var nödvändig och befarade bristande kapacitet och (förvärrade) leveransproblem i unionen, framför allt för större storlekar (147). SGRE påstod att kostnaderna skulle bli högre för användarna då de skulle behöva köpa in material från sämre leverantörer på specifika platser. GE uppgav att kapaciteten borde analyseras separat för landbaserade jämfört med havsbaserade torn och hävdade att klagandena var verksamma med nästan full kapacitet i fråga om produktionen av landbaserade och havsbaserade vindkraftstorn av stål, och att de vid flera tillfällen inte hade kunnat tillgodose GE:s behov när det gäller specifikationskrav eller inom de nödvändiga ledtiderna (och ibland inte alls). Enligt GE drev GRI unionens efterfrågan på vindkraftstorn av stål till dess produktionsanläggningar i Turkiet och Indien. SGRE noterade att GRI:s svar på frågeformuläret visade att företaget var tvunget att köpa in vindkraftstorn av stål för att bemöta efterfrågan. En del av påståendena, nämligen påståendena om högre kostnader för användare och leveransproblem, upprepades efter det slutliga utlämnandet av uppgifter. Alla påståenden i detta skäl behandlas i följande skäl.

(438)

Inledningsvis noterade kommissionen att de flesta av användarnas allmänna uttalanden om tullens inverkan gjordes mot bakgrund av påståendena i klagomålet, med beräknade dumpningsmarginaler på mer än 50 % och skademarginaler på upp till 20 %. Med andra ord tog de inte hänsyn till nivån på tullarna enligt den nuvarande undersökningen.

(439)

Parterna skiljde sig åt hur de kvantifierade kostnaderna för vindkraftstornen av stål inom ramen för vindturbinkostnaderna, med siffror som varierade mellan 20 % (148) och 30 %. Inga bevis i ärendeakten tyder på att användarna inte kan föra över kostnadsökningarna för vindkraftstornen av stål på grund av den föreslagna tullen till projektutvecklare eller andra parter. När det gäller referensperioden framkom under undersökningen inte heller några förluster för de samarbetsvilliga användarna GE och Vestas. För produkter som innehåller den undersökta produkten rapporterade GE i sitt svar på frågeformuläret en vinst på 5–10 % under 2019 och under undersökningsperioden (149). Under dessa perioder gjorde Vestas vinster inom samma intervall, samtidigt som företaget förutspådde högre vinster under de kommande åren (150). Det noteras att användarnas lönsamhet måste ses i ett bredare sammanhang eftersom försäljningen av vindturbiner som innehåller vindkraftstorn av stål sker inom ramen för ett bredare projekt (151) och ofta kombineras med service- och underhållsavtal (152) som löper över flera år. Vid Vestas var uppnådde serviceavdelningen mycket goda resultat år 2020, där intäkterna ökade med 10 % varje år och en EBIT-marginal på 28 % registrerades (153). När det gäller Nordex och SGRE var servicemarginalen mellan 2017 och 2019 också betydligt högre än deras EBIT (positiv) för vindturbinorder (154). Det faktum att vissa användare under 2021 (155) gjorde lägre vinst (156) kan inte ändra det faktum att de flesta användare uppnådde mycket bra resultat under en period då kostnaden på vindkraft sjönk (157) och deras inkomster drabbades av en viss konjunkturnedgång, beroende på hur pass långt de kommit med sina projekt. I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter pekade CCCME på att man tydligt väntade sig en kraftig återhämtning under perioden efter undersökningsperioden, framför allt i fråga om förbrukning och tillverkning (158).