(1)

De flesta medlemsstater tillämpar skatt när en person dör, särskilt arvsskatt, medan vissa medlemsstater kan beskatta arv under andra skatteposter, såsom inkomst. Alla skatter som tillämpas vid en persons dödsfall kallas nedan för arvsskatt.

(2)

De flesta medlemsstater som tillämpar arvsskatt tillämpar också skatt på gåvor mellan levande personer.

(3)

Medlemsstater kan beskatta arv på grundval av olika ”anknytningskriterier”. De kan göra detta utifrån en personlig anknytning såsom den avlidna personens vistelseort, hemvist eller medborgarskap, eller arvingens vistelseort, hemvist eller medborgarskap, eller båda. Vissa medlemsstater kan tillämpa mer än en av dessa faktorer eller kan tillämpa åtgärder för att motverka missbruk som medför ett utvidgat begrepp gällande hemvist eller vistelseort för skattesyften.

(4)

Utöver att beskatta på basis av en personlig anknytning kan medlemsstaterna tillämpa arvsskatt på tillgångar som befinner sig inom deras jurisdiktion. Skatt kan tillämpas på denna grundval även om varken den avlidne eller arvingen har någon personlig anknytning till det land där tillgången befinner sig.

(5)

Allt fler EU-medborgare flyttar under sin livstid från ett EU-land till ett annat för att bo, studera, arbeta eller gå i pension och köper fast egendom och investerar i tillgångar i andra länder än sitt hemland.

(6)

Om dessa fall medför gränsöverskridande arv när en individ dör kan fler än en medlemsstat ha rätt att tillämpa arvsskatt på dessa tillgångar.

(7)

Medlemsstaterna har endast ett fåtal bilaterala konventioner för att undvika dubbel eller flerfaldig beskattning av arv.

(8)

De flesta medlemsstater beviljar, genom lagstiftning eller administrativ praxis som antagits ensidigt på nationell nivå, skattelättnad vid dubbelbeskattning i fråga om utländsk arvsskatt.

(9)

Dessa nationella system för befrielse från utländsk arvsskatt har dock i allmänhet begränsningar. Särskilt kan de ha ett begränsat omfång när det gäller vilka skatter och personer som omfattas. De kanske inte medger kreditering för gåvoskatter som tidigare betalats för samma arv eller för skatter som tillämpas på lokal eller regional nivå snarare än på nationell nivå, eller för samtliga skatter som vid dödsfallet påförs av andra länder. Det är möjligt att de bara beviljar befrielse för utländska skatter som betalats för viss utländsk egendom. De kanske inte beviljar befrielse när det gäller utländsk skatt på en egendom belägen i ett annat land än arvingens eller den avlidnes land. Det är möjligt att de utesluter utländsk skatt på tillgångar belägna inom territoriet för den medlemsstat som beviljar skattelättnad. De nationella systemen för skattelättnad kan också brista i detta avseende eftersom de inte tar hänsyn till bristande matchning i förhållande till arvsskatteregler i andra medlemsstater, särskilt när det gäller vad som ska anses som en lokal tillgång respektive en utländsk tillgång, och i fråga om tidpunkten för överföring av tillgångar och det datum då skatten ska betalas. Slutligen kan skattelättnader vara underordnade en bedömning från en behörig myndighets sida och därmed inte vara garanterade.

(10)

Avsaknaden av lämpliga sätt att undvika kumulativ beskattning av arv kan leda till en sammanlagd skattenivå som är betydligt högre än den tillämpliga nivån i situationer som är rent interna för de berörda medlemsstaterna.

(11)

Detta kan hindra EU-medborgarna från att till fullo utnyttja sin rätt att flytta och verka fritt över EU:s inre gränser. Det kan också skapa problem för överföringen av småföretag vid ägarnas dödsfall.

(12)

Medan inkomsterna från arvsskatt utgör en relativt liten andel av medlemsstaternas sammanlagda skatteinkomster och de gränsöverskridande fallen i sig står för mycket mindre, kan dubbelbeskattning av arv ha omfattande konsekvenser för de berörda individerna.

(13)

Frågan om dubbelbeskattning av arv har för närvarande inte avgjorts på ett heltäckande sätt på nationell eller bilateral nivå eller på grundval av EU-lagstiftningen. För att säkra att den inre marknaden fungerar smidigt bör ett mer heltäckande system för att bevilja befrielse från dubbelbeskattning i gränsöverskridande fall uppmuntras.

(14)

En prioriteringsordning beträffande beskattningsrätterna eller, omvänt, för beviljande av skattelättnader bör tillhandahållas i fall där två eller flera medlemsstater tillämpar arvsskatt på samma arv.

(15)

Som en allmän regel, och i linje med den praxis som dominerar på internationell nivå, bör medlemsstater där fast egendom och verksamhetstillgångar för ett fast etableringsställe finns, i egenskap av stat med den närmaste anknytningen, ha primär rätt att tillämpa arvsskatt på sådan egendom.

(16)

Eftersom lös egendom som inte är verksamhetstillgångar för ett fast etableringsställe lätt kan förflyttas är dess anknytning till den medlemsstat där den råkar vara lokaliserad vid tiden för dödsfallet generellt betydligt mindre nära än de personliga anknytningar som den avlidne eller arvingen kan ha till en annan medlemsstat. Den medlemsstat där sådan lös egendom är belägen bör därför undanta egendomen från sin arvsbeskattning om sådan beskattning tillämpas av den medlemsstat till vilken den avlidne och/eller arvingen har en personlig anknytning.

(17)

Arv har ofta ackumulerats under den avlidnes livstid. Dessutom är sannolikheten större för att de tillgångar som ingår i ett arv finns i den medlemsstat till vilken den avlidne har personlig anknytning än i den medlemsstat till vilken arvingen har sådan anknytning, om det här rör sig om olika medlemsstater. Vid beskattning av arv på basis av personlig anknytning till det egna territoriet hänvisar de flesta medlemsstaterna till den avlidnes anknytning snarare än till arvingens, även om flera medlemsstater också eller enbart påför skatt om arvingen har en personlig anknytning till landets territorium. På grund av ovannämnda karaktär och betydelse av den avlidnes personliga anknytning samt av praktiska skäl bör dubbelbeskattning på grund av att den avlidne och arvingen har personlig anknytning till skilda medlemsstater undvikas av den medlemsstat till vilken arvingen har personlig anknytning.

(18)

Konflikter som gäller personlig anknytning till flera medlemsstater skulle kunna lösas på basis av ett förfarande för ömsesidig överenskommelse som involverar utslagsgivande regler för att avgöra den närmaste personliga anknytningen.

(19)

Eftersom tidpunkten för tillämpning av arvsskatt kan skilja sig mellan de berörda medlemsstaterna och fall med gränsöverskridande faktorer kan ta avsevärt längre tid att avgöra jämfört med inhemska arvsskatteärenden, eftersom fler än ett rättssystem och/eller skattesystem måste hanteras, bör medlemsstaterna tillåta att skattelättnader begärs under en skälig tidsperiod.

(20)

Denna rekommendation främjar de grundläggande rättigheter som särskilt erkänns i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, såsom rätten till egendom (artikel 17), som specifikt garanterar rätten att lagligen testamentera bort förvärvad egendom, näringsfrihet (artikel 16) och EU-medborgarnas frihet att röra sig fritt inom EU (artikel 45).