31997D0124

KOMMISSIONENS BESLUT av den 30 juli 1996 angående ett statligt stöd till Werkstoff-Union GmbH, Lippendorf (Sachsen) (Endast den tyska texten är giltig) (97/124/EKSG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt artikel 4 c i detta,

med beaktande av kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991 om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin, särskilt artiklarna 1, 5 och 6 i detta,

efter det att övriga medlemsstater och andra berörda parter i enlighet med artikel 6.4 i det beslutet beretts tillfälle att inkomma med yttranden i ärendet, och

med beaktande av följande:

I

Den 17 januari 1995 beslöt kommissionen att inleda ett förfarande enligt artikel 6.4 i beslut 6855/91/EKSG (1), nedan kallat "stålstödsakten", i fråga om ett investeringsstöd på 46 miljoner tyska mark, en skatterabatt på 17,13 miljoner tyska mark, förlustgarantier på 62 % av 178,3 miljoner tyska mark, på 62 % av 7 miljoner tyska mark för investeringar, på 65 % av 25 miljoner tyska mark och 65 % av 20 miljoner tyska mark för rörelsekapital. Dessa åtgärder beviljades för en investering på 285 miljoner tyska mark.

Detta beslut meddelades Tyskland i en skrivelse av den 2 februari 1995, som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (2).

I en skrivelse av den 14 mars 1995 framhöll Tyskland

- att Werkstoff-Union GmbH tekniskt och kommersiellt är inriktat på framställning av ickejärn(IJ)-metallprodukter av nickel, nickellegeringar och speciallegeringar, men inte på framställning av EKSG-produkter,

- att man måste räkna med att EKSG-specialstål under åren 1995-1998 måste framställas i allt mindre omfattning och att det efter 5 år kommer att utgöra mindre än 1 % av omsättningen och 5 % av den totala produktionsvolymen, dvs. cirka 2 000 ton,

- att investeringarna för framställningen, särskilt för smältningen, av IJ-produkter av högsta kvalitet har gjorts med ett kalkylerat pris på 20 000 tyska mark per ton,

- att en vakuumljusbågeugn, en vakuumflerkammarugn och två anläggningar för omsmältningen av elektroslagg med en kapacitet per gång på 1,2-7 ton inte är lämpade för kommersiell framställning av specialstål,

- att anläggningarna för omformning genom hydrauliska smidespressar och valsar, liksom anläggningarna för seghärdning, betning och glättvalsning motsvarar de krav som kan ställas på högspecialiserade producenter av IJ-metaller.

Delstaten Sachsen beviljade stödet först efter det att den hade övertygat sig om att investeringarna var avsedda för en produktionsanläggning för IJ-metall av hög kvalitet, varför Tyskland inte heller anmälde stödet enligt stålstödsakten.

Företaget motiverade nödvändigheten av att tillfälligt och med en rimlig avvägning framställa kvalitetsstål på följande sätt:

- Företaget har ingen erfarenhet av framställning av IJ-metall och behöver därför en introduktionsperiod.

- De tekniska installationerna behöver likaså tid för intrimning.

- Fabriken och dess produkter måste certifieras.

Eftersom företagets avsikt var att framställa IJ-produkter av högsta kvalitet för den internationella marknaden, hade Tyskland den uppfattningen att stödet inte omfattades av stålstödsakten. Det faktum att EKSG-specialstål skulle framställas i små mängder under de fyra första verksamhetsåren innebar inte att Werkstoff-Union GmbH blev ett stålföretag och borde heller inte föra med sig att stålstödsakten skulle tillämpas på företaget.

Följande yttranden har inkommit till kommissionen från tredje man:

- Ett stålföretag hävdar i en skrivelse av den 27 november 1995 att Werkstoff-Union GmbH framställer EKSG-produkter och att dess anläggningar är tekniskt utrustade för detta. Dessutom borde stödet ha anmälts före den 30 juni 1994, vilket inte skett. Slutligen framhåller man att regionalt stöd enligt artikel 5 i stålstödsakten kan medges endast för modernisering av befintliga företag och inte för grundande av nya.

- Ett annat stålföretag hävdar i en skrivelse, även den av den 27 november 1995, att Werkstoff-Union huvudsakligen framställer EKSG-produkter i rostfritt stål och specialstål, och att marknaden för sådana produkter inom gemenskapen uppgår till högst 300 kiloton per år. Werkstoff-Unions kapacitet skulle vara tillräcklig för att täcka 17-20 % av efterfrågan inom gemenskapen, och därigenom skulle företaget kunna bli den viktigaste producenten inom gemenskapen. Dessutom hade stödet inte anmälts före den 30 juni 1994, och regionalt investeringsstöd kunde godtas endast fram till 31 december 1994.

- Ett branschförbund för ståltillverkare hävdar i en skrivelse av den 9 november 1995 att stödet är förenligt med artikel 4 c i Parisfördraget och att Werkstoff-Union GmbH konkurrerar med förbundets medlemmar.

- En producent av nickellegeringar hävdar i en skrivelse av den 22 november 1995 att den kapacitet som Werkstoff-Union skulle få skulle vara tillräcklig för att dominera tillverkningen av nickellegeringsstänger i Europa och att det redan finns ett kapacitetsöverskott på denna relativt lilla marknad (5 000-10 000 ton per år).

- Ett annat branschförbund för ståltillverkare hävdar i en skrivelse av den 24 november 1995 att Werkstoff-Union GmbH enligt vad den själv uppgett har för avsikt att tillverka och sälja halvfabrikat och rostfritt stångstål samt legeringsstål, dvs. EKSG-produkter. Dessutom syftar artikel 5 tredje strecksatsen i stålstödsakten till att underlätta en omstrukturering av stålindustrin i de nya delstaterna, däremot inte till att stödja byggandet av nya produktionsanläggningar. De bidrag som redan utbetalats borde återkrävas och alla garantier helt och hållet betraktas som stöd.

- En medlemsstats ständige företrädare vid Europeiska unionen hävdar i en skrivelse av den 28 november 1995 att Werkstoff-Unions produktion består av EKSG-produkter och att ny produktionskapacitet främjats genom stödet.

- Ett stålföretag hävdar i en skrivelse av den 30 november 1995 att Werkstoff-Union GmbH skulle kunna uppnå en marknadsandel på 10 % i fråga om nickelprodukter och att den för detta skulle behöva en kapacitet på 3 300 ton per år. Eftersom ljusbågeugnens kapacitet uppgår till 48 000 ton per år, skulle det bli kapacitet över för framställning av 44 700 ton EKSG-produkter.

- Från en konkurrent inkom en skrivelse först den 5 december 1995, dvs. efter det att tidsfristen löpt ut.

Yttrandena överlämades till Tyskland genom en skrivelse av den 15 januari 1996, men denna besvarades inte formellt. I skrivelser av den 9 och 29 februari och den 30 mars 1996 begärde Tyskland att tidsfristen för bemötande av dessa yttranden skulle förlängas med anledning av att arbetstagarna hade ockuperat Werkstoff-Unions fabriksområde. I ett fax av den 19 juni 1996 meddelades Tyskland att kommissionen emotsåg Tysklands yttrande inom fem arbetsdagar och att den skulle fatta slutgiltigt beslut i ärendet även om något yttrande inte hade inkommit inom denna tid.

I en skrivelse av den 16 juli 1996, registrerad den 17 juli 1996, informerade Tyskland kommissionen om att Werkstoff-Union GmbH den 5 mars hade begärt att ett exekutivt förfarande skulle inledas och att domstolen (Amtsgericht) i Leipzig samma dag hade beordrat om utmätning. Kommissionen informerades vidare om att Werkstoff-Union den 5 mars hade lagt ner sin produktion.

Tyskland bifogade för kommissionens kännedom sitt fax av den 16 juli 1996 en redogörelse för Werkstoff-Unions ekonomiska ställning av vilket bland annat framgick att det exekutiva förfarandet hade inletts den 1 maj 1996.

Tyskland antingen kunde eller ville inte lämna kommissionen denna redogörelse som sitt eget yttrande. Tyskland överlämnade företagets skrivelse till kommissionen enbart för kännedom och utan att uttryckligen eller implicit göra den till sitt eget yttrande. Därför kan dokumentet inte betraktas som Tysklands yttrande inom ramen för förfarandet.

Beslutet att inleda ett förfarande meddelades den berörda medlemsstaten. Stödmottagaren, i detta fall Werkstoff-Union GmbH, var tredje man och kunde som sådan avge sitt yttrande inom en månad efter den dag då meddelandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Som redan nämnts offentliggjordes beslutet att inleda ett förfarande den 27 november 1995. Redogörelsen för det ekonomiska läget från Werkstoff-Union GmbH inkom till kommissionen först den 17 juli 1996, alltså klart för sent. Följaktligen kan den redogörelse från Werkstoff-Union GmbH som inlämnats till kommissionen inte beaktas.

II

Genom Werkstoff-Unions investeringar skapas kapacitet för framställning av EKSG-produkter, inbegripet smältning av stål, trådgjutning av halvfabrikat och stångvalsning.

Utöver det faktum att Werkstoff-Union GmbH på grund av statligt stöd till investeringar förfogar över kapacitet att framställa EKSG-produkter, framgår av Tysklands skrivelse av den 14 mars 1995 man måste anta att Werkstoff-Union GmbH i mindre skala skulle komma att producera EKSG-specialstål under åren 1995 till 1998. Kommissionen delar inte Tysklands uppfattning beträffande denna produktions omfattning. I en skrivelse av den 14 december 1994 informerade Tyskland kommissionen om vilka produktionsvolymer som företaget räknade med för åren 1995-1999. Enligt denna skulle man producera 12 000 ton specialstål under 1995, 20 000 ton under 1996, 19 000 ton under 1997, 14 000 ton under 1998 och 2 000 ton under 1999. Hur stora delar därav som skulle vara icke-EKSG-specialstål kunde inte närmare anges. Utifrån dessa tal och blotta möjligheten av att icke-EKSG-specialstål kunde tänkas bli producerat, framstår den sannolika produktionen av EKSG-stål för kommissionen som ansenlig.

I sin kundkatalog räknar Werkstoff-Union GmbH bland sina produkter upp blooms, billets och slabs (Stranggußknüppel, -blöcke, -brammen), valsade bandprodukter i storlekar mellan 40 och 140 mm samt förbleck, alltså produkter som är medtagna i bilaga I till Parisfördraget.

Werkstoff-Union GmbH anmäler varje kvartal sin EKSG-produktion till kommissionen och betalar en avgift enligt artikel 49 i Parisfördraget.

Härav kan man sluta sig till att Werkstoff-Union GmbH är ett EKSG-företag enligt artikel 80 i Parisfördraget och att det stöd som Tyskland beviljat omfattas av det allmänna förbudet mot stöd enligt artikel 4 c i Parisfördraget.

Enligt stålstödsakten kan visst stöd anses vara förenligt med den gemensamma marknaden för stål. Eftersom stödet i detta fall varken är avsett för forskning och utveckling, för miljöskydd eller för nedläggningar är dock artiklarna 2, 3 och 4 inte tillämpliga.

Enligt artikel 5 i stålstödsakten kan stöd till stålföretag för investeringar ramen för de allmänna reglerna för regionalstöd fram till den 31 december 1994 förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden, om det gynnade företaget har sin verksamhet i de nya delstaterna och om stödet innebär en nedskärning av den totala produktionskapaciteten i dessa.

Artikel 5 i stålstödsakten skall ses mot bakgrund av avsnitt II i ingressen. Enligt fjärde stycket i det avsnittet skall det regionalstöd som beviljas utöver den treårsperiod som fastställts för modernisering av stålverk betraktas som rena undantagsfall. Artikel 5 i stålstödsakten gavs därför en tidsbegränsad tillämpning, eftersom det eftersträvade syftet, nämligen att modernisera befintliga anläggningar, måste uppnås inom en bestämd tidsrymd. Av detta framgår det tydligt att investeringsstöd enligt artikel 5 måste avse stöd för att modernisera befintliga stålverk och inte för att skapa ny EKSG-produktionskapacitet.

Enligt artikel 1.1 och artikel 5 i stålstödsakten får regionalt investeringsstöd till stålindustrin i Tyskland efter den 31 december 1994 inte längre förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden, och detta oberoende av om stödet skulle ha varit berättigat om det anmälts i rätt tid.

Investeringsstödet beviljades i form av ett investeringsstöd på 46 miljoner tyska mark, en skatterabatt på 17,3 miljoner tyska mark, förlustgarantier på 62 % av 178,3 miljoner tyska mark och på 62 % av 7 miljoner tyska mark. Såväl investeringsstödet som skatterabatten är statliga stöd, eftersom de förutsätter en överföring av allmänna medel till förmånstagaren och statens medgivande att inte uppbära skatt till angivet belopp. Förlustgarantierna utgör ett statligt stöd. I sin skrivelse SG(89) D/4328 av den 5 april 1989 meddelade kommissionen medlemsstaterna att alla av staten direkt lämnade eller av staten till finansinstitut delegerade garantier enligt dess uppfattning omfattas av förbudet i artikel 92.1 i EG-fördraget. Det finns ingen anledning att avvika från den uppfattningen vid tillämpningen av Parisfördraget och de rättsförhållanden som utgår från detta. Tyskland kunde inte påvisa något skäl för att dessa garantier inte skulle vara att betrakta som statligt stöd eller varför de skulle vara fritt förfogbara enligt stålstödsakten.

Eftersom investeringen avser att skapa ny kapacitet och inte att modernisera en befintlig anläggning är dessa stödåtgärder inte undantagna från tillämpning av artikel 4 c i Parisfördraget genom artikel 5 i stålstödsakten. Men även om stödåtgärderna principiellt skulle ha varit tillåtna enligt artikel 5 i stålstödsakten kan kommissionen inte förklara dem vara förenliga med den gemensamma marknaden, eftersom de enligt artiklarna 1 och 5 i stålstödsakten inte längre är detta efter den 31 december 1994.

Investeringsstödet omfattas därför av förbudet i artikel 4 c i Parisfördraget.

Förlustgarantier på 65 % av 25 miljoner tyska mark och på 20 miljoner tyska mark för rörelsekapital utgör statligt stöd. Tyskland har inte anfört något skäl för att någon annan slutsats skulle kunna dras. Detta stöd omfattas av förbudet i artikel 4 c i Parisfördraget, eftersom statligt stöd enligt stålstödsakten inte får beviljas för rörelsekapital.

III

Det beskrivna statliga stödet beviljades utan att det godkännande av kommissionen som krävs först hade inhämtats och är därför att betrakta som orättmätigt. Det är enligt artikel 1.1 i stålstödsakten oförenligt med den gemensamma marknadens funktion, och det är förbjudet enligt artikel 4 c i Parisfördraget. Det måste därför återkrävas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Delstaten Sachsens investeringsstöd på 46 miljoner tyska mark, skatterabatten på 17,13 miljoner tyska mark, stödandelen av förlustgarantierna på 62 % av 178,3 miljoner tyska mark, på 62 % av 7 miljoner mark, på 65 % av 25 miljoner tyska mark och på 65 % av 20 miljoner tyska mark till förmån för EKSG-stålföretaget Werkstoff-Union GmbH är oförenliga med den gemensamma marknaden och utgör enligt både Parisfördraget och beslut nr 3855/91/EKSG otillåtna statliga stödåtgärder.

Artikel 2

Tyskland skall återkräva stödet från det företag som har mottagit det. Återbetalningen skall göras i enligt med förfarandena och bestämmelserna i den tyska lagen, varvid en ränta, vars sats skall beräknas enligt den ekvivalent som tillämpas vid beräkning av regionalstöd, skall betalas från tidpunkten för stödets beviljande.

Artikel 3

Tyskland skall inom två månader efter det att detta beslut offentliggjorts underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits i enlighet med artikel 2.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till Tyskland.

Utfärdat i Bryssel den 30 juli 1996.

På kommissionens vägnar

Hans VAN DEN BROEK

Ledamot av kommissionen

(1) EGT nr L 362, 31.12.1991, s. 57.

(2) EGT nr C 283, 27.10.1995, s. 5.