28.5.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 159/1

(1)

Rådets direktiv 93/7/EEG (2) har ändrats väsentligt genom Europaparlamentets och rådets direktiv 96/100/EG (3) och 2001/38/EG (4). Med anledning av nya ändringar bör direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Den inre marknaden omfattar ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). I enlighet med artikel 36 i EUF-fördraget utgör de relevanta bestämmelserna om fri rörlighet för varor inget hinder för förbud eller restriktioner av import, export eller transitering av varor som motiveras av intresset att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde.

(3)

Enligt de villkor och med de begränsningar som anges i artikel 36 i EUF-fördraget behåller medlemsstaterna rätten att definiera sina nationella skatter och att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda dem. Unionen spelar dock en viktig roll när det gäller att uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna i syfte att skydda kulturarv av europeisk betydelse, vilket omfattar sådana nationella skatter.

(4)

Genom direktiv 93/7/EEG infördes ett system som gör det möjligt för medlemsstaterna att säkerställa återförandet till sitt territorium av kulturföremål som klassas som nationella skatter enligt artikel 36 i EUF-fördraget och som tillhör någon av de gemensamma kategorier av kulturföremål som anges i bilagan till det direktivet och som har förts bort från deras territorium i strid med nationella åtgärder eller rådets förordning (EG) nr 116/2009 (5). Det direktivet omfattade även kulturföremål som klassas som nationella skatter och utgör en integrerad del av offentliga samlingar eller inventarier i kyrkliga institutioner som inte omfattades av dessa gemensamma kategorier.

(5)

Genom direktiv 93/7/EEG har det upprättats ett administrativt samarbete mellan medlemsstaterna vad avser nationella skatter i nära anknytning till deras samarbete med Interpol och andra behöriga organ med avseende på stulna konstföremål, särskilt registrering av försvunna, stulna eller olagligen bortförda kulturföremål som utgör del av medlemsstaternas nationella skatter och offentliga samlingar.

(6)

Förfarandet som infördes genom direktiv 93/7/EEG var ett första steg i att upprätta samarbete mellan medlemsstaterna på detta område inom ramen för den inre marknaden i syfte att uppnå förbättrat ömsesidigt erkännande av relevanta nationella lagar.

(7)

Förordning (EG) nr 116/2009 införde tillsammans med direktiv 93/7/EEG ett unionssystem för skydd av medlemsstaternas kulturföremål.

(8)

Målet för direktiv 93/7/EEG var att säkerställa det fysiska återlämnandet av kulturföremål till den medlemsstat från vars territorium dessa föremål olagligen förts bort, oavsett den äganderätt som gäller för sådana föremål. Tillämpningen av det direktivet har dock påvisat systemets begränsningar för att få tillbaka sådana kulturföremål. Rapporterna om tillämpningen av det direktivet har visat att det sällan tillämpas framför allt på grund av dess begränsade tillämpningsområde, som var ett resultat av de villkor som fastställs i bilagan till direktivet, den korta tidsfristen för att väcka talan om återlämnande och de kostnader som är förknippade med talan om återlämnande.

(9)

Detta direktivs tillämpningsområde bör utvidgas till att omfatta alla kulturföremål som en medlemsstat enligt nationell lagstiftning eller nationella administrativa förfaranden klassar eller definierar som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde, i enlighet med artikel 36 i EUF-fördraget. Detta direktiv bör således omfatta föremål av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse eller vetenskapligt värde, oavsett om de ingår i offentliga eller andra samlingar eller inte, eller utgör enstaka föremål, och oavsett om de kommer från regelrätta eller otillåtna utgrävningar, förutsatt att de är klassade eller definierade som nationella skatter. Kulturföremål som är klassade eller definierade som nationella skatter behöver dessutom inte längre tillhöra några kategorier eller uppfylla några krav i fråga om ålder och/eller ekonomiskt värde för att kunna återlämnas enligt detta direktiv.

(10)

Mångfalden i de nationella systemen för att skydda nationella skatter erkänns i artikel 36 i EUF-fördraget. För att öka medlemsstaternas förtroende för varandra samt deras samarbetsvilja och ömsesidiga förståelse bör omfattningen av begreppet nationell skatt fastställas inom ramen för artikel 36 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna bör även underlätta återlämnande av kulturföremål till de medlemsstater från vars territorium dessa föremål olagligen har förts bort oavsett tidpunkten för den medlemsstatens anslutning och bör säkerställa att återlämnande av sådana föremål inte leder till orimliga kostnader. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att återlämna andra kulturföremål än dem som klassas eller definieras som nationella skatter, med iakttagande av relevanta bestämmelser i EUF-fördraget, och kulturföremål som förts bort olagligen före den 1 januari 1993.

(11)

Det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna bör utökas så att man kan få till stånd en effektivare och enhetligare tillämpning av detta direktiv. Därför bör de centrala myndigheterna åläggas att effektivt samarbeta med varandra och utbyta information rörande kulturföremål som olagligen förts bort, genom att använda informationssystemet för den inre marknaden (IMI) i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 (6). I syfte att förbättra genomförandet av detta direktiv bör det skapas en modul i IMI-systemet som är särskilt anpassad för kulturföremål. Det är också önskvärt att medlemsstaternas övriga behöriga myndigheter i den mån det är lämpligt använder detta system.

(12)

För att säkerställa skyddet av personuppgifter bör det administrativa samarbetet och informationsutbytet mellan de behöriga myndigheterna ske enligt bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (7) och, i den mån IMI används, i förordning (EU) nr 1024/2012. Definitionerna i direktiv 95/46/EG och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (8) bör även gälla vid tillämpning av det här direktivet.

(13)

Tidsfristen för att kontrollera om det kulturföremål som påträffats i en annan medlemsstat utgör ett kulturföremål enligt direktiv 93/7/EEG har konstaterats i praktiken vara för kort. Den bör därför förlängas till sex månader. En längre tidsfrist bör göra det lättare för medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att bevara kulturföremålet och, i förekommande fall, förhindra handlingar som syftar till att undvika ett återlämnandeförfarande.

(14)

Tidsfristen för att väcka talan om återlämnande bör också förlängas till tre år efter det att den medlemsstat från vars territorium kulturförmålet olagligen fördes bort fått vetskap om var kulturföremålet finns och om innehavarens eller mellanhandens identitet. Förlängningen av denna tidsfrist bör underlätta återlämnandet och motverka olagligt bortförande av nationella skatter. Av tydlighetsskäl bör det anges att tidsfristen för väckande av talan inleds det datum som den centrala myndigheten i den medlemsstat från vars territorium kulturföremålet olagligen fördes bort fått vetskap om detta.

(15)

Enligt direktiv 93/7/EEG får en talan om återlämnande inte väckas mer än 30 år efter det att föremålet olagligen fördes bort från medlemsstatens territorium. Emellertid gäller för föremål som utgör en del av offentliga samlingar och föremål som tillhör inventarier i kyrkliga institutioner i de medlemsstater där de åtnjuter särskilt skydd enligt nationell lagstiftning en längre tidsfrist för talan om återlämnande under vissa omständigheter. Eftersom medlemsstater kan ge särskilt skydd enligt nationell rätt för andra religiösa institutioner än kyrkliga sådana bör detta direktiv också omfatta dessa andra religiösa institutioner.

(16)

I sina slutsatser om förebyggande och bekämpning av olaglig handel med kulturföremål som antogs den 13 och 14 december 2011 konstaterade rådet att det finns ett behov av att vidta åtgärder för att mer effektivt förebygga och bekämpa brott avseende kulturföremål. Det rekommenderade kommissionen att stödja medlemsstaterna i arbetet med att effektivt skydda kulturföremål i syfte att förebygga och bekämpa olaglig handel med dem och, i tillämpliga fall, främja kompletterande åtgärder. Därutöver rekommenderade rådet medlemsstaterna att överväga att ratificera Unescokonventionen om åtgärder för att förbjuda och förhindra olovlig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom, undertecknad i Paris den 17 november 1970, och Unidroitkonventionen om stulna eller olagligt utförda kulturföremål, undertecknad i Rom den 24 juni 1995.

(17)

Man bör försäkra sig om att alla aktörer på marknaden visar vederbörlig omsorg och uppmärksamhet när de handlar med kulturföremål. Följderna av att anskaffa ett kulturföremål av olaglig härkomst blir verkligt avskräckande endast om utbetalning av ersättning kombineras med ett krav på att innehavaren ska kunna bevisa att han har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. För att unionens mål avseende förebyggande och bekämpning av olaglig handel med kulturföremål ska kunna uppnås bör det därför föreskrivas i detta direktiv att innehavaren ska kunna bevisa att han har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet i samband med anskaffandet för att få ersättning.

(18)

Det skulle även vara önskvärt att varje person, särskilt de som är verksamma på marknaden, har obehindrad tillgång till offentlig information om kulturföremål som av medlemsstaterna klassas eller definieras som nationella skatter. Medlemsstaterna bör försöka underlätta tillgången till denna offentliga information.

(19)

För att främja en enhetlig tolkning av begreppet vederbörlig omsorg och uppmärksamhet bör det i detta direktiv anges icke uttömmande kriterier som ska beaktas för att avgöra om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av kulturföremålet.

(20)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att göra det möjligt att återlämna kulturföremål som klassas eller definieras som nationella skatter och som olagligen har förts bort från en medlemsstats territorium, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(21)

Eftersom arbetsuppgifterna för den kommitté som inrättades genom förordning (EG) nr 116/2009 blir inaktuella i och med att bilagan till direktiv 93/7/EEG utgår, bör hänvisningarna till den kommittén därför strykas. För att bibehålla plattformen för utbyte av erfarenheter och god praxis mellan medlemsstaterna avseende genomförandet av detta direktiv bör kommissionen emellertid inrätta en expertgrupp bestående av experter från medlemsstaternas centrala myndigheter som är ansvariga för genomförandet av det här direktivet och som bland annat bör delta i processen med att anpassa en modul i IMI-systemet för kulturföremål.

(22)

Eftersom bilagan till förordning (EU) nr 1024/2012 innehåller en förteckning över bestämmelser om administrativt samarbete i unionsakter som genomförs genom IMI bör den ändras så att den också omfattar detta direktiv.

(23)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till de tidigare direktiven. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av de tidigare direktiven.

(24)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter när det gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges i del B i bilaga I.

a)

förts bort från en medlemsstats territorium i strid med dess regler om skydd för nationella skatter eller i strid med förordning (EG) nr 116/2009, eller

b)

inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig utförsel eller varje brott mot något annat villkor som gäller för en sådan utförsel.

1.

Efter ansökan från den återkrävande medlemsstaten efterforska ett närmare angivet kulturföremål som olagligen har förts bort från dess territorium och identifiera innehavaren och/eller mellanhanden. Ansökan måste innehålla all information som behövs för att underlätta efterforskningen, särskilt beträffande den plats på vilken föremålet faktiskt finns eller förmodas finnas.

2.

Underrätta de berörda medlemsstaterna då ett kulturföremål påträffats på det egna territoriet och då det rimligen kan antas att det olagligen har förts bort från en annan medlemsstats territorium.

3.

Göra det möjligt för de behöriga myndigheterna i den återkrävande medlemsstaten att kontrollera om föremålet i fråga är ett kulturföremål, förutsatt att kontrollen görs inom sex månader från den underrättelse som föreskrivs i led 2. Om den inte görs inom den föreskrivna tiden ska leden 4 och 5 inte tillämpas.

4.

Vidta alla nödvändiga åtgärder i samarbete med den berörda medlemsstaten för det fysiska bevarandet av kulturföremålet.

5.

Genom nödvändiga interimistiska åtgärder förhindra varje handling som syftar till att undvika ett återlämnandeförfarande.

6.

Agera som förmedlare mellan innehavaren och/eller mellanhanden och den återkrävande medlemsstaten med avseende på återlämnandet. För detta ändamål kan de behöriga myndigheterna i den krävda medlemsstaten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6, först underlätta genomförandet av ett skiljeförfarande i enlighet med den nationella lagstiftningen i den krävda medlemsstaten och förutsatt att den återkrävande medlemsstaten och innehavaren eller mellanhanden samtycker.

a)

en handling som beskriver det begärda föremålet och som anger att det är ett kulturföremål,

b)

en förklaring från de behöriga myndigheterna i den återkrävande medlemsstaten att kulturföremålet olagligen förts bort från dess territorium.